Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2012

I

Sverige i mitten på 90-talet. Landet står inför en obekant situation där en ny kategori medborgare, benämnda som obehöriga elever, tillkommit som en konsekvens av ett reformerat betygssystem. På många gymnasieskolor samlas små grupper av lärare och skolpersonal till seminarier och rådslag för att söka riktlinjer i en tillskapad verksamhet som fått namnet IV. En klok lärare någonstans i mellansverige slår tidigt fast vad som med tiden blir en devis för många IV-program, Vår skola skall vara en rörlig skola, inte en rörig skola.

Devisen kan tyckas enkel och självklar, men visar sig i verksamheten vara en hårfin balansgång. De flesta inser det nödvändiga i förhållningssättet, men gång efter annan leder det in i konflikter, återvändsgränder och förvirrade grubblerier. Frågan när gör vi skola? ställs otaliga gånger och i olika sammanhang. Det kan belysas med några exempel:

–          En elev tycks ha kaotiska hemförhållanden och mycket tyder även på missbruksproblem. Lärarna hävdar på goda grunder att elevens problem inte är skolrelaterade. Skolan tar kontakter med socialförvaltning, BUP och hemmet som alla hävdar att om skolan inte är problemet kan den genom samverkan ändå vara en del av lösningen. Ett nätverk har uppstått kring eleven.

–          En elev betraktas av lärarna som strulig och ointresserad. Han ägnar dagarna åt lek vid datorn och snack i uppehållsrummet. Lärarna slår vi ett möte fast att eleven inget lär sig. Specialpedagogen protesterar och pekar på att samma elev under perioden lärt sig att ta emot tillsägelser utan att gå sin väg, att han börjat delta i idrottslektionerna och är ombytt. Hon pekar vidare på att hans närvaro liksom hans tidhållning blir allt bättre. Eleven börjar bli trygg och är stadd i progression.

–          Bakandet av det egna brödet har blivit en självklar ingrediens i skolans elevcafé. Vid ett möte noterar någon att denna verksamhet har sin motsvarighet i en av gymnasiets kurser. Detta utlöser en febril aktivitet i undersökandet av vad i verksamheten som kan betraktas som gymnasiekurser, och vad som i så fall skulle kunna tänkas höra till ett program.

–          Revyn är en bärande och populär del av elevernas gemensamma examensarbete. Veckorna före premiär är fulla av förberedelser och tvingar fram näst intill dygnet runtarbete. Klagande röster höjs från kärnämnesrepresentanter. Ni stjäl tid från svenskan, matten, samhällskunskapen… Kursplanerna hinns inte färdigt!. Estet och medielärarna kontrar, revyn är svenska, är matte, är samhällskunskap. Ta vara på chansen.

De fyra exemplen har det gemensamt att de skildrar samma kulturkrock. Skolan är en institution med givna spelregler. Decenniers verksamhet har format en tydlig kultur som gör verksamheten funktionell, men som begränsar utrymmet för nytänkande och flexibilitet. Å ena sidan gör invanda sätt att tänka att formen blir viktigare än innehållet för skolans representanter. Å andra sidan, har samhället utanför skolan givna förväntningar på vad skola innebär, förväntningar som formats ur egna erfarenheter av möten med skolan. När denna skola mötte IV inom ramen för en gymnasieskola ställdes gamla invanda tankesätt på prov.

De elever som skrevs in vid IV hade för det mesta negativa erfarenheter av skolan. Skolan hade ofta misslyckats kapitalt i sin uppgift att förmedla kunskap till dessa elever. Behovet av nytänkande fanns således inbyggt i själva situationen. Skolan måste överbevisa eleven om att den innebar något gott, eleven måste ompröva gamla förhållningssätt till utbildningsväsendet. IV-systemets samlade erfarenheter pekade snart mot att det, för att förverkliga detta mål, krävdes en skola, och för all del ett socialt inriktat relationsbyggande, som vågade vara gränsöverskridande. Devisen en rörlig, inte rörig skola, hjälpte lärare och personal inom IV att finna konstruktiva lösningar på problem liknande dem som i exemplen ovan. Vid en särskådning visade sig problemen sällan vara ”problem”, snarare tecken på att IV-programmens verksamhet var stadda i utveckling. Arbetet med obehöriga gymnasieelever började finna sin form, och var stadd i förvandling från idé till praktik.

