Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2015

Den dan Då skogen brann

valborg

DEN DAN DÅ SKOGEN BRANN

fritt efter James och Karin

För det var Ivar och Alice, Lillper, Anna Dahlberg,
Gröning och Cwejman
Dom stämde träff klockan nio en söndag
morgon framför grinden hos Cwejman
Dom hade en flaska saft och en flaska
vatten och mat för hela dan
Och i fickan hade Ivar en ask tändstickor

Dom gav sig av klockan tio när alla var där
och solen sken så klart
Dom var på väg till sitt hemliga ställe i
skogen och dom var framme ganska snart
Dom packa’ upp sina grejjor och blandade
saften och Ivar tände en eld
För dom skulle göra kaos och grilla pk

Ivar och Alice, Lillper, Anna Dahlberg, Gröning och
Cwejman
Dom hade bara varit borta i tio veckor
när dom såg att skogen brann
Och där fanns inte något vatten
Och där fanns ingen telefon
Och någon börja’ skrika högt
Och Lillper som var minst sprang därifrån

Jag hämtar hjälp, ropar Ivar,
Försök att släcka om det går!
Jag hämtar hjälp, ropar Ivar,
Jag letar på en telefon!

Alice och Lillper, Anna Dahlberg och Gröning och
Lilla Adam Cwejman
Försökte släcka med mossa och småsten
och grenar men elden bara brann
Och Alice skrek på Ivar
Och Ivar sprang och sprang
Och Lillper tänkte bara på sin pappa

Ivar och Alice, Lillper, Anna Dahlberg, Gröning
Och Cwejmann
Dom kommer hem klockan kvart över elva
på kvällen den dan då skogen brann
Och Lillper hade ont i foten
Och Ivars pappa var arg
Men ändå var dom glada att dom var hemma

Annonser

Read Full Post »

byggställ akro

Förenklat går det att urskilja två slags ledare. Den ena sorten hämtar bekräftelsen för sitt ledarskap hos sina överordnade samt hos dem med större inflytande, den andre hämtar den hos sina underordnade samt hos avnämarna. Den förra sorten bär de egenskaper som passar bra i en auktoritär och hierarkisk organisation, den senare får problem i ett sådant sammanhang men kan fungera utmärkt i en demokratisk organisation.
I skuggan av det auktoritära ledarskapets kris har dessa aspekter av ledarskapet på senare tid åter börjat lyftas fram. Radions program Kropp och själ har gjort ett utmärkt inslag om auktoritärt och demokratiskt ledarskap. Sociologen Roland Paulsens avhandling om ledningskulturen hos Arbetsförmedlingen har rönt stor uppmärksamhet och innovativa ledargestalter som Lisa Lindström hos företaget Doberman börjar ta plats i det offentliga samtalet. Än så länge rör det sig bara om krusningar på ytan men ”det rör sig” och i detta landskap hamnar skolans diskussion om det pedagogiska landskapet ”i brygga” mellan de bägge ytterligheterna. Jag har tidigare berört detta i Den pedagogiska ledaren och auktoritet I och Den pedagogiska ledaren och auktoritet II.

Skolans senaste reformcykel har helt igenom tillåtits bära en enda lekmannapolitikers, Jan Björklunds, prägel. Resultatet har blivit därefter. Reformernas enskilda inslag syftar nästan alla till att förstärka skolans auktoritativa inslag. Det gäller skollagen, skolinspektionen, de centrala målen, betygssystemet, differentieringen av teori och praktik, förste-lärarreformen, lärarlegitimationerna och så vidare. Kontroll, kontroll och kontroll.

Vid skolans förra reformcykel 1989-1994 gällde i stort sett motsatsen. Intentionerna handlade om fördjupad demokrati. Skolan decentraliserades, SÖ avskaffades, skolenheternas självstyre förstärktes, betygssystemet blev safetymålrelaterat, skolpeng infördes, friskolor tilläts och så vidare. Samtliga dessa punkter har (med rätta) utstått hård kritik under 2000-talet men om man läser förarbeten till de olika reformerna går det inte, enligt min bedömning, att se annat än ärligt avsedda demokratiska intentioner (Vad som sedan blev utfallet är en annan och mer komplicerad historia).

