Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2012

Gammal arbetare prisar de sociala framstegen (Ur Arbetarbladet 24 augusti 1946)

Häromdagen råkade vi förre valsaren Johannes Lindelöf i Örtakolonien, som hör till en av de mest vakna iakttagarna av det som sker i tiden. Han kom i arbete i Järnverket vid 13-årsåldern och gick där sen troget i 44 år, tills krafterna började sina och han nödgades förtidspensionera sig. Han var då ännu ej fyllda 60 år.

När han ser tillbaka på de flydda åren fylls han av beundran över det som uträttats på det sociala området i vårt land, och de reformer som genomförts, blir så mycket större, då man betänker hur arbetarna lokalt och genom riksdag och landsting fått sträva för att nå fram till resultatet. För egen del har han närmast anledning att tänka på pensionen, som tillsammans med pengarna från järnverket räcker till att leva på, även om det gäller att vara sparsam. Utsikten finns ju nu att få en ännu bättre pension, som han anser bör kunna ge full trygghet, om inte anspråken är stora och inte penningvärdet blir försämrat. En del återstår ju ännu att uträtta på olika områden, men om man ser de sociala åtgärderna mot bakgrunden av gångna tiders förhållanden,  så måste man säga, att en storartad utveckling skett.

Och han nämner i detta sammanhang förhållandena under den tid, då disponent Magnusson var fattigvårdsstyrelsens ordförande och bestämde vad som skulle ges ut till behövande. När en slant gavs ur fattigkassan, åtföljdes tilldelningen alltid av förmanande ord till vederbörande, att denne skulle vara rädd om slantarna och  inte förslösa dem på onyttiga ting. På den tiden rådde ännu den 40-gradiga skalan, då en sådan man som disponent Magnusson hade 5,000 röster, medan Lindelöf själv inte hade flera än 11. Nu har en valsare lika mycket att säga till om vid votering som en bruksdisponent. Tiderna förändras.

Ungdomen förstår inte mycket av det slit, som de gamla fått utstå i sina uppväxtår. Då Lindelöf började i verket gick man 9 skift om 8 timmar i veckan, medan man nu går endast 6 skift. I stort sett har också arbetet blivit lättare nu, fastän på sina håll mera hetsigt och pressande. Förr började man gå skift vid 10-12 års ålder – nu får ingen gå skift, om han inte fyllt 16 år.  Förr visste en arbetare inte vad semester var för något. Det var bara tjänstemännen, som fick åtnjuta sådan. Arbetarna hade bara helgerna att ta igen sig på. Nu har ju också arbetarna fått 14 dagars semester.

Då 8-timmarsarbetsdagen blev genomförd, gjordes stort motstånd från de borgerliga, och märkligt nog fick dessa genom en ovederhäftig propaganda i pressen och på annat sätt stöd av de äldre arbetarna, som befarade att de inte skulle kunna tjäna så mycket på den kortare arbetstiden som de tidigare gjort under den längre. De yngre var dock av en annan mening. Och de fick rätt. Arbetsgivarna torde också nu allmänt inse, att 8-timmarsdagen var till välsignelse för dem själva, ty effektiviteten blev större, man fick mer uträttat. Så har det varit med alla reformer på detta område. Arbetarna har genom de olika åtgärderna funnit ökad trevnad i arbetet, den gamla slavkänslan har försvunnit, och man har med större intresse gått till uppgifterna. Till denna effektivisering har också det förbättrade förhållandet mellan arbetare och arbetsledning bidragit.

Till ungdomen vill Lindelöf ställa den maningen, att de sluter upp kring de ideal, som pionjärerna kämpat för under de gångna åren, ty endast på den vägen kan de nå en bättre tillvaro. Men det räcker inte bara med att rösta med Arbetarpartiet, det gäller också att sätta sig in i tidens frågor genom de bildningsorganisationer, som står till buds. Skall arbetarklassen komma någon vart, så måste den veta något. Det går ej, som fallet är i Ryssland, att bara proklamera, utan man måste först ombilda människorna.

