Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Politik’ Category

Magasinet paragraf har sammanställt en ordlista för den som vill förstå extremhögerns terminologi. Bland begrepp som batikhäxa, feministhora, kulturberikare och PK-eliten finns naturligtvis även begreppet godhetsapostel. Det är i sig inget konstigt eller oväntat. Jag skrev redan för ett par år sedan om begreppet, och hur det i en samtida kontext har omtolkats och fått en pejorativ innebörd. Det konstiga däremot, är hur begreppet på två år har gjort en klassresa för att idag betraktas som acceptabelt i munnen på akademiskt skolade mittenpolitiker. Detta måste betraktas som en sensationell positionsförflyttning.

Extremhögerns begrepp är sällan enkla att ge exakta definitioner då de ofta är mest ägnade att projicera, eller ironisera över företeelser man ogillar. Det gör att begreppen blir kontextbundna och helt beroende av att de värderingsmässiga gemenskaper där de används är homogena och sinsemellan har en välkalibrerad begreppsapparat. Begreppen utgör nästan alltid stommen i ett symbolmättat språkbruk, där deras funktion är att framkalla en rad projektiva associationer, snarare än att bidra med logik och konsistens. I lingvistisk bemärkelse påminner det mycket om det vi kallar en subkulturell språkdomän, eller förortsslang. Gällande begreppet godhetsapostel skrev jag 2016, Arketypen för vad som utgör den goda medborgaren, finns nedlagt i vårt DNA, i vårt kollektiva medvetande och utgör den givna dramaturgin i varje kulturyttring vi tar del av, inte minst kring juletid. Därför etableras det i den anti-goda gemenskapen ett strängt negativt grupptryck, där medlemmarna försöker överträffa varandra i plumphet och rå jargong. Anti-godhetsapostlar kräver ständig och ömsesidig bekräftelse för att uthärda. Anständighetens gränser flyttas allt längre från det goda och medkännande, allt närmare den rena ondskan och barbariet. Där rädsla, misstro och hat utgör livsluften, blir godheten ett dödligt hot.

Sedan en tid har S-märkte statsvetaren Stig-Björn Ljunggren adopterat begreppet godhetsapostel. I en debattartikel med rubriken Godhetsapostlarna har ingen plats i S, försöker Ljunggren att definiera begreppet som att apostlarna i fråga är en oppositionell minoritet, om cirka fem procent av det socialdemokratiska partiet. Troligen har artikeln tillkommit som en konsekvens av den kritik han ådrog sig genom att använda sig av begreppet då han medverkade i rysk statstelevision. Istället för att gå kritiken till mötes, försöker Ljunggren sig på någon slags klargörande nyansering, skulle jag tro. I hans odyssé får vi följa det stora arbetarpartiet på dess väg genom 1900-talet. I den tidiga striden om partiets reformistiska inriktning, identifierar Ljunggren de militanta bolsjevikerna som godhetsapostlarna. Under andra världskriget är det den opposition som ville gå in i kriget på de allierades sida, som av Ljunggren tilldelas epitetet. På 1980-talet ville, påstår Ljunggren, Olof Palme krympa staten, men fick godhetsapostlarna emot sig. Så långt i läsningen har han med sitt staplande av spretiga och atypiska exempel, tappat mig fullständigt. Att Ljunggrens teori är en hemmasnickrad plattityd står klart. Mysteriet är snarare varför en väletablerad debattör och akademiker författar dessa dumheter. Naturligtvis kan han, som han gör, hävda att han debatterar som fristående från såväl parti som akademi, men saken blir inte mindre egendomlig för det. Frihet utgör ju i sig självt inget rationellt skäl att ge upp alla krav på stringens, kvalitet och inre konsistens i bevisföringen. Det bär emot att tillskriva någon annan deras motiv, men jag gör ett sällsynt undantag. Återstår, vad jag kan se, tre tänkbara förklaringar, till att Ljunggren författat denna artikel,

1. Stig-Björn vill bara retas. Han vet att han kommer att få extremhögerns rabulister och desinformerande troll på sin sida. Oavsett vilket genmäle hans kritiker försöker sig på, kommer deras argument att drunkna i den digitala mobbens taskigheter.

2. Stig-Björn inser att han har målat in sig i ett hörn. Han har sedan länge övergett de moraliskt och intellektuellt försvarbara positionerna. Hans artikel utgör ett tappert försök att etablera någon slags rimlig berättelse, som inte nödvändigtvis gör honom till en kappvändare i extremhögerns tjänst.

3. Stig-Björn är orolig. Han har sett det komma och har omorienterat i en riktning som kan säkra hans privilegier i händelse av att demokratin börjar kantra och den liberala staten smulas sönder av en högerextrem regim. Artikelns bärande idé, givet ”godhetsapostlarna” som centralt begrepp, blir därför extremt bredbent. Det skall fungera som ett ”begripligt” socialdemokratiskt alibi utan att dess potential som ”gillat” klickbete för högerextrema tangentbordskrigare går förlorad.

Inget av alternativen är särskilt upplyftande. Här sätter jag punkt. Tack för ingenting, Stig-Björn Ljunggren.

Annonser

Read Full Post »

Triangulering är det nya. Våra politiska partier triangulerar nu med en sådan hastighet att de ideologiska kompassnålarna sedan länge har lossnat från sina fästen och sköljt med dagvattnet ut i våra vattendrag. Där begravs de långsamt i det industriplastimpregnerade bottensedimentet. Nu senast, tar Socialdemokraterna Jan Björklunds förlegade tankegods och gör det till sitt. Socialdemokraterna vill ge lärarassistenter och andra yrkesgrupper i skolan större mandat att ingripa mot stök och bråk. Lärarassistenter kan också få besluta om kvarsittning, säger utbildningsminister Anna Ekström.

Jag kände tidigare Anna Ekström som en klok skoldebattör och kan inte föreställa mig att hon riktigt bottnar i den argumentation hon nu tvingas föra i en valrörelse, som redan har tappat all sans och värdighet. Besvärjelserna gällande ordning och reda må äga sin popularitet bland landets alla reaktionära tangentbordskrigare, men de kommer inte att föra vårt skolväsende en millimeter framåt. Låt mig förklara varför.

Ordning och reda, bristen på disciplin, är skoldebatten tidlösa nyckelfråga. Den vandrar som ett spöke genom decennierna och dess skugga över samtalen om vår svenska skola faller allt djupare. Det går inte att komma runt år 1958 om man på allvar vill förstå denna diskurs premisser. Detta år avskaffades skolagan och inget blev sig längre likt. Antagligen har den psykosociala miljön i skolan aldrig förvandlats så snabbt som under de följande åren fram till 1962 års skolreform. Under dessa fyra år, hann skolrelaterat ”stök och bråk” etablera sig som ett omvittnat samhällsproblem. Respekten för auktoritet hade snabbt eroderat med de reformistiska frihetsvindar som blåste genom stora delar av västvärlden. Ungdomskulturen uppstod och avlade i snabb takt fram de hjältar som skulle komma att ersätta äldre tiders auktoriteter.Detta krävde nya förhållningssätt och där slutade också enigheten.

