Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Genomslunket’ Category

bd3

I ett av det nya testamentets mest kända partier berättar Jesus om den barmhärtige *samariten (Lukas 10:25-37). En man ligger mörbultad vid vägen efter ett överfall. En präst går förbi utan att ingripa, likaså en levit. En samarit förbarmar sig över honom, rengör hans sår och sörjer för hans omvårdnad på ett närliggande värdshus. Vi kan inte veta hur berättelsen togs emot av sin samtid. Vad vi däremot med säkerhet kan veta är att berättelsen, om den berättats år 2016, hade kölhalats på twitter, facebook och i vad som kallas alternativa medier. Den hade antagligen också fått sina fiskar varma av ett antal borgerligt sinnade ledarskribenter. 2016 är året då godhet blir ett skällsord och jag för första gången ser begrepp som godhetsondska.

Logiken enligt den godhetskritik som präglat det gångna året tycks vara att prästen och leviten handlade rationellt medan samariten agerade naivt eller i egenintresse. Samariten kompenserade för ett ansvar som borde tillfalla våra institutioner, polis och sjukvård. Värre, han gjorde det bara för att framstå som lite bättre och godare än sin omgivning. Berättelsens sensmoral ”du skall älska din nästa så som dig själv” tycks i samtiden ha ersatts av en misantropisk utsaga, ”du skall förakta din nästa så som dig själv”.

bd4I den allmänt spridda versionen av bibelns berättelse om den barmhärtige samariten, har intrigen förlorat det mesta av sin ursprungliga radikala spänst. Svenska skolor har i generationer traderat en version där samariter har framställts som synonymt med ”goda människor”. Så var det sannerligen inte i den geopolitiska kontext där Jesus rörde sig. Staden Samaria, belägen mellan Jerusalem och Nasaret, var det äldre Israels huvudstad fram till 700-talet f.Kr. När assyrierna intog staden år 722 f.Kr., deporterades en stor del av den israeliska befolkningen och ersattes av ett tvångsförvisat blandfolk från olika lydstater. Ur denna smältdegel växte det med tiden fram en samaritisk nationalidentitet.

Söder om Samaria låg Jerusalem, huvudstad i Juda, judarnas land. De möttes av samma öde som israelerna gjort några decennier tidigare. Babylonierna deporterade judarna till Babylonien för tvångsarbete, men lät dem så småningom återvända till sitt Juda. När dessa skulle återuppbygga sin helgedom, krävde samariterna i norr att få delta i byggandet och dela tempel eftersom deras religioner trots allt utgick från samma urkund. Judarna sade nej tack till detta ”erbjudande” och samariterna byggde istället sitt eget tempel på berget Gerissim. Den dåliga grannsämjan fördjupades därefter och övergick i öppen fiendeskap då samariternas tempel bombades till aska år 129 f.Kr.

Jesus berättelse om samariten måste förstås mot denna geopolitiska bakgrund. För det judiska folket var samarit ett skällsord, antagligen mer pejorativt än vad tattare varit i svensk tradition. En judisk präst ansågs som i princip bd1oantastligt ärbar, likaså leviterna, härstammandes i nedstigande led från Moses. Jesus berättelse utmanande vid sin tid de allmänna föreställningarna på ett grundläggande plan, egentligen på samma sätt som vi idag utmanas om någon vill framhålla godheten hos en invandrad radikal muslim, ställt mot något helyllesvenskt.

Du skall älska din nästa så som dig själv, varför förkastas denna enkla livsregel år 2016 e. Kr? Jag kan inte föreställa mig att de som engagerar sig i anti-godhetskampen föredrar genuin ondska. Snarare bör det föresväva dem att den godhet de möter inte är äkta. De menar kanske att den som ger en skärv till tiggaren på gatan egentligen drivs av uppblåst självgodhet. Jesus är för övrigt inne på liknande tankegångar. I sina tirader om den fattiga änkan och kollekten säger han, -Denna stackars änka har gett mer än alla de andra tillsammans (Lukas 21:1-4). Jesus drar dock andra slutsatser än dagens anti-godhetskämpar. Han väljer tilliten och menar att vi måste förvänta oss godheten. Därmed är han beredd att ta en risk, risken att bli bedragen och bd5besviken. Dagens anti-godhetskämpar arbetar med riskminimering genom misstro. Förvänta dig inget av din nästa, så förväntar sig heller inte din nästa något av dig. Denna livshållning gör världen till en ödsligare plats, men gör dess orättvisor, dess ofullkomlighet och vår egen oförmåga att bidra, enklare att uthärda. Intuitionen, vårt överjag, säger oss emellertid att det är moraliskt förkastligt att tänka så. Arketypen för vad som utgör den goda medborgaren, finns nedlagt i vårt DNA, i vårt kollektiva medvetande och utgör den givna dramaturgin i varje kulturyttring vi tar del av, inte minst kring juletid. Därför etableras det i den anti-goda gemenskapen ett strängt negativt grupptryck, där medlemmarna försöker överträffa varandra i plumphet och rå jargong. Anti-godhetsapostlar kräver ständig och ömsesidig bekräftelse för att uthärda. Anständighetens gränser flyttas allt längre från det goda och medkännande, allt närmare den rena ondskan och barbariet. Där rädsla, misstro och hat utgör livsluften, blir godheten ett dödligt hot. Om allt detta handlar berättelsen om den barmhärtige samariten.

