Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2014

ivoli_0073

Så har vi då detta med ”Höga förväntningar”. Läraren måste ha höga förväntningar på varje elev så att de kan utvecklas så långt som möjligt enligt målen. Det är så den säger, Skolinspektionen. Och inte bara den, längre. Nu upprepas det av snart sagt varje politiker, skoltjänsteman, utredare, ledarskribent och senast, av självaste Mr OECD, walldorfskolade Andreas Schleicher. Så vad säger ni, ska vi sätta ett datum? Höga förväntningar är vad som ska gälla från och med Höstterminen 2014? Columbi ägg? Nej, just det. Vad än höga förväntningar är så är det ingen åtgärd som kan kommenderas fram från ett visst datum.

Man kan visst säga att ”resultaten förbättras om skolans lärare har höga förväntningar på varje elev”, men det är närmast som att uttala en besvärjelse. Man skulle lika gärna kunna säga att ”äktenskapen förbättras om make och maka har höga förväntningar på varandra”. Uttalandet i sig innehåller ingen information och förändrar i sig självt inte någonting. Det är de variabler som resulterar i höga förväntningar som är de intressanta och som i sin tur kan rubba förväntningarna som sådana.  

ivoli_0087Detta är lätt att inse genom en enkel introspektion. Fundera över dina egna förväntningar på julfirandet, tandläkarbesöket, din jobbiga granne eller på chefen inför ett lönesamtal. Förväntningarna finns där, nästan förprogrammerade. Att rubba dem, om det ens är möjligt, kräver en omfattande arbetsinsats. I de fall de förändras åt ena eller andra hållet beror det för det mesta på att ny information har tillförts det ekosystem inom vilket du har kalibrerat dina förväntningar. I skolans fall innebär detta resonemang att höga förväntningar på läraren antagligen leder till höga förväntningar på eleven. Så länge skolan, dess lärare och elever, tillåts vara projektionsyta för samhällets olika tillkortakommande, bör således ingen bli förvånad om lärarens förväntningar på varje elev inte är särskilt hög.

Det jag påstår här är inte egna påfund eller lösa tyckanden, det är vedertagna grundsanningar inom tillgänglig forskning. Betydelsen av begreppet höga förväntningar etablerades genom ett experiment som publicerades under titeln Pygmalion In the Classroom. Professor Robert Rosentahl vid Harvards universitet genomförde på 60-talet tillsammans med rektor Lenore Jacobson från San Franciscos södra skoldistrikt ett experiment där de deltagande lärarna gavs information om att vissa av deras elever genom testning visat sig vara growth spurters, alltså elever som blommar ut sent. I själva verket slumpades dessa growth spurters fram av experimentledarna. Experimentet kunde visa att lärarnas, delvis omedvetet, höga förväntningar på dessa elever, resulterade i kunskapsresultat över de förväntade. Man har därefter benämnt den inverkan som följer av höga förväntningar som Pygmalioneffekten.

ivoli_0090Allt detta vet vi. Forskningen finns tillgänglig. Genom en enkel googling hittar jag Fredrik Bonanders utmärkta genomgång i Pedagogiska Magasinet 2013-04-30, med referenslista och allt. Lik förbannat fortsätter Skolinspektionen att använda Höga förväntningar som om det vore en instrumentell didaktisk metod. Lik förbannat publicerar Skolvärlden ett hopkok i ämnet 2014-02-18 där de inte tycks ha förstått någonting. 

Det kan göra en lite uppgiven detta. Forskning och kunskap åberopas gärna i de fall den passar den egna magkänslan. I annat fall ignoreras den. Detta präglar både skoldebatt och utveckling. Det får sin senaste dystra illustration i moderaternas huvudlösa utspel gällande TV-spel och läxläsning. Ställd inför att ingen forskning finns som stödjer moderaternas slutsatser svarar Thomas Tobé att han varken tycker TV-spel är dåligt eller att det drabbar skolresultaten utan att det handlar ”om attityder”. Nåväl, det passar in i mönstret. En utredning om ordning och reda är beställd. Metta Fjelkner leder den. Skoldebattens Perpetuum Mobile har startats om från ruta 1. Och snart är det val. Gud hjälpe skolan.      

