Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2014

ölSpecialpedagogexamen och speciallärarexamen har snarlika beskrivningar och det är inte meningen att det bara ska vara några enstaka arbetsuppgifter som skiljer två examina åt, säger Jana Hejzlar, utredare på Högskolverket.

Citatet är hämtat ur en artikel i Lärarnas Tidning som följer upp Högskoleverkets utredning om specialpedagoger.

Specialpedagoger? Det existerar alltså två snarlika lärardiscipliner, speciallärare och specialpedagoger. Detta är något som Jan Björklund aldrig andas en bokstav om. I debatt efter debatt får han oemotsagd göra numret om att regeringen nu infört den speciallärarutbildning som socialdemokraterna en gång avskaffade. Eftersom skolpolitisk spetskompetens saknas i våra partier, oavsett färg, leder diskussionen aldrig förbi detta statement för att utmynna i någon nyansering eller problematisering.

För hur var det? Det fanns en enighet i riksdagen om att den gamla konstruktionen med exkluderande specialklasser hade spelat ut sin roll. Elever skulle så långt som möjligt inkluderas, oavsett de individuella förutsättningarna. För detta behövdes en skräddarsydd specialpedagogisk kompetens. Speciallärarna försvann, specialpedagogerna kom.  Så stavas den korrekta bakgrunden och mot den förefaller Jan Björklunds statement en smula kryptisk.

trädJan Björklund kritiserar avskaffandet av specialläraren. Retoriskt gör han en figur av att det skulle ha rört sig om s-märkt flum. Det innebär en implicit kritik av den nya lärardisciplinen, specialpedagogen. I grunden måste kritiken uppfattas som att det är svängningen från ett exkluderande synsätt till ett mer inkluderande som utbildningsministern i själva verket vänder sig emot.

På den tiden hette det OBS-klasser och de leddes av speciallärare. Modellen bör rent logiskt ligga nära Björklund som målbild för hans reformer. För hur ska man annars uppfatta hans kritik och idé?

Nu blir det komplicerat. För ute på skolorna finns det sedan en tid alltså både speciallärare och specialpedagoger, två separata men snarlika lärardiscipliner. Hur bygga logistik och organisation med vettiga avgränsningar? Låter man specialläraren ta hand om exkluderingen medan specialpedagogen sköter inkluderingen?

Nej, det kan man inte. Enligt skolans styrdokument är det inkluderande arbetssättet den otvetydiga normen. Vad Jan Björklund än vill påskina i retoriken, gäller inkluderingstanken genomgående även i hans eget reformpaket.  Av Skollagen 2010:800 Kap. 3, 7§, framgår att det särskilda stödet, …ska ges inom den elevgrupp som eleven tillhör om inte annat följer av denna lag eller annan författning. Skolinspektionen ser, med hot om vite, till att doktrinen följs. Ur lag är den traditionella specialläraren. Ur skollag.

Vi börjar skönja ännu ett av de nya skolreformernas Moment 22. Bakom Björklunds pampiga retorik döljer sig än en gång ett populistiskt och ogenomtänkt hastverk som vid sin storskaliga implementering ställer de lokala skolenheterna inför svårlösliga dilemman. Som alltid, på ena eller andra sättet, löser skolorna även detta. En vanlig modell är, vad jag förstår, att speciallärarna ambulerar jämte ordinarie lärare i utvalda klasser och att de ofta finns med i ”läxverkstäder” och liknande. prismaSpecialpedagoger inriktas mer mot individuella utredningar av behov, lärarhandledning och frågor gällande speciella läromedel. Det haltar men funkar, hjälpligt, för det mesta, om enheten är stor nog att rymma bägge sorter. Ännu en ståltrådsreform som kräver mängder av silvertejp.