Båda dessa råd är värda att föra vidare. Det gäller inte bara att användaden rätta röstsedeln, utan också att i höstens studiearbete vidga sin uppfattning om tidens stora sociala frågor.

Det är inte svårt att vara stolt över ”förre valsaren” i artikeln, min farmors far, betydligt klokare och mer genomtänkt än samtidens politiska garnityr.

Annonser

Read Full Post »

Grekland

Jag lärde mig älska Aten, inte för dess skönhet, men för dess varma och familjära anslag. I Aten visste ingen vad narkotika var, till Aten kunde man anlända med packning mitt i natten, rent av övernatta mot en husvägg vid Omonia. I Aten förvandlades staden varje kväll till ett vardagsrum. På gatan intog man sin kvällsvard och de man inte redan kände, träffade man.

Jag återvänder till en kall, död stad. De enda som skrattar är de som skrattar hela vägen till banken, och de är inte många. Någon säger, Förr var vi greker fattiga och lyckliga, nu är vi fattiga och olyckliga.

Här hemma skrattar många Åt, tror att grekernas kris är självförskyld. Har redan glömt svenska räntor på 500%. Vi behöver inte fråga oss Om det blir vår tur… Frågan är När

Har lite undrat var 65daysofstatic håller hus. Blir glad när jag får svaret. De är i Aten:

Read Full Post »

Politik, vänster eller höger, handlar inte längre om att representera folket. Man representerar ”makten” och det blir allt tydligare i det politiska språkbruket. När Löfven och Andersson äntligen tar sig an debatten sker det med en dn-artikel som lika gärna kunde ha författats av Jan Björklund eller Annie Lööf. Under rubriken Människor har ett eget ansvar för att bli anställningsbara hävdar den nya socialdemokratiska ledningen att man …varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara.

Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni fundera över ert språkbruk och vad det står för. Om man betonar att människor har ett eget ansvar för att göra sig anställningsbara är det samma sak som att betona att människor inte tar eget ansvar för att göra sig anställningsbara. Det är vad som kallas en negativ människosyn, en politik som tar sin utgångspunkt i att människor är lata, eller i vart fall oförmögna att utan blåslampa i häcken forma sina egna liv. Det är vad som traditionellt brukar betecknas som en reaktionär politisk ståndpunkt förknippad med gamla tiders högermän.

Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni fundera på vad erat politiska mandat består i. Nej, ni är inte längre tjänstemän. Ni representerar folket och folkets vilja. Man skulle rent av kunna påstå att ni är folkets tjänare. Då håller det inte att mästra. Jag tror ni förstår vad jag menar, om ni stannar upp och tänker efter. Det förhåller sig ju så att en överväldigande majoritet av invånarna i ert land varje dag gör sitt bästa för att få livet att gå ihop. Det är rent av så att många upplevda hinder är skapade av sådana som er, politiker.

Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni noga studera under vilka villkor era väljare framlever sina liv. Avståndet mellan väljare och valda är idag mycket stort och växer. Ni måste förstå att era livsvillkor på ett dramatiskt sätt skiljer sig från den genomsnittlige väljarens. Känslan av utsatthet kan vara stark även för den som tillfälligtvis råkar ha ett jobb. Vad händer när mattan dras undan? Då finns för de flesta ingen välavlönad reträttpost eller statsrådspension. Ni bör för övrigt inte glömma vilka som betalar dessa förmåner.

Det handlar, Stefan och Magdalena, om identifikation. Den som hävdar att man måste betona människors eget ansvar, identifierar sig med en härskande klass, inte med de människor av vilka man blivit vald. Naturligtvis har människor ett eget ansvar, men det är inte er uppgift att påtala en sådan sak. Människor tar ansvar, bland annat genom att välja er. Människor berikar Er för att ni ska ta ansvar. Det är ett stort förtroende ni fått. Slarva inte med det genom att påtala självklara saker som människor redan är plågsamt medvetna om.

