Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Godhetsapostlar

Magasinet paragraf har sammanställt en ordlista för den som vill förstå extremhögerns terminologi. Bland begrepp som batikhäxa, feministhora, kulturberikare och PK-eliten finns naturligtvis även begreppet godhetsapostel. Det är i sig inget konstigt eller oväntat. Jag skrev redan för ett par år sedan om begreppet, och hur det i en samtida kontext har omtolkats och fått en pejorativ innebörd. Det konstiga däremot, är hur begreppet på två år har gjort en klassresa för att idag betraktas som acceptabelt i munnen på akademiskt skolade mittenpolitiker. Detta måste betraktas som en sensationell positionsförflyttning.

Extremhögerns begrepp är sällan enkla att ge exakta definitioner då de ofta är mest ägnade att projicera, eller ironisera över företeelser man ogillar. Det gör att begreppen blir kontextbundna och helt beroende av att de värderingsmässiga gemenskaper där de används är homogena och sinsemellan har en välkalibrerad begreppsapparat. Begreppen utgör nästan alltid stommen i ett symbolmättat språkbruk, där deras funktion är att framkalla en rad projektiva associationer, snarare än att bidra med logik och konsistens. I lingvistisk bemärkelse påminner det mycket om det vi kallar en subkulturell språkdomän, eller förortsslang. Gällande begreppet godhetsapostel skrev jag 2016, Arketypen för vad som utgör den goda medborgaren, finns nedlagt i vårt DNA, i vårt kollektiva medvetande och utgör den givna dramaturgin i varje kulturyttring vi tar del av, inte minst kring juletid. Därför etableras det i den anti-goda gemenskapen ett strängt negativt grupptryck, där medlemmarna försöker överträffa varandra i plumphet och rå jargong. Anti-godhetsapostlar kräver ständig och ömsesidig bekräftelse för att uthärda. Anständighetens gränser flyttas allt längre från det goda och medkännande, allt närmare den rena ondskan och barbariet. Där rädsla, misstro och hat utgör livsluften, blir godheten ett dödligt hot.

Sedan en tid har S-märkte statsvetaren Stig-Björn Ljunggren adopterat begreppet godhetsapostel. I en debattartikel med rubriken Godhetsapostlarna har ingen plats i S, försöker Ljunggren att definiera begreppet som att apostlarna i fråga är en oppositionell minoritet, om cirka fem procent av det socialdemokratiska partiet. Troligen har artikeln tillkommit som en konsekvens av den kritik han ådrog sig genom att använda sig av begreppet då han medverkade i rysk statstelevision. Istället för att gå kritiken till mötes, försöker Ljunggren sig på någon slags klargörande nyansering, skulle jag tro. I hans odyssé får vi följa det stora arbetarpartiet på dess väg genom 1900-talet. I den tidiga striden om partiets reformistiska inriktning, identifierar Ljunggren de militanta bolsjevikerna som godhetsapostlarna. Under andra världskriget är det den opposition som ville gå in i kriget på de allierades sida, som av Ljunggren tilldelas epitetet. På 1980-talet ville, påstår Ljunggren, Olof Palme krympa staten, men fick godhetsapostlarna emot sig. Så långt i läsningen har han med sitt staplande av spretiga och atypiska exempel, tappat mig fullständigt. Att Ljunggrens teori är en hemmasnickrad plattityd står klart. Mysteriet är snarare varför en väletablerad debattör och akademiker författar dessa dumheter. Naturligtvis kan han, som han gör, hävda att han debatterar som fristående från såväl parti som akademi, men saken blir inte mindre egendomlig för det. Frihet utgör ju i sig självt inget rationellt skäl att ge upp alla krav på stringens, kvalitet och inre konsistens i bevisföringen. Det bär emot att tillskriva någon annan deras motiv, men jag gör ett sällsynt undantag. Återstår, vad jag kan se, tre tänkbara förklaringar, till att Ljunggren författat denna artikel,

1. Stig-Björn vill bara retas. Han vet att han kommer att få extremhögerns rabulister och desinformerande troll på sin sida. Oavsett vilket genmäle hans kritiker försöker sig på, kommer deras argument att drunkna i den digitala mobbens taskigheter.

2. Stig-Björn inser att han har målat in sig i ett hörn. Han har sedan länge övergett de moraliskt och intellektuellt försvarbara positionerna. Hans artikel utgör ett tappert försök att etablera någon slags rimlig berättelse, som inte nödvändigtvis gör honom till en kappvändare i extremhögerns tjänst.

3. Stig-Björn är orolig. Han har sett det komma och har omorienterat i en riktning som kan säkra hans privilegier i händelse av att demokratin börjar kantra och den liberala staten smulas sönder av en högerextrem regim. Artikelns bärande idé, givet ”godhetsapostlarna” som centralt begrepp, blir därför extremt bredbent. Det skall fungera som ett ”begripligt” socialdemokratiskt alibi utan att dess potential som ”gillat” klickbete för högerextrema tangentbordskrigare går förlorad.

Inget av alternativen är särskilt upplyftande. Här sätter jag punkt. Tack för ingenting, Stig-Björn Ljunggren.

Annonser

Skolinspektionen kommer att inspektera er skola vid ovan angiven tidpunkt. Inspektionen är ett led i uppdraget att höja kvalitén och graden av måluppfyllnad i den svenska skolan. Våra kvalificerade, väl utbildade och avlönade inspektörer bör betraktas som kronan i det reformverk vars uppdrag är att, om möjligt, skapa åtminstone ett minimum av åtlydnad och regelstyrning i det totala bildningsmörker och den kompetensförslumning som kännetecknar svensk skola.

Inför vårt besök vill vi ta del av hur ni går tillväga i ert systematiska kvalitetsarbete med inriktning på kvalitet och kvalitetshöjande kvalitetsarbete. För att underlätta vårt arbete ombeds ni därför att sända omfattande redovisningar till oss. Dessa skall vara Skolinspektionen tillhanda om senast två veckor från dagens datum. Detta bör inte utgöra något problem för Er eftersom vi utgår från att Ni har ordning på Era papper. Vi vill också understryka att Vi är en potent myndighet med stora befogenheter. Brister i verksamheten kan medföra dryga viten, tvångsförvaltning eller, om bristerna bedöms allvarliga, att Er skola stängs. Upptäckta fel och brister kommer att återkopplas via pressmeddelanden, nyhetsinslag, artiklar och fördömanden i svensk media på ett sätt som ytterligare framhäver skolans misslyckande i skarp relief till regeringens skolpolitiska ambitioner och vår myndighets förtjänster. Om detta inspirerar missnöjda avnämare och rättshaverister i er närmaste omgivning kan knappast vara vårt bekymmer.

