Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2012

Man säger att tid är pengar. Vad innebär det för människan att tiden, som ju i sig är obevekligt konstant i sitt framåtskridande, blir en allt dyrbarare resurs?

Nyligen avlidne Sixten Jernberg kunde under ett VM-lopp på 50-talet stanna och valla om skidorna men ändå komma först i mål. En motsvarande prestation av någon skidåkare på 2000-talet är i princip otänkbar. Konkurrensen inom många elitidrotter är idag så hårt uppdriven att några alternativa handlingsutrymmen inte existerar. Vid sommarens friidrotts-EM är effekterna av detta förhållande iögonenfallande. Startfältet på sprintersträckorna består av löpare som i längd och kroppsbyggnad liknar varandra intill förväxling. Med ökande löpsträckor förvandlas det muskulösa startfältet gradvis till ett individuellt längre och gängligare sådant. I den mindre etablerade gånggrenen däremot, är de individuella skillnaderna vanligare. I startfältet finns sida vid sida tävlande som är korta, långa, breda, smala, muskulösa och taniga.

Marginalerna har således krympt. Effekterna blir påfallande inom idrotten, men gäller för samhället som helhet. I boken ”Skruven” skriver forskaren J.E. Hagberg att, Vi städar snabbare med hjälp av en bra dammsugare, men har flera rum att städa. Citatet illustrerar vår förmåga att snabbt fylla de tomrum som uppstår efter tidsbesparande åtgärder. Under industrialismens tidiga barndom, var våra makthavare och forskare godtrogna nog för att i automatiseringens förlängning drömma om en tillvaro i lättjefullt livsnjutande. Ännu på 2000-talet är tidsbesparing ett gångbart argument för varors och tjänsters utbjudande, men ändå får vi alla mer och mer bråttom.

I jakten på den dyrbara tiden har stressen blivit vår ständige följeslagare. Idag, när information blivit ett centralt vapen i vår kamp om dygnets timmar, är överstimulering förmodligen en allt vanligare stresskälla (fenomenet motsvarar ett antal diagnoser som etablerats under de senaste decennierna).

Informationsteknologin (internet o.s.v) tycks förstärka, snarare än bryta det beskrivna mönstret. Datorerna ger oss visserligen nya möjligheter, men deras överskuggande styrka ligger i de hisnande tidsvinsterna. Craig Brod skriver, We often don´t have a specific reason for buying a microcomputer, other than a vague fear of being left behind. Genom introducerandet av ordbehandlaren har kraven på en vanlig sekreterare ökat från 30.000 till 80.000 tangentnedslag per timme. Denna typ av produktivitetsökning spiller även över på t.ex städning och annan aktivitet som har föga eller inget med datorer att göra. Även städerskans produktivitet har ökat med flera hundra procent under de senaste decennierna.

Mönstret är alltså att, vi genom effektivisering skapar tidsvinster, men att dessa tidsvinster genast tas i bruk och därigenom krymper våra marginaler. När marginalerna krymper, kan vi inte längre stå och valla skidor, vilket föder en antingen-eller-kultur, där den som tvekar, snabbt blir passerad och förpassad till samhällets skuggsida.

Man kan fråga sig varför det har blivit så här, och svaren kan då traditionellt sett indelas i två övergripande perspektiv; De yttre betingelserna (samhälle, miljö), Våra inre drivkrafter (psyke, kultur).

I det bondesamhälle som vi övergav för ett knappt sekel sedan var det naturen själv, årstidernas växlingar, jordens bördighet mm, som avgjorde när man var ledig. Liknande naturliga gränser fanns i de samlar- och jägarsamhällen som fanns dessförinnan. Hagberg skriver att Det är den naturliga års- och dygnscykeln som bestämmer människans aktiviteter och tempo. Sysslor av olika slag måste utföras när den ”rätta” tiden kommer.

