Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2012

Jag vill inledningsvis varna känsliga läsare för att jag här och var i det följande kommer att vara aningen raljant.

Årets skandal i P1:s sommarpratande stod varken Anja Persson eller Amanda Svensson för. Som årets skandal måste vi ändå betrakta Daniel Eks sensationella avslöjanden. Denne unge herre, mångmiljonär och skapare av Spotify avslöjar skamlöst att han under sin grundskoletid skolkat från viktiga faktakunskapslektioner för att hänga i musik- och datasal, att han fortsatt likaledes genom gymnasiet och lämnat detta med halvdanna betyg efter att ha varit ytterst nära streck i flera ämnen.

Daniel Ek omvittnar hur han genom sin grundskoletid älskade musiklektionerna där oproportionerliga resurser uppenbarligen satsades på ett ovidkommande flumämne, så att läraren Tony kunde sätta upp musikaler, spela in musik och lära ut en mängd instrument. Tilltaget fick uppenbarligen till följd att en stor mängd elever inte bara skolkade från viktiga lektioner, utan dessutom under skolk bereddes tillträde till skolans musik- och datautrustning. Under sin gymnasietid avslöjar Ek att han, istället för att gå på lektioner har arbetat, lärt sig HTML och byggt hemsidor åt företag och att han därvid involverat en stor mängd av skolans elever i denna verksamhet. Detta har nästan fått som konsekvens att han missat sin gymnasieexamen. Genom skolans totala brist på agerande har Daniel Ek gått miste om sin lagstadgade rätt att ”kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål”.

Jan Björklund och hela Skolinspektionen ligger sömnlösa. Detta monumentala skolmisslyckande har pågått obemärkt under ett helt decennium. Skola efter skola har på ett flagrant sätt underlåtit att uppmärksamma och tillfredställa Daniel Eks speciella behov då det gäller att utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.

Låt oss för ett ögonblick tänka kontrafaktiskt på det sätt som Skolinspektionen med förkärlek brukar göra. Om skolan hade uppmärksammat Daniel Eks situation och agerat på det sätt som styrdokumenten föreskriver att de ska, vilka möjligheter hade då öppnat sig för Daniel som han nu gått miste om? Kanske hade Daniel, likt Zlatan Ibrahimovic, försetts med en elevassistent som följt honom i hasorna och tillsett att kraft och energi lagts på böjning av tyska verb, namn på Hallands floder och över huvud taget faktakunskaper av det slag som Jan Björklund finner oumbärliga. Daniel Eks betyg hade rakat i höjden och han hade kunnat få den plats vid universitetet som skolväsendet berövat honom. Efter 5-6 år hade Daniel haft 300.000 kronor i studieskulder och en civilekonomsexamen som med lite tur berett honom tillträde till något av regeringens akademiska instegsjobb till 75% av en ingångslön i häradet av existensminimum. Förmodligen hade Daniel också beretts möjlighet att i arbetsförmedlingens regi lära sig skriva CV, tala i telefon och äta ordentlig frukost.

Nu invänder antagligen någon att alla inte kan starta Spotify och bli miljonärer, att flertalet av landets skolskubbare hamnar i samhällets bottenskikt, att på varje Daniel Ek går det ganska många ohjälpliga loosers. Denna någon har fullständigt rätt i sina invändningar. Lärdomen av ”Daniel-Ek-skandalen” handlar om andra saker. Tänk om, vilket det tycks som, skolan i Rågsved såg att Daniel Ek inte var vem som helst, att de såg individen och gav plats för individens växande. Då är allt gott och väl, utom det att skolan i Rågsved gjorde allt detta i strid med skolväsendets regeldokument och i strid med den nuvarande utbildningspolitikens uttalade intentioner. Därför vet vi ganska lite om hur många potentiella eller oförlösta ”Daniel Ek” som finns där ute. Den här texten handlar nämligen inte om att skolk är bra, skola dåligt, utan om att:

Politik i allmänhet, skolpolitik i synnerhet, tenderar att bli allt mer teknokratisk. Skolans innehåll styrs i allt större utsträckning av en begränsad uppsättning sanningsformler, eller generalstabskartor, som antas gälla alla, alltid och överallt. Exempel, ”skolk är alltid dåligt och hemskt och ska alltid få kännbara konsekvenser för den enskilde (utom när den enskilde är jag själv eftersom jag, till skillnad från alla andra har goda skäl att frånvara. Jag har ju fattat ett övervägt beslut, jag har prioriterat ner den här omröstningen i kammaren. Jag är dessutom utbildningsminister)”. Alltså ”skolk är alltid dåligt”, inte ”oftast” eller ”nästan alltid” och ”ska alltid få kännbara konsekvenser”, alltså inte ”mesa” eller ”dalta” eller något ”flummigt försöka förstååå” med egenmäktiga individer som bryter de regelverk vi satt upp för deras eget bästa, eftersom vi vet bäst. Ur detta faller att…

