Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2013

Återpublicering. Eftersom refereratet från Expressen nedan fyller 20 år i år, återpublicerar jag som en påminnelse om hur det lät i Sverige 1993, då skolan enligt många av dagens debattörer var som bäst. Först en kort intro:

Perpetuum Mobile är en tänkt maskin som skulle gå i all evighet utan tillförsel av energi utifrån. Närmast att uppfylla dessa förutsättningar är nog vår inhemska skolpolitik, om den nu kan kallas maskin. Den svenska skolpolitiken handlar i stor utsträckning om att fly eget ansvar genom att fördela skuldbörda på andra. Om någon dristar sig att antyda en tanke utanför ”boxen”, straffas vederbörande hårt och omedelbart för att återföras till ”ordningen” så som den en gång uttalades av Luther 1517. Debattens mittfåra förändras därför inte över decennierna. Samma argument, bevis och ideér vispas varv efter varv och på varje varv som om de vore nyss utkomna från patentverket. Återpubliceringar kan därför vara nyttiga. Nedan, delar av en tjugo år gammal artikel. Carl Bildt var statsminister och skolan reformerades. Så när som på en och annan tidsmarkör kunde den lika gärna härstammat från senaste numret av Lärarnas Tidning. 

Expressen – 1993-04-28

”Regeringen lovade att skapa Europas bästa skola under 90-talet. Inte Europas mest orättvisa. Expressen avslöjar i dag hur pengabristen slår ut våra barn. Två elever i varje skola är i riskzonen. Det är inte självklart att alla barn får en likvärdig utbildning längre. Det saknas resurser till både böcker och undervisning.

Här avskaffar regeringen den centrala skolbyråkratin, inför skolpengen, planerar en ny läroplan och nya betyg för grundskolan, skapar en ny lärarutbildning och gör om gymnasieutbildningen. Men skolan får inga nya pengar. I årtionden har skolan sparat in på fastighetsunderhåll, läromedel och skolmat. Lärarlösa lektioner har blivit allt vanligare.

I dag minskar skolorna på det stöd och den hjälp som svaga elever behöver. På Bredfjällsskolan i Göteborg saknas pengar till att lära invandrarungdomarna hyfsad svenska. Är det Europas bästa skola? Förr förvandlade Botkyrka framtida värstingar till bästingar. Nu är pengarna till Sveriges skolsvaga slut.

– I dag halkar de svagaste efter och slås ut. Deras missbruk och kriminalitet kostar samhället mycket mer än stödet, säger professor Bengt-Erik Andersson och skolpsykologen Inga Andersson. Skolan är inte till bara för de duktiga och välanpassade. Också svagare elever ska ha stöd och hjälp.

Så är det inte längre, menar Bengt-Erik Andersson, professor i pedagogik och utvecklingspsykologi vid Lärarhögskolan i Stockholm. Hustru Inga, som är skolpsykolog och har jobbat med förebyggande vård av ungdomar i Stockholmsförorten Botkyrka, håller med.

Skolklasserna i Botkyrka har ofta inte mer än en eller två svenska elever. Resten är invandrare. Från 1989 och tre år framåt arbetade Inga Anderson som skolpsykolog i ”Kvar i klassen”, ett samarbetsprojekt mellan socialtjänsten i Botkyrka och flera skolor. Inga och hennes tre medhjälpare hjälpte runt 25 låg- och mellanstadieelever att anpassa sig till ett normalt skolliv. Hälften av deltagarna har svenska föräldrar, resten utländska. Innan de fick hjälp var de aggressiva, stökiga och okoncentrerade elever som skolorna helst ville kasta ut.

– Ju tidigare man kan börja hjälpa en svag elev desto bättre är det, säger Inga Andersson.

– Man måste samarbeta så att barnet inte kan spela ut de vuxna mot varandra. Ingen får tycka för synd om barnet. Lärare och föräldrar måste handledas. Det ska vara klara mål och riktlinjer för barnet. Skolarbete som inte görs i skolan ska föräldern se till att eleven gör hemma, till exempel.

Tack vare det har många av ”Kvar i klassens” 25 bråkstakar i Botkyrka blivit harmoniska i dag. Men hela tiden dyker det upp nya problemungdomar som behöver stöd och hjälp.