Skolinspektionen kommer att i sina bedömningar utgå från de nationella styrdokument som skolan måste åtfölja i sin dagliga verksamhet. Det gäller således skollag med förarbeten, proposition och kommentarer, arbetsmiljölagen, diskrimineringslagen, förvaltningslagen, offentlighets- och sekretesslagen, barnkonventionen, läroplaner, kursplaner, ämnesplaner, skolförordningar, föreskrifter, skolverkets allmänna råd, ett godtyckligt urval av resultat från pedagogisk forskning samt sådant våra folkvalda politiker kommer på vart efter.

Begäran om information omfattar nedanstående punkter:

Era sammanställningar över ur inspektionssynpunkt adekvata händelser i verksamheten.

Era sammanställningar över planerade eller genomförda åtgärder.

Sammanställda elevresultat / betyg / omdömen, fördelade på ämne, årskurs, kön, etnicitet, socialgrupp, diagnos, lärare, nationella prov, närvaro, förväntad värdegrund, föräldramedverkan samt annat som kan gynna svensk konkurrenskraft i en globaliserad värld.

Sammanställning av skolans dokumentation gällande uppföljning av kunskapsresultat (individuella utvecklingsplaner, betyg, studieplaner och betyg, upprättade åtgärdsplaner och utredningar, underlag för utvecklingssamtal, förlösande statistik, grafer och polygonkurvor).

Sammanställning över personal avseende behörighet, antal tjänsteår, annan behörighet, behörighetsprognoser och obehörighet. Kontakta Proffice eller annat av myndigheten anlitat bemanningsföretag / riskkapitalbolag i oklara fall.

Redogörelse för upprättade handlingsplaner och utvärderingar avseende fortbildningsinsatser för skolans personal samt hur skolan arbetar för att förbättra den pedagogiska personalens karriärmöjligheter. Med karriär avses i detta sammanhang möjligheter att slippa undervisning och stökiga elever till förmån för sittandet vid tjusigt skrivbord bläddrandes i viktiga papper och mästrandes arbetskygga element som försöker slippa undervisning och stökiga elever.

Handlingsplaner mot mobbing, kränkningar, rasism, rökning, alkohol, narkotika, elevfrånvaro, psykisk ohälsa, hedersvåld, anorexi, bulemi, datormissbruk, shopaholism, heltäckande klädsel, verbala övergrepp, depression, miljöförstöring, religiös / politisk extremism, brist på grundläggande livsmening, gängkriminalitet och organiserad brottslighet.

Fördelning av arbetsmiljöuppgifter och riskbedömningar gällande fysiska, tekniska, kemiska, psykosociala, medicinska och pyrotekniska risker på skolan. Vidare situationsspecifika riskbedömningar gällande studiebesök, raster, måltider, varusmuggling och en orättvis världsordning.

Hur säkerställer skolan att dess verksamhet underordnas synpunkter från elev, förälder, huvudman, riksdag, utbildningsdepartement, dagens nyheter, UR, SR, SVT, universitet- och högskola, skolinspektion, skolverk, specialpedagogisk myndighet, socialtjänst, polis och åklagarämbete, arbetsmiljöverk, LR, lärarförbundet, internet, PISA, EU, OECD, LRF och Jan Björklund?

Hur säkerställer skolan att elever som tycker att undervisningen känns tråkig och meningslös ändå inser sin skyldighet och förstår sitt ansvar att ta del av en förmån som kostar våra skattebetalare väldigt stora belopp?

Hur säkerställer skolan att elever med särskilda behov tar sin medicin och att denna medicin inte byter ägare?

Hur säkerställer skolan att elever i en hälsosam utsträckning omfattas eller påverkas av jämnåriga, i hemmet förekommande fostransambitioner, kommersiella budskap eller psykoekonomiska påtryckningsmedel?

Hur säkerställer skolan att all personal har höga förväntningar på alla elever och att även de elever som utsorteras i betygskonkurrensen känner sig lyckade, motiverade och fyllda av tillit och livslust, att nyanlända krigsflyktingar trots trångboddhet, fattigdom, utsatthet, stigmatisering och traumatiserade, dysfunktionella föräldrar erbjuds samma möjligheter som kamraterna från gräddhyllan på den andra planeten?

Hur säkerställer skolan genom sin verksamhet att politiker inte fattar kontraproduktiva beslut som medför segregation, girighet, egoism eller ett oönskat resultatutfall på samhällsnivå?

Hur säkerställer skolan att jordens livsuppehållande processer fortgår trots mänsklighetens omfattande ekologiska ingrepp och användande av icke förnybara energikällor?

Hur säkerställer skolan jordens fortsatta rotation runt solen och galaxens fortsatta resa i ett evigt universum?

Hur säkerställer skolan att vi ska orka se våra barn i ögonen innan deras tillitsfulla blickar viker undan för gott?

Triangulering är det nya. Våra politiska partier triangulerar nu med en sådan hastighet att de ideologiska kompassnålarna sedan länge har lossnat från sina fästen och sköljt med dagvattnet ut i våra vattendrag. Där begravs de långsamt i det industriplastimpregnerade bottensedimentet. Nu senast, tar Socialdemokraterna Jan Björklunds förlegade tankegods och gör det till sitt. Socialdemokraterna vill ge lärarassistenter och andra yrkesgrupper i skolan större mandat att ingripa mot stök och bråk. Lärarassistenter kan också få besluta om kvarsittning, säger utbildningsminister Anna Ekström.

Jag kände tidigare Anna Ekström som en klok skoldebattör och kan inte föreställa mig att hon riktigt bottnar i den argumentation hon nu tvingas föra i en valrörelse, som redan har tappat all sans och värdighet. Besvärjelserna gällande ordning och reda må äga sin popularitet bland landets alla reaktionära tangentbordskrigare, men de kommer inte att föra vårt skolväsende en millimeter framåt. Låt mig förklara varför.

