Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2014

pled2

Jag vill minnas att frågeställningen handlade om vad som är särpräglande eller signifikant för rektorsrollen i en skolorganisation. Det var på rektorsutbildningen och vi skulle i en anda av modern seminarieundervisning skriva våra svar på ”post-it”-lappar. Dessa skulle sedan sorteras upp i teman på en av salsväggarna. Jag skrev makten och lönen på varsin lapp. Närmare 50 rektorer skrev runt fyra lappar var och så småningom satt ett par hundra lappar på väggen sorterade i olika kluster. De kluster som varierade teman som pedagogiskt utvecklingsarbete, arbetsmiljöansvar och administration var stora, andra något mindre. Min makten-lapp var helt ensam, likaså min lönen-lapp. De berördes inte heller i den efterföljande analysen.

Under 2000-talet har rektors position i skolorganisationen stärkts. Rektors befogenheter har utökats och fördjupats. Att det är rektor som ska leda skolans pedagogiska utvecklingsarbete är ett stående mantra inte minst hos Skolinspektionen. Och ingen förnekar väl egentligen att en rektor har makt, men själva ordet makt undviks i skolans språkbruk. Än tydligare ryggar skolan i detta sammanhang för att definiera lärare utifrån deras (allt mer) underordnade position. De har att underordna sig och anpassa sig till bland andra rektors maktutövning men som ingående i en analys över skolans organisation är detta perspektiv fullständigt frånvarande… Intressant.
pled1När rektors makt alls diskuteras gäller saken nästan alltid skolans ställning i relation till andra aktörer, t.ex politiker. När skolans inre arbete står i fokus används omskrivningar för makt. Ledarskapsbegrepp i olika varianter, som ledare-följare-situation eller pedagogiskt ledarskap, är populära.

Ledarskap och makt är besläktade begrepp men de är långt ifrån synonymer.Det sägs populärt att en chef har makt i kraft av sin position medan en ledare vinner inflytande i kraft av sina relationsbyggen. Vem som vill kan se att rektorsrollen i formell mening mestadels bygger på det förra. Då det pedagogiska ledarskapet avhandlas ligger dock fokus helt på det senare. Rektor förväntas kunna vara chef och ledare i en och samma person. Vad gäller rektors roll som pedagogisk ledare tenderar man dock att helt bortse från rektors roll som chef, alltså som makthavare. Denna partiella blindhet får konsekvenser och utgör kanske en orsak till att det pedagogiska ledarskapet är och förblir ett något dunkelt begrepp.

Så här definieras ”pedagogiskt ledarskap” av Skolinspektionen:

Pedagogiskt ledarskap är allt som handlar om att tolka målen samt beskriva aktiviteter för en god måluppfyllelse i relation till de nationella målen i skolan och för att förbättra skolans resultat så att varje elev når så långt som möjligt i sitt lärande och sin utveckling. Det betyder att rektor måste ha kunskap om och kompetens för att tolka uppdraget, omsätta det i undervisning, leda och styra lärprocesser, samt skapa förståelse hos medarbetarna för samband mellan insats och resultat.

Rektor antas således inta ett coachande förhållningssätt, vara inspiratör och vägvisare. En coach som anställer, avskedar, bestraffar och sätter lön… Är det en oproblematisk kombo? Jo, tydligen har vi bestämt oss för det. pled3Dock, makt gör saker med människor, både med de som utövar den och de som utsätts för den. Detta har fastslagits i en oändlig rad av social- och organisationspsykologiska studier och är alltså vetenskapligt väl belagt. En rektor som vill sätta skolans pedagogiska agenda måste ha förståelse för att vederbörande i någon mening kommer att bli bemött som chef. Hur individerna i ett lärarlag reagerar och agerar inför en chefsperson grundar sig i livserfarenheter ända tillbaka till barndomen. Någon vet att smickra, en annan att gömma sig, en tredje att obstruera. Provkartan på (delvis omedvetna) reaktioner är bred. Samma sak gäller alla de (delvis omedvetna) fix och trix en rektor ägnar sig åt för att säkra sin maktposition. Utan förståelse för, och kunskap om, denna typ av processer, som ju präglar varenda lokalt utvecklingsarbete på skolnivå, kan det inte existera något pedagogiskt ledarskap. I vart fall inte om vi väljer att organisera skolverksamhet på det sätt vi gör.

To be continued…

Not: Du som är verksam inom skolan bör antagligen helt bortse från ovanstående diskussion. Betrakta då hellre skolan som ett sällskapsspel där du och din position är en av pjäserna. Reglerna utgörs av styrdokumenten. Din rektor är engagerad, vänlig och hjälpsam: Gå framåt tre steg, lyft 5000 kronor från banken. Din rektor är oberäknelig och hotfull på ett vagt sätt: Stå över ett kast eller gå tillbaka till ”gå”.

Annonser

Read Full Post »

dinoEfter åtta långa år har Sverige fått en ny skolminstär. Till dess ära och som varnande exempel återpublicerar jag här den lilla anspråkslösa pedagogiska berättelse som dessvärre kom att bilda utgångspunkt för den moderna kunskapsrörelsen, en slags antites till ”Émile ou de l’éducation”. Rousseau vrider sig i sin grav.

Det var en gång för länge sedan en liten sexårig kille, min äldste son. En morgon vaknade jag av märkliga brummande, hummande och pipande ljud från hans rum. Jag tassade över och kikade in genom dörröppningen. Ljuden kom från honom där han satt i sin säng med två uppslagna böcker och ett stort antal plastgjutna leksaksdjur från förhistorisk tid. Han hade drabbats av dinosauriefebern.

