Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Epistemologi’ Category

plikt1

Vi har hört honom säga det några gånger nu, Gör din plikt, kräv din rätt. Parollen var flitigt spridd i arbetarrörelsens barndom. Man kan se den på många av de gamla fackföreningsfanor som fortfarande paraderar i förstamajtågen. Möjligen har den sitt upphov i något av August Palms alla tal. Det retar mig, av skäl som jag strax skall återkomma till, att jag inte kan finna parollens ursprung. Stefan Löfven har i vart fall snappat upp den och använder den i en betydelse där betoningen ligger helt på sentensens första led, Gör din plikt.

Gör din plikt, kräv din rätt, säger Stefan Löfven och han är långt ifrån ensam om att säga så. Parollen sitter även som en smäck i munnen på hans trätobroder Jimmy Åkesson, åter med betoning på det första ledet. I sitt tal under fjolårets Almedalsvecka, understryker Åkesson sin tillfredsställelse över att landets statsminister har dammat av, vad han kallar den gamla hederliga socialkonservativa parollen. Socialkonservativ paroll, verkligen?

Här uppstår ett problem. En paroll som delas av Stefan Löfvén och Jimmie Åkesson kan knappast uppvisa någon särskilt djuplodande sensmoral. Dagens Sverige är ett annat land än det nyindustrialiserade fattigland i vilket parollen fick pryda fackföreningarnas fanor, men inför detta faktum är vår statsminister totalt tondöv. Han använder parollen i en samtida kontext, utan att på något sätt referera till de dimensioner som ursprungligen gav Gör din plikt, kräv din rätt, dess retoriska spänst. Parollen stod för något mycket mer, och annat, än den gamla kalvinistiska pliktmoral och predestinationslära som Jimmie Åkesson refererar till.

För det första, uttalades parollen i arbetarrörelsens barndom horisontellt, från skuldra till skuldra. Poängen var aldrig att mästrande inskärpa plikter, vilka man redan var plågsamt medveten om. Snarare användes den på ett sätt som syftade till att stärka den tidiga arbetarrörelsens självbild av bred folkrörelse, att betona det kollektiva ansvaret för vad som skulle bli den mäktiga förändringskraft som fordrade människovärdet tillbaka och lyfte landets breda lager ur absolut fattigdom.

plikt2För det andra, användes parollen ursprungligen i ett sammanhang där sentensens dubbeltydighet var hörbar och avsiktlig. Ordet ”plikt” kunde här uppfattas som direkt syftande på en skyldighet att kräva sin rätt, det vill säga att organisera sig. För den som återvänder till den tidiga arbetarrörelsens skrifter blir det uppenbart att man medvetet använde sig av denna glidning i betydelse. Exempelvis avslutas en inbjudan från 1918 gällande ett föredrag på temat ”kampen för bröd och frihet”, med orden Ingen för sin egen eller hela arbetarklassens sak arbetande, bör utebli. Arbetare! Gör din plikt, kräv din rätt! Betydelsen liknar i sin ursprungliga kontext mer den berömda parollen från Joe Hills avrättning, Sörj inte, organisera er, än det pliktstyrda ideal Jimmie Åkesson uttolkar.

I den löfvénska varianten har alltså parollen nära på blivit sin negation. Andemeningen blir något förmanande i stil med att den som ligger samhället till last har ingen rätt att komma dragandes med några krav. Orden faller vertikalt från en ledare som förmanar sina ”underlydande” och den ursprungliga dubbeltydigheten har helt gått förlorad. Parollen faller ohjälpligt ner i det socialkonservativa slukhålet och förvandlas till sverigedemokratisk nysvenska.

plikt3Jag föreställer mig att Stefan Löfvén är ganska präglad av det som kallas gammalt hederligt arbetarideal, och att detta möjligen är ursäktat oreflekterat. Det samma gäller dock knappast de horder av anställda kommunikatörer, PR-människor och strateger som befolkar socialdemokratin av idag. De verkar ha bestämt sig för att slå sista spiken i arbetarrörelsens kista genom att till varje pris vinna den femtedel av befolkningen för vilka socialdarwinismen utgör den betingade responsen på varje tänkbar frågeställning. När en undersökning häromdagen konstaterar att frågor gällande lag och rätt dominerar medias nyhetsutbud, ger justitieminister Morgan Johansson en analys, så grund, naiv och populistisk att man måste ställa sig frågan om ens han själv tror på det han säger, Jag ser det som en effekt av att människor ser att gängkriminaliteten är ett stort problem, och att vi måste möta den.

Jag saknar Olof Palme. Vad jag vet, använde han sig aldrig av parollen gör din plikt, kräv din rätt. I ett tal redan 1965 blottlade han dock som en tidig profetia, med kuslig precision, hela den socialpsykologiska grunden för vår samtids plågsamma medieklimat,

Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.

Read Full Post »

konst5

Några få plusgrader. Solen strålar från en klarblå himmel. Påskliljorna står i zenit och vitsipporna invaderar söderslänternas vandrande skugga. Långfredag, ledig och konstrunda på Österlen. Livet är så lätt och fantastiskt. Herren John Deere, du som är i himmelen. Låt barnen komma till dig. Vi spänner på din dragkrok en boskapsvagn och låter dem färdas runt, runt på Övedsklosters gårdsplaner och gångstråk. Något gnager när jag betraktar scenen. Det är arrangemangets arketypiska och repetitiva karaktär, blandat med den åter uppflammade skoldebatten om katederundervisning och så klart, riojavinets utveckling de senaste fem-sex åren.

Efter att ha kryssat mellan utkylda fähus runt om Österlen och treåringen har spillt sin påskmust över picknickfilt vid Sandhammaren, har vi nu avnjutit Hanna Butlers tygmönster och David Winqvists fina glassamling i Ravlunda. Vi borde avsluta här, men dras av den obetvingliga konstrundekraften till Bästekille och samlingsutställningen i Fabriken. Väl där, går jag som vanligt runt och muttrar. Arrangemanget är en stelnad konst3grimas av pålitilig tradition. Fabrikens varumärke är trygghet, här slipper du överraskningar, här får du exakt det du redan visste att du skulle få. Bristen på förändring och förnyelse är dess adelsmärke. Lars Tunebros färgglada elefanter ser ut som fjolårets och säljer massor. Mattias Sammekull fortsätter måla sina könlösa människovarelser med brett mellan ögonen. Johan Tunell reproducerar outtröttlig sina sataniska ansiktsmasker i bränd lera. De har väl hängt med i över ett decennium nu?

För några år sedan var det fortfarande ett äventyr att köpa Rioja, det insmickrande spanska rödtjutet som görs på Tempranillodruva. Som regel var de långlagrade, fem till tio år och en aning oförutsägbara i de finare nyanserna. Även mellan lagringsfaten inom samma årgång uppträdde små oregelbundenheter. Från 2013 har dock något hänt. De långlagrade flaskorna har snabbt försvunnit ur hyllorna och ersatts av snabbjäst produktion med max tre år på nacken. Dryckens subtila vaniljton har ersatts av ”subtil vaniljton” och balansen mellan syra och fruktighet är nu ”balansen mellan syra och fruktighet”. Min gissning, utan att veta, är att EU är inblandat. Ett program har genomförts för att göra produkten kommersiellt konkurrenskraftig. Äldre hantverksmetoder har ersatts av ståltankar och linjeproduktion. NPM a´la EU och OECD har slutligen slagit klorna i den spanska landsbygden. Vad som egentligen mår bäst av att bära känslans och upplevelsens irrationella logik, har tvingats in i en kostym av konst2kontrollerad förutsägbarhet och instrumentell ändamålsenlighet. En krock mellan två världar, av vilken de flesta aldrig kommer att märka något alls. Tvärtom, volymerna av rioja växer stadigt. Man läppjar sin Faustino VII 2014 (Nr 22662) och konstaterar förtjust att man faktiskt kan förnimma den implementerade ”tonen av mörk chocklad” som betonas i bolagets sortbeskrivning.  Vi blir avtrubbade.

