Feeds:
Inlägg
Kommentarer

En så kallad ledarskribent, Sakine Madon, låter meddela att hon föredrar begreppet konsensuskultur framför åsiktskorridor. I USA exempelvis, existerar inte den typen av problem. Däremot sitter en av tjugofem afroamerikanska medborgare i fängelse (2,5%). Det innebär en stark överrepresentation. Kan det vara så att det med afrikansk kultur medföljer en benägenhet att begå brott? Har vi inte märkt av detta även i Sverige? Det vore givetvis farligt om en sådan föreställning mörkades på grund av rädsla för att gynna eller missgynna något politiskt parti. Eller hur?

Låt oss vidga perspektivet. I ett globalt perspektiv sitter en av tjugofem fängelsekunder just i ett amerikanskt fängelse. Alltså, en av tjugofem, i världen! Invånarna i USA:s delstater är således världens mest brottsbenägna individer och bland dessa är afroamerikanerna starkt överrepresenterade. Låt oss inte av politiska hänsynstaganden backa från en sådan iakttagelse. Det gäller trots allt ”vår” trygghet.

Låt oss vidga perspektivet ytterligare. De afroamerikanska medborgarna i USA benämns så därför att deras förfäder härstammar från olika delar av den afrikanska kontinenten. De infångades i miljontals av européer och fraktades på rangliga fartyg till Amerika för att där säljas som slavar. Än idag har flera av västvärldens mest förmögna familjer denna handel att tacka för sina privilegier.

Allt detta hände på den tiden då ett antal europeiska länder upptäckte att världen var deras egendom. Med hugg och slag motades Amerikas invånare bort från sina marker. Eftersom de dog som flugor, näst intill utrotades i stora områden, blev slavimporten nödvändig. Vilka skulle annars jobba?

Låt oss försöka bli varse något slags mönster i denna omfattande åsiktskorridor. Som tack för hjälpen slog sig en stor mängd, företrädesvis britter och holländare, ner i södra Afrika. De svarta människor som råkade uppehålla sig på platsen, slapp den långa resan över havet för att istället på plats beredas äran att slava åt sina nya herrar. 1948 infördes apartheid, 1961 lagfästes politiken, jag besparar er detaljer. 1994 avskaffades den definitivt då Nelson Mandela valdes till president efter att ha suttit 27 år i fängelse. Att bära en T-tröja med hans porträtt betraktas som ”jävligt PK”, har jag lärt mig, trots konsensuskulturen.

Vår pågående systemkollaps i Sverige kan inte riktigt mäta sig med världen år 1948. I det europeiska meningsutbyte som kom att involvera stora delar av världen mellan 1939 och 1945 slaktades 60 miljoner människor. Det brittiska imperiet omfattade vid tiden mer än 1/3 av den afrikanska kontinenten, Australien, Nya Zeeland, Indien, Kanada samt ytterligare ett stort antal områden spridda över jordklotet. I Sverige var vetenskapen fullt upptagen med att rangordna människor utifrån formen på deras skallar. Jag besparar er detaljer, enkelt uttryckt var stora delar av den värld vi känner ordentligt tillstökad.

Nu börjar det bli komplicerat. Varje journalistiskt val, varje vinkling innebär med nödvändighet att något utelämnas. Om inte enskilda händelser betraktas som delar av ett större sammanhang blir urvalsprocessen omöjlig. Samtidigt är den objektiva journalistiken, om än eftersträvansvärd, så klart en illusion. Varje journalist är inskriven i, och kan inte fullt ut få syn på alla de mönster och markörer i samtiden som ytterst avgör vad som så småningom blir fäst på papper (eller i cyberrymden). Vad som ena året utgör en ödesfråga kan året därpå vara en ickefråga och vice versa, utan att någon riktigt vet hur det gick till.

De som begick kolonialtidens oändliga antal övergrepp är till stor del döda. Även offren, i den mån de inte helt hann utrotas, är till stor del döda. Vi lever sedan dryga halvseklet i vad som kallats den postkoloniala eran. Den kallas så för att den vill bortse från att vi européer har lagt beslag på fem och en halv av jordens sju kontinenter. Och bortser från hundratalet väpnade konflikter (i korrigerande syfte) efter den globala skärmytslingen 1939-1945. Och bortser från fortsatt systematisk exploatering av naturresurser i många av de områden vi återlämnade. Och bortser från att vi där utöver maniskt lägger oss i precis allt, oavsett var på jordklotet det händer. Så tronar vi också på rikedomar. Västvärlden utgör jordklotets ouppnåeliga materiella elit. Och ordningsman. 85 personer delar på hälften av jordens resurser.

Tur för kolonialherrarna att dagens jurisdiktion och äganderättsliga definitioner inte fanns då. De hade åkt på allt från dödsstraff och långa fängelsestraff, till megaastronomiska skadeståndsbelopp. Föreställ er att vi skulle bli tvungna att ”återlämna” Amerika, Australien, Nya Zeeland och ytterligare ett antal områden. Det skulle bli förbannat bökigt. Bara andelen ”svenskar” på ”ockuperade” områden uppgår till över fem miljoner individer. Hur skulle vi integrera alla dem när det varken finns arbeten eller bostäder och vägen mellan Kungsbacka och Göteborg idag är sämre än vad vägarna var i Polen under kommunisttiden?

För att återknyta till frågan om konsensuskultur, som möjligen är ett bättre begrepp än åsiktskorridor. Om jag har förstått saker rätt så handlar det om att självcensur hindrar oss från att öppet beskriva, påvisa och diskutera alla de negativa kulturella särdrag som karakteriserar människor från, företrädesvis främmande kulturer, gamla kolonialstater. Det handlar också om den självcensur som driver oss att relativisera vår egen och västvärldens roll som etiskt och globalt föredöme. Eller jag kanske blandar ihop åsiktskorridor och halmdocka nu? Nya signalord etablerar sig i snabb takt efter gamla som krackelerat.

Nyheten når oss om artisten Anna Book, att hon ”förtjänar” att få tävla i melodifestivalen. Hon är ”värd” det. På många sätt manifesterar hon vår kollektiva självbild. Sant är att Sverige på drygt hundra år har genomgått en remarkabel förvandling. Vi kan träta om huruvida möjliggörarna utgjordes av innovatörer, flinka arbetare, frihetskämpar eller skallmätare, faktum kvarstår, vi lever i ett av världens rikaste och mest emanciperade länder. Jag påstår för min del, att vår starka råvaruexport i kombination med ett starkt bindande samhällskontrakt har utgjort motorn i denna utveckling.
Så är kanske det bästa att som någon föreslagit, stänga gränsen och slänga bort nyckeln, att därefter i möjligaste mån tömma våra segregerade förorter på de kulturellt dysfunktionella bidragsturisterna? Kanske det, om det inte vore för att det historiska scenario jag antytt ovan har skapat en ogenomtränglig väv av globala beroendeförhållanden. Våra nationella gränser är delvis illusoriska. Faktum är att vi skulle inte ens kunna starta våra mobiltelefoner om det inte vore för tiotusentals barnarbetare i Kongo. Under fjolåret dog minst 80 av dem. Har det startats någon facebookgrupp än om den saken?