Från 300-talet f.Kr. och fram tills idag har det Samaritiska folket successivt uppgått i olika kulturella och nationella gemenskaper. Idag återstår bara ungefär 700 individer som identifierar sig som Samariter. De flesta av dem bor i staden Nablus på den ockuperade västbanken, vid berget Gerissims fot.

 

God Jul.

bd2

*I den senaste bibelöversättningen omskrivs samariter som samarier.

Annonser

Read Full Post »

slumarea_0570

Bangladesh lessons III (uppdaterad, ursprunligen feb 2013)

Slummen är vacker. Den intensiva upplevelsen av det trasiga landskapets skönhet känns nästan förbjuden. Fattigdom skall inte vara estetisk, den är hemsk. Men ändå, när den matta solen skär genom megastadens dis och faller på de färgsorterade soporna och tusen tvättlinors kläder, som utropstecken mot åter tusen plåtskjuls dammgråa silhuetter, då mättas sinnesintrycken. Då framstår fattigdomen som en dyrbar skönhet.

Och alla ljud. Ett myller av djur och människor som tvingats allt för tätt tillsammans. Den gode iakttagaren kan ana tröttheten i många ansikten, men du möter levande människor och du hör deras skratt som överröstar den nakna misären. Det svåraste att vänja sig vid är stanken. Den sanitära misären ser eller hör du inte. Du känner stanken.

hundar_0112Fattigdom är ett relativt begrepp. Det är vad som hamras in i våra medvetanden. Så vad begär vi? Döende människor, uppsvällda magar, ruttnande sår och benknotor mot hud utan fettlager? Jag hittar inte detta ens i slummen, i världens fattigaste land. Människor röker, bär kläder, talar i mobiltelefoner, ser glada ut. Borde man bli förbannad?

Nej, det finns någonting jag känner igen från mitt eget land Sverige, 800 mil härifrån. Fattigdom är brist på resurser, men inget lyte. Svält är bara en av alla dess framträdelseformer. Fattigdom är livsomständigheter, ett oändligt antal ständigt pågående tragedier, inte synliga för besökaren, för den yttre iakttagaren, för nyhetsreportern eller den tillfälliga turisten, men förnimbara för sökaren, för den som dröjer kvar och tar sig in under huden.

pojke_1018Jag vet att i och mellan alla dessa skjul och hyddor frodas korruptionen, skapas tusen och åter tusen destruktiva beroenden, pågår övergreppen, våldet och människohandeln, kampen för att överleva. Men det sista som överger människan efter hoppet, är hennes värdighet. Du kan vara säker på att där det råder brist, frodas mörkrets krafter, men de frodas i det fördolda, långt från TV-reportagens strålkastare. Det sista som lämnar människan är hennes värdighet. Så i Dhaka, så i Detroit, så i Malmö.

Bosse Kramsjö är en klok person. Han talar flytande Bangla och vet allt om Bangladesh. Han uppmärksammar oss på de många miljoner ”osynliga tjänsteandar” som gör ett samhälle möjligt i Bengalen. De osynliga tjänsteandarna är näringskedjans bas, är alla de händer, fötter och hjärnor som för några smulor utför de tunga arbeten som får jorden att snurra och gör vardagen enkel för de bättre lottade. Det är landets stora befolkning av outbildad arbetskraft som är hänvisade till lågbetalda och okvalificerade jobb inom tjänstesektorn. De är fattiga, fogliga, lojala, säger Yes Sir och Absolutely Mister.

Men någonting har hänt. Fattigaste, fattiga bland de osynliga tjänsteandarna börjar sätta sig på tvären. De börjar ställa krav, ifrågasätta och hävda sitt människovärde. Det händer i Bangladesh just nu. Och slumarea_0506det är bara början. Vi såg vinden svepa genom USA i det förra seklet.  Den hemsökte vårt land kort senare. Den följde i spåren av industrialisering, urbanisering, demokratisering, lönearbete, konsumism och modernisering. Den drabbade med full kraft det patriarkala feodalsystemets hierarkiska värdesystem. Auktoritet följde inte längre av position.

