Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2011

Den naiva men ändå så starka drömmen om att få bestiga världens högsta berg. Att få tillbringa de där minuterna på världens tak med den hisnande vyn över Himalaya och den stegrade livskänslan som brusar genom kroppen.  Jag känner varje steg och handgrepp över det sista hindret vid Hillary Step och ibland inbillar jag mig att jag verkligen har bestigit Mount Everest i ett tidigare liv. Snarare har jag nog förläst mig. En enskild händelse, som ”the Mount Everest Disaster” har genererat ett dussin böcker och många är de rastlösa kvällar då jag somnat med näsan i Jon Krakauers, Lene Gammelgaards, eller David Lagerkrantz skildringar av den dramatiska kväll som krävde åtta människors liv 1996.

Om jag ska vara riktigt ärlig så kommer min dröm om Mount Everest aldrig att gå i uppfyllelse. Jag vet det av den enkla anledningen att mina anlag för svindel aldrig kommer att tillåta den avslutande kamvandringen till toppen. Bara tanken på det bråddjup som öppnar sig nedanför kammen är tillräckligt för att en viss yrsel ska infinna sig. Feg, jo, men det är som det är. Som klättrare känner jag mina gränser och livet är mig för kärt.

Jag får nöja mig med det näst bästa, Kebnekaise, Sveriges tak. Dess höjd är bara en knapp fjärdedel av Mount Everest men känslan är genuint alpin och utsikten från toppen fullständigt betagande. Lagom spänning kan man också få genom att välja den lite brantare östra leden. Men kamvandring mellan syd och nordtoppen, där går min gräns, aldrig i livet.

Många som bestiger Mount Everest misslyckas och återvänder aldrig. Mer än 150 kroppar har aldrig återfunnits. Man kan undra vad det är som driver människor att frivilligt utsätta sig för så stora risker. Svaret handlar nog om livets korthet och dödens närhet. Ett ordinärt människoliv varar i knappt 30.000 dagar. Det är vår utmätta tid och i dödens närhet är livskänslan som starkast. Att återvända till baslägret efter en lyckad toppbestigning för säkert med sig en stark känsla av att livet inte har varit förgäves.

Modern civilisation försöker få oss att glömma döden, försöker intala oss att våra liv varar för evigt. Det lyckas nästan, men aldrig riktigt. Döden står kvar som ett faktum, dess skugga växer sig längre ju mer den förtigs.

Drömmen om att få bestiga världens högsta berg, att få simma med delfiner eller få cykla till Nordkap, att få resa till Hawaii, se havet, att få vara mer med sina barn, att få jobba lite mindre, få plocka svamp i en skog, bli kär, sova i en säng. . . Allt det vi vill, som är vår längtan, som är mening och som upptar våra tankar, ger vi allt detta den plats det förtjänar?

När man mot den bakgrunden betraktar samtidens dagordning känns den grotesk. Det är en dagordning skapad för dem med evigt liv och för en värld med oändliga resurser. Trots att vi bor stort, äter gott och materiella ting finns i överflöd handlar den politiska agendan uteslutande om mer av samma. Men för att få mer av samma krävs stora uppoffringar. Flertalet bör i det korta perspektivet nöja sig med mindre av samma för att fåtalet ska kunna tillförsäkras mycket mer av samma så att flertalet i en oviss framtid kan få mer av samma, det vill säga,

Skolan måste bli tuffare och ha många prov, lönerna för unga måste bli lägre, arbetsdagarna bör helst vara längre och pensionsåldern högre. Hela världen är indragen i en galen dans kring kontanta tillgångar och skulder där våra öden överlåts i händerna på kapitalmarknadernas anonyma knapptryckare. Länder kastas i allt högre tempo mellan låg- och högkonjunkturer, naturen skövlas och miljön förvandlas till en kemisk cocktail. Vi blir stressade, aggressiva, nedstämda, deprimerade, man vill ropa stopp!

Vad drömmer du om? Vad är vikigt för dig? Vilket liv vill du leva, uppleva?

Vi lever inte för evigt. Vi har knappt 30.000 dagar. Låt oss använda dem väl. Det är vi värda. Och, du som drömmer om Mount  Everest. . . Kebnekaise är fantastiskt!

Annonser

Read Full Post »

”Just nu ser skolorna om sina hus. Ingen vill ju bli uthängd och
bespottad. Man lär sig successivt hur inspektionen klipper och klistrar bland paragrafer och måldokument. Man finner de rutiner som krävs för att rentvå sig, undvika risker och skjuta problem ifrån sig. Att organisationer svarar på ett yttre repressivt hot med dessa strategier lär oss all beprövad  erfarenhet.”
Påståendet gäller konsekvenser av Skolinspektionens repressiva styrsystem och formulerades i det blogginlägg (nomenklatura 3.0, 26/5 2011) jag skrev i ren ilska efter inspektionens debattartikel i SvD under rubriken ”Vi tvekar inte
att straffa skolorna” (22/5 2011).

