Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Coronatider

Ett virus är ett virus är ett virus. Coronapandemin är vad den är och medicinsk expertis samt folkhälsoskyddande myndigheter världen över, gör säkert vad de med vetenskap och beprövad erfarenhet förmår göra för att skydda oss mot smittans skadeverkningar. Smittspridningens biologiska och medicinska aspekter tycks varken världssamfundet eller gemene man kunna påverka mer än på marginalen. Ändå är det kring dessa, smittspridningens matematik, som lejonparten av diskussionen och det globala beslutsfattandet uppehåller sig.

Att coronapandemin bekämpas ad-hoc i en anda av nationsvis jämförande relativism, påverkar antagligen utfallet i minst lika stor utsträckning som själva virusets objektiva egenskaper. Föreställningen om att det skulle föreligga någon slags kausalitet mellan det nationella ledarskapet och pandemins nationsvisa utfall saknar belägg, men styr i stor utsträckning såväl rapportering, diskussion, som faktiska åtgärder. Konsekvenserna av detta, för en global pandemibekämpning, är antagligen redan i dagsläget ett katastrofscenario, långt utöver vad vi hade behövts få uppleva.

Ett virus är ett virus, men som pandemi betraktat, verkar även virus i ett geopolitiskt och sociokulturellt sammanhang. I fråga om den pågående coronapandemin samverkar ett par av dessa ramfaktorer och skapar tillsammans en unik och, samhällsmedicinskt betraktat, helt ny förutsättning för global krishantering. Det ena är att de teknologiska förutsättningarna för informationsspridning under det senaste decenniet har förändrats på avgörande sätt och att detta förhållande gäller globalt. Det andra är en politisk utveckling under motsvarande period, som i vår samtid har utmynnat i att högernationalistiska idéer och narrativ, innehar världssamfundets så kallade problemformuleringsinitiativ. Dessa ramfaktorer är besynnerligt okommenterade i, såväl det offentliga samtalet, som i de krisplaner och åtgärdsprogram som de facto upprättas och föreligger. Vi talar alltså om helt avgörande förutsättningar som har underskattats, eller rent av negligerats, från pandemins dag ett.

Nyckelteknologin för att förstå vårt samtida informationslandskap är de ”smarta telefonerna” (handhållen informationsteknologi) och byggandet av 3G-näten. Sedan I-Phone släppte sin första modell 2007, har teknologin utvecklats och spridits över världen. Telefonifunktionen har degraderats till en app bland andra och tyngdpunkten har förskjutits mot interaktion och informationsutbyte i sociala medier. Med de ”smarta” telefonerna har informationssamhället nått den fas som teknikdebattören Lasse Svanberg redan för 40 år sedan benämnde ”den globala världsbyn”. Vi är ständigt uppkopplade mot resten av världen och kan i realtid följa, reagera på och interagera i, händelser i vår omvärld. Detta nya grundvillkor har vi snabbt adapterat till och blivit helt beroende av, så till den grad att även vår livsstil har förändrats i grunden. Vår upplevelse av att ”ha makt” över de val vi gör i våra telefoner står i stark kontrast till hur uppstyrd och centraliserad infrastrukturen bakom informationsteknologin i själva verket är. Vad vi gör i våra telefoner kan, i form av (big) data, lätt samlas upp av kapitalstarka aktörer och omsättas i övervakning, informationsreglering eller rena påverkansoperationer. Det senaste är att ”smittspåra via appar”, en idé som nog bör diskuteras ordentligt i det lite större sammanhanget som beskrivs här ovan (och nedan).

Som av en händelse, sammanfaller utvecklingen av den handhållna informationsteknologin med en snabb politisk utveckling i riktning mot högernationalistiska ideal med starka inslag av korporativism, främlingsfientlighet och populism. Oavsett varför det förhåller sig så, kan vi konstatera det som ett faktum. När världen denna vinter drabbas med full kraft av en global pandemi, reagerar inte världen som samfund, utan i form av 195 separata nationer där de tydliga förväntningarna på ”kraftfulla åtgärder” från individuella auktoriteter, oavsett statsskick, redan ligger underförstått paketerade i det globala informationsflödet. Företeelsen som sådan liknar ytligt sett ett väldokumenterat fenomen, att nationer samlar sig vid kris, men den skiljer sig denna gång på ett antal avgörande punkter. Tydligast manifesteras kanske skillnaderna av hur den globala smittbekämpningen snabbt har urartat i en lika morbid, som debil tävling i dödstal per capita mellan olika länders starke män. Vi bortser i sammanhanget från att spridningen verkar ske i kluster snarare än att den följer några nationsgränser, och att klustren tycks bry sig föga om vilka nationella direktiv som råkar tillämpas där de får fäste. Vi reproducerar de internationella sammanställningarna av dödstal som om de vore fakta, trots att de nationella beräkningsmodellerna skiljer sig åt väsentligt och de stora mörkertalen i bägge riktningarna är plågsamt uppenbara. Världssamfundets samlade smittbekämpning och smittspridning blir därefter, på det hela taget stokastisk. Vi famlar i mörker och har, vad gäller den faktiska smittobekämpningen, att i varje läge välja mellan ett stort antal ”sanningar”. Några av dem är antagligen korrekta i någon objektiv mening, andra är fabricerade i något intresse, ett antal är produkter av konspiratoriska fantasier, ytterligare några är helt enkelt felaktiga. Viruset ”kanske” uppstod i Wuhan i december, det ”kanske” spreds på en matmarknad eller det ”kanske” rymde från ett laboratorium. Kina ”kanske” lyckades skydda sin egen befolkning. Det kan vi inte riktigt veta eftersom Kina ”kanske” har ett intresse av att mörka saker och ting, men ”kanske” hjälper ansiktsmask eller så hjälper ”kanske” immunitet, det beror på vem som råkar ha tillskansat sig ett medialt utrymme i det land eller sammanhang där saken diskuteras…

Min samlade bedömning är sett mot ovanstående att världen år 2020, trots att vi aldrig har stått mer välrustade materiellt och teknologiskt, är extremt sårbar för kriser av den typ vi nu genomgår med pandemin. Det är egentligen så självklart att det inte skulle behöva sägas, men med den högernationalistiska globala hegemonin som nu råder, följer ideal, dogmer och normer, en etik och moral som är raka motsatsen till vad som skulle vara verksamma redskap för det internationella samfundet. I virusets ursprung, egenskaper och spridningsmönster finns givetvis fakta och information som skulle kunna vara avgörande för bekämpningen av det samma. Dessa potentiella resurser skulle kunna utgöra redskap för transparent samverkande nationer, bilateralt samverkande transnationella enheter samt för kraftsamlande globala paraplyorganisationer. Tillgänglig information och proaktiva resurser skulle resolut allokeras dit de gör mest nytta och den globala pandemibekämpningen skulle snabbt kunna uppnå en effektivitet som slog oss alla med häpnad. När det samlade världssamfundet visar sig från sin bästa sida kan det nämligen få mirakel att se enkla ut. Det ställer dock, i land efter land, krav på en grundläggande politisk mognad, en förståelse för vårt planetära livs grundvillkor och ett odelat intresse att betjäna vårt gemensammas bästa, en förhoppning som idag tycks ligga längre bort än på väldigt länge. Det ställer också krav på en informationsteknologisk infrastruktur som designas för våra vardagsbehov, för faktaförmedling och konstruktivt informationsutbyte, snarare än för att premiera destruktiv hatpropaganda och falska nyheter samt för att parasitera på vår bioinformatik.