Annonser

Read Full Post »

Stalins Gift

Leif Lewins utredning gällande kommunaliseringen av skolan offentliggjordes för en tid sedan. Lewin drog de slutsatser alla redan visste att han skulle, eller kunde, dra. Därefter utbröt en lika förutsägbar som programenlig pseudodebatt med förväntade fronter och argument. Jag brukar hävda att frågan om skolans huvudmannaskap är kraftigt överskattad. Att diskutera organisation utan att beröra innehåll är teknokratiskt. I kristider älskas förvisso teknokrater, men i längden är dessa det sista skolan behöver.

Jag tänker nu ägna mig åt något så komplicerat som att problematisera föreställningar om vad en statlig skola kan föra med sig. Det betyder inte med nödvändighet att jag på ett principiellt plan förordar kommunal eller fristående huvudman men att jag ifrågasätter de villkor och kriterier som har formerats runt debatten.

Idén om staten som skolans frälsare har något religiöst över sig. Staten ikläds rollen som den magiska gudom som genom besvärjelser och på något mystiskt sätt kommer att ställa allt dåligt till rätta. Som genom ett trolleri antas skolan bli likvärdig, välfinansierad och högpresterande. Någon konkretion av hur detta går till förekommer överhuvudtaget inte. En stark hand griper in och ställer allt till rätta.

Sky LineLärarnas riksförbund har dragit igång en kampanj.Med hjälp av PFM Research har de forskat fram att fyra av fem lärare vill ha staten som huvudman. Detta anser förbundet vara skäl nog. Några ytterligare argument tycks inte behövas. Och det kan man förstå. Ett guds rike mår sällan särskilt väl av konkretion. LR skulle då behöva fundera på bland annat följande:

Hur ska den skatteväxling om 200 miljarder per år som skolan kostar ske från kommun till stat? Med redan beräknade statliga underskott måste statens inkomster ökas med 30-35%. Den statliga skalan skiljer sig från den kommunala genom sin progressivitet. Justeringar och jobbskatteavdrag har under lång tid urholkat den statliga skattebasen och den nödvändiga skatteväxling eller reformering av skattesystemet som följer av statlig skola kommer att, förutom de skattetekniska utmaningarna, att erbjuda politisk dynamit.

Hur ska statens lokala och regionala styrning konstrueras? Jag utgår från att inte ens LR och Jan Björklund tror att rikets alla skolor kan styras från lokaler på Kungsholmen i Stockholm. Något liknande Skolöverstyrelsens länsskolnämnder finns antagligen i åtanke. Den som vill studera en veritabel orgie i byråkratisk formalia, kan gå på upptäcktsfärd i den dokumentation som landets avsomnade länsskolnämnder har lämnat till eftervärlden för beskådan. Systemet försvann under trycket av sin egen tyngd.

Och, detta betyder att en gammal administration ska skrotas samt en ny byggas och tjänstetillsättas. Här blir det intressant. För själva idén bygger ju på att statens stora vishet klarar vad kommuner inte klarar. Var finns rekryteringsbasen till den statliga organisationen? Har staten någonstans ett förråd av kompetenta skoladministratörer som idag sitter sysslolösa? Nej, naturligtvis inte. Den mentala bilden av att en organisations kompetens skulle vara något annat än det man fyller den med är metafysik.

Hur ska även fristående huvudmän förstatligas? Denna fråga lyfts till och från av kritiker, men det är tydligt att ingen vill ta i frågan. Om de fristående huvudmännen blir kvar förändrar ett förstatligande egentligen inte så mycket. Målet gällande likvärdighet kommer att fortsatt hämmas av konkurrenssituationen mellan skolor.

Hur ska det fria skolvalet avskaffas? Samma sak här. Så länge det fria skolvalet, rätt eller fel, existerar, kommer staten att ställas inför exakt samma logistiska dilemma som kommunerna.