Jag insåg ganska snabbt att hans kunskaper var förvånansvärt omfattande. Han hade inte bara lärt sig ett stort antal arter till deras latinska namn, utan kunde också redogöra rätt bra för deras levnadsvanor och livscykler. Han kunde mer eller mindre utantill återge innehållet i de datoranimerade dvd-filmer från BBC som han vid ett tillfälle tjatat till sig på någon loppis. Bra eller dåligt? Jag ska villigt erkänna att jag hellre hade sett honom begåvad med en nyttigare talang. Men samtidigt som jag befarade att hans expertkunskaper skulle ge begränsad nytta på en globaliserad arbetsmarknad, borde spetskompetens, även inom ett perifert område, kunna utgöra en konkurrenskraftig tillgång om den förädlades och omsattes i en forskningsintensiv kontext. En plan tog form i mitt huvud.

Jag hade relativt goda insikter gällande samtida pedagogisk diskurs. Jag kunde därför också lätt identifiera förevarande brister i min sons pedagogiska utvecklingsarbete. Han hade förvisso lärt sig en hel del, men det sätt på vilket han tog sig an uppgiften kändes okoncentrerat och saknade den systematik jag ansåg nödvändig för att uppnå spetskompetens. Han kunde ena stunden ha fokus på sina böcker, för att i nästa stund utföra någon märklig krigsdans, för att därpå åla runt på golvet hummande och brummande, för att strax med pipande läten låta tuschpennor vandra planlöst över ett pappersark. Det kändes helt enkelt inte riktigt seriöst.

LionsJag visste att goda kunskapsresultat kräver goda förutsättningar, kontinuerlig återkoppling och höga förväntningar. Basen för ett kreativt och kritiskt förhållningssätt uppstår ur det trägna nötandet av grundläggande fakta. Jag visste att framgång följde av hårt arbete. All inlärning kan inte vara rolig och intressant hela tiden, som skolministern brukar säga. Med beprövade tester kartlade jag min sons kunskaper och kunde på ett systematiskt sätt ringa in hans kunskapsprofil. Jag såg snart att han saknade fundamentala baskunskaper i geografisk kontext, plattektoniska referenser, geologisk periodicering och paleontologisk realia, grundläggande fakta som torde vara absolut nödvändiga för att återskapa en autentisk helhet av dinosaurernas tidsålder.

Nåväl, utifrån denna kartläggning kunde jag nu formulera en individuell utvecklingsplan i enlighet med forskning och beprövad erfarenhet. Jag satte upp ett antal mål och strukturerade ett centralt och åldersadekvat innehåll som svarade mot dessa. Jag lade mycket stor vikt vid frågan om kunskapsuppföljning. Utan sådan kunde ju min son inte veta om han lärt sig något. Tänk efter själv, tänk boken på ditt nattduksbord. Hur ska du utan kontinuerlig uppföljning kunna veta om du läst och förstått den? Alltså, all kunskap börjar med uppföljning. Följ upp, följ upp, följ upp, som min gamle mentor extatiskt brukade utbrista.

För strukturens skull bestämde jag att timmen mellan 18.00 och 19.00 skulle vikas för koncentrerade och planerade studier sex dagar per vecka. Som en morot i systemet införde jag betyg och små premier som kunde relateras till det studerade innehållet. I förarbetena till den gällande skollagen fann jag försittning, kvarsittning och medsittning som tre disciplinerande åtgärder för de fall min son skulle uppvisa bristande koncentration på uppgiften. Redan dag 1 fick jag användning för alla tre, då glassbilens ankomst fick min son att fullständigt tappa fokus.

bilaDag 2 skulle alltså min son påbörja sin försittning redan 17.45. Den här dagen hade EM i friidrott börjat och han hade tidigare i TV sett några kvalheat på korta häcken. När jag gick in på hans rum strax före sex var han försvunnen. Jag fann honom en stund senare ute på gården ivrigt sysselsatt med att hoppa över de låga staket som delade upp gräsmattan i mindre områden. Jag förklarade att tilltaget skulle innebära för-, kvar-, och medsittning resten av månaden. Min son sprang skrikande in till sin mamma som i sin tur kom ut och undrade vad i helvete jag trodde jag sysslade med. Låt barn vara barn, fräste hon utan någon insikt om att hon genom sin ensidigt formulerade partsinlaga fullständigt hade spolierat förutsättningarna för sin sons kunskapsutveckling.

När klockan närmade sig 18.00 dag 3 hade min sons mor parkerat sig i hans rum. Jag bläddrade förstulet i hans övningshäfte om juraperiodens skifferlager, men hon blängde på mig och väste …du vågar inte! Min son hade tjatat om korta häcken hela dagen och kunde redan räkna upp en stor del av världseliten. Han hade drabbats av korta-häcken-febern. Jag fann honom åter ute på gården hoppande fram och tillbaks mellan de låga staketen. Jag satte mig ner på en bänk och följde hans förehavanden. Han hade bra fart över hindren. Hans fotsättning vid upphoppen var förvånansvärt god och accelerationen efter nedslagen högst påfallande.

Okey, det var inte golf eller tennis, men även när det gällde en perifer idrott som korta häcken fanns uppenbarligen en världselit som lockade sponsorer i den globaliserade ekonomin. Jag tänkte på mitt eget förflutna inom goalball. Genom systematisk träning, höga förväntningar och noggrann uppföljning borde min son kunna utveckla sin talang till användbar spetskompetens i den hårdnande konkurrensen mellan länder och världsdelar. En plan tog form i mitt huvud. . .

Read Full Post »