Auktoritet följer inte längre av position. Detta vet vi. Det var något gårdagens svenska politiker visste och anpassade sig till. Det är något dagens politiker redan har glömt. Det kollektiva minnet är kort, högst ett par generationer. Vår egen fattigdom är några böcker av Vilhelm Moberg och en folkkär musikal. Som om den aldrig existerat, inte kan existera.

Det är därför nackhåren reser sig när våra politiker börjar tala för fler lågavlönade jobb i en okvalificerad tjänstesektor. En baklängesrevolution! Gud, förlåt dem, ty de. . .

tork_0545

Auktoritet följer inte längre av position. Det är därför de senaste årens skolreformer kommer att misslyckas. Det är därför vi redan nu kan veta att en politik som bygger på låga löner i okvalificerade tjänstejobb, en de osynliga tjänsteandarnas politik, aldrig kommer att bli något mer än en from förhoppning hos de redan gynnade som vill ha mer. För ärligt talat, och låt oss nu vara konkreta. Vem i vårt land slum_0551på tvåtusentalet skall utföra dessa slavgöror? Vems söner, vems döttrar talar vi om? Var finner vi dem; fattiga, lojala och tjänstvilliga dropouts från vår gymnasieskola som skall fylla denna dröm med innehåll? Talar vi om alla dessa dyslektiska ADHD och ADD-diagnostiserade, Pokemon och Facebookpräglade unga människor som vägrar släppa sina mobiltelefoner? Hur skall då dessa kuvas med mindre än en plågsamt utdragen social revolution? Vem vill eller ens orkar sedan passas upp av dem? Auktoritet följer inte längre med position. Låt det sjunka in.

Det är sent och läggdags hos mig. I Dhaka ljuder minareten och slummen vaknar till en ny dag. Hos oss vill vi inte se de smygande tecknen på tilltagande förslumning. En tiggare, en förfallen fasad, ett trasigt tåg, inget att bråka om. Mer resurser till var och en, allt mindre till det som binder oss samman. Dhaka växer så det knakar. Textilfabrikerna knaprar jordbruksmark långt ut mot Manikganj och Ghorashal. Allt mer läggs på det som binder samman, det som måste fungera. Två folk i rörelse, mot framtida mål, från var sitt håll. Så småningom möts vi. Ingen vet vem som den dagen är beroende av vem.

slumcontainer_0558

tegel_0566

Read Full Post »

ekonomisk historiaEn personligt hållen recension:

Lennart Schön
En modern svensk ekonomisk historia
SNS Förlag: 2000 (560 sidor)

En allmän reflektion över Schöns framställning är att de kapitel som avhandlar perioden från 1970-talets oljekris fram till millennieskiftet irriterar mig mer än de tidigare kapitlen. Förmodligen hänger detta samman med att denna period till stora delar sammanfaller med mitt liv och att de händelser som i Schöns bok reduceras till kausala händelsekedjor, delar av ett ekonomiskt utvecklingsblock med egen inre logik, har utgjort ett politiskt, socialt och kulturellt bakgrundsbrus i mitt liv. På motsvarande sätt saknar jag självupplevda referensramar till de händelseförlopp som beskriver industrialismens tidiga framväxt, vilka följaktligen är lättare att ta till sig i termer av kausalitet. Detta utgör antagligen både en styrka och en svaghet i det ”strukturella” perspektivet.

Bokens styrka skulle kunna ligga i dess förmåga att renodla beskrivningen av de cykliska ekonomiska förlopp som driver den industriella utvecklingen. För att den i så fall ska vara trovärdig krävs dock att ett par villkor är uppfyllda, eftersom det alltid, vid rekonstruktion av historiska händelser, föreligger en uppenbar risk för att de kausala mönstren överbetonas, dvs A hände pga B, som ledde vidare till C. Den måste för det första kunna påvisa att de utvecklingsförlopp som redovisas härrör sig ur ett, över tid, sammanhållet fenomen, industrisamhället. Den måste för det andra kunna påvisa fenomenets primära drivkrafter och att dessa är konstanta över tid. I dessa delar upplever jag att Schöns framställning är otydlig. DSC00187Fenomen framställs som deterministiskt predestinerade utan angivelse av någon yttersta orsak. Ett exempel bland många är när han konstaterar att det under 1920-talet kan ”…finnas ett samband mellan den ökande efterfrågan på kvinnlig arbetskraft och det sjunkande födelsetalet” som skulle kunna hänföras till ”…den strukturella växlingen mellan omvandling och rationalisering” (sid. 322). Kvinnorna återkommer under hans beskrivning av 1970-talet då han konstaterar att ”…proportionerna mellan arbetare och tjänstemän förändrades” (sid. 478). Mer än en halv miljon kvinnor gick ut i arbete och Schön konstaterar att denna förändring ”…var större än den samlade nedgången i sysselsättningen inom sektorerna för den materiella produktionen…”, men att rörelseriktningen ”…mot tjänstesektorerna var emellertid densamma i båda fallen” (sid. 478). Kan man per automatik inordna kvinnornas ökade arbetskraftsdeltagande som del av en strukturkris? Den var i stor utsträckning resultatet av politisk retorik och politiska beslut och skulle kunna beskrivas i ideologiska termer, förvisso med ekonomiska konsekvenser. Om vi dessutom leker med tanken att något liknande gäller för delar av tjänstesektorns tillväxt i stort, bör ”tjänstesamhället” till viss del kunna beskrivas som ett politiskt projekt inom ramen för ett industrisamhälle? På motsvarande sätt känns beskrivningen av 1970-talets energikris rumphuggen i frånvaro av sina makropolitiska aspekter. Hur ska man för övrigt i endast nationalekonomiska termer kunna förstå det faktum att samma oljepris som steg kraftigt under 1970-talet, nu faller handlöst i motsvarande situation?

