Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2016

alvi5

Idag skriver Expressens ledare att landets studenter inte har något att fira på studentflaken. Det börjar se ut som en trend, detta att nedlåtande mästra landets unga. Sorgligt. Jag vet inte om Ann Heberlein var den som satte tonen med sin studentflakstext på SVT-opinion för en vecka sedan. Det är den jag ägnar ett svar här nedan.

Det senaste decenniet av svensk skolpolitik verkar ha gått Ann Heberlein helt förbi. Sveriges utbildningsminister har varit Jan Björklund och hans reformagenda har varit nästan ordagrant vad Heberlein efterlyser i sin slutkläm, att en ”…lärare ska vara en auktoritet och eleverna är i skolan för att lära sig”. Ändå har skolans resultatutveckling varit dyster. I många mätbara avseenden har fallen till och med varit brantare efter 2006 alvi3jämfört med den föregående tioårsperioden. Att stigmatisera skolan, att ropa på ordning, reda och lärarauktoritet är kanske otillräckliga åtgärder, kanske missriktade eller rent av kontraproduktiva?

Ann Heberlein började undervisa på universitet 1999 och hävdar att studenternas förkunskaper sedan dess har sjunkit dramatiskt. De studenter som då mötte henne hade gått större delen av sin skolgång i en nyligen kommunaliserad skola som avlövades i spåren av 90-talskrisen. Begrepp som ”lärarlös undervisning” kom i svang och friskolor som John Bauer expanderade. Från år 2000 skedde en stegvis återreglering av den nationella skolan parallellt med en ekonomisk återhämtning och satsning på lärartäthet med mera. Det förefaller mystiskt om dessa åtgärder inte skulle resultera i annat än fortsatt sjunkande förkunskaper bland rikets studenter, förmodligen därför att orsakssambanden är mera komplexa än vad Heberlein vill se. Satsningen på alvi4vuxenutbildning och breddningen av högskolans bas skedde i snabb takt vid 1900-talets slut och bör gradvis ha förändrat urvalet av studenter. Skolans förvandling till en marknad är en pågående grundläggande förändring. Inget av detta nämns eller problematiseras dock av Heberlein.

Ann Heberlein har samlat sin skolkritik i ett enda påstående om vad som utgör problemets kärna, nämligen ”…den bisarra idén att läraren ska vara någon sorts kompis som ska leverera underhållning”. Efter ett decennium med Jan Björklund som främste skolreformator blir påståendet obegripligt. Vad syftar hon egentligen på och vem bör känna sig träffad? Är det en uppgörelse med Ellen Key, med Alice Miller eller med Lars H. Gustafsson? Som alltid, när dylika påståenden framkastas, konkretiseras de inte. De lämnas till uttolkaren att fylla med innehåll.

alvi2Inte heller konkretiseras hennes enda förslag, att införa ordning, reda och lärarauktoritet. Det konkretiseras förresten ytterst sällan. Man tycks tro att lärarauktoritet kan uppstå genom ett beslut i riksdagen, eljest råder beröringsskräck med den grundliga systemförändring som kommer att krävas för att förverkliga visionen.

Följdriktigt avfärdar Ann Heberlein Skolkommissionens förslag. Jag är för egen del försiktigt positiv till delrapportens anslag. Dialog, nationell samling och en nationellt samordnad skolutveckling kan vara vägen framåt. Vad Heberlein framhåller som skolans syfte, att förbereda arbetskraften, är i själva verket bara en delmängd i det övergripande syfte som ända sedan antikens dagar har varit att reproducera värden, mål och föreställningar som utgör samhällets gemensamma grundfundament. Vilka dessa är i en nordisk demokratisk kontext är vi antagligen hyggligt överens om.

Annonser

Read Full Post »

banglatrade3

Ibland kunde man önska sig lite konsekvenstänk från de som tar plats i skoldebatten. Den ter sig annars som ett ihoptrasslat garnnystan med många lösa ändar. Som nu, diskussionen om våra överbelastade lärare och vad man skall göra åt saken. Moderaternas landsmöte är tydliga med att lärare bör avlastas så att de kan undervisa mer. Protesterna från lärarhåll kommer omedelbart. Avlastning, ja tack men inte mer undervisning.

maskin_0162Sista ordet är inte sagt och inga beslut är fattade men jag kan redan nu konstatera att devisen, låt lärare vara lärare och ägna sin tid åt undervisning har hörts en hel del det senaste året. Inte minst har devisen ljudit från lärarfacken i samband med kampanjer för statsimplementerade så kallade lärarassistenter. När det i nästa led av konkretion går upp för dem att mer utrymme för undervisning innebär just mer utrymme för undervisning blir de ledsna. Det var liksom inte så det var tänkt?

