Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2017

Så handlar det alltså åter om lydnad. Idealen stavas artighet och väluppfostrad. Efter världskrigens fasor öppnades ett historiskt fönster mot jämlikhet, demokrati och en humanare världsordning. De auktoritära lydnadsidealen beforskades grundligt och samlad empiri förpassade dem till historiens sophög. Det stod klart att ett öppet, demokratiskt välfärdssamhälle behövde byggas på annan grund. Det krävde kritiska, fria och kunniga individer, förmögna att fatta självständiga beslut. Du-reformen genomfördes och barnagan avskaffades. Kolonierna återlämnades till sina rättmätiga ägare och våra samhällskontrakt grundades i en positiv förväntan på att varje individ kunde och ville bidra. Pedagogiken färgades av humanistisk psykologi och våra skolsystem utformades med emancipatoriska principer för ögonen. Under tvåtusentalet har dock allt detta eroderat i takt med att välfärdsstater har nedmonterats och de transnationella kleptokratierna vunnit inflytande över globala informationsflöden. Nu skall våra barn åter stå i raka rader och samfällt svara God morgon herr magister. Så gör man i Kina, och det fungerar ju bra i den diktaturen.

Vad gäller lydnadsidealet, syftar jag i ingressen på den senaste tidens mediala hyllningar av den Internationella Engelska Skolan. Få, om ens några, verkar uppfatta att det rör sig om ett iscensatt propagandanummer ämnat att befästa stödet för vinstdriven välfärd och fritt skolval i ett auktoritärt utformat skolsystem. Koncernens skolor är hela friskolesfärens murbräcka i en stundande hård debatt inför valrörelsen 2018. IES representerar inte i första hand en pedagogisk idé och koncernens ägarpar är inte några skolintresserade medborgare, vilka som helst. Parets kvinnliga part, Barbara Bergström, känd för att vilja kunna sparka illojala lärare, taxerade 2012 för landets högsta inkomst efter att ha sålt IES till amerikanska riskkapitalister. Maken, Hans Bergström, gjorde sig känd i valrörelsen 2014 som rådgivare åt Sverigedemokraterna, den som med uppmaningen att ”välta bordet” iscensatte partiets försök till parlamentarisk statskupp. Hans Bergström lierade sig för övrigt redan på 1990-talet med Jan Björklund för att, med DN som plattform, propagera mot den svenska skolmodellen och för friskolor. Inget av detta tycks värt att problematisera, eller ens värt att notera i strömmen av hyllningsartiklar. Skandalrubrikerna när det gäller skola viks för sådant som en lekfull studiedag i Malmö Stads grundskolor. Sådan är tidsandan.

Man kan å andra sidan konstatera att IES är en synnerligen populär skola. Konceptet byggdes redan från start genom att låna statusmarkörer från de traditionella internatskolorna och därigenom locka till sig den kapitalstarka elitens barn. Den transcendentala kollektivismens övningar, byggandet av en exklusiv gruppidentitet, äger stark dragningskraft i delar av befolkningen. Att betrakta sig som utvald, tillhörandes eliten, utgör också ett starkt incitament för skolans elever. De marscherar åt det håll skolan pekar och presterar mer än nöjaktiga resultat, oavsett lärartäthet eller närvaro av särskilt stöd. Exklusiviteten ger dem vingar. Med exklusiviteten som främsta varumärke, finns det en gräns för hur mycket IES kan växa innan varumärket börjar krackelera och inte längre levererar exklusivitet. Hyllningskören bortser från denna faktor och argumenterar som om skolans framgångsfaktorer vore allmängiltiga och att i princip hela skolsystemet skulle kunna fungera som IES, ett synsätt som i allt väsentligt saknar såväl evidens som empiri.

Hur är det nu man säger? Arbetarklassens barn är de stora förlorarna när skolan bygger på elevaktiva principer, snarare än auktoritet och lydnad. Det går att diskutera denna utsaga, men de kapitalstarka barnen anses klara sig oavsett vad som gäller. Ur detta perspektiv skulle en hel del av IES starka fokus på regler och procedurer kunna betraktas som onödigt. Det skulle, ur detta perspektiv, finnas utrymme för att framgångsrikt utveckla elevaktiva arbetsformer. Det finns ju dessutom fakta som tyder på att skolan över tid har underpresterat om dess resultat rensas för socioekonomiska faktorer. Endast 29% av elevunderlaget kommer från hem utan akademisk studietradition. Dessa 29% bärs, förutom av exklusiviteten, fram av starka ”kamrateffekter”. Man anser sig kunna bedriva undervisningen i klasser som är 27% större än de kommunala skolorna och intalar omgivningen att det beror på skolans tuffa regler. Betet sväljs av media, trots att andra förklaringsmodeller ligger närmare. Gällande IES höga resultat, konstaterar skribenten Jenny Maria Nilsson följande, På nationella proven i matematik uppnådde 24,7 procent av Engelska skolans elever MVG och 44 procent VG. Motsvarande siffror för Petrus Magni i Vadstena var 4,2 procent MVG och 20,5 procent VG. Men på Pisa i matte svarade Engelska skolans elever rätt på 47,5 procent av frågorna medan Petrus Magni-studenterna hade rätt på 50,8 procent av frågorna (Svenska Dagbladet 2015-05-26).