I

Den 22 september publicerar Skolinspektionen sin rapport gällande stadsdel västra innerstaden i Malmö. Inspektionen finner det ”anmärkningsvärt”
att den kritik som riktades mot stadsdelen 2005 fortfarande till stora delar
kvarstår, ”…inte minst mot bakgrund av de goda förutsättningar som råder i
stadsdelen”. Substansen i kritiken är den gängse för den som bekantat sig med inspektionens stereotypa sakprosa. Det gäller bristande uppföljning, bristande likvärdighet, bristande elevinflytande o.s.v. I en dramatisk formulering konstaterar man att ”…rektorerna på flera av skolorna i stadsdelen har brustit i ansvarstagande”. I sanning en egendomlig form av epidemi.

Inom parantes sagt, går min son på den hårdast kritiserade skolan. De ”goda förutsättningarna” resulterar i en mycket snäv budget trots att trycket mot enheten är enormt. Eftersom stadsdelen är socioekonomiskt gynnad, söker många elever från andra stadsdelar till skolan. Skolans rektorer utför varje dag ett heroiskt arbete, och vad de än brister i så är det f-n inte i ansvarstagande.

II

Skolinspektionens rapport om västra innerstadens skolor utgör givetvis ett köttben för Sydsvenska dagbladet under rubriken ”Kritik mot stadsdelen kvarstår” (22/9 18.13). Artikeln illustreras i bästa paparazzistil med en suddig bild på en elev (?) som försöker gömma sig bakom luckan till ett elevskåp. Bildvalet är uppenbart tendentiöst och ska förstärka känslan av jämmer, elände och maktmissbruk.

”Kritiken vi får stämmer väl överens med det vi själva konstaterat och är en bekräftelse på det utvecklingsarbete vi redan påbörjat”, hävdar barn- och ungdomschefen käckt i slutet av artikeln. För att komma till rätta med skolornas brister ska man ta bort de biträdande rektorsfunktionerna och låta rektorerna byta plats med varandra (?). Ytterligare en i den långa raden av omorganisationer alltså. Hand upp ni som tror att det kommer att gynna eleverna. Alla? Någon? Ingen. Man finner de rutiner som krävs för att rentvå sig, undvika risker och skjuta problem ifrån sig.

III

Inom Malmö Stad lutar man sig mot en kommunikationsplan enligt vilken man inte ska försöka tysta ner, eller tiga ihjäl besvärande omständigheter. Således måste nyheten gällande skolinspektionens rapport om västra innerstades skolor kommenteras på stadens nätforum, http://www.malmo.se. Under den  geniala rubriken ”Skolinspektionens rapport ger stöd till Västra Innerstadens utvecklingsarbete” förtydligas att Skolinspektionens primära uppdrag är att peka på utvecklingsområden och att rapporten därför fokuserar på det som behöver förbättras, inte på det som redan fungerar bra. Barn-och ungdomschefen bereds därefter tillfälle att redovisa hur man redan åtgärdar det skolinspektionen kritiserat, t.ex genom att låta rektorer byta plats med varandra.

IV

Cirkeln sluts. Ingenting har hänt. Frågan om skolutveckling har vridits ur händerna på dem det berör. Vad som återstår är å ena sidan den statliga inspektionens pekpinnar, å andra sidan lokalbyråkraternas tidlösa svar i form av eviga rutinöversyner och omorganisationer. I morgon går min son till en skola där rektorerna har bytt plats med varandra och där det systematiskt kvalitetsarbete fått fler uppföljningstillfällen och djupare analys. Han har PRAO:at en vecka på hemköp. När jag skriver detta ser jag att Jan Björklund nu föreslår sänkta ungdomslöner. Ungdomsarbetslösheten pendlar runt 20%. När ska vuxenvärlden växa upp?

De som kritiserar företräder ett statligt verk med privilegier och resurser som de kritiserade skolorna bara kan drömma om. Deras rätt att oemotsagda döma har förlänats av en populistisk utbildningsminister och förstärkts av okritisk massmedia. Gemensamt kramar de det sista av framtidstro ur det svenska skolsystemet och vi ser redan tecknen på hur rädsla för repression och skamstraff lamslår allt större delar av svensk
utbildningsverksamheten.