Jag skall erkänna, att jag under pandemins inledande två månader, upplevde något som liknade sinnesfrid. Samhällstempot bromsade in på ett välgörande sätt och hatets malande kolportörer försvann från tidningsspalter, debattsoffor och sociala medier. I några veckor trodde jag att en mer sansad och samarbetande värld trots allt var möjligt. Jag borde ha begripit bättre. De som tystnade i några veckor, har nu återtagit sina vanliga platser i samhällets vidlyftiga baksäte och ägnar sig med större iver än någonsin åt att skamlöst hugga dem som faktiskt försökt åstadkomma något, i ryggen. Det måste så klart bli ännu mycket värre, innan det kan bli bättre.

En populär ståndpunkt

En populär ståndpunkt är att en skola byggd på vetenskap och beprövad erfarenhet borde kunna postuleras ur resultaten av evidensbaserade experiment och undersökningar. Ur denna förhoppning uppstår också starka önskemål om att det akademiska ämnet pedagogik borde skifta fokus, från kvalitativa frågeställningar och studier, till randomiserat kvantifierade jämförelser av olika undervisningsmetoders utfall, så kallade effektstudier.

När pedagogisk forskning skall kritiseras framhålls ofta den medicinska forskningens kliniska design, samt det ackumulerade vetandet inom angränsande fält så som differentialpsykologi och kognitionsvetenskap som föredömen. Pedagogikämnet får i de jämförelser som görs, ofta spela rollen av akademisk slagpåse. Namnkunniga forskare från angränsande fält uttalar sig genomgående, med referenser till den egna disciplinen, tvärsäkert om hur ämnet borde se ut, verka och beforskas medan ämnets försvarslinje begränsar sig till något dussin verksamma inom den pedagogiska akademien. I det följande kommer jag, att med visst eftertryck, argumentera för att kritiken mot pedagogikämnet till stora delar är osaklig och animerad, att den ofta bedrivs oreflekterat samt att den, dessvärre och till stora delar, kan infogas i en auktoritär och illiberal samtidsdiskurs som verkar systematiskt och förvånansvärt synkront, i Sverige men även internationellt. En så kategorisk slutsats kan nog uppfattas som en överdrift, dock, om man betraktar den pedagogik-kritiska debattens sociogram, så är det tydligt hur konservativa, konservativt finansierade eller hos näringslivet närstående tankesmedjor, agerar som debattens motor, och det är tydligt i alternativmedia samt hos olika internetforas kommentarsfält hur högernationalistiskt präglade miljöer viftar som debattens svans. Försöken till kvalificerad och berättigad kritik av pedagogikämnet blir i denna systematiska kontext uppmärksammad och uttolkad på ett polariserande sätt, som endast vill förstärka bilden av en hopplöst förlorad akademisk disciplin. Dessa förhållanden återspeglas tyvärr också i att realpolitiken i stor utsträckning vänder den pedagogiska akademien ryggen. Utbildningsexpertis och utredningsväsende rekryteras i allt högre utsträckning från andra akademiska discipliner, så som nationalekonomi, statsvetenskap, kognitionsvetenskap med flera. Den senaste SOU:n på skolans område (SOU 2019:40) ”Jämlikhet i möjligheter och utfall i den svenska skolan” är, inte nödvändigtvis symptomatiskt, författad av två ekonomer och en socionom.

Hjulsta-gate, som blossade upp under mars 2019, är ett genretypiskt exempel på hur den pedagogiska debatten numera förs. Den började med larmrapporter om stök och våld på en grundskola utanför Stockholm. Våldet tillskrevs metoden ”lågaffektivt lärande” och huvudskyddsombudet för LR, Irene Ziverts, gick så långt som till att kräva ett föreläggande om förbud för metoden. Inom loppet av ett dygn var drevet igång. Liberalernas Roger Haddad poserade med krav om att BEO borde läggas ned och moderaternas Kristina Axén Olin krävde en omedelbar ”redovisning av arbetsmetoden”. Debattörer som Isak Skogstad vidgade diskussionen till att gälla ”progressiv pedagogik” generellt och det hävdades som en vedertagen sanning att metoden saknade vetenskaplig evidens för det sammanhang i vilken den tillämpades. Vinkeln i nationalistisk alternativmedia blev varianter på ”Ny rektor införde flumpedagogik på förortsskola” och debatten singlade snabbt mot sin logiska nollpunkt med Hanif Balis flitigt delade twitter-analys, citat: Bara 10% av svensk pedagogisk forskning handlar om metoder. 80% av forskningen är skriven på svenska så den ej kan granskas internationellt. 70% av forskningen citeras aldrig internationellt. Endast 6% av avhandlingar hade effektutvärderingar, endast 2% av hög kvalitet…För att beskriva det kort, svensk pedagogisk forskning är en intern circlejerk och svenska folket får äta kanelbullen på slutet av dagen. Utbildningschef Hamid Zafar svarade instämmande på Balis ”circlejerk-analys” genom att slå fast, citat: Intressant med tanke på att det tydligt framgår av skollagen att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Tydligen är det ok att göra undantag för vissa metoder.

Så sent som för ett par veckor sedan påstår Erik Helmersson i DN att försvararna av lågaffektivt bemötande ”uppträder sektbetonat”. Givet det autentiska koncentrat av debatten, så som jag har återgett det ovan, vill jag nog vända på det perspektivet. Eftersom även jag har uttryckt viss skepsis till inslag i metoden är mitt ärende här inte att dra en lans för Bo Hejlskov, däremot kan jag tveklöst konstatera att det i detta sammanhang är fanatismen hos motståndare till metoden som lever upp till sektformulärets kriterium 1A. Det framträder ett tydligt mönster där metodens kritiker binds samman av en gemensam idé om att ”svensk pedagogisk forskning är intern circlejerk”. Man kan dock omedelbart, och helt objektivt, slå fast att metoden ”lågaffektivt bemötande”, som ju denna debatt handlar om, inte har det bittersta med pedagogisk forskning att göra. Bo Hejlskov är legitimerad psykolog och verkar helt inom psykologförbundet. Han har i sin tur hämtat sina idéer från britten Andrew McDonnell, professor i psykologi som har forskat på metoden sedan 1980-talet och i sin tur hämtat metodens teori från psykologisk affektteori. Det generaliserade påståendet om ”bristande evidens” är hämtat ur luften. Inom området förekommer rent av upprepade ”effektstudier” som har uppvisat tydliga exempel på att antalet incidenter har minskat när bemötandet i en given verksamhet skett enligt lågaffektiva principer. I svensk kontext har den omfattande kritiska debatten som förts inte haft något ”pedagogiskt etablissemang” som motpart, utan i princip en enda person, Bo Hejlskov. För att återknyta till mitt inledande påstående, berättelsen om det lågaffektiva bemötandet är inte en berättelse om ”postmodernt pedagogiskt flum”, utan först och främst berättelsen om ett politiskt reaktivt drev, därutöver möjligen en berättelse om vilka svagheter som ligger i att bygga skolverksamhet runt enskilda effektstuderade metoder. Det som nämligen kännetecknar sociala verksamheter, i synnerhet skolan, är hur en mängd enskilda, erfarenhetsbaserade metoder hela tiden samspelar med mångfacetterade sammanhang och situationer, som de inte enkelt kan separeras från.

