Feeds:
Inlägg
Kommentarer

badareplanet_0035Rymdteleskopet Kepler har förändrat vår världsbild. Vi vet numera att det vimlar av jordliknande planeter i universum . Enligt de observationer som gjorts av Kepler, har förmodligen 17% av rymdens stjärnor en jordliknande planet i omloppsbana runt sitt klot. Om vi begränsar oss till vår ”lilla” vintergata betyder det att det finns minst 17 miljarder planeter som liknar jorden. Därmed kan vi också sluta oss till att sannolikheten för liv på andra planeter än vår egen har höjts dramatiskt.

Eftersom planeter som hyser liv nu är en realitet hitom science fiction, bör vi också kunna betrakta dessa planeters invånare som våra medhjälpare på sikt. De kan utgöra lösningen på vår egen civilisations stora ödesfrågor. Nej, jag tänker inte i första hand på vårt klimat, utan på uppnåendet av en likvärdig och rättssäker bedömning av skolans nationella prov.

I och med Skolverkets PM med Dnr 73-2012:1512, bör våra intraplanetariska förutsättningar för en absolut in i döden och totalt genomsäker ultraoberoende rättning av de nationella proven, anses uttömda. Vi riskerar därmed en situation där vår jordiska begåvningsreserv förskingras i hamburgerflippande och ruttjänster, medan dumdryga maffiakommun_0305men välbetalda så kallade nincompoops , ansvarar för globala klimatfrågor och annat som kan betraktas som civilisatoriskt helt avgörande. Detta leder givetvis utvecklingen åt fel håll. Dumdryghet tenderar för övrigt redan i dagsläget att ansätta vår civilisation med svåra prövningar. En likvärdig och rättssäker bedömning av skolans nationella prov har således avgörande betydelse, och dess lösning kan sökas i de nya rön som rymdteleskopet Kepler förmedlar hem till vår planet. I en interplanetarisk bedömningskontext blir resultat och utfall totalt oberoende av otillbörliga variabler.

Rymdteleskopet Kepler har nyligen upptäckt en jordliknande planet som cirklar runt stjärnan Tau Ceti. Den befinner sig 12 ljusår från jorden. Det kan låta närma, men stäckan är betydligt längre än något existerande chartermål. Om vi med ljusets hastighet överför våra nationella provresultat till Tau Ceti för provrättning och sambedömning, innebär resan fram och tillbaka för proven en tidsrymd om 24 år. Det kan låta som en besvärande tidsrymd för att erhålla feed-back. Man bör dock hålla i minnet att 24 år sammanfaller med vad Jan Björklund anser vara ett rimligt tidsspann för att åstadkomma positiva resultat i svenskt skolväsende. Tidspannet motsvarar också vad som förflutit sedan de beslut som Jan Björklund hävdar är orsaken till svenskt skolväsendes haveri, implementerades i svensk skola. En uppföljningscykel om 24 år för nationella prov förefaller därmed, om inte optimal, åtminstone kompatibelt med rådande förändringstakt.

Anser man, trots ovanstående, att omedelbar och oberoende feed-back är viktigt, bör man påskynda utvecklingen av tekniker för kvantmekanisk teleportering. Denna teknik bör vara fullt tillämpbar på nationella prov, eftersom provresultaten utgörs av information, snarare än materia. Tekniker för teleportering av information har utvecklats och förfinats sedan 1993. Fotoner av äldre datum, i form av kosmisk bakgrundsstrålning med våglängder närmare en millimeter, bör i sammanhanget kunna utgöra ett användbart och lätthanterligt material. Om ”äldre” fotoner kan träd o planet_0064”spinna” en långvågig representation av det nationella provet i exempelvis Svenska 1 för gymnasiet, kan detta omedelbart uppfattas av, och därmed överföras till våra vänner i motsvarande omständigheter vid stjärnan Tau Ceti. De kan bedöma och ”spinna” tillbaka ett resultat som är garanterat oberoende och in åt h-e rättssäkert. Med denna teknik överträffas även de tidsrymder som gällt för den amatörmässigt utförda provrättningen hos Skolinspektionen.