1600 tals stuga på vägen till BoråsFör att förstå händelserna 1970-1995 (1995-2010) som en ”tredje industriell revolution” blir således framställningens nationalekonomiska fokus en aning för trångt. Nationalstaternas förändrade, och över tid försvagade roll, underskattas liksom miljö- och klimataspekterna. Den ekonomiska politikens globala ideologisering berörs knappt, inte heller de förändrade migrationsströmmarna eller tillverkningsindustrins globaliserade segmentisering.

Mot ovanstående blir det utifrån Schöns framställning svårt att tolka ”den tredje industriella revolutionen” som någonting annat än ”en förändring i tangentens riktning”. Det skulle till och med kunna vara så att hans strikt nationella fokus ger sken av större förändringar mot tjänster i försörjningsbasen än vad som reellt föreligger. När exempelvis textilindustrin flyttar från Borås till Manikganj, kan det tolkas som en global förskjutning av samma underliggande processer som tidigare ägt rum nationellt, skeenden som boken inte riktigt lyckas fånga.
Känslan av att bokens strukturella teori är något tillyxad blir mest påfallande i bokens epilog (sid. 521 ff). Den framtid Schön skissar 1999 i termer av ”…förändrade relativpriser som innovationer och tillväxt ger upphov till” (sid. 527) känns som en fattig beskrivning av den strukturkris, vi enligt hans förutsägelser nu bör börja se slutet på. Min personliga analys är nog att de globala eruptioner vi för närvarande upplever är de första tecknen på industrisamhällets slutgiltiga kollaps och upplösning.

Avslutningsvis vill jag ändå tillfoga att Lennart Schöns framställning är njutbar läsning i sin omfattande detaljrikedom. De historiska beskrivningarna av omvälvande ekonomiska skeenden är till alla delar väl underbyggda och utmärkt belysta. Boken hade klarat sig utmärkt väl utan att dessa tvingats in i ett strukturellt raster av ekonomisk kausalitet.

DSC00581

Read Full Post »

bangla

Sakine Madon föredrar begreppet konsensuskultur framför åsiktskorridor. I USA exempelvis, existerar inte den typen av problem. Däremot sitter en av tjugofem afroamerikanska medborgare i fängelse (2,5%). Det innebär en stark överrepresentation. Kan det vara så att det med afrikansk kultur medföljer en benägenhet att begå brott? Har vi inte märkt av detta även i Sverige? Det vore givetvis farligt om en sådan föreställning mörkades på grund av rädsla för att gynna eller missgynna något politiskt parti.

Låt oss vidga perspektivet. I ett globalt perspektiv sitter en av tjugofem fängelsekunder just i ett amerikanskt fängelse. Alltså, en av tjugofem, i världen! Invånarna i USA:s delstater är således världens mest brottsbenägna individer och bland dessa är afroamerikanerna starkt överrepresenterade. Låt oss inte av politiska hänsynstaganden backa från en sådan iakttagelse. Det gäller trots allt ”vår” trygghet.

Låt oss vidga perspektivet ytterligare. De afroamerikanska medborgarna i USA kallas så därför att deras förfäder härstammar från olika delar av den afrikanska kontinenten. De infångades i miljontals av européer och fraktades på rangliga fartyg till Amerika för att där säljas som slavar. Än idag har flera av västvärldens mest förmögna familjer denna handel att tacka för sina privilegier.