Skoldebatten hamnar allt för ofta i denna typ av ogenomtänkta vinkelvolter. En högljudd problembeskrivning får fäste i media och landar hos våra politiker som svarar med en storskaligt framhastad reform av något slag. Om vi funderar över operation lärarassistent så bör en verksam sådan handla om minst tiotusen tjänster, om den skall ge märkbar effekt.  Det innebär en årlig nettokostnad på Delmon Haffo3,6 miljarder, sannolikt 4,0 miljarder kronor. Vem trodde att det allmänna skulle skjuta till dessa medel ovanpå förstelärarpengar, lönesatsningar och minskade klasstorlekar utan att röra lärartätheten? Det är naivt i så fall. Svensk skola kan inte räkna med några nettotillskott under överskådlig tid.  Snarare är det tveksamt om den framgent kan räkna med samma andel av vår BNP. Därför måste skolan reformeras smart och konsekvenserna av varje enskild reform vara ordentligt genomtänkt.

Jag håller i sak med om, om vilket jag har tjatat en hel del, att skolan dras med ett administrativt underskott. Låt mig därför framställa ett par tänkbara nollsumme-scenarion för frågans lösning:

Om vi fullföljer de tankegångar som virvlar runt på M:s landsmöte, i sociala medier och i våra centrala lärarfack så kan vi givetvis välja att ta konsekvenserna av en storskaligt statlig implementering av skräddarsydda lärarassistenter. Dessa tar hand om allt strul som kan störa lärares undervisning och lärare kan dessutom få prov och examina centralt och anonymt rättade. Om lärare avlastas undervisningens fostrande inslag och dessutom avprofessionaliseras i bedömningshänseende, frigörs så klart kapacitet för undervisning. Låt oss säga att denna dessutom inriktas på traditionell katederundervisning, förmedling av centralt formulerat faktainnehåll så som Jan Björklund och hardcore-traditionalister förespråkar, så frigörs ännu mer kapacitet för undervisning. Man skulle, så som görs i vissa skolmodeller, kunna samla lektionsinnehåll med övningar och exempel i mappar, lektion för juteindustrin_0169lektion, läsår för läsår och på så sätt frigöra ännu mer kapacitet för undervisning. I detta perspektiv finns det inte några starka argument för en undervisningsskyldighet understigande 30 timmar per vecka. Om svårintegrerade elever samlas i specialklasser kan dessutom klasstorlekarna ökas till minst 40 elever/klass. Ingen lärarutbildning behöver längre överstiga tre år (utom möjligen 1:e-lärarnas om de skall organisera mappsystemet). Motsvarande rationalisering kan naturligtvis göras i rektorsledet. Ett så industriellt, positivistiskt och behavioristiskt sätt att tänka kring skola är ovant för oss i Sverige och har svårt att få fäste i den faktiska verksamheten. Emellertid har idétraditionen ett starkt fäste i skoldebatten, som en abstrakt protest mot en demokratisk, värdegrundsorienterad och progressivistisk skola.

En alternativ utgångspunkt är att fortfarande erkänna skolans administrativa underskott men förlägga ansvaret för att lösa detta på skolans professionella verksamhet. De öronmärkta medel som centraldirigerats för att åtgärda ditt och datt får istället tillfalla skolenheten som en budgetförstärkning och uppdraget att lösa problemet tillerkänns den lokala verksamhetens samdistribuerade ledarskap. Lärares och rektorers professionella ansvar banglatrade1betonas mer än idag. Behovet av centrala och kommunala kontrollsystem lättar, vilket verkar administrativt avlastande i alla led. Om skolenheten bäst optimerar sin verksamhet med lärarassistenter, karriärlärare, ekonomer eller skolsekreterare bestäms av skolenheten. Behov och förutsättningar kan som bekant skilja sig en del mellan skolor. I detta scenario säkrar staten den nationella skolans likvärdighet genom att byta fokus från i första hand kontroller och påbud till att arbeta skolutvecklande.