De invändningar som har rest mot ovanstående scenario har handlat om den interplanetära språkförbistring som skulle kunna sätta käppar i hjulet för skisserad utveckling. Den som reser sådana invändningar har inte hört talas om Google Translate.

Som av en händelse kan interplanetarisk sambedömning enligt ovanstående beställas genom undertecknad redan nu. Vi erbjuder en trygg helhetslösning där du lugnt kan sitta kvar i din fåtölj och lita på att våra tjänster gör jobbet. Priset är som hittat, eller strax under. Naturligtvis är tjänsten berättigad till RUT-bidrag. Välkomna.

Annonser

För att möta den kritik som riktats från lagrådet, kommer regeringen, så som tidigare aviserats, att förelägga riksdagen förslag om vissa lättnader och undantag i bestämmelserna om förbud mot politisk satir och vissa föreskrivna skämtartiklar.

Eftersom lagändringarna i första hand berör yttrandefrihetsgrundlagens (1991:1469) 12 § kommer, om förslag bifalles, slutgiltigt beslut i frågan att föreläggas riksdagen 2027-01-31.

12 § i yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469) erhåller enligt förslaget följande kompletterande skrivning:

”4. utan att inhämta medgivande hos berörda parter, publicerar sådan politisk satir, som genom sitt innehåll eller uttryck, kan innebära skada för, eller verka kränkande för, i den satiriska publiceringen, namngivna eller avbildade personer i offentlig förtroendeställning.”

Gällande proposition om nyttjandeförbud av vissa skämtartiklar, föreslås att tidigare ”förbud” i skrivningarna ersätts med samtyckesrekvisitet, samt att lagändringarna inte inarbetas som del av grundlagen. Regeringen återkommer avseende förslag på tillämpligt lagrum. Riksdagen har således att ta ställning till följande ordalydelse i tillämpligt lagrum:

”utan att inhämta medgivande hos berörda parter, använder enskild skämtartikel, eller i kombination enligt förteckning, i syfte att kränka eller förlöjliga person/-er i offentlig förtroendeställning:

  • Pruttkudde
  • Handskakare, elschock
  • Tuggummi, musfälla
  • Ansiktsmask av typ ”gubben entand”
  • Gräddtårta
  • Hoppande karamell
  • Falsk tärning
  • Hundlort
  • Nyspulver
  • Klipulver
  • Sot-tvål
  • Glas-krasch
  • Pizzaslice-bestyckad drönare
  • Korkpistol
  • Banger
  • Dragsmällare
  • Avgastjut
  • Falsk sockerbit/isbit
  • Bluffpennor
  • Falsk skärmdump modell ”nätcasino.”

(förteckning uppdateras löpande)

Nationens ledare, Jim Kong Åkesun, meddelar i ett uttalande att han härmed bedömer oppositionens utrymme för invändningar gällande tilltänkta utvidgningar avseende den medborgerliga yttrandefriheten, vara tillgodosedda.

 

Regeringskansliet, Stockholm 2023-03-03

I en tidigare bloggtext berörde jag ett intressant forskningsresultat från Karolinska Institutet. Professor Anna Josephson lät studenterna på läkarlinjen göra ett omprov på förstaårets stora preklintenta tre år efter det ursprungliga tentamenstillfället. Resultatet var överraskande och nedslående. De studenter som toppresterat vid ursprungstentan återfanns bland de sämsta vid det senare tillfället, resultaten var överlag mycket låga och få kunde besvara de vid testtillfället bifogade kontrollfrågorna som skulle mäta övergripande förståelse av grundläggande medicinska samband. När jag skrev om detta fick jag en del ”tvärsäkra” svar gällande orsakerna. Förslagen var överlag rimliga, men intressanta så till vida att de vart för sig endast utgjorde aspekter av en betydligt mer komplicerad helhet. Jag skall därför i detta inlägg fortsätta att problematisera några, i skolvärlden omhuldade, föreställningar kring hur förhållandet mellan fakta och förståelse ser ut. 