– Resurserna till de svaga eleverna skärs ner kraftigt nu, säger Inga Andersson.

Redan i dag syns det i statistiken. 7,8 procent av alla elever som går ut grundskolan i storstäderna saknar *fullständiga betyg.

– Det ska inte kosta något för den enskilda skolan att hjälpa eleven. Annars blir skolan aldrig någonsin rättvis. Många av dem som slås ut i skolan i dag kommer att hamna i missbruk och kriminalitet och kostar på så vis samhället mycket mer. Då är det svårt att vända tillbaka, säger Bengt-Erik Andersson.”...eller Ylva Johansson, eller Jan Björklund, eller Metta Fjelkner, eller Ibrahim Baylan, eller David Ingvar, eller Maciej Zaremba, eller Jag själv, eller…

* Betygssystemet var relativt enligt skala 1-5. Ofullständigt betyg markerades med ett streck. I mina öron låter 7,8% väldigt högt, men det finns kanske någon som vet.

Annonser

Read Full Post »

Reparation

Stängningen av Lundsberg har delat landet i två läger. Antingen gillar man Skolinspektionens beslut med hänvisning till skollagen, eller så ogillar man beslutet och ser det som ett uttryck för klasshat. Få, om ens några, tycks höja på ögonbrynen åt den egendomliga process som nu pågår inför öppen ridå. En myndighet har stängt en skola som åter öppnats av en annan myndighet, vilket den förra myndigheten har överklagat till nästa myndighet. Vad som framträder är något som kan beskrivas som ett haveri för skolväsendets nationella styrsystem. Betänk, oavsett utgång i den pågående rättsprocessen, hur kommer händelserna vid Lundsberg att förändra huvudmännens, professionens och avnämarnas inställning till den omnipotenta modell för avvikelserapportering och sanktionsutdelning som Skolinspektionen är satt att förvalta? Vad händer nästa gång det bränner till?

förbud_0058Nej, den här texten handlar inte om huruvida man bör bränna varandra med strykjärn eller inte. Det är givetvis förkastligt. Pennalismen vid Lundsberg är dock inget nytt fenomen utan närmast en institutionaliserad del av vårt svenska kulturarv. Den har pågått i över  ett sekel och under all denna tid har staten erbjudit skolan frikostiga särregler som haft en starkt konserverande effekt på skolans traditioner. Vad som framkommit vid Skolinspektionens granskningar gällande Lundsberg är således inte mer förvånande än om det upptäckta hade gällt förekomsten av haschförsäljning på Christiania.

Skolinspektionen har förmodligen gjort sitt bästa för att granska Lundsberg utifrån de, regeringsuppdrag, lagrum och styrdokument som finns tillgängliga. Eftersom myndigheten har blivit hårt marknadsförd som potent och kompromisslös har granskningen av Lundsberg snabbt blivit problematisk. Skolan utgör ett koncentrat av politisk, ekonomisk och juridisk makt vilket avsevärt försvårar Skolinspektionens obsolet oberoende granskning. Förspelet till den nu aktuella rättstvisten inleddes redan för två år sedan. Under resan har Skolinspektionen utdömt vite som Lundsberg sedan sluppit betala med hänvisning till sitt fina värdegrundsarbete. En liknande utdragen process med sådan utgång på en vanlig skola vore givetvis otänkbar. Lundsberg är, hur vi än betraktar saken, inte en ”likvärdig” skola.

Skolinspektionen har sedan den bildades använt medial transparens och exponering som ett viktigt inslag i sin myndighetsutövning. Vi har vant oss vid att de blixtsnabbt reagerar på medieuppgifter. Inom några timmar brukar deras pressmeddelanden ligga ute och inspektionspatrullen vara på väg. Så var det gällande tragiken i Kumla denna vår, så även i fallet Lundsberg. Eftersom Lundsbergs egen mediehantering fallerade fullständigt hade Skolinspektionen egentligen inget val. Den åklagarmyndiga retorik de gjort till sitt signum, medgav inte ett återtåg från Lundsberg i oförättat ärende. Att de lagrum de lutade sig mot var tillräckligt grumliga för att medge inhibition av beslutet var tyvärr, påstår jag, lätt att förutse.