Ordning och reda, bristen på disciplin, är skoldebatten tidlösa nyckelfråga. Den vandrar som ett spöke genom decennierna och dess skugga över samtalen om vår svenska skola faller allt djupare. Det går inte att komma runt år 1958 om man på allvar vill förstå denna diskurs premisser. Detta år avskaffades skolagan och inget blev sig längre likt. Antagligen har den psykosociala miljön i skolan aldrig förvandlats så snabbt som under de följande åren fram till 1962 års skolreform. Under dessa fyra år, hann skolrelaterat ”stök och bråk” etablera sig som ett omvittnat samhällsproblem. Respekten för auktoritet hade snabbt eroderat med de reformistiska frihetsvindar som blåste genom stora delar av västvärlden. Ungdomskulturen uppstod och avlade i snabb takt fram de hjältar som skulle komma att ersätta äldre tiders auktoriteter.Detta krävde nya förhållningssätt och där slutade också enigheten.

Om detta bör vi inte berätta, har jag lärt mig. Skolagans betydelse för äldre tiders skoldisciplin är tabu och ett stort No-No bland dagens skoldebattörer. Det är inte utan att man kommer att tänka på Basil Fawltys klassiska mantra när han har tyska hotellgäster, ”Do not Mention the War”. Därför blir också pratet om, och förslagen på lösningar, när det gäller ordning och reda, mest tomma besvärjelser. Vi måste skapa ordning och reda genom att skapa disciplin. När disciplin inte automatiskt uppstår ur att vi har talat om behovet av ordning och reda, återstår endast att leta syndabockar.

Syndabockarna är den symbolmättade skolpolitikens kryckor. Nu står elevassistenterna på tur. När olösliga dilemman programenligt delegeras till outbildad och lågavlönad arbetskraft, så står denna arbetskraft snart även med dumstruten, därför att ordning och reda kommer inte att uppstå ur denna politiska reform, heller. Lärarassistenten beslutade om kvarsittning, men det hjälpte inte. Det där vet vi egentligen redan, och kanske spelar det mindre roll. Det tycks mig som att politiska förslag får vara hur löjliga och irrelevanta de vill, bara de inbäddas i en robust empatilös funktionalism som förlöser samtidens skräniga auktoritarianism och deras ryggmärgsbetingade anspråk på problemformuleringsprivilegiet.

Frågan om ordning och reda, om disciplin, är svår. Att frågan vandrar som ett spöke genom decennierna, är nog som bevis för att den är svår. Politiker, skolhuvudmän, rektorer och lärare, har alla kollektivt misslyckats med att ge problemet någon acceptabel lösning. De har ägnat sig åt poser och besvärjelser eller åt att utse och nedlägga syndabockar. Att delegera nedåt är det senaste nya, det auktoritarianska. Det problem som Du med din långa utbildning och stora genialitet inte kan lösa, omdefinierar Du till en restpost och delegerar det nedåt. Det är skamlöst ja, men tjänar sitt syfte att täcka rygg på inkompetensen. Därför att grundproblemet handlar varken om juridik, ekonomi, organisation eller kunskapsmål, det primära problemet handlar om brist på vilja. Idéer som de facto skulle kunna göra skillnad, avfärdas som strunt.

 Frågan om ordning och reda har, bortom besvärjelserna, två möjliga men disparata lösningar. Ingen av dem är särskilt enkel. Antingen löser man problemet med disciplinering inom ramen för ett auktoritärt paradigm, eller så löser man problemet genom att bygga på relationella allianser inom ramen för ett humanistiskt paradigm. Oavsett vilken väg man väljer, så kommer det, om något skall förändras, an på varje medarbetares dagliga handlingar. Endast så, kan ett system upprätthållas. Sådant sker förvisso ibland, men inte särskilt ofta. En skola kan formulera tusentals ordningsregler utan att en enda av dem efterlevs. Orsakerna till att det fungerar så, är lika uppenbara som komplexa men kan sammanfattas i att människan till sin natur är en oerhört social varelse och att socialiteten präglar alla de arenor på vilka människor interagerar. Socialiteten har dock två sidor. Å ena sidan samarbetar människor spontant för att uppnå ett gemensamma bästa, å andra sidan använder individen det sociala samspelet för att reglera sina egna intressen, och ofta för att uppnå fördelar. Detta måste betraktas som en grundläggande psykologisk premiss och själva premissen förändras inte av några politiska, eller organisatoriska beslut. Däremot har premissen stor betydelse för utfallet av politiska och organisatoriska beslut. Låt mig kortfattat redogöra för vad vetenskapen har kommit fram till.

 En auktoritär struktur gynnar individer som är auktoritära. Det betyder samtidigt att den missgynnar individer som är övervägande samarbetsinriktade, eller rent av konflikträdda. Om ordning och reda förutsätts skapas med auktoritära och disciplinerande metoder, förändras över tid hela organisationen i en bestämd riktning. En platt organisation blir mer hierarkisk och arsenalen av sanktioner för att reglera ”problemskapande beteenden” skärps och blir mer raffinerad. Kvarsittning och utvisning kommer garanterat, ur ett elevperspektiv, att vara otillräckliga sanktioner om ordning och reda skall uppnås denna väg. Vad jag vet, förekommer fortfarande kropps- och skamstraff i de auktoritära skolsystem vi gärna hänvisar till, därutöver differentiering och möjligheter att relegera/utesluta. Även om vi har påbörjat omställningen av det svenska skolsystemet i en sådan riktning, så återstår en hel del arbete för att skapa den typ av terrorbalans vi avundas högpresterande länder, som Singapore. Möjligen kan förändringstrycket i denna riktning öka väsentligt från och med i höst, när det nationalkonservativa blocket vinner valet, och först då kommer antagligen gemene man att känna medaljens baksida inpå bara huden. Den auktoritära strukturen har nämligen en lång rad pedagogiska och psykologiska bieffekter. För ett folk som fostrats in i kritiskt tänkande och frihetlig individualism kommer nog dessa att te sig extra obehagligt överraskande.

 Den andra vägen till ordning och reda, den relationella, gynnar individer som är samarbetsinriktade, gynnar individer som är mer auktoriteter än auktoritära. Människans tveeggade sociala natur är i detta paradigm förstås fortfarande densamma, men ur de relationella allianserna uppstår ett givande och tagande som kan balansera individens intressen inom ramen för det gemensamma bästa. Förenklat uttryckt, är paradigmet att jämföra med solen i sagan om pojken, vinden och solen. Vinden är det auktoritära paradigmet. I en samtida terminologi representerar solen intressant nog flummet, och vinden förnuftet. Den samtida diskursen har nämligen dragit den felaktiga slutsatsen att de auktoritära strukturerna utgör en förutsättning för bildningsidealet, vilket ju i själva verket är en antites. Detta ger också en hint om det relationella paradigmets svagheter, nämligen att det är intellektuellt långt mer utmanande, än det intuitivt förnuftiga sanktionstänkandet. Att paradigmet under större delen av 1900-talet kom att få prägla de nordiska samhällsmodellerna är sociologiskt sett sensationellt. Troligen möjliggjordes det av periodens höga tillväxt i kombination med en snabbt expanderande välfärdssektor. Det fanns helt enkelt framtidstro och mycket att fördela, vilket i sin tur resulterade i en hög systemisk tillitsgrad. Den solidariska politiken genererade upplevda fördelar i tillräcklig omfattning för att den inte skulle upplevas som hotfull av priviligierade grupper. Många av modellens förutsättningar försvann dock med det sena 1980-talets finanspolitiska reformer. Sedan dess har det relationella paradigmet tappat det mesta av sin historiska relevans. Samtiden har blivit sådan att klassiska liberala ståndpunkter allmänt betraktas som vänsterextremism.