Det här, Stefan och Magdalena, var för inte så länge sedan fundamentalt för Socialdemokrater. På den tiden fanns i Sverige något som kallades folkrörelse. Det var det man avsåg när man sade sig känna stödet från rörelsen (inte att man lyckats få de kritiska distriktsordförandena att hålla käft).

För att uttrycka det enkelt; Det är oss ni talar om. Det är Vi som väljer Er. Vi är kunniga, kompetenta och vi vill arbeta. Det är oss ni ska tala Med, inte Om. Det är mycket som gör oss förbannade. Varför krymper våra pensioner trots att vi levererar och tiderna är goda? Varför förskingras de välfärdstjänster vi finansierat med våra skattemedel, varför missköts de och omvandlas till privata förmögenheter? Varför ökar klyftorna och varför överlämnas vårt självbestämmande bit för bit till överstatliga organ? Det, och mycket annat, vill vi ha svar på. Att vatten är vått, björnar skiter i skogen och människor har ett eget ansvar, det vet vi redan.

PS. Alla tänker inte som jag. Moderate riksdagsmannen Göran Pettersson tycker att ni är duktiga. Han skriver att idag …skriver Stefan Löfven och Magdalena Andersson på DN-debatt om individens skyldigheter. Jag tycker att det är bra. Som varm anhängare av konkurrens så uppskattar jag att Socialdemokraterna nu utsätter oss i Alliansen för en politisk grillning med marknadsekonomiska förtecken. Generellt tycks ni röna uppskattning högerut. Och om det var så ni tänkte, glöm det jag skrivit här ovan. Det finns andra partier. DS

Read Full Post »

Bostadsbrist

Det ska bli lättare för bostadsrättsinnehavare att hyra ut sin bostad. Tillstånd från föreningen krävs inte längre. Dessutom får ägaren ta ut en hyra som inte bara täcker avgiften, utan också räntekostnader.

– Vi vill stimulera folk med bostadsrätter att hyra ut i andra hand, sade Folkpartiledaren Bill.

– Tittar man på ett genomsnittligt studentrum skulle det här kunna innebära en hyressänkning på en (!) procent, framhöll Centerledaren Bull.

När politiker funderar över konsekvenserna av sina förslag sträcker sig deras fantasi inte längre än till ett fiktivt egenintresse och en infantil plånboksromantik. Det förslag som alliansen lägger i sin vårbudget för att lösa bostadsbristen genom andrahandsuthyrning är så befängt att man skulle kunna rycka på axlarna åt det. Men som så ofta, döljer sig djävulen i detaljerna.

 

I korthet går förslaget ut på att det ska bli enklare och mer lönsamt för folk som äger bostadsrätter att hyra ut dessa i andra hand. Genom att frånta bostadsrättsföreningarna deras möjlighet att förhindra andrahandsuthyrning blir det fritt fram att köpa bostadsrätter i syfte att hyra ut till andra. Genom att klausulen mot ockerhyror försvinner möjliggörs också en fri prissättning på andrahandshyrorna. I alliansens fantasi bidrar detta till ett bättre utnyttjande av vårt bostadsbestånd och därmed som ett recept mot den tilltagande bostadsbristen. Men kan dom ens själva tro på detta, och på vilket sätt hör förslaget hemma i en statsbudget? Betänk följande exempel:

Nisse Klåpare har skapat en förmögenhet på vårdcentraler, assistansföretag och annat som han köpt billigt av ”det allmänna” för att missköta ett tag och sedan sälja vidare för många miljoner. Nu är han nyrik och måste investera smart i något som ger garanterad avkastning. När regeringen släpper andrahandsmarknaden fri köper han ett gäng stora bostadsrätter i bostadsrättsföreningen Solstrimman.

Solstrimman är en välskött förening som värnar mycket om sin boendemiljö. Över tid har det uppstått stark gemenskap mellan de boende. Olika grupper och utskott bidrar på olika sätt till en hög grad av trivsel. Det finns gym med bastu, en vävstuga, grillplats och mycket annat. Föreningen är tidigt ute med teknik för att begränsa sina uppvärmningskostnader och lyckas på så vis hålla låga avgifter. Åtskilliga ideella timmar läggs av de boende för den gemensamma trivseln. Här blir Nisse Klåpare inom loppet av några månader ägare till två 6-rummare och tre 5-rummare.