Read Full Post »

Så kan man väl nästan påstå att den våta drömmen om svensk fotboll i Europa har släckts även för denna säsong. Närmast var Malmö som kämpade heroiskt in i det sista för att få till det där saliggörande trenollmålet i matchens sista självande minuter hemma mot Zagreb. Årets match?

Jo, Malmö FF bjöd på en riktigt nagelbitare och under långa perioder i matchen spelade de på en nivå som nog kunde hävda sig i europasammanhang. Men en nykter efterhandsanalys utmynnar nog ändå i att Dynamo Zagreb, sett till hela dubbelmötet var det vassare laget. De östeuropeiska lagens karakteristiska uppspel, snabbt och rakt, centralt i banan med precisa passningar och vettlös press på bollhållaren. Istället för att dra isär sjönk MFF allt för ofta ner och bildade säck i eget straffområde.

Men sett annorlunda. Betrakta den sista kvarten av returmatchen. MFF hade Zagreb i brygga. Man klarade de snabba bollförflyttningarna och kom i anfall efter anfall. Durmas löpte nästan som i trans och slog inlägg efter inlägg som nästan (!) nådde en heroiskt löpande Daniel Larsson. Endast ett antal ”om inte om” lade sig denna gång mellan MFF och fortsatt champions League-spel. Varför är det så svårt?

Sportens förståsigpåare har analysen klar. Sverige behöver en överlägsen etta, likt Barcelona i Spanien eller Englands Manchester United. I detta lag skulle högavlönade stjärnor flockas och de skulle vinna allsvenskan år efter år, och vidare kvalificera sig till Champions League-spel. Det som med svenska mått mätt saknas, är de stora pengarna. Någon infantil miljardär måste göra klubben till sin privata lekstuga. Bland möjliga lag att axla en dylik mantel nämns givetvis de publikdragande storstadslagen, IFK Göteborg, Djurgården, AIK och kanske Malmö FF.

Det må vara en sak att jag ogillar idén. En allsvenska där Djurgården bärgar guld år ut och år in är i mina ögon trist och har inget med idrott att göra. Om det är priset för europaspel så ser jag hellre på Barcelona. Charmen med allsvenskan är just att rent sportsliga, taktiska och professionella avgöranden får så stor plats, vilket möjliggör för ”bonnalag” som Kalmar FF, Gefle IF och Trelleborg att bygga en stabil allsvensk grund genom att värva smart, ta hand om egna talanger och rent allmänt bygga smarta spelidéer på begränsade resurser. Det gynnar också breddidrotten och sporten som folkrörelse.

En annan sak är att förståsigpåarna gör sig skyldiga till ett enkelt tankefel, nämligen att blanda ihop två saker, pengar med skicklighet. Det är en kompetent spelidé uppbackad av individuellt skickliga spelare som vinner matcher, inte sedelbuntar. Det är förödande att förväxla dessa två. Visst har pengar betydelse som lockbete för spelare som vet sitt värde, men skickligheten i sig har inget med pengar att göra utan är resultatet av lika delar talang, träning, självförtroende och tur i en miljö präglad av uppmuntran, trygghet, samarbete och inkännande feedback. Detta vet tränare som Tom Prahl i Trelleborg och Pelle Olsson i Gävle, tränare som vet hur man spinner guld av halm.

Den som förstår detta kan också, när det rätta tillfället kommer och himlens alla stjärnor står rätt, ta sig till Champions League med spelare som Durmas, Larsson, Figueiredo, Mehmeti, Hamad, Aubynn, Andersson och Dahlin.

Mitt resonemang får något slags stöd i studier av professor Tomas Peterson vid Malmö högskola. Han har i sina studier följt 1100 spelare från ungdomsspel 1984 fram till 25-årsåldern. Studien visar bland annat hur den fysiska mognaden avgör vilka spelare som ska gallras bort. Resultatet blir att den elit som selekteras fram, som kan ställa lönekrav, inte nödvändigtvis är de ”skickligaste” spelarna. Det är således inte tur eller ”slump” när Pelle Olsson plockar in en division III-spelare från Söderhamn i sin startelva, som kort därefter tar plats i svenska landslaget. Han åstadkommer samma trollerinummer gång på gång. Och det är heller ingen slump att majoriteten av spelare i svenska landslag tar sig dit på andra sätt än genom fotbollsförbundets olika selekteringssystem.

För den som förmår se spelaren, människan, potentialen, finns det under och bortom den smala eliten en guldgruva att ösa ur, oändligt många stjärnor att upptäcka.