Utställningen på Fabriken är som nyproducerad Rioja. De hängda objekten är som Faustino VII. Kanske är jag bara bitter, elitistisk och självgod där jag muttrande strosar runt. Lokalen är till bristningsgränsen full med folk och konsten går åt som smör i solsken. Låt dem hålla på, eller? Jag betraktar familjens treåring som spontant har slagit sig ner vid barnens skaparbord och fyller ett papper med röda cirklar. – Jag målar fiiint, säger han med Lidingö-i. Han har redan förstått vad det handlar om.

I Kina inför man katederundervisning på förskolorna. Fri lek och omsorg rullas systematiskt ut för att ersättas med schemalagda dagar och ordnad förmedlingspedagogik. Inom ramen för undervisningen konstrueras små inbäddade moralkakor och sensmoraler som stakar ut de förväntade dygder som skall reproduceras. Gör din plikt, kräv din rätt. Varje vecka utses ett ”bästa barn” där priset är att, klädd i vackra kläder, få tillbringa en dag på traktens högstatusförskola. Det som är vardag för kineser, kan för oss förefalla cyniskt. I skärningspunkten mellan våra kulturella erfarenheter uppstår ett problem. Ett kryptiskt gammalt talesätt säger att ”spårvagnen avundas bussen dess frihet, bussen avundas spårvagnen dess trygghet”.  I konst1Sverige sneglar vi mot Kinas skolsystem, de sneglar mot vårat. Vi vill ha deras ordning och reda, elevernas flit och lärarnas självklara auktoritet. De vill ha vår kreativitet, det självständiga tänkandet och våra barnböcker. Vi vill inte ha deras piskor och morötter, deras hjärntvätt och stränga hierarkier. De vill inte ha våra stökiga klassrum. Därför tyngs deras skola av formella och outtalade sanktionssystem. Därför blir vår idé om en skola byggd på katederundervisning endast en undflyende hägring, en vag idé om en enkel, fungerande struktur.

Filmen Döda poeters sällskap har alla sett och jag behöver inte närmare gå in på dess handling. Den brukar analyseras i dimensionen tvång, frihet, att erövra sitt sanna ”jag”. Jag nämner den för att den  på ett utmärkt sätt skildrar den epistemologiska motsättning jag försöker beskriva. Få har kanske tänkt på att Robin Williams, i lika hög grad som sina förstockade kolleger, faktiskt ägnar sig åt utpräglad katederundervisning, dock med ett, milt uttryckt, annat resultat. Katederundervisning kan vara strängt disciplinerande eller en formidabel kaosgenerator. Begreppet som sådant är tomt, liksom snart begreppet rioja.

Solens sista strålar bildar spelande skuggor över de ännu tomma österlenska fälten. I höjd med Lövestad ser vi några storkar obekymrat petande med sina näbbar i vad som kan vara fjolårspotatis. Vad som egentligen mår bäst av att bära känslans och upplevelsens irrationella logik, har tvingats in i en kostym av kontrollerad förutsägbarhet och instrumentell ändamålsenlighet. En krock mellan två världar, av vilken de flesta aldrig kommer att märka något alls.

konst4

Read Full Post »

istan5

Frågan som forskare och media i USA har ställt sig är,Why is the Republican electorate supporting a far-right, orange-toned populist with no areal political experience, who espouses extreme and often bizarre views? How has Donald Trump, seemingly out of nowhere, suddenly become so popular? Att 75% av hans anhängare (i South Carolina) vill bannlysa muslimer är inte överraskande, inte heller att en tredjedel av dem även vill bannlysa homosexuella eller att 20% anser att det var fel av Lincoln att frige slavarna. Överraskande är dock att hans väljarunderlag skär genom befolkningsklustren, inkomstklasser, härkomst och generationstillhörighet, på ett sätt man inte har sett tidigare. Vilken faktor är det forskningen har missat?*Authoritarianism, om man får tro ett antal forskningsresultat som just nu diskuteras i USA.

Ända sedan 1990-talet har forskningen egentligen varit rätt svar på spåret. Auktoritarianismens förenande element är en personlighetsprofil, ett sätt att reagera, snarare än en sakpolitisk preferens. Så länge forskningen fokuserar på en opinions ”åsikter”, snarare än dess ”föreställningar”, tenderar auktoritarianismen att passera under radarn. Redan på 1990-talet frilade sociologen Stanley Feldman detta förhållande genom att plocka ut och analysera fyra frågor om barnuppfostran som ställts inom ramen för en omfattande Survey-undersökning.

  1. Please tell me which one you think is more important for a child to have: a) independence or,b) respect for elders?
  2. Please tell me which one you think is more important for a child to have: a) obedience or, b)self-reliance?
  3. Please tell me which one you think is more important for a child to have: a) to be considerate or, b) to be well-behaved?
  4. Please tell me which one you think is more important for a child to have: a) curiosity or, b) good manners?

Dessa ”harmlösa” livsfrågor visade sig korrelera med auktoritarianism i betydligt större utsträckning än kontroversiella samhällsfrågor om synen på dödsstraff, invandring eller rätten till abort. En individ med svarsmönstret ”b, a, b, b” skulle med mycket stor sannolikhet lägga sin röst på en auktoritär ledare av Donald Trumps kaliber, omvänt skulle en individ med mönstret ”a, b, a, a” välja Clinton eller Sanders. Dessa resultat har nyligen följts upp av en amerikansk doktorand, Matthew MacWilliams, som under förra vintern undersökte väljarpopulationen i South Carolina. Hans resultat bekräftar och förstärker bilden. Auktoritarianismen, snarare än politiska sakfrågor, är den faktor som explicit förenar Trumps anhängare (se figur).

img_1003

Så vad betyder detta? Synen på barnuppfostran förenar individerna i en politisk gemenskap, identifierad som auktoritarianism. Barnuppfostran bör enligt dessa syfta till respekt för äldre, lydnad, välartighet och gott uppförande snarare än till självständighet, självtillit, omtänksamhet och nyfikenhet. Denna auktoritetsbundna grundsyn lyser systematiskt igenom vid olika politiska ställningstagande, vad som är viktigt i skolpolitiken, i migrationsfrågor eller när det gäller lag och ordning. Olika ställningstaganden anpassas dock i offentliga sammanhang, på en glidande skala till vad som för stunden anses ”socialt accepterat att tycka”, därav den ständigt underliggande metadiskursen om ”politisk korrekthet” och åsiktsförtryck. Här har uttrycket …men det får man väl inte säga i det här landet?, sina rötter.