En ständigt pågående diskussion i skolvärlden handlar om huruvida fakta eller förståelse är det väsentliga att lära ut. Få förnekar egentligen att bägge dessa aspekter har betydelse. Däremot uppstår det ordentliga meningsskiljaktigheter kring hur skolans undervisning skall gestaltas för att ”det ena” skall leda till ”det andra” och vice versaEn populär föreställning är att förståelse renderar ur fakta på så sätt att memorerandet av faktakunskaper automatiskt lägger grunden till förståelse. Skolans uppgift blir därmed att förmedla fakta, vilka eleven sköter memorerandet av , vilket i förlängningen antas leda till förståelse, kritiskt tänkande, den nyanserat argumenterande förmågan, med mera. Eftersom lärarstudenterna vid Karolinska Institutet på ett flagrant sätt motbevisar denna ”förenklade” tes, krävs det ytterligare förklaringar. Många tar då fasta på en återkommande tes inom modern hjärnforskningFör att elevernas memorering skall bli varaktiga kunskaper, måste skolans undervisning anpassas till det mänskliga minnets sätt att fungera. Att ”vrålplugga” inför ett prov leder till ”korta” kunskaper som bleknar snart efter skrivningen. Tricket, enligt hjärnforskningen, är upprepade tester av samma innehåll med allt glesare intervaller, med andra ord repetition. Detta stämmer, naturligtvis skulle man kunna tilläggaEmellertid gäller även för kunskaper som lärs in på detta vis, att de förbleknar över tid om de inte hängs upp på något meningsfullt eller användbart, det vill säga knyts till någon form av förståelse. Det tar dock (naturligtvis) längre tid att glömma, om ett givet fakta återkommer i intervaller. Ett helt annat problem med upprepade tester hänger samman med skollogistik och stoffträngsel. För skolan är det inget större problem att reproducera testmaterial, det är ju i sammanhanget eleven som skall göra själva jobbet. Om eleven skall repetera inlärda fakta enligt ett omvänt exponentiellt mönster, kommer det över tid att ackumuleras stoffträngsel då repetitionen av äldre fakta ständigt överlagras av tillkommande ny. Ponera att det en vanlig skoldag (senare skolår) introduceras stoff i fem ämnen som vardera kräver 20 minuters memorering för att termer, begrepp och samband skall sitta. Om dessa skall repeteras enligt mönstret ”dag 2-4-8-16…” kommer eleven snart att ägna många timmar utöver skoldagen åt ren repetition. För det första klarar få elever ett dylikt informationstempo, för det andra kommer den resulterande utbildningsmiljön att präglas av korvstoppning på ett sådant sätt att den ändå inte står som garant för några varaktiga kunskaper (håll här i minnet de grundläggande medicinska samband, som studenterna i Karolinska Institutets försök faktiskt inte kunde svara på)Den typen av kunskap kräver förståelse, och de minnesstudier som här refereras har varit inriktade på memorering, inte förståelse. Minnesforskning genomförs dessutom oftast i en avgränsad kontext med ett begränsat inlärningsstoff, inte i den levande skolans ackumulerade inlärningsprocess. 

Det är tydligt att den levande skolan måste bygga på kompromisser mellan flera avgränsade vetenskapliga idéer om vad som utgör optimala inlärningsbetingelser. Skolan skall givetvis nyttja effektiva metoder för memorering av fakta, men måste samtidigt sätta hanterbara gränser för hur mycket repetition och provtillfällen som är vettigt att förelägga eleverna. Dessa ”gränser” sammanfaller inte nödvändigtvis med vad enskilda resultat inom hjärnforskningen anser utgöra ett optimalt tillvägagångssätt i olika specifika avseenden. Av den anledningen bör också olika forskningsdiscipliner ha god hjälp av den pedagogiska forskningen när deras kunskaper skall ”översättas” till en levande skolmiljö.          