Hur illa vald den medicinskt tillämpade effektstudien kan vara i pedagogiska sammanhang, går också att illustrera med utgångspunkt i den debatt som för några dagar sedan anordnades av SVT i svallvågorna av Erik Helmerssons inlägg om ”den lågaffektiva sekten”. Som kombattanter ställdes i varsin ringhörna psykolog Bo Hejlskov och liberalernas skolpolitiske expert Isak Skogstad. Debatten kom ironiskt nog inte att handla om ”lågaffektivt bemötande”, utan om vilken metod som borde väljas i de fall en elev plötsligt ”kastar möbler eller spottar på sin lärare”. De i debatten föreslagna alternativen är antagligen fullt möjliga att undersöka metodiskt enligt designen för en randomiserad effektstudie av medicinskt snitt. Om vi i sammanhanget betraktar den ”obstruerande eleven/störningen” som symptomet så kan, enligt TV-debatten, potentiellt verksam behandling vara, A) Tillkalla rektor, eller B) Tömma klassrummet på övriga elever. Resultatet av ena eller andra interventionen skulle kunna avläsas i en oberoende variabel bestående av exempelvis ett antal kalibrerade och ”kontrollerade” mätpunkter avseende variansen i klassrummens relativa arbetsro över tid. I bästa fall, skulle studien kunna påvisa en systematisk skillnad i effekt mellan A och B. För att dra jämförelsen med medicinen ytterligare ett varv, är det dock tänkbart att det, liksom när det gäller läkemedel, skulle kunna gå att identifiera en lång rad bieffekter av respektive metod. Bieffekterna utgör ett omfattande problem (inte minst inom psykiatrin) för medicinen, men något säger mig att, om skolverksamhet i hög utsträckning skall utformas evidensbaserat, kommer bedömningen av diverse metoders effekter kontra deras biverkningar, att bli en mer tillspetsad syssla inom det pedagogiska fältet än någonsin inom medicinen. Jag är tämligen övertygad om att ”sysslan” skulle föra hela det evidensbaserade projektet tillbaka till den skolpolitiska ”tyckonomins” ruta 1. Det betyder inte på något sätt att pedagogik är meningslöst, eller att skola inte kan beforskas. Det betyder däremot, antagligen, att den randomiserade och kvantifierade, prydligt avgränsade effektstudien, är en illa vald vetenskaplig design när det kommer till att besvara många av de fundamentala frågorna som skolan söker svar på.

Pedagogisk forskning bör, som all forskning, utsättas för granskning och kritik. Svensk pedagogisk forskning är dock varken särskilt mycket sämre eller bättre än vad svensk forskning är i generell bemärkelse. Min huvudtes är att det omfattande drevet mot pedagogisk forskning i första hand är politiskt motiverad. Attackerna på ämnets metodval består i stor utsträckning av illa underbyggda svepargument. Diskussionens egentliga föremål är, som alltid, synen på skolans kunskapsuppdrag i relation till föreställningar om auktoritet kontra autonomi.

I brist på färdiga nya bloggtexter en hektisk höst, en repris jag blev varse via referens. Intresseväckande text som jag nästan glömt att jag skrivit, dock behöver idén om en tidigare ”mental monoism” fördjupas och förtydligas.

En ideologi är ett system av värderingar. Värderingar uttrycker vad man anser är rätt och riktigt. Vad man anser är rätt och riktigt kan styrkas med argument. Av hävd föredrar vi vetenskapliga argument framför känslomässiga. Värderingar är dock sällan vetenskapligt grundade, och när vetenskapens resultat verkar strida mot den egna livsåskådningen, blir det gärna komplicerat. Det är mänskligt, men problematiskt; ibland katastrofalt, som när Trofim Lysenko tilläts sprida pseudovetenskap som passade ett sovjetkommunistiskt narrativ. Det ledde till att miljoner svalt ihjäl. I vår samtid finns det fog för misstanken, att något liknande sker inför ögonen på oss när det gäller klimatkrisen och andra samtidsproblem som utmanar det konsumistiska privilegiesamhällets narrativ. I diskussionen om vårt skolsystem ser jag hela tiden små exempel på saken.

Descartes lärde oss att skilja på känsla och förnuft. Även om ingen längre tror på hans idé om att känslan (själen) bor i tallkottskörteln, har hans idéer fått ett enormt genomslag för hur vi i västvärlden ontologiskt uppfattar vår omvärld. Vi betraktar våra idéer som rationella och oss själva som rationella varelser. När rationaliteten utmanas, stiger vår puls, vi blir upprörda och i skiftande grad, ansatta av affekt. Det är ”känslan” som gör sig påmind, vilket tydligt visar att vår rationalitet i någon mening är kopplad till, och kommunicerar med känslan. Känslan utgör vår hjärnas förnuftsregulator, snarare än det omvända. Varje ställningstagande vi gör, förhandlas med känslan, och där landskapet skiljer sig från vår inre karta, krävs det ordentliga kraftansträngningar för att komma till tals med den. Överraskande ofta verkar vi vara omedvetna om detta förhållande. Vi säger inte att ”din slutsats gör mig förbannad”, utan vi säger att ”du har fel i sak”. Vi har med modersmjölken lärt oss att förneka känslans ”uppenbara” inflytande över förnuftet, vilket känslan struntar högaktningsfullt i. Affekterna är vad de är.

Vi har alla varit spädbarn och genomgått den fas då våra sinnen differentierades. Innan det skedde, hände det ofta att vi blandade ihop dem. Synintryck kunde misstas för taktil beröring, taktil beröring för en smak. I nära växelverkan med vårt primära känsloregister, lärde vi oss med tiden att differentiera, sortera och reagera adekvat på olika sinnesintryck, liksom fakta och erfarenheter. Som vuxna, har vi lärt oss hur saker fungerar. Vi begriper vår omvärld och kan i stor utsträckning relatera till den fakta som föreläggs oss. Viss fakta fyller oss med aversion, annan med ett inre lugn. Demarkationslinjerna för vår världsbild är fortfarande i vuxen ålder, fångna i de känslostormar ur vilka många av dess konstituerande fakta en gång assimilerades. Ställda inför ett faktum som ryggdunkar, alternativt utmanar vår inre kompass, reagerar hela vårt nervsystem momentant innan intellektet träder in som moderator. Detta förhållande är väl belagt i forskning, men egendomligt frånvarande i den akademiska gren som lystrar till namnet kognitionsvetenskap. Kognitionsvetare redovisar gärna hur ”kunskap” bor i vår frontallob, och byggs i associativa mentala nätverk av ”objektiva fakta”. De undlåter allt som oftast att redovisa hur frontallobens nätverk är intimt sammankopplade med djupare liggande neurologiska strukturer, så som vår perceptuella minnesbank och våra känslor. Kognitionsvetarna forskar på, som om Descartes hade rätt i sitt antagande, att våra känslor bor i tallkottskörteln.