II

Vid den här tiden fanns ett skolborgarråd i Stockholm som såg sin gyllene chans att göra politik av de obehöriga eleverna. Han hävdade (felaktigt) att de obehöriga eleverna var ett resultat av sossarnas flumskola, tog sedan armkrok med forskaren Bo Sundblad och torgförde (felaktigt) påståendet om att en fjärdedel av landets 15-åringar inte kunde läsa. På dessa påståenden formulerades några enkla utgångspunkter för en populistisk skolagenda som skulle bära honom ända till posten som utbildningsminister 2006. I koncentrat innebar den nya skolpolitiken mer av svenska, plugg, ordning och reda, mindre av slöjd, hemkunskap, omhändertagande och grupparbete. IV-programmen blev tidigt skolborgarrådets främsta pejorativa måltavla.

Under 90-talet växte andelen IV- elever i den svenska gymnasieskolan för att innan millennieskiftet nå en nivå på 8-9% av gymnasieeleverna. Andelen har sedan legat konstant runt denna nivå fram tills dess Jan Björklund började sjösätta sina reformer. Från 2008 syns ett trendbrott där andelen IV-elever (efter 2011 benämnda AI mm) börjat stiga kraftigt.

Som jag antytt inledningsvis fanns det i de lokala skolverksamheterna inte någon kunskap om hur verksamheten skulle bedrivas när IV introducerades. På många skolor avdelade ledningen ett lärarlag som fick fria händer att skapa ”något” som fungerande utan att störa den allmänna ordningen. IV kom mestadels att verka i det tysta, ofta mer eller mindre exkluderad från en större skolgemenskap. I det tysta uträttades dock storverk av modiga lärarlag som växte med svårigheterna och över tid förvärvade en rik bank av erfarenheter. Denna del av vår svenska samtidshistoria är fördold för de flesta. Dels utgör andelen lärare med erfarenhet från IV inte mer än enstaka procent av den totala lärarkåren, dels har verksamheten varit stigmatiserad såväl som exkluderad. Denna exkludering i kombination med den utsatthet själva verksamheten innebar, gjorde att IV-lärare försökte samverka med sina motsvarigheter på andra skolor. Nätverk uppstod som till en början var mestadels stödjande, men som blev stabila utvecklingsmotorer då myndigheten för skolutveckling skapades och bidrog med överblick, kunnande och resurser. Ur denna process uppstod under 2000-talets första år vad man kan kalla för en nationell IV-modell där fem verksamhetsmässiga huvudspår gradvis växte fram som lösningar på lokala problem;

-PRIV                  Det programinriktade IV riktade sig till elever som endast saknade något enstaka behörighetsgivande ämne. I princip integrerades dessa elever i ett nationellt gymnasieprogram men fick parallellt undervisning i det saknade grundskoleämnet.

-IV-grund           Vände sig till elever som saknade fler grundskoleämnen och sågs vara i behov av något som kunde liknas vid ett tionde skolår.

-IVIK                  Vände sig till elever av utländsk härkomst som vistats en kort tid i Sverige och av den anledningen behövde kompletterande studier.

-Yrkes-IV           Vände sig till vad som kan kallas skoltrötta, eller svårmotiverade elever, där anställningsbarhet genom något år av yrkespraktik varvat med teori kunde ses som en framkomlig väg.

-Förstärkt IV      Var en starkt individualiserad studieform som främst vände sig till elever med påtagliga funktionshinder.

III

För ett skolborgarråd från Stockholm utgjorde IV-programmen ett rött skynke. Jan Björklund hade en bit in på 2000-talet vuxit i den rikspolitiska skolkostymen och investerade en hel del av sitt mediala utrymme åt att förbanna IV-programmen. Dessa var i sin tur, genom sin marginaliserade ställning, en tacksam och försvarslös måltavla. Ett retrospektivt axplock av Björklunds uttalanden visar närmast på en besatthet av ämnet,

– Gymnasiets individuella program har varit det svenska skolväsendets mest misslyckade insats. Man lägger ner miljarder kronor varje år i Sverige på att försöka lära 16-17-åringar att läsa och skriva när vi borde göra de insatserna redan i grundskolan. Vill man gå vidare på gymnasiets utbildningar måste man kompletteringsläsa. Det blir ett frivilligt tillägg till grundskolan om man vill gå vidare till gymnasiet efteråt.

– Det är färre som behöver gå det här extraåret mellan grundskolan och gymnasiets nationella program än som idag går på individuella programmet. (kommenterar sitt förslag)

– Många av eleverna som idag går på individuella programmet skulle mycket väl kunna gå en praktisk utbildning med lägre teoretiska krav.

– Mer pengar till IV-programmet löser inte problemet med att allt fler elever blir underkända i grundskolan… Först skulle Perssonpengarna lösa alla problem i skolan. Sedan kom Wärnerssonpengarna. Nu kommer Baylanpengar. Jag motsätter mig inte mer pengar till skolan, men resursbrist är inte huvudproblemet. Det är den förda skolpolitiken.