Den senaste vågens migration har bara börjat. Det är inte bara över medelhavet trafiken tätnar. Över stilla havet och indiska oceanen färdas alla de vars historiska öde tycks utgöras av rangliga fartyg. Genom Afrikas och Mexicos öknar marscherar de mot norr på flykt från de globala konsekvenser som seklers systematiska exploatering har åstadkommit. Även IS är ett monster som vi själva har varit medskapare till. Det finns inget sådant som onda och goda gener, bara onda och goda omständigheter.

Allt detta handlar om elefanten i rummet, nämligen vårt och västvärldens ansvar för den uppkomna globala situationen. Och nej, Sverige var inte mycket till kolonialmakt, men ingen ska inbilla sig annat än att de vinster som ackumulerades i vår råvaruexport delvis levde i symbios med den europeiska kolonialismen. Även om skuggan faller längre och lägre över andra väststater så är vårt medansvar i en global systemkris odiskutabelt. Och vår medexploatering pågår ju som sagt fortfarande (Inser att detta lätt kan missuppfattas då exploatering numera är ett positivt laddat värdeord, hur nu det gick till apropå åsiktskorridor).

Det hela är egentligen ganska enkelt och Tunisien är fortfarande lackmuspappret. Under några månader öppnade den arabiska våren ett fönster av hopp, som sedan stängdes igen. Endast Tunisien framhärdar mot alla odds i något som liknar demokratiska strävanden. Ungdomsarbetslösheten har passerat 30% och nattliga utegångsförbud har införts för att stävja de återkommande kravallerna. Några av dessa ungdomar har dykt upp som förövare i Köln, men inte ens Tunisien orkar väst räcka så mycket som ett lillfinger trots att en institutionell stabilitet där skulle kunna göra underverk i hela regionen. Istället vandrar ett spöke genom media, inte bara i Sverige utan i hela västvärlden, som handlar om hur killar som dessa hotar vår trygghet och vårt välstånd. Inte ens om det förresten; den handlar om åsiktskorridorer, att vi inte får prata om att det ”beror på deras kultur”.

Västvärlden är förlamad av sina rikedomar. Släpp illusionen om att världen består av fria och jämbördiga nationer. I den bästa världar skulle ett postkolonialt väst inse sin stora skuld och sitt ansvar och ödmjukt ta sig an den gigantiska uppgiften att prestigelöst och oegennyttigt medverka till en hållbar världsordning. Alternativet till detta är, även på relativt kort sikt, så fasansväckande att det inte försvinner hur djupt vi än borrar i våra pseudodiskussioner om åsiktskorridorer och konsensuskultur. Inte bara människor, kulturer och kapital är gränsöverskridande; även kemiska, biologiska och radioaktiva stridsmedel tenderar att vara det.

Jag kanske överdriver. Sakine Madons ursprungliga ärenden gällde egentligen att åsiktskorridoren, eller konsensuskulturen, hindrar många journalister från att skriva om sådant de tror kan gynna Sverigedemokrater. Jo, verkligen en stor och viktig fråga som uppenbarligen engagerar många hängivna mediekonsumenter i vårt avlånga land. Det handlar om sådant som när Sverigedemokraterna i Lund på sin hemsida berättar om hur flyktingarna på en av kommunens förläggningar stjäl mat och drar kniv i bespisningen på en närbelägen skola. Man hoppas ju på att, rent av kräver, att media vågar skriva om en så stor, viktig och populär fråga; och att de i sammanhanget även kanske påtalar att det rör sig om lögner och rent förtal från Sverigedemokraternas sida. Ingen på skolan vill nämligen kännas vid att något sådant har förekommit. Känns scenariot till äventyrs bekant? Min ledare, om jag haft en plattform, hade handlat om just det mediala mönstret. De manipulerade nyheterna, och opinionerna, upphävandet av gränsen mellan sanning och fiktion, den nya ultrahögerns paradgren. Nu släpper vi sargen, nu reproducerar vi på bred front det propagandistiska blåljugandet. Död åt konsesuskulturen; eller som Kent Ekroth sa, ”Visst är det kul att vara en ögontjänare?”

Sammanfattning: En annan intressant sak man kan göra i naturen är att dra en grov käpp genom en myrstack och iaktta vad som händer. Om du känner moraliska betänkligheter inför detta bör du tänka att det är käppen, inte du, som åsamkar skadan.

Annonser

Passerade precis Lund. Kom osökt att tänka på faktakunskap och bildningsideal. Tesen om att faktainlärning har trängts ut ur svensk skola, har drivits under många decennier. Vad som i sammanhanget har utgjort antitesen, eller hotbilden, har dock skiftat över tid. I begynnelsen ställdes faktainlärningstanken mot varje förändring i läroplanens ämneshegemoni. Faktafokus antogs försvinna med katekesens och latinets successiva utdöende. Senare ställdes tanken mot skolans olika fostransmål, för att därefter ses som hotad av idén att eleverna själva skulle uppsöka sin kunskap. Denna senare debatt klingade på tvåtusentalet av i takt med bristen på klassrum som tycktes fungera enligt den uppställda hotbilden. Med JB-koncernens konkurs, försvann de sista utstuderade självhjälpsklassrummen att förfasa sig över, och faktademagogerna hade åter att skifta hotbild. För närvarande blir det allt tydligare att det är fokus på förmågor, som nu antas ställa sig i vägen för skolans faktainlärning. Eftersom denna tankefigur sällan omsätts i några påtagliga undervisningsexempel, är det svårt att få grepp om hur förmågeträningen antas ha förvandlat landets klassrum under tiden sedan 2011. Diskussionen kan därför upplevas undflyende och svår att få grepp om. Vad är problemet? Vad är målet? Vad avses med fakta respektive förmåga? 