Summering: Jan Björklund gör en politisk höna av att han har återinfört de speciallärare ”som socialdemokraterna avskaffade”. Han låtsas inte om att speciallärarna ersattes av de snarlika specialpedagogerna. Speciallärarna undervisade i OBS-klasser. Sådana finns inte längre och Björklunds egna reformer blockerar effektivt deras återinförande. Frågan om hur speciallärarna skall arbeta i stället finns inte i debatten. Inte heller frågan om hur skolan ska hantera det förhållandet att det nu finns två snarlika ”special…” istället för en. Jag citerar ”Team Rocket” i Pokemon,

Bered er på trubbel

Dubbel trubbel

Annonser

Read Full Post »

Uppgiften var att fabulera en novell runt några autentiska fakta gällande en Kapten Rolla som förolyckades under en kombinerad ballong och fallskärmsuppvisning i Stockholm 1890. Här är resultatet; man kan givetvis diskutera det stilmässiga effektsökeriet med att byta perspektiv och tempus i de avslutande styckena. Vad tycker ni?

Stare Miasto bcVictor Rolla satt djupt försjunken då en lätt knackning på dörren bröt hans koncentration och den absoluta tystnaden i vindsrummets dunkel. I samma stund som källarmästare Mellgrens runda gestalt fyllde dörröppningen försvann golvet under hans fötter. Han såg brevet i Mellgrens hand och kände allt för väl igen den sirliga texten och de omsorgsfullt applicerade lackstämplarna.
”Brev till dig.”
Blodet hade lämnat hans huvud och kroppen skakade. Det förflutna hade slutligen hunnit ikapp honom och en ström av minnen invaderade varje nerv och muskel i hans kropp. Mellgren såg orolig ut.
”Hur mår ni egentligen? Är allt i ordning inför eftermiddagens begivenheter? Kan jag göra något för er?”
Han drog några djupa andetag och gjorde sitt bästa för att dölja paniken som rasade i hans kropp men rummet fortsatte att snurra.
”Jag mår prima.” Han såg upp, mötte Mellgrens bekymrade min och hörde själv hur illa det skorrade.
Källarmästaren kisade mot honom och skakade långsamt på huvudet.
”Ja, då så.” Han dröjde vid orden. ”Då är du ombytt och klar, på plats vid plattformen om…” Han fiskade upp en solkig rova ur sin bröstficka och såg på dess visare ”Om sju timmar och cirka elva minuter.”
Mellgren lade brevet på den omålade chiffonjén, rummets enda möbel förutom sängen och en pall, såg än en gång tankfullt på honom och avlägsnade sig sen. Han var åter ensam men tystnaden i rummet var inte den samma. Han kunde höra sitt hjärtas upprörda bultande och det knastrande ljudet från sina naglar som åt sig allt längre in i tagelmadrassen. Så blev han sittande. Länge.

Det hade gått en timme, kanske två eller till och med tre. Han såg sina viljelösa händer sträcka sig efter brevet, sprätta dess långsida med tumnageln, veckla ut innehållet och placera det framför hans ögon.
Till en ynkrygg och halvmänniska:
      Jag har ett rikt kontaktnät. Möjligen minns du ingenjör Maksim Lukjanenko, en kär vän och kollega. Tänka sig    att han för en tid sedan placerades i Stockholm för att arbeta med tekniskt underhåll å stadens rika nät av uppfordringsverk. Vi har råkats och han har då livfullt återgivit detaljer gällande ett spektakel han bevistat på en bergsknalle i den svenska huvudstadens södra delar. En enfaldig gycklare i narraktig utstyrsel krumbuktar sig hängandes under en svävande ballong. Ett spektakel och vet du, Maksim påstår att denna pajas under ballongen är min egen son. Ja annat är väl inte att vänta av en sådan fåntratt.
  Som sagt, jag har ett rikt kontaktnät och världen är liten. Jag betraktar det som en god idé, för att inte säga min skyldighet, att tillse så att även Stockholmarna blir varse att vad de applåderar där under ballongen inget annat är än en simpel sodomit. Jag vill för övrigt upplysa dig om att ”Dimas” kvarlevor inte var någon vacker syn.
      Er tillgivne far: Moritz Rolla.
Han släppte brevet på golvet och erfor hur den skräck han tidigare känt fick ge vika för en isande naken sorg. Dmitrij, Dima, var den enda människa han någonsin älskat fullt ut. I den timrade jaktstugan en halvtimmes gångväg från hemmet trodde han att de hade sin fredade tillvaro. Tills den dag då dörren sparkades upp på vid gavel och far stod där med en avbruten gärdesgårdsstör i sina kraftiga nävar. Far slog besinningslöst och det sista han såg då han vettskrämd snubblade ut genom dörren var hans älskade Dima hopkrupen på mage med armarna över sitt huvud, över honom far som slog och slog.
Han slutade inte springa. När han av ren utmattning föll ner på knä och vände sig om en sista gång såg han röken och det gulröda skenet avteckna sig mot en stålgrå himmel. Det är snart tre år sedan nu.