– Att stödundervisningen på gymnasiet har den största gruppen av elever är ett tecken på väldigt stora problem. Väldigt många elever lämnar grundskolan utan tillräckliga kunskaper. Det är mycket bekymmersamt… Målet är att eleverna från individuella programmet inte bara ska gå vidare till utan också gå ut ett vanligt gymnasieprogram. Mer än 85 procent av eleverna faller ifrån efter vägen och det kallar jag ett stort fiasko.

– Men IV har misslyckats. Det har blivit en samlingsplats för elever med inbördes väldigt olika behov. Här finns alltifrån studiemotiverade ungdomar som saknar något enstaka betyg till studietrötta ungdomar med stora kunskapsluckor. IV är i dag ett av gymnasiets största program och endast en mycket liten andel av eleverna på IV-programmen lyckas få ett slutbetyg från gymnasiet.

– Gamla IV ska bort. Vi måste stoppa utslagningen från gymnasiet.

IV

2006 blev Jan Björklund utbildningsminister. Med blytunga förväntningar på sina axlar skulle han nu omsätta sitt lättsmälta tankegods i praktisk skolpolitik. I direktiven till utredningen om en ny gymnasieskola, Gy09, var IV avskaffat. Björklund fick en del försynta frågor gällande obehöriga elever i den nya gymnasieskolan och hade inget bättre svar än utredaren Anita Färm, de väl fick gå ett extra år i årskurs 9. Eftersom denna lösning fullkomligt ångade av bristande realism låg den olösta frågan om obehöriga elever kvar och skavde i utredningen. Tidsramar sprack och Gy09 blev Gy11. Jan Björklund måste ha hoppats på att problemet skulle upplösas i intet eller genom någon snilleblixt från någon av alla de utredare, statsvetare, ekonomer och jurister som omgav honom.

Jag föreställer mig att frågan om de obehöriga eleverna måste ha satt utbildningsdepartementet under svår press. För första gången i IV:s femtonåriga historia började makthavare att intressera sig för hur systemet fungerade i praktiken och departementets statssekreterare skickade sina unga påläggskalvar för att på plats ”i verkligheten” ta reda på hur saker och ting egentligen förhöll sig. IV kartlades in i minsta detalj och de nyvunna kunskaperna gav nödvändig input till den gymnasieutredning som i elfte timmen kunde framlägga förslag på hur IV skulle avskaffas. För obehöriga elever skulle finnas fem spår;

-IMPRO                                          En programinriktad variant som riktade sig till elever som endast saknade något enstaka behörighetsgivande ämne. I princip integrerades dessa elever i ett nationellt gymnasieprogram men fick parallellt undervisning i det saknade grundskoleämnet.

-Preparand                                      Vände sig till elever som saknade fler grundskoleämnen och sågs vara i behov av något som kunde liknas vid ett tionde skolår.

-Språkintroduktion                        Vände sig till elever av utländsk härkomst som vistats en kort tid i Sverige och av den anledningen behövde kompletterande studier.

-Yrkesintroduktion                        Vände sig till vad som kan kallas skoltrötta, eller svårmotiverade elever, där anställningsbarhet genom något år av yrkespraktik varvat med teori kunde ses som en framkomlig väg.

-Individuellt alternativ                  Var en starkt individualiserad studieform som främst vände sig till elever med påtagliga funktionshinder.

Sim Salabim, IV borta. Den som nu tycker sig drabbad av en Deja-vue hallucinerar inte. Vad som skapats inom ramen för Gy11 är en exakt blåkopia av det IV-system som växte fram genom lokala tillämpningar under några år på 2000-talet. Jämfört med den IV-modell som finns beskriven tidigare i denna text är det endast ordet IV som bytts mot andra beteckningar. Jan Björklund avskaffade IV genom att avskaffa själva ordet. Så långt sträckte sig de nya skolreformatörernas fantasi, kompetens och föreställningsförmåga. Detta är den stora IV-svindeln.

Men vad gäller en utbildningsväg istället för IV-programmet, så är jag övertygad om att dagens IV-elever skulle kunna gå färdigt skolan med goda resultat om de fick en mer individuellt anpassad utbildning, kommenterar Jan Björklund i ett pressmeddelande 28 september 2009. Idag vet vi att den obehöriga gruppen, som inte längre får kallas IV-elever, vuxit lavinartat de senaste åren. Numera är förklaringen enligt samma Björklund lärarnas oförmåga att sätta korrekta betyg.