Centralen 2När det gäller just likvärdigheten, finns dock en poäng värd att fundera över. Kommunerna satsar uppenbart olika summor på sina skolor. En stat skulle rent hypotetiskt kunna jämna ut dessa skillnader och göra skolan mer likvärdig. Men, för det första, kan vi idag inte se någon avgörande mellankommunal variation gällande resultat och, för det andra, vill vi koppla mellankommunal variation i resultat till ekonomi, då famlar vi i blindo. Här tycks åter andra parametrar än huvudmannafrågan ha stort inflytande.

Eftersom kommunernas skattesatser varierar kan man också rent principiellt fråga sig varför lågskattekommuner ska erbjudas samma förutsättningar som högskattekommuner. Även kommuninvånare gör prioriteringar i fria val.

Så långt kommen hör jag invändningen att det satsas olika (läs, för lite) på barn i behov av särskilt stöd. Jo, det förekommer. Men totalkostnaden för svenskt skolväsende är trots allt jämförelsevis hög, och är det något staten redan idag har full möjlighet att bevaka, så är det just skollagens skrivningar om rätt till särskilt stöd.

Lönerna då? Med gamla tiders tarifflöner fanns det för lärare en förutsägbarhet och möjligen upplevd rättvisa gällande den egna ekonomin. Nu gäller individuell lönesättning och de sifferlösa avtalen breder ut sig. Huruvida centrala förhandlingar förs med stat eller SKL saknar i praktiken betydelse. Statens införande av karriärtjänster har dessutom effektivt blockerat möjligheterna att i avtal åstadkomma generella lyft. Spridning är vad som kommer att gälla.

Arbetstiderna? Tror man för ett ögonblick att USK:ens upphörande har med huvudmannafrågan att göra är minnet kort.

Så det nya är att tala om ”dubbelkommando”. Skolan sägs ha två styrsystem. Jag vill nog tala om tre, och problemet är inte deras antal, utan att de styr åt olika håll. Staten förordar vertikal regelstyrning, kommunerna kör ekonomistyrningens ”just-in-time” och skolenheterna målstyrning enligt läroplanen. Tacka f-n för att det blir problem. Därmed borde debatten inte handla om valet av huvudman utan om vilken styrprincip som egentligen ska gälla för den svenska skolan. Här ställs vi inför ett ideologiskt vägval där allt för få vågar tala ur skäggen.

Den finska skolan, bör den förstatligas? Nej, jag behöver inte åter påpeka att den finska skolan är kommunal. Men dess styrsystem kan omnämnas i singular.

Således, drömmen om en stark statlig hand sjunker samman som en sufflé till vad den egentligen är, just en dröm. Dessutom borde ju LR betänka att deras sakrament och tilltänkte överstepräst, Jan Björklund, är fördriven redan till hösten. Kanske lystrar statens näste allsmäktige till efternamnet Fridolin. Brrr… Den du, Zoran Alagic.

Centralen

*) Uppdatering 2014-02-26: Läser senare det finstilta gällande LR:s undersökning. Svarsfrekvensen ligger på 66%. Det betyder i klartext att hälften av det totala antalet lärare som ingick i underlaget inte har uttryckt sitt stöd för en statlig huvudman. En öppen och tydlig redovisning av ett så stort bortfall höjer trovärdigheten. Tycker jag. 

Read Full Post »

Med anledning av Lunds kommuns reaktioner på arbetsmiljöverkets granskning av PRAO mm i stadens grundskola, återpubliceras vad jag förutsåg redan då, redan för ett år sedan:

Arbetsmiljöverket har presenterat nya regler för hur barn och unga får arbeta. Det är en omfattande regelsamling. I samband med att reglerna trädde i kraft för ett par veckor sedan, passade moderaterna på att föreslå obligatorisk gymnasiepraktik för alla elever oavsett program. Lite som eld och vatten således. Är ni med?