Under de senaste decennierna har forskningen allt oftare tagits på sängen av de kraftiga kast och omsvängningar som har präglat folkopinioner, nationellt såväl som transnationellt. Detta märks genom att de opinionsundersökningar som presenteras blir allt sämre på att identifiera strömningar av betydelse för den politiska utvecklingen. Inte minst har forskningen och opinionsinstituten systematiskt missbedömt den nationalistiska och främlingsfientliga vågen, egentligen auktoritarianismen. I det nyligen genomförda amerikanska presidentvalet, betraktades Donald Trump som en given förlorare ända fram till den punkt där rösträkningen ställde alla inför fullbordat faktum. Vi bör idag kunna betrakta de auktoritarianistiska värderingarna som en global maktfaktor med starkt inflytande över nationell och transnationell politik. Vi bör också kunna se konturerna av var det kan föra oss.

istan4Auktoritarianister reagerar kraftigt på destabilisering, tvetydighet och oförutsägbarhet. När hela samhällen, som nu, präglas av dessa omständigheter, triggas den auktoritetsbundna personligheten att bringa ordning i ”kaoset”, att agera politiskt, eller till och med samhällsomstörtande. Den mest tillgängliga vägen för detta utgörs ofta av att understödja”ställföreträdare”,tydliga talespersoner eller en ledarsymbol, som anses ha vad som krävs för att ”återställa ordningen” och ”undanröja hot”. Donald Trump är en sådan ledarsymbol. Dessa poppar upp och får snabbt vind i seglen då de opinionsmässiga underströmmarna driver på i en auktoritariansk riktning. Dessa mekanismer förklarar också den fanatiska aktivism som präglar 2000-talets auktoritarianism. Politiken är inte en fråga om vad vi kan skapa tillsammans, den är en föreställd kamp ”på liv och död”.

För auktoritarianismen utgör de politiska sakfrågorna endast medel. Målet, själva grundfrågan, kan sägas handla om hur olika individers fri- och rättigheter skall rangordnas. Vem skall bestämma över vem, vilka värderingar skall gälla, vem bör få yttra sig på vems bekostnad? Att istan1föreställa sig världen som hierarkiskt ordnad och konstituerad av motsättningar, ligger så att säga i auktoritarianismens DNA.

Enligt auktoritarianismens självbild utgör man en ”tyst majoritet”. Historiska fakta talar däremot för att man i själva verket utgör en ”högröstad minoritet”. Trots Hillary Clintons omvittnade impopularitet samlade Donald Trump inte mer än 20% av USA:s befolkning, nästan tre miljoner färre än Clinton. Siffror runt 20% tycks historiskt vara vad utpräglat auktoritära alternativ förmår samla i öppna, demokratiska val. Detta är egentligen inget konstigt förhållande om man betänker en utpräglat auktoritär strukturs utformning. Ett fåtal befinner sig i pyramidens topp, folkflertalet i någon av dess basnivåer. Strukturen uppmuntrar en endimensionell maktkamp där urvalsmekanismerna gynnar sociopatiska egenskaper som snabbt korrumperar toppskiktet. Nepotism, populism och ja-sägarkultur gynnas på bekostnad av kompetens, pragmatism, samarbete och ansvarstagande. Strukturen är, sedd över tid, starkt självförstörande.

istan2Ironiskt nog kan auktoritarianismens värsta fiende sägas vara social stabilitet och trygghet. Historiska fakta pekar mot att i öppna demokratier med låg arbetslöshet, jämn inkomstfördelning och stora offentliga utgifter, har den utpräglade auktoritarianismen generellt sett svårt att få fäste.Det föreligger ett tydligt, om än inte absolut, samband mellan auktoritarianismens utbredning och hur gini-koefficienten förändras över tid i en nation. Den auktoritärt präglade personligheten utgör, som det verkar, en ganska konstant andel i en population, men saknar i tider av stabilitet och trygghet incitament att göra politik av sina föreställningar. I ett land som Sverige, måste ett auktoritärt parti som Sverigedemokraterna, hålla en jämförelsevis liberal profil för att kunna växa i opinionen. Jimmie Åkesson kommer aldrig att bli Sveriges Donald Trump. Möjligen kan någon av hans efterföljare bli det.

Ett egendomligt särdrag som de auktoritära rörelserna tycks ha gemensamt är deras ”pragmatiska” syn på moralfrågor. Den moraliska svansföringen är hög då den riktas utåt, mot politisk opposition, media eller invandrare, den är obefintlig när den riktas inåt mot den egna gruppen. Auktoritarianismens företrädare beslås ideligen med lögner, ögontjäneri och halv- eller helkriminella handlingar utan att det bekommer opinionen. Tvärtom har ”skandalerna”, i Trumps, såväl som Sverigedemokraternas fall, varit opinionsdrivande. De ”dubbla måttstockarna” tycks utgöra en förutsättning snarare än ett problem för ledarskapet och utgör definitivt ett av auktoritarianismens särdrag. För att förklara fenomenet, återvänder jag i min diskussion till utgångspunkten för denna text, hur synen på barnuppfostran utgör auktoritarianismens förenande grundbult.

istan3I Per-Olof Enquists roman ”Livläkarens besök” får vi följa den danske kungen Christian den sjunde från det att han som sextonåring får ärva tronen. I en tidig scen blir han framsläpad till sin fars dödsbädd. Hans far tar ett hårt tag runt hans nacke och pressar huvudet mot sin nakna sida, samtidigt som han väser: – Ditt lilla kryp! Du måste bli hård… hård… HÅRD!!! ditt lilla… är du hård? Är du hård? Du måste göra dig… osårbar!!! Annars… Kung Christians uppväxt präglas helt av auktoritära uppfostringsmetoder. Som vuxen monark utvecklar han en neurotisk form av de svart-vita katarsisfantasier som präglar strängt auktoritetsbundna personligheter. I en scen anförtror kungen sig till den livläkare Struensee som kommer att spela en central roll för hans tid vid tronen:– Har ni aldrig, doktor Struensee, velat rensa templet från de otuktiga? Hade han helt lågmält frågat. På detta hade inget svar givits. Men konungen hade fortsatt: – Driva månglarna ur templet? Slå sönder? Så att allt kan resa sig ur askan som… Fågel Fenix? – Ers Majestät kan sin bibel, hade Struensee avvärjande sagt. – Tror ni inte att det är omöjligt att göra framsteg! FRAMSTEG! om man inte gör sig hård och… slår sönder… allt så att templet…

to be continued…

Read Full Post »

bang1

Någon har bestämt att asylrätt kan ställas mot allmän välfärd. Nu pågår en diskussion om vilket som är viktigast. Vi har ju inte råd med bägge delarna, heter det. Problemet är att grundpremissen är problematisk, rent av felaktig, på flera sätt. 

För det första är asylrätt och allmän välfärd två väldigt olika begrepp. De utgör en ”haltande”, för att inte säga dysfunktionell dikotomi när de ställs mot varandra. Jag återkommer till den sidan av saken, men låt oss först titta på det dikotoma resonemangets ekonomiska förutsättningar. De kan klargöras med hjälp av en miniräknare från Biltema.

Pengar utgör trots allt en viktig del av sammanhanget. Enligt en rapport från Oxfam äger åtta personer i världen, de rikaste, lika mycket kapital som halva jordens befolkning tillsammans. Halva jordens befolkning innebär knappt 3,7 miljarder individer, som delar en förmögenhet lika stor som de rikaste åtta personerna. En mer allmänt spridd siffra gör bang5gällande att två promille (0,2%) av världens befolkning, delar en förmögenhet motsvarande den fattigaste halvan. Det betyder i så fall 14 miljoner människor  i den rika vågskålen, 3,7 miljarder i den fattiga. Beloppsmässigt bör det röra sig om 32.000 miljarder kronor per grupp.