Om detta bör vi inte berätta, har jag lärt mig. Skolagans betydelse för äldre tiders skoldisciplin är tabu och ett stort No-No bland dagens skoldebattörer. Det är inte utan att man kommer att tänka på Basil Fawltys klassiska mantra när han har tyska hotellgäster, ”Do not Mention the War”. Därför blir också pratet om, och förslagen på lösningar, när det gäller ordning och reda, mest tomma besvärjelser. Vi måste skapa ordning och reda genom att skapa disciplin. När disciplin inte automatiskt uppstår ur att vi har talat om behovet av ordning och reda, återstår endast att leta syndabockar.

Syndabockarna är den symbolmättade skolpolitikens kryckor. Nu står elevassistenterna på tur. När olösliga dilemman programenligt delegeras till outbildad och lågavlönad arbetskraft, så står denna arbetskraft snart även med dumstruten, därför att ordning och reda kommer inte att uppstå ur denna politiska reform, heller. Lärarassistenten beslutade om kvarsittning, men det hjälpte inte. Det där vet vi egentligen redan, och kanske spelar det mindre roll. Det tycks mig som att politiska förslag får vara hur löjliga och irrelevanta de vill, bara de inbäddas i en robust empatilös funktionalism som förlöser samtidens skräniga auktoritarianism och deras ryggmärgsbetingade anspråk på problemformuleringsprivilegiet.

Frågan om ordning och reda, om disciplin, är svår. Att frågan vandrar som ett spöke genom decennierna, är nog som bevis för att den är svår. Politiker, skolhuvudmän, rektorer och lärare, har alla kollektivt misslyckats med att ge problemet någon acceptabel lösning. De har ägnat sig åt poser och besvärjelser eller åt att utse och nedlägga syndabockar. Att delegera nedåt är det senaste nya, det auktoritarianska. Det problem som Du med din långa utbildning och stora genialitet inte kan lösa, omdefinierar Du till en restpost och delegerar det nedåt. Det är skamlöst ja, men tjänar sitt syfte att täcka rygg på inkompetensen. Därför att grundproblemet handlar varken om juridik, ekonomi, organisation eller kunskapsmål, det primära problemet handlar om brist på vilja. Idéer som de facto skulle kunna göra skillnad, avfärdas som strunt.

 Frågan om ordning och reda har, bortom besvärjelserna, två möjliga men disparata lösningar. Ingen av dem är särskilt enkel. Antingen löser man problemet med disciplinering inom ramen för ett auktoritärt paradigm, eller så löser man problemet genom att bygga på relationella allianser inom ramen för ett humanistiskt paradigm. Oavsett vilken väg man väljer, så kommer det, om något skall förändras, an på varje medarbetares dagliga handlingar. Endast så, kan ett system upprätthållas. Sådant sker förvisso ibland, men inte särskilt ofta. En skola kan formulera tusentals ordningsregler utan att en enda av dem efterlevs. Orsakerna till att det fungerar så, är lika uppenbara som komplexa men kan sammanfattas i att människan till sin natur är en oerhört social varelse och att socialiteten präglar alla de arenor på vilka människor interagerar. Socialiteten har dock två sidor. Å ena sidan samarbetar människor spontant för att uppnå ett gemensamma bästa, å andra sidan använder individen det sociala samspelet för att reglera sina egna intressen, och ofta för att uppnå fördelar. Detta måste betraktas som en grundläggande psykologisk premiss och själva premissen förändras inte av några politiska, eller organisatoriska beslut. Däremot har premissen stor betydelse för utfallet av politiska och organisatoriska beslut. Låt mig kortfattat redogöra för vad vetenskapen har kommit fram till.

 En auktoritär struktur gynnar individer som är auktoritära. Det betyder samtidigt att den missgynnar individer som är övervägande samarbetsinriktade, eller rent av konflikträdda. Om ordning och reda förutsätts skapas med auktoritära och disciplinerande metoder, förändras över tid hela organisationen i en bestämd riktning. En platt organisation blir mer hierarkisk och arsenalen av sanktioner för att reglera ”problemskapande beteenden” skärps och blir mer raffinerad. Kvarsittning och utvisning kommer garanterat, ur ett elevperspektiv, att vara otillräckliga sanktioner om ordning och reda skall uppnås denna väg. Vad jag vet, förekommer fortfarande kropps- och skamstraff i de auktoritära skolsystem vi gärna hänvisar till, därutöver differentiering och möjligheter att relegera/utesluta. Även om vi har påbörjat omställningen av det svenska skolsystemet i en sådan riktning, så återstår en hel del arbete för att skapa den typ av terrorbalans vi avundas högpresterande länder, som Singapore. Möjligen kan förändringstrycket i denna riktning öka väsentligt från och med i höst, när det nationalkonservativa blocket vinner valet, och först då kommer antagligen gemene man att känna medaljens baksida inpå bara huden. Den auktoritära strukturen har nämligen en lång rad pedagogiska och psykologiska bieffekter. För ett folk som fostrats in i kritiskt tänkande och frihetlig individualism kommer nog dessa att te sig extra obehagligt överraskande.

 Den andra vägen till ordning och reda, den relationella, gynnar individer som är samarbetsinriktade, gynnar individer som är mer auktoriteter än auktoritära. Människans tveeggade sociala natur är i detta paradigm förstås fortfarande densamma, men ur de relationella allianserna uppstår ett givande och tagande som kan balansera individens intressen inom ramen för det gemensamma bästa. Förenklat uttryckt, är paradigmet att jämföra med solen i sagan om pojken, vinden och solen. Vinden är det auktoritära paradigmet. I en samtida terminologi representerar solen intressant nog flummet, och vinden förnuftet. Den samtida diskursen har nämligen dragit den felaktiga slutsatsen att de auktoritära strukturerna utgör en förutsättning för bildningsidealet, vilket ju i själva verket är en antites. Detta ger också en hint om det relationella paradigmets svagheter, nämligen att det är intellektuellt långt mer utmanande, än det intuitivt förnuftiga sanktionstänkandet. Att paradigmet under större delen av 1900-talet kom att få prägla de nordiska samhällsmodellerna är sociologiskt sett sensationellt. Troligen möjliggjordes det av periodens höga tillväxt i kombination med en snabbt expanderande välfärdssektor. Det fanns helt enkelt framtidstro och mycket att fördela, vilket i sin tur resulterade i en hög systemisk tillitsgrad. Den solidariska politiken genererade upplevda fördelar i tillräcklig omfattning för att den inte skulle upplevas som hotfull av priviligierade grupper. Många av modellens förutsättningar försvann dock med det sena 1980-talets finanspolitiska reformer. Sedan dess har det relationella paradigmet tappat det mesta av sin historiska relevans. Samtiden har blivit sådan att klassiska liberala ståndpunkter allmänt betraktas som vänsterextremism.