Eftersom Nisse Klåpare vet hur en slipsten ska dras föresvävar det honom aldrig att hyra ut till några fattiga studenter. Nej, han har redan bildat en liten förmedlingsbyrå som hjälper socialtjänsten att finna akuta bostadsalternativ. Eftersom det inte längre är möjligt att överklaga ockerhyror tar Nisse Klåpare ut just sådana eftersom en hårt pressad socialtjänst är beredd att betala bra. Solstrimmans styrelse är inte så förtjusta i hans planer, men alliansregeringen har fråntagit dem deras möjlighet att agera.

Genom att rumstera om i planlösningarna lyckas Nisse Klåpare skapa plats för 20-25 individer i sina fem lägenheter. Snart fylls de av socialt utsatta personer.

Kommer solstrimmans nya hyresgäster att assimileras och bli en del av kvarterets boendegemenskap? Kommer Nisse Klåpare att ge ett proportionerligt bidrag till de gemensamma delarna i föreningens förvaltning? Vem tar ansvar för de ökade kostnader som uppstår i föreningen genom Nisses förmedlingsverksamhet? Har den här typen av tänkbara konsekvenser alls föresvävat någon av de ansvariga förslagsställarna i alliansregeringen?

Nej, sannolikt inte, är nog svaret på den sista frågan. Politiker tycks numera tänka i ett utpräglat top-down-perspektiv. I deras värld sluts alla ekonomiska avtal mellan fria och jämstarka parter. De kan identifiera sig med Nisse Klåpare som drygar ut sin förmögenhet med andrahandsuthyrning, men den andre, objektet som ska betala, är som det heter, dehumaniserad. Den grå anonyma massan som ska möjliggöra alla tänkbara sidoinkomster har inte längre någon egen röst i politiken. De ska ha sänkta ingångslöner, bo i andra hand och arbeta tills de är 75.Verklighetens folk, har blivit viljelösa statister på den politiska spelplanen. Därför slänger politiker numera ur sig huvudlösa och ogenomtänkta hugskott de gånger de lyckas krångla sig fram till en mikrofån eller tv-kamera. Eftersom dagens politiker till övervägande del föds in i politiken har de snart glömt på vems uppdrag de fattar beslut, glömt att de är valda. Häromdagen publicerade United Minds en väljarbarometer som visade att både Centern (3,6 procent) och Kristdemokraterna (3,9 procent) skulle åka ur riksdagen om det vore val i dag. Folkpartiet (4,8 procent) skulle klara sig med nöd och näppe.

Jag tänker ibland på Aina Erlander, hur hon efter att Tage lämnat in, en dag kom upp på regeringskansliet. I en påse medförde hon ett antal pennor buntade med gummiband och försedda med texten ”tillhör statsverket”. Tage, sade hon, ville att dessa skulle lämnas tillbaks eftersom de var ”det allmännas” egendom.

Read Full Post »

berberis

“…Och jag skall låta berberis och vresros växa upp i öknen jämte korallkornell och snöbär och skall på hedmarken plantera ölandstok tillsammans med begonia och tagetes”(Jesaja 41:19). Måhända var det Jesaja som med sina kreativa växtval lade grunden för alla de generationer av kommunala parkförvaltningar som därefter skulle följa. Med 1900-talets omfattande sekularisering har dessa växter dock hamnat i onåd och deras värde gradvis devalverats för att efter 1970-talets miljonprogramsplanteringar nå en absolut bottennivå. I synnerhet Berberis har mot förra seklets slut intagit en vanhedrande position som den växtlighet vars skönhetsvärde överträffas av en illa asfalterad garageuppfart.