För att ytterligare komplicera bilden av inlärning, så blir bilden ofullständig om faktainlärning behandlas som något, från förståelse fristående. Föreställningen om att fakta bildar förståelse är helt enkelt felaktig. Dessa två kunskapselement måste betraktas i ett dialektiskt förhållande till varandra, där fakta stärker förståelse endast om fakta är förstådd och processad, vilket inte är det samma som memorerad. Otaliga experiment från t.ex. perceptions– och vittnespsykologi har visat att den mänskliga hjärnan ständigt är på jakt efter mening och förståelse (eller sammanhang). Fenomenet fakta har i denna grundläggande kognitiva betydelse en ”korrigerande” roll. Vår hjärna bestämmer sig, mer eller mindre automatiskt, för en tolkning av ett givet fenomen långt innan vi har fakta klara för oss. Vårt behov av förståelse är i denna kognitionspsykologiska betydelse långt större än vårt behov av fakta. Exempelvis, om vi har läst en roman, kvarstannar en berättelse, en stämning och ibland någon lärdom, medan detaljerna (fakta) förbleknar snabbt. Vår förståelse för innehållet i en roman ökar inte nödvändigtvis för att vi repeterar den. Att vår hjärna fungerar på detta sätt ligger djupt nedlagt i vår evolutionära historia. Att betrakta ett fenomen utan att förstå, upplevs instinktivt som smärtsamt eller hotfullt och hjärnan ”konstruerar” därför blixtsnabbt en hypotes, en provisorisk förståelseram för vad vi betraktarDetta ständigt pågående ”meningsskapande” tar energi från arbetsminnet. Redan George A. Millers berömda 50-talsexperiment, The Magical Number Seven, Plus or Minus Two, kunde påvisa att arbetsminnets effektivitet sjönk till närmare hälften av sin kapacitet, om det belastades med memorering av ”obekanta fakta”. Att exempelvis lära in ett antal glosor på ett främmande språk går mycket snabbare om du har en god uppfattning om de olika glosornas betydelse och användning i det egna språket 

Betyder då detta att multiplikationstabellen är meningslös kunskap? Svaret är att, det beror på. Det är tämligen meningslöst att kunna rabbla multiplikationstabellen om man inte har förstått de grundläggande principerna för multiplikation. Att träna huvudräkning kan mycket väl vara bättre använd tid än vad det är att lägga samma tid på memorering av ett facit. En skola som tror sig kunna effektivisera kunskapsproduktionen genom att kapa elevernas utrymme för processandet av, och reflekterandet över, ny kunskap, biter därför sig själv rejält i svansen. En skola som nonchalerar elevernas behov av att resonera kring kunskap eller som anser sig kunna bortse från elevernas erfarenhetsbas, gör dem en björntjänst.  Den förvandlar sig till en institution för disciplinering, snarare än en för kunskapsproduktion.    

Refuserad replik på debattartikel av Gabriel Heller Sahlgren och Henrik Jordahl, Dagens Industri 2019-05-09 (Satsa på begåvade barn för välfärdens skull).

I Dagens Industri 2019-05-09 framför utbildningsforskarna Gabriel Heller Sahlgren och Henrik Jordahl under rubriken ”Satsa på begåvade barn för välfärdens skull” den i och för sig okontroversiella idén att ett lands utbildningsväsende har betydelse för välståndsutvecklingen. Författarna föreslår att skolans undervisning blir mer lärarledd, att det satsas på spetsstudenter samt att friskolesektorn tillåts expandera. Må så vara, men mot bakgrund av deras egen historieskrivning framstår denna kombination av åtgärder som ologisk. Det stämmer förvisso som författarna menar, att svensk skola allt sedan folkskolereformen 1842 har varit en i långa stycken lyckosam historia, även i ett internationellt perspektiv. Det stämmer också att denna utveckling har brutits under 2000-talet då vi istället har sett en utveckling mot drastiskt försämrade kunskapsresultat. Författarna väljer dock att helt undvika en problematisering av hur denna resultatnedgång i långa stycken sammanfaller med 1990-talets införande av vinstdrift och fritt skolval inom utbildningssektorn. Det går idag att belägga hur den världsunika svenska friskolemodellen har bidragit till sådant som elevsegregation, minskad likvärdighet, betygsinflation och kravlös undervisning. Tendensen över tid har också varit att lärartäthet och andel behöriga lärare har varit jämförelsevis lägre inom de vinstdrivande friskolorna. Att föreslå mer av samma friskolesystem för att uppnå mål som skall gynna begåvade elever och mer av lärarledd undervisning, är mot den bakgrunden inte bara ologiskt, utan rent kontraproduktivt. Jag tror för min del att svenskt näringsliv i längden är mer betjänta av faktabaserad forskning, än av tendentiösa önsketänkanden.