Genom övergången till ett industrialiserat samhälle har dessa yttre gränser gradvis försvunnit och i allt större utsträckning regleras arbetstempot av människan själv. Arbetsuppgifterna är ungefär de samma året om och endast vårt behov av sömn och vila sätter den yttersta gränsen för arbetsdagens längd. Arbetarnas dagsrytm bestäms av kapitalägare, makthavare och beslutsfattare. Uppenbarligen bar redan bondesamhällets invånare på embryot till denna utveckling. I takt med att de yttre (naturliga) gränserna försvinner, tänjs arbetsdagen allt mer.

Den som söker människans inre drivkrafter till denna utveckling finner dem troligen mer svårgripbara. 1800-talssociologen Max Weber hävdade att de var ett resultat av den protestantiska arbetsetiken, främst kalvinismen. Den dåtida marxismen hävdade det kapitalistiska systemets uppmuntrande av konkurrens. Många humanistiskt inriktade tänkare har senare pekat på hur materiella strävanden har ersatt de andliga, medan man inom psykologin föredrar beskrivningar av hur människan förverkligar sig själv genom sina prestationer, hur hon drivs av en genetiskt betingad överlevnadsinstinkt eller hur detta ”ackumulatoriska” handlande tränger bort hennes dödsångest.

Olika förklaringsmodeller motsäger nödvändigtvis inte varandra. Snarare har de tidiga endimensionella förklaringarna blivit allt mer komplexa. Idag finns det forskning som entydigt kan påvisa galenskapen i, så kallad ekonomisk tillväxtfilosofi, på systemnivå. Beslutsfattare, makthavare och möjligen en stor andel representanter av själva släktet Homo Sapiens har dock uppvisat påfallande resistens då det gäller att dra några som helst slutsatser av dessa upptäckter. Det bör nog tills någon ämnar beforska fenomentet, betraktas som en genetisk blockering.

Kontentan av de trender som beskrivits är ”stress”. Mer om det senare.

Annonser

Read Full Post »

Vad var det egentligen han sa om vår svenska skola, Daniel Sjölin, när han var sommarvärd härom dagen? Jo, efter en befogad bredsida riktad mot så kallad svensk medelklass, sa han följande, jag citerar:

”…Så kära arbetarrörelse, vi i medelklassen, vi har inga pengar, bara parmesan och skulder. Det är därför vi inte ens fixar en grundskola som klarar av att jämna ut dom minsta skillnader. Tvärtom, slår den ut och gallrar bort. Alltså, en pedagogik med riktiga muskler, en skola med riktigt engagemang, dynamik och smartness (!), behöver inte hårda regler. Vi skulle kunna ha en skola som är en plats för trygghet, värme, kraftfull och intelligent fritidsverksamhet, och med empati på schemat, sån´t som, ursäkta uttrycket, boostar barns IQ. Men istället har vi fått en anemisk och svag övervakningshistoria som bara gynnar läshuvuden som mig (Daniel Sjölin). Och ju svagare den blir, desto mer regler och betyg måste till för att överhuvudtaget få den att fungera. Kurt Olsson-lösning, brukar min svärfar säga när jag har lagat en lampskärm med tuggummi. Hårda regler, stora klasser, bestraffningar, vinstbolagsprojekt och övervakning, det är skolans Kurt Olsson-lösningar. Mer flumskola än så kan man inte få. Fråga hjärnforskarna (bortsett från David Ingvar; min kom.), fråga kognitionsvetarna, fråga utvecklingspsykologerna.”

Read Full Post »

I början på 90-talet undersökte jag fenomenet informationsstress. Resultatet publicerades 1992 i ett arbetsnotat från Linköpings universitet. Därefter följde tystnad och åter tystnad. Jag utgick från att mina texter hamnat i samma marianergrav som de flesta andra vetenskapliga publikationer, tills dryga decenniet senare, då de en bit in på 2000-talet började dyka upp i en och annan referenslista. Kanske var jag trots allt bara väl tidig i problematiserandet av det världsomspännande och internetbaserade informationsutbyte som skulle börja ta konkret form bara några år efter mina publiceringar. Jag ägnar sommaren åt en lättare bearbetning och uppdatering av de ursprungliga texterna, och återger valda delar här på bloggen. Nedan följer en slags prolog, en begreppsdefinition som det så vackert heter.

