Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2012

Friden

Snart är vi där…

De evigt långa, ljusa, ljumma sommarkvällarna på Friden. Aldrig längre bort än de egna intentionerna. Varför Cypern eller Teneriffa när Friden finns runt hörnet? Sveriges, ja världens, bästa pizzor och ölsortiment. Nordens bästa väder och vildkörsbär i grannskapet. Ett utebord på Friden en ljum sommarkväll…nej, semester blir inte bättre än så! Det uppsluppna sorlet, leenden och nya vänner. Livet är sällan så enkelt. Långväga gäster rekommenderas övernatta på Mellby Klockaregård (gångavstånd), för deras fantastiska trädgård, deras vackra rum och vänliga service. Glöm SkinWallet-land och Burger-Muf. Unna dig Friden!  (välgrundad REKLAM)

Annonser

Read Full Post »

Idag har jag lärt mig ett nytt ord. ”Arbetsfanatism”, lägg det på minnet. Det är runt detta begrepp sociologen Roland Paulsen spinner en tänkvärd debattartikel i dagens Aftonbladet

Jo, det bär emot att länka till denna journalistiska slasktratt, men artikeln i Aftonbladet är det piggaste jag läst på länge, som vågar vända på stenar i vår dogmatiska dyrkan av lönearbete och ekonomisk tillväxt. Dessutom är ju vi dödliga bloggare förbannat överhopade av eget lönearbete under dessa pre-semesteriala veckor då allt och lite till ska hinnas med. Så praktiskt att politiker och akademiernas forskare i vårt ställe hinner få en och annan klar tanke på pränt. Dessa tankar kan vi tacksamt länka. I detta fall, som sagt, en ovanligt klartänkt och modig sociolog.

Read Full Post »

Huset Mittemot

REKLAM

Huset mittemot är fiktiva krönikor i ljudlig collageform. Vardaglighetens spännande liv i detaljerat urval bland grannar och annat löst folk. Välkommen in i Huset mittemot för personlig och insynsfull radiounderhållning. Jag gjorde reklam för denna fantastiska lyssnarupplevelse för redan ett år sedan då programmet gick i P1, men…

Om ni inte redan lyssnat, här är länken till SR där avsnitten fortfarande (2012-05-22) ligger kvar för nedladdning, men i P4:

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=4089

Read Full Post »

Det nya i skolpolitiken är att omdefiniera sakernas tillstånd genom positivt tänkande och klatschig retorik. Vår statsminister menar att det blåser en förändringens vind i klassrummen, som elever och föräldrar ser (SVT, Agenda 2012-05-06). Detta verbala luftslott underblåses av Jan Björklunds påstående om att …de reformer som för närvarande genomförs i skolan är de mest genomgripande sedan folkskolestadgan infördes 1842, ett påstående som måste betraktas som far-out i sin grandiositet och därför förtjänar en stunds uppmärksamhet.

Den som kan sin folkskolestadga vet att denna reform i realiteten inte var särskilt genomgripande. Vad som då stadgades hade i stor utsträckning redan genomförts på lokala initiativ och alfabetiseringsnivån i Sverige var där genom mycket hög. Det kan knappast vara vad Jan Björklund åsyftar med sitt uttalande, att reformen endast är en centralmaktens välsignelse över ett till stora delar redan genomfört system. Mer sannolikt vet han ganska lite om vad folkskolestadgan i realiteten innebar och förlitar sig på att liknelsen som sådan ger ett pampigt intryck. Faktum är att, oavsett hur man väljer att tolka Jan Björklunds uttalande, förblir det ytterst problematiskt.

Om man väljer att tolka honom bokstavligt hör de skolreformer som nu genomförs, långt ifrån till de mest genomgripande. Faktum är att redan den reformcykel som genomfördes 1992-1994 måste betraktas som en större förändring av utbildningssytsemet. Under de åren decentraliserades hela skolsystemet. Målstyrning genomfördes och det relativa betygssystemet försvann. Skolans styrdokument och dess förvaltning omarbetades i grunden och gymnasiet blev treårigt.

UPL 1919 kan också göra anspråk på att betraktas som mer genomgripande än dagens reformcykel. Vid detta tillfälle sekulariserades utbildningsväsendet och katekesen försvann. 1950 genomförde Sverige som första europeiska land den 9-åriga enhetsskolan. Än idag talas det också om Lgr-69, där det eftersträvades en modernisering av skolväsendet genom reformer vars ambition var att skapa en likvärdig utbildning som kunde överbrygga sociala skillnader.