V

Jan Björklund har effektivt underblåst ett nationellt IV-trauma genom att beskriva IV i termer av misslyckanden och hotfull statistik. Genom att avskaffa ordet, men behålla systemet har han egentligen bedragit opinionen. Det kan te sig egendomligt att det nya IV, som inte får heta IV, fungerar sämre än det gamla IV trots att det är två likadana IV vi pratar om. Det finns dock en viktig skillnad. Gamla IV växte fram organiskt genom att lokala problem fick lokala lösningar och att dessa lösningar spreds bottom-up inom professionen. Vid ett viss tidpunkt i utvecklingen frystes detta system av utbildningsdepartementet, genomreglerades och juridifierades enligt patenterad kontrollbehovsmodell för att presenteras som en innovation av utbildningsministern. Genom att man därigenom har skapat ett statiskt system bygger man in samma problem som återfinns i andra regelstyrda verksamheter, nämligen en obenägenhet att utvecklas i takt med att omgivningen förändras. Det mesta talar därför för att det nya systemet kommer att fungera allt sämre över tid. Eftersom vi talar om en svårstyrd verksamhet som egentligen är beroende av flexibilitet, kunnande och interaktivitet med omgivningen är bäst-före datumet kort.

När Björklund säger att 21793 elever studerade på IV 2006, kan det låta otäckt och svåröverblickbart om man valt att betrakta IV som något hotfullt, negativt och icke önskvärt. Men vad innebär 21793 elever för den som är förmögen att lämna generalstabskartan och intressera sig för individer?

I en mellanstor stad motsvaras statistiken av ungefär 75 individer. Det är en grupp på 15 elever i vart och ett av de spår som gymnasiet tillhandahåller för obehöriga elever. Utgör dessa fem grupper om femton elever en möjlig och lösbar utmaning för en högteknologisk välfärdsstat som Sverige? Sett i detta mikroperspektiv svarar jag tveklöst ja på den frågan. När Jan Björklund påstår att endast 20% av dessa elever klarar sig genom gymnasiet kan det nog äga sin riktighet. I en mellanstor stad återstår 50 individuella öden att följa. Ett antal, kanske 20%, av dessa förlorar sig tragiskt nog i missbruk, psykisk sjukdom och kriminalitet. Denna kategori räddas å andra sidan inte med några skolreformer. Av återstående 35 har några säkert fortsatt via folkhögskola, några via komvux. En handfull börjar arbeta, några ”flyter” och några flyttar utomlands. Kort sagt, på mikroplanet blir hela IV-traumat något ganska hanterbart.

IV kostar många miljarder, brukade Jan Björklund säga. Sanningen ligger runt två miljarder per år. Det låter som mycket pengar men kan jämföras med den sänkning av företagsskatten på 16 miljarder som regeringen lägger i årets budget. Sanningen är också att alla alternativ till det fantastiska arbete IV-programmen hann uträtta i Sverige helt säkert hade varit oerhört mycket kostsammare. I en mellanstor svensk stad motsvaras kostnaden för hela IV av heldygnsvård inom socialtjänsten för fem ungdomar. Det är sanningar som nu börjar komma ikapp även Jan Björklund.

Annonser

Read Full Post »

Lite oflyt igen för Jan Björklund när Sture Bergvall går och blir frikänd från två mord och hans pampiga presskonferens gällande lärarkarriärer hamnar i mediaskugga.  Släppet har planerats minutiöst för att nå maximal timing i förhållande till å ena sidan budgetens brist på övrig skolsubstans, å andra sidan lärarnas snart strandade avtalsförhandlingar. Pukor och trumpeter, ridå upp, en Björklund som tillkännager att regeringen nu satsar nästan hela sin kaffekassa på karriärtjänster för lärare, så kommer denna Sture Bergvall…förargligt.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att Björklunds lärarsatsning, när och om den blir fullt utbyggd, är nästan exakt lika stor som den extra pott om 1,4% som SKL:s förhandlare har erbjudit landets lärare utöver de 2,6%. En viktig skillnad är dock att Björklunds 1,4%, som ska fördelas på ett fåtal lärare  enligt svåruppnåeliga kriterier, får lärarfacken att hoppa jämfota av glädje, SKL:s 1,4% som ska fördelas efter förtjänst får dem att morra och skramla med strejkvapnet.

Enligt pressmeddelandet bör en lärare med doktorsgrad (cirka 10 års heltidsstudier) kunna få 170000 mer per år, eller 10000 kronor i månaden. En förstelärare anses värd 85000, alltså 5000 per månad i påslag. För detta anslår regeringen 2,3 miljarder på fyra år, vilket enligt Björklund ska täcka kostnaden för 10000 lärarkarriärer enligt ovan. Jag tar fram min miniräknare från Biltema och tillämpar de fyra räknesätten. Hur jag än räknar hamnar mitt genomsnittliga påslag utifrån dessa premisser på 57500 kronor. Det är mindre än 3000 kronor brutto per månad och lärare. Även om reformen blir helt utbyggd till 2016 och då enligt budget kostar 800 miljoner blir detta 80000 per karriärhuvud och fortfarande mindre än 5000 per månad, alltså en knapp förstelärare. Vad är det jag inte förstår?