Information är ett begrepp som är mer mångtydigt än vad den omedelbara associationen ger vid handen. De flesta tänker först på den typ av information som exempelvis en broschyr utgör, det vill säga information som beteckning för själva handlingen att överföra fakta och föreställningar. Detta sätt att tänka speglar även synen på vad ett informationssamhälle är för något.

I grova drag utkristalliserar sig ur forskningen två, från varandra skiljbara definitioner på information. Den ena tillskriver information en kvalitativ, och den andra en kvantitativ innebörd. Även en vanlig ordbok sorterar ordets innebörd på detta vis. Således beskrivs information i ”Våra vanligaste främmande ord” (1977 års upplaga) som, upplysning, underrättelse; betydelsekapacitet, dvs ords el. signals förmåga att rymma o. överföra underrättelser.

Information i begreppets kvantitativa tolkning används genomgående i experimentellt inriktade vetenskaper. Information står då i stort sett för något man kan bli varse. Ett typexempel är kognitionspsykologen G.A. Millers beskrivning av begreppet i en känd artikel från 1957. Han använder termerna ”bites” och ”Chunks”, där en bite är den informationsmängd som behövs för ett diskriminativt beslut mellan två alternativ. Mänsklig inlärning sker genom att sådana bites inorganiseras i meningsfulla chunks, som i sin tur bildar begreppshierarkier.

Den kvalitativa definitionen av information dominerar i humanistisk och samhällsvetenskaplig litteratur. Den betonar begreppets ”värde-” eller ”betydelseaspekt” och ägnar därför mycket möda åt att relatera ordet till närliggande begrepp som data, fakta, kunskap, med flera. Emin Tengström har uttryckt det som att data i symbolisk form representerar fakta och föreställningar som exempelvis bokstäver, siffror eller numeriska enheter. Data kan alltså sägas vara potentiell information och information blir i sammanhanget tolkade data. I vardagsspråket får information en bedräglig dubbelbetydelse genom att, dels beteckna något som minskar mottagarens osäkerhet, dels beteckna något som ökar mottagarens kunskap. I den förra betydelsen är information närmast synonymt med vägledande upplysning. I den senare betydelsen betecknar ordet den information som tillägnas genom högre mentala processer och omvandlas till kunskap.

Kunskap är i sin tur inget enhetligt begrepp. Man talar om olika slags kunskap, och flera ansatser har gjorts för att typologisera dessa. Ovan nämnde Emin Tengström har föreslagit en typologi byggd på fyra kategorier, nämligen:

  1. Vardagskunskap.
  2. Yrkeskunskap.
  3. Vetenskaplig kunskap.
  4. Konstnärlig kunskap.

En alternativ kategori som möjligen är mindre kulturbunden kan man finna hos forskaren Bo Göranzon. Han väljer istället att tala om:

  1. Påståendekunskap.
  2. Färdighetskunskap.
  3. Förtrogenhetskunskap.

De olika kunskapsbegreppen kan i en förädlad och sammansmält form sägas resultera i visdom och kunnande, de begrepp som ofta får kröna den kvalitativa begreppshierarkin. Enligt Goerge-Henrik von Wright är det kunskapen som gör  visdomen praktiskt brukbar, samt kunnandet teoretiskt begripligt.

Den informationsteori som grundlades på 40-talet av ingenjören och matematikern Shannon, arbetar med signal och brus som gundläggande begrepp. I sammanhanget är signalen bärare av information, medan bruset saknar betydelse. Denna informationsteori bygger på idén att en signal blir information genom att vara annorlunda beskaffad än de element den omges av, dvs bruset. Information framträder därmed i förhållande till något, ett ospecifikt brus eller en kognitiv modell. Sedd på detta vis får information en innebörd som kan gagna både en kvantitativ och en kvalitativ definition.