Allt detta hände på den tiden då ett antal europeiska länder upptäckte att världen var deras egendom. Med hugg och slag motades Amerikas invånare bort från sina marker. Eftersom de dog som flugor, näst intill utrotades i stora områden, blev slavimporten nödvändig. Vilka skulle annars jobba?

majtalLåt oss försöka bli varse något slags mönster i denna omfattande åsiktskorridor. Som tack för hjälpen slog sig en stor mängd, företrädesvis britter och holländare, ner i södra Afrika. De svarta människor som råkade uppehålla sig på platsen, slapp den långa resan över havet för att slava åt sina nya herrar. 1948 infördes apartheid, 1961 lagfästes politiken, jag besparar er detaljer. 1994 avskaffades den definitivt då Nelson Mandela valdes till president efter att ha suttit 27 år i fängelse. Att bära en T-tröja med hans porträtt betraktas som ”jävligt PK”, har jag lärt mig, trots konsensuskulturen.

Vår pågående systemkollaps i Sverige kan inte riktigt mäta sig med världen år 1948. I det europeiska meningsutbyte som kom att involvera stora delar av världen mellan 1939 och 1945 dog 60 miljoner människor. Det brittiska imperiet omfattade vid tiden mer än 1/3 av den afrikanska kontinenten, Australien, Nya Zeeland, Indien, Kanada samt ytterligare ett stort antal områden spridda över jordklotet. I Sverige var vetenskapen fullt upptagen med att rangordna människor utifrån formen på deras skallar. Jag besparar er detaljer, enkelt uttryckt var stora delar av den värld vi känner ordentligt tillstökad.

Nu börjar det bli komplicerat. Varje journalistiskt val, varje vinkling innebär med nödvändighet att något utelämnas. Om inte enskilda händelser betraktas som delar av ett större sammanhang blir urvalsprocessen omöjlig. Samtidigt är den objektiva journalistiken, om än eftersträvansvärd, så klart en illusion. Varje journalist är inskriven i, och kan inte fullt ut få syn på alla de mönster och markörer i samtiden som ytterst avgör vad som så småningom blir fäst på papper (eller i cyberrymden). Vad som ena året utgör en ödesfråga kan året därpå vara en ickefråga och vice versa, utan att någon riktigt vet hur det gick till.

De som begick kolonialtidens oändliga antal övergrepp är till stor del döda. Även offren, i den mån de inte helt utrotades, är till stor del döda. Vi lever sedan dryga halvseklet i vad som kallats den postkoloniala eran. Den kallas så för att den bortser från att vi européer har lagt beslag på fem och en halv av jordens sju kontinenter. Och bortser från hundratalet väpnade konflikter (i korrigerande syfte) efter den globala skärmytslingen 1939-1945. Och bortser från fortsatt systematisk utsädeexploatering av naturresurser i många av de områden vi återlämnade. Och bortser från att vi där utöver maniskt lägger oss i precis allt, oavsett var på jordklotet det händer. Så tronar vi också på rikedomar. Västvärlden utgör jordklotets ouppnåeliga materiella elit. Och ordningsman. 85 personer delar på hälften av jordens resurser.

Tur för kolonialherrarna att dagens jurisdiktion och äganderättsliga definitioner inte fanns då. De hade åkt på allt från dödsstraff och långa fängelsestraff, till megaastronomiska skadeståndsbelopp. Föreställ er att vi skulle bli tvungna att ”återlämna” Amerika, Australien, Nya Zeeland och ytterligare ett antal områden. Det skulle bli förbannat bökigt. Bara andelen ”svenskar” på ”ockuperade” områden uppgår till över fem miljoner individer. Hur skulle vi integrera alla dem när det varken finns arbeten eller bostäder och vägen mellan Kungsbacka och Göteborg idag är sämre än vad vägarna var i Polen under kommunisttiden?

För att återknyta till frågan om konsensuskultur, som möjligen är ett bättre begrepp än åsiktskorridor. Om jag har förstått saker rätt så handlar det om att självcensur hindrar oss från att öppet beskriva, påvisa och diskutera alla de negativa kulturella särdrag som karakteriserar människor från, företrädesvis främmande kulturer, gamla kolonialstater. Det handlar också om den självcensur som driver oss att relativisera vår egen och västvärldens roll som etiskt och globalt föredöme. Eller jag kanske blandar ihop åsiktskorridor och halmdocka nu? Nya signalord etablerar sig i snabb takt efter gamla som krackelerat.

soporJag läser i dag att Anna Book ”förtjänar” att få tävla i melodifestivalen. Hon är ”värd” det. På många sätt manifesterar hon vår kollektiva självbild. Sant är att Sverige på drygt hundra år har genomgått en remarkabel förvandling. Vi kan träta om huruvida möjliggörarna utgjordes av innovatörer, flinka arbetare eller frihetskämpar, faktum kvarstår, vi lever i ett av världens rikaste och mest emanciperade länder. Jag påstår för min del, att vår starka råvaruexport i kombination med ett starkt bindande samhällskontrakt har utgjort motorn i denna utveckling.
Så är kanske det bästa att som någon föreslagit, stänga gränsen och slänga bort nyckeln, att därefter i möjligaste mån tömma våra segregerade förorter på de kulturellt dysfunktionella? Kanske det, om det inte vore för att det historiska scenario jag antytt ovan har skapat ett ogenomträngligt nät av globala beroendeförhållanden. Våra nationella gränser är delvis illusoriska. Faktum är att vi skulle inte ens kunna starta våra mobiltelefoner om det inte vore för tiotusentals barnarbetare i Kongo. Under fjolåret dog minst 80 av dem. Har det startats någon facebookgrupp än om den saken?