 Anna Ekströms utspel är på många sätt historiskt genom att det för första gången bryter med den relationellt inriktade skolpolitik som har varit Socialdemokraternas signum. Även om det alltid har förekommit inslag av sanktioner, differentiering och exkludering i skolsystemen, har dessa ting aldrig utgjort utgångspunkten, varit paradigmet. Utspelet är en del i en bredare omläggning av den socialdemokratiska polititiken, utformad för att tillfredsställa landets aktivistiska minoritet av extremhöger. Moderaterna straffades hårt av opinionen när de för ett år sedan prövade en liknande manöver. Samma sak händer nu Socialdemokraterna, som snabbt singlar mot tjugo procent av väljarstödet. Det är svårt att inte tänka på politiskt självskadebeteende. Risken är överhängande, att nuvarande regering kommer att skriva in sig i historieböckerna, som slutpunkten för den nordiska välfärdsmodellen. Det måste inte innebära att Sverige vandrar samma väg som Ungern och faller ner i ren fascism, men det är heller inget osannolikt scenario. Sverigedemokraterna har som bekant vuxit fram ur en betydligt mer hårdför politisk mylla, än vad som gäller för deras nordiska systerpartier.

 Bortsett från allt detta, anser jag att användandet av exklusiv läxhjälp som bestraffningsmetod är ganska korkat.

 

1949 påbörjades försöksverksamheten med vad som så småningom skulle utmynna i ett nationellt beslut om svensk enhetsskola.

Under de följande åren anslöts allt fler kommuner till försöket. Erfarenheter samlades, modellen justerades och 13 år senare, 1962, ansåg sig riksdagen redo att fatta ett nationellt gällande beslut i frågan. Under åren därpå fortsatte en gradvis implementering för att vara helt genomförd 1972.

 1989 påbörjades försöksverksamheten med vad som så småningom skulle utmynna i ett nationellt beslut om svensk kommunaliserad skola. Under de följande åren anslöts allt fler kommuner till försöket. Erfarenheter samlades, modellen justerades och 13 år senare, 2002, ansåg sig riksdagen redo att fatta ett nationellt gällande beslut i frågan. Under åren därpå fortsatte en gradvis implementering för att vara helt genomförd 2012.

 Min historieskrivning gällande enhetsskolan är historiskt korrekt. Reformen genomfördes under ett tidsspann som sträckte sig över 23 år. Min historieskrivning gällande skolans kommunalisering är dock något skarvad. Beslutet gick i själva verket från proposition till fullskalig implementering på mindre än två år, vilket kanske var synd. Min beskrivning av skolans kommunalisering är ett exempel på så kallad kontrafaktiskt historieskrivning, det vill säga, hur hade skolans kommunaliseringsbeslut sett ut om implementeringen hade ägt rum 40 år tidigare? Kontrafaktiska resonemang kan ibland säga något viktigt om samhällsförändringar sedda över tid. Vi kunde istället för enhetsskolan ha valt skolvalsreformen från 1994 som exempel, eller Jan Björklunds mastodontreform från 2011. Mönstret är det samma. Från 1980-talet och framåt, har en äldre politisk ämbetsmannatradition fått ge vika för en politisk managmenttradition som, enligt anhängarnas vanligaste argument, har ansetts bättre motsvara ett postindustriellt samhälles krav på effektivitet och flexibilitet. Den mest påtagliga effekten är att tidsrymden från förslag till implementering har krympt avsevärt.

 I min värld, utgör enhetsskolereformen 1962 ett exempel på moget, ansvarsfullt och långsiktigt hållbart politiskt beslutsfattande. Senare års kondenserade implementeringar omges av slarv, politiskt högmod och nonchalans inför såväl professionell kunskap, som den demokratiska processen. Betecknande för Göran Persson, precis som för Jan Björklund sjutton år senare, var att de hade utsett sina fiender och utkämpade en strid som skulle vinnas. I Perssons fall var fienden lärarna, i Björklunds, det pedagogiska etablissemanget. Konfliktperspektivet genomsyrar dessa reformprocesser och de har bägge resulterat i en härva av konsekvensproblem. I svallvågorna av senare decenniers politiska processer, blir det allt tydligare att den förvaltningsideologiska omläggning som omärkligt ägde rum under 1980-talet innebar att något slags barn försvann med badvattnet. Detta barn representerade ansvar, bred förankring och långsiktig hållbarhet. Vill vi återfinna det, och i så fall, går det?

 

To be continued…

 

Framför allt sedan hösten 2014, har allt skarpare kritik kommit att riktas mot vad som i skolvärlden benämns inkluderingstanken. Idén som sådan, handlar om att elever med särskilda behov, så långt det är möjligt, skall slippa separeras från sina kamrater och att det extra stöd de behöver, skall kunna utgöras av lösningar som finns integrerade i den ordinarie undervisningsmiljön.

Inkluderingstanken är inte ny, utan kan sägas utgöra en del av det bärande paradigm som kontinuerligt har omdanat våra sociala institutioner i efterkrigstidens svenska välfärdsbygge. Tankegången manifesteras i storskaliga reformer, så som enhetsskolan 1962 och psykiatrireformen 1995. Drivkraften tillskrivs ofta socialdemokratin. En stor del av de många bakomliggande besluten har dock fattats i bred parlamentarisk enighet och av skiftande majoriteter. Den skulle kunna sägas utgöra en av grundbultarna i den ”sociala borgfred” som, fram till nyligen har särpräglat den typ av välfärdsstat som fått epitetet ”den nordiska modellen”.