En av mångaskoldebattörer, outtröttlig anhängare av faktaperspektivet, postar på sociala medier en bild på en Koltrast. Vederbörande ber sina följare om hjälp med artbestämning. Själv blir jag provocerad. Människan vet inte hur en koltrast ser ut och skäms inte för att kokettera med sin okunskap. Personen har inte vett att göra en enkel googling, ”svart fågel gul näbb”. Det hade omedelbart givit svaret. Detta är en person som stundligen, med adress till svensk skola, ondgör sig över bristen på ”grundläggande allmänbildning” och gärna ironiserar över svenska ungdomars generella oduglighet. Jag vet, det är småaktigt att låta sig provoceras av sådana bagateller, men det är samtidigt min åsikt att den som propagerar för faktainlärning, själv skall kunna uppvisa en nöjbar allmänbildning. Dit hör definitivt Koltrasten. Och inte bara den, åtminstone femtiotalet nordiska fåglar borde ingå i vår gemensamma referensram, liksom femtiotalet exempel ur vår vilda flora, något tjog träd, skogens marklager och så vidare. Visst, Hallands floder hör också dit, men faktademagogernas föreställningsförmåga måste sträcka sig längre än till dessa fyra halländska vattendrag. Jan Björklund är i sammanhanget ett typexempel. När han skall ge exempel på oundgänglig basfakta, nämner han alltid något basalt fenomen som har funnits med i lågstadiets kursplaner sedan tidernas begynnelse. Ställd inför att definiera begreppen arkaisk, letargi och aritmetik blir samme Björklund totalt ställd. Det håller inte, om man vill vara trovärdig.

Koltrasten som sagt, den ingår i skolans kursplaner sedan folkskolans tillblivelse. Liksom nästan all annan tänkbar basfakta. Om vi trots detta inte känner igen koltrasten när vi möter den IRL så bör problemet vara något annat än vad som lärs ut i skolan. Kanske vad som lärs in? IRL tenderar gränsen mellan fakta och förmåga att bli synnerligen flytande. Att dra ett streck från ordet till bilden på ett kunskapstest, är en sak, att artbestämma fågeln när du möter den, är en helt annan. Om du möter en koltrast på din resa i Indien, är det antagligen en Beostare. Säg då inte ”Åh, an Indian Grackle! In Sweden we call them Koltrast”, för det är helt fel.

För övrigt är det lite egendomligt hur faktademagoger, som till exempel Björklund, blixtsnabbt säger, ”läsning, skrivning, räkning”, när de skall svara på vad som är viktigt i skolan; för läsning, skrivning och räkning handlar ju egentligen inte alls om fakta. Det är definitionsmässiga förmågor och de kan inte ”bankas” in; för inte menar man väl att benämnandet av ordklasser och satsdelar är vad som skall vara avgörande för bedömningen av någons läsförmåga, eller att en definition av begreppen algebra och aritmetik skulle vara det avgörande i ”räkning”? Nej, naturligtvis är målet att någon skall kunna tillgodogöra sig en läsupplevelse och att någon skall kunna lösa ett uppställt matematiskt problem. Läsning, skrivning, räkning kan därmed sägas vara konstruktivistiska påfund, det vill säga, de fyller ingen större funktion vid sidan om att individen själv skall kunna nyttja dem som redskap i sitt kunskapssökande. De, kan också användas som avkoppling eller i rent hedonistiska syften, men att skolan kan vara lustbetonad brukar inte föresväva vän av faktakunskap. Så roligt skall vi inte ha det.

Så långt i diskussionen, brukar faktademagogerna berätta att önskvärda förmågor, så som de i problemlösning och kritiskt tänkande, är helt beroende av faktakunskap. De pekar då gärna på OECD-resultat som visar att svensk skola inte lyckas särskilt väl heller ur dessa aspekter. Grundantagandet är antagligen korrekt, men slutsatsen, att skolan inte skall syssla med förmågor, fortfarande fel. Problemlösningsförmåga och kritiskt tänkande är nämligen precis lika beroende av faktakunskap, som faktakunskap är av problemlösningsförmåga och kritiskt tänkande. Vi vill inte utbilda elever som åker till Indien och säger, ”In Sweden we call them Koltrast”.

De lektioner jag höll under mina år som lärare var alltid faktaspäckade. Jag lade stor möda vid att eleverna fann effektiva studietekniker för att memorera stoffets bärande nyckelfakta. Dock lade jag minst lika stor vikt vid att fakta sattes i sammanhang och att eleverna kunde dra både induktiva och deduktiva slutsatser i relation till dessa. Så fungerar nämligen våra hjärnor. Vi läser en berättelse, detaljerna bleknar snabbt men vi minns berättelsens poäng och kan förhåll oss, till och med kritiskt, till denna långt efter att alla detaljer är glömda. Men skolan har inte tid med både och, protesterar nu faktademagogerna. Jo, det har den, och det måste den ha. Att eleverna skall sitta och memorera kontextslös fakta i tio år för att därefter tillåtas börja tänka kritiskt och lösa problem är en, ursäkta språket, debil tanke. Kritiskt tänkande är ingen binär process som automatiskt följer av faktakännedom. Precis som när det gäller faktakunskap, liksom förmågorna läsning, skrivning och räkning är det kritiska tänkandet en förmåga som, liksom problemlösningsförmågan, måste övas genom hela skoltiden. Detta är inget som stjäl tid från det centrala innehållet, utan tvärtom, något som stärker lärandet och gör skolans undervisning meningsfull.

 

Godhetsapostlar

Magasinet paragraf har sammanställt en ordlista för den som vill förstå extremhögerns terminologi. Bland begrepp som batikhäxa, feministhora, kulturberikare och PK-eliten finns naturligtvis även begreppet godhetsapostel. Det är i sig inget konstigt eller oväntat. Jag skrev redan för ett par år sedan om begreppet, och hur det i en samtida kontext har omtolkats och fått en pejorativ innebörd. Det konstiga däremot, är hur begreppet på två år har gjort en klassresa för att idag betraktas som acceptabelt i munnen på akademiskt skolade mittenpolitiker. Detta måste betraktas som en sensationell positionsförflyttning.

Extremhögerns begrepp är sällan enkla att ge exakta definitioner då de ofta är mest ägnade att projicera, eller ironisera över företeelser man ogillar. Det gör att begreppen blir kontextbundna och helt beroende av att de värderingsmässiga gemenskaper där de används är homogena och sinsemellan har en välkalibrerad begreppsapparat. Begreppen utgör nästan alltid stommen i ett symbolmättat språkbruk, där deras funktion är att framkalla en rad projektiva associationer, snarare än att bidra med logik och konsistens. I lingvistisk bemärkelse påminner det mycket om det vi kallar en subkulturell språkdomän, eller förortsslang. Gällande begreppet godhetsapostel skrev jag 2016, Arketypen för vad som utgör den goda medborgaren, finns nedlagt i vårt DNA, i vårt kollektiva medvetande och utgör den givna dramaturgin i varje kulturyttring vi tar del av, inte minst kring juletid. Därför etableras det i den anti-goda gemenskapen ett strängt negativt grupptryck, där medlemmarna försöker överträffa varandra i plumphet och rå jargong. Anti-godhetsapostlar kräver ständig och ömsesidig bekräftelse för att uthärda. Anständighetens gränser flyttas allt längre från det goda och medkännande, allt närmare den rena ondskan och barbariet. Där rädsla, misstro och hat utgör livsluften, blir godheten ett dödligt hot.