Jag har i flera bloggtexter kritiserat det styrsystem Skolinspektionen är en del av. Ofta har tonen i mina texter blivit onödigt ironisk. Frustration, tror jag, över att driva ett i debatten helt frånvarande perspektiv. För Skolinspektionen har sällan kritiserats offentligt, i synnerhet inte från professionens sida. Några få lysande undantag bekräftar regeln, men våra medier bläckis_0070har i stort sett svalt deras mediestrategi och dag ut, dag in, lydigt avrapporterat de tusentals exempel på problematiska skolinteriörer som väller ut från deras pressavdelning. Professionen har lika lydigt skrapat med foten, bett om ursäkt och lovat bot och bättring.

Betyder det att det saknas synpunkter på Skolinspektionen? Nej, verkligen inte. Kritiken finns, men viskas fram bakom rektorsexpeditionernas stängda dörrar och kring fikaborden i landets alla lärarrum. Den satiriska text om inspektions- och tillsynsmeddelande jag skrev för ett par år sedan har delats tusentals gånger i sociala medier och har ensam fler träffar än alla mina andra bloggtexter tillsammans*. Det är som om den allmänna uppfattningen är att det är farligt eller fel att kritisera Skolinspektionen. Vilket i sig är en befängd och synnerligen olycklig tanke. För man kan säga mycket om denna myndighet, men deras ämbetsmannanit och redighetsambition är inte att ta miste på. Rädslan för att framförd kritik på något sätt skulle slå tillbaks mot den egna verksamheten är totalt ogrundad. Däremot är denna rädsla en direkt konsekvens av den omnipotenta förvaltningsstrategi som Skolinspektionen skriver in sig i, och den är kontraproduktiv för skolväsendets utveckling.

Låt mig vara tydlig med en sak; Skolinspektion behövs för att upprätthålla likvärdigheten i en nationellt utformad skola. Det är inte funktionen som är problemet. Däremot resulterade 2008 års myndighetsreformer i att systemet kantrade. Regeringen lade inte bara ner Myndigheten för skolutveckling. Den skar dessutom hundratalet tjänster från Skolverket samtidigt som den nya Skolinspektionen skapades och tillfördes gigantiska resurser. Rimligen sågs detta som ett sätt från utbildningsdepartementets och skolministerns sida att säkra den förda politikens genomslag på skolnivå. Regeringen försåg färger_0085dem med det ensidiga uppdraget att avvikelserapportera och uppmuntrade till en hårdför linje. Ann-Marie Begler med polisiärt och konfliktfyllt förfluten ansågs som klippt och skuren för uppgiften, Vi tvekar inte att straffa skolorna.

Skolinspektionens approach som skolans riksåklagare är vad jag vill betrakta som det ena problemet. I myndighetens möte med skolans styrdokument och dess bokstavstrogna tolkning av innehållet i dem uppstår det andra.

Den senaste cykeln av skolreformer har skapat lagar och styrdokument som tagits fram under stor brådska. Allt har inte blivit 100%. Den nya skollagen sågades exempelvis av lagrådet och visar sig fortfarande i olika sammanhang vara svårtolkad. Det är dessutom så, inte minst i skollagen, att deskriptiva regler blandas med normativa stadganden, vilket ibland gör bokstavstrogna tolkningar av dess innehåll vanskliga. Möjligen kräver en verksamhet som skolan, lagar och styrdokument av normativ karaktär, möjligen är också en del värdekonflikter och motsägelsefulla regler ofrånkomliga. En skola som försöker leva upp till alla tänkbara tolkningar av verksamhetens lagar och regler ställs förr eller senare inför ”moment 22”. Jag har tidigare visat hur skollagens kapitel 5 kan hamna i konflikt med kapitel 3.