Mot inkluderingstanken ställer en allt starkare opinion idéer som bygger på exkludering i varierande grad. Inför årets riksdagsval lägger Liberalerna ett skarpt förslag om att på bred front återinföra äldre tiders specialklasser. Missnöjet med inkluderingstanken är begriplig sett till hur olika typer av inkluderande särskilt stöd har hanterats av många huvudmän och skolledningar. Budgetängslan och kompetensbrist har allt för ofta resulterat i organisatoriska halvmesyrer som inte har löst de problem de har varit avsedda för. Skolinspektionen har spätt på denna utveckling genom sin approach av totalt tondöva paragrafryttare.

Andelen elever med särskilda behov har över tid pendlat runt 10% i svensk skola. Under Jan Björklunds tid som utbildningsminister började andelen växa och hade vid utgången av hans andra mandatperiod nästan fördubblats. Denna tillväxt beror inte bara på dålig skolpolitik, utan har understötts av sådant som periodens höga invandringstal, växande segregation, det neuropsykiatriska paradigmets allt större dominans samt sociala mediers intåg i barn och ungas liv. Om ett transparent system med exkluderande specialklasser införs, kan detta komma att behöva dimensioneras för 20% av en årskull. En genomsnittlig elevkostnad bör i sammanhanget landa på ungefär 2,5 gånger ordinarie skolpeng. Kostnaden för en institutionaliserad lösning med olika typer av specialklasser bör därmed kunna beräknas utgöra uppemot 40% av en framtida skolbudget. Jämfört med nuläget rör det sig om en avsevärd fördyring. Kostnadsaspekten är dock något som också lyfts av inkluderingskritiker. Särskilda behov måste få kosta pengar, heter det med hänvisning till Skollagen. Frågan om var dessa pengar skall hämtas, återstår att besvara.

Inkluderingstanken, så som begreppet diskuteras i dagens skola, är en svår konst. Exemplen på misslyckad inkludering är, som sagt, otaliga. Naturligtvis vantrivs lärare i ett ”stökigt” klassrum och det är både mänskligt och rationellt att i det läget rikta sin frustration mot de elever som stökar. Ur ett lärarperspektiv är således exluderingstanken attraktiv utifrån att den kan antas öka förutsättningarna för lugn och ro i klassrummet. Ur ett avnämarperspektiv, främst föräldrar, har intresset för exkluderande lösningar kommit att flyta samman med kundperspektivet på skola. Det finns helt enkelt en förväntan på att skolan skall kunna erbjuda ett smörgåsbord av pedagogiska lösningar som svarar mot olika typer av inlärningsproblem. De mest attraktiva har allt oftare kommit att bestå av ”skräddarsydda” friskolor med väl tilltagen elevpeng.

Om vi betraktar inkluderingstanken som svår, bör vi heller inte blunda för de svårigheter en institutionaliserad exkludering kommer att föra med sig. Det handlar om allt från finansiering och urvalssystem, till fungerande regelverk och vilken verksam specialklasspedagogik vi egentligen föreställer oss. Det som ytligt sett kan tyckas vara en quick-fix, kommer vid en storskalig implementering att bjuda på en mängd utmaningar och svåra frågeställningar. Dessa är helt frånvarande i den pågående debatten, vilket är oroväckande.

Jag har redan berört finansieringsfrågan. Ett troligt scenario är att specialklassverksamheten blir dyrare, än vad som initialt kommer att beräknas. Min egen beräkning, att den snabbt kommer att närma sig 40% av en total skolbudget, är ingen orimlig gissning. I exkluderingstankens kölvatten kommer det att uppstå starka argument för att öka de normalfungerande klasstorlekarna, liksom för att öka ordinarie lärares undervisningstid. Detta kommer att generera nya konflikter, vilket över tid kommer att utmynna i ett ifrågasättande av specialklassernas kostnadsbild. När det så småningom börjar skäras i specialklasserna, kommer det att gå ut över verksamheternas kvalitet, vilket kommer att generera ytterligare nya konflikter. Resonemanget kan tyckas hypotetiskt, men grundar sig helt i den logik, enligt vilken senare års forcerade, sällan särskilt genomtänkta, skolreformer har utvecklats.

Ett huvudmotiv för exkluderingsideologin anhängare utgörs av en önskan om arbetsro i skolans ordinarie klassrum. Man önskar att elever som förstör lektioner skall hänvisas till en verksamhet, bättre anpassad för deras behov. Brist på social anpassningsförmåga var också det viktigaste urvalskriteriet till äldre tiders specialklasser. Bråkiga elever hamnade i OBS-klass. I dagens kontext, samexisterar dock exkluderingsideologin i hög grad med det neuropsykiatriska paradigmet. NPF-samhällets önskan om att utbudet av specialklasser skall svara mot behoven hos olika typer av neuropsykiatriska diagnoser, har även blivit den bredare exkluderingsrörelsens viktigaste argument. Fortfarande, vågar jag dock påstå, består kärnan i det starka stödet för exkluderingsideologin, av en förhoppning om arbetsro i skolan. Detta nuläge väcker svåra frågor om på vilka premisser elever skall placeras i specialklasser. Skall det vara valbart eller skall det vara tvingande? Skall det kunna ske som ”en konsekvens” av det egna beteendet eller som ett resultat av en utredning, eller som ett aktivt val? Skall man på skolvalsvis kunna välja sin specialklass? Vilket svar man väljer att ge dessa frågor kommer att ha avgörande betydelse för systemets fortsatta utformning. Utan några tvångsmedel, kommer antagligen många elever med problemskapande beteenden, att vägra specialklass. Därmed kommer många att bli besvikna på systemet. Med tvångsmedel, kommer lösningarna att, som ett brev på posten, åter upplevas som stigmatiserande och kränkande.

En annan fråga handlar om hur tidigt i skolgången elever bör exkluderas. Så tidigt som möjligt, brukar det heta. Det borde betyda redan i förskolan. Problemet med detta är dock att exkludering sällan är en vårdnadshavares förstahandsval. Vårdnadshavaren vill i allmänhet inte se sitt barn exkluderat innan de inkluderande alternativen anses uttömda. Situationen bedöms därför ofta som hanterbar under de första skolåren, för att med ökande krav närma sig en tippning-point, inte sällan så sent som i puberteten.

Något som inte alls berörs i inkluderingsdebatten, är vilken verksam pedagogik man egentligen föreställer sig inom ramen för ett specialklassystem. Vad är det i specialklasspedagogiken som anses omöjligt att arbeta med inkluderat? Jag har ställt frågan i många sammanhang, men egentligen aldrig fått några svar. De svar jag får, gäller aspekter som är uppenbart möjliga att inkludera, men där det inte blivit gjort. Oftast gäller det kompetens och resurser. Kanske är exkluderingsideologin bara ännu ett exempel på samtidens segregeringsvurm i stort. Lika barn, leka bäst.