 Anna Ekströms utspel är på många sätt historiskt genom att det för första gången bryter med den relationellt inriktade skolpolitik som har varit Socialdemokraternas signum. Även om det alltid har förekommit inslag av sanktioner, differentiering och exkludering i skolsystemen, har dessa ting aldrig utgjort utgångspunkten, varit paradigmet. Utspelet är en del i en bredare omläggning av den socialdemokratiska polititiken, utformad för att tillfredsställa landets aktivistiska minoritet av extremhöger. Moderaterna straffades hårt av opinionen när de för ett år sedan prövade en liknande manöver. Samma sak händer nu Socialdemokraterna, som snabbt singlar mot tjugo procent av väljarstödet. Det är svårt att inte tänka på politiskt självskadebeteende. Risken är överhängande, att nuvarande regering kommer att skriva in sig i historieböckerna, som slutpunkten för den nordiska välfärdsmodellen. Det måste inte innebära att Sverige vandrar samma väg som Ungern och faller ner i ren fascism, men det är heller inget osannolikt scenario. Sverigedemokraterna har som bekant vuxit fram ur en betydligt mer hårdför politisk mylla, än vad som gäller för deras nordiska systerpartier.

 Bortsett från allt detta, anser jag att användandet av exklusiv läxhjälp som bestraffningsmetod är ganska korkat.

 

Read Full Post »

1949 påbörjades försöksverksamheten med vad som så småningom skulle utmynna i ett nationellt beslut om svensk enhetsskola.

Under de följande åren anslöts allt fler kommuner till försöket. Erfarenheter samlades, modellen justerades och 13 år senare, 1962, ansåg sig riksdagen redo att fatta ett nationellt gällande beslut i frågan. Under åren därpå fortsatte en gradvis implementering för att vara helt genomförd 1972.

 1989 påbörjades försöksverksamheten med vad som så småningom skulle utmynna i ett nationellt beslut om svensk kommunaliserad skola. Under de följande åren anslöts allt fler kommuner till försöket. Erfarenheter samlades, modellen justerades och 13 år senare, 2002, ansåg sig riksdagen redo att fatta ett nationellt gällande beslut i frågan. Under åren därpå fortsatte en gradvis implementering för att vara helt genomförd 2012.

 Min historieskrivning gällande enhetsskolan är historiskt korrekt. Reformen genomfördes under ett tidsspann som sträckte sig över 23 år. Min historieskrivning gällande skolans kommunalisering är dock något skarvad. Beslutet gick i själva verket från proposition till fullskalig implementering på mindre än två år, vilket kanske var synd. Min beskrivning av skolans kommunalisering är ett exempel på så kallad kontrafaktiskt historieskrivning, det vill säga, hur hade skolans kommunaliseringsbeslut sett ut om implementeringen hade ägt rum 40 år tidigare? Kontrafaktiska resonemang kan ibland säga något viktigt om samhällsförändringar sedda över tid. Vi kunde istället för enhetsskolan ha valt skolvalsreformen från 1994 som exempel, eller Jan Björklunds mastodontreform från 2011. Mönstret är det samma. Från 1980-talet och framåt, har en äldre politisk ämbetsmannatradition fått ge vika för en politisk managmenttradition som, enligt anhängarnas vanligaste argument, har ansetts bättre motsvara ett postindustriellt samhälles krav på effektivitet och flexibilitet. Den mest påtagliga effekten är att tidsrymden från förslag till implementering har krympt avsevärt.

 I min värld, utgör enhetsskolereformen 1962 ett exempel på moget, ansvarsfullt och långsiktigt hållbart politiskt beslutsfattande. Senare års kondenserade implementeringar omges av slarv, politiskt högmod och nonchalans inför såväl professionell kunskap, som den demokratiska processen. Betecknande för Göran Persson, precis som för Jan Björklund sjutton år senare, var att de hade utsett sina fiender och utkämpade en strid som skulle vinnas. I Perssons fall var fienden lärarna, i Björklunds, det pedagogiska etablissemanget. Konfliktperspektivet genomsyrar dessa reformprocesser och de har bägge resulterat i en härva av konsekvensproblem. I svallvågorna av senare decenniers politiska processer, blir det allt tydligare att den förvaltningsideologiska omläggning som omärkligt ägde rum under 1980-talet innebar att något slags barn försvann med badvattnet. Detta barn representerade ansvar, bred förankring och långsiktig hållbarhet. Vill vi återfinna det, och i så fall, går det?

 

To be continued…

 

Read Full Post »

På sociala medier har årets debattartikel gällande skolan redan korats. Det skedde redan i slutet av januari och det var föreningen Barn i Behov som sågade  Skolverkets satsning på specialpedagogik, och lyckades så väl i sitt värv, att självaste utbildningsdepartementet kände sig manade att bryta in och förtydliga direktiven till sitt statliga verk. Skolverkets material bör, enligt departementet inte rikta sig brett, utan fokusera på NPF, invandrare och nyanlända barn. Oavsett vad man tycker om en sådan kategorisering, är en eloge för skickligt genomfört lobbykampanj på sin plats. Själv måste jag dock erkänna att jag, efter flera genomläsningar av debattartikeln jämte Skolverkets material, inte riktigt har kunnat reda ut varken kritiken, eller poängen. Jag upplever skoldebatten generellt som varandes alldeles för kategoriserande och tycker att förevarande artikel, liksom reaktioner och motreaktioner är ett exempel på den saken.

Föräldrar till barn med särskilda behov utgör på många sätt en utsatt samhällsgrupp. Möjligen kan detta förklara att den mediala diskussionen kring dessa frågor ofta förs i ett uppskruvat tonläge. Dessa föräldrar riskerar ständigt att falla genom det skyddsnät som skall och bör finnas för att ge dem en fungerande vardag och deras barn ordentliga livschanser. Historierna om hur hjälp har uteblivit inom vård, skola eller andra myndigheter är otaliga, och blir många gånger till en plågsam läsning när de återberättas i våra medier. När stödet uteblir, lurar även känslan av ilska, vanmakt, otillräcklighet och i värsta fall, skuld runt hörnet. Barn med särskilda behov behöver ofta ett stöd som sträcker sig bortom kärnfamiljen, och har rätt till det. Det måste vara den givna utgångspunkten. Hur detta sedan skall gå till är, om jag har förstått saken rätt, vad den nuvarande debatten handlar om. Om jag har förstått artikelförfattarna rätt, vill de för det första att Skolverkets material mer specifikt och explicit skall utgå från de medicinska kriterier som ryms under samlingsbegreppet NPF samt att dessa skall kopplas till designade specialpedagogiska, eller utbildningsteknologiska, redskap som kan förmedlas till undervisade lärare. De tycks vidare vända sig mot Skollagens inkluderingstanke och ta ställning för att skapa pedagogisk differentiering styrd av medicinska behovskategoriseringar. Detta intryck stärks, om man följer de ”trådar” som uppstår i de nätforum där föreningen har länkat sin ursprungsartikel, samt de ”spin-off-inlägg” som har uppstått i dess efterföljd. En ”gillad” artikel är författad av barnneurologen Magnus Landgren. Han är verksam vid Gillberg Center och skriver under rubriken ”Diagnos och problemet med kunskapssynen”, bland annat att, elevhälsan borde kunna erbjuda barnen med inlärningssvårigheter och beteendeproblematik heltäckande utredningar där medicinsk, neuropsykologisk- och pedagogisk expertis samarbetar och vid behov kompletteras av kurator, logoped, arbetsterapeut och fysioterapeut. Låt oss stanna upp här, och för ett ögonblick betrakta saken ur ett skolperspektiv.