Read Full Post »

Regeringen satsar 120 miljoner kronor på kompetensutveckling i förskolan de närmsta tre åren. Syftet är att förskolechefer och lärare ska bli bättre på att följa upp och utvärdera verksamheten. ” Vi kan inte vänta med att sätta in hjälp till dem som behöver i årskurs och nio utan hjälpen måste in tidigt. Förskolelärare och andra i förskolan blir bättre och bättre på att upptäcka de barn som behöver särskilt stöd, men då måste de också ha kunskap i hur man ger detta särskilda stöd och det är det som fortbildningen handlar om”, säger Nyamko Sabuni.

Så bra, tänker den godtrogne. Själv blir jag mest förbryllad. Om det redan idag finns vedertagen kunskap om hur man tidigt ger särskilt stöd med bra resultat, varför har då inte dessa sanningar förmedlats till förskolecheferna för länge sedan? Det är heller inte utan att jag blir lite nyfiken på vilka saliggörande formler och handgrepp som kommer att läras ut på dessa kurser. Vem / vilka ruvar nu på dessa kunskaper / hemligheter som snart ska bli tillgängliga för en bredare massa?

Redan i dagsläget kompetensutvecklas förskolechefer en hel del. Många deltar i den nya statliga rektorsutbildningen. Där ägnas ett helt läsår åt hur man ska ”följa upp och utvärdera verksamheten”. Där består stoffet till stora delar av att  statens doktrin gällande ”mål- och resultatstyrning” förmedlas, den styrmodell om vilken akademiker brukar säga att ”…den fungerar inte, men det är den enda som är politiskt möjlig.” Doktrinens huvudpoäng ligger i det systematiska arbetet med informationsinsamling, sammanställning, granskning och redovisning. Det som förr kallades byråkrati. Den har redan knäckt SJ och sjukvården. Den har snart fått skolan ner på knä.

Nej, det kan inte vara vad Sabuni åsyftar. Låt oss hoppas att hon verkligen funnit det columbi ägg som skänker barn i behov av särskilt stöd den verksamma hjälp de behöver. Jag ser fram mot att denna kunskap blir allmänt tillgänglig då kompetenspaketets studieplaner avtäcks.

Read Full Post »

Nu är den bästa tiden. När sommar övergår i höst är vår trädgård som vackrast. När skymningen faller och dimslöjor omsluter all frodig grönska, sänker sig också ett inre lugn i våra stressade kroppar. Naturen är vårt hem, trädgården vårt bo. Vi blir sittande, låter natten komma, låter luften fyllas av tusen dofter, låter sommarens sista mygga sätta sig på vår nakna hud, hör en ko råma på avstånd, ser en paddas ögon glimma i mörkret, tänker, stoppa tiden, livet blir inte vackrare än så här.

Jag mår bra av att vistas i trädgården, av att så, skörda, se grödor växa och odlingar ta form. Jag delar intresset med många, trädgårdsarbete är kanske vår största folkrörelse. Våra band till naturen och grödorna tycks vara djupt rotade.

Mitt odlande är kravlöst. Där ligger kanske en av poängerna. Jag tillåter mig att leka och experimentera med färg och form, jag låter vissa saker gå över styr. Jag vill utforska möjligheter och utmana gränser för vad som över huvudtaget är möjligt. Skapandet är lika viktigt, om inte viktigare än resultatet. För mig representerar trädgården, odlandet, naturen ett hälsosamt förhållningssätt till själva livet.

Jag är som sagt långt ifrån ensam. I generell mening ligger våra, vi människors, estetiska och upplevelsemässiga preferenser nära de ideal man återfinner i en varierad naturmiljö. Vetenskaplig teori beskriver en miljö som tillfredställer våra fysiologiska och psykologiska behov genom att vara utmanande utan att kännas hotfull, vara varierad utan att kännas kaotisk. Motsvarande estetiska idéer finns inom konst- och musikvetenskap. Grovt förenklat kan man säga att de flesta teorierna är variationer på ett tema om balans mellan ordning och kaos.

I mitt eget trädgårdsskapande balanserar jag ständigt på gränsen mellan ordning och kaos. Jag mår bäst när växterna gör jobbet, när den frodiga grönskan spränger gränser och överraskar mig genom att söka nya och oväntade vägar. Då uppstår magi i landskapet. Min trädgård är Chostakovich symfoni No.7, en perfekt balansgång mellan harmoni och atonalt. Jag tänker att det nog inte är en slump att så många impressionister finner sina motiv i natur och i trädgård.

I skymningen tänds de små soldrivna lamporna och det blå skenet glimmar i mörkret.