risk2

Nej, kanske inte. Men jag ska förtydliga. Om ni minns förekom i tidningar och TV härom leden ett mindre drev mot olika gymnasieskolor vars elever saknade praktikplatser. Upphovet till skriverierna var kritik som framförts av den så kallade Skolinspektionen (ett då välkänt statligt verk med en medialt slagkraftig kommunikationsstrategi). Vid den tidpunkt då dessa indignationsdrypande skandaler kreverade i våra medier, smattrade bombmattan av improviserade skolreformer signerade Jan Björklund, som tätast över landets lärare och elever.  Bristen på praktikplatser dränktes snart av nya och större skolskandaler. En kvardröjande effekt var emellertid att en annan statlig myndighet väcktes ur sin slummer.

risk3Arbetmiljöverket hade avundsjukt följt den massmediala catwalk som Skolinspektionen tillskansat sig i media genom att arbeta enligt en dramaturgi byggd på ”spanska inkvisitionsprinciper”. De drog den logiskt kristallklara slutsatsen att vissa elevers avsaknad av praktikplatser ju innebar att andra faktiskt vistades på olika ställen ute i arbetslivet. I så fall förekom med stor sannolikhet verktyg, maskiner, kemikalier, höjder och andra farligheter i deras omedelbara närhet. Kanske förekom rent av diverse redskap i händerna på dessa ungdomar. Och hade de inte hört någonstans att det även i den gymnasiala skolmiljön förekom utrustade verkstäder ja, rent av fullt utrustade kök med sylvassa knivar och skållhet buljong? Inspektion. Basta!

Arbetsmiljöverket ägnade fjolåret åt sin Eriksgata genom svensk gymnasieskola. Succé? Knappast. Trots mängder av förelägganden blev det sällan mer än enspaltare i lokalpressen. Kanske tog den tilltagande lågkonjunkturen udden av det hela. Verket lyckades dock samla material till sin 32 sidor långa AFS 2012:3, om hur barn och unga får arbeta.

risk1Och nu möter arbetsmiljöverkets nya AFS, moderaternas förslag om gymnasiepraktik för alla elever. Ett intressant faktum är att det idag är ännu färre gymnasieelever som har praktikplats. Färre än vad som var fallet då skriverierna efter Skolinspektionens larm rasade som mest. Konjunktursvackan har säkert sin del i detta, men arbetsmiljöverkets aktiviteter kan ha förstärkt arbetsgivarnas tendens att dra öronen åt sig och vänligt men bestämt tacka nej till allt ansvar för minderårigas närvaro på sina arbetsplatser. Kraven på arbetsgivarna blir allt mer detaljerade och innebär, precis som i skolan, nya  dokumentationskrav, utbildningskrav och ständiga arbetsmiljöinventeringar. Uppfylls inte kraven riskerar man att jämte skolan ställas till svars för de skador som kan uppkomma på en ung människa som halkar, ramlar eller skär sig. Det börjar helt enkelt bli allt för besvärligt att ta emot elever.

Inget av det här vet moderaterna. Det är förhållanden som rör den så kallade verkligheten, sådant som inte syns på den politiska generalstabskartan. De flesta som går till ett arbete eller till en skola på dagarna suckar uppgivet åt förslaget. Det finns inte några praktikplatser, lika lite som det fanns några lärlingsplatser när den fixa idén var på varje politikerläpp. Det existerar ingen skyldighet att ta emot några praktikanter, bara en skyldighet för skolorna att fixa fram platserna. Centralstyrningens vanliga moment 22.

Jag kommer att tänka på riskbedömning. Förr i tiden betydde riskbedömning att man bedömde en risk för att undvika den. Numera innebär riskbedömning att man dokumenterar noggrant, gör checklistor och förteckningar så att man i händelse av en olycka kan friskriva sig från juridiskt ansvar. Vid sidan om detta arbetar man med riskeliminering snarare än faktisk riskbedömning.

risk resmi_0128Inget av det här förekom i Bangladesh. Lilla Resmi, två år, löpte som hon ville bland stentrappor, vattendammar, hundar, köksverktyg och vävstolar. Vid ett tillfälle gastade hon och ville följa med pappa Radja på motorcykel till bymarknaden. Mamma Popji lyfte resolut upp henne på sadeln bakom pappa, hon greppade tag i hans jacka och de försvann i ett dammoln. I Sverige hade sådana föräldrar omedelbart förlorat vårdnaden. En svensk tvååring hade för övrigt trillat av sadeln direkt.