I samtidskontexten antas alltså IES utgöra värnet mot en slapp, kravlös, flummig och politiserad skola. Vissa debattörer går så långt att de vill utpeka nyliberalismen som anfader till den formlösa pedagogiska styggelse man kallar flumskolan. Man måste nog nagelfara de periferaste av fotnötter för att etablera den typen av tesdrivna samband. Internationella Engelska Skolan, det auktoritära perspektivets moderskepp, är idag en av de största och mest lönsamma skolkoncernerna i landet. Det auktoritära tilltalet säljer bra i en samtid som ropar efter enkla lösningar och starka ledare. Av de större skolkoncernerna är det endast JB som har försökt sälja sin verksamhet med någon typ av så kallad alternativ pedagogik (entreprenöriellt lärande). Vi vet alla hur det gick med den saken.

Vad jag vill ha sagt är att, få saker är mer politiserade än den auktoritetsvurm, som i det tjugoförsta århundrandet drar genom skolvärlden. Det är en idé om skolan som i allt väsentligt utformas för att svara mot urholkad demokrati samt välfärdsstaternas nedmontering och utförsäljning. Begrepp som politik, demokrati och elevinflytande ges i den auktoritarianska retoriken pejorativa innebörder och länkas i en slagfärdig, men odifferentierad mix av signalord, till sådant som flummigt, slappt, kravlöst och elevstyrt, vidare till efterkrigstidens modernistiskt anstrukna idébildningar så som postmodernism och konstruktivism. Genom att upphäva alla nyanser bildar perspektivet en vägg som få, om ens några, orkar argumentera mot längre. Den mäktiga pedagogiska akademin tiger som muren och regeringen betraktar en uppstramning av de nationella proven som mandatperiodens stora skolreform. Framtidens ”artiga och väluppfostrade” elit kommer att tjäna detta nya, i mina ögon kunskapsfientliga, landskap väl.

Annonser

Read Full Post »

Grekland är vinets vagga, demokratins och gudarnas hemvist på jorden. Det kan vara svårt att tro när man besöker dagens Grekland, men så ligger det till. De viner och druvsorter vi känner idag, även franska och italienska, har sitt troliga flertusenåriga ursprung i den grekiska myllan. Varför är då Grekland inte något vinland?

Retsina, en klassiker sedan mer än femtusen år, är väl det grekiska vin som de flesta känner till. Genom att blanda kåda från Aleppotallen i jästsaften, får det vita vinet en speciell doft och karaktär. Det är gott att dricka väl kylt en varm dag, men något vin i egentlig mening är det inte. Systembolagets storsäljare, Retsina från Kourtaki, domineras helt av kådan. Resten av vinet är ganska anonymt. I beställningssortimentet finns dock sorter där kådan har tonats ner för att ge plats åt druvans, oftast Savatiano, karaktär. Några av dessa är dock riktigt bra, t.ex. beställningssortimentet,

Pris: 189 kr
Artikelnummer: nr 79950
Alkohol: 13,5 %
Druvsorter: Assyrtiko. Handplockade druvor
Ursprung: Guomenissa, Grekland
Producent: S. Kechri & Co. Winery – Distillery

Vid mina besök i Grekland har jag sökt efter bra rödviner i små butiker och på lokala tavernor. Jag har dock för det mesta kammat noll. Den kvardröjande känslan har varit att greker helt enkelt inte kan (eller orkar?) göra riktigt vin. De flesta av vinerna har, trots låg alkoholhalt, befunnit sig i det smakmässiga ingenmansland man finner hos de billigaste lådvinerna, en kort fadd eftersmak med ton av gårdag. För det mesta gapar greklandshyllan tom på mitt lokala bolag, men eftersom Grekland är en ekonomi på dekis, vill man ju ändå stödhandla deras produkter. Därför tog jag, utan några förväntningar, ett par av de ekologiska flaskor ”The Lion”, som stod inklämda mellan Frankrike och Italien. Mina lågt ställda förväntningar kom fullständigt på skam. Vinet var briljant, närmast påminnande om ett välbalanserat Rioja, bryggt på den inhemska druvan Agiorgitiko uppblandad med 20% Cabernet Savignon. Vinet kommer från Giannikos Winery på norra Pelloponnesos, närmare bestämt trakten av Nemea. I området gör sig för närvarande fler producenter gällande, och jag har, efter upptäckten av The Lion, funnit fler pärlor i beställningssortimentet. Har vi månde en grekisk vinrevolution i sikte?