Den senaste vågens migration har bara börjat. Det är inte bara över medelhavet trafiken tätnar. Över stilla havet och indiska oceanen färdas alla de vars historiska öde tycks utgöras av rangliga fartyg. Genom Afrikas och Mexicos öknar marscherar de mot norr på flykt från de globala konsekvenser som seklers systematiska exploatering har åstadkommit. Även IS är ett monster som vi själva har varit medskapare till. Det finns inget sådant som onda och goda gener, bara onda och goda omständigheter.

Allt detta handlar om elefanten i rummet, nämligen vårt och västvärldens ansvar för den uppkomna globala situationen. Och nej, Sverige var inte mycket till kolonialmakt, men ingen ska inbilla sig annat än att de vinster som ackumulerades i vår råvaruexport delvis levde i symbios med den europeiska kolonialismen. Även om skuggan faller längre och lägre över andra väststater så är vårt medansvar i en global systemkris odiskutabelt. Och vår medexploatering pågår ju som sagt fortfarande (Inser att detta lätt kan missuppfattas då exploatering numera är ett positivt laddat värdeord, hur nu det gick till apropå åsiktskorridor).

Det hela är egentligen ganska enkelt och Tunisien är lackmuspappret. Under några månader öppnade den arabiska våren ett fönster av hopp, som sedan stängdes igen. Endast Tunisien framhärdar mot alla odds i något som liknar demokratiska strävanden. Ungdomsarbetslösheten har passerat 30% och nattliga utegångsförbud har införts för att stävja de återkommande kravallerna. Några av dessa ungdomar har dykt upp som förövare i Köln, men inte ens Tunisien orkar väst räcka så mycket som ett lillfinger trots att en institutionell stabilitet där skulle kunna ishallgöra underverk i hela regionen. Istället vandrar ett spöke genom media, inte bara i Sverige utan i hela västvärlden, som handlar om hur dessa killar hotar vår trygghet och vårt välstånd. Inte ens om det förresten; den handlar om åsiktskorridorer, att vi inte får prata om att det ”beror på deras kultur”.

Västvärlden är förlamad av sina rikedomar. Släpp illusionen om att världen består av fria och jämbördiga nationer. I den bästa världar skulle ett postkolonialt väst inse sin stora skuld och sitt ansvar och ödmjukt ta sig an den gigantiska uppgiften att prestigelöst och oegennyttigt medverka till en hållbar världsordning. Alternativet till detta är, även på relativt kort sikt, så fasansväckande att det inte försvinner hur djupt vi än borrar i våra pseudodiskussioner om åsiktskorridorer och konsensuskultur. Inte bara människor, kulturer och kapital är gränsöverskridande; även kemiska, biologiska och radioaktiva stridsmedel tenderar att vara det.

Jag kanske överdriver. Sakine Madons ursprungliga ärenden gällde egentligen att åsiktskorridoren, eller konsensuskulturen, hindrar många journalister från att skriva om sådant de tror kan gynna Sverigedemokrater. Jo, verkligen en stor och viktig fråga som uppenbarligen engagerar många hängivna mediekonsumenter i vårt avlånga land. Händelsevis, en annan spännande dagsaktualitet är att Sverigedemokraterna i Lund på sin hemsida berättar om hur flyktingarna på en av kommunens förläggningar stjäl mat och drar kniv i bespisningen på en närbelägen skola. Vi hoppas nu att media vågar skriva om en så stor, viktig och populär fråga och att de i sammanhanget även kanske påtalar att det rör sig om lögner och rent förtal från Sverigedemokraternas sida. Ingen på skolan vill nämligen kännas vid att något sådant har förekommit. Känns scenariot till äventyrs bekant? Min ledare, om jag haft en plattform, hade handlat om just det mediala mönstret.

sd lund

Sammanfattning: En annan intressant sak man kan göra i naturen är att dra en grov käpp genom en myrstack och iaktta vad som händer. Om du känner moraliska betänkligheter inför detta bör du tänka att det är käppen, inte du, som åsamkar skadan.

staty

Read Full Post »

Gott Nytt År 2016

img_0103

Read Full Post »

solnedgång

12 februari 2001
Resolution om situationen i Demokratiska folkrepubliken Laos
C. Europeiska unionen och Laos undertecknade den 29 april 1997 ett ramavtal som ger Laos status som ”mest gynnad nation” avseende ekonomiskt utbyte och handel.
J. Enligt landets lagar och enligt internationella konventioner och avtal är det den laotiska regeringens plikt att skydda de utländska investerarnas intressen.