Därför är vårat förhållande till högtider som julen komplicerat. Några tänker på den med glädje, andra med stor sorg. De flesta, med blandade känslor; en stark längtan efter en fullkomlig upplevelse parad med den krampaktiga förtvivlan som kan omge viktiga företeelser, sådana där mycket trots allt kan gå fel. Vår ovilja att låta andra bestämma vår tradition övertrumfas endast av vår ovilja att låta andra bestämma sina egna traditioner. Därav de årligen uppblossande oförsonliga krigen om lucior, tomtar, julklappar, julskyltning, glögg, starksprit, Kalle Anka, Jesusbarnet, och så vidare. Den objektivt ofrånkomliga julen är fullständigt indränkt i våra kroppsminnen. Den utgör lika delar hot och löfte.

Om allt detta berättar inte Jesus, inte heller någon av de gamla grekerna. För dem existerar helt enkelt ingen ontologi som på detta sätt skiljer känslan från förnuftet. Denna klyvning dyker historiskt upp först tillsammans med upplysningen, då känslan (själen) tar plats i vår tallkottskörtel. Dessförinnan har den mänskliga föreställningsvärlden präglats av en slags ”mental monoism”, där vår egen tids ”empiriska sanningar” har haft sin motsvarighet i äldre tiders tvivellösa trossatser. Ställd inför Johannes döpares öde, säger Jesus,

Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ’Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’ Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ’Han är besatt.’ Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ’Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.’ Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt. (Mat 11:16)

Liknande citat återkommer i många skepnader genom litteraturhistorien. Det visar att, oavsett ontologisk föreställningsvärld, är det grundläggande dilemmat sig likt genom årtusendena. I sin samtid är Jesus hänvisad till ett antal ”magiska manövrar” för att övertyga omgivningen om att den tro han predikar, sammanfaller med visheten. I vår tid utgörs de ”magiska manövrarna” av vetenskaplig prövning. Endast så kan vi särskilja visheten från reptilhjärnans impulser. Likväl, i bägge dessa ontologiska versioner är varje individ utlämnad åt ett kollektiv för att få sitt förnuft bekräftat eller förkastat. Det är upp till betraktaren att bedöma ett forskningsresultat och bedömningen sker som bekant, under starkt inflytande av tallkottskörteln.

Dualismen, den epistemologiska klyvningen mellan känsla och förnuft, sysselsatte Gregory Bateson under större delen av hans vetenskapliga karriär. Hans grundläggande frågeställning utgick från en strävan att epistemologiskt smälta samman dessa mentala element, utan att göra våld på empirin eller falla ned i metafysiken. Han upptäckte tidigt att naturens egna processer utgjorde en annan logisk typ än den vi normalt använder för att definiera vad som är förnuftig fakta och kunskap. Inom den klassiska logiken kan den kartesianskt rationella utsagan beskrivas som en syllogism med formen ”x är y, y är z, z=x”. Formen kallas allmänt för ”Barbara-syllogismen”. Naturens processer, liksom poesins och drömmarnas, sker dock enligt en”metaforisk” logik som liknar ”gräs-syllogismens”, alltså ”x är y, z är y, x=z”. Bateson förklarar,

Men vare sig man gillar poesi, drömmar eller psykoser kvarstår det generella påståendet att biologiska data blir begripliga – hänger samman – med hjälp av grässyllogismer. Allt djurbeteende, all repetitiv anatomi, och all biologisk evolution – samtliga dessa stora fält är i sig själva förenade medelst grässyllogismer, vare sig logikerna gillar det eller inte. Det är faktiskt mycket enkelt – för att kunna ställa upp Barbara-syllogismer måste man ha identifierat klasser på så sätt att subjekt och predikat kan differentieras. Men utanför språket finns det inga benämnda klasser eller subjekt-predikat-relationer. Därför måste grässyllogismer vara det förhärskande sättet för att kommunicera idéers inbördes samband i alla per-verbala domäner.

En konsekvens av Batesons synsätt borde, eftersom vi är biologiska varelser, vara att vårt upplevda ”Barbara-förnuft” ytterst styrs av en autonom ”grundprogrammering” som fungerar i enlighet med känslans ”gräs-logik”. Bateson försökte, genom att noga undersöka ”det heliga” som objekt, finna den epistemologiska kniptångsmanöver som kunde förena förnuftet och känslan som en ”nödvändig enhet”. Mot slutet av sin levnad gör Bateson en enkel skiss (den finns avbildad i postuma boken ”Angels Fear” 1987) över en ordinär termostats funktionssätt. Han försöker visa hur man, genom att avläsa processen baklänges, kan förnimma ett mönster analogt med hur tanke och känsla samverkar till att åstadkomma vad som liknar premisserna för ett mänskligt medvetande. Han dör kort därefter i cancer. Jag har stirrat många gånger på hans skiss och finner inte för otroligt att detta ofullbordade utkast innehåller grunden till en ny epistemologi. En epistemologi som han tog med sig i graven.

Är vi därmed evigt dömda att i vårt tänkande vara våra reptilhjärnors fångar? Ja, förmodligen, men det behöver i sig inte vara så illa. Det speciella med arten ”människan”, är ju att vi är ägare av ett reflexivt medvetande som låter oss inhämta erfarenheter ur gårdagen för att planera för morgondagen. Detta bör också kunna medge att vi kan bli bättre på att lära oss förstå våra känslomässiga reaktioner samt vad dessa betyder för vad vi tror är ”vårat förnufts rationella utsagor”. Ett första steg på väg är acceptansen av att det faktiskt förhåller sig på detta sätt. Ett andra steg är kunskap om konsekvenserna av att det förhåller sig på detta sätt. Ett tredje steg är träning och reflektion. Det reflexiva medvetandet är så klart i grunden ett biologiskt fenomen, men det utgör också grunden för allt det vi människor kallar kultur. Och hur det än är med våra reptilhjärnor, är de lättlurade och inte särskilt långsinta när vi väl har fått syn på dem.

Tallkottskörteln? Den kallas numera epifysen och har som uppgift att producera kroppens melatonin.

 

 

 

Idag befinner sig 70 miljoner människor i världen på flykt, och antalet ökar snabbt. Jämte syrianer, utgör människor från Bangladesh de största grupperna.

En stor mängd bengaler flyr främst fattigdom och klimatkatastrofer, men Bangladesh tar även emot många asylsökande, främst Rohingas. Trots dessa svårigheter måste man hålla vissa saker i huvudet. Bangladesh är 170 miljoner, mestadels fattiga, människor som trängs på en yta motsvarande Götalands. De samsas på denna högst begränsade landyta där de dessutom måste anpassa livet efter att markerna översvämmas av Himalayas flodvatten varje vår. De har trots dessa förutsättningar, som land gjort betydande framsteg sedan 70-talet då det frigjorde sig från pakistansk överhöghet. Landet har förblivit en demokrati där grundläggande fri- och rättigheter fortfarande upprätthålls, och där olika religiösa grupper lever i fred, sida vid sida. Det befinner sig idag i den snabba industrialiseringsfas där Sverige befann sig för 100 år sedan. Problemen i Bangladesh kan, och ska inte underdrivas, men det är likväl ett land som inte lämnar dina sinnen när du har varit där, och med ett folk som du alltid kommer att sakna.