Det utbredda hatet mot dessa växter saknar objektiv grund och bör snarare betraktas som projiceringar mot ett antal företeelser som de förknippas med. Korallkornellens karminröda ved mot ett smaragdgrönt bladverk är i sig ett underverk, men framkallar djupt liggande omedvetna aversioner associerade med en känsla av förlorad livsmening. En glittrande Begonia med porslinslika kronblad i mörkt rosa nyans är en skönhet, men framkallar starka känslor av vanmakt och underläge. Berberis, den kommunala rabattens inkarnerade djävul, bjuder om hösten på färgsprakande crescendon och dignar av bär fyllda med C-vitamin, men framkallar hos betraktaren ett oresonligt raseri, vagt riktat mot en övermakt av planerad ondska och destruktiv intervention mot närsamhällets traditionella värden.

Dessa hatade örter har å andra sidan haft sina tillskyndare och tillbedjande. De har utgjort existensens själva grundval för de kommunala parkförvaltningarna, men även omfamnats av en och annan villaägare med bristande omdöme och i avsaknad av självbevarelsedrift. Det påstås att kommunala tjänstemän har ingått hemliga ordnar för att tillbedja de kommunala rabatternas heliga sakrament. Där har målats tecken med berberis gula växtsaft och tagits blodröd nattvard gjord på berberisbär. På motsvarande sätt anklagar berberishatare denna buske för att vara svartrostens hemvist. Under rituella former har man hackat och malt dessa växter till flis och tillverkat dåligt toalettpapper som skeppats till Nordkorea och Libyen.

Ur dessa grundläggande motsättningar uppstår under 1900-talet en intressant konfliktlinje. På ena sidan står staten, centralmakten och dess grundläggande intresse av att undanröja destabiliserande företeelser i rikets provinser. På andra sidan står kommunerna, lokalmakten med dess starka hävdelsebehov av självstyre och subsidiaritetsprincip. Staten, som förfogar över den lagstiftande makten, utdelar det avgörande slaget i maj 1976 genom utfärdandet av Berberislagen (SFS nr 1976:451). Enligt denna lags 2 § heter det att, För område där berberis förekommer i större utsträckning får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, jordbruksverket fastställa plan för bekämpning av berberis”. Vidare i 4 § att, ”Levande exemplar av berberis får ej saluhållas, överlåtas eller planteras”. De skarpa formuleringarna i 7-9 § undanröjer varje tvivel om att staten en gång för alla bestämt sig för att ta i med hårdhandskarna och betvinga kommunala upprorsmakare,

7 § För kontroll av lagens efterlevnad skall den bekämpningsskyldige lämna länsstyrelsen tillträde till område där länsstyrelsen bedömer att berberis kan finnas. Lag (1990:1491).

8 § Polismyndighet skall på begäran av länsstyrelsen lämna handräckning när det behövs för kontroll av lagens efterlevnad eller för verkställighet av beslut enligt 6 §. Lag (1990:1491).

9 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift som har meddelats i  bekämpningsplan enligt 2 § första stycket eller mot förbud enligt 4 § dömes till böter.

Jesajas växter har därmed gradvis försvunnit ur kommunala planteringar för att vid millennieskiftet vara så gott som bortglömda.

I det ovanstående har jag överdrivit vissa detaljer. Möjligen har jag heller inte använt den mest ortodoxa översättningen av Jesaia. Det intressanta är emellertid den klassresa som dessa växter har påbörjat under senare år. När berberis, korallkornell, ölandstok och vresros åter börjar fylla våra villaträdgårdar, bär de vittne om mänsklig historielöshet och våra korta tidsperspektiv.

En av mina vänner ville visa sin pimpade trädgård. Redan vid infarten möttes vi av blekgul ölandstok. Paradlanden mot entrén hade fyllts av rosa begoniaplantor i snörräta rader med en meters lucka och vresros som fond. Längs husväggen bildade korallkornellerna fond till små nysatta tujor inramade av tagetes. Den största sensationen var dock en gigantisk berberishäck som utgjorde insynsskydd till husets pool. Denne vän är adjunkt och inbiten anti-SKL-aktivist. Mina noteringar kan inte kallas vetenskapliga, men tyder ändå på att denna kategori medborgare trotsar all vedertagen logik genom att gå i bräschen för dessa grödors revansch. Aktionsgruppen för kunskap i skolan påstås till och med diskutera att låta berberisbusken pryda sina sköldar.