Den långa flykten från Vitryssland och den första tiden i Stockholm hade varit eländig. Efter ett av sina gatuframträdanden hade källarmästare Mellberg kontaktat honom och påstod sig ha sett hans talanger. Mellberg drev krog med varieté på Mosebacke och hade bjudit på en flott supé. Där presenterade han sin högst egendomliga idé. Han ville kalla honom ”Kapten Rolla”. I en trapets hängande under en uppstigande luftballong skulle han utföra halsbrytande akrobatiknummer. På en viss höjd skulle han släppa taget och medelst fallskärm återvända till marken. De hade övat ett par gånger och idén fungerade. Livet blev enklare nu. Vid premiären den 15 augusti 1889 fylldes Mosebacke av åskådare och fler strömmade till under föreställningens gång. De hade gjort succé. Nu var han, om inte hjälte, en omtalad och aktad person även i stadens finare kretsar.
Han slängde en blick på paketet med den packade fallskärmen där den låg på sin plats bredvid sängen. Han lyfte upp den på chiffonjén. Idag, endast om ett par timmar skulle den åter få arbeta. Förberedelserna var väl redan igång nere vid plattformen och kanske hade nyfikna redan börjat samlas. Han granskade ingående de spännen som höll den Presidentpackade fallskärmen på plats. I chiffonjéns högra låda hade han sitt etui med handverktyg. Ur detta plockade han fram sin syl, tången samt den lilla pligghammaren.

Det hela är fulländat. Vi skriver strax efter klockan fyra den 29 maj 1890. Solen skiner ikapp med fullriggarnas fladdrande segel där de ligger på rad i hamninloppet. Långt under honom, hundratals, kanske tusentals människor som andlöst följer hans varje liten rörelse med blicken. Svagt kan han ana deras hänförda tillrop inför hans konster. Han närmar mig snabbt höjden där det måste ske. Det är dags att ta farväl. Han sticker en arm bakom ryggen och får tag i fallskärmens spännen. Han drar till, fallskärmen lossnar enkelt och glider ur hans händer. Han ser den singla mot marken, ser hur folkmassan börjar myllra som vore de myror och kanske kan han uppfatta rop och gälla skrik. Nu far han.

Så smått allting är. Som en liten leksaksvärld nu. Och kallt. Jag fryser, orkar inte hålla mig kvar mycket längre. Nu faller jag, faller, faller i en evighet. Vattnets spegelblanka yta närmar sig som i en ond dröm. Jag klyver den ljudlöst, fortsätter falla, falla. Så mörkt det är. Och kallt. Jag vill andas nu men lungorna lyder mig inte. Min kropp domnar bort. Men jag faller inte längre. Är det varmare nu? Och ljust? Jag ser Dima men kan inte höra honom, ännu. Han ler.

Read Full Post »

Säljes

volvo

Volvo S70 1998

21000 mil, skattad, besiktigad och nyservad.

Sällsynt kvick i hög fart. Endast rektorskörd (i tre generationer).

Sommar+vinterdäck, alufälgar samt utrustad med  kasettbandspelare och brobizz.

14.000:- vid snabb affär (eller byte mot vällagrade Bordeauxviner).

Vad sägs, dags att slå till?

Read Full Post »