Antalet akut skyddsberoende, alltså asylaspiranter, kan globalt sett uppskattas till cirka 60 miljoner individer. Kostnaden för att härbärgera dessa och ge dem en ny start i livet kan (uträknat på ett genomsnitt av några skandinaviska statsbudgetar) uppskattas till drygt 6.000 miljarder kronor. Således skulle den globala flyktingsituationen kunna lösas genom att lägga en temporär förmögenhetsbeskattning om 20% på två promille av världens mest välbeställda befolkning. I praktiken skulle det antagligen räcka med hälften, 10% eller mindre, eftersom dels, det skandinaviska kostnadsläget ligger betydande över ett globalt genomsnitt, dels långt ifrån alla asylsökande kan uppvisa trovärdiga asylskäl.

bang4Mitt räkneexempel är naturligtvis fyrkantigt. Saker och ting är inte så lätta i praktiken. Däremot visar exemplet på något viktigt när det handlar om proportioner. De problem som kan anföras när det gäller asylrätten kan inte handla om resursbrist, mycket annat, men inte resursbrist. De begrepp som i sammanhanget bör kunna ställas mot varandra dikotomiskt är rimligtvis snarare de juridiska och jämförbara konstruktionerna asylrätt mot äganderätt. Det är i spänningen mellan dessa lagrums regleringar som en stor del av de sociala världsproblemen genereras.

Asylrätt är som sagt en juridisk konstruktion. Allmän välfärd kan närmast definieras som en social uppfinning. Om man vill ställa dessa mot varandra uppstår frågan om vad som egentligen kännetecknar allmän välfärd och vad alternativet till en sådan skulle kunna vara. Vad är det asylrätten skall villkoras mot? Är det skola, sjukvård och tak över huvudet? Är det a-kassa, sjukinkomst och pension? Är det fri tillgång till vägar, vatten och naturområden? Är det rent av rätten till existensminimum? Vilket vi än anser så är skälen ideologiska, inte resursbrist. Om ett samhälle fullt ut anpassas till marknadsekonomisk monetarism blir givetvis frågan om asylrätt ganska irrelevant. Nattväktarstaten erbjuder ett etableringsstöd på några tusenlappar och där slutar samhällets omsorger. Resten är bang3upp till individen, asylant eller medborgare spelar i sammanhanget ingen roll. Den obegränsade äganderätten är fundamentet i denna samhällstyp. Allt annat är underordnat och anpassas till detta fundament.

När Oxfam nyligen redovisade sin bild av världens inkomstfördelning, valde Svenska Dagbladet att publicera ett Youtube-klipp under rubriken Oxfam har fel. I videon, ett föredrag, får vi veta att Oxfam kan misstänkliggöras för en egen agenda och att världens fattigdomsbekämpning har varit mycket framgångsrik de senaste decennierna. Det senare är helt sant. Forskare som Hans Rosling har redovisat liknande rön. Det betyder dock inte att Oxfam har fel. SvD driver en tes och gör det ganska klumpigt genom att jämföra äpplen med päron och maskera sitt tilltag genom att misstänkliggöra Oxfams syften. Man försöker inte ens att motbevisa kärnfrågan, nämligen Oxfams slutsatser om snabbt ökande klyftor. Klyftorna ökar nämligen snabbt, parallellt med en framgångsrik fattigdomsbekämpning, vilket inte är något konstigt, om man betänker de mekanismer som driver utvecklingen.

Globalisering, teknikutveckling och exploatering är den treenighet som utgör själva motorn i världsekonomins utveckling under de senaste decennierna. I Bangladesh, ett av världens fattigaste länder, har miljontals kvinnor anslutit till de syfabriker som växer som svampar ur jorden. Utvecklingen från självförsörjande agrar tradition till industrisamhälle har gått oerhört snabbt. Vi talar om något enstaka decennium. Som av en händelse tjänar bengaliska sömmerskor 35 dollar per månad, det vill säga några cent över världsbankens internationella fattigdomsgräns. De har definitionsmässigt ”lyfts ur fattigdom”. I andra änden på den näringskedja som försörjer de bengaliska sömmerskorna finner vi bland andra Stefan Persson, VD för Hennes&Mauritz som är en av de större aktörerna i landet. Löneläget i Bangladesh utgör en effektiv hävstång på hans egen välståndsutveckling, och inte bara hans. De bengaliska sömmerskorna bär, bildligt talat, världselitens växande förmögenheter, och västvärldens välstånd, på sina axlar.

Vi är nu tillbaka i vårt inledande dikotoma motsatsförhållande, asylrätt eller allmän välfärd. Att rikare länder, regioner, individer exploaterar fattigare länder, regioner, individer, utgör i längden ingen hållbar världsordning. Tolv miljoner bengaler är på flykt utanför sitt hemlands gränser. Många av dem trängs på rangliga båtar runt Australien eller Nya Zeelands kuster. De flesta av dem kan antas sakna ”egentliga” asylskäl. De är vad som kallas ekonomiska flyktingar och flyr en hopplös tillvaro utan framtidsmöjligheter. I en global världsordning präglad av ökande klyftor, kommer antalet flyktingar att systematiskt öka i ungefär samma takt som världselitens förmögenheter. Frågan gäller inte huruvida vi har råd med den sociala uppfinningen allmän välfärd, frågan gäller om vi har råd att avstå den.

Jag tror att den i samtiden spridda dikotomin, asylrätt eller allmän välfärd, är ett hjärnspöke mer än den är en rationell utsaga byggd på fakta. I kognitiv mening handlar den om våra intuitiva föreställningar gällande ordning och kaos, rätt och fel. Porösa nationsgränser antas då kunna skapa kaos i våra ”ordnade” transfererings- och fördelningssystem. De (oftast fattiga) personer som söker asyl i vårt land, betraktas (intuitivt) som kostsamma anakronismer i våra bidragssystem. Den egna nationens ekonomiska system betraktas som om det vore en mödosamt ihopsparad hushållsbudget. I verkligheten följer dock penningflödena inga nationsgränser, lika lite som befolkningsökningar innebär röda siffror i ett lands balansräkning. Enskildheter i transfereringssystemen kan förvisso, beroende på scenario, visa sig vara dåligt anpassade för stora förändringar i befolkningsunderlaget (LSS verkar kunna vara ett sådant exempel). Som övergripande ideologi är dock fördelningstanken en oöverträffad motor för dynamisk tillväxt, inte minst i kombination med en växande befolkning. Det är precis vad vi ser i Sverige idag. Snabbt ökande befolkning ger hög ekonomisk tillväxt, som tyvärr dock bromsas av politisk räddhågsenhet och av högst lösbara flaskhalsar i landets infrastruktur.

bang2 Jag påstår inte att det saknas problem. De verkliga, högst påtagliga problemen relaterar till den diskurs som handlar om tillväxtens reella gränser. Jordens stigande medeltemperatur utgör en stark signal om att tillnyktring och besinning är nödvändig. Dessa globala utmaningar delas dock ”lika av alla”. På kort sikt utgör den pånyttfödda auktoritarianismen i världens rika länder, det mest destruktiva och tillväxthämmande inslaget. Vi lever i en värld som är översvämmad av kapital och prylar. Produktiviten i både jordbruket och tillverkningsindustrin har under många decennier ökat med tusentals procent, faktiskt mycket snabbare än världens befolkning. Även tjänstesektorns produktivitet ökar stadigt, om än i långsammare takt. Vi lever således i en värld som utan tvivel skulle kunna erbjuda alla sina invånare drägliga grundvillkor. Istället har vi en värld där de mest resursstarka, med de nationella parlamentens välsignelse, avsäger sig allt ansvar för ”den gemensamma kostnaden”. En sådan ideologisk utgångspunkt kan aldrig leda till något bra, inte ens för de, på kort sikt, mest gynnade.