Om skolans lagar och regler är normativa och tolkningsbara krävs också nationella styrprinciper som anpassats till denna omständighet. I sitt enklaste exempel kan det ske genom att en granskande myndighet uppvägs av en stödjande. Men…

Skolinspektionen har valt att i sina granskningar inbegripa och blanda precis allt, från läroplanens luftiga visioner till skolförordningarnas detaljerade föreskrifter och, påstår jag, ofta med försök till en bokstavstrogen tolkning snarare än med verksamhetsperspektivet för ögonen. Resultatet blir att inspektionsförfarandet blir trivialiserat så till vida att kritik gällande högst olika aspekter av verksamheterna riktas ”en masse” mot i stort sett alla skolor utan att bli ordentligt differentierad. Inte sällan innehåller granskningarna oprecisa och dåligt underbyggda påståenden av typen ”rektor brister i sitt pedagogiska ledarskap”. Kritiken förs oreflekterat och i obearbetad form vidare ut i massmediala eländesskildringar, till stor skada för elskåp_0025skolans utveckling. I exemplet Kumla blev en dittills anonym rektor snabbt stämplad som riksbuse innan en annan fruktansvärd sanning uppdagades. Föreställ er för ett ögonblick att de där marsdagarna vara denna rektor barrikaderad av idel fördömande riksmedier anförda av Skolinspektionen. Vad betyder en sådan myndighetskultur för de som arbetar i våra skolor? Jag påstår att det kan vara förlamande.

Den juridiska cirkus som nu pågår kring Lundsbergs vara eller inte vara är både pinsam, olycklig och onödig. Även inom ramen för gällande skolpolitiska agenda hade situationen kunnat undvikas genom ett balanserat och proaktivt nationellt styrsystem. De gynnande särregler som gäller för Lundsberg borde givetvis ha varit borta för länge sedan.

byråkrat_0097

Apropå myndigheter; Så här roliga kunde man vara i DN 1977, en byråkratisk språkmaskin där meningar kombineras från vänster till höger.

* Visade sig vid en sammanräkning vara en lätt överdrift, men motsäger inte det faktum att den var en i sammanhanget synnerligen spridd text.

Read Full Post »

Metaserie

Mer nostalgi, troligen från mitten av 80-talet.

Metaserie Ia

Metaserie IIa

Metaserie IIIa

Tja, en metaserie, varför inte?

pucko

Bonus: Tidstypisk reklam…från -91.

Read Full Post »

Egentligen var det en tweet från Erik Laakso (Uppstuds) som lockade ner mig i förrådet. När jag rotade efter mina gamla märkessköldar fann jag även mapparna med gamla illustrationer jag gjorde under en kort period i ett annat liv. Jag kan se att jag var bra, men att det skavde. Estetiskt långt efter min tid, budskapen långt före min tid. Nej, de väckte ingen större uppmärksamhet. Nostalgi…

humankapita

Talar väl för sig själv, så här 23 år senare?

klocka

Ytterst få begrep detta budskap…

sport o pol

Den förtroendevalda politikern utväxlades, precis som inom idrotten, i snabb takt mot den professionelle.

stor stark

En stor stark, ägde ännu nyhetens behag…

ut

Ett av få självporträtt. En ytterst outgrundlig samtidskommentar…

Jodå, där fanns mycket mer. Roligt att återse efter alla dessa år, och som sagt, fortfarande så förvånansvärt aktuellt. Kanske lägger jag ut mer vad det lider, kanske har jag fått en kick att åter lyfta pennan. Vi får se…

 

 

   

Read Full Post »

borlotti_0003

Italien i allmänhet, Toscana i synnerhet har mångomvittnade mattraditioner med råvaror av yppersta klass. När det gäller råvarorna har jag funderat på hur mycket som är en produkt av Italiens odlingstraditioner, jord och klimat. Kan motsvarande ”arombomber” härbärgeras på våra arktiska jordar? Vad jag vet är att druvorna växer som ogräs och faktiskt  blir riktigt goda. Persikoskörden dubblades i år och resulterade i hela två välmatade frukter. Detta vet  jag alltså redan, men hur är det med alla de fantastiska grönsaker man finner på varenda toskansk restaurang och marknad? Jag bestämde mig inför denna sommar för att vika en del av odlingarna åt oprövat italienskt utsäde, to take Toscana ToSkåne. Hur gick det? Jag kommer här att berätta om borlottibönor, tomater och sodaört.