Pris: 119 kr
Artikelnummer: nr 6259
Alkohol: 13,5 %
Druvsorter: Agiortiko + 20% Cabernet Savignion
Ursprung: N:a Pelloponensos, Grekland
Producent: Giannikos Winery

Apropå Rioja, skrev jag för ett tag sedan om detta lättdruckna nordspanska vin. Jag påstod att det de senaste åren har utvecklats mot en mer enhetlig och kommersiell stil. Jag föreslog att kanske EU hade med saken att göra, och har sedan dess gjort en del efterforskningar. Mycket riktigt, initierade EU 2008 ett omfattande vinprojekt för att reglera vinproduktionen och göra det europeiska utbudet konkurrenskraftigt på en internationell marknad. I Spanien har det bland annat inneburit att stora arealer av vinodling har gallrats undan för att ge plats för färre, men modernare producenter. I EU:s dokumentation nämns inget specifikt om Grekland, men misstanken kvarstår, att EU-medel har ett finger med i spelet för den grekiska vinproduktionens snabba utveckling. I Spaniens fall har EU:s närvaro inverkat menligt så till vida att traditionellt hantverk och ”unika” karaktärer bland riojorna har försvunnit. I Greklands fall har kanske närvaron inneburit ett nödvändigt kapitaltillskott för att ta sig över vattenytan.

Greklands svaga ställning i vinvärlden beror naturligtvis varken på att greker är lata eller okunniga. Den bör dels kunna förklaras med att området blev en del av Osmanska riket 1453 och att vintillverkning därmed var förbjudet ända in på 1800-talet. Greklands moderna historia har dock inte varit mindre stormig. Den bakgrundsteckning som Åkessons vin ger av familjen bakom Giannikos Winery, säger det mesta,”Giannikosfamiljen startade sin verksamhet inom vin redan 1896 på Peloponnesos i Grekland då de planterade sin första vingård. På 1940-talet, efter sviterna av två världskrig, det grekiska inbördeskriget samt angreppet på de europiska vinrankorna av vinlusen, led dock den grekiska befolkningen svårt av svält och detta ledde Nikolaus Giannikos till att emigrera med sin familj till Napa Valley i Kalifornien där han fortsatte att arbeta med vinodlingar. På 1970-talet hade situationen i Grekland stabiliserats och familjen flyttade tillbaks igen. Deras vingård var vid detta lag dock kraftigt nedgången och sonen Michalis tog då på sig uppdraget att omplantera hela vingården och renovera vineriet samt familjens hem. I och med detta så etablerades Giannikos Winery. 1996, exakt 100 år efter att den första vingården planterades, så led familjen dock ett svårt nederlag när en eldsvåda förstörde en stor del av vineriets byggnader.”

 Om Grekland nu skall hosta upp sig på vinmarknaden, verkar den största utvecklingspotentialen finnas på norra Pelloponesos, i de trakter där familjen Giannikos har sina vingårdar. Det andra intressanta, mer klassiska området, finns i grekiska Makedonien. I det kuperade landskapet kring Náoussa tillverkas Greklands motsvarighet till italienarnas Barolo, på den inhemska druvan Xinomavro. Precis som Barolo, mår de bra av lagring och erhåller då den speciella stilen som är stram och elegant.Systembolaget har nyligen tagit in Tsantali Naoussa Reserve, ett renodlat Xinomavrovin från en klassisk producent, i sitt fasta sortiment.

Pris: 100 kr
Artikelnummer: nr 2354
Alkohol: 13 %
Druvsorter: Xinomavro. Handplockade druvor
Ursprung: Naoussa, Makedonien, Grekland
Producent: Tsantali

Förvisso är det fortfarande så att Naoussa kallas för Greklands Piemonte. Men Vi ser med tillförsikt fram emot den dag då grekerna har tagit nästa steg i sin vinrevolution och det är Piemonte som kallas förItaliens Naoussa.

 

 

 

 

Read Full Post »