En gång var jag med en skolklass på studiebesök hos en känd schlagerkung i Skara. När han skulle möta upp, hälsade han mina elever med en rejäl brakare och fick applåder. Varför jag nu kommer att tänka på den historien.

Read Full Post »

Jesus Marx & Billy the Kid

Ni minns säkert. Anders F Rönnblom hade sänt ett paket. Här kommer en del av innnehållet. Samlad vetenskapsteori på nio minuter. Ett måste för samtida raketforskare.

Och missa för guds skull inte Jesper Lindbergs lilla grekiska instick i slutet av låten…

Read Full Post »

Nej, jag vägrar! Jag tänker inte raljera över Jan Björklunds förslag att införa ettårigt Epatraktorgymnasium. Jag är trött på att tvingas förhålla mig till alla dessa skolpolitiska höftskott. Jag har genomskådat detta confuse-a-cat-trick som bara går ut på att dela oss i läger, för eller emot. För eller emot ettårigt gymnasium, för eller emot I-pads, för eller emot slöjor, för eller emot katedrar, för eller emot blyertspennor från Staedler. En (som ni märkt) osviklig strategi för positionering. En (som ni märkt) hopplös strategi för resultat. Nu tänker jag skriva för skoltrötta ungdomar och andra läskunniga personer.  

Om alla ställer sig på tå för att se bättre, ser ingen bättre för det. Beteendet är för individen rationellt endast under förutsättning att övriga inte följer hennes exempel. Om de andra gör likadant blir beteendet ur kollektiv synvinkel irrationellt eftersom det inte leder till någon individuell förbättring.

En likande situation på informationsteorins område kan exemplifieras med personalmatsalen där det konverseras runt borden. För att göra sig hörd måste var och en som talar höja rösten, vilket leder till en ljudnivå där var och en måste höja rösten ännu mer. Till slut hör ingen vad någon annan säger, men alla får ont i huvudet.

Detta är exempel på aggregerade effekter. Om dessa effekter bara ledde oss tillbaka till utgångspunkten skulle vi inte behöva bry oss om dem. Emellertid skiljer sig situationen efter att förändring har ägt rum oftast från det föregående tillståndet. Förändringen kan beröra de närmast inblandade, vissa utomstående eller ibland hela samhällen.

Ekonomen Fred Hirsch har förklarat de aggregerade effekterna som en konsekvens av social knapphet. På varje område, där samhället har en begränsad kapacitet att möta en ökad efterfrågan utan att försämra varorna eller tjänsternas kvalitet, gör sig sociala gränser för konsumtionen gällande. Dessa gränser för behovstillfredsställelse framtvingas inte av de berörda varorna och tjänsterna själva, utan är betingade av de villkor för varornas och tjänsternas utnyttjande som råder i samhället. Den njutning individen får ut av en god måltid är ganska oavhängig av vad grannen råkar äta och omfattas alltså i liten utsträckning av den sociala knappheten. Däremot är den njutbara tystnaden en tillgång för vars nyttjande vi är nästan helt utelämnade till andra.

Hirsch delar in konsumtionsknappheten i två kategorier. Dels talar han om den direkta tillfredsställelse som knappheten i sig självt kan åstadkomma, exempelvis vinsnobberi, dels den tillfälliga, där tillfredsställelsen härrör från objektets inneboende karakteristika men påverkas av utnyttjandets omfattning och kan resultera i fysisk trängsel, exempelvis trafikstockningar, eller social trängsel, som om arbetstillfällen.

Aggregerade effekter kan i sin förlängning leda in i tillstånd av informationsstress. När det gäller utvecklingen av TV-utbudet har dessa effekter gjort sig gällande vid jakten på absoluta fördelar (värden i sig själva), såväl som vid jakten på relativa fördelar (värden relativt andra).

Att genom digital-TV få tillgång till ett större programutbud har för de flesta ett egenvärde, alltså absoluta fördelar. Men när antalet TV-kanaler ökar, får varje kanal slåss om ett krympande antal tittare och därmed minskade resurser. Resultatet blir en djungel av lågbudgetkanaler, istället för några av hög kvalitet. TV-tittaren utvecklas till kanalbläddrare som försöker fånga helheten genom att se några sekunder på varje kanal. Istället för att bli berikade känner många frustration och tomhet.