Barn i behovs ursprungsartikel menar att Skolverkets material är ovetenskapligt. Eftersom materialet i sin helhet är författat av disputerade forskare, blir detta påstående komplicerat att förhålla sig till. Inom all forskning uttrycks vetenskapliga utsagor olika, beroende på vilken detaljnivå de förekommer samt, inom vilken vetenskaplig disciplin de uttrycks. Kognitiv neurovetenskap och nationalekonomi kan studera samma fenomen inom till exempel skolans värld, men kommer att uttrycka sina slutsatser på radikalt olika sätt. Beroende på vilken detaljnivå deras studier anlägger, kommer de att öppna sig för kritik, antingen därför att en mängd enskildheter skiljer sig från studiens generaliserande slutsatser, eller därför att de kliniskt studerade enskildheterna inte anses fånga en autentisk helhet. Vad som beskrivs här är ett ”olösligt” dilemma som all seriös forskning måste förhålla sig till, vilket oftast också görs. Forskningskritik är en vital del av den process där forskningens slutsatser vässas, preciseras och vidareutvecklas till nya forskningsfrågor i en dialektisk process. Denna process pågår exempelvis fortfarande när det gäller alla de slutsatser John Hattie drog i den ytterst multivariabla studie som utmynnade i boken ”Visible Learning”. I processen stöts och blöts angelägna frågor gällande såväl begreppsdefinitioner, som kausalitetsproblem i en kritisk dialog som för forskningen framåt. Jag tänker här förbigå alla de mänskliga faktorer som kan kontaminera denna process, för att istället fokusera på en av kärnfrågorna i detta sammanhang, nämligen den om forskningens validitet, främst frågan om så kallad ”face-validity”.

Forskningsresultat, samt teorier som implicerar eller bygger på dessa,möter oftast verkligheten i form av ”avnämare” av ena eller andra slaget. I skolans värld utgörs avnämarna i ett första led av ”professionen”, främst lärare. Det är dessa som tillbringar hälften av sin vakna tid åt att möta ”alla barn och ungdomar” i den miljö som den skolrelaterade forskningen ägnar sig åt att beskriva och förklara. Man bör också utifrån detta kunna dra slutsatsen att skolprofessionens vittnesmål kan utgöra en tung instans när det gäller att bedöma hur väl olika forskningsresultat överensstämmer med den verklighet de möter på dagarna. Låt oss exempelvis betrakta en erfaren specialpedagog som konfronteras med slutsatsen att autistiska elever ”mår bra av att bli speglade”. Specialpedagogen kan antagligen i sin yrkesutövning dra slutsatsen att detta verkar stämma; dock inte alltid. Rent hypotetiskt, skullIe vår pedagog i 30% (i praktiken mer än så) av fallen, kunna bedöma att den avsedda effekten uteblir, utan att för den sakens skull falsifiera den generaliserade slutsatsen gällande autistiska barn och spegling. Trots ett entydigt forskningsläge, kan det mycket väl vara den stora inomvariationen i gruppen om 30%, som utgör specialpedagogens professionella utmaning. Samma forskningsresultat kan hos specialpedagogens kollega, en disputerad språkadjunkt, utgöra en så kallad ”icke-fråga”. Problembeteenden betraktas som ovälkomna störningar i klassrumssituationen och bör omhändertas av därför utbildad personal. Skolans rektor är bekant med sin språkadjunkts attityder, och hennes osynliga hand kan förebygga konflikter genom att, redan vid klassindelningen fördela problembeteenden på språkadjunktens socialt, mer smidiga, dessvärre mindre behöriga, kolleger. Ett tillsynes trivialt forskningsfynd kan således i en mångtydig skolvardag, få en ytterst komplex inramning. Olika forskningsresultat kan inte heller isolerat betraktas som avgörande för hur skolprofessionen agerar, eller skall agera i skolvardagens alla situationer utan kan, i bästa fall, betraktas som praktiska tumregler, kompletterandes det egna omdömet och den egna erfarenheten.

Med skolvardagens komplexitet taget i beaktande, kan jag föreställa mig att Skolverket i sin specialpedagogiska satsning har sökt efter en ”minsta gemensamma nämnare”, som kan ge exempel och praktiskt användbara verktyg i den ”ordinära” skolsituationen. Satsningen skall främst ses som proaktiv, snarare än mot den fond där komplicerade utredningar, medicinsk expertis och olika typer av särskilt stöd och specialklasser har aktualiserats. Om vi betraktar kategorin ”elever med beteendeproblem och/eller i behov av särskilt stöd”, är denna grupp betydligt större än den avgränsade, ytterst heterogena gruppen NPF. Olika statistiska material gör gällande att en grupp på runt 15% av skolans elever kan kategoriseras som svagbegåvade. Vidare går det inte att bortse från en växande grupp elever, vars komplicerade hemförhållanden avspeglar sig i deras skolvistelse. En stor grupp elever hamnar dessutom, utan enkelt identifierbara anledningar, i situationer som av skolan betraktas som ”problemskapande beteenden”. Några kan identifieras som tillhörandegruppen ”särbegåvade”, en kategori som även den kan brytas ned i ytterst heterogena kluster. Till stor del överlappar dessutom alla dessa olika problemområden varandra och backas upp av specialiserade stödföreningar, forskarkluster och kommersiella intressen. Detta ger, som sagt, sammantaget skolvardagen en ytterst komplex inramning. Även om skolan eftersträvar så kallad ”tidig upptäckt”, uppträder en oavbruten mix av nämnda problem i alla årskurser och inriktningar och i olika skepnader beroende på hur den enskilda skolenhetens elevsammansättning ser ut. Utmaningen för svensk skola består i allt högre grad av att bringa ordning och förutsättningar för systematisk inlärning i detta, av kategoriseringar, allt mer präglade landskap.

Låt oss nu återvända till barnneurologen Magnus Landgrens idé om elevhälsa. Han kritiserar ”skolans kunskapssyn” och lyckas ur denna kritik postulera att skolan bör gå in på medicinens område. I hans förslag tycks ligga att elevhälsan, utöver det förebyggande uppdrag man redan har, skall överta viktiga delar av den idag landstingsfinansierade sjuk- och hälsovårdens uppdrag. Hans idé ingår i en stark tradition som vill lösa olika samhällsaktörers institutionella problem genom att göra dem till ”skolans ansvar”, i synnerhet när problemen har med barn och unga att göra. Över tid har denna tradition gett oss en skola där åtskilliga målbilder konkurrerar med det ursprungliga kunskapsuppdraget och åtskilliga samhällsaktörer vill omformulera skolans kunskapsuppdrag för att passa olika agendor. Landgrens idé är ytterligare ett steg i denna omdefiniering av vad som bör ses som skolans uppdrag. Om ”heltäckande” elevhälsoteam skall jobba med tidig upptäckt och utredningar enligt hans modell så står vi inför ett gigantisk paradigmskifte där även ett sjukvårdsansvar läggs på skolorganisationen. Enligt mina försiktiga beräkningar kommer elevhälsan i en medelstor kommun, tänk Eslöv eller Värnamo, behöva dimensioneras för att beta av en ständig kö på, redan i nuläget, cirka 40 heltäckande utredningar. Detta är dessutom en uppgift som läggs ovanpå allt det hälsofrämjande, förebyggande, kartläggande, stödjande och informerande arbete som elevhälsan utför för hela elevpopulationen redan idag. Förslaget innebär att mångmiljardbelopp måste investeras i en ny organisation, att skolväsendet tillförs ytterligare ett nytt ansvar och att mängder av kompetens och beprövade arbetssätt måste flyttas runt i ett landstingskommunalt landskap bestående av hundratals huvudmän. Det blir enligt min bedömning omständigt, dyrt och principiellt fel tänkt om skolan skall överta ett ansvar som åvilar främst BUP och man kan fundera över varför detta radikala förslag dyker upp i efterbörden av den kritik som Barn i Behov riktar mot Skolverkets satsning på specialpedagogik.