Summa sumarum: Så som jag önskar mig skolan bör lärares undervisningstid absolut inte öka, snarare tvärtom. Därför att, i gengäld måste lärares professionella ansvar främjas och betonas. Som verksam lärare ansvarar man för att planera, genomföra och följa upp lektioner, liksom banglatrade2man ansvarar för en samvetsgrann uppföljning och bedömning av varje elev, en kontinuerlig egen fortbildning, liksom man ansvarar inför de politiskt och demokratiskt formulerade mål som finns samlade i skolans läroplan. Om framtidens skola skall ha en chans bör ingen av dessa garanter för yrkets autonomi kompromissas bort, snarare bör de återerövras. Något liknande gäller naturligtvis skolans lokala ledarskap. Inför alla storskaliga implementeringsförslag bör konsekvenstänket därför alltid finnas där, oavsett om det gäller legitimationer, förstelärare, lärarassistenter, ordningsregler, centralt rättade prov eller något annat. Skola är olika och komplex, fungerar allt sämre med storskalighet och likformighet. Skolans avsiktsförklaring är och bör vara demokratiskt beslutad, dessutom respekteras som sådan. Kraften, kunskapen, lärandeorganisationen och framåtrörelsen finns i den lokala skolverksamheten och bör respekteras som sådan.

Read Full Post »

lek

Jag är för min del övertygad om att den skola vi format under senare år, inte särskilt väl speglar barnens lärande. Jag betraktar tvååringen som gång efter gång krånglar sig upp i den otympliga rutschbanan. Barns lärande sker med alla sinnen, över allt, hela tiden.

Den nya vurmen för auktoritär förmedlingspedagogik framstår som obegriplig. Barns lärande sker dialogiskt och modellerande, med sin högsta utväxling i vad Vygotskij kallade den proximala utvecklingszonen. Det utgör motsatsen till den konstruerade överordning och underkastelse som utgör den klassiska förmedlingspedagogikens kärna.

Den skola vi format under senare år rustar knappast våra barn för omfattande framtidsutmaningar. Den låser in deras lärande, är en utvecklingsbroms. Den lär dem möjligen lydnad, olydnad och att prestera på andras villkor.

Jag talar inte om någon revolution, att skolsystemet måste vändas upp och ner. Vad som krävs är kulturförändring, egentligen att våga ge plats för en optimistisk och frigörande människosyn. I sammanhanget utgör faktiskt Skolkommissionens delbetänkande en strimma av hopp.

Jag ville bara få detta sagt och mina bevis är till stor del anekdotiska, det vill säga mina egna erfarenheter av barndom, lärargärning och föräldraskap.

Read Full Post »

globa

Skolans viktigaste aktörer, med regeringen i spetsen skrev i går (10/5) ett inlägg på DN-debatt under rubriken Enighet om fem punkter för att stärka läraryrket. Jag försöker läsa välvilligt och slås av att brödtexten är riktigt bra. Anslaget är positivt och viljan att bygga vidare skolutveckling på bred dialog är sympatiskt. Argumentationen formar sig till en hoppingivande resa mot inläggets konkretiserande crescendo, de fem punkterna. Det visar sig att dessa utgör inläggets svagaste del. De saknar, i allt väsentligt, nytänkande.

Inför en djupnande skolkris verkar de flesta mena att mer av samma är det enda som kan lösa problemet. Författarna till inlägget problematiserar förvisso den slarviga reformering som drabbat skolan de senaste åren men tycks ändå resonera som om inga alternativa sätt att tänka existerar. Jan Björklunds kunskapsskola utgör axiomet och med några smärre justeringar i legitimationsfrågan och det hugskott som fick namnet karriärtjänster bör läraryrket kunna anses stärkt. Jag är av en annan uppfattning och presenterar här fem alternativa punkter för att stärka läraryrket:

vovve

  1. Återupprätta kontraktet mellan skola och samhälle.

De barn som i dag går i skolan växer upp till ett samhälle där det råder svår bostadsbrist och en ungdomsarbetslöshet som pendlar runt 20%. I det offentliga samtalet förmedlas konsekvent bilden av en skola i sönderfall med snabbt fallande kunskapsresultat och att detta beror på dåligt föräldraskap och våra barns ovilja att anstränga sig. Ovan på detta förmedlas en dystopisk bild av ett land i kris som inte har råd med sina barn och unga, trots att vi bor världens rikaste land. Debatten är polariserad och rent värdenihilistiska strömningar tillåts, via alternativmedia och de sociala mediernas mobbar, styra delar av den politiska dagordningen.