Fattigdom, otrygghet och den vanmakt detta framföder kan inte bekämpas med vapenskrammel, protektionism och främlingsfientlig retorik. Vägen framåt går över fördjupad demokrati, hållbara investeringar och ett generöst Marshallprogram för det tjugoförsta århundrandet. I en värld präglad av allmän välfärd kommer människor att fortsätta resa mellan länder, men asylfrågan krymper till ett ickeproblem.

Read Full Post »

la

Så har turen kommit till Lena Andersson. Hon bereds spaltkilometrar i det offentliga debattutrymmets viktigaste kanaler och är av den anledningen svår att komma runt. Hon betraktas som ett geni och jag tänker ägna en stund åt att, allvarligt talat, tala allvar med denna samtidsikon.

Jag anser, som de flesta, att språket är vårt viktigaste verktyg när det kommer till att skapa, diskutera och sprida kunskap. Därför anser jag att man i varje komplicerat resonemang måste väga de betydelsebärande orden på guldvåg. Det betyder att jag vill ha klart för mig hur de begrepp jag använder bör definieras och att jag, om begreppen är tvetydiga, försöker precisera. Det betyder vidare att jag är så konkret jag förmår i adresseringen av mina argument, det vill säga jag redovisar en egen explicit ståndpunkt samt vem eller vad jag argumenterar för eller emot. Jag bemödar mig om att min bevisföring är sammanhängande och konsistent på ett sådant sätt att det i kedjan av ala2rgument inte döljer sig påståenden som är gripna ur luften eller päron som jämförs med äpplen eller kartor som förväxlas med det landskap de är tänkta att avbilda. Jag undviker undertexter och skyr de lättsålda signalorden som pesten. Jag läser ett citat av Lena Andersson och får omedelbart spänningshuvudvärk.

Den svenska intellektuella samtiden har länge och i olika tonarter framhållit att verkligheten är vad man uppfattar som verklighet. De som förfäktar fasta värden, objektivism, möjligheten att påstå att något är sannare och rimligare än något annat som någon upplever har inte sällan avfärdats som förstockade, fyrkantiga och okänsliga. Så det förvånar mig att man nu klagar på att vi lever i post-sanningens era. Vi skördar ju bara vad subjektivismen och relativismen har sått, och förmår inte hålla ordning på när känslor är relevanta fakta och när de inte är det.

Jag har i en mängd sammanhang sett påståendet, att den svenska intellektuella samtiden har länge…framhållit att verkligheten är vad man uppfattar som verklighet. Påståendet har dock sällan eller aldrig konkretiserats annat än svepande och oprecist. Det ironiska är dessutom att i epistemologisk mening kan verkligheten knappast vara något annat än vad vi uppfattar som en upplevd verklighet. Därefter kan vi träta om vems verklighet som är mest verklig. Eftersom Andersson i meningen därpå radar upp begreppen fasta värden, objektivism, sanning och rimlighet förstår jag inte heller om hon betraktar den tes hon problematiserar som ontologiskt eller epistemologiskt grundad. Dessa logiska nivåer korresponderar förhoppningsvis med varandra, men relationen är komplex och den svenska intellektuella samtiden av idag betraktar vad jag kan se, inte denna korrespondens utifrån mer nihilistiska värderingar än tidigare, snarare tvärtom. Den la1svenska samtidens intellektuella, bland vilka jag inkluderar Andersson som högst tongivande, är de kartesianska dikotomierna trogna.

Andra världskrigets härjningar tycktes hos efterkrigstidens intellektuella öppna ett mentalt fönster i hur korrespondensen mellan ontologi och epistemologi kunde uppfattas. Det innebar bland annat att ”uppfatta världen som process” på bred front fick definiera hur man kunde ”uppfatta världen som struktur”. Det kan enkelt uttryckas som en förmåga att härleda en struktur ur dess konsekvenser snarare än det omvända. Under decennierna efter andra världskriget tycks denna förmåga gradvis ha eroderat, för att efter millenieskiftet utgöra en ytterst sällsynt fågel i det intellektuella samtalet. Diskussionen idag, globalt tycks det, gäller mestadels huruvida strukturen, eller strukturens delar, utgör den giltiga förståelsenivån. I denna diskussion sällar sig Lena Andersson till ”lag strukturens delar”(skatt är stöld-ism), vilka vill förlägga en samtida intellektuell härdsmälta till ”lag strukturen” (könet är en social konstruktion-ism). Jag skall ur Lena Anderssons rika textproduktion ge ett par aktuella exempel på var man hamnar.

I radion avlyssnar Andersson en kommunal tjänsteman som hävdar att snöröjning är en del av upplevelseindustrin. Intuitivt ser de flesta, och Lena Andersson, att detta är dumheter. Hennes förklaringsmodell till det tokiga uttalandet handlar om samtidens ”postmoderna” oförmåga att skilja på upplevelse och fakta. Descartes hade kanske dragit samma slutsats, men är den rimlig? Är det verkligen samtidens intellektuella la4föreställningsvärld som i det tjugoförsta århundradet har förvandlat kommunala tjänstemän till cirkusartister? Om vi vill dra denna slutsats måste vi nästan helt bortse från att de villkor, krav och förväntningar som omgärdar tjänstemannen, systematiskt kan påverka hennes sätt att uttrycka sig. I samtidens kommunala landskap förväntas inte gatudirektören primärt producera en nöjsam snöröjning till invånarnas belåtenhet. Uppdraget formuleras snarare som att till lägsta möjliga kostnad åstadkomma upplevelsen av att saker och ting fungerar. Gatudirektören verkar i en produktionsmodell som har hämtats från näringslivet, där produktionen av allt från tamponger till bilbesiktning, sedan länge har använt sig av upplevelsefloskler. I kommersiella sammanhang har vi blivit immuna och reagerar inte längre på fikonspråket. I munnen på vår tjänsteman framstår termen mest som ett klumpigt försök att formulera sig utifrån de villkor och förväntningar hon faktiskt verkar under. De fenomen som detta handlar om beskrevs redan av Emile Durkheim, även av Marx och Tönnies för mer än hundra år sedan.

En liknande effekt söker Lena Andersson i en text som utmynnar i att Olof Palme var hatad trots att han var vit, man och överklass. Texten argumenterar för att sanningar på strukturnivå skapas av den mänskliga hjärnans strävan att gruppera fenomen på ett sätt som gör omvärlden begriplig. Enligt denna schematiska omvärldsuppfattning etableras (felaktigt, om jag förstår Andersson rätt) föreställningen om att kvinnor med makt får utstå tuffare kritik än sina manliga motsvarigheter. Hatet mot individen Palme, menar Andersson, motbevisar denna strukturella tes. På samma sätt som i föregående exempel, finns dock ett tydligt alternativ till Anderssons slutsats om man i beräkningen tar med de krav, förväntningar och villkor Palme verkade under. Palme blev inte hatad trots att han var vit, man och överklass. Han blev hatad därför att han på ett flagrant sätt bröt mot de la3förväntningar som kollektivt riktas mot en man med hans klassbakgrund och intellekt. Försöken att feminisera Palme genom att sprida rykten om transvestism, är ett lika tydligt uttryck för detta som när Lena Andersson själv misstänkliggörs för att bära manskläder.