På sin väg från bergsbäckarna i sydöstra Tibet mot sin mynning i den Indiska oceanen passerar Mekongfloden det lilla landet Laos. Under senare år utvecklas landets ekonomi snabbt, men det är fortfarande ett av de fattigare i världen. Dess BNP per capita underskrider allt jämt 3000 $ (1/15-del av Sveriges). Mekongfloden själv är landets viktigaste naturresurs. Det är flodens uppdämning och reglering som lägger grunden för landets ekonomiska tillväxt.

Jag kan inte sluta tänka på landet Laos där det ligger inklämt mellan mäktiga grannar på en halvö i sydostasien. I norr gränsar landet till Kina, i väst och öst till Thailand och Vietnam. Laotierna utgör i sammanhanget lite av kusinen från landet, vad Finland var för oss svenskar på 60-talet. Laos är en gammal fransk koloni som sedan 1975 lyder under kommunismen. Under 2000-talet har de anammat marknadskapitalistisk diktatur av kinesiskt snitt, Kina som för övrigt är deras viktigaste handelspartner, eller snarare exploatör.

Vattenkraft LaosNu byggs dammar och kraftverk längs Mekongfloden. Flöden ändras, mark läggs under vatten och landskapet omgestaltas bit för bit. Laos hårdsatsar på ren, förnybar energi från vattenkraft. I Laos gör man nu vad Sverige gjorde för 60 år sedan. Idag täcker vattenkraften hälften av vårt eget energibehov. Det finns likheter mellan oss, men också viktiga skillnader.

I Laos läggs väldiga områden under vatten när dammarna byggs. Den damm som syns på kartan är mer än 100 kvadratkilometer stor. Tusentals människor har fördrivits från byar och jordar som brukats i generationer. De hamnar i nybyggda bostadsområden där det inte längre finns några möjligheter till självförsörjning. Massexproprieringarna underlättas av landets enväldiga styrelseskick.

I Laos råder det brist på bördig jordbruksmark. I öster ligger markerna obrukbara på grund av alla de odetonerade mineringar som fortfarande utgör minnen av Vietnamkriget. Det mesta av vad som återstår finns i anslutning till Mekongfloden. Genom flodens reglering skapas redan erosion och ojämnheter i vattenflödet som påverkar risböndernas avkastning mer än negativt. Detta gäller även i Kambodja och Södra Vietnam som ligger nedströms Mekong. Allt talar för att problemen kommer att accelerera när man de kommande åren ger sig på flodens huvudfåra med nya megadammprojekt.

Mekongfloden rymmer en rik fauna som redan innan regleringen var hårt ansatt av fiske och klimatförändringar. Nu är läget akut för många arter. Den fantastiska Jättehajmalen är redan i stort sett utrotad då dess vandringsvägar blivit avskurna.

flodbåtEnergin som produceras av kraftverken stannar inte i landet utan exporteras vidare till, i första hand Thailand. Runt kraftverken och i de laotiska bergstrakterna investerar Kina mångmiljardbelopp i infrastruktur som underlättar exploatering av Laos väldiga naturresurser. Omärkligt försvinner deras skyddade cederskogar bit för bit över den norra gränsen. Landet slumpar bort sina naturresurser och får i gengäld vägar, järnvägar, cash och cred. Laos ingår sedan några år i WTO, men dess nomenklatura blir inte mindre korrumperad av det.

Den som vill besöka det traditionella Laos är redan sent ute. Av olika bagpackerbloggar att döma är lämmeltåget i full gång och embarkerar landets olika farleder. Snart omges alla uråldriga buddistiska landmärken av samma globala marknadstempel och välståndskulisser som i alla länder.

Jag får en dålig känsla när jag tänker på vilken framtid det laotiska folket går till mötes. Trots en växande ekonomi och förnybar energi i överflöd skvallrar tecken i skyn om att landets invånare drar det korta strået och snuvas på sin kultur, sina traditioner och sin livsmiljö, att allt det slumpas bort för en vattvälling.

Det är hög tid för världen att återvända till Gandhi. Några av hans visdomsord får utgöra årets julevangelium enligt Mekong:

Det finns tillräckligt för allas behov men inte för en enda mans girighet.
Det finns ingen ondska i pengar. Ondskan ligger i på vilket sätt de används.
Det finns inget ont i kapitalismen. Det onda finns i det sätt som den används.
Det finns mer i livet än att öka farten.
Den omtanke som visas idag, kan bära frukt imorgon.
Den goda människan är vän med allt levande.
De som vet hur man tänker behöver inga lärare.
In a gentle way you can shake the world.
You must be the change you wish to see in the world.