Jag själv? Jag har inget emot vare sig smågrupper, specialklasser eller andra exkluderande särlösningar. Däremot är jag djupt skeptisk till den förhärskande exkluderingsideologi som i samtiden växer sig allt starkare. Exkludering kan aldrig vara ett mål, det kan däremot inkludering. Inkluderingstanken är svår, i vissa fall omöjlig. Den kräver intresse, pedagogisk kunskap och god vilja, och kan under dessa förutsättningar bli väldigt bra. Jag tror på det därför att jag, med  egna ögon har sett det. Jag har under mina egna barns skolgång fått uppleva otaliga exempel på saken, inkluderande lösningar som gjort alla till vinnare och mig varm i hjärtat. Under mina år som rektor har jag trots detta, jobbat med alla möjliga typer av ”nödvändiga” exkluderande lösningar. De har dock alltid ingått i en genomtänkt trappa av åtgärder, alltid med det självklara målet, att så långt möjligt inkludera utifrån varje individs förutsättningar. En exkluderande lösning har även den, syftat till inkludering. Mitt förslag är, behåll inkluderingstanken, men låt skolenheter och huvudmän arbeta pragmatiskt med de verktyg de anser nödvändiga för sin måluppfyllelse. Låt en lika pragmatisk stat övervaka deras arbete och sprida de goda exemplen. Där specialklasser fyller en funktion, fyller de antagligen en funktion. Det borde till och med Skolinspektionen begripa. Att öppna dammluckorna för exkluderingen som norm blir dock troligen ett beslut våra skolreformatörer bittert kommer att ångra.

Det tål att funderas över, hur ett mobiltelefonförbud kommer att förändra skolornas lokala arbete. Huvudregeln är ju att förbud blir meningsfulla först då människor rättar sig efter dem. 2009 blev jag kontaktad av Sveriges Radios P4. Jag var då rektor för en stor byggskola och innehade tydligen skånskt rekord i antalet elevavstägningar. Reporterns vinkel var givetvis kritisk. – Varför har just er skola dessa pyramidala ordningsproblem, och vad har just dessa elever gjort för att exkluderas från sin lagstadgade rätt till utbildning?

Jag berättade för reportern, så pedagogiskt jag förmådde, om skollagens (1985:110) krav på elever och huvudmän. Jag berättade om elever som skjutit raketer i korridorer, om elever som gjort översvämning på skolans toaletter, som stulit värdesaker av sina skolkamrater och som skrikit ”hora” åt en kvinnlig lärare. Jag berättade om lagstiftningens primära mål, att skapa arbetsro för de i skolan verksamma, och det sekundära, att i avstängningsprocessen utreda själva händelsen, men även utreda problem och behov samt stärka relationen till elever med problemskapande beteenden, att bygga allianser och premiera sådana strategier som kunde leda åter till en normaliserad studiegång. Om allt detta berättade jag, och hoppades väl få en intressant motfråga av reportern, som bläddrade länge i sina anteckningar innan han såg upp på mig. – Men den här, började han. Den här killen har alltså under en rast buskört med sin moped på skolgården. Är det verkligen ett adekvat skäl för avstängning?

Där och då tröttnade jag på intervjun och svarade programmatiskt på de övriga frågor reportern ville ha svar på. Det reportage som senare sändes var rimligt, men förutsägbart.

Den skola jag vid tillfället arbetade på hade givetvis omfattande ordningsproblem, så som det gärna blir i en miljö dominerad av socialt stigmatiserade tonårspojkar. I ett avseende var dock enheten unik. Ingen annanstans i staden skedde ett större individuellt kunskapslyft i tiden mellan avgången från grundskolan fram till gymnasieexamen. Jag föreställer mig att dessa goda resultat blev möjliga genom att skolan, förutom att den outtröttligt till fullo använde sig av skollagen som ett levande dokument, även prioriterade det elevhälsofrämjande vardagsarbetet, samt hade ekonomiska förutsättningar att göra dessa avvägningar. Något år senare, bestämde sig huvudmannen för att grundligt omorganisera enheten enligt NPM, ett beslut vars konsekvenser staden fortfarande lever med. Men det är en annan historia.

Frågan man kan ställa sig så här, ett decennium senare är; hade situationen på vår gymnasieskola sett annorlunda ut om det där och då hade funnits ett mobiltelefonförbud? Spontant är mitt svar på den frågan, nej. På vår enhet fanns det en samsyn kring hur en god ordning kunde definieras och till en sådan ordning hörde definitivt inte några störande mobiltelefoner. I praktisk juridisk mening hade ett mobiltelefonförbud inte förändrat någonting. Det går dock att betrakta den tänkta lagstiftningen ur ett annat perspektiv.

I många fall är mobiltelefonen inget som stör lektionen, utan främst individen, som genom teknikens närvaro fokuserar på fel saker. Kan man tänka sig att ett allmänt mobilförbud skulle kunna utgöra ett incitament för dessa ”passiva” mobilanvändare att faktiskt fokusera på sina studier istället? Kanske, men det är långt ifrån givet att det skulle förhålla sig så. Det finns redan skolor som har genomfört förbud, och på flera av dessa menar man att resultatet är gott. Det rör sig dock inte om något representativt urval eller några systematiska oberoende studier gjorda över ett längre tidsspann. Man kan inte utifrån en handfull lokala initiativ slå fast att ett nationellt totalförbud skulle vara lika verksamt. Om regeringen vill gå vidare med sitt lagförslag bör sådana studier göras. Regeringen har då också att fundera över följande:

  • Hur förhåller sig mobiltelefonen, om nu denna ”pryl” skall ägnas exklusivt lagutrymme, till Lap-tops, I-pads, Nintendos och Smart-watches, eller rent av Wi-fi, besläktad teknik med liknande avledande potential? När upphör ”mobiltelefonen” i ett teknikutvecklingsperspektiv att vara just ”mobiltelefon”? Om man inte anser att denna kategoriseringsproblematik är viktig, bör man heller inte lagstifta om en specifik teknisk pryl. Om man anser att den är viktig, bör man kunna förklara på vilka grunder lagen skall skilja på olika typer av störande föremål i skolan. Det leder oss in på den spännande sanktionsfrågan…
  • Vilken konsekvens anser man att ett brott mot mobilförbudsregeln skall medföra, och hur skall konsekvenserna för brott mot denna regel skilja sig från det som gäller andra typer av lektionsstörande teknik/föremål? Om skolenheten har Wi-FI och tillåter andra typer av uppkopplad teknik (vilket de flesta har och gör), blir denna gränsdragningsproblematik extra kvistig.
  • Om individuella undantag, vilket redan diskuteras, skall kunna göras från huvudregeln, hur skall en rättssäker reglering av dessa undantag se ut? Hur skall man förhindra att ”beslut om undantag” blir ett nytt lagrum kring vilket elever och vårdnadshavare kan bedriva eviga tvister?
  • Bör det utformas sanktioner riktade mot huvudmän/skolenheter som av konkurrensskäl eller oförmåga inte lever upp till förbudskravet? Nu närmar vi oss en viktig poäng och anledningen till att jag inledde min text med avstägningsexemplet; vad gör vi med dem som inte lever upp till Skollagens skrivningar gällande ordning och studiero? Detta är nog egentligen ett av de centrala problemen…

Skolor undlåter i parti och minut att följa skollagen och de hävdar alla möjliga anledningar till varför det inte går att göra detta. Denna undlåtenhet får ytterst sällan några juridiska konsekvenser, utan blir snarare, som nu med mobilförbudsdiskussionen, brandfacklor i skoldebatten. Det ”egentliga” problemet är således inte avsaknaden av lagrum, utan något annat. Många väljer här att tala svävande om ”flumskola”, ”skolkulturen” eller om ”abdikerat ledarskap” och”felaktiga incitament”. Många tror rent av att saken löser sig automatiskt om man inför ”disciplin” och ”katederundervisning”. Jag tror dock att saken är mer komplicerad. Jag tror att den kritiska massan juridiskt sett, ligger i spänningsfälten mellan Skollagens olika kapitel och de olika kapitlens paragrafer. Dessa skapar en inkompatibel helhet. Låt mig visa:

Kalle har skolplikt – Kalle stör lektioner med sin mobil – Skollagens Kap. 5 – Kalle får tillsägelser, vårdnadshavare involveras, Kalle blir avstängd mm –Skollagens Kap.3 – Loop – Kalle har rätt till utbildning – Kalle utreds och tillförsäkras de åtgärder han behöver för att rätten till utbildning skall vara uppfylld- Kalle har skolplikt – Kalle stör åter lektioner med sin mobil – Kalles lärare har blivit skyddsombud och läst in sig på arbetsmiljölagen– Loop – arbetsmiljölagen -Subloop- Skollagens Kap 5. –o.s.v.

Ovanstående är ett typexempel på redundant lagstiftning. Tillämpning i ett lagrum, skapar kontradiktion i ett annat lagrum vilket resulterar i en ytterst byråkratisk och komplicerad tillämpning. Skolinspektionen har, sedan den tillkom 2008, lagt mycket av sitt fokus på att kritiskt granska hur skolor och huvudmän orienterar på detta juridiska, av spetsfundigheter minerade, slagfält. Deras granskningar är värda ett eget stycke.

Jag blev vid ett tillfälle mordhotad av en gymnasieelev. Det började med att dennes explosiva beteendeproblem utgjorde en omöjlighet för vederbörandes närvaro på skolenheten. Jag försåg huvudmannen med underlag och de stängde av eleven en vecka (Skollagen 2010:800). Efter avstängning återkom inte eleven till skolan utan valde istället att mordhota undertecknad via sms, vilket omedelbart, i elevens frånvaro, resulterade i en ny avstängning. Sammanfattningsvis eskalerade situationen snabbt till ett läge där huvudmannen stängde av eleven för resterande läsår. Den myndiga elevens ”vårdnadshavare” överklagade till Skolinspektionen, som i en utförlig inlaga ställde ett drygt tjugotal komplicerade kontrollfrågor till vår enhet. Många av frågorna, i ett ärende där vi ansåg oss ha mycket bra på fötterna, emanerade ur rena påhitt från ”motpartens” sida. Jag behöver knappast tillägga att ärendet renderade en stor mängd arbete och att handläggningen ställde minutiösa krav på skolans dokumentation. När Skolinspektionen efter några veckors handläggning överlämnade sin dom, fann man att eleven i samband med en av avstängningssituationerna inte tillräckligt tydligt hade beretts möjligheter att yttra sig angående beslutet före dess verkställighet. Därmed skulle vederbörande med omedelbar verkan meddelas välkommen till enheten igen. Ridå.

Det jag beskriver ovan är så klart ett anekdotiskt exempel. Jag påstår dock att det är signifikativt för en typ av handläggning och skollagstolkning som har varit kutym inom Skolinspektionen och som har bidragit till att prägla bilden av skolan under det senaste decenniet. Skolinspektionen rymmer i en och samma myndighetskostym, ett åklagarämbete med spetsen mot skolans medarbetare och, ett offentligt biträde åt elever, vårdnadshavare samt andra avnämare. Vad som ur ett skol- eller lärandeperspektiv vore hållbara lösningar, är irrelevant för den typ av tillsyn som bedrivs. Skolinspektionen agerar dock inte på eget bevåg, utan på regeringens och riksdagens uppdrag. Deras verksamhet kan alltså betraktas som en tydlig framträdelseform på ett samhälle med en väldigt komplicerad relation till sitt utbildningssystem.

Jag brukar tala om skolan som allas vår projektionsyta. Eftersom alla barn tillbringar sin uppväxt inom denna institutions väggar, föreställer vi oss att vår gemensamma framtid står skriven i vad skolan har att erbjuda dem. Därför blir också dess styrdokument en bredbent exposé över de önskningar, förhoppningar, tillkortakommanden och rädslor som präglar ett samtida samhälle. Detta är en utveckling som har accentuerats under två decennier, där politiken i allt högre grad har övergett sina ambitioner att se till det gemensammas bästa och att utgöra en ansvarstagande moderator för folkviljan. Genom kommunaliseringen, friskole- och skolvalsreformen, genom lärarnas avprofessionalisering och politikens gränslösa vilja att svara på opinionens impulser, har skolans ledningssystem och styrdokument gradvis glidit ner i den juridiska redundans och de kontraktiva ledningssystem som jag har beskrivit tidigare. Summavis bildar allt detta en giftig institutionell brygd. Och ett förbud mot mobiltelefoner skulle sannolikt endast bidra till att ytterligare en bit omtvistad silvertejp klistras på en redan oöverskådlig mängd konkurrerande utbildningssystemiska ambitioner.