risk mopedrep_0524För. Jag föreställer mig att en tvååring i Bangladesh är oerhört mycket mer kompetent än sin svenska motsvarighet när det kommer till sådant som motoriska färdigheter, företagsamhet och riskbedömning. De tvingas tidigare än svenska barn ta ansvar, utsätts för fler risker och även konsekvenserna av dem. Trots detta tycks inte avgjort många fler ”stryka med”. Bangladesh närmar sig snabbt den nordiska medellivslängden.

Det är således inte otänkbart att vår svenska riskelimineringsstrategi, med nollvisioner för alla tänkbara farligheter, börjar bli kontraproduktiv. När vi lotsar våra små genom barndomen försedda med hjälm, sele och sträng övervakning förlorar de kanske något på vägen. Omdömet, eller det sunda förnuftet. Och värre. När vi lotsar våra ungdomar genom gymnasiet utan att de ställs inför en enda kvalificerad utmaning eller riskbedömning, blir livet plötsligt fruktansvärt farligt den dag de lämnar skolan och ställs på egna ben.

Tänk om funktionen för olycksrisker ser ut så här:

riskbedömning

Det är inte en omöjlighet, kanske till och med rimligt. Då blir frågan om riskbedömningar kanske ett av de kvistigaste problemen vi som modernt samhälle har att hantera. Få människor förespråkar ju nonchalans och dumdristighet. Varje förolyckat barn väcker förtvivlan, krav på ansvar och åtgärder. Det är naturligt. Men om ingen nollvision någonsin kan förverkligas, ställs vi inför den nästan omänskligt svåra utmaningen att hitta den intrikata balanspunkt där våra förebyggande säkerhetsåtgärder befinner sig på en lagom = optimal nivå.

Read Full Post »

1600 tals stuga på vägen till Borås

Det nya är att den som är ung och arbetslös kan förlora sitt försörjningstöd, det som tidigare hette socialbidrag. Det är socialdemokraterna som lägger förslaget, en del i deras valplattform och man kan onekligen fråga sig ur vilken tankefigur förslaget har växt fram. idén går ut på att den som är ung och arbetslös tvingas  in i ett kontrakt gällande praktik eller  utbildning.  Om den unge vägrar, försvinner försörjningsstödet och således rätten till existensminimum. Systemet ska bidra till att våra unga får en inkomst och ett jobb att gå till. Det kommer det inte att göra och jag ska nu berätta varför.

En skicklig politiker har enligt mig två grundläggande förmågor. Det ena är den inre ideologiska kompassen. Den ska vara stabil och bidrar då med en intuitiv känsla för vilken människosyn som ligger i en åtgärd, en utredning, frågeställning eller i ett förslag. Den vägleder ett koherent ställningstagande.

Det andra är det holistiskt präglade konsekvenstänket. Vilka konsekvenser följer av förslaget Y? Vilka okända X faktorer kan komma att påverka utfallet? Vad sker då i nästa led Z, och hur återverkar det på ursprungliga intentioner med förslag Y.

RörosNär det gäller förslaget om att beröva unga människor deras försörjningsstöd bygger det på en svajig kompass. Syftet, att bidra till unga människor försörjningsmöjligheter, kan vara gott och i linje med en sund fördelningspolitisk grundtanke. Men medlet, att med piska och tvång genomföra politiken, går på tvärs med den i grunden positiva människosyn som historiskt har kännetecknat arbetarrörelsens demokratiska gren. Det är en konservativ politik där politikern förlägger problemet till den enskilde medborgaren snarare än till den förda politiken.