Så här kan man fortsätta sin Odysse genom svenska skolreformer och slutsatsen blir nog att flertalet av de reformer som genomförts sedan 1842 är mer genomgripande än de som Jan Björklund genomför nu. Vi lägger nu om hela utbildningspolitiken, hävdar Björklund. Men en Pommac blir inte bättre av att kallas Champagne. En kritisk blick upptäcker snabbt att Björklunds reformer till stora delar är ett lapptäcke av återvunnet material, mestadels en re-make av Lgr-80. Men även i delar av 1842-års stadga kan man höra ekot av Jan Björklunds återblickande skolretorik:

•    Skolans ledning skall bestå av en skolstyrelse med kyrkoherden som ordförande.
•    Varje lärare som är examinerad äger rätt att erhålla lön värd minst 16 tunnor spannmål, bostad med bränsle, samt sommarbete och vinterfoder för en ko.
•    För att bli antagen till skollärare krävs av den sökande gudsfruktan och sedlig vandel och att han avlagt lärarexamen. Vissa lärare skall kunna vaccinera och åderlåta.
•    De ämnen som skall ingå är läsning, skrivning, räkning, kristendomskunskap och biblisk historia, geografi, historia, naturkunskap, gymnastik och sång. För fattiga och svagbegåvade kan en minimikurs med färre ämnen gälla.

Kanske syftar Björklund med sin svulstiga liknelse på släktskapet mellan sitt eget ”tänk”, och det som presenterades 1842.

I en av Erik Beckmans essäer utropar huvudpersonen att krisen är överstånden, och det blir därmed en sanning, den ekonomiska psykologins sanning. Vart efter riksdagsvalet 2014 närmar sig kommer våra folkvalda att allt högre ropa om att krisen är överstånden, samma kris som de retoriskt själva skapade för att  fylla sitt maktinnehav med ett problemlösande innehåll. Det gäller därför att vara vaken framöver, och granska deras retoriska påhitt i relation till återstående valdagstid. I den stadsdel där jag nu råkar bo, som kallas utsatt och prioriterad, har en budget råkat bli övertrasserad. Enligt politiska beslut ska därför tuffa besparingar göras i den lokala skolverksamheten. Min utsatta stadsdels skolverksamhet kommer efter besparingarna att presentera nyckeltal som ligger klart under såväl lokalt- som riksgenomsnitt. Jan Björklunds ord-reformer är knappt värda det bläck de skrevs med. Reformer handlar inte om ord och skapandet av dokument hit och dit, verkliga reformer byggs med allvarligt menade intentioner och omfördelade resurser, framför allt med till- och omfördelade resurser.

Read Full Post »

Jag betraktar mina blommande Rosenkvitten och kommer osökt att tänka på Potatisbacken i Ammarnäs. Potatisbacken utsågs förra året till Sveriges åttonde underverk. Det handlar om en sydvänd sluttning som i minst 150 år har hävdats av ammarnäsborna för potatisodling. På dessa breddgrader är, eller var, det nästan enda möjligheten att mätta magen året om. I dag är de ”hängande” potatisodlingarna en syn för gudarna. De kunde valt Rosenkvitten istället. Det är vad jag tänker, men menar det kanske inte riktigt.

Rosenkvitten är en lågväxande buske som finns i en mängd kloner och sorter utgående från arterna liten rosenkvitten chaenomeles japonica och stor rosenkvitten chaenomeles speciosa. Flera sorter har hygglig härdighet och bör i gynnsamma lägen klara sig en bit upp i norrland. Rosenkvitten ska inte förväxlas med Kvitten cydonia oblonga, som visserligen är nära släkt men ändå skiljer sig genom att vara ett lövfällande träd med ytterst begränsad härdighet.

Jag tänker på potatisbacken därför att Rosenkvitten i min trädgårdsvärld är den perfekta växten när det handlar om att skapa något meningsfullt av en tråkig slänt, eller när man vill ha något som omfamnar en sten eller lägger sig som en naturlig spalje mot en trist del av husväggen. För om Rosenkvitten inte tuktas gör den gärna så, lutar sig mot något, lägger sig längs marken, uppför eller nerför sluttningar. Det blir ofta mycket vackert.

Rosenkvitten blommar överdådigt i rött, orange eller vitt beroende på sort. Men Rosenkvitten är inte bara prydnad. Mot hösten sätter den frukt som ser ut som äpple. De är hårda att äta färska, men tillredda är de en smaksensation i häradet mellan äpple och päron med ett stråk av persika och citronens syrlighet. De innehåller enorma mängder vitamin och antioxidanter och deras höga pektininnehåll gör dem enkla att använda till marmelad och gelé eller som arom till allt från äpplesylt till likör. Nätet vimlar av recept.

Om du vill använda frukt från rosenkvitten bör du plantera minst två olika sorter eftersom dess förmåga till självpollinering är begränsad. Du bör också vara medveten om att det finns  prydnadssorter som framkorsats mer för prydnad än för fruktsättning (och vice versa).

Jag tänker igen på potatisbacken därför att Rosenkvitten borde vara en gröda med kommersiell potential i vårt karga nord. Dess förmåga att ersätta citron som essäns är mångomvittnad vilket bara det är argument nog för odling på stora arealer. I baltstaterna har det länge funnits stora odlingar med Rosenkvitten. Det handlar säkert delvis om att balterna har betydligt grönare fingrar än oss, men en annan förklaring är nog också att odlingarna blir arbetsintensiva eftersom incitamenten att åstadkomma fungerande mekaniska skördemaskiner har varit för svaga. I en EU-finansierad utredning om Rosenkvittens kommersiella potential föreslås skörd medelst en ombyggd sticksåg eller slagborrmaskin (!). Bortsett från detta aparta skörderåd finns i Rosenkvittenutredningen, sammanställd av Kirsten Jensen, det mesta som är värt att veta om denna gröda.