Egentligen behöver detta med struktur- kontra individnivå inte vara så svårt. Det föreligger ingen motsättning mellan dessa logiska nivåer. De är bägge lika sanna, men tillhör vad som kan kalla olika förståelse- och förklaringsdomäner. För något år sedan hävdade den liberala debattören Adam Swejman i GP att idén om ”strukturell rasism” gjorde alla eller ingen till rasister. Att hävda detta kallar jag för ett epistemologiskt felslut. Att med idealistiska argument förneka en struktur som uppenbart kan härledas ur insamlade och systematiserade data är verkligen, för att använda Anderssons egna ord, att inte kunna hålla ordning på när känslor är relevanta fakta och när de inte är det. Att hävda att ett lotteri är en struktur av nitlotter är naturligtvis fel även om strukturen till stor del utgörs av just dessa. Däremot kan vi konstatera att lotteriet till övervägande del måste bestå av nitlotter för att själva strukturen skall kunna kallas ett lotteri. Det innebär inte att alla och inga lotter blir nitlotter.

Att hävda att VD-skapet i svenska börsbolag är en struktur av 50-åriga män som heter Anders är naturligtvis fel, även om dessa, genom sin överrepresentation, på något sätt tycks definiera strukturen. Den process, det vill säga de växelverkande krafter, som resulterar i detta utfall, är långt ifrån lika enkel eller uppenbar som i fallet med lotteriet, men den finns där att söka och förklara. Om man har ”svårt med sina känslor” vill man kanske avfärda den som stokastisk (vilket den dock antagligen inte är).

Historien om den blinde och elefanten är ingen dum metafor. Ett reflexivt medvetande vill gärna trava några varv runt elefanten och jämföra den med ett antal andra exemplar. Strukturen är lika giltig som sina delar. Processen är lika giltig som varje enskild händelse. Relationen mellan dessa olika nivåer är till vissa delar dynamisk och föränderlig, till andra delar statisk. Den som vill studera företeelser och fakta i den levande världen måste nog kunna röra sig mellan dessa perspektiv. Mer än så naturligtvis, men detta räcker långt som ett slags onthology for dummies.

Det är svårt att ägna sig åt analyser enligt ovanstående utan att förr eller senare hamna i en maktanalys. Denna form av analys har bland den ”svenska samtidens intellektuella” inordnats under det behändiga paraplyet post-modernism och kan därmed enkelt avfärdas som opportunt kvacksalveri. Asylrätten är viktigare välfärdssamhället, säger Lena Andersson. *1%  av jordens människor äger 50% av jordens tillgångar, säger jag. Inget tyder på att mänskliga behov är fördelade 99 mot 1. Låt oss diskutera huruvida vi skall välja ”den oinskränkta asylrätten” eller ”den oinskränkta äganderätten”, säger jag. Nej, den svenska intellektuella samtiden väljer givetvis att i en haltande dikotomi, ställa den juridiska konstruktionen ”asylrätt”, mot den sociala uppfinningen ”välfärdssamhälle”. För bägge kan väl aldrig vara möjliga om 1% av jordens befolkning skall äga 50% av jordens tillgångar,vilket utgör det enda tänkbara sättet att fördela i enlighet med de fasta värden som faller ur samma samtids krav på objektivitet, sanning och rimlighet?

* Uppdatering 2017-01- 16: Tydligen är snedfördelningen ännu större. Enligt en ny rapport från Oxfam gäller 99,8 mot 0,2. 

Read Full Post »

bd3

I ett av det nya testamentets mest kända partier berättar Jesus om den barmhärtige *samariten (Lukas 10:25-37). En man ligger mörbultad vid vägen efter ett överfall. En präst går förbi utan att ingripa, likaså en levit. En samarit förbarmar sig över honom, rengör hans sår och sörjer för hans omvårdnad på ett närliggande värdshus. Vi kan inte veta hur berättelsen togs emot av sin samtid. Vad vi däremot med säkerhet kan veta är att berättelsen, om den berättats år 2016, hade kölhalats på twitter, facebook och i vad som kallas alternativa medier. Den hade antagligen också fått sina fiskar varma av ett antal borgerligt sinnade ledarskribenter. 2016 är året då godhet blir ett skällsord och jag för första gången ser begrepp som godhetsondska.

Logiken enligt den godhetskritik som präglat det gångna året tycks vara att prästen och leviten handlade rationellt medan samariten agerade naivt eller i egenintresse. Samariten kompenserade för ett ansvar som borde tillfalla våra institutioner, polis och sjukvård. Värre, han gjorde det bara för att framstå som lite bättre och godare än sin omgivning. Berättelsens sensmoral ”du skall älska din nästa så som dig själv” tycks i samtiden ha ersatts av en misantropisk utsaga, ”du skall förakta din nästa så som dig själv”.

bd4I den allmänt spridda versionen av bibelns berättelse om den barmhärtige samariten, har intrigen förlorat det mesta av sin ursprungliga radikala spänst. Svenska skolor har i generationer traderat en version där samariter har framställts som synonymt med ”goda människor”. Så var det sannerligen inte i den geopolitiska kontext där Jesus rörde sig. Staden Samaria, belägen mellan Jerusalem och Nasaret, var det äldre Israels huvudstad fram till 700-talet f.Kr. När assyrierna intog staden år 722 f.Kr., deporterades en stor del av den israeliska befolkningen och ersattes av ett tvångsförvisat blandfolk från olika lydstater. Ur denna smältdegel växte det med tiden fram en samaritisk nationalidentitet.

Söder om Samaria låg Jerusalem, huvudstad i Juda, judarnas land. De möttes av samma öde som israelerna gjort några decennier tidigare. Babylonierna deporterade judarna till Babylonien för tvångsarbete, men lät dem så småningom återvända till sitt Juda. När dessa skulle återuppbygga sin helgedom, krävde samariterna i norr att få delta i byggandet och dela tempel eftersom deras religioner trots allt utgick från samma urkund. Judarna sade nej tack till detta ”erbjudande” och samariterna byggde istället sitt eget tempel på berget Gerissim. Den dåliga grannsämjan fördjupades därefter och övergick i öppen fiendeskap då samariternas tempel bombades till aska år 129 f.Kr.

Jesus berättelse om samariten måste förstås mot denna geopolitiska bakgrund. För det judiska folket var samarit ett skällsord, antagligen mer pejorativt än vad tattare varit i svensk tradition. En judisk präst ansågs som i princip bd1oantastligt ärbar, likaså leviterna, härstammandes i nedstigande led från Moses. Jesus berättelse utmanande vid sin tid de allmänna föreställningarna på ett grundläggande plan, egentligen på samma sätt som vi idag utmanas om någon vill framhålla godheten hos en invandrad radikal muslim, ställt mot något helyllesvenskt.

