Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2016

För ett par år sedan skrev jag en text om Janne Josefsson. Han hade då rasat mot att rökning förekom bland fattiga människor och jag var övertygad om att utspelet var en journalistisk dimridå för att nå ett annat och djupare syfte. Jag hade fel och texten om Janne är en av de sämre som har lämnat min ordbehandlare. Jag har övervägt att radera den men i slutänden bestämt mig för att låta den ligga.Man skall stå för sina misstag och helst även lära sig något av dem.

elvis

Med tiden har alltså Janne Josefsson visat sig vara bärare av precis de åsikter han torgförde i samband med sina nedslag bland fattiga svenskar. Den som röker svälter inte, case closed. Senast såg jag honom ståendes på en scen vid Bok och Bibliotek i Göteborg. Han framförde ståndpunkten att yttrandefrihet innebär rätten att ”fritt” (i mån av betalningsförmåga) yttra vad som helst, var som helst. En journalist från DN försökte förklara lagstiftningens fundamenta men Janne Josefsson ville inte lyssna. Han förklarade att det delades ut Lenin-karameller till barn och menade att det därför (tror jag) vore orimligt att inte ge plats för nazistiska bokbord. Hans kontenta tycktes vara att man ”alltid” (i mån av betalningsförmåga) skall ta debatten med alla, överallt.

 

Janne Josefssons ståndpunkt är problematisk. Problemets relativistiska dimension blir synlig när han väljer att kontra förintelseförnekare med förnekare av folkmorden i Kampuchea. Förintelsen av judar under 2:a världskriget är svvtväldokumenterad, liksom judeförföljelsen och antisemitismen. Förintelseförnekandet som sådant förekommer i princip endast som del i en antisemitisk propaganda.Kraften ligger inte i idéns eventuella verifierbarhet, vilken är obefintlig och lätt att genomskåda som en konspirationsteori. Snarare utgör hela diskursen ett exempel på spridande av desinformation i propagandistiskt syfte. Historierevisionen utgör en underström i ett framgångsrikt propagandakrig som understödjer en pågående nyfascistisk renässans i västvärlden. I länder som Ungern, Polen och Ryssland är maktövertagandet redan långt gånget och den omedelbara effekten är kraftiga inskränkningar av, just, yttrandefriheten. Diskursens inre logik blottläggs i de bevingade ord som fälls av SD:s juridiskpolitiska talesman i den famösa järnrörsfilmen, ”Visst är det kul att vara en ögontjänare”.

Janne Josefsson valde att inte bemöta dessa frågor i sak utan pekade som sagt på att det även fanns en monter där man förnekade folkmorden i Kampuchea och ytterligare en där man förnekade existensen av slavarbete i Nordkorea. Det är naturligtvis lika illa i så fall och skulle kunna utgöra ett tecken på att hela bokmässan börjar glida mot en propagandistisk avgrund. Men fanns dessa montrar? Jag hittade dem inte och årets mässbesökare verkar sväva i ovisshet gällande om så var fallet. Dessa montrar har inte lämnat några spår i mässprogrammet, eller på internet. Under alla omständigheter bygger Josefssons resonemang på principen att en extrem ståndpunkt kan rättfärdigas av en annan extrem ståndpunkt, en lögn kan rättfärdigas av en annan lögn. I ett samtalsklimat som bygger varje resonemang på denna relativistiska balans kommer yttrandefrihetens gränser att i längden regleras av darwinistiska principer. Den som skriker högst vinner. Det är också vad som sker med det offentliga samtalsklimatet i vår samtid.

I högerextrema kretsar har debattörer som Janne Josefsson och Ann Heberlein snabbt etablerat en ikonisk status. Aktörerna i denna, ”de uppvaknades” debattnisch, har ytligt sett det gemensamt att de har övergivit en tidigare vänsterliberal framtoning för att omfamna och torgföra ett antal högerextrema kärnfrågor. Sakpolitiskt tycks, vid sidan om invandrarkritiken, den för närvarande propagandaviktigaste frågan gälla yttrandefrihet, i praktiken rätten att använda det demokratiska samhällets institutionella eller väletablerade plattformar för att framföra högerextrema idéer och ståndpunkter. Det ironiska med denna debattnisch är att själva rättigheten, yttrandefriheten, redan är fastslagen i grundlagen och att media formligen svämmar över av dessa frågor medan debatten som sådan närmast aktualiserar sin motsats, nämligen inskränkta rättigheter. I länder där högerextrema idéer har vunnit reellt politiskt inflytande inskränks yttrandefriheten systematiskt. På vägen dit, i länder som vårt eget, används yttrandefriheten för att skrämma, tysta, hetsa och desinformera. Även den enkelt kontrollerbara sanningen att det förhåller sig på detta sätt, relativiseras enligt kålsuparteorin, där liberaler, vänsteranhängare och den demokratiska statens olika etablissemang påstås hata, hota, censurera och desinformera i samma utsträckning som extremhöger. Anledningen till att värnandet om yttrandefriheten i sammanhanget framstår som så irrationellt och tveeggat är antagligen just därför att det bara utgör ett medel som helgar egna, för stunden, politiska ändamål. I takt med att det egna politiska inflytandet ökar, omvärderas denna och andra principiella ståndpunkter undantagslöst i riktning mot en mer auktoritär, åsiktsbegränsande och antidemokratisk hållning.

Allt detta vet vi. Det är väldokumenterat och ligger så att säga i fascismens DNA. Att Janne Josefsson ikoniseras av dessa krafter gör honom dock inte till fascist, bara till en ogenomtänkt debattör. Om hans argumentation är tänkt som ett ställningstagande för någon slags principiell humanism eller tanke om likvärdighet så är den misslyckad. I debatten på Bok och bibliotek blev han grundligt överkörd i sakfrågan, helt enkelt därför att hans resonemang saknade en bärande analys. Janne Josefsson vill inte diskutera yttrandefrihetens rättsliga aspekter eller de etik- och ansvarsfrågor som kan kopplas till begreppet. Han vill heller inte se frågans maktstrategiska dimensioner eller göra någon skillnad mellan ”rätten att…” och ”möjligheten att…”. Kvar blir, med nästan kirurgisk precision, bara de aspekter av frågan som extremhögern älskar att omhulda, nämligen kunskaps- och värderelativismen.

När jag avlutar denna text trendar åter haschtaggen ”#ug”, Uppdrag Granskning, på Twitter. En närmast oändlig rad av anonyma konton tävlar om att ta heder och ära av ett fåtal namngivna offentliga personer som inte har med inslaget att göra, men som i andra sammanhang har tagit ställning för människors lika värde. Ytterst få, om ens någon, kommenterar programmets innehåll.

Annonser

Read Full Post »