Sommaren har varit fantastisk, säger ni. Visst, rena medelhavsklimatet när det gäller värmen och alla soldagar, men minns ni våren? Kylan ville aldrig släppa och plågade oss långt in i maj. Det ställde till problem i förodlingen. Tomater, peperoni och mycket annat försås inomhus redan i mars/april och avhärdas successivt under maj för att slutligen utplanteras permanent kring första juni. Avhärdningen innebär att växterna vänjer sig vid klimatombytet genom att vistas ute några timmar om dagen. En förutsättning är att utomhustemperaturen dagtid stiger till åtminstone runt 15 grader. Denna vår bjöd på kallt, kallt, kallt sedan pang, jättevarmt. Det gjorde att borlottiskörd_0003avhärdningsproceduren delvis misslyckades. Exempelvis skadades stjälkarna på den italienska tromboncinosquashen (Serpente Di Sicilia)så allvarligt att de aldrig hämtade sig. Det som klarade våren fick dock en fenomenal sommar.

Borlotti är Toscanas klassiska böna och bland det absolut mest tjusiga man kan odla. Bönorna är små konstverk, marmorerade i vitt och vinrött. Även baljorna antar denna mönstring då de mognat. Deras kulinariska egenskap handlar framförallt om kombinationen av smak och konsistens. De är krämigare än andra bönor och höjer nivån på vilken sallad som helst. I Italien är bönan så populär att den tillägnas egna högtider.

Jag sådde bönorna på friland mot söder så snart jorden fått upp värmen (15 grader, början på juni). Jag lät stjälkarna klättra på bomullstråd. De rände snabbt i väg ett par meter och började blomma med ljust rosa blomning redan efter midsommar. Blomningen avtog under några augustiveckor för att ta fart igen mot slutet av månaden, kanske för att jag börjat skörda. En fin höst kommer att bjuda på ytterligare en skörd.

Mina borlottibönor och övriga italienska fröer handlades hos Franchi Sementi. Bönorna (Fagiolo Rampicante i Italien) var av sorten Borlotto Lamon och odlingsresultatet mycket lyckat i skånskt klimat. Möjligen bör bönorna försås från zon III-IV. Avkastningen per planta var dock inte gigantisk. För att kunna festa ordentligt på färska borlottibönor krävs åtminstone 15 plantor.

pomodoro_0006De tomater man köper i våra svenska butiker är tragiska. De växthusodlade lågpristomaterna från Holland är värst, som att tugga uppblött toalettpapper, men så kallade kvisttomater är inte mycket bättre.

Jag valde att förså sorten Costoluto Di Parma redan i mars. Den långa kalla våren gjorde att de förblev krukade inomhus under allt för många veckor. Då de äntligen kunde placeras i växthus var flera plantor allt för gängliga. Några tog sig dock fint och tomaterna mognar fortfarande där ute.

mognande tomatC_0009Costoluto Di Parma är stora, röda, något platta och åsade. Smaken, ja den är faktiskt något helt annat än våra köpetomater, en stark doft och syrlig smak som verkligen är tomat. Fantastiskt god, helt enkelt. Enligt forskningsrön från lantbruksuniversitetet i Alnarp är själva tomatsmaksgenen förstörd på våra komersiella tomater. Hos Costoluto Di Parma finns den definitivt kvar och ger precis de goda frukter man minns från Toscana. Tomaten är klart odlingsvärd, men bör stå i växthus från zon II. Klassiska tomatsorter som oxheart och brandywine är dock lika odlingsvärda.

Sodaört (Okahijiki), är egentligen en japansk växt, men populär i Italiensk matlagning, ofta under namnet Agretti. Den bildar en tuva av ihoptrasslade gräslöksliknande skott med en konsistens som påminner om suckulenter. Det lätta tuggmotståndet gör den perfekt som snabbt wokad i olja och sedan ner i någon maträtt. Smaken drar en aning åt det naturligt salta.

Sodaörten är lättodlad som ettårig när den väl kommit igång. Det kan dock vara svårt att hitta frö till sodaört. De är dyra, har mycket kort livslängd och är tröggroende. Jag köpte småplantor på Åbergs trädgård och är nöjd med resultatet.

sodaört_0012

Sammanfattningsvis går det alltså utmärkt att odla toskanska delikatesser i Sverige. De blommiga smaker man minns från Italienresan kan återskapas i de egna trädgårdslanden. Squashen Serpente Di Sicilia misslyckades i år, men får en ny chans till våren. Det enda jag antagligen väljer bort inför nästa säsong är Erba Stella (Buck´s horn), såg ut som och smakade mest vanligt gräs, inte alls som jag minns det från italienska sallader.

Read Full Post »