Du skall älska din nästa så som dig själv, varför förkastas denna enkla livsregel år 2016 e. Kr? Jag kan inte föreställa mig att de som engagerar sig i anti-godhetskampen föredrar genuin ondska. Snarare bör det föresväva dem att den godhet de möter inte är äkta. De menar kanske att den som ger en skärv till tiggaren på gatan egentligen drivs av uppblåst självgodhet. Jesus är för övrigt inne på liknande tankegångar. I sina tirader om den fattiga änkan och kollekten säger han, -Denna stackars änka har gett mer än alla de andra tillsammans (Lukas 21:1-4). Jesus drar dock andra slutsatser än dagens anti-godhetskämpar. Han väljer tilliten och menar att vi måste förvänta oss godheten. Därmed är han beredd att ta en risk, risken att bli bedragen och bd5besviken. Dagens anti-godhetskämpar arbetar med riskminimering genom misstro. Förvänta dig inget av din nästa, så förväntar sig heller inte din nästa något av dig. Denna livshållning gör världen till en ödsligare plats, men gör dess orättvisor, dess ofullkomlighet och vår egen oförmåga att bidra, enklare att uthärda. Intuitionen, vårt överjag, säger oss emellertid att det är moraliskt förkastligt att tänka så. Arketypen för vad som utgör den goda medborgaren, finns nedlagt i vårt DNA, i vårt kollektiva medvetande och utgör den givna dramaturgin i varje kulturyttring vi tar del av, inte minst kring juletid. Därför etableras det i den anti-goda gemenskapen ett strängt negativt grupptryck, där medlemmarna försöker överträffa varandra i plumphet och rå jargong. Anti-godhetsapostlar kräver ständig och ömsesidig bekräftelse för att uthärda. Anständighetens gränser flyttas allt längre från det goda och medkännande, allt närmare den rena ondskan och barbariet. Där rädsla, misstro och hat utgör livsluften, blir godheten ett dödligt hot. Om allt detta handlar berättelsen om den barmhärtige samariten.

Från 300-talet f.Kr. och fram tills idag har det Samaritiska folket successivt uppgått i olika kulturella och nationella gemenskaper. Idag återstår bara ungefär 700 individer som identifierar sig som Samariter. De flesta av dem bor i staden Nablus på den ockuperade västbanken, vid berget Gerissims fot.

 

God Jul.

bd2

*I den senaste bibelöversättningen omskrivs samariter som samarier.

Read Full Post »

lararen1

Jag har i ett tidigare sammanhang kritiserat Jonas Linderoths idé om att svenska skolans kunskapsras skulle ha sin grund i en kunskapsteori från 1990-talet. En kortare version av texten finns publicerad i Pedagogiska magasinet. Då hade jag inte läst hans bok ”Lärarens återkomst”. Det har jag gjort nu, så här följer en recension.

Två passager dröjer sig kvar efter att jag har läst Jonas Linderoths omtalade bok ”Lärarens återkomst”. Den ena är bokens kapitel om digitaliseringen (sid. 117-138). Här argumenterar Linderoth för att det digitala samhället borde utmana skolans vad, snarare än skolans hur. Det är lätt att instämma och jag får många minnen av hur jag under 25 år av teknikimplementring i skolan har mött allt från ouppackade Smartboards i vaktmästarförråd till kontraproduktiva distraktionsresurser i form av felnyttjade elevdatorer. All denna valhänta implementering har stått i bjärt kontrast till den tröstlösa kamp vi som medialärare fick utkämpa under sent 90-tal för att våra ämnen skulle få de resurser och fortbildningsbehov som var nödvändiga och brådskande i den hastiga övergången från analog till digital produktion (utan AV-centralen hade det aldrig gått). I kapitlet om digitaliseringen befinner sig Linderoth på sin professionella hemmaplan.

Det andra är ett intressant lärarminne (sid.98). Linderoth minns sin historielärare som förstod att sätta historiska fakta i sina sammanhang på ett sätt som ledde till en förståelse av hur olika samverkande faktorer kunde leda till vissa historiska utfall. Han exemplifierar med hur läraren vid en examination vill att eleverna skall reflektera över hur andra världskriget hade kunnat undvikas om Keynes finanspolitiska verktyg hade varit tillgängliga redan 1929. Jag minns faktiskt samma frågeställning från min egen gymnasietid. Den gången var det dock vi elever som argumenterade, i strid med vår lärares uppfattning, för att omfördelning och konjunkturpolitik enligt keynesiansk modell kunde ha satt stopp för nazismens framfart i Europa. Jag minns att läraren fnös och avfärdade våra resonemang som kontrafaktisk metafysik. Jag skall återvända till lararen2denna episod men vill först inflika att, bortsett från på sidan 98, är just den instruerande, berättande och visande läraren egendomligt frånvarande i Linderoths framställning. Istället bränner Linderoth nästan allt sitt krut genom att prickskjuta mot konstruktivismen, i boken benämnd KIP. Detta gör han ur alla tänkbara och otänkbara perspektiv. Genom sin tesdrivande och i långa stycken anekdotiska framställning är boken genretypisk för den kritiska neokonservatism som blivit populär på 00-talet. Till viss gräns kan genren roa mig. Jag hade dock hellre läst en bok som utvecklade de perspektiv och frågeställningar som öppnar sig i kapitlet om digitalisering och på sidan 98. Vilken konst behärskar egentligen de lärare som legerar sina klassrum med lärande och obesvärat gör sina ämnen till centrum för elevernas uppmärksamhet? Hur samspelar deras förmågor med en omvärld stadd i snabb förändring? Vilka är deras strategier när teknikutvecklingen når ända in i klassrummet? Ett genomarbetat perspektiv på dessa frågor hade gott och väl utgjort underlag för en framåtsyftande bok om den spännande lärarprofessionen.

För att återvända till mina och Linderoths högst disparata upplevelser av Keynes teorier så säger dessa något om bokens huvudproblem, nämligen att dess bärande tes helt enkelt är en aning porös. Att ”den som vet, berättar för den som inte vet”, är inte axiomatiskt en oöverträffad metod vid inlärning. Det förutsätter dels en kunskapssyn som i alla delar anammar objektivism och reproducerbarhet, dels att tesen måste omgärdas av ett stort antal specificerande villkor för att alls kunna hävdas. Linderoth ägnar också viss möda åt detta, men rundar i allt väsentligt de teoretiska problem som uppstår genom att hänvisa till självupplevda anekdoter, påstådda axiom eller genom att relatera sin tes till en skolbildning inom amerikansk perceptionspsykologi. Jag skall kort beröra vart och ett av dessa tre beviskluster.

lararen3Professor Linderoth skriver att han själv har två års lärarerfarenhet. Det ena året tillbringar han på en traditionell skola där han trivs bra. Det andra året genomlider han på en konstruktivistisk skola, vilken han beskriver som varandes ett helvete. Efter dessa erfarenheter påbörjar Linderoth sina doktorsstudier, inkorporerar (lik förbannat) en konstruktivistisk världsbild och hånar den traditionella skolan i sina föreläsningar. Denna motsägelsefulla bakgrundsteckning lämnar oss med ett stort antal frågetecken kring vad vi egentligen läser. Vad var det som hände? Det får vi inte veta, men den ”pikanta aningslösheten” återkommer i flera av Linderoths anekdoter, vilket gör att de kan upplevas konstruerade och tillrättalagda mest för att styrka egna teser.

Linderoth framställer som sagt metoden ”att den som vet berättar för den som inte vet” som ett axiom, en oomtvistad historisk artefakt. Det är den knappast på det sättet Linderoth vill påskina. Vi behöver bara gå tillbaka till tiden för folkskolans tillblivelse 1842 för att landa i ett helt annat sociotekniskt landskap än det vi har vuxit upp med. Datorer, TV, radio eller telefoner fanns inte. Böcker, papper eller pennor förekom mycket sparsamt. Fortskaffningsmedlet var i bästa fall en hästkärra, kyrkan regerade och varken demokratin, ungdomskulturen eller ”du-reformen” var existerande begrepp. Backar vi ytterligare hundra år i tiden kunde folkflertalet varken läsa eller skriva. Mot en sådan historisk kontext blir den retoriska frågan om varför metoden ”att den som vet…”, har överlevt genom århundradena delvis självbesvarande. Trots detta uppenbara faktum tycks dock inte ens äldre tiders formaliserade utbildningsväsende ha lutat sig entydigt mot Linderoths universalmetod, helt enkelt därför att man då som nu har anpassat lärandets metoder till de syften och specifika situationer de varit tänkta för. Tron på ”bestraffning” som inlärningsmetod har även den varit stark i ett historiskt perspektiv, helt oavsett om vi som Linderoth skriver att vi bör göra, förtiger detta faktum.