Två småkillar en tidig morgon, på väg till kiosken för att köpa sina frukostkex för ett par ”taka”.

Många miljontal, är de bengaliska tjänsteandar, som för smulor ser till att solen går upp varje morgon i vad som tills nyligen var världens fattigaste land.

Morgoncigarett på gårdsplanen. Rökförbud är inget man diskuterar.

Genom bananallén 05.30 till bussen som tar dem till h&m:s fabrik. Jobben sägs ha ”lyft dem ur fattigdom”. Det betyder 350 kronor i månaden (2015), behändigt precis över världsbankens absoluta fattigdomsgräns och ger ordentliga vinstmarginaler åt familjen Persson. 

I var och varannan familj, arbetsutvandrar någon eller några under delar av året. De utför RUT-arbeten hos rika Malaysier eller uppför gulfstaternas prestigebyggen under nästan omänskliga arbetsvillkor. De gör det inte därför att de vill, utan för att överleva. Barnens vård, delas under tiden av dem som blivit kvar ”därhemma”, en moster, en morfar eller en bror. 

Mobiltelefonin, digitaliseringen, sprids med vindens hastighet, även som här, mitt i Dhakas slum. 

Ett stilla parti kvällskricket, på bonnvischan väster om Dhaka. Resterna av brittiskt kolonialvälde syns lite varstans.

En näringskedja med många steg. Exakt allt tas tillvara. Krossat tegel sorteras i fraktioner efter storlek av ”de egendomslösa” och säljs i stånd längs landsvägarna.

Klasstorlekar är inget som diskuteras i bengalisk skola. Skolk utgör dock ett visst problem. I väst tror man att skolket beror på att barnen måste hjälpa till i hushållen, så är det inte. De jag möter skolkar för att ”skolan är tråkig”. Långsamt når välfärdssjukdomarna ett utvecklingsland…

Juteindustrierna drivs vidare med de maskiner engelsmännen lämnade efter sig.  Dammigt, oljedimmigt, stressigt och skitigt.

Ett nytt bankpalats, under uppförande.

På mjölkmarknaden. En liter kostar sju kronor, med en månadsinkomst på 350:- kan ni räkna ut resten själva.

De eviga översvämningarna gör jorden otroligt bördig. Fyra potatisskördar per år är inget ovanligt. Likväl slåss Monsanto och de andra företagen om att göra bengaliskt jordbruk beroende av GMO och pesticider.

Lite ”killsnack” om aftonen. Nyfikenheten på ”vårt arktiska rike” är omättlig, frågorna oändligt många. Människorna i Bangladesh finns alltid i mitt hjärta.

badareplanet_0035Rymdteleskopet Kepler har förändrat vår världsbild. Vi vet numera att det vimlar av jordliknande planeter i universum . Enligt de observationer som gjorts av Kepler, har förmodligen 17% av rymdens stjärnor en jordliknande planet i omloppsbana runt sitt klot. Om vi begränsar oss till vår ”lilla” vintergata betyder det att det finns minst 17 miljarder planeter som liknar jorden. Därmed kan vi också sluta oss till att sannolikheten för liv på andra planeter än vår egen har höjts dramatiskt.

Eftersom planeter som hyser liv nu är en realitet hitom science fiction, bör vi också kunna betrakta dessa planeters invånare som våra medhjälpare på sikt. De kan utgöra lösningen på vår egen civilisations stora ödesfrågor. Nej, jag tänker inte i första hand på vårt klimat, utan på uppnåendet av en likvärdig och rättssäker bedömning av skolans nationella prov.

I och med Skolverkets PM med Dnr 73-2012:1512, bör våra intraplanetariska förutsättningar för en absolut in i döden och totalt genomsäker ultraoberoende rättning av de nationella proven, anses uttömda. Vi riskerar därmed en situation där vår jordiska begåvningsreserv förskingras i hamburgerflippande och ruttjänster, medan dumdryga maffiakommun_0305men välbetalda så kallade nincompoops , ansvarar för globala klimatfrågor och annat som kan betraktas som civilisatoriskt helt avgörande. Detta leder givetvis utvecklingen åt fel håll. Dumdryghet tenderar för övrigt redan i dagsläget att ansätta vår civilisation med svåra prövningar. En likvärdig och rättssäker bedömning av skolans nationella prov har således avgörande betydelse, och dess lösning kan sökas i de nya rön som rymdteleskopet Kepler förmedlar hem till vår planet. I en interplanetarisk bedömningskontext blir resultat och utfall totalt oberoende av otillbörliga variabler.

Rymdteleskopet Kepler har nyligen upptäckt en jordliknande planet som cirklar runt stjärnan Tau Ceti. Den befinner sig 12 ljusår från jorden. Det kan låta närma, men stäckan är betydligt längre än något existerande chartermål. Om vi med ljusets hastighet överför våra nationella provresultat till Tau Ceti för provrättning och sambedömning, innebär resan fram och tillbaka för proven en tidsrymd om 24 år. Det kan låta som en besvärande tidsrymd för att erhålla feed-back. Man bör dock hålla i minnet att 24 år sammanfaller med vad Jan Björklund anser vara ett rimligt tidsspann för att åstadkomma positiva resultat i svenskt skolväsende. Tidspannet motsvarar också vad som förflutit sedan de beslut som Jan Björklund hävdar är orsaken till svenskt skolväsendes haveri, implementerades i svensk skola. En uppföljningscykel om 24 år för nationella prov förefaller därmed, om inte optimal, åtminstone kompatibelt med rådande förändringstakt.

Anser man, trots ovanstående, att omedelbar och oberoende feed-back är viktigt, bör man påskynda utvecklingen av tekniker för kvantmekanisk teleportering. Denna teknik bör vara fullt tillämpbar på nationella prov, eftersom provresultaten utgörs av information, snarare än materia. Tekniker för teleportering av information har utvecklats och förfinats sedan 1993. Fotoner av äldre datum, i form av kosmisk bakgrundsstrålning med våglängder närmare en millimeter, bör i sammanhanget kunna utgöra ett användbart och lätthanterligt material. Om ”äldre” fotoner kan träd o planet_0064”spinna” en långvågig representation av det nationella provet i exempelvis Svenska 1 för gymnasiet, kan detta omedelbart uppfattas av, och därmed överföras till våra vänner i motsvarande omständigheter vid stjärnan Tau Ceti. De kan bedöma och ”spinna” tillbaka ett resultat som är garanterat oberoende och in åt h-e rättssäkert. Med denna teknik överträffas även de tidsrymder som gällt för den amatörmässigt utförda provrättningen hos Skolinspektionen.

De invändningar som har rest mot ovanstående scenario har handlat om den interplanetära språkförbistring som skulle kunna sätta käppar i hjulet för skisserad utveckling. Den som reser sådana invändningar har inte hört talas om Google Translate.

Som av en händelse kan interplanetarisk sambedömning enligt ovanstående beställas genom undertecknad redan nu. Vi erbjuder en trygg helhetslösning där du lugnt kan sitta kvar i din fåtölj och lita på att våra tjänster gör jobbet. Priset är som hittat, eller strax under. Naturligtvis är tjänsten berättigad till RUT-bidrag. Välkomna.