Hos våra kommunala parkförvaltningar går man åt motsatt håll, dyker allt djupare i biodynamikens hemligheter, odlar skägg, följer månkalendern och dansar nakna i dess bleka sken.

Read Full Post »

När man vaknar på påskaftons morgon och hela världen blivit vit kan man glömma allt vad trädgårdsarbete heter. Sån tur då att konstrundan finns. Bland olja, tenn, akvareller och vadmal står tappra konstnärer i sina utkylda fähus och gör vad de kan för att få liv i sina fingrar och oss på gott humör. En inre kraft styr oss genom snödrevet mot Friden vid vägs ände utanför Mellby. Med kylan på behörigt avstånd utanför matsalens pastorala fönster tinar vi upp intill en reslig gjutjärnskamin. På tallriken en vedugnsbakad pizzarulle Mohlin, gorgonzolafylld och garnerad med vildsvinskorv. I glaset ett kraftfullt Brunello di Montalcino. En sådan isande påskafton förvandlar denna stund till konstrundans största konstverk. Tack Peter, tack Barbro.

Det är stunder som denna man funderar över vinet. I vårt nordiska och årstidsbundna klimat hör de kraftfulla rödvinerna till höst och vinter. De förknippas med koftan, brasan och de levande ljusen. Om denna påsk hade varit ”normal”, hade ett glas Brunello känts malplacerat då man längtar efter det lätta och friska. Så här års kommer försäljningen av roséviner i gång. Vita viner, även de tyngre, märks mer. De röda vinerna får träda tillbaka, men måste det vara så? Finns inte det lätta friska rödvinet? Vi skulle kunna söka dem i Spanien eller Frankrike, men nu prövar vi Italien.

I Italien dricks en speciell form av sparkling rödvin, Spumante. Dessa lyser med sin frånvaro på vårt svenska systembolag, men finns i deras tillfälliga vårkatalog faktiskt representerade av en sort,

Vecchia Modena 2011 (nr 99240), 69:-

Drycken är sorttypisk så kallad Lambrusco, från Emilia-Romagna. Hur just denna producent hittat till Sverige förblir en gåta, för smaken liknar mest Kivik, klistrig frukt med en eftersmak av askorbinsyra. För den som orkar söka vid sidan av systembolagets utbud finns naturligtvis en uppsjö av mer dryckesvärda Lambrusco-viner. Exempelvis har La Battagliola (2011) fått positiva omdömen. Med tanke på Spumante-kulturens fäste i Milano bör det även i det Lombardiska utbudet av viner på Oltrepó Pavese Rosso (Bonarda med Barbera, Uva Rara och Ughetta) finnas en uppsjö av spännande producenter att pröva. De röda vinerna här kan ofta fås som antingen stilla, eller som pärlande (frizzante).

Gårdskrogen Friden i sommarskrud 

Det lätta och friska bör dock också kunna sökas hos ett ungt, stilla rött vin. Jag föreställer mig att druvan Nebbiolo, som gjort de komplexa och långlagrade Barolovinerna från Piemonte berömda, bör kunna vara en kandidat för vår- och sommarvinet. Samlingsnamnet Langhe, har öppnat för en lång rad viner där den kärva Nebbiolodruvan (eller Barbera, men vi lämnar dem därhän) ofta lättats upp med Chardonnay eller liknande. Resultatet blir viner som bär en föraning om Barolos komplexitet men som kan drickas yngre och inhandlas för ett lägre pris. En typisk kandidat är,

Langhe Nebbiolo Fontanafredda 2010 (nr 22300), 99:-

Som med alla Langhe måste vinet luftas. Jag vet inte om det beror på vinernas sulfithalt, men det är först efter att vinet har syresatts som det kommer till sin rätt och smakerna blommar. Då är Fontanafredda en utmärkt kandidat till påskmiddagen. I systembolagets tillfälliga sortiment hittar vi också,