Det är lätt att moralisera över ordningsbetyg. Sett till de problem man tror sig kunna lösa är förslaget ett slag i luften, men det får stora och långsiktiga konsekvenser för våra barn och unga. Förslaget blockerar också en viktigare diskussion, den om de systemfel som utgör skolans verkliga bekymmer. Symbolpolitik är gratis och riskfritt, strukturreformer kostar, både i kronor och politiskt mod. Att förslaget om ordningsbetyg kan samla en riksdagsmajoritet, säger mer om samtidens auktoritära strömningar, än om vilken politik som skulle kunna gynna en allmänt samhällsnyttig utveckling.

Bortsett från dessa moraliskt uppenbara aspekter på sakfrågan, borde man nog också diskutera politikens syn på detta med att införa och att avskaffa saker och ting. Dessa två storheter behandlas sorglöst som om de vore två sidor av samma mynt. Så är det inte. De systemiska skillnaderna mellan att införa och att avskaffa är väsentliga. Låt mig exemplifiera.

Sverige är en monarki. Att styrelseformen egentligen utgör en anakronism är de flesta överens om. Sverige avskaffar likväl inte sin monarki. Om Sverige istället hade varit en republik, förefaller det osannolikt att någon skulle komma på tanken att införa monarki. Det finns således systemiska skillnader mellan att införa och att avskaffa. Kunskapen om detta förhållande är svagt utvecklat hos dagens politiker och ledare.

Jan Björklund säger sorglöst att ordningsbetyg finns i Norge, och att man där inte diskuterar att avskaffa dem. Det är inte sant.  Det finns en opinion i Norge för att de skall avskaffas, men den vinner ingen tillräcklig parlamentarisk majoritet. Det finns heller inte, vad jag vet, någon forskning som kan berätta att ordningsbetygen skulle vara särskilt välgörande för det norska utbildningssystemet, snarare tvärtom. Därmed vet vi inte heller om Norge hade övervägt att införa ordningsbetyg om de, liksom Sverige, hade avskaffat dem. I denna fråga blir den internationella utblicken intetsägande.

 

Resonemanget ovan kan förefalla hypotetiskt, men handlar om högst avgörande aspekter av det politiska hantverket. Låt mig ta ytterligare ett exempel.

När Sverige valde att bli medlemmar i EU, skedde det i en folkomröstning. Landets ekonomiska elit var övertygade om det nödvändiga i ett medlemskap, och därför gick i stort sett alla resurser till Ja-sidan. Trots denna exempellösa mobilisering kantad av hotbilder och skräckvisioner, var det med minsta möjliga marginal som ja-sidan till slut lyckades få sitt mikroskopiska försprång. Priset var polarisering och mätningar efter inträdet har genomgående visat på såväl polariseringen, som en svängning till stabil majoritet för ett utträde, vilket trots det inte har skett. Det politiska landskapet, för- och emot, har dessutom ömsat skinn i takt med att EU:s dagordning har förändrats. Att införa, var något helt annat än vad som nu blir att avskaffa, om Sverige mot all förmodan gör en swexit.

Förr i världen fanns det en medvetenhet om, och respekt för, de systemiska dilemman jag har försökt beskriva ovan. Det tog sig uttryck i att lagar och politiska beslut bereddes mycket noggrant innan de sjösattes, eller avlägsnades. Exempelvis lades förslaget om svensk enhetsskola redan i 1946 års skolkommission. Den testkördes sedan i över ett decennium för att beslutas i riksdagen 1962 och inte vara helt genomförd förrän 1972.Ordningsbetygens avskaffande var en del i denna omfattande beredning. Sådana ledtider är helt otänkbara i dagens opinionsstyrda kvartalspopulism. Om riksdagen nu, utan tillstymmelse till forskning eller beredningsunderlag, väljer att höfta till ett bedömningssystem med ordningsbetyg, blir det svårt att i närtid avskaffa dem igen oavsett deras konsekvenser för svenskt utbildningsväsende. Det är i så fall både ansvarslöst och amatörmässigt agerat.