Politik i allmänhet, skolpolitik i synnerhet, tenderar att dela upp världen i ”vi och dom”, ”subjekt och objekt”. När Jan Björklund betraktar sig själv som retrospektiv skolelev, är han ett tydligt subjekt som haft lätt för sig, varit lite lat men fattat rationella beslut och format sig ett liv. Inte ett ord eller en tanke om att den skola han gick i berövade honom ditten eller datten, utan berättelsen om att han som aktiv agent, omgiven av ett skolsystem, tog egna beslut och de resulterade i vissa betyg, arbetsutsikter mm. När samme Björklund beskriver elever i dagens skola är det betydligt mer tillyxat och dehumaniserat. De är lata eller flitiga, har lätt för sig eller är stödberoende, är offer eller förövare och så vidare. Skolan, snarare än deras personligheter och individuella val gör dem till vad de blir. Deras kompetens och förmåga antas helt sammanfalla med deras betyg och studieväg.

Det är dessa två epistemologiska felslut som sammanlänkar Daniel-Ek-skandalen med dagens skolpolitiska haveri. Professionalitet tolkas felaktigt i denna skolpolitiska diskurs och praktik som förmåga till detaljregelföljande och rigiditet medan professionalitet i själva verket handlar om förmåga att göra rätt utan detaljregelföljande samt flexibilitet. Nej, allt var inte bra under 90-talet, men en del skolreformer genomfördes då med just denna typ av insikter för ögonen. En konsekvens av dessa reformer kan vi nu utläsa i SCB:s utbildningsstatistik gällande 2000-talets första decennium som att andelen av vår befolkning med eftergymnasial utbildning har stigit dramatiskt.

Statistik som kommer att viftas bort likt en irriterande fluga. Den passar inte in.

Därför tenderar också den samtida skolpolitiska debatten att hamna i samma epistemologiska fåror och dikotomiserar uppsättningar av skolpolitiska universalsanningar i rätt-felkategorier. Jag läser idag att det är för många kvinnor i skolan (intressant eftersom vi är 95% män på min). Jag läser att det behövs en studentexamen (verkligen, till vilken nytta för mina blivande murare?). Jag läser att det behövs rätt till 10 år i grundskola (hur ska vi tolka kommunernas skyldighet att erbjuda förskoleklass?). Jag läser att skolklasserna måste bli mindre (även de med 5 eller färre elever?). Jag läser att många företag tvingas säga nej till jobb på grund av kompetensbrist (vad säger du Daniel Ek? Ska de få kalla sig entreprenörer medan de sitter uppflugna och väntar på stekt sparv?). Jag läser att något som kallas seminarieundervisning är överlägset allt annat (ska vi förbjuda andra former av in-, utlärning?). Jag läser att all undervisning ska genomsyras av entreprenörskap (alla kan inte starta Spotify, men alla kan bli en misslyckad entreprenör), och att skolan blir bättre med bra och behöriga lärare (suck, vi som trodde på dåliga och obehöriga)…

Och så där kan jag fortsätta. Poängen är att ytterst få, för att säga ingen, talar om skola i pluralis. Man bortser från att den egna referensramen, liksom de egna idéerna har en begränsad räckvidd. Man bortser från att kunskapandet i grunden handlar om något relationellt i samspel med en föränderlig omgivning. Man fångar inte in både waldorf, folkhögskola, IB och juridicum i en vision, men argumenterar som om så vore fallet.

Därför står nu den svenska skolan extremt bredbent. Legitimiteten är urholkad och dess fria fall har bara börjat. Skolpolitiken vänder fortsatt dövöra mot den nya tidens globala samhällsbyggare som bit för bit erövrar verkligheten, en annan del av verkligheten än skolpolitikens.