Sedan en tid har S-märkte statsvetaren Stig-Björn Ljunggren adopterat begreppet godhetsapostel. I en debattartikel med rubriken Godhetsapostlarna har ingen plats i S, försöker Ljunggren att definiera begreppet som att apostlarna i fråga är en oppositionell minoritet, om cirka fem procent av det socialdemokratiska partiet. Troligen har artikeln tillkommit som en konsekvens av den kritik han ådrog sig genom att använda sig av begreppet då han medverkade i rysk statstelevision. Istället för att gå kritiken till mötes, försöker Ljunggren sig på någon slags klargörande nyansering, skulle jag tro. I hans odyssé får vi följa det stora arbetarpartiet på dess väg genom 1900-talet. I den tidiga striden om partiets reformistiska inriktning, identifierar Ljunggren de militanta bolsjevikerna som godhetsapostlarna. Under andra världskriget är det den opposition som ville gå in i kriget på de allierades sida, som av Ljunggren tilldelas epitetet. På 1980-talet ville, påstår Ljunggren, Olof Palme krympa staten, men fick godhetsapostlarna emot sig. Så långt i läsningen har han med sitt staplande av spretiga och atypiska exempel, tappat mig fullständigt. Att Ljunggrens teori är en hemmasnickrad plattityd står klart. Mysteriet är snarare varför en väletablerad debattör och akademiker författar dessa dumheter. Naturligtvis kan han, som han gör, hävda att han debatterar som fristående från såväl parti som akademi, men saken blir inte mindre egendomlig för det. Frihet utgör ju i sig självt inget rationellt skäl att ge upp alla krav på stringens, kvalitet och inre konsistens i bevisföringen. Det bär emot att tillskriva någon annan deras motiv, men jag gör ett sällsynt undantag. Återstår, vad jag kan se, tre tänkbara förklaringar, till att Ljunggren författat denna artikel,

1. Stig-Björn vill bara retas. Han vet att han kommer att få extremhögerns rabulister och desinformerande troll på sin sida. Oavsett vilket genmäle hans kritiker försöker sig på, kommer deras argument att drunkna i den digitala mobbens taskigheter.

2. Stig-Björn inser att han har målat in sig i ett hörn. Han har sedan länge övergett de moraliskt och intellektuellt försvarbara positionerna. Hans artikel utgör ett tappert försök att etablera någon slags rimlig berättelse, som inte nödvändigtvis gör honom till en kappvändare i extremhögerns tjänst.

3. Stig-Björn är orolig. Han har sett det komma och har omorienterat i en riktning som kan säkra hans privilegier i händelse av att demokratin börjar kantra och den liberala staten smulas sönder av en högerextrem regim. Artikelns bärande idé, givet ”godhetsapostlarna” som centralt begrepp, blir därför extremt bredbent. Det skall fungera som ett ”begripligt” socialdemokratiskt alibi utan att dess potential som ”gillat” klickbete för högerextrema tangentbordskrigare går förlorad.

Inget av alternativen är särskilt upplyftande. Här sätter jag punkt. Tack för ingenting, Stig-Björn Ljunggren.

Skolinspektionen kommer att inspektera er skola vid ovan angiven tidpunkt. Inspektionen är ett led i uppdraget att höja kvalitén och graden av måluppfyllnad i den svenska skolan. Våra kvalificerade, väl utbildade och avlönade inspektörer bör betraktas som kronan i det reformverk vars uppdrag är att, om möjligt, skapa åtminstone ett minimum av åtlydnad och regelstyrning i det totala bildningsmörker och den kompetensförslumning som kännetecknar svensk skola.

Inför vårt besök vill vi ta del av hur ni går tillväga i ert systematiska kvalitetsarbete med inriktning på kvalitet och kvalitetshöjande kvalitetsarbete. För att underlätta vårt arbete ombeds ni därför att sända omfattande redovisningar till oss. Dessa skall vara Skolinspektionen tillhanda om senast två veckor från dagens datum. Detta bör inte utgöra något problem för Er eftersom vi utgår från att Ni har ordning på Era papper. Vi vill också understryka att Vi är en potent myndighet med stora befogenheter. Brister i verksamheten kan medföra dryga viten, tvångsförvaltning eller, om bristerna bedöms allvarliga, att Er skola stängs. Upptäckta fel och brister kommer att återkopplas via pressmeddelanden, nyhetsinslag, artiklar och fördömanden i svensk media på ett sätt som ytterligare framhäver skolans misslyckande i skarp relief till regeringens skolpolitiska ambitioner och vår myndighets förtjänster. Om detta inspirerar missnöjda avnämare och rättshaverister i er närmaste omgivning kan knappast vara vårt bekymmer.

Skolinspektionen kommer att i sina bedömningar utgå från de nationella styrdokument som skolan måste åtfölja i sin dagliga verksamhet. Det gäller således skollag med förarbeten, proposition och kommentarer, arbetsmiljölagen, diskrimineringslagen, förvaltningslagen, offentlighets- och sekretesslagen, barnkonventionen, läroplaner, kursplaner, ämnesplaner, skolförordningar, föreskrifter, skolverkets allmänna råd, ett godtyckligt urval av resultat från pedagogisk forskning samt sådant våra folkvalda politiker kommer på vart efter.

Begäran om information omfattar nedanstående punkter:

Era sammanställningar över ur inspektionssynpunkt adekvata händelser i verksamheten.

Era sammanställningar över planerade eller genomförda åtgärder.

Sammanställda elevresultat / betyg / omdömen, fördelade på ämne, årskurs, kön, etnicitet, socialgrupp, diagnos, lärare, nationella prov, närvaro, förväntad värdegrund, föräldramedverkan samt annat som kan gynna svensk konkurrenskraft i en globaliserad värld.

Sammanställning av skolans dokumentation gällande uppföljning av kunskapsresultat (individuella utvecklingsplaner, betyg, studieplaner och betyg, upprättade åtgärdsplaner och utredningar, underlag för utvecklingssamtal, förlösande statistik, grafer och polygonkurvor).