På långfredagens morgon lämnar nattfrosten hastigt de mittskånska gräsmattorna och högsommarvärmen drar in med full kraft. Som en vibrerande svetslåga bränner solen över de flaggade evenemangen på mittskånes konstrunda, och de har blivit färre för varje år som går. Det beror på områdets geopolitiska utveckling.

Högerpopulismen breder ut sig i mittskånes beslutande församlingar. Det är förvisso inte så att de högervända patrioterna rent fysiskt attackerar hyttor, smedjor och utkylda fähus. Det behövs inga handgripligheter för att känsliga konstnärssjälar skall uppfatta budskapet. Tro inte att du är något, var normal, dra in benen, var inte för mycket, var inte för lite. Måla så att man förstår. Måla vår kultur, en bålgul flagga, en rödgul stuga med vita knutar; Så klart ryser konstnärssjälen in i märgen och tar sin hytta, flyttar den någon annanstans. Kvar blir kopior av kopiorna, sådana som tar swisch.

På picknick-korgens botten ligger en knappt halvfull flaska grekmakedoniskt vin (Assyrtiko, nr: 2338, 99:- på Systembolaget). Jag unnar mig ett par njutningsfulla klunkar i en tyst protest över den mittskånska situationen. Flaskan öppnades i ett oeldat torp för nästan en månad sedan, men det märks inte. Den utsökt anspråkslösa balansen mellan syrlighet, sötma och mineralisk fräschör finns kvar. Vinets delikata hantverksmässighet utgör i sig självt en tyst protest över de inskränkta, självtillräckliga och passivt aggressiva attityder som tillåts prägla den mittskånska situationens alla små kommunala presidier. Dessa presidier som i sin tur utgör politikens motsvarigheter till Don Simon Vino Blanco, det gallsura missfostret i grälla tetror, som kan köpas för en spottstyver på färjorna till Tallin, det med en blymönjig eftersmak av bristfälligt sanerad industritomt.

Inget av detta bryr sig femåringen om. Han har lärt sig några strofer ur Arvingarnas senaste monsterhit och skanderar dem sorglöst från baksätet när vi utanför Norra Rörum styr in på den slingriga kostig som bär namnet Magnus Stenbocks väg. Vi färdas nu på vad som för 300 år sedan utgjorde E4:an mellan Stockholm och Malmö. Intill vägen, strax innan Pottehuset, restes år 1927 en minnessten över Stenbocks armés bivackering på platsen i februari 1710. Sextontusen karoliner övernattade i väntan på det anfall som skulle gå till historien under namnet ”Slaget vid Helsingborg”. Upprinnelsen till denna drabbning var Karl XII:s nederlag vid Poltava, i vars efterföljd danskarna såg en given chans att återerövra våra södra landskap. Den danske generallöjtnanten Jørgen Rantzau uttryckte sig dock med otillräcklig tydlighet när han skulle omgruppera den danska hären. Förvirring uppstod och Magnus Stenbocks armé kunde jaga dem på flykten. Sverige förblev svenskt och vid den pampiga invigningen av minnesstenen 1927, samlades lokalbefolkningen kring kyrkohedern Albin Olsson (1869-1939) som med darr på stämman framförde sitt svulstiga pekoral, …Med beundran och tacksamhet minnes Sveriges folk och ej minst Skånelandets befolkning den stenbockska härens hjältebragd till fosterlandets försvar i en farofylld tid. Därför hylla vi minnet av den store fältherren Magnus Stenbock och hans tappra karoliner. Så hurrade man fyrfaldigt för Stenbock och hans karoliner, KFUM-scouternas kör sjöng Stenhammars ”Sverige” och Snoilskys dikt ”Stenbocks kurir” deklamerades.