Lange Nebbiolo La Spinetta 2009 (nr 99230), 189:-

Karaktären liknar det man finner hos Fontanafredda, men är kanske inte värd dubbla priset. Med dessa viner som referenspunkter kan man dock söka vidare i ett utbud som även hos systembolaget är hyggligt omfattande. I beställningssortimentet finns t.ex,

Gavarini Nebbiolo delle Langhe 2007 (nr 75135), 169:-

En liten sensation från kände Baroloproducenten Elio Grasso, och

Langhe Arborina 2008 (nr 99159), 669:-

Dyrt, men väldigt speciellt, från en annan Elio, Altare. Enligt sägen förvisades denne vinproducent temporärt från familjens egendom då han, påverkad av erfarenheter från Bourgogne, började tokgallra Nebbiolostockarna för att få fram exklusiv Barolo.

Så kan man hålla på, och när man tröttnat på systembolagets utbud kan man börja söka hos alla webbaserade vinimportörer. Så småningom kan man fram på sensommaren runda av med en resa till Italiens Nebbiolo-land, området mellan Turin och Genua strax söder om Alperna. När morgondimman lägrar sig över Piemontes Pinjeklädda kullar gör Nebbiolo-druvan verkligen skäl för sitt namn. Kanske är sommaren så på upphällning att man inspireras till en avstickare mot Valtellina för att möta appasimentovinet Sforzato, kraftfullt och det mest udda som skapas ur Nebbiolo.

Nebbiolo 

Nåväl, sen blir det höst och vinter. Man behöver inte längre fundera på alternativ till tunga, fruktmättade viner utan kan med gott samvete åter börja sniffa på det växande utbudet av amarone.

Efterskrift: Hantverkare PCs kommentar, ”La Grola för h-e!” Han har naturligtvis rätt,

La Grola 2008 (nr 42334), 159:-

Men här pratar vi om en venetianare med mestadels amaronedruvan Corvina, ett härligt prisvärt vin från den ”bästa kullen” som känns friskt, trots sin fruktmättnad. Nog tänkte jag tänkte även på ”valpolicella” den där aftonen på Friden. Det kan bli stoff för ett kommande blogginlägg.  

Read Full Post »

Det var en gång för länge sedan en liten sexårig kille, min äldste son. En morgon vaknade jag av märkliga brummande, hummande och pipande ljud från hans rum. Jag tassade över och kikade in genom dörröppningen. Ljuden kom från honom där han satt i sin säng med två uppslagna böcker och ett stort antal plastgjutna leksaksdjur från förhistorisk tid. Han hade drabbats av dinosauriefebern.

Jag insåg ganska snabbt att hans kunskaper var förvånansvärt omfattande. Han hade inte bara lärt sig ett stort antal arter till deras latinska namn, utan kunde också redogöra rätt bra för deras levnadsvanor och livscykler. Han kunde mer eller mindre utantill återge innehållet i de datoranimerade dvd-filmer från BBC som han vid ett tillfälle tjatat till sig på någon loppis. Bra eller dåligt? Jag ska villigt erkänna att jag hellre sett honom begåvad med en nyttigare talang. Men samtidigt som jag befarade att hans expertkunskaper skulle ge begränsad nytta på en globaliserad arbetsmarknad, borde spetskompetens, även inom ett perifert område, kunna utgöra en konkurrenskraftig tillgång om den förädlades och omsattes i en forskningsintensiv kontext. En plan tog form i mitt huvud.

Jag hade relativt goda insikter gällande samtida pedagogisk diskurs. Jag kunde därför också lätt identifiera förevarande brister i min sons pedagogiska utvecklingsarbete. Han hade förvisso lärt sig en hel del, men det sätt på vilket han tog sig an uppgiften kändes okoncentrerat och saknade den systematik jag ansåg nödvändig för att uppnå spetskompetens. Han kunde ena stunden ha fokus på sina böcker, för att i nästa stund utföra någon märklig krigsdans, för att därpå åla runt på golvet hummande och brummande, för att strax med pipande läten låta tuschpennor vandra planlöst över ett pappersark. Det kändes helt enkelt inte riktigt seriöst.