För att möta den kritik som riktats från lagrådet, kommer regeringen, så som tidigare aviserats, att förelägga riksdagen förslag om vissa lättnader och undantag i bestämmelserna om förbud mot politisk satir och vissa föreskrivna skämtartiklar.

Eftersom lagändringarna i första hand berör yttrandefrihetsgrundlagens (1991:1469) 12 § kommer, om förslag bifalles, slutgiltigt beslut i frågan att föreläggas riksdagen 2027-01-31.

12 § i yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469) erhåller enligt förslaget följande kompletterande skrivning:

”4. utan att inhämta medgivande hos berörda parter, publicerar sådan politisk satir, som genom sitt innehåll eller uttryck, kan innebära skada för, eller verka kränkande för, i den satiriska publiceringen, namngivna eller avbildade personer i offentlig förtroendeställning.”

Gällande proposition om nyttjandeförbud av vissa skämtartiklar, föreslås att tidigare ”förbud” i skrivningarna ersätts med samtyckesrekvisitet, samt att lagändringarna inte inarbetas som del av grundlagen. Regeringen återkommer avseende förslag på tillämpligt lagrum. Riksdagen har således att ta ställning till följande ordalydelse i tillämpligt lagrum:

”utan att inhämta medgivande hos berörda parter, använder enskild skämtartikel, eller i kombination enligt förteckning, i syfte att kränka eller förlöjliga person/-er i offentlig förtroendeställning:

  • Pruttkudde
  • Handskakare, elschock
  • Tuggummi, musfälla
  • Ansiktsmask av typ ”gubben entand”
  • Gräddtårta
  • Hoppande karamell
  • Falsk tärning
  • Hundlort
  • Nyspulver
  • Klipulver
  • Sot-tvål
  • Glas-krasch
  • Pizzaslice-bestyckad drönare
  • Korkpistol
  • Banger
  • Dragsmällare
  • Avgastjut
  • Falsk sockerbit/isbit
  • Bluffpennor
  • Falsk skärmdump modell ”nätcasino.”

(förteckning uppdateras löpande)

Nationens ledare, Jim Kong Åkesun, meddelar i ett uttalande att han härmed bedömer oppositionens utrymme för invändningar gällande tilltänkta utvidgningar avseende den medborgerliga yttrandefriheten, vara tillgodosedda.

 

Regeringskansliet, Stockholm 2023-03-03

I en tidigare bloggtext berörde jag ett intressant forskningsresultat från Karolinska Institutet. Professor Anna Josephson lät studenterna på läkarlinjen göra ett omprov på förstaårets stora preklintenta tre år efter det ursprungliga tentamenstillfället. Resultatet var överraskande och nedslående. De studenter som toppresterat vid ursprungstentan återfanns bland de sämsta vid det senare tillfället, resultaten var överlag mycket låga och få kunde besvara de vid testtillfället bifogade kontrollfrågorna som skulle mäta övergripande förståelse av grundläggande medicinska samband. När jag skrev om detta fick jag en del ”tvärsäkra” svar gällande orsakerna. Förslagen var överlag rimliga, men intressanta så till vida att de vart för sig endast utgjorde aspekter av en betydligt mer komplicerad helhet. Jag skall därför i detta inlägg fortsätta att problematisera några, i skolvärlden omhuldade, föreställningar kring hur förhållandet mellan fakta och förståelse ser ut. 

En ständigt pågående diskussion i skolvärlden handlar om huruvida fakta eller förståelse är det väsentliga att lära ut. Få förnekar egentligen att bägge dessa aspekter har betydelse. Däremot uppstår det ordentliga meningsskiljaktigheter kring hur skolans undervisning skall gestaltas för att ”det ena” skall leda till ”det andra” och vice versaEn populär föreställning är att förståelse renderar ur fakta på så sätt att memorerandet av faktakunskaper automatiskt lägger grunden till förståelse. Skolans uppgift blir därmed att förmedla fakta, vilka eleven sköter memorerandet av , vilket i förlängningen antas leda till förståelse, kritiskt tänkande, den nyanserat argumenterande förmågan, med mera. Eftersom lärarstudenterna vid Karolinska Institutet på ett flagrant sätt motbevisar denna ”förenklade” tes, krävs det ytterligare förklaringar. Många tar då fasta på en återkommande tes inom modern hjärnforskningFör att elevernas memorering skall bli varaktiga kunskaper, måste skolans undervisning anpassas till det mänskliga minnets sätt att fungera. Att ”vrålplugga” inför ett prov leder till ”korta” kunskaper som bleknar snart efter skrivningen. Tricket, enligt hjärnforskningen, är upprepade tester av samma innehåll med allt glesare intervaller, med andra ord repetition. Detta stämmer, naturligtvis skulle man kunna tilläggaEmellertid gäller även för kunskaper som lärs in på detta vis, att de förbleknar över tid om de inte hängs upp på något meningsfullt eller användbart, det vill säga knyts till någon form av förståelse. Det tar dock (naturligtvis) längre tid att glömma, om ett givet fakta återkommer i intervaller. Ett helt annat problem med upprepade tester hänger samman med skollogistik och stoffträngsel. För skolan är det inget större problem att reproducera testmaterial, det är ju i sammanhanget eleven som skall göra själva jobbet. Om eleven skall repetera inlärda fakta enligt ett omvänt exponentiellt mönster, kommer det över tid att ackumuleras stoffträngsel då repetitionen av äldre fakta ständigt överlagras av tillkommande ny. Ponera att det en vanlig skoldag (senare skolår) introduceras stoff i fem ämnen som vardera kräver 20 minuters memorering för att termer, begrepp och samband skall sitta. Om dessa skall repeteras enligt mönstret ”dag 2-4-8-16…” kommer eleven snart att ägna många timmar utöver skoldagen åt ren repetition. För det första klarar få elever ett dylikt informationstempo, för det andra kommer den resulterande utbildningsmiljön att präglas av korvstoppning på ett sådant sätt att den ändå inte står som garant för några varaktiga kunskaper (håll här i minnet de grundläggande medicinska samband, som studenterna i Karolinska Institutets försök faktiskt inte kunde svara på)Den typen av kunskap kräver förståelse, och de minnesstudier som här refereras har varit inriktade på memorering, inte förståelse. Minnesforskning genomförs dessutom oftast i en avgränsad kontext med ett begränsat inlärningsstoff, inte i den levande skolans ackumulerade inlärningsprocess. 

Det är tydligt att den levande skolan måste bygga på kompromisser mellan flera avgränsade vetenskapliga idéer om vad som utgör optimala inlärningsbetingelser. Skolan skall givetvis nyttja effektiva metoder för memorering av fakta, men måste samtidigt sätta hanterbara gränser för hur mycket repetition och provtillfällen som är vettigt att förelägga eleverna. Dessa ”gränser” sammanfaller inte nödvändigtvis med vad enskilda resultat inom hjärnforskningen anser utgöra ett optimalt tillvägagångssätt i olika specifika avseenden. Av den anledningen bör också olika forskningsdiscipliner ha god hjälp av den pedagogiska forskningen när deras kunskaper skall ”översättas” till en levande skolmiljö.          