Här hade jag tänkt avrunda och återknyta till ursprungsärendet, Skolverkets satsning på specialpedagogik, därefter arkivering av denna text, egentligen avsedd för tankesortering, snarare än för publicering. Debatten mellan Annica Strandhäll och Ebba Busch Thor i SVT:s Aktuellt har dock fått mig att ”ändra slutet” och publicera som ett inlägg på bloggen. Drabbningen handlade om barn och ungas psykiska ohälsa och förvånade genom att Busch Thor var den som tycktes rycka åt sig initiativet. Strandhäll upprepade genom hela debatten, med en papegojas envishet att elevhälsan misslyckades med att fånga upp. Fånga upp? Mig veterligen finns det numera elevhälsoteam ute på skolorna med ett systematiskt kartläggande arbete som inte ens var påtänkt för, låt säga, tjugo år sedan. Specialpedagogisk kunskap är överhuvudtaget betydligt mer spridd än för tjugo år sedan. Vi kan dessutom konstatera att mängden medicinska utredningar av barn och unga med beteendeproblematik har ökat i stort sett linjärt under perioden, liksom medicinering och andra stödåtgärder riktade mot denna grupp. Givet alla dessa åtgärder under så många år borde den psykiska ohälsan bland barn och unga minska, vilket den inte gör. Den ökar, och ökar snabbt. Det återstår för oss att bedöma om alla de gjorda insatserna har varit verkningslösa, rent kontraproduktiva, eller om den psykiska ohälsan möjligen hade expanderat ännu snabbare utan alla dessa åtgärder. Oavsett vilket svaret är, förefaller grundorsakerna vara helt andra än en ”kunskapssyn” som medicinen och elevhälsans tidiga upptäckter kan råda bot på. Jag tror för min del att svaret är multifaktoriellt och att det finns inbyggt i en lång rad samhälleliga vägval och beslut som har genomförts ända sedan 1960-talet. Uppbrottet från landsbygden, urbaniseringen och lönearbetets splittring av familjestruktur och lokalsamhälle, följt av kommersialisering, missbruk, medikalisering, nedmontering av välfärdsstaten och en digital (des-)informationsrevolution, bidrar med en kausal kedja av omvälvande samhällsförändringar där barn och unga, nästan definitionsmässigt har hamnat i kläm. Exemplen kan mångfaldigas, men summan av denna period, präglad av ständiga uppbrott, är att även vuxenvärlden har tappat sin framtidstro. De viktigaste komponenterna för barns psykiska hälsa; trygghet, tillit och framtidstro, har längs vägen förvandlats till bristvaror i det samhälle vi har åstadkommit genom en lång rad kollektiva överenskommelser. Jag kan inte veta om det är Gillberg center som förser Annika Strandhäll med argument, men det kan i vart fall verka så. Och låt gå för det, men det grämer mig att hon som beslutande minister tycks helt oförmögen att ens reflektera över några av de orsakssamband jag har angivit här ovan. Det Strandhäll gör i debatten med Busch, är att entydigt förlägga hela problemet och problemets lösning, i skolorganisationen. Vi löser problemet genom att identifiera ”dysfunktionella individer” och gräver därmed en allt djupare och allt finmaskigare kategoriseringsgrop. Enligt exakt samma mönster reagerar utbildningsdepartementet då Barn i Behov uppvaktar dem med kritik riktad mot Skolverkets satsning på specialpedagogik.

Jag ser, för min del, något sunt i att Skolverket , i en specialpedagogisk satsning riktad till alla lärare, utgår från en vardagsnormalitet bestående av skolrelaterade, delvis händelsestyrda aktiviteter, mestadels genomförda på gruppnivå. Det är helt enkelt i en sådan miljö en stor majoritet av landets lärare tillbringar huvuddelen av sitt arbetsliv och deras huvudsakliga fokus i denna miljö bör handla om att exekutera skolans kunskapsuppdrag. Ju fler barn, som okategoriserade, på villkor jämbördiga med sina kamrater, kan ta del av detta lärande, desto bättre.

Read Full Post »

 

Den som vill problematisera auktoritetsbegreppet får oftast som motreaktion att man måste skilja mellan ”auktoritär” och ”auktoritet”. I någon mening är detta sant. På ett individuellt plan finns det gott om personer som är fantastiskt duktiga på det de sysslar med, och därmed framstår som auktoriteter. Det är närmast en truism. Betraktat på systemnivå blir dock frågan mer komplicerad. Språkligt sett kan begreppsparet ”auktoritet” och ”auktoritär” betraktas som en dikotomi. I realiteternas samhälleliga strukturer, korresponderar dock begreppen med varandra på ett sätt som ger långtgående konsekvenser för den övergripande hierarkiska struktur i vilken bägge kan antas ingå som delsystem. I en reell samhällskontext tycks vi inte enkelt kunna välja mellan ”auktoritär” och ”auktoritet”. Om den möjligheten hade funnits, hade inte Helsingborgs Stad behövt lägga 35 miljoner på att ”köpa ut” 32 kommunala chefer de senaste åren. Då hade inte Macchiarini-skandalen briserat på Karolinska institutet och då hade inte kvällstidningar och sociala medier i veckor fyllts av hashtaggen #meetoo. De uppräknade exemplen utgör i grunden symptom på samma underliggande problem som uppträder överallt där det finns auktoritära strukturer.