Efterskrift 30/8 2012: Hepp, så inleds hösten med ytterligare en i raden som väljer att tala om skola i singular, som framför en av dessa sanningsformler gällande skolan, och som väljer att betrakta våra unga medborgare genom ett dehumaniserande top-down-filter så som kolonialherrar en gång betraktade infödingen, ett inlägg som givetvis snurrar i de sociala medierna och delar opinionen i dikotomiserade fåror. Skribenten heter Jenny maria Nilsson, vill säkert väl, men glömmer att även Daniel Ek gömmer sig bland dem hon väljer att omskriva som vandrande samhällskatastrofer.

Annonser

Read Full Post »

Passa Re

En kort bildnovell i ”fem delar”.

1.

2.

     

3.                                                                4.

5.

SLUT

Read Full Post »

När semestern är slut och man åter ska börja jobba kan det hända att man känner stress. Det är helt naturligt. Stress är en del av livet och total frånvaro av stress betyder att man har dött. Dock tyder mycket på att stressnivåerna, i framför allt västvärlden, har ökat kontinuerligt under flera decennier.

Redan på 50-talet bedrevs Stockholmsbaserad forskning på stress. Hans Selyes beskrivning av stressreaktioner  som ett syndrom i tre stadier har förblivit internationellt erkänd standardmodell sedan dess. Modellen,  ”General Adaption Syndrom”, består av:

  1. En alarmreaktion, där det autonoma nervsystemet aktiveras.
  2. Ett motståndsstadie, där stressens källa avlägsnas eller bearbetas.
  3. Ett utmattningsstadie, vid svår eller långvarig stress, där kroppens försvarsmekanismer brutits ned.

De universellt mänskliga reaktionerna på stress kan tyckas primitiva och är det också. 50-talets stresstudier har inspirerats av upptäckter gjorda redan under 30-talet då amerikanen Walter B. Cannon kartlade de så kallade ”fight or flight”-reaktionerna. Dessa grundar sig på att den moderna människan fortfarande bär reptildjuret inom sig. Evolutionen har i liten, eller ingen, utsträckning transformerat våra mest grundläggande neurala funktioner. Istället har vår kognitiva och emotionella förmåga gradvis vuxit i komplexitet genom att olika skikt av vävnad har överlagrat den ursprungliga reptilhjärnan. I våra nervreaktioner på stress i omgivningen skiljer vi oss alltså knappast alls från våra urtida förfäder.

”Fight or flight”-beteendet antas driva upp människans adrenalmedullära aktivitet på ett sätt som initierar en hel kedja av förändringar i kroppsfunktionerna. Blodtrycket ökar, glukos lagras och så vidare. Dessa förändringar sker oberoende av vilken kvalitet den upplevda stresskänslan har. Emellertid har senare Stockholmsstudier (Marianne Frankenhauser) visat att mönstren i hormonutsöndringen av framförallt katekolaminer och kortisol, saknar denna universalitet. Det är intressant eftersom det betyder att kroppen reagerar olika beroende på hur en ansträngning upplevs. Det som har kommit att kallas för positiv stress och som visar sig vid t.ex tillstånd av manisk kreativitet, är på kort sikt inte lika farlig som negativ stress. Vid långvarig belastning leder dock all latent stress till fysiologiska och psykiska symptom. Till hjärt- och magbesvär, som sedan länge kopplats samman med stress, kan vi lägga led- och muskelbesvär, alla de infektionssjukdomar som drabbar ett försvagat eller rubbat immunförsvar, samt utbrändhet, depression och tillstånd av upplevd brist på mening. 

För att vi ska kunna hantera vår stress måste vi uppleva att vi har kontroll över de situationer i vilka vi ingår. Kontroll förutsätter resurser för att hantera de krav och belastningar som riktas mot oss. Brist på kontroll innebär att individen upplever yttre betingelser som helt avgörande för det egna ödet, vilket kan leda in i ett tillstånd av ”inlärd hjälplöshet”. Ju mer dominerande den livssektor är, som omfattas av upplevd brist på kontroll, ju allvarligare upplevs hotet. Jag föreställer mig att vad som enligt litteraturen framkallar stress, kan sammanfattas i tre tematiska situationer:

  1. Jag klarar inte av det som förväntas av mig…
  2. Andra vill mig illa…
  3. Förändringar gör mig osäker…

Den psykosomatiska processen är långt ifrån ett isolerat förlopp. Utifrån en människas individuella förutsättningar måste ett stressförlopp intolkas i sitt sammanhang och i den upplevda innebörd som det har för den drabbade. Beroende på vilken återkoppling personen får ur den fysiologiska, psykologiska och sociala kontext i vilken hon ingår, kan utfallen bli helt olikartade. Man vet dock att en stresspålagring utan mellanliggande återhämtningsperioder genererar snabbt ett kroniskt stresstillstånd med dramatiskt ökade hälsorisker som följd.