Som den norske filosofen Gudmund Herners har påpekat, är det inte av så stort intresse att det är 32 grader ute om man inte samtidigt vet enligt vilken skala temperaturen har mätts, samt vad dessa grader betyder. I detta, samt i de flesta fallen, är mottagarens förhandskunskaper helt avgörande för om t.ex en temperaturangivelse kommer att uppfattas som information, eller förbli brus. Vad som i ett enskilt fall ska betecknas som brus respektive information är alltså en kvalitativ och ofta subjektiv bedömning. Däremot verkar brus, likväl som information, aktivitetshöjande på mottagaren.

I ett försök att göra ett mångtydigt begrepp något entydigare, har jag sammanfört de olika begreppen och tolkningarna i en modell som relaterar information till sitt begreppsmässiga sammanhang. En sådan skulle kunna se ut som i Figuren. Det väsentliga i modellen är att data, fakta, information och kunskap har helt olika betydelsedomäner.

I sammanhanget kan även fenomenet informationsstress bli begripligt i termer av signal och brus. När vi människor via våra sinne tar in och bearbetar information, försöker vi ur strömmen av irrelevant information (brus), skilja ut relevant information (signal). Detta är en process som tar uppmärksamhetsresurser i anspråk. När dessa inte räcker till uppstår informationsstress.

Våra uppmärksamhetsresurser är alltså begränsade. Det finns ett obönhörligt tak för den mängd information vi orkar ta emot per given tidsenhet, t.ex en gräns för hur fort vi kan läsa. Eftersom även informationsbruset gör anspråk på dessa resurser, kan vi också uppleva stress av ”för lite information, när signalerna i bruset är för få.

Vilken informationsmängd som faktiskt föreligger är ofta av underordnad betydelse för om vi ska bli stressade. Ibland är istället individens tolkningar och föreställningar helt avgörande. Exempelvis kan själva föreställningen om att information i sig är något viktigt, för många människor ta så mycket uppmärksamhetsresurser i anspråk att den blir en kronisk stresskälla.

 

Figur: Begreppens betydelsedomäner. Tja, vad i herrans namn betyder t.ex det populära begreppet faktakunskap?

Read Full Post »

Slow Gardening handlar om att utöva sitt trädgårdsbruk på naturens och växternas villkor. Själva långsamheten kan också vara befriande. Att anpassa sitt eget tempo till växternas och skapa trädgård i harmoni med arternas naturliga villkor är ett sätt att närma sig livet och därmed sig själv. Att söka efter bortglömda rariteter i öde trädgårdar och gamla igenvuxna odlingslandskap är att utöva Slow Gardening som extremsport. Det är nästan lite av ett trädgårsbrukets arkeologi, och är i all sin lågmäldhet vansinnigt spännande att utöva.

Den som har trädgård vet att många av de växter som finns där är känsliga. Utan rensning, vattning, gallring och gödsling blir de kortlivade och tynar bort på några få säsonger. Men detta gäller inte för alla växter. Om arten är av ett segare släkte, eller har råkat hamna i en gynnsam miljö, kan den bita sig fast många år och decennier efter att den övergivits av sin odlare. I vissa fall kan den till och med börja sprida sig. Kungsängsliljorna utanför Uppsala är ett välkänt exempel på detta. Vår allomvittnade Kirskål är ett annat, om än inte lika kärt exempel. Växter kan således hålla sig kvar i övergivna trädgårdar under många år, decennier och i vissa fall sekel. I sökandet efter bortglömda växter i öde trädgårdar kan den skicklige, lycklige och tursamma finna arter som fört en tynande tillvaro i ett sekel eller mer och som för länge sedan försvunnit från våra plantskolor och ur våra frökataloger. Det händer inte ofta, men är mödan värt.