För att ytterligare komplicera bilden av inlärning, så blir bilden ofullständig om faktainlärning behandlas som något, från förståelse fristående. Föreställningen om att fakta bildar förståelse är helt enkelt felaktig. Dessa två kunskapselement måste betraktas i ett dialektiskt förhållande till varandra, där fakta stärker förståelse endast om fakta är förstådd och processad, vilket inte är det samma som memorerad. Otaliga experiment från t.ex. perceptions– och vittnespsykologi har visat att den mänskliga hjärnan ständigt är på jakt efter mening och förståelse (eller sammanhang). Fenomenet fakta har i denna grundläggande kognitiva betydelse en ”korrigerande” roll. Vår hjärna bestämmer sig, mer eller mindre automatiskt, för en tolkning av ett givet fenomen långt innan vi har fakta klara för oss. Vårt behov av förståelse är i denna kognitionspsykologiska betydelse långt större än vårt behov av fakta. Exempelvis, om vi har läst en roman, kvarstannar en berättelse, en stämning och ibland någon lärdom, medan detaljerna (fakta) förbleknar snabbt. Vår förståelse för innehållet i en roman ökar inte nödvändigtvis för att vi repeterar den. Att vår hjärna fungerar på detta sätt ligger djupt nedlagt i vår evolutionära historia. Att betrakta ett fenomen utan att förstå, upplevs instinktivt som smärtsamt eller hotfullt och hjärnan ”konstruerar” därför blixtsnabbt en hypotes, en provisorisk förståelseram för vad vi betraktarDetta ständigt pågående ”meningsskapande” tar energi från arbetsminnet. Redan George A. Millers berömda 50-talsexperiment, The Magical Number Seven, Plus or Minus Two, kunde påvisa att arbetsminnets effektivitet sjönk till närmare hälften av sin kapacitet, om det belastades med memorering av ”obekanta fakta”. Att exempelvis lära in ett antal glosor på ett främmande språk går mycket snabbare om du har en god uppfattning om de olika glosornas betydelse och användning i det egna språket 

Betyder då detta att multiplikationstabellen är meningslös kunskap? Svaret är att, det beror på. Det är tämligen meningslöst att kunna rabbla multiplikationstabellen om man inte har förstått de grundläggande principerna för multiplikation. Att träna huvudräkning kan mycket väl vara bättre använd tid än vad det är att lägga samma tid på memorering av ett facit. En skola som tror sig kunna effektivisera kunskapsproduktionen genom att kapa elevernas utrymme för processandet av, och reflekterandet över, ny kunskap, biter därför sig själv rejält i svansen. En skola som nonchalerar elevernas behov av att resonera kring kunskap eller som anser sig kunna bortse från elevernas erfarenhetsbas, gör dem en björntjänst.  Den förvandlar sig till en institution för disciplinering, snarare än en för kunskapsproduktion.    

Refuserad replik på debattartikel av Gabriel Heller Sahlgren och Henrik Jordahl, Dagens Industri 2019-05-09 (Satsa på begåvade barn för välfärdens skull).

I Dagens Industri 2019-05-09 framför utbildningsforskarna Gabriel Heller Sahlgren och Henrik Jordahl under rubriken ”Satsa på begåvade barn för välfärdens skull” den i och för sig okontroversiella idén att ett lands utbildningsväsende har betydelse för välståndsutvecklingen. Författarna föreslår att skolans undervisning blir mer lärarledd, att det satsas på spetsstudenter samt att friskolesektorn tillåts expandera. Må så vara, men mot bakgrund av deras egen historieskrivning framstår denna kombination av åtgärder som ologisk. Det stämmer förvisso som författarna menar, att svensk skola allt sedan folkskolereformen 1842 har varit en i långa stycken lyckosam historia, även i ett internationellt perspektiv. Det stämmer också att denna utveckling har brutits under 2000-talet då vi istället har sett en utveckling mot drastiskt försämrade kunskapsresultat. Författarna väljer dock att helt undvika en problematisering av hur denna resultatnedgång i långa stycken sammanfaller med 1990-talets införande av vinstdrift och fritt skolval inom utbildningssektorn. Det går idag att belägga hur den världsunika svenska friskolemodellen har bidragit till sådant som elevsegregation, minskad likvärdighet, betygsinflation och kravlös undervisning. Tendensen över tid har också varit att lärartäthet och andel behöriga lärare har varit jämförelsevis lägre inom de vinstdrivande friskolorna. Att föreslå mer av samma friskolesystem för att uppnå mål som skall gynna begåvade elever och mer av lärarledd undervisning, är mot den bakgrunden inte bara ologiskt, utan rent kontraproduktivt. Jag tror för min del att svenskt näringsliv i längden är mer betjänta av faktabaserad forskning, än av tendentiösa önsketänkanden.

Det är lätt att moralisera över ordningsbetyg. Sett till de problem man tror sig kunna lösa är förslaget ett slag i luften, men det får stora och långsiktiga konsekvenser för våra barn och unga. Förslaget blockerar också en viktigare diskussion, den om de systemfel som utgör skolans verkliga bekymmer. Symbolpolitik är gratis och riskfritt, strukturreformer kostar, både i kronor och politiskt mod. Att förslaget om ordningsbetyg kan samla en riksdagsmajoritet, säger mer om samtidens auktoritära strömningar, än om vilken politik som skulle kunna gynna en allmänt samhällsnyttig utveckling.

Bortsett från dessa moraliskt uppenbara aspekter på sakfrågan, borde man nog också diskutera politikens syn på detta med att införa och att avskaffa saker och ting. Dessa två storheter behandlas sorglöst som om de vore två sidor av samma mynt. Så är det inte. De systemiska skillnaderna mellan att införa och att avskaffa är väsentliga. Låt mig exemplifiera.

Sverige är en monarki. Att styrelseformen egentligen utgör en anakronism är de flesta överens om. Sverige avskaffar likväl inte sin monarki. Om Sverige istället hade varit en republik, förefaller det osannolikt att någon skulle komma på tanken att införa monarki. Det finns således systemiska skillnader mellan att införa och att avskaffa. Kunskapen om detta förhållande är svagt utvecklat hos dagens politiker och ledare.

Jan Björklund säger sorglöst att ordningsbetyg finns i Norge, och att man där inte diskuterar att avskaffa dem. Det är inte sant.  Det finns en opinion i Norge för att de skall avskaffas, men den vinner ingen tillräcklig parlamentarisk majoritet. Det finns heller inte, vad jag vet, någon forskning som kan berätta att ordningsbetygen skulle vara särskilt välgörande för det norska utbildningssystemet, snarare tvärtom. Därmed vet vi inte heller om Norge hade övervägt att införa ordningsbetyg om de, liksom Sverige, hade avskaffat dem. I denna fråga blir den internationella utblicken intetsägande.

 

Resonemanget ovan kan förefalla hypotetiskt, men handlar om högst avgörande aspekter av det politiska hantverket. Låt mig ta ytterligare ett exempel.