År 1710 var Pottehuset ett välkänt horhus, tänka sig. Idag sitter konstnären Tommy
B Nilsson där och målar sina vemodiga kustmotiv. Strax nedanför huset tar den gamla E4:an tvärt slut vid avspärrningen framför den månghundraåriga och utsökta stenvalvsbron som sedan länge hotar att kollapsa. Ingen kommer att bry sig om den bron eller dess geopolitiska betydelse i ett historiskt perspektiv. Däremot är det bara en tidsfråga innan något sverigevänligt ljushuvud från något mittskånskt presidium lyfter idén om att embarkera minnesstenen och rituellt samt årligen åter samlas och kanske ära kung Karl den unge hjälte, som stod i rök och damm. Det är en samtida ironi att de flesta av dem, i detta nyhögeravantgarde, ävenledes dyrkar och avundas den i sammanhanget lede fi, vårt södra grannland Danmark, som ju med större konsekvens har genomför sin illiberala baklängesrevolution. Logik och konsekvens hör inte till deras starka sidor.

Fördanskningen av mittskåne är för övrigt påtaglig, såväl politiskt, kulturellt som befolkningsmässigt. På City Gross i Höör talar merparten kunder numera danska, och vår mittskånska konstrunda når sin höjdpunkt i ett litet Danmark beläget på bonnlandet utanför Norra Mellby.

I en ladugård, nästgårds en dansk loppmarknad har konstnären och illustratören Kirsten Raagaard skapat sin fantastiska studio. Från väggarna ler alla hennes uttrycksfulla alster som får vem som helst att bli glad och E förälskar sig i ett stiliserat kattporträtt som blänger outgrundligt från sin plats ovanför den öppna spisen. Kirsten bodde tidigare på andra sidan sundet med dejlig utsikt och vackra omgivningar, men har aldrig ångrat sin flytt till den svenska systemkollapsens mittskånska epicentrum. Hon slår ut med handen över bonnlandets skogsdungar och böljande åkrar, ” Det er her, jeg vil blive gammel.”

 

Epilog och lärdom från årets konstrunda: Ju sämre konst, desto bättre snacks.

En enkel googling ger vid handen att begreppet problemskapande beteende har reserverats för maktlösa små individer, vars problemskapande verkshöjd trots allt har en synnerligen begränsad räckvidd. I normalfallet gäller det barn med diagnos som har svårt med anpassningen till skolans olika krav. De beteenden som verkligen skapar problem däremot, etiketteras sällan, eller inte alls. Dessa beteenden betraktas rent av, i vida kretsar, som framgångsfaktorer.

Telefonförsäljning är ett exempel, ett problemskapande beteende på riktigt. Medan seriösa entreprenörer försöker skapa intresse runt sina produkter, ägnar sig dessa, marknadens bottentrålar, åt utstuderade bedrägerier för att pådyvla våra mest försvarslösa medborgare tjänster och produkter som de aldrig har efterfrågat. För gemene man innebär ofoget dagligt trassel med nix-filter, samtalsblockering och kontroll av okända uppringare. För tiotusentals innebär det timmar av mail- och telefonkonversation för att friskriva sig från oönskade försändelser. I allt för många fall leder det till skuldsättning och personliga tragedier som, bortsett från allt annat, i sin förlängning utsätter landets redan hårt ansatta välfärd för ytterligare påfrestningar. Telefonförsäljningens bidrag till allmännyttan är entydigt negativt. Att sälja per telefon är ett problemskapande beteende.

Visst är det märkligt att Sveriges riksdag kan samla sig och visa muskler runt sådant strunt som mobilförbud och ordningsbetygen i skolan, men inte ens funderar på vad man skulle kunna göra för att stävja och lagföra oönskad telefonförsäljning, ett problemskapande beteende som ju faktiskt utgör ett reellt samhällsgissel. De individer som vi vant oss vid att betrakta som problemskapande i skolan, kommer att straffas med låga ordningsbetyg och därmed hamna i arbetsmarknadens c-lag. De jobb som erbjuds dem, kommer sannolikt att gälla otrygga anställningar med svältlöner inom telefonförsäljning. Den problemskapande beteende-cirkeln är sluten.