Värdet av en löne- eller inkomstränteökning har i hög grad relativa fördelar. Få gläds åt en löneökning om alla andra löntagare har visat sig få mer. I ännu mindre grad nöjer man sig med en sparränta på 1% om alla andra får 2%. Med informationsteknologins möjligheter har jakten på bästa möjliga avkastning antagit svårbemästrade proportioner. I takt med att komplexiteten på penningmarknaden ökar, avsätter vanliga småsparare allt mer tid och energi för att deras pengar inte ska bli värdelösa. Den som inte tar del av alla mäklarråd blir snabbt akterseglade. När alla tar del av råden ökar priserna i samma utsträckning som de individuella vinsterna och ingen har egentligen vunnit något på affären (förutom mäklarna).

För att dra relativa fördelar av en aggregerad process måste man vara i tätposition, ligga några enheter före i tid, procent, meter beroende på vad processen handlar om. Den förste som skaffar skrivmaskin kan snabbt rycka åt sig ett försprång som sätter övriga under press att skaffa skrivmaskin. Då försprånget ätits upp introduceras ordbehandlaren…

Idéer av den typ som de aggregerade effekterna utgör har bildat grund för ett närmande mellan ekonomi och psykologi. Till detta gränsland hör även begreppet economic man. Enligt detta beskrivs människan som ett väsen vars handlingar styrs av ett ständigt kalkylerande av plus- och minusposter. Genom att konsekvent sätta ”prislappar” på mänskliga handlingsmöjligheter hamnar man dock snart i en ganska ohanterlig retorik. Allt som människor företar sig, från irrationella överväganden, över subjektiva preferenser, till självdestruktiva tendenser, måste tillskrivas objektiva värden och vägas mot den penningmässiga och sociala kostnad som det innebär för samhället. Detta låter sig knappast göras.

När man inom socialpsykologin har försökt förklara de aggregerade effekterna ur ett individperspektiv, har man beskrivit dem som ett utslag av konformistiskt beteende. En ovanlig ansats är teorin om det mimetiska begäret, på svenska beskrivet av sociologen Johan Asplund. Enligt idén uppstår kulturella preferenser genom ett slags mellanmänsklig imitation. Först när person A griper efter ett objekt, får det ett värde också för person B, som också griper efter objektet. Om person B lyckas erövra objektet från A, och A därmed förlorar intresset, blir objektet ointressant även för B. Giltigheten i modellen blir uppenbar när man betänker hur väl fungerande nyttoprylar förlorar nästan hela sitt värde genom att slängas i en container.

Jag nämner teorin om det mimetiska begäret därför att det i dess förlängning bör uppstå såväl fysisk, som social trängsel. Teorin beskriver från början kulturens ursprung, men blir i det sammanhanget begränsad genom sin oförmåga att förklara kulturell mångfald. Som generaliserbar kulturteori stöter den på samma problem som socialdarwinismen gör när den försöker förklara social utveckling i termer av egennytta och styrkeförhållanden. Om mimetiskt begär och socialdarwinism vore allenarådande skulle världen vara öde och regnskogen en plats för en enda art. Istället myllrar jorden av liv och i den orörda regnskogen utvecklas en art- och variationsrikedom som saknar motsvarighet.

Existensen av aggregerade effekter utesluter inte ett synsätt som förutsätter aktiva och mångdimensionella människor, samt att deras handlingar styrs av en mängd medvetna såväl som omedvetna motiv. I den utsträckning människan genom sina handlingar skapar samhällsproblem, har hon också full frihet att ta sig ur dem. I naturen upprätthålls en balans genom en naturlig reglering av olika arters expansion. Den moderna människan saknar i många avseenden dessa ”naturliga” gränser. Eftersom vår kunskap om hur naturlig balans kan upprätthållas har gått förlorad, har framsynta forskare sökt kunskap om vad som är lagom för individ och samhälle. Idag är dessa forskare lika döda som sina teorier. Det är tragiskt eftersom dessa forskare, med namn som Gregory Bateson, Stephen Jay Gould och E.F Schumacher, försett oss med vetenskapliga verktyg, vilkas giltighet bara växer över tid.

E.F Schumacher inspirerade till ett seminarium som hölls vid ”tiden bortom bortom” på Chalmers tekniska högskola. Seminariet dokumenterades i en bok med titeln Teknik för ett lagom samhälle. Det genomgående temat är tekniska innovationer som kan fungera utan att göra våld på den ekologiska eller sociala balansen. Under ”tiden hitom bortom” fick denna forskning många efterföljare och i nästan varje svensk kommun bedrevs försök med småskalig teknik inom allt från boende till avfallsteknik. Denna typ av tillämpade ambitioner har överlevt ända in i våra dagar, men gradvis också frikopplats från den ursprungliga och övergripande teoribasen för att underställas positivistisk marknadslogik. Därmed äts dessa teknologiska framsteg snabbt upp genom aggregerade samhällseffekter.