För det mesta är upplevelser av stress på ett eller annat sätt relaterat till informationshantering. Under tvåtusentalet har datatekniken invaderat livets alla områden. Våra prestationer kräver hanterandet av information och utfallet påverkas givetvis av hur bråttom det är och hur stressade vi är. De prestationer som utförs under stress får inte samma utfall som när de utförs under vila.

Arbetet med dator kräver hög grad av koncentration. En vanlig kommentar är att man ”lätt blir absorberad”. Den höga anspänningen gör att krångel, avbrott och fördröjningar väcker påtaglig irritation. Denna anspänning kan förklaras med att det i huvudsak är vårt arbetsminne som aktiveras i interaktionen med datorer. Arbetsminnet kännetecknas av att det kan hantera endast begränsade informationsmängder under korta tidsrymder. Därför blir det lätt ”överhettat”.

Inom kognitionspsykologin liknas ofta människans hjärna vid ett system för informationsprocessering. Forskaren C.D. Wickens har illustrerat hjärnans arbetssätt i en modell. I princip är detta en stimulus-respons-modell med de perceptuella och kognitiva skeendena inlagda. Arbetsminnets ”aktiva” roll framgår tydligt. Det sorterar inkommande information och relaterar det till redan lagrad kunskap. På detta vis antas tankeprocesen drivas framåt.

Psykologen G.A. Miller blev klassisk genom att 1956 ge ett kvantitativt mått på arbetsminnets lagringskapacitet. Miller betraktar den mänskliga hjärnan som ett kommunikationssystem där det finns en systematisk relation mellan det som går in i systemet och vad som kommer ut, alltså dess varians. Om man förser en person med mer och mer information uppnår man snart en mättnadsnivå där mängden bearbetad information förblir konstant per tidsenhet. Detta är hjärnans kanalkapacitet. Miller visade att denna kapacitet knappt alls varierar mellan individer, utan håller sig konstant runt talet sju, mätt i vad han kallar bites. Om du t.ex läser läser sju eller fler meningsbärande stavelser (båt, fyr o.s.v) på ett papper, kommer du bara att kunna återkalla cirka sju, oavsett hur många du läser. För meningslösa stavelser (fnu, tra o.s.v) sjunker siffran till cirka fyra.

Mycket av efterkommande kognitionspsykologi har varit sysselsatt med att utröna konsekvenserna av denna upptäckt. Några år efter  Millers artiklar presenterar forskaren  J.A. Easterbrooks sin idé gällande ”the range of cueutilization”. Förenklat menar Easterbrook att kognitiv aktivitet till stor del består i att bland inkommande stimuli kunna skilja relevant information från icke-relevant sådan, med andra ord skilja signalerna från bruset.

När mängden information ökar, fördelar människan sina uppmärksamhetsresurser så att hon mer och mer koncentrerar sig på endast ”relevant” information. Med detta följer att hon försöker fokusera allt mer och att hennes perceptuella fält då ”smalnar av”. Vid en kritisk nivå börjar detta fält bli så smalt att även relevanta stimuli hamnar utanför uppmärksamhetssfären. Följde blir sjunkande effektivitet, förlorad kontroll och i värsta fall panik.

I konsekvens med idén om ”the range of cueutilization” följer att hur krävande en situation upplevs, avgörs av i vilken takt informationen kommer samt hur beräknelig och kontrollerbar den är. Om kraven uppnår vår maximala kognitiva kapacitet, prioriteras viktigare frågor på bekostnad av mer perifera. Om kraven övergår vår maximala kapacitet, fokuserar vi på relevanta ledtrådar framför mindre relevanta. I dessa sammanhang är ”social information” helt jämförbar med andra typer av information. I stressade situation tycks alltså begrepp som empati och sympati påverkas så, att om de ”objektivt” sett kan betraktas som perifera, även behandlas som perifera oavsett styrkan i de känslouttryck vi konfronteras med. Effekterna på personperceptionen blir bl.a att sådant som grupptillhörighet överskattas, medan subtil information, med andra ord individer, inte uppfattas. Social okänslighet och kanske även egoism skulle därmed även de, kunna betraktas som stressymptom. Välkommen till jobbet.

Read Full Post »