Jag visste att goda kunskapsresultat kräver goda förutsättningar, kontinuerlig återkoppling och höga förväntningar. Basen för ett kreativt och kritiskt förhållningssätt uppstår ur det trägna nötandet av grundläggande fakta. Jag visste att framgång följde av hårt arbete. All inlärning kan inte vara rolig och intressant hela tiden, som skolministern brukar säga. Med beprövade tester kartlade jag min sons kunskaper och kunde på ett systematiskt sätt ringa in hans kunskapsprofil. Jag såg snart att han saknade fundamentala baskunskaper i geografisk kontext, plattektoniska referenser, geologisk periodicitet och paleontologisk realia, grundläggande fakta som torde vara absolut nödvändiga för att återskapa en autentisk helhet av dinosaurernas tidsålder.

Nåväl, utifrån denna kartläggning kunde jag nu formulera en individuell utvecklingsplan i enlighet med forskning och beprövad erfarenhet. Jag satte upp ett antal mål och strukturerade ett centralt och åldersadekvat innehåll som svarade mot dessa. Jag lade mycket stor vikt vid frågan om kunskapsuppföljning. Utan sådan kunde ju min son inte veta om han lärt sig något. Tänk efter själv, tänk boken på ditt nattduksbord. Hur ska du utan uppföljning kunna veta om du läst och förstått den? Alltså, all kunskap börjar med uppföljning. Följ upp, följ upp, följ upp, som min gamle mentor brukade utbrista extatiskt.

För strukturens skull bestämde jag att timmen mellan 18.00 och 19.00 skulle vikas för koncentrerade och planerade studier sex dagar per vecka. Som en morot i systemet införde jag betyg och små premier som kunde relateras till det studerade innehållet. I den gällande skollagen fann jag försittning, kvarsittning och medsittning som tre disciplinerande åtgärder för de fall min son skulle uppvisa bristande koncentration på uppgiften. Redan dag 1 fick jag användning för alla tre, då glassbilens ankomst fick min son att fullständigt tappa fokus.

Dag 2 skulle alltså min son påbörja sin försittning redan 17.45. Den här dagen hade EM i friidrott börjat och han hade tidigare i TV sett några kvalheat på korta häcken. När jag gick in på hans rum strax före sex var han försvunnen. Jag fann honom en stund senare ute på gården ivrigt sysselsatt med att hoppa över de låga staket som delade upp gräsmattan i mindre områden. Jag förklarade att tilltaget skulle innebära för-, kvar-, och medsittning resten av månaden. Min son sprang skrikande in till sin mamma som i sin tur kom ut och undrade vad i helvete jag trodde jag sysslade med. Låt barn vara barn, fräste hon utan någon insikt om att hon genom sin ensidigt formulerade partsinlaga fullständigt hade spolierat förutsättningarna för sin sons kunskapsutveckling.

När klockan närmade sig 18.00 dag 3 hade min sons mor parkerat sig i hans rum. Jag bläddrade förstulet i hans övningshäfte om juraperiodens skifferlager, men hon blängde på mig och väste …du vågar inte! Min son hade tjatat om korta häcken hela dagen och kunde redan räkna upp en stor del av världseliten. Han hade drabbats av korta-häcken-febern. Jag fann honom åter ute på gården hoppande fram och tillbaks mellan de låga staketen. Jag satte mig ner på en bänk och följde hans förehavanden. Han hade bra fart över hindren. Hans fotsättning vid upphoppen var förvånansvärt god och accelerationen efter nedslagen högst påfallande.

Okey, det var inte golf eller tennis, men även när det gällde en perifer idrott som korta häcken fanns uppenbarligen en världselit som lockade sponsorer i den globaliserade ekonomin. Jag tänkte på mitt eget förflutna inom goalball. Genom systematisk träning, höga förväntningar och noggrann uppföljning borde min son kunna utveckla sin talang till användbar spetskompetens i den hårdnande konkurrensen mellan länder och världsdelar. En plan tog form i mitt huvud. . .

Read Full Post »