I det större perspektivet utgjorde skolans reformcykel 1989-1994 således slutpunkten på efterkrigstidens demokratiseringssträvanden. Vid tiden för den senaste reformcykelns inledning 2007 hade pendeln svängt. ”Den starka ledaren” var åter vad som efterfrågades. Även skolans pedagogiska ledare förväntades kunna utöva sitt ledarskap på ett sätt som formade och satte deras (ledares) prägel på den lokala skolverksamheten. Det är nog först under det senaste året som det i offentliga samtal åter börjar antydas att synsättet inte är oproblematiskt. I spåren av PISA-katastrofer, ett hårdnande samhällsklimat med djupnande klyftor och gungande nationalstater börjar åter det auktoritära ledarskapets inbyggda svagheter göra sig påminda.

Egentligen borde allt det jag har skrivit ovan vara självklarheter. Samhällets infrastruktur blir snabbt mer komplicerad och tekniskt oerhört mycket mer sofistikerad. Samhällets sociala struktur går åt motsatt håll och blir, i akropolisdet längre perspektivet, allt mer primitiv. Makt, kontroll, inflytande och ägande samlas vertikalt och på allt färre händer när den allt mer komplicerade infrastrukturen kräver motsatsen, det vill säga maktspridning, decentralisering, demokratisering och ökad jämlikhet. Självfallet går det då ”troll” i både skola och samhällsmaskineri. Behovet av ett mer demokratiskt ledarskap är skriande och brådskande, men minns vi ens längre hur man gör?

Det demokratiska ledarskapet existerar, frodas och lever i välmåga men endast i begränsade lokala öar. Det gäller vissa arbetsplatser, vissa bostadsområden och inte minst, vissa skolor. På det viset måste det nog vara. Demokratiskt ledarskap är inget som kan storskaligt implementeras uppifrån. Det hör till sakens natur att det måste få växa fram lokalt på de berördas villkor. Detta kräver kunskap, tålamod, kompromissvilja och mängder av tillit. När dessa grundförutsättningar finns blir det oftast någonting mycket bra. En situation där Alla är vinnare.

Skolan som institution samt dess pedagogiska ledarskap har alla förutsättningar att vara föregångare i en riktning mot en fördjupad demokrati som kan svara mot dagens samhälleliga komplexitet. Idag står dock skoldebatten långt i från en sådan målsättning. PISA-resultaten är diskussionens nav och runt dem rör sig olika stereotypa uppfattningar om hur Skolsystemet, i Singular och med stort S, bör formas och implementeras. Ingen kommer att gå segrande ur den tvekampen.
To be continued…

Read Full Post »

billig bild xs

Sociolog Roland Paulsen i en slutreplik, främst riktad till nationalekonom Anna Sjögren:

”Vi fick en svällande föreläsning om hur bra det är med kvinnor som lönearbetar. Tack för det.

Men ingen har ifrågasatt det här. Det är klart att det är bra med lika stor tillgång till det lönearbete som strukturerar samhället, att bli ett eget ekonomiskt subjekt, men det är en fet generalisering att säga, att eftersom det behövs i u-länder som vi faktiskt kan ha exploaterat imperialistiskt, så måste vi värna om det i Sverige också. Vilket tydligen innebär att man absolut inte kan sänka arbetstiden.

Om man tog alla produktivitetsvinster och skeppade i väg dem till länder som behöver dem mer skulle jag så klart vara för att vi fortsatte arbeta lika mycket som idag, men hur i helsike kan man ens låtsas som om det är något vi håller på med?

Det finns ett samband mellan lycka, välstånd och tillväxt. Om man ser på lycka, gäller det sambandet bara fram till en viss gräns, därefter finns det nästan ett negativt samband, när vi får fler och fler psykiska diagnoser och mer psykiskt lidande i samhället. I Sverige nådde vi den gränsen ungefär på 70-talet. Sedan dess är det i princip ett nollsamband mellan tillväxt och lycka. Och där finns det i princip ett egenvärde i att föregå med ett gott exempel. Där kan vi faktiskt visa att allt gott uppstår inte ur att vi producerar mer och mer. Vi kan ta ut det i form av fritid.”