När Sverige valde att bli medlemmar i EU, skedde det i en folkomröstning. Landets ekonomiska elit var övertygade om det nödvändiga i ett medlemskap, och därför gick i stort sett alla resurser till Ja-sidan. Trots denna exempellösa mobilisering kantad av hotbilder och skräckvisioner, var det med minsta möjliga marginal som ja-sidan till slut lyckades få sitt mikroskopiska försprång. Priset var polarisering och mätningar efter inträdet har genomgående visat på såväl polariseringen, som en svängning till stabil majoritet för ett utträde, vilket trots det inte har skett. Det politiska landskapet, för- och emot, har dessutom ömsat skinn i takt med att EU:s dagordning har förändrats. Att införa, var något helt annat än vad som nu blir att avskaffa, om Sverige mot all förmodan gör en swexit.

Förr i världen fanns det en medvetenhet om, och respekt för, de systemiska dilemman jag har försökt beskriva ovan. Det tog sig uttryck i att lagar och politiska beslut bereddes mycket noggrant innan de sjösattes, eller avlägsnades. Exempelvis lades förslaget om svensk enhetsskola redan i 1946 års skolkommission. Den testkördes sedan i över ett decennium för att beslutas i riksdagen 1962 och inte vara helt genomförd förrän 1972.Ordningsbetygens avskaffande var en del i denna omfattande beredning. Sådana ledtider är helt otänkbara i dagens opinionsstyrda kvartalspopulism. Om riksdagen nu, utan tillstymmelse till forskning eller beredningsunderlag, väljer att höfta till ett bedömningssystem med ordningsbetyg, blir det svårt att i närtid avskaffa dem igen oavsett deras konsekvenser för svenskt utbildningsväsende. Det är i så fall både ansvarslöst och amatörmässigt agerat.

På långfredagens morgon lämnar nattfrosten hastigt de mittskånska gräsmattorna och högsommarvärmen drar in med full kraft. Som en vibrerande svetslåga bränner solen över de flaggade evenemangen på mittskånes konstrunda, och de har blivit färre för varje år som går. Det beror på områdets geopolitiska utveckling.

Högerpopulismen breder ut sig i mittskånes beslutande församlingar. Det är förvisso inte så att de högervända patrioterna rent fysiskt attackerar hyttor, smedjor och utkylda fähus. Det behövs inga handgripligheter för att känsliga konstnärssjälar skall uppfatta budskapet. Tro inte att du är något, var normal, dra in benen, var inte för mycket, var inte för lite. Måla så att man förstår. Måla vår kultur, en bålgul flagga, en rödgul stuga med vita knutar; Så klart ryser konstnärssjälen in i märgen och tar sin hytta, flyttar den någon annanstans. Kvar blir kopior av kopiorna, sådana som tar swisch.

På picknick-korgens botten ligger en knappt halvfull flaska grekmakedoniskt vin (Assyrtiko, nr: 2338, 99:- på Systembolaget). Jag unnar mig ett par njutningsfulla klunkar i en tyst protest över den mittskånska situationen. Flaskan öppnades i ett oeldat torp för nästan en månad sedan, men det märks inte. Den utsökt anspråkslösa balansen mellan syrlighet, sötma och mineralisk fräschör finns kvar. Vinets delikata hantverksmässighet utgör i sig självt en tyst protest över de inskränkta, självtillräckliga och passivt aggressiva attityder som tillåts prägla den mittskånska situationens alla små kommunala presidier. Dessa presidier som i sin tur utgör politikens motsvarigheter till Don Simon Vino Blanco, det gallsura missfostret i grälla tetror, som kan köpas för en spottstyver på färjorna till Tallin, det med en blymönjig eftersmak av bristfälligt sanerad industritomt.

Inget av detta bryr sig femåringen om. Han har lärt sig några strofer ur Arvingarnas senaste monsterhit och skanderar dem sorglöst från baksätet när vi utanför Norra Rörum styr in på den slingriga kostig som bär namnet Magnus Stenbocks väg. Vi färdas nu på vad som för 300 år sedan utgjorde E4:an mellan Stockholm och Malmö. Intill vägen, strax innan Pottehuset, restes år 1927 en minnessten över Stenbocks armés bivackering på platsen i februari 1710. Sextontusen karoliner övernattade i väntan på det anfall som skulle gå till historien under namnet ”Slaget vid Helsingborg”. Upprinnelsen till denna drabbning var Karl XII:s nederlag vid Poltava, i vars efterföljd danskarna såg en given chans att återerövra våra södra landskap. Den danske generallöjtnanten Jørgen Rantzau uttryckte sig dock med otillräcklig tydlighet när han skulle omgruppera den danska hären. Förvirring uppstod och Magnus Stenbocks armé kunde jaga dem på flykten. Sverige förblev svenskt och vid den pampiga invigningen av minnesstenen 1927, samlades lokalbefolkningen kring kyrkohedern Albin Olsson (1869-1939) som med darr på stämman framförde sitt svulstiga pekoral, …Med beundran och tacksamhet minnes Sveriges folk och ej minst Skånelandets befolkning den stenbockska härens hjältebragd till fosterlandets försvar i en farofylld tid. Därför hylla vi minnet av den store fältherren Magnus Stenbock och hans tappra karoliner. Så hurrade man fyrfaldigt för Stenbock och hans karoliner, KFUM-scouternas kör sjöng Stenhammars ”Sverige” och Snoilskys dikt ”Stenbocks kurir” deklamerades.

År 1710 var Pottehuset ett välkänt horhus, tänka sig. Idag sitter konstnären Tommy
B Nilsson där och målar sina vemodiga kustmotiv. Strax nedanför huset tar den gamla E4:an tvärt slut vid avspärrningen framför den månghundraåriga och utsökta stenvalvsbron som sedan länge hotar att kollapsa. Ingen kommer att bry sig om den bron eller dess geopolitiska betydelse i ett historiskt perspektiv. Däremot är det bara en tidsfråga innan något sverigevänligt ljushuvud från något mittskånskt presidium lyfter idén om att embarkera minnesstenen och rituellt samt årligen åter samlas och kanske ära kung Karl den unge hjälte, som stod i rök och damm. Det är en samtida ironi att de flesta av dem, i detta nyhögeravantgarde, ävenledes dyrkar och avundas den i sammanhanget lede fi, vårt södra grannland Danmark, som ju med större konsekvens har genomför sin illiberala baklängesrevolution. Logik och konsekvens hör inte till deras starka sidor.

Fördanskningen av mittskåne är för övrigt påtaglig, såväl politiskt, kulturellt som befolkningsmässigt. På City Gross i Höör talar merparten kunder numera danska, och vår mittskånska konstrunda når sin höjdpunkt i ett litet Danmark beläget på bonnlandet utanför Norra Mellby.

I en ladugård, nästgårds en dansk loppmarknad har konstnären och illustratören Kirsten Raagaard skapat sin fantastiska studio. Från väggarna ler alla hennes uttrycksfulla alster som får vem som helst att bli glad och E förälskar sig i ett stiliserat kattporträtt som blänger outgrundligt från sin plats ovanför den öppna spisen. Kirsten bodde tidigare på andra sidan sundet med dejlig utsikt och vackra omgivningar, men har aldrig ångrat sin flytt till den svenska systemkollapsens mittskånska epicentrum. Hon slår ut med handen över bonnlandets skogsdungar och böljande åkrar, ” Det er her, jeg vil blive gammel.”

 

Epilog och lärdom från årets konstrunda: Ju sämre konst, desto bättre snacks.