Enkelt uttryckt kan skillnaden mellan ”auktoritär” och ”auktoritet” beskrivas utifrån i vilken mån ett ledarskap kan anses vara plattformsoberoende. En äkta auktoritet behöver i ringa utsträckning något formellt utrymme eller några auktoriserande symboler för att utöva sitt inflytande. Det räcker med en upp-och-nedvänd fruktlåda på ett torg. En ”auktoritär” person kan däremot vara beroende av legitimerande strukturer och symboler genom vilka vederbörande utövar ett formellt inflytande. I teorin verkar detta enkelt. I praktiken flyter det dock, av fundamentala skäl, samman. Om vi exempelvis betraktar skolan, är en utpräglad lärarauktoritet egentligen inte beroende av varken klassrummets formaliserade struktur, eller skollagens kapitel 5, för att trollbinda en vetgirig publik. I praktiken är dock lärarauktoriteten ändå hänvisad till dessa, och många andra formella strukturer, för att alls kunna verka som lärare inom systemet skola. Läraren hänvisas också till en formaliserad befordringsgång för att kunna få högre lön eller för att legitimera sitt handlingsutrymme inom ramen för yrkesutövningen. På denna arena är lärarauktoriteten hänvisad till att konkurrera med sina kollegor, även de ”mindre nogräknade”, om begränsade sociala och ekonomiska resurser. I den ideala världen, leder skolorganisationens prioriterade mål till att lärarauktoriteten erbjuds det utrymme vederbörande behöver för att utöva sin profession. I praktiken, blir ofta utfallet ett annat (kanske därför att alla formaliserade hinder har sitt ursprung i dels, en enkel önskan om att kunna skilja auktoritär från auktoritet, dels någon annans önskan om det motsatta. Denna överkurs-parentes kommer att utvecklas separat i en kommande text).

I nästan alla typer av organisationer är de stående incitamenten för att axla ett större ansvar, pengar och makt. Så ser grundfakta ut, även om vi i vardagslag använder olika omskrivningar för pengar och makt. Dessa två ting är starkt eftertraktade av de flesta, dock (de facto) sällan främst av plattformsoberoende auktoriteter. Som belöningsinstrument är såväl pengar som makt, till sin karaktär sociala fenomen. Deras potential ligger främst i den”yttre” sociala bekräftelse som en individ upplever sig komma i besittning av genom att belönas. Det gör också dessa belöningar relativa till sin karaktär. Individuell framgång mäts, och upplevs, i mängd pengar och makt relativt en omgivning. Individuell framgång kan mätas och upplevas på andra sätt också, men just pengar och makt är stående, arketypiska, incitament överallt där det förekommer formellt hierarkiska organisationsprinciper. Således tjänar, i skolans värld, förstelärare femtusen kronor mer än lärare, och lektorer 5000 kronor mer än förstelärare. Kopplat till tjänsterna finns oftast även befogenheter som sträcker sig längre än närmast underställda nivå. Där dessa befogenheter saknas, kommer de att efterfrågas, och efter hand uppfinnas.

Problemet som nu uppstår är av psykologisk karaktär. Kring attraktiva incitament uppstår det social trängsel. Ju större trängsel, desto mer konkurrens. Åtnjutandet av de attraktiva incitamenten har dock ett pris för individen i form av större ansvar och exponering, svårare arbetsuppgifter, mer av förväntad kompetens och ofta även mer stress. Dessa kravspecifikationer skrämmer bort många, men inte alla. En grupp som tvärt om dras till sammanhangen är personer med grandiosa (gränslösa) och narcissistiska egenskaper. Om en grandios och narcissistisk personlighet dessutom är intelligent samt hanterar ett knippe härskartekniker, kan vederbörande förväntas vara skicklig på att imitera uppställda kravspecifikationer för en specifik tjänst eller position. Som en rent logisk konsekvens, blir därför dessa egenskaper överrepresenterade vid urvalen till positionsetableringar i ett traditionellt hierarkiskt system, och kommer därför också förr eller senare att prägla detsamma. De formella och symboliska befogenheter som finns kopplade till en specifik position, blir oftast en kraftfull förstärkare av egenskaper och motiv som fanns hos en grandios och narcissistisk person redan från början. Genom att sätta sin prägel på organisationen och rekrytera samt omge sig med relativ inkompetens, utvecklas själva den auktoritära strukturen över tid till ett självändamål och dess aktiviteter kommer inte sällan att utvecklas i strid med organisationens ursprungliga syfte.

Vad jag hittills har beskrivit är väl känt, och vetenskapligt väl dokumenterat. Det brukar dock, som sagt, bemötas med att man måste skilja på auktoritär och auktoritet, vilket i praktiken är svårt. I de fall där utvecklingen går ”över styr” brukar man hänvisa till olycksfall i arbetet, mänskliga faktorer eller bristande rutiner. Som olycksfall i arbetet måste vi alltså betrakta det faktum att Helsingborgs Stad tvingas köpa ut, inte en eller två, utan 32 chefer på några år, eller att Macchiarini lyckas snurra upp Karolinska institutets akademiska elit på läktaren. Eller att #meetoo-skandaler fyller media, vecka efter vecka. Eller att världssamfundet får allt svårare att värja sig mot den transnationella desinformation som successivt undergräver förtroendet för många av dess demokratiskt valda parlament. Eller att ledaren för världens mäktigaste nation, uppvisar tecken på att vara just en grandios och narcissistisk personlighet. Idén om hierarkin, om själva den auktoritära strukturens överlägsenhet, tycks tåla ett oändligt antal smällar och empiriskt grundade vederläggningar. Vår förkärlek för den auktoritära principen kan tyckas förefalla irrationell, och mycket talar för att den är biologiskt betingad. Som sådan har den dock utvecklats för helt andra sammanhang än den socio-tekniska globala infrastruktur som omger oss idag.

Svensk skola är speciell. Den har över tid utgjort exempel på en icke-hierarkisk, så kallad ”platt organisation”. Konkurrensen om pengar och makt har varit, om inte frånvarande, så relativt överskådlig. Eftersom även rektorstjänsterna har varit kringskurna och underfinansierade, har det incitamentstyrda ”klättrandet” i stort sett varit hänvisat till skolsystemets övergripande nivåer. I organisationens basnivå har idéer om värdegrunderna, elevaktivitet, demokratiska arbetsformer och andra så kallade ”flummiga” kunnat göra sig gällande. I detta grundläggande avseende är det först sedan 2006 som skolsystemet har börjat förändras. Det är efter 2006 som de verkligt stora pengarna börjar ackumuleras i friskolesektorn, samtidigt som skolan stegvis reformeras i en riktning mot explicit hierarkiska intentioner. Vi kan framöver förvänta oss att skolan som institution, gradvis kommer att förändras i riktning mot det innehåll och de värderingar som traditionellt kännetecknar auktoritära strukturer. Utvecklingen pågår redan, men bromsas till en del av bland annat lärarbrist och förväntningar från den sittande regeringens väljarunderlag.