Eller som laotierna definierar sig själva: Vi är det folk som lyssnar på riset när det växer.

God Jul.

13 år senare: 2 April 2014
Resolution om utvinning av vattenkraft i Laos
A. Trots att landet är ett av de fattigaste i världen definieras Laos ofta som Asiens batteri på grund av den långa sträcka som floden Mekong rinner inom landets territorium.
B. Floden Mekong attraherar allt större investeringar till landet, till exempel från Thailand, Vietnam och Kina. Sedan 2006 har de årliga utländska direktinvesteringarna i Laos mer än tredubblats, och uppgick till 1 800 miljoner US-dollar under 2012. Enbart de kinesiska investeringarna uppgår till över 5 miljarder US-dollar.
C. Man behandlar för närvarande studien av nya dammar längs med floden Mekong i Laos. Kina har visat ett stort intresse för minst fyra projekt. Peking har redan investerat ytterligare 7,2 miljarder US-dollar i en järnvägslinje som förbinder den sydkinesiska provinsen Yunnan med Laos huvudstad Vientiane.
1. Europaparlamentet fruktar att Kinas ökade politiska betydelse i regionen kan påverka regionens politiska balans.
2. Europaparlamentet fruktar att byggandet av dammarna påverkar ekosystemet i länder som gränsar till Laos (Vietnam, Thailand och Kambodja) och får följder för dessa länders ekonomier

Read Full Post »

Bäst Alla Kategorier

Återfann detta gamla, förhoppningsvis underskattade alster p.g.a det nu läses ivrigt in America. Habo sjönk redan året därpå till nr 66 på listan men marknadsför sig ännu, för den som orkar googla, som nummer ett i riket. Världen är galen, i synnerhet vårt färdenesland Sverige. Återpublicerar därför min egen ”hyllning” till Habo, Best in Test:

 

Till slut har även undertecknad tagit del av årets kommunranking i nyhetsmagasinet Fokus. Föga överraskande är Habo den plats där det är bäst att bo 2012. Jo, det är klart. Vem skulle inte gå genom eld för ett vitmenat typhus i sluttningen ner mot Vätterns svarta vatten? Men varför saknas det skydd på studsmattan?

Själv ser jag mig förvisad till en av rikets allra sämsta platser att bo på. Visserligen väljer nästan 30 gånger fler Malmö framför Habo som sin hemvist på jorden, men likväl, enligt Fokus har jag placerat mina barn i Sveriges sämst tänkbara uppväxtmiljö. Sådant ger ångest. Men varför saknas det skydd på studsmattan?

Förstulet uppsöker jag mina äldsta söner. De minns sin barndom i tassemarker utanför Falköping. Habo ingår i deras referenssystem. Vad tror ni grabbar, om att vi lämnar denna hårda stad och flyttar till Habo? De blänger misstroget på mig och himlar med ögonen. Stön, Habo! Faan, farsan. Vill du ta livet av oss? Så är den diskussionen över. Enligt sönernas referenssystem är Habo värre än Gehenna. Malmö är den varma trygga famnen. Dagens ungdom har en oroväckande tendens att nonchalera elementa, evidens och objektiv sakkunskap. Men varför saknas det skydd på studsmattan?

Jag granskar de parametrar enligt vilka just Habo framvaskas som nummer ett. Det är inte lätt att kvantifiera mjuka värden, än mindre att rangkorrelera dem. Vad som faller ur det mekaniska urverket kan komma som en fullständigt oväntad överraskning. Se där, stor inkomstskillnad mellan män och kvinnor kännetecknar en kommun där det är bra att bo. Vem kunde tro det? Pingstvänner, högermän och ojämställda förhållanden är värden att sträva efter. Ju mer jämställt, desto sämre. Allt enligt det system enligt vilket kommuner rankas i nyhetsmagasinet Fokus. Men varför saknas det skydd på studsmattan?

Ja, varför saknas det skydd på studsmattan? Det är något illavarslande med den bild som täcker ett helt uppslag i artikeln om Habo. Dess symboltyngda estetik kan inte vara slumpens verk. Är det fotografens tysta protest? Han, tryggt sittande på mattan. Hon, som vågar språnget, som ser den annalkande faran för sent. Hon kommer att landa hårt, fjättrad av studsmattans spända fjädrar, fjättrad vid hemmet, barnen, maken som tjänar de gemensamma pengarna. I Habo skiljer man sig inte. I Habo är det bäst att bo. I Habo saknas det skydd på barnens studsmatta.

Read Full Post »

Older Posts »