Rosenkvitten finns på varenda plantskola. Ta inte första bästa utan fundera över vilka egenskaper du är ute efter. Tänk på att en del sorter får ruggiga taggar, medan andra är i stort sett taggfria.

Jag vill i sammanhanget slå ett slag för Ensamma Trädets Plantskola. Anders Kjellsson har numera flyttat ifrån Mandelmanns trädgårdar och bosatt sig vid Hornborgasjön. Bit för bit bygger han nu en webshop där man i skrivande stund bl.a kan bli ägare av en fantastisk vitblommande Rosenkvitten chaenomeles nivalis (100:-).

Read Full Post »

Det vackra vädret kom med 1:a maj och en hoppfull arbetarrörelse tågade åter. Demonstrationernas teman kan skilja sig något mellan åren. Ett år behövs det fler händer i vården, ett annat full sysselsättning. I år tågade man för tillsättandet av ett innovationspolitiskt råd. I Malmö konstaterade Magdalena Andersson att Det behövs många Zlatan i ett lag där vi stöttar varandra. Tja, vad kan man annars säga, och vilka förslag kan man lägga i ett land där jämlikheten och rättvisan efter sex års  borgerligt styre redan är fullt utbyggda, där orättvisor och samhällsproblem hör till ett sedan länge lämnat förgånget.

Eftersom den borgerliga idétorkan endast tycks överträffad av den s-märkta, förblir det socialdemokratiska opinionslyftet en gåta. Varför överger 10% av befolkningen regeringens idé om en framtidskommision för att kasta sig i armarna på ett snarlikt s-märkt innovationspolitiskt råd? Är det verkligen sådant vi svenskar grubblar över när vi knyter näven i fickan? Nej, det verkar helt enkelt orimligt och skvallrar om åtskilligt av fluff i de opinionsmätningar som nu presenteras.

Om ett innovationspolitiskt råd ska få trona som socialdemokratins enda politiskt konkreta förslag så bör de opinionsmässiga bakslagen komma tids nog. Det handlar inte bara om att förslaget bör upplevas som en perifer åtgärd i förhållande till vad arbetarrörelsen borde kunna ta tag i efter sex år med borgerlig konfrontationspolitik. Än allvarligare är kanske att detta perifera förslag i grunden är helt fel tänkt.

Det innovationspolitiska rådet är en typisk fri politisk fantasi. Den bygger på att innovationer kan värkas fram av en utvald krets dignitärer från politik, näringsliv, fack och högskolor under sammanträden i något av huvudstadens alla styrelserum. Detta är milt uttryckt en from förhoppning. Innovationer uppstår så gott som alltid i pyramidernas bas. Innovationer kan bara indirekt stimuleras då en möjliggörande politik får genomsyra samhällets alla sektorer. Försök till centralstyrning är verkningslös eller direkt kontraproduktivt för ett lands innovationsförmåga. Välutvecklade välfärdssystem, stabil skattebas och stark offentlig sektor är inslag som inverkar märkbart positivt på en nations innovationsförmåga.

Denna sanning är så uppenbar att till och med en centerpartist kan upptäcka den. I SvD skriver Emil Källström att, Politikens roll är att skapa goda spelregler för människor vars idéer och driv förändrar och förbättrar världen – inte att tillsätta ännu en arbetsgrupp. Det är klarsynt, självklart och visar hur vidöppet för retorisk baksmälla det s-märkta förslaget är. I kombination med förslaget om obligatorisk komvux för unga drumlar blir risken för retorisk härdsmälta uppenbar.

Stefan Löfven hoppas att det innovationspolitiska rådet ska leda till fler jobb. Det är också en typiskt fri politisk fantasi. EU mäter varje år sina medlemsländers relativa innovationsförmåga genom ett index kallat European Innovation Scoreboard. Under hela 2000-talet har denna ranking toppats av Sverige. Sverige har också toppat motsvarande världsindex. Sverige har alltså världens mest innovativa befolkning. Ändå är arbetslösheten hög, ungdomsarbetslösheten mycket hög. Det verkar således högst otroligt att arbetslösheten hänger samman med bristande innovationsförmåga. Eller tror Löfven att arbetslösheten sjunker om Sverige blir ännu mer nummer ett på European Innovation Scoreboard? En from förhoppning.

Under långa perioder har Sverige haft förhållandevis låg arbetslöshet. Det är genomgående investeringar i offentlig sektor som har möjliggjort detta. De offentligt finansierade arbetstillfällena har varit den buffert som har upprätthållit balansen på arbetsmarknaden, som har överlappat växlande konjunkturer och industrins behov av rationaliseringar. Det här kallades blandekonomi och det, var en verklig svensk innovation.

Read Full Post »