Det är inte helt lätt att finna underlag för hur omfattande det problem som socialdemokraterna vill attackera med sina ungdomskontrakt, egentligen är. Ungdomar är överrepresenterade bland dem som uppbär försörjningsstöd. 39% är i åldern 18-29 år. Av dessa uppbär 56% stöd på grund av arbetslöshet. Eftersom 4,3% av befolkningen uppbär försörjningsstöd kan vi sluta oss till att den grupp som omfattas av socialdemokraternas förslag utgörs av (högt räknat) 80000 individer. Inom denna grupp är säkert andelen individer med bristande utbildning kraftigt överrepresenterad. Eftersom statistiska underlag saknas kan vi bara gissa. Ska vi säga 50%?. Därmed återstår i så fall 40000 individer. Det är således 0,4% av befolkningen, eller 140 ungdomar i en medelstor svensk kommun som utgör primär målgrupp för socialdemokraternas ungdomsgaranti.

Eftersom dessa 40000 ungdomar kan förutsättas lyfta runt 7000:- per månad i försörjningsstöd, belastar de årligen statskassan med runt 3,3 miljarder kronor. Om Socialdemokratisk politik lyckas, och dessa ungdomar deltar i seriösa utbildningssatsningar som leder till jobb, kommer utbildningsåret att kosta ungefär 7 miljarder kronor. Därefter kommer de arbetande ungdomarna att leverera runt 3 miljarder årligen till statskassan (förutsatt att jobben finns i det privata näringslivet, alternativt möjliggörs genom tillväxt).

Vi ser redan i ovanstående exempel att reformen har marginell betydelse sett ur ett ekonomiskt perspektiv. Ett fåtal miljarder hit eller dit är felräkningspengar i en statsbudget. Summan 3,3 miljarder motsvarar vad Sveriges åtta mest skuldsatta personer är skyldiga staten. Rikets totala skuldsättning uppgår till snart 1300 miljarder kronor. Att bryta det så kallade utanförskapet kan dock ha stor mänsklig betydelse för dem det berör.

Så låt oss fundera på vilka dessa 40000 individer är. De har misslyckats i grundskolan och straffat ut sig från gymnasiet. De har som unga vuxna hamnat långt från den reguljära arbetsmarknaden. De är i stor utsträckning socialt utsatta och har DSC00187oftare än andra råkat ut för mobbing och kränkningar i skolmiljön. Psykisk och fysisk ohälsa är kraftigt överrepresenterad. En hög andel har neuropsykiatriska diagnoser.  Problem med missbruk och kriminalitet är vanligt förekommande. Det är alltså denna målgrupp det socialdemokratiska förslaget tror sig kunna möta med hot om indraget försörjningsstöd. Det är naivt.

Försörjningsstödet är i den civiliserade världen en yttersta garanti för att individen ska slippa svälta eller hänvisas till ett liv i tiggeri. Om vi nu drar det socialdemokratiska förslaget till sin spets; ett antal ungdomar kommer trots det påtagliga ekonomiska hotet inte att ingå något kontrakt. Vad händer sen? Socialdemokraterna är oss svaret skyldigt på den frågan. Den som lägger förslag måste också kunna svara för konsekvenserna.

För en tid sedan överhörde jag Ibrahim Baylan på ett seminarium i Stockholm. Jag slogs av hur genomtänkt hans argumentation var. Jag vill inte tro att det är han som värker fram den typ av konservativ snömos som idén om ungdomskontrakten utgör. Är det ängsliga spinndoktorer som står i vägen för en framåtsyftande skolpolitik eller har våra proffspolitiker helt tappat kontakten med samhälleliga livsvillkor och realiteter?  Som tur är finns det dock gott om kloka människor inom arbetarrörelsen. Socialdemokraternas ungdomsförbund sågar idén om ungdomskontraktet med kristallklara argument.

Jag tror att socialdemokraterna, om inte förr, så senare, kommer att dra tillbaka idén om villkorade ungdomskontrakt.

DSC00581

Tillägg December 2015: Vad som sedermera värktes fram tillsammans med MP och V var förstås ”i sammanhanget” en tummetott. I dagsläget omfattas 147 ungdomar i riket av åtgärden. Det är ungefär det antal som borde omfattas per kommun om täckning på målgruppen var någorlunda god. Regeringens satsning når alltså upp till 1/290-del (ungefär 0,3%) av behovet (se mina uträkningar ovan). Patetiskt.

Read Full Post »