Sammanställning över personal avseende behörighet, antal tjänsteår, annan behörighet, behörighetsprognoser och obehörighet. Kontakta Proffice eller annat av myndigheten anlitat bemanningsföretag / riskkapitalbolag i oklara fall.

Redogörelse för upprättade handlingsplaner och utvärderingar avseende fortbildningsinsatser för skolans personal samt hur skolan arbetar för att förbättra den pedagogiska personalens karriärmöjligheter. Med karriär avses i detta sammanhang möjligheter att slippa undervisning och stökiga elever till förmån för sittandet vid tjusigt skrivbord bläddrandes i viktiga papper och mästrandes arbetskygga element som försöker slippa undervisning och stökiga elever.

Handlingsplaner mot mobbing, kränkningar, rasism, rökning, alkohol, narkotika, elevfrånvaro, psykisk ohälsa, hedersvåld, anorexi, bulemi, datormissbruk, shopaholism, heltäckande klädsel, verbala övergrepp, depression, miljöförstöring, religiös / politisk extremism, brist på grundläggande livsmening, gängkriminalitet och organiserad brottslighet.

Fördelning av arbetsmiljöuppgifter och riskbedömningar gällande fysiska, tekniska, kemiska, psykosociala, medicinska och pyrotekniska risker på skolan. Vidare situationsspecifika riskbedömningar gällande studiebesök, raster, måltider, varusmuggling och en orättvis världsordning.

Hur säkerställer skolan att dess verksamhet underordnas synpunkter från elev, förälder, huvudman, riksdag, utbildningsdepartement, dagens nyheter, UR, SR, SVT, universitet- och högskola, skolinspektion, skolverk, specialpedagogisk myndighet, socialtjänst, polis och åklagarämbete, arbetsmiljöverk, LR, lärarförbundet, internet, PISA, EU, OECD, LRF och Jan Björklund?

Hur säkerställer skolan att elever som tycker att undervisningen känns tråkig och meningslös ändå inser sin skyldighet och förstår sitt ansvar att ta del av en förmån som kostar våra skattebetalare väldigt stora belopp?

Hur säkerställer skolan att elever med särskilda behov tar sin medicin och att denna medicin inte byter ägare?

Hur säkerställer skolan att elever i en hälsosam utsträckning omfattas eller påverkas av jämnåriga, i hemmet förekommande fostransambitioner, kommersiella budskap eller psykoekonomiska påtryckningsmedel?

Hur säkerställer skolan att all personal har höga förväntningar på alla elever och att även de elever som utsorteras i betygskonkurrensen känner sig lyckade, motiverade och fyllda av tillit och livslust, att nyanlända krigsflyktingar trots trångboddhet, fattigdom, utsatthet, stigmatisering och traumatiserade, dysfunktionella föräldrar erbjuds samma möjligheter som kamraterna från gräddhyllan på den andra planeten?

Hur säkerställer skolan genom sin verksamhet att politiker inte fattar kontraproduktiva beslut som medför segregation, girighet, egoism eller ett oönskat resultatutfall på samhällsnivå?

Hur säkerställer skolan att jordens livsuppehållande processer fortgår trots mänsklighetens omfattande ekologiska ingrepp och användande av icke förnybara energikällor?

Hur säkerställer skolan jordens fortsatta rotation runt solen och galaxens fortsatta resa i ett evigt universum?

Hur säkerställer skolan att vi ska orka se våra barn i ögonen innan deras tillitsfulla blickar viker undan för gott?

Triangulering är det nya. Våra politiska partier triangulerar nu med en sådan hastighet att de ideologiska kompassnålarna sedan länge har lossnat från sina fästen och sköljt med dagvattnet ut i våra vattendrag. Där begravs de långsamt i det industriplastimpregnerade bottensedimentet. Nu senast, tar Socialdemokraterna Jan Björklunds förlegade tankegods och gör det till sitt. Socialdemokraterna vill ge lärarassistenter och andra yrkesgrupper i skolan större mandat att ingripa mot stök och bråk. Lärarassistenter kan också få besluta om kvarsittning, säger utbildningsminister Anna Ekström.

Jag kände tidigare Anna Ekström som en klok skoldebattör och kan inte föreställa mig att hon riktigt bottnar i den argumentation hon nu tvingas föra i en valrörelse, som redan har tappat all sans och värdighet. Besvärjelserna gällande ordning och reda må äga sin popularitet bland landets alla reaktionära tangentbordskrigare, men de kommer inte att föra vårt skolväsende en millimeter framåt. Låt mig förklara varför.

Ordning och reda, bristen på disciplin, är skoldebatten tidlösa nyckelfråga. Den vandrar som ett spöke genom decennierna och dess skugga över samtalen om vår svenska skola faller allt djupare. Det går inte att komma runt år 1958 om man på allvar vill förstå denna diskurs premisser. Detta år avskaffades skolagan och inget blev sig längre likt. Antagligen har den psykosociala miljön i skolan aldrig förvandlats så snabbt som under de följande åren fram till 1962 års skolreform. Under dessa fyra år, hann skolrelaterat ”stök och bråk” etablera sig som ett omvittnat samhällsproblem. Respekten för auktoritet hade snabbt eroderat med de reformistiska frihetsvindar som blåste genom stora delar av västvärlden. Ungdomskulturen uppstod och avlade i snabb takt fram de hjältar som skulle komma att ersätta äldre tiders auktoriteter.Detta krävde nya förhållningssätt och där slutade också enigheten.

Om detta bör vi inte berätta, har jag lärt mig. Skolagans betydelse för äldre tiders skoldisciplin är tabu och ett stort No-No bland dagens skoldebattörer. Det är inte utan att man kommer att tänka på Basil Fawltys klassiska mantra när han har tyska hotellgäster, ”Do not Mention the War”. Därför blir också pratet om, och förslagen på lösningar, när det gäller ordning och reda, mest tomma besvärjelser. Vi måste skapa ordning och reda genom att skapa disciplin. När disciplin inte automatiskt uppstår ur att vi har talat om behovet av ordning och reda, återstår endast att leta syndabockar.

Syndabockarna är den symbolmättade skolpolitikens kryckor. Nu står elevassistenterna på tur. När olösliga dilemman programenligt delegeras till outbildad och lågavlönad arbetskraft, så står denna arbetskraft snart även med dumstruten, därför att ordning och reda kommer inte att uppstå ur denna politiska reform, heller. Lärarassistenten beslutade om kvarsittning, men det hjälpte inte. Det där vet vi egentligen redan, och kanske spelar det mindre roll. Det tycks mig som att politiska förslag får vara hur löjliga och irrelevanta de vill, bara de inbäddas i en robust empatilös funktionalism som förlöser samtidens skräniga auktoritarianism och deras ryggmärgsbetingade anspråk på problemformuleringsprivilegiet.