Ju längre en trädgård eller odling varit övergiven, desto svårare är det oftast att identifiera den som just en sådan. Det går ibland att se på topografin, men enklast är att spana efter gamla trotjänare bland kulturväxterna såsom förvuxna fruktträd, oftast apel, eller bestånd av snöbärsbuskar ”(symphoricarpos albus”. Vissa lök- och knölväxter kan också hålla sig kvar under lång tid. Krolliljan (Lilium martagon) kan under gynnsamma betingelser bilda stora bestånd på gammal kulturmark. Den vilda hyacinten (Hyacinthus orientalis) på bilderna nedan fann jag i stora bestånd på en stor ödetomt, nästan mitt i stan, där det tidigare varit koloniområden. Annars är de övergivna trädgårdarna av naturliga skäl vanligare på landsbygden. Ibland kan de enda synliga spåren av dem bestå av en övervuxen kallmur mitt i skogen, eller några tegelstenar efter det sedan länge försvunna husets murstock.

När man väl identifierat sin ödeträdgård är det naturligtvis enkelt att finna de växter som frodas, trivs och blommar. Värre är det med dem som för en tynande tillvaro, som är på gränsen till att försvinna. Det handlar då om exemplar av växter som inte längre orkar blomma, men som ännu kan skicka upp en liten försvagad bladrosett. Det är bland dessa du brukar finna de verkliga rariteterna. Att finna dessa ställer krav på kunnande och tålamod. Marken måste hårdgranskas i jakten på blad och grönska som på något sätt skiljer ut sig. Den envise kan på detta sätt identifiera lök- och knölväxter eller gamla torparperenner som för länge sedan försvunnit ur handeln. Kända är till exempel de klosterliljor (Leucojum vernum) som spridit sig från Varnhem och Gudhem för att återfinnas lite var stans i marker milsvida runt klostren. Det är heller inte ovanligt att pioner (Paeonia) fortsätter att skicka upp små förkrympta blad långt efter att de slutat blomma. Lyckas man med konststycket att finna rariteter som dessa brukar det inte vara särskilt svårt att med lite ljus. näring och omvårdad få fart på dem igen. Om lyckan står dig bi, har du funnit överlevande exemplar av glömda och försvunna varieteter av trädgårdsväxter. Inte sällan är dessa både vackrare och bättre än dagens.

Genom den ständiga förädling som pågår med våra kommersiella kulturväxter hinner sorterna förändras snabbare än vad vi egentligen reflekterar över. Vad vi väljer till våra trädgårdar handlar också om trender, vad som anses tjusigt eller praktiskt. Vissa växter faller i glömska, och vidareförädlas då följaktligen inte heller. Pastellakleja (Aquilegia caerulea hybrida) har förts in från nordamerika under tidigt 1900-tal och snabbt blivit populär genom sitt gracila utseende och sina speciella färgkombinationer. Genom förädling har blommorna under åren vuxit i storlek och fått skarpare färger utan att vi egentligen tänkt på det. På ett par platser i Sverige har jag dock funnit små bestånd av en mer ursprunglig pastellakleja som har växtens typiska utseende, men där blommorna är betydligt mindre och färgerna lugnare. Hur de håller sig kvar övergår mitt förstånd och att gräva upp dem vore givetvis ett helgerån. Jag försöker envist fröodla deras tröga fröer, och hoppas att det ska ge resultat innan de försvunnit för gott.

Nej, gräva upp är ingen självklar rättighet enligt allemansrätten. Många växter är fridlysta, andra mår inte bra av att flyttas på. Min egen tumregel brukar vara att om jag ska gräva upp och flytta på växter, så ska jag samtidigt vara tämligen säker på att jag genom handlingen utför en kulturgärning. Om jag kan rädda en gammal luktpion från att försvinna för gott, så gör jag gärna det genom att bidra med uppförökning och spridning.

Någon har sagt att det finns de som vill ha evigt liv, men som inte kan sysselsätta sig en regning söndag. Om du hör till dessa ger jag dig rådet att pröva den nya extremsporten, växtletning i gamla övergivna trädgårdar. Slow Gardening Extreme.

Read Full Post »