Sista tredjedelen av sin bok ägnar Linderoth åt en amerikansk skolbildning inom perceptionspsykologi, av någon anledning benämnd ”ekologisk psykologi”. Denna skola kan antagligen säga intressanta saker om hur inlärning och vårt informationsbegrepp relaterar till varseblivning och mänsklig slutledningsförmåga. I Linderoths framställning framstår dock den ekologiska psykologin som trivialiserande och motsägelsefull. Det kan bero på att den i boken har designats för det specifika syftet att motbevisa konstruktivismen. Exempelvis framstår det i Linderoths återgivning som att den ekologiska psykologin inte skiljer mellan ”namnet” och ”det benämnda”. Epistemologiskt är denna skillnad himmelsvid. När Linderoth problematiserar det konstruktivistiskt anstrukna uttrycket ”verktyg för lärandet” exemplifierar han med hur begrepp som ”koboltblå” knappast kan vara några verktyg eftersom de inte, likt hammaren, har ett objekt, i hammarens fall spiken. Denna metafor bygger på att man inte gör skillnad mellan å ena sidan begreppet ”koboltblå”, å andra sidan det immanenta naturfenomen som vi har ingått en överenskommelse om att benämna ”koboltblå”. I överförd kunskapsteoretisk bemärkelse är förstås objektet till begreppet ”koboltblå”, det immanenta naturfenomen som begreppet refererar till.

Således väjer Linderoth inte för att använda ”teoretiska skohorn” och ”intellektuell pincett” då konstruktivismen skall avlägsnas ur hans teoretiska referensram. Han skriver, Om man lararen5accepterar tanken.. att lärande handlar om att reglera sin perception och sitt agerande i relation till en miljös betingelser, blir utformningen av en människas omedelbara omgivning central för vad denna människa behöver och har möjlighet att lära sig. Denna slutsats kan tyckas hård. Den är inte förenlig med konstruktivismens antagande att människan har en naturlig motivation att lära sig nya saker utan implicerar en syn på lärande som något nödvändigt. Förutom att själva premissen täcker endast en del av begreppet ”lärande”, behöver ”naturlig motivation” och ”något nödvändigt” inte utesluta varandra annat än som inskrivna i vissa moralfilosofiska diskurser. Snarare bör ”naturlig motivation” för ”något nödvändigt” kunna skänka stora konkurrensfördelar åt en individ eller art. Mänskliga tillstånd som ”apati” och ”ointresse” kännetecknas inte främst av brist på ”något nödvändigt” eller ens brist på kunskap om hur ”affordanser i det perceptuella fältet” kan utnyttjas. De kännetecknas däremot av brist på motivation.

Vidare, när Linderoth vill jämföra ”lärande” med ”evolution”, tycks det vara den Lamarckistiska, snarare än den Darwinistiska synen på evolution han åsyftar. Lamarckismens grundidé, evolution genom arv av förvärvade förmågor, har bland paleontologer och naturhistoriker i stort sett övergivits till förmån för Darwins förklaring, evolution genom miljöanpassat urval. I en darwinistisk förklaringsmodell utgör ”lärande” och ”evolution” olika storheter. Linderoth skriver, När vi tänker på evolution föreställer vi oss hur organismer genomgår biologiska processer som leder till nya arter- ”nya maskiner”. Lärande uppfattas dock oftast som en process som ger den gamla maskinen nya delar att använda. Evolution enligt Darwin har dock mycket lite att göra med biologiska processer hos organismen. Den är till stora delar ett resultat av vilka individer som parar sig med varandra och äger rum ”mellan” generationer, snarare än ”inom” individer. Den Lamarckistiska synen på evolution gör det grundläggande animistiska misstaget att i ”det naturliga urvalet” implicera en intention och rörelseriktning, från exempelvis ”det enkla” till ”det komplexa”. Utifrån detta misstag har det även postulerats idéer om att individer och arter kan rangordnas med hänvisning till något slags evolutionärt värde eller resultat. Därav följer även föreställningen om att lärande skulle utgöra någon form av evolutionär process, vilket inte är fallet. Evolution och lärande hör till skilda logiska domäner och Linderoths kunskapsteori, där ”hitta ut ur tunnebanan” förs till samma logiska lärandeklassificering som ”delta i det offentliga samtalet” blir i längden väldigt endimensionell.

För att sammanfatta, erbjuder boken ”Lärarens återkomst” mer ideologiskt, än vetenskapligt tuggmotstånd. Att som Linderoth gör på ett ställe, jämföra lärarens arbete med standup-komikerns, ger en illustration till den typ av tesdrivande metaforer boken bygger på. Dessa komiker, säger han, betalar folk till och med entréavgift till, i syfte att få avnjuta ”förmedlingspedagogik”. Låt oss göra ett tankeexperiment. Låt en grupp lokala standup-komiker underhålla ett antal fasta publikgrupper 5-6 timmar om dagen, fem dagar i veckan under 35 veckor per år. Ingen ser väl för sitt inre konturerna av en oöverträffad form för skola eller lararen4lärande? Sättet att resonera är typiskt för den genre jag kallar kritisk neokonservatism. Tydligt ledarskap, underordning och anpassning framställs som en patenterad koncensuslösning på varje tänkbart samhällsproblem medan de vidare implikationer som kan finnas i tangentens riktning på dessa lösningar förbigås med tystnad. I stället lägger denna genre nästan all sin energi på att kritisera idéer hos en föreställd, ofta konspirerande, maktelit med humanistiska, auktorianismskeptiska och/eller inkluderande värden som sin enda gemensamma nämnare. ”Tvånget till frihet” löd en gång den gamla Hasselarörelsens devis och är egentligen också det nav kring vilket Linderoths bok rör sig. Att underordning och anpassning leder till emancipation utgör bokens själva credo. Vi måste tala om…hur undervisning gick till ”på den tiden då man inte visste bättre”, utropar Linderoth i bokens sista kapitel och vill att vi skall tiga om ”Caligula” och ”Blir du lönsam lille vän?”. Hans kritik vänds istället systematiskt mot personer och företeelser som förespråkar sådant som barnrätt, elevdemokrati, betygsmotstånd eller ”värre”, vilka han valt att insortera under samlingsbegreppet ”konstruktivism”. I sitt nitiska korståg mot konstruktivismen väjer professorn inte ens från att tillskriva entusiastiska fritidsbloggare från en ideell förening, skolsystemsförstörande potential. Konstruktivismen framstår därför i den Linderothska dramaturgin mer som en projektionsyta än som ett sammanhållet teoretiskt begrepp, medan handlingens tänkta protagonist, den instruerande, berättande och visande läraren, tyvärr mest framstår som en mytomspunnen artefakt. Varför undervisning och elevaktivitet skall bilda pedagogiska motsatspar förblir likväl bokens oförklarade mysterium.

Även om min syn på lärande skiljer sig radikalt från professor Linderoths, och även om jag här har varit väldigt kritisk mot hans bok ”Lärarens återkomst”, så är vi i ett viktigt avseende helt överens. Lärarprofessionen är skolans viktigaste resurs.

Read Full Post »

Older Posts »