Frågan om ordning och reda, om disciplin, är svår. Att frågan vandrar som ett spöke genom decennierna, är nog som bevis för att den är svår. Politiker, skolhuvudmän, rektorer och lärare, har alla kollektivt misslyckats med att ge problemet någon acceptabel lösning. De har ägnat sig åt poser och besvärjelser eller åt att utse och nedlägga syndabockar. Att delegera nedåt är det senaste nya, det auktoritarianska. Det problem som Du med din långa utbildning och stora genialitet inte kan lösa, omdefinierar Du till en restpost och delegerar det nedåt. Det är skamlöst ja, men tjänar sitt syfte att täcka rygg på inkompetensen. Därför att grundproblemet handlar varken om juridik, ekonomi, organisation eller kunskapsmål, det primära problemet handlar om brist på vilja. Idéer som de facto skulle kunna göra skillnad, avfärdas som strunt.

 Frågan om ordning och reda har, bortom besvärjelserna, två möjliga men disparata lösningar. Ingen av dem är särskilt enkel. Antingen löser man problemet med disciplinering inom ramen för ett auktoritärt paradigm, eller så löser man problemet genom att bygga på relationella allianser inom ramen för ett humanistiskt paradigm. Oavsett vilken väg man väljer, så kommer det, om något skall förändras, an på varje medarbetares dagliga handlingar. Endast så, kan ett system upprätthållas. Sådant sker förvisso ibland, men inte särskilt ofta. En skola kan formulera tusentals ordningsregler utan att en enda av dem efterlevs. Orsakerna till att det fungerar så, är lika uppenbara som komplexa men kan sammanfattas i att människan till sin natur är en oerhört social varelse och att socialiteten präglar alla de arenor på vilka människor interagerar. Socialiteten har dock två sidor. Å ena sidan samarbetar människor spontant för att uppnå ett gemensamma bästa, å andra sidan använder individen det sociala samspelet för att reglera sina egna intressen, och ofta för att uppnå fördelar. Detta måste betraktas som en grundläggande psykologisk premiss och själva premissen förändras inte av några politiska, eller organisatoriska beslut. Däremot har premissen stor betydelse för utfallet av politiska och organisatoriska beslut. Låt mig kortfattat redogöra för vad vetenskapen har kommit fram till.

 En auktoritär struktur gynnar individer som är auktoritära. Det betyder samtidigt att den missgynnar individer som är övervägande samarbetsinriktade, eller rent av konflikträdda. Om ordning och reda förutsätts skapas med auktoritära och disciplinerande metoder, förändras över tid hela organisationen i en bestämd riktning. En platt organisation blir mer hierarkisk och arsenalen av sanktioner för att reglera ”problemskapande beteenden” skärps och blir mer raffinerad. Kvarsittning och utvisning kommer garanterat, ur ett elevperspektiv, att vara otillräckliga sanktioner om ordning och reda skall uppnås denna väg. Vad jag vet, förekommer fortfarande kropps- och skamstraff i de auktoritära skolsystem vi gärna hänvisar till, därutöver differentiering och möjligheter att relegera/utesluta. Även om vi har påbörjat omställningen av det svenska skolsystemet i en sådan riktning, så återstår en hel del arbete för att skapa den typ av terrorbalans vi avundas högpresterande länder, som Singapore. Möjligen kan förändringstrycket i denna riktning öka väsentligt från och med i höst, när det nationalkonservativa blocket vinner valet, och först då kommer antagligen gemene man att känna medaljens baksida inpå bara huden. Den auktoritära strukturen har nämligen en lång rad pedagogiska och psykologiska bieffekter. För ett folk som fostrats in i kritiskt tänkande och frihetlig individualism kommer nog dessa att te sig extra obehagligt överraskande.

 Den andra vägen till ordning och reda, den relationella, gynnar individer som är samarbetsinriktade, gynnar individer som är mer auktoriteter än auktoritära. Människans tveeggade sociala natur är i detta paradigm förstås fortfarande densamma, men ur de relationella allianserna uppstår ett givande och tagande som kan balansera individens intressen inom ramen för det gemensamma bästa. Förenklat uttryckt, är paradigmet att jämföra med solen i sagan om pojken, vinden och solen. Vinden är det auktoritära paradigmet. I en samtida terminologi representerar solen intressant nog flummet, och vinden förnuftet. Den samtida diskursen har nämligen dragit den felaktiga slutsatsen att de auktoritära strukturerna utgör en förutsättning för bildningsidealet, vilket ju i själva verket är en antites. Detta ger också en hint om det relationella paradigmets svagheter, nämligen att det är intellektuellt långt mer utmanande, än det intuitivt förnuftiga sanktionstänkandet. Att paradigmet under större delen av 1900-talet kom att få prägla de nordiska samhällsmodellerna är sociologiskt sett sensationellt. Troligen möjliggjordes det av periodens höga tillväxt i kombination med en snabbt expanderande välfärdssektor. Det fanns helt enkelt framtidstro och mycket att fördela, vilket i sin tur resulterade i en hög systemisk tillitsgrad. Den solidariska politiken genererade upplevda fördelar i tillräcklig omfattning för att den inte skulle upplevas som hotfull av priviligierade grupper. Många av modellens förutsättningar försvann dock med det sena 1980-talets finanspolitiska reformer. Sedan dess har det relationella paradigmet tappat det mesta av sin historiska relevans. Samtiden har blivit sådan att klassiska liberala ståndpunkter allmänt betraktas som vänsterextremism.

 Anna Ekströms utspel är på många sätt historiskt genom att det för första gången bryter med den relationellt inriktade skolpolitik som har varit Socialdemokraternas signum. Även om det alltid har förekommit inslag av sanktioner, differentiering och exkludering i skolsystemen, har dessa ting aldrig utgjort utgångspunkten, varit paradigmet. Utspelet är en del i en bredare omläggning av den socialdemokratiska polititiken, utformad för att tillfredsställa landets aktivistiska minoritet av extremhöger. Moderaterna straffades hårt av opinionen när de för ett år sedan prövade en liknande manöver. Samma sak händer nu Socialdemokraterna, som snabbt singlar mot tjugo procent av väljarstödet. Det är svårt att inte tänka på politiskt självskadebeteende. Risken är överhängande, att nuvarande regering kommer att skriva in sig i historieböckerna, som slutpunkten för den nordiska välfärdsmodellen. Det måste inte innebära att Sverige vandrar samma väg som Ungern och faller ner i ren fascism, men det är heller inget osannolikt scenario. Sverigedemokraterna har som bekant vuxit fram ur en betydligt mer hårdför politisk mylla, än vad som gäller för deras nordiska systerpartier.