Se gärna hela den intressanta diskussionen på UR-play här:

http://embed.ur.se/embed/189845?cid=44iqli-4tk564

 

Read Full Post »

öh g&s slåss

På DN.se publiceras i dag ett inlägg under rubriken ”Okunskap bland lärare gör att mobbningen inte minskar”. Inlägget har fått viss spridning och har delats och kommenterats i sociala medier. Möjligen kommer det under några dagar, eller veckor, att återigen ligga ett visst fokus på frågan om mobbing i skolan. Inläggets påstående, att mobbingen i skolan inte minskar, bygger på en undersökning av företaget Friends. Slutsatsen, att det beror på lärares bristande kunskaper, skall tillskrivas inläggets författare, Lars Arrhenius och Ditte Karlsson, från Friends respektive Lärarförbundet. Jag har ingen anledning att misstro den refererade undersökningens resultat, däremot förefaller de slutsatser som dras långt ifrån självklara.

Mobbning är en oacceptabel företeelse, i skolan såväl som när det gäller samhället i stort. Tendenser till mobbning skall alltid bekämpas. Friends är ett företag vars affärsidé handlar om att göra detta. Det är naturligtvis sympatiskt. Friends är inte vinstdrivande, men inte heller ideella. De tar betalt för sina tjänster och har i dagsläget drygt 40 anställda medarbetare. De bör ha ett intresse av att ”sälja in” sina tjänster, som i första hand utgörs av utbildnings- och informationsinsatser inom området antimobbning på skolor och i föreningsliv.

I debattinlägget på DN.se pekar författarna entydigt på utbildningsinsatser som mobbningproblemets lösning, utbildningsinsatser som Friends själva tillhandahåller. Friends gör alltså en undersökning, skriver ett debattinlägg om problemet och utropar sig själva som problemets lösning. Jag värjer mig instinktivt mot ett sådant upplägg.

Friendsrapporten utmynnar i att mobbningen inte har minskat under de senaste 20 åren. Av dessa 20 år har Friends funnits med i 15. I deras prospekt kan man läsa att mobbningen på de skolor som deltagit i deras insatser har minskat med 24% redan det första året. Hur skall detta förstås? Är Friends verksamhet inom skolan försumbara sett till hela volymen, eller har mobbningen ökat i motsvarande grad på icke-deltagande skolor? Uppgifterna förefaller motsägelsefulla.

öh bollaFör att återvända till debattartikelns huvudtes, att lärare är okunniga. Om vi betraktar de senaste 20 årens skolutveckling så har mobbning varit ett centralt tema under åtminstone 10 av dem. Jag vill påstå att mobbingstävjande insatser har gjorts i massor. Under denna period har lagar och planer mot diskriminering såväl formulerats som implementeras. Skolans styrdokument har försetts med tydliga skrivningar utmynnande i nolltolerans. En omfattande Skolinspektion har sjösatts och dessutom försetts med Barn- och elevombudet samt Skolväsendets överklagandenämnd. På snart sagt varenda skola i Sverige har ett mer eller mindre omfattande antimobbningsarbete bedrivits. Ofta i ”egen regi” men heller inte sällan i samarbete med Friends eller något liknande företag eller organisation. Inget av detta har rubbat mobbandet som företeelse en millimeter. Man måste verkligen fråga sig, är okunskap verkligen problemet?

Min alternativa hypotes handlar om att samhällsklimatet under 2000-talet successivt har hårdnat. En värderingsförskjutning pågår där den ideologiska essensen tycks vara att var och en, så långt det går, skall klara sig själv. Vi har ännu svårt att acceptera konsekvenserna av en sådan värdeförskjutning när de blir synliga bland barn och resulterar i hackordningar. Barnen finns i skolan. På skolan läggs därför uppgiften att värna de humanistiska värden som utgör förutsättningen för fredlig samexistens. Skolan utför ett uppoffrande arbete för att klara denna uppgift men slåss givetvis mot tidvatten och väderkvarnar. Resultatet blir endast att mobbningen inte ökar, vilket sett ur ett vidare samhällsperspektiv är ett ganska bra betyg på skolans insatser?

Om Friends ändå tror sig äga en mirakelmedicin, då är skolans mobbningsproblem i stort sett lösta och då lovar jag att äta upp alla mina kepsar (mer än 20). För min del är jag säker på att nyckeln inte ligger hos Friends utbildningar i normkritik, utan hos vår riksdag, regering och vårt näringsliv. De har makten att bestämma vilket samhälle vi vill ha. Undertid får skolan kämpa på.

Jag har för övrigt skrivit en dystopi om skolmobbning här: Kamratfostran – utredningens resultat i sammanfattning.

Read Full Post »

Ett band från Edinburgh som Du inte visste fanns…

Read Full Post »