Därför, för att apostrofera en välkänd gammal S-affisch: Gärna mobilförbud i skolan, men först ett grundligt omtag med det bildningsideal som en gång definierade välfärdssveriges satsning på en skola åt alla och ett lärande för livet. Överge den förhärskande kravdoktrinen och låt stödjande strukturer bilda utgångspunkt för ett skolsystem där kunskapen och individens livsmöjligheter på riktigt är det överordnade målet. I en sådan kontext är skolornas lokala ordningsregler fullt tillräckliga som bas för att upprätthålla studiero. Inte ens dessa skulle behövas, om vår samtida vuxenvärld själva kunde erövra minsta uns av mobildisciplin. Ty våra barn är ju varken skyldiga till skapandet av denna monstruösa teknologi, alla dess applikationer eller den maniska upptagenhet med vilken vi viger våra liv åt detta opium.

Epilog: 5 april 1910 lagstiftade Frankrike om ett totalförbud mot att kyssas på järnvägsstationer. Man ansåg att detta ofog medförde allt för många tågförseningar. 

 

Vi läser ur bibeln, inledningen på Johannes 1.1-5: I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. I denna egendomliga inledning på Johannesevangeliet döljer sig, möjligen oavsiktligt, en gudomlig insikt som, på sitt sätt, förebådar såväl upptäckten av DNA, som den numeriskt baserade informationsteknologin. I en djupare mening, avgörs allt det vi känner som liv och evolutionär utveckling, ytterst av Ordet, det vill säga av strängar i nätverk med ordnad information. Gränslandet mellan ande och materia står inte att söka i våra förfäders gånggrifter eller i samtidens mäktiga katedraler. Gränsen finns nedlagd i det DNA allt levande bär inom sig. Denna insikt, om allting levandes gemensamma ursprung, bär också på ett budskap om allting levandes gemensamma släktskap.

Huvudpersonen i Johannesevangeliet heter Jesus. Han avrättades, eller som vi föredrar att uttrycka det, han dog på korset för våra synders skull. 400 år före honom, dog Sokrates för våra synders skull. Han avrättades också, dock genom den bägare med odört som Atens kommunfullmäktige hade tilldömt honom att tömma. Ty Sokrates dödsdom verkställdes på en tid då korset ännu inte hade kommit i allmänt bruk. Långt senare, nästan i vår egen tid, dog Robespierre för våra synders skull. Korsmetoden, som övergetts sedan länge, hade ersatts av den slaskigare, inte så symboltyngda, giljotineringen. Avrättningen som sådan var, allt sedan Jesus dagar, ett folknöje i klass med våra dagars kvällstidningar och debattprogram.

Ordet, är vad som förenar dessa tre avrättade herrar. Jesus utgör den historiska länken mellan de historiska utropstecken av euforisk direktdemokrati som förkroppsligas i gestalterna Sokrates och Robespierre. Jesus (ehuru jungfrufödd) fick sitt tilläggsnamn Christos, alltså inte av Abraham, utan i nedstigande led av Sokrates. Robespierre legerade Jesus och Christos evangelium under parollen ”Frihet, jämlikhet och broderskap”. Robespierre förebådade den moderna demokratin. Därmed är han också den mest komplicerade av dessa tre herrar. Emedan Sokrates och Jesus nöjde sig med ”symboliska” livsgärningar, antog Robespierre doktrinen om att man måste låta ändamålen helga medlen. Genom att gestalta den instrumentella terrorbalansen, omöjliggjorde han den franska demokratin där och då, men tände samtidigt den gnista som skulle bära den parlamentariska demokratin över den industrialiserade världen. Så komplicerat kan det vara, om man inte är allt för kristen.

Jag betraktar Leonardo Da Vincis kända målning Nattvarden. Den utgör vår mentala bild av Jesus sista måltid. Jag funderar över råvaror, tillagning och hur de fick tag på lokalen. Bokades den? Av vem? Har historien här begravt en postmodern, så kallad, möjliggörare med ledaregenskaper? Även om man hellre väljer att tro på någon av de många avbildningar där sällskapet vistas under bar himmel, återstår frågan om hur måltiden tillagades och finansierades. Förvisso trollade Jesus vid något tillfälle fram mat åt femtusen personer, men att han underförstått skulle ha ägnat sig åt regelmässigt trolleri, som vid den sista måltiden, tror ingen läsare av det nya testamentet. De tror för övrigt ingenting. Måltiden fanns där och de åt, punkt. Jesus liv är symboliskt. Det som representeras för eftervärlden är en temporalt kondenserad, summarisk och tablåartad, framställning av en för tidig död. Där finns inga vardagens små förtretligheter som stör läsarens upplevelse av den”sjunde våning”där Jesus tycks ha framlevt sin jordiska parantes. Det verkliga skeendets myller av deduktiva detaljer skulle kunna störa den rena, handspritsdecinficerade tron. Berättelserna om Jesu öden och äventyr får liv genom, och endast genom, de religiösa församlingarnas transcendentala ritualer, utan vilka Nya Testamentet mest påminner om ”diskursiv skräplitteratur” av samma slag som samtidens alla borgerliga ledarsidor.

Även Sokrates levde symboliskt, så till vida att hela hans eftermäle vilar på hans gärning inom filosofin. Dock betvivlar ingen hans IRL existens. Den behöver inte diskuteras. Ur de fram till vår tid bevarade källor som skildrar hans liv, fylls det filosofiskt refererande ramverket med kött och blod, med smuts och damm från den grekiska statsstadens soldränkta esplanader. Sokrates levandegörs, liksom det folkliv som omgav honom. Det tidsmässiga avståndet mellan dem och oss, krymper vid en läsning till nära noll och de temporala perspektiven framstår som hisnande inför den fullständiga identifikation som uppstår. Vi kan ”se” oss själva i vår yrkesroll, hejdas på gatan nedanför Parthenon, och grundligt utfrågas av ett haltande original om vår jordiska livsgärnings högre föresatser. I en passus av Sokrates biografi, berättas om hur Sapfos driver med honom i en av sina pjäser. Sokrates lärljungar upprörs och vill att han skall genmäla. Sokrates fnyser dock bara och säger, ”Vem hade slösat sin energi på att genmäla om en åsna hade sparkat en därbak?”. Sokrates framstår som levande i vår egen tid. Han kunde lika gärna haft många följare på Twitter eller Youtube. Han lever symboliskt likt, men långt mer förklarad än, Jesus Christos. Robespierre framstår i sammanhanget som deras tvefödde son, som vår egen tidseras förskjutne Messiah. I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.