 Bortsett från allt detta, anser jag att användandet av exklusiv läxhjälp som bestraffningsmetod är ganska korkat.

 

1949 påbörjades försöksverksamheten med vad som så småningom skulle utmynna i ett nationellt beslut om svensk enhetsskola.

Under de följande åren anslöts allt fler kommuner till försöket. Erfarenheter samlades, modellen justerades och 13 år senare, 1962, ansåg sig riksdagen redo att fatta ett nationellt gällande beslut i frågan. Under åren därpå fortsatte en gradvis implementering för att vara helt genomförd 1972.

 1989 påbörjades försöksverksamheten med vad som så småningom skulle utmynna i ett nationellt beslut om svensk kommunaliserad skola. Under de följande åren anslöts allt fler kommuner till försöket. Erfarenheter samlades, modellen justerades och 13 år senare, 2002, ansåg sig riksdagen redo att fatta ett nationellt gällande beslut i frågan. Under åren därpå fortsatte en gradvis implementering för att vara helt genomförd 2012.

 Min historieskrivning gällande enhetsskolan är historiskt korrekt. Reformen genomfördes under ett tidsspann som sträckte sig över 23 år. Min historieskrivning gällande skolans kommunalisering är dock något skarvad. Beslutet gick i själva verket från proposition till fullskalig implementering på mindre än två år, vilket kanske var synd. Min beskrivning av skolans kommunalisering är ett exempel på så kallad kontrafaktiskt historieskrivning, det vill säga, hur hade skolans kommunaliseringsbeslut sett ut om implementeringen hade ägt rum 40 år tidigare? Kontrafaktiska resonemang kan ibland säga något viktigt om samhällsförändringar sedda över tid. Vi kunde istället för enhetsskolan ha valt skolvalsreformen från 1994 som exempel, eller Jan Björklunds mastodontreform från 2011. Mönstret är det samma. Från 1980-talet och framåt, har en äldre politisk ämbetsmannatradition fått ge vika för en politisk managmenttradition som, enligt anhängarnas vanligaste argument, har ansetts bättre motsvara ett postindustriellt samhälles krav på effektivitet och flexibilitet. Den mest påtagliga effekten är att tidsrymden från förslag till implementering har krympt avsevärt.

 I min värld, utgör enhetsskolereformen 1962 ett exempel på moget, ansvarsfullt och långsiktigt hållbart politiskt beslutsfattande. Senare års kondenserade implementeringar omges av slarv, politiskt högmod och nonchalans inför såväl professionell kunskap, som den demokratiska processen. Betecknande för Göran Persson, precis som för Jan Björklund sjutton år senare, var att de hade utsett sina fiender och utkämpade en strid som skulle vinnas. I Perssons fall var fienden lärarna, i Björklunds, det pedagogiska etablissemanget. Konfliktperspektivet genomsyrar dessa reformprocesser och de har bägge resulterat i en härva av konsekvensproblem. I svallvågorna av senare decenniers politiska processer, blir det allt tydligare att den förvaltningsideologiska omläggning som omärkligt ägde rum under 1980-talet innebar att något slags barn försvann med badvattnet. Detta barn representerade ansvar, bred förankring och långsiktig hållbarhet. Vill vi återfinna det, och i så fall, går det?

 

To be continued…

 

Framför allt sedan hösten 2014, har allt skarpare kritik kommit att riktas mot vad som i skolvärlden benämns inkluderingstanken. Idén som sådan, handlar om att elever med särskilda behov, så långt det är möjligt, skall slippa separeras från sina kamrater och att det extra stöd de behöver, skall kunna utgöras av lösningar som finns integrerade i den ordinarie undervisningsmiljön.

Inkluderingstanken är inte ny, utan kan sägas utgöra en del av det bärande paradigm som kontinuerligt har omdanat våra sociala institutioner i efterkrigstidens svenska välfärdsbygge. Tankegången manifesteras i storskaliga reformer, så som enhetsskolan 1962 och psykiatrireformen 1995. Drivkraften tillskrivs ofta socialdemokratin. En stor del av de många bakomliggande besluten har dock fattats i bred parlamentarisk enighet och av skiftande majoriteter. Den skulle kunna sägas utgöra en av grundbultarna i den ”sociala borgfred” som, fram till nyligen har särpräglat den typ av välfärdsstat som fått epitetet ”den nordiska modellen”.

Mot inkluderingstanken ställer en allt starkare opinion idéer som bygger på exkludering i varierande grad. Inför årets riksdagsval lägger Liberalerna ett skarpt förslag om att på bred front återinföra äldre tiders specialklasser. Missnöjet med inkluderingstanken är begriplig sett till hur olika typer av inkluderande särskilt stöd har hanterats av många huvudmän och skolledningar. Budgetängslan och kompetensbrist har allt för ofta resulterat i organisatoriska halvmesyrer som inte har löst de problem de har varit avsedda för. Skolinspektionen har spätt på denna utveckling genom sin approach av totalt tondöva paragrafryttare.

Andelen elever med särskilda behov har över tid pendlat runt 10% i svensk skola. Under Jan Björklunds tid som utbildningsminister började andelen växa och hade vid utgången av hans andra mandatperiod nästan fördubblats. Denna tillväxt beror inte bara på dålig skolpolitik, utan har understötts av sådant som periodens höga invandringstal, växande segregation, det neuropsykiatriska paradigmets allt större dominans samt sociala mediers intåg i barn och ungas liv. Om ett transparent system med exkluderande specialklasser införs, kan detta komma att behöva dimensioneras för 20% av en årskull. En genomsnittlig elevkostnad bör i sammanhanget landa på ungefär 2,5 gånger ordinarie skolpeng. Kostnaden för en institutionaliserad lösning med olika typer av specialklasser bör därmed kunna beräknas utgöra uppemot 40% av en framtida skolbudget. Jämfört med nuläget rör det sig om en avsevärd fördyring. Kostnadsaspekten är dock något som också lyfts av inkluderingskritiker. Särskilda behov måste få kosta pengar, heter det med hänvisning till Skollagen. Frågan om var dessa pengar skall hämtas, återstår att besvara.