Den diskussion jag har fört i denna bloggtext är ständigt närvarande i samtidskontexten. På DN-debatt ger sig professor emeritus och läkare Eva Vingård nyligen (26/11 2017) in på ett omfattande cirkelresonemang. Hon knyter an till #metoo-kampanjen och beskriver våra arbetsplatser som ett moras av psykiska övergrepp och dåligt mående. Hennes kontenta är dock att, om allt fungerar som tänkt, fungerar auktoritära strukturer bra. Vad som kan invändas mot resonemanget är att det, trots all vår kunskap, inte är så, inte ens i närheten. Som Vingård själv uttrycker saken, är #metoo-kampanjen ”ett avgrundsvrål” riktat mot ett inkompetent ledarskap. Samtidigt konstaterar hon att, den demokratiska organisationen ”…har prövats, och skapar mest förvirring”. Men, om allt fungerar som tänkt, vilket är hennes återkommande premiss, fungerar väl den demokratiska organisationen alldeles utmärkt? Vi har i annat fall att välja mellan ”avgrundsvrål” och ”förvirring”. Kanske fördrages då ”förvirring” framför ”avgrundsvrål” med jämnmod, om den delas av många. Vår biologiska beredskap för att bemästra förvirring är trots allt bättre än den gällande avgrundsvrål. Oavsett vilket, styrker Vingårds cirkelresonemang min tes om att vi genomgående har varit väldigt snabba med att avfärda de alternativa organisationsprinciper som har presenterats och prövats i vad som egentligen är, ett historiskt ögonblick mellan uppbrottet från feodalismen och andra världskrigets fasor, i färskt minne. Den auktoritära strukturens företräde tycks gå bortom det rationella valet. Att välja bort den sker i strid med våra instinkter. Därför blir det inget enkelt paradigmskifte, men helt nödvändigt, och bevisligen inte omöjligt. Vi har, historiskt sett, gjort många val i strid med våra instinkter. Paradigmskiftet kommer, när tiden är mogen.

Read Full Post »

Så handlar det alltså åter om lydnad. Idealen stavas artighet och väluppfostrad. Efter världskrigens fasor öppnades ett historiskt fönster mot jämlikhet, demokrati och en humanare världsordning. De auktoritära lydnadsidealen beforskades grundligt och samlad empiri förpassade dem till historiens sophög. Det stod klart att ett öppet, demokratiskt välfärdssamhälle behövde byggas på annan grund. Det krävde kritiska, fria och kunniga individer, förmögna att fatta självständiga beslut. Du-reformen genomfördes och barnagan avskaffades. Kolonierna återlämnades till sina rättmätiga ägare och våra samhällskontrakt grundades i en positiv förväntan på att varje individ kunde och ville bidra. Pedagogiken färgades av humanistisk psykologi och våra skolsystem utformades med emancipatoriska principer för ögonen. Under tvåtusentalet har dock allt detta eroderat i takt med att välfärdsstater har nedmonterats och de transnationella kleptokratierna vunnit inflytande över globala informationsflöden. Nu skall våra barn åter stå i raka rader och samfällt svara God morgon herr magister. Så gör man i Kina, och det fungerar ju bra i den diktaturen.

Vad gäller lydnadsidealet, syftar jag i ingressen på den senaste tidens mediala hyllningar av den Internationella Engelska Skolan. Få, om ens några, verkar uppfatta att det rör sig om ett iscensatt propagandanummer ämnat att befästa stödet för vinstdriven välfärd och fritt skolval i ett auktoritärt utformat skolsystem. Koncernens skolor är hela friskolesfärens murbräcka i en stundande hård debatt inför valrörelsen 2018. IES representerar inte i första hand en pedagogisk idé och koncernens ägarpar är inte några skolintresserade medborgare, vilka som helst. Parets kvinnliga part, Barbara Bergström, känd för att vilja kunna sparka illojala lärare, taxerade 2012 för landets högsta inkomst efter att ha sålt IES till amerikanska riskkapitalister. Maken, Hans Bergström, gjorde sig känd i valrörelsen 2014 som rådgivare åt Sverigedemokraterna, den som med uppmaningen att ”välta bordet” iscensatte partiets försök till parlamentarisk statskupp. Hans Bergström lierade sig för övrigt redan på 1990-talet med Jan Björklund för att, med DN som plattform, propagera mot den svenska skolmodellen och för friskolor. Inget av detta tycks värt att problematisera, eller ens värt att notera i strömmen av hyllningsartiklar. Skandalrubrikerna när det gäller skola viks för sådant som en lekfull studiedag i Malmö Stads grundskolor. Sådan är tidsandan.

Man kan å andra sidan konstatera att IES är en synnerligen populär skola. Konceptet byggdes redan från start genom att låna statusmarkörer från de traditionella internatskolorna och därigenom locka till sig den kapitalstarka elitens barn. Den transcendentala kollektivismens övningar, byggandet av en exklusiv gruppidentitet, äger stark dragningskraft i delar av befolkningen. Att betrakta sig som utvald, tillhörandes eliten, utgör också ett starkt incitament för skolans elever. De marscherar åt det håll skolan pekar och presterar mer än nöjaktiga resultat, oavsett lärartäthet eller närvaro av särskilt stöd. Exklusiviteten ger dem vingar. Med exklusiviteten som främsta varumärke, finns det en gräns för hur mycket IES kan växa innan varumärket börjar krackelera och inte längre levererar exklusivitet. Hyllningskören bortser från denna faktor och argumenterar som om skolans framgångsfaktorer vore allmängiltiga och att i princip hela skolsystemet skulle kunna fungera som IES, ett synsätt som i allt väsentligt saknar såväl evidens som empiri.

Hur är det nu man säger? Arbetarklassens barn är de stora förlorarna när skolan bygger på elevaktiva principer, snarare än auktoritet och lydnad. Det går att diskutera denna utsaga, men de kapitalstarka barnen anses klara sig oavsett vad som gäller. Ur detta perspektiv skulle en hel del av IES starka fokus på regler och procedurer kunna betraktas som onödigt. Det skulle, ur detta perspektiv, finnas utrymme för att framgångsrikt utveckla elevaktiva arbetsformer. Det finns ju dessutom fakta som tyder på att skolan över tid har underpresterat om dess resultat rensas för socioekonomiska faktorer. Endast 29% av elevunderlaget kommer från hem utan akademisk studietradition. Dessa 29% bärs, förutom av exklusiviteten, fram av starka ”kamrateffekter”. Man anser sig kunna bedriva undervisningen i klasser som är 27% större än de kommunala skolorna och intalar omgivningen att det beror på skolans tuffa regler. Betet sväljs av media, trots att andra förklaringsmodeller ligger närmare. Gällande IES höga resultat, konstaterar skribenten Jenny Maria Nilsson följande, På nationella proven i matematik uppnådde 24,7 procent av Engelska skolans elever MVG och 44 procent VG. Motsvarande siffror för Petrus Magni i Vadstena var 4,2 procent MVG och 20,5 procent VG. Men på Pisa i matte svarade Engelska skolans elever rätt på 47,5 procent av frågorna medan Petrus Magni-studenterna hade rätt på 50,8 procent av frågorna (Svenska Dagbladet 2015-05-26).

I samtidskontexten antas alltså IES utgöra värnet mot en slapp, kravlös, flummig och politiserad skola. Vissa debattörer går så långt att de vill utpeka nyliberalismen som anfader till den formlösa pedagogiska styggelse man kallar flumskolan. Man måste nog nagelfara de periferaste av fotnötter för att etablera den typen av tesdrivna samband. Internationella Engelska Skolan, det auktoritära perspektivets moderskepp, är idag en av de största och mest lönsamma skolkoncernerna i landet. Det auktoritära tilltalet säljer bra i en samtid som ropar efter enkla lösningar och starka ledare. Av de större skolkoncernerna är det endast JB som har försökt sälja sin verksamhet med någon typ av så kallad alternativ pedagogik (entreprenöriellt lärande). Vi vet alla hur det gick med den saken.