Katastrofscenarier av den typ forskaren D.L. Meadows framlägger i boken Tillväxtens gränser är ett viktigt, men inte enda, incitamentet till vetenskapliga ansatser inspirerade av begreppet lagom. Numera förlöjligas katastrofscenarier, men oavsett dessas giltighet hopar sig bevisen för att människans själ, precis som vår fysiska omgivning, far illa av en ensidig koncentration på kvantitativ tillväxt. Det finns helt uppenbart en gräns för hur många instrument man kan lägga till en orkester innan musik förbyts i buller.

Inom psykologin visade man redan på 50-talet hur människan i fysiskt och psykiskt avseende mår bäst då hon är lagom stimulerad.

Detta är ett välkänt faktum inom arbetslivsforskningen; Då Sverige sänkte den allmänna arbetstiden till åtta timmar gick produktiviteten upp.

Detta är ett välkänt faktum inom skolan. Mängden stoff som eleven memorerar börjar vid en viss gräns att sjunka när mängden stoff som ska läras in ökar.

I boken Det gemenskapande samhället generaliserar Ivan Illich detta till att gälla hela den moderna samhällsutvecklingen. Illich lägger fram tänkvärda bevis för att läkarvetenskapen stod på toppen av sin effektivitet strax efter sekelskiftet (1900). Därefter började den alstra problem i större utsträckning än man lyckats lösa dem.

Om alla ställer sig på tå för att se bättre ser ingen bättre för det, men alla står på tå där de kunde stått bekvämt.

Read Full Post »

I fredagsrush, på väg från jobbet. Blir stående i kö bakom en äldre gammal man vid bankomaten. Han står där kutig och darrande. Något är fel och inom mig växer irritationen. Efter nästan fem minuter tröttnar jag, kliver fram och frågar om han behöver hjälp. Jag hinner se i bankomatens display att det är tomt på hans konto. Jag säger, ”det finns inget, pengarna är slut”. Han betraktar mig genom tårfyllda ögon. Säger, ”nej det går inte, det är bara den fjortonde. Det kan inte vara slut. Jag har hyran kvar att betala.” Ser honom stappla vidare, ser himlen öppna sig, ser hans belägenhet länkas till alla de kollektiva och demokratiska val vi gjort. Lägre skatt, större hus, mer valfrihet och svängrum. Klart att någon måste betala, någon utan muskler och framtid. En kall vind sveper över torget, kommer hem, och så, när vemodet sätter in och sommaren på allvar hotar att övergå i höst, dimper det ner. Ett paket med numrerat exemplar av DVD:n ”Live från välfärden” inspelad på Victoriateatern i Malmö 2010. Som bonus medföljer nya cd:n ”Tambourines & Lovers”.  Vemodet skingras, tack Anders F Rönnblom. Men efterklangen av en grundkänsla finns där. Tänker på din låt om ”den gamla dammen”. Poesi om samtiden. . . 

Den Gamla Dammen

När aftonstjärnan tänds och kastar blänk på blänk på dig och mig
i den sista dansen runt den gamla dammen
När historien har vänts och blottat tragedin och komedin
och den stora skammen runt den gamla dammen
Då står vi här igen efter en lång lång väntan efter den nya tiden
Men vad finns det inuti den, mer än tomhet, mer än krigen

När aftonstjärnan tänds och kastar blänk på blänk på dig och mig
i den sista dansen runt den gamla dammen
När rapporterna har sänts och skilt på sant och falskt
om vargarna och offerlammen runt den gamla dammen
Då står vi här igen i ett enkelt ficklampsljus
I det landskapstomma bruset från en sista 'happy hour' av den gamla tiden, den glömda friden

När aftonstjärnan tänds och kastar blänk på blänk på dig och mig
i den sista dansen runt den gamla dammen
Vi dansar tätt tillsammans, följer blinda spår av samtiden som blundar
och som skäms över den gamla dammen
Det känns så kallt, och allt som tillåts störa lugnet är minnena i dunklet
När du tar din vän i handen och tillsammans står ni stolta
Kanske inte starka, men stolta, mycket stolta
I den vackraste av drömmar av smärta står det skrivet
att kärlek är svårare att ge upp än själva livet

Så när aftonstjärnan tänds och kastar blänk på blänk på dig och mig
i den sista dammen runt den gamla dansen
Då dansar vi tillsammans, följer blinda spår av samtiden
runt den gamla dammen, rakt in i dimman...