Våra barn är inte opåverkade av allt detta. De apokalyptiska framtidsvisioner de möter varje dag under sin uppväxt formar dem till vilka vuxna de kommer att bli. Även barnen noterar hur en accelererande skolsegregation delar upp dem i önskvärda och oönskade. Så måste det inte vara.  Skolan skulle kunna utgöra den positiva sammanhållande framtidsvisionen om förhållandet mellan skola och samhälle präglades av tillit och förväntningar, om varje barn tydligt fick uppfatta budskapet om att de är landets främsta tillgång, vår enda guldreserv.

För att ett sådant samhällskontrakt ska bli trovärdigt måste skolan vara likvärdig och en skolansträngning måste löna sig, predestinera framtiden. Det duger inte att påstå att utbildning leder till jobb om det inte gör det. Även barn genomskådar sådant och känner till marknadsfenomen som jämviktsarbetslöshet och utbildningsinflation. De ser också de horribla anställningsvillkor som, trots stora ansträngningar, drabbar många av de unga som ändå får in en fot på arbetsmarknaden. De ser också hur nepotism och social tillhörighet tillåts erodera meritokratin*, skolans kanske främsta försäljningsargument.

Vad har allt detta med läraryrket att göra? Att småfix inom den rådande krav- och kontrollkulturen inte kommer att förändra så mycket. Skolpolitiken och dess kultur måste omdefinieras från negativ projektionsyta till positiv framtidsinvestering och en bra början är att de maktcentran som formulerat inlägget på DN-debatt börjar fundera på hur ett återupprättat  kontrakt mellan skola och samhälle skulle kunna se ut. En sådan fokusförskjutning kommer omedelbart att spilla över på alla lärares arbetssituation.

 

  1. Skapa dynamiska nationella skolmyndigheter.

Skolinspektionen har sedan 2008 förmedlat och spridit en nedbrytande nidbild av svenskt skolväsende. Statens skolutvecklande uppdrag har helt avvecklats medan Skolverket har överhopats av reformkorrigerande sisyfosarbeten. Inled omedelbart en översyn av skolans nationella myndigheter.

Bortsett från sörjandet för skolans nationella myndighetsutövning bör det skolutvecklande uppdraget sättas i första rummet. Det måste inte betyda att Myndigheten för Skolutveckling återuppstår, men motsvarande stöd och process måste finnas. Skolinspektionens roll måste avgränsas och bör i första hand handla om att laglighetspröva enheters och huvudmäns myndighetsutövning, i fallet friskolor även ekonomi.

Skolverket borde för länge sedan ha getts i uppdrag att skapa nationella system, plattformar, utbildningar och vägledning för den skoladministration som genereras av kvalitetsuppföljning, diarieföring och annan myndighetsutövning (ex. betygsättning). De lokala ”hjuluppfinnande” aktiviteter som i dessa avseenden nu pågår runt om i skolsverige är ett gigantiskt slöseri med tid, pengar, tålamod och kompetens.

Vad har allt detta med läraryrket att göra? Den avprofessionalisering som följt med de senaste årens inriktning på kontroll och detaljstyrning bör ersättas av kollegial samverkan och skolutveckling som genom nationellt sammanhållande (statliga) inslag ges legitimitet och möjliggör systematisk spridning av goda exempel.

 

  1. Arbeta för rättvis lönesättning.

En olycklig kultur har fått sätta sig där facken kan spela ut stat, SKL och huvudmän mot varandra och politiker i slutändan intervenerar i lönesättningsprocessen på ett sätt som snedvrider lönebildningen och ger svårförutsägbara långsiktiga konsekvenser för lönestruktur, lärarnas arbetsmarknad och samhällsekonomin i stort. Höjningen av lärarlönerna måste ske i en ordnad och långsiktigt hållbar process där uppdelningen i godtyckliga vinnare och förlorare inte blir för påfallande. Det är statens, SKL:s och huvudmännens absoluta skyldighet att tala sig samman om dessa saker och sedan möta facken i en ordnad process. Statliga lönefringisar, regionala löneskillnader och former för/alternativ till, den individuella lönesättningen utgör knäckfrågor. Marknaden i sig själv är uppenbart oförmögen att lösa den skada som lönekaoset åsamkar skolsystemet.

kufVad har allt detta med läraryrket att göra? Forskning och beprövad erfarenhet pekar mot att samarbetsfrämjande inslag och en upplevd känsla av relativ rättvisa främjar utvecklingen i lärandemiljöer. Konkurrenshöjande incitament och upplevt godtycke är ofta direkt kontraproduktivt.