Bland annat: Rödbeta, gulbeta, vitbeta, krasse, rosenskära, kronärtskocka, palmkål, fikonbladspumpa, nakenfröig pumpa, röd solros, gul solros, jordärtskocka, rosenböna, trädgårdssyren och hallon.

Men jag inser att mitt ideal inte är allas ideal. I villaområdet härskar en annan ordning, i många koloniområden likaså. I ett globalt perspektiv utplånas naturen och mänskligheten tränger sig samman i växande megapoliser. Det ordnade och endimensionella utgör norm, oavsett vad vetenskapen anser oss må bäst av. I villaområdet klandras inte den som förvandlar sin trädgård till golfgreen eller asfaltsöken medan den som låter gräset växa snart stöts ut. Trädens rötter, murgröna, mossa, till och med fåglar utgör hotfulla inslag i en strukturerad miljö och inrutad vardag. Det gäller att hålla sig väldigt mycket på rätt sida om gränsen mellan ordning och kaos. Hur kan det vara så?

Det verkar uppenbart att de teorier som beskriver våra estetiska preferenser inte riktigt lyckas fånga den komplexitet som uppstår i mötet mellan det yttre landskapet och vår inre verklighet, i mötet mellan fysiologiska, psykologiska och sociala behov. Och det har visat sig många gånger att vad som utgör norm i mänskliga sammanhang inte alltid måste sammanfalla med vad vi mår bra av.

Oavsett vilket, jag gillar det jag gör med, och i, vår trädgård. Och det är enkelt. En del jobb med grävning, planering, sådd och plantering på våren, en del rensning, gallring, bevattning och ansning på försommaren. Sedan sköter det mesta sig själv under sommar och semester för att explodera i form, färg, dofter och smaker fram mot hösten.

Read Full Post »

Det nya är dåligt ledarskap. Världen fylls snabbt med dåligt ledarskap. Jag behöver inte anföra bevis. Den som gitter, kan googla. Dåligt ledarskap är vår senaste trend, och den dålige ledaren är ofta demokrat.

När en ovanligt klok Per T. Ohlsson (sydsvenskan) i somras skrev en krönika och beskrev europeiska unionsledares dilemma i EMU-samarbetet, hade redigerarna helt omotiverat textsatt artikelns bild av Merkel och Sarkozy med orden ”inget vidare ledarskap”. I artikelns sammanhang var denna textsättning helt omotiverad eftersom artikeln behandlade helt andra aspekter av unionens bekymmer. Men budskapet har satt sig hos alla, från pöbel och pack, till inflytelserika opinionsbildare. Dåligt ledarskap är tidens förklaring på allt tänkbart elände.

Skolan lider under dåligt ledarskap, sjukvård och psykvård likaså. Europas ledare förmår inte leda massorna, lika lite som USA:s president. Världens erkänt mäktigaste ledare utövar dåligt ledarskap. Det dåliga ledarskapet genomsyrar snart sagt hela den nya världen, från minsta långvårdsavdelning i norr, till en gigantisk kontinent i väst. . .

Fokus på dåligt ledarskap. Känns det igen? Ja, möjligen om du är född 20-tal eller tidigare. Ledarskapet var dåligt, svagt och fel. Krissymptom, obalans och allsköns ovälkomna kulturella avvikelser förklarades med ledarnas dåliga ledarskap. Samtidigt översvämmades vi av hatbrott, främlingsmisstro och trendig medial neodekadens.

I förbifarten nämns Kina, vilket ledarskap! Så lyckat, sätter tummen i ögat på USA, om än med viss badwill på mänskliga rättigheter och demokrati. Men, hellre diktatur, kapitalism och raka rör än dåligt ledarskap och mjäkigt medbestämmande. Standard & Poors, vilket ledarskap! En profitdriven konsultfirma som dikterar politiska villkor i hela den demokratiska västvärlden! Men, hur demokratisk är då denna värld vilkens samlande parlament numera heter Standard & Poors?

Tecknen hopar sig, de pre-fascistoida parallellerna till ett 30-tal blir allt fler. Ekonomisk kris, oönskade ekonomiska diktat, dåligt ledarskap, främlingsfientlighet, moralpanik, juridifiering och rop på medborgarkontroll. . . I media hävdas Annie Lööf som ett problematiskt centerval. Varför? Genialt i tillväxtdyrkandets guldålder! Är det inte i skärningspunkten mellan rörelsens hembygdskonservativa förflutna och det lättköpta Stureplansglittret som Centern kan få sin sista skjuts i en samtid som vänder ryggen åt såväl humanism som demokrati? En stabil plattform i en tid som allt mer öppet dyrkar ekonomismen, medborgarkontrollen och den starka ledaren.

Read Full Post »