Read Full Post »

Perpetuum Mobile är en tänkt maskin som skulle gå i all evighet utan tillförsel av energi utifrån. Närmast att uppfylla dessa förutsättningar är nog vår inhemska skolpolitik, om den nu kan kallas maskin. Den svenska skolpolitiken handlar i stort sett uteslutande om att fly eget ansvar genom att fördela skuldbörda på andra. Om någon dristar sig att antyda en tanke utanför ”boxen”, som nyligen i Staffanstorp, straffas vederbörande skoningslöst och omedelbart för att återföras till ”ordningen” så som den en gång uttalades av Luther 1517. Debattens mittfåra förändras därför inte över decennierna. Samma argument, bevis och ideér vispas varv efter varv och på varje varv som om de vore nyss utkomna från patentverket. Återpubliceringar kan därför vara nyttiga. Nedan en tjugo år gammal artikel i sin helhet. Carl Bildt var statsminister och skolan nyligen skild från staten. Så när som på en och annan tidsmarkör kunde den lika gärna härstammat från senaste numret av Lärarnas Tidning. 

 

Expressen – 1993-04-28

”Regeringen lovade att skapa Europas bästa skola under 90-talet. Inte Europas mest orättvisa. Expressen avslöjar i dag hur pengabristen slår ut våra barn. Två elever i varje skola är i riskzonen. Det är inte självklart att alla barn får en likvärdig utbildning längre. Det saknas resurser till både böcker och undervisning.

Här avskaffar regeringen den centrala skolbyråkratin, inför skolpengen, planerar en ny läroplan och nya betyg för grundskolan, skapar en ny
lärarutbildning och gör om gymnasieutbildningen. Men skolan får inga nya pengar. I årtionden har skolan sparat in på fastighetsunderhåll, läromedel och skolmat. Lärarlösa lektioner har blivit allt vanligare.

I dag minskar skolorna på det stöd och den hjälp som svaga elever behöver. På Bredfjällsskolan i Göteborg saknas pengar till att lära
invandrarungdomarna hyfsad svenska. Är det Europas bästa skola? Förr förvandlade Botkyrka framtida värstingar till bästingar. Nu är pengarna till Sveriges skolsvaga slut.

– I dag halkar de svagaste efter och slås ut. Deras missbruk och kriminalitet kostar samhället mycket mer än stödet, säger professor Bengt-Erik Andersson och skolpsykologen Inga Andersson. Skolan är inte till bara för de duktiga och välanpassade. Också svagare elever ska ha stöd och hjälp.

Så är det inte längre, menar Bengt-Erik Andersson, professor i pedagogik och utvecklingspsykologi vid Lärarhögskolan i Stockholm. Hustru Inga, som
är skolpsykolog och har jobbat med förebyggande vård av ungdomar i Stockholmsförorten Botkyrka, håller med.

Skolklasserna i Botkyrka har ofta inte mer än en eller två svenska elever. Resten är invandrare. Från 1989 och tre år framåt arbetade Inga Anderson som skolpsykolog i ”Kvar i klassen”, ett samarbetsprojekt mellan socialtjänsten i Botkyrka och flera skolor. Inga och hennes tre medhjälpare hjälpte runt 25 låg- och mellanstadieelever att anpassa sig till ett normalt skolliv. Hälften av deltagarna har svenska föräldrar, resten utländska. Innan de fick hjälp var de aggressiva, stökiga och okoncentrerade elever som skolorna helst ville kasta ut.

– Ju tidigare man kan börja hjälpa en svag elev desto bättre är det, säger Inga Andersson.

– Man måste samarbeta så att barnet inte kan spela ut de vuxna mot varandra. Ingen får tycka för synd om barnet. Lärare och föräldrar måste handledas. Det ska vara klara mål och riktlinjer för barnet. Skolarbete som inte görs i skolan ska föräldern se till att eleven gör hemma, till exempel.

Tack vare det har många av ”Kvar i klassens” 25 bråkstakar i Botkyrka blivit harmoniska i dag. Men hela tiden dyker det upp nya problemungdomar
som behöver stöd och hjälp.

– Resurserna till de svaga eleverna skärs ner kraftigt nu, säger Inga Andersson.

Redan i dag syns det i statistiken. 7,8 procent av alla elever som går ut grundskolan i storstäderna saknar fullständiga betyg.

– Det ska inte kosta något för den enskilda skolan att hjälpa eleven. Annars blir skolan aldrig någonsin rättvis. Många av dem som slås ut i skolan i dag kommer att hamna i missbruk och kriminalitet och kostar på så vis samhället mycket mer. Då är det svårt att vända tillbaka, säger Bengt-Erik Andersson.”...eller Ylva Johansson, eller Jan Björklund, eller Metta Fjelkner, eller Ibrahim Baylan, eller David Ingvar, eller Maciej Zaremba, eller Jag själv, eller…

Read Full Post »