 

  1. Återför makten över skolenhetens inre organisation till skolenheten.

Punkt nummer fyra kan i stort sett stå som den gör i artikeln från DN-debatt. Precis som Skollagen anger måste skolenhetens ledning i samverkan svara för dess inre organisation. Denna möjlighet är idag svårt kringskuren. Vissa ramar behövs naturligtvis, så som exempelvis att elevhälsoorganisationen är angiven i Skollagen. Utöver detta bör det dock vara upp till enheterna att organisera sitt ledningsbehov, sin administration och sina resurser för kvalitet och utvecklingsarbete.

Under denna punkt hamnar en diskussion om karriärtjänsterna, som ju på ett tydligt sätt kringskär skolenhetens möjlighet att fritt utforma sin inre organisation (Hur gick det förresten till när utbildningsdepartementets tydliga anvisning om ett rent lönepåslag för visad lärarskicklighet förvandlades till vetenskapligt förankrade skolutvecklingstjänster?). Vad vi kallar karriärtjänster är inte några karriärtjänster eftersom sådana per definition emanerar ur ett identifierat organisationsbehov. Vår bakvända svenska modell är istället att först tillsätta tjänsterna, sedan grubbla över vad de ska användas till. Den är helt enkelt bakvänd, sett till forskning och beprövad erfarenhet.

De pengar staten anslagit till karriärsystemet motsvarar storleksmässigt ungefär vad som skulle ha behövts för att lösa skolans administrativa underskott. Pengarna borde hellre ha öronmärkts för detta med ett uppdrag till landets skolenheter att lösa problemet. Ur detta hade antagligen modeller för reella karriärtjänster (med full organisatorisk utväxling) kunnat uppstå.

Vad har allt detta med läraryrket att göra? Makt, ansvar och inflytande över den egna arbetssituationen skapar en känsla av sammanhang (KASAM). Denna måste i så stor utsträckning som möjligt ligga lokalt och utövas av skolledning, lärare och annan personal i ett samproducerat ledarskap. Detta leder även i förlängningen till att lärare avlastas administration.

 

  1. Åtgärda det fria skolvalet.

Det fria skolvalet utgör en tydlig orsak till att verksamheten för såväl skolenheter som skolhuvudmän blivit allt mer svårplanerad under 2000-talet. Förutom den segregation som uppstår, leder valmöjligheterna till osäkra elev- och ekonomiprognoser. I det större perspektivet ger det negativa effekter på sådant som planering för bemanning, dimensionering och organisatorisk stabilitet. Konkurrenssituationen mellan skolor spär på känslan av osäkerhet och tar fokus samt resurser muggfrån kärnverksamheten. Efter att nu Chile kastat in handduken står Sverige ensamt kvar i världen med denna marknadsanarkistiska skolmodell. Det bör inte få fortgå.

I vissa avseenden utgör det fria skolvalet och friskolorna irreversibla reformer. Det går inte att med ett riksdagsbeslut backa bandet till 1991 utan att skapa svårläkta konflikter. Frågorna är dock av så avgörande strategisk betydelse för nationen Sveriges framtida utveckling att jag förordar en folkomröstning om saken.

Vad har detta med läraryrket att göra? I Sverige finns långt över 200.000 utbildade lärare. Det gör det till ett av landets största yrkesområden. En folkomröstning med skolfokus skulle på ett unikt sätt belysa läraryrkets situation och föra upp de långsiktigt strategiska skolfrågorna på agendan. I den bästa av världar skulle den kunna leda till en faktisk nationell enighet om vad som bör vara vårt skolsystems vägledande grundprinciper.

 

* Tyvärr saknas det ännu forskning på detta område. Mitt påstående är en välgrundad hypotes, snarare än ett bevis. Det är verkligen hög tid att SCB:s rapport 64, 1990 om ”Ungdomars inträde i arbetslivet 1973-85” får en uppföljare som kan kvantifiera senare års förändringar.         

Read Full Post »