Inkluderingstanken, så som begreppet diskuteras i dagens skola, är en svår konst. Exemplen på misslyckad inkludering är, som sagt, otaliga. Naturligtvis vantrivs lärare i ett ”stökigt” klassrum och det är både mänskligt och rationellt att i det läget rikta sin frustration mot de elever som stökar. Ur ett lärarperspektiv är således exluderingstanken attraktiv utifrån att den kan antas öka förutsättningarna för lugn och ro i klassrummet. Ur ett avnämarperspektiv, främst föräldrar, har intresset för exkluderande lösningar kommit att flyta samman med kundperspektivet på skola. Det finns helt enkelt en förväntan på att skolan skall kunna erbjuda ett smörgåsbord av pedagogiska lösningar som svarar mot olika typer av inlärningsproblem. De mest attraktiva har allt oftare kommit att bestå av ”skräddarsydda” friskolor med väl tilltagen elevpeng.

Om vi betraktar inkluderingstanken som svår, bör vi heller inte blunda för de svårigheter en institutionaliserad exkludering kommer att föra med sig. Det handlar om allt från finansiering och urvalssystem, till fungerande regelverk och vilken verksam specialklasspedagogik vi egentligen föreställer oss. Det som ytligt sett kan tyckas vara en quick-fix, kommer vid en storskalig implementering att bjuda på en mängd utmaningar och svåra frågeställningar. Dessa är helt frånvarande i den pågående debatten, vilket är oroväckande.

Jag har redan berört finansieringsfrågan. Ett troligt scenario är att specialklassverksamheten blir dyrare, än vad som initialt kommer att beräknas. Min egen beräkning, att den snabbt kommer att närma sig 40% av en total skolbudget, är ingen orimlig gissning. I exkluderingstankens kölvatten kommer det att uppstå starka argument för att öka de normalfungerande klasstorlekarna, liksom för att öka ordinarie lärares undervisningstid. Detta kommer att generera nya konflikter, vilket över tid kommer att utmynna i ett ifrågasättande av specialklassernas kostnadsbild. När det så småningom börjar skäras i specialklasserna, kommer det att gå ut över verksamheternas kvalitet, vilket kommer att generera ytterligare nya konflikter. Resonemanget kan tyckas hypotetiskt, men grundar sig helt i den logik, enligt vilken senare års forcerade, sällan särskilt genomtänkta, skolreformer har utvecklats.

Ett huvudmotiv för exkluderingsideologin anhängare utgörs av en önskan om arbetsro i skolans ordinarie klassrum. Man önskar att elever som förstör lektioner skall hänvisas till en verksamhet, bättre anpassad för deras behov. Brist på social anpassningsförmåga var också det viktigaste urvalskriteriet till äldre tiders specialklasser. Bråkiga elever hamnade i OBS-klass. I dagens kontext, samexisterar dock exkluderingsideologin i hög grad med det neuropsykiatriska paradigmet. NPF-samhällets önskan om att utbudet av specialklasser skall svara mot behoven hos olika typer av neuropsykiatriska diagnoser, har även blivit den bredare exkluderingsrörelsens viktigaste argument. Fortfarande, vågar jag dock påstå, består kärnan i det starka stödet för exkluderingsideologin, av en förhoppning om arbetsro i skolan. Detta nuläge väcker svåra frågor om på vilka premisser elever skall placeras i specialklasser. Skall det vara valbart eller skall det vara tvingande? Skall det kunna ske som ”en konsekvens” av det egna beteendet eller som ett resultat av en utredning, eller som ett aktivt val? Skall man på skolvalsvis kunna välja sin specialklass? Vilket svar man väljer att ge dessa frågor kommer att ha avgörande betydelse för systemets fortsatta utformning. Utan några tvångsmedel, kommer antagligen många elever med problemskapande beteenden, att vägra specialklass. Därmed kommer många att bli besvikna på systemet. Med tvångsmedel, kommer lösningarna att, som ett brev på posten, åter upplevas som stigmatiserande och kränkande.

En annan fråga handlar om hur tidigt i skolgången elever bör exkluderas. Så tidigt som möjligt, brukar det heta. Det borde betyda redan i förskolan. Problemet med detta är dock att exkludering sällan är en vårdnadshavares förstahandsval. Vårdnadshavaren vill i allmänhet inte se sitt barn exkluderat innan de inkluderande alternativen anses uttömda. Situationen bedöms därför ofta som hanterbar under de första skolåren, för att med ökande krav närma sig en tippning-point, inte sällan så sent som i puberteten.

Något som inte alls berörs i inkluderingsdebatten, är vilken verksam pedagogik man egentligen föreställer sig inom ramen för ett specialklassystem. Vad är det i specialklasspedagogiken som anses omöjligt att arbeta med inkluderat? Jag har ställt frågan i många sammanhang, men egentligen aldrig fått några svar. De svar jag får, gäller aspekter som är uppenbart möjliga att inkludera, men där det inte blivit gjort. Oftast gäller det kompetens och resurser. Kanske är exkluderingsideologin bara ännu ett exempel på samtidens segregeringsvurm i stort. Lika barn, leka bäst.

Jag själv? Jag har inget emot vare sig smågrupper, specialklasser eller andra exkluderande särlösningar. Däremot är jag djupt skeptisk till den förhärskande exkluderingsideologi som i samtiden växer sig allt starkare. Exkludering kan aldrig vara ett mål, det kan däremot inkludering. Inkluderingstanken är svår, i vissa fall omöjlig. Den kräver intresse, pedagogisk kunskap och god vilja, och kan under dessa förutsättningar bli väldigt bra. Jag tror på det därför att jag, med  egna ögon har sett det. Jag har under mina egna barns skolgång fått uppleva otaliga exempel på saken, inkluderande lösningar som gjort alla till vinnare och mig varm i hjärtat. Under mina år som rektor har jag trots detta, jobbat med alla möjliga typer av ”nödvändiga” exkluderande lösningar. De har dock alltid ingått i en genomtänkt trappa av åtgärder, alltid med det självklara målet, att så långt möjligt inkludera utifrån varje individs förutsättningar. En exkluderande lösning har även den, syftat till inkludering. Mitt förslag är, behåll inkluderingstanken, men låt skolenheter och huvudmän arbeta pragmatiskt med de verktyg de anser nödvändiga för sin måluppfyllelse. Låt en lika pragmatisk stat övervaka deras arbete och sprida de goda exemplen. Där specialklasser fyller en funktion, fyller de antagligen en funktion. Det borde till och med Skolinspektionen begripa. Att öppna dammluckorna för exkluderingen som norm blir dock troligen ett beslut våra skolreformatörer bittert kommer att ångra.