Vad jag vill ha sagt är att, få saker är mer politiserade än den auktoritetsvurm, som i det tjugoförsta århundrandet drar genom skolvärlden. Det är en idé om skolan som i allt väsentligt utformas för att svara mot urholkad demokrati samt välfärdsstaternas nedmontering och utförsäljning. Begrepp som politik, demokrati och elevinflytande ges i den auktoritarianska retoriken pejorativa innebörder och länkas i en slagfärdig, men odifferentierad mix av signalord, till sådant som flummigt, slappt, kravlöst och elevstyrt, vidare till efterkrigstidens modernistiskt anstrukna idébildningar så som postmodernism och konstruktivism. Genom att upphäva alla nyanser bildar perspektivet en vägg som få, om ens några, orkar argumentera mot längre. Den mäktiga pedagogiska akademin tiger som muren och regeringen betraktar en uppstramning av de nationella proven som mandatperiodens stora skolreform. Framtidens ”artiga och väluppfostrade” elit kommer att tjäna detta nya, i mina ögon kunskapsfientliga, landskap väl.

Read Full Post »

Ut med pedagogiken. ”Det nya” tycks vara att hjärnforskning måste in i skola och lärarutbildningar. Hjärnforskningen betraktas som ”sann” vetenskap och anses bekräfta de flesta av de konservativa skolexperternas favoritargument. Den anses bekräfta allt från katederundervisning till behovet av hierarkier (och tvärtom, vilket vi skall återkomma till). Efter att ha följt utvecklingen inom det kognitiva forskningsfältet sedan mitten på 80-talet, kan jag inte annat än storögt häpna över den diskurs som breder ut sig. Vilka de revolutionerande vetenskapliga fynden egentligen är, konkretiseras sällan. Istället hänvisas det till allmänna idéer om arbetsminnets roll, hjärnans plasticitet eller minnets ordningsskapande strukturer. Slutsatserna om vad i skola och lärarutbildning som måste åtgärdas, är dock alltid lika tvärsäkra.

– Jag har ingen åsikt om vart vi ska, men jag tror kanske att skolan blir mer individualiserad. Digitaliseringen hjälper till i denna utveckling och läraren blir mer av en coach. Det är ett möjligt scenario.

Orden uttalades 2013 avTorkel Klingbergs, ett av svensk hjärnforsknings mer kända namn. Fyra år senare svarar han på frågan om hur man övar barns ”kämparanda”,

– Det är den givna frågan. Det absolut enklaste svaret är: vi vet inte ännu. Det är ett ganska nytt begrepp och än så länge finns det ingen studie där man har visat att om barn gör så här så övar det deras grit i framtiden.

Man skall inte dra för stora växlar på ett par lösryckta citat, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över vad lärare och lärarstudenter skall göra med denna information från en hjärnforskare. Vi ”vet” att hjärnforskningen ”måste in” i skola och lärarutbildning, men hur? Det mest konkreta uttrycket det har tagit sig, är genom Torkel Klingbergs digitala programvaror under företagsnamnet Cogmed.

– Visst är jag medskyldig till kommersialiseringen av så kallad hjärnträning, men som hjälp för barn med nedsatt arbetsminne och koncentrationsförmåga. Jag tycker det vore synd att ta bort den möjligheten för de barnen därför att detta eventuellt kan stressa andra barn.

Klingbergs kommentar härrör sig från en diskussion i amerikansk media om att specialtränandet av barns hjärnor utgör en stressfaktor för föräldrar som tror att de annars hamnar på efterkälken. I Sverige har den debatten uteblivit och hans programvaror sprids friskt på skolorna, oftast under namnet Robomemo. Och hur revolutionerande är de? Enligt SBU (Statens Beredning för medicinsk Utvärdering) ger metoden föga eller ingen effekt tillämpad på elever med ADHD. Detta motsätter sig företaget Cogmeds chef och menar att den visst är effektiv enligt andra studier. Forskningsläget är således oklart. SBU säger en sak, företaget en annan.

Min inledning är inte menad som ett karaktärsmord på hjärnforskaren Torkel Klingberg, tvärtom har jag läst hans populärvetenskapliga framställningar med stor behållning. Däremot anser jag att de förväntningar som ställs på hjärnforskningen och de skolpolitiska slutsatser som dras, är orimliga sett i relation till dess trevande forskningsfront. I synnerhet gäller det när man vill ställa hjärnforskning mot pedagogik. Låt oss mer ingående studera ett par av de exempel som hävdas i debatten.

På senare tid framhålls hjärnans plasticitet som en förhållandevis ny upptäckt inom hjärnforskningen. Det ena är upptäckten knappast är ny; neurologiska experiment drog igång redan på 60-talet. Det andra är att upptäckten som sådan tas som intäkt för en statiskt förmedlande pedagogik, snarare än för pedagogisk reflexivitet. I själva verket är det ju teorier liknande den om hjärnplasticitet som har utmanat äldre tiders behavioristiska black box-idéer. I nästa led dras det tveksamma slutsatser om hjärnplasticitet i relation till arbetsminne. Arbetsminnet anges vara begränsat, när ett sådant statement passar argumentationen, men det anses också vara träningsbart genom sina plastiska egenskaper. Hur är det egentligen? Mig veterligen har ingen på ett övertygande sätt lyckats falsifiera G.A. Millers slutsatser från 1956. Arbetsminnet, eller egentligen korttidsminnet, är konstant över en population, vilket kan kontrolleras genom enkla experiment. Be försökspersonerna att memorera så många som möjligt av ett godtyckligt antal enstaviga nonsensljud av typen, gah, nuf, flö. Be dem sedan återkalla de ljud de minns. De kommer alltid att kunna återkalla runt fyra ljud, oavsett det antal ljud som presenteras för dem. Ju fler försökspersoner som deltar, ju närmare siffran fyra kommer slutresultatet att hamna. Framtidens hjärnforskare kommer således med stor sannolikhet kunna identifiera hjärnans korttidsminne som en avgränsad procedur med tämligen statiska egenskaper. De kommer antagligen kunna konstatera att så kallad arbetsminnesträning till stor del består i mental manipulering av korttidsminnets kopplingar till andra hjärncentran, medan de plastiska effekter som uppstår, till stor del är kompensatoriska. Något utvecklas, till stor del på bekostnad av något annat. Därav fenomen som exempelvis hyperintelligent autism.

De postulat som nu presteras av hjärnforskningen genom ”räknandet av neuroner”, är till stor del vetenskaplig skåpmat för verksamma forskare inom psykologin. Det har varit så under större delen av efterkrigstiden. Genom kliniska experiment inom perceptions- och kognitionspsykologi kopplat till ett samlat vetande inom utvecklings- och socialpsykologi, finns redan en gedigen kunskapsgrund. Denna borde bättre kunna tas till vara inom pedagogik och skolutveckling, men traderas nu istället av hjärnforskare. Torkel Klingberg är för övrigt inne på samma spår. Han tror att hjärnforskningens framtid ligger i tvärvetenskapliga samarbeten. Det är lätt att hålla med honom när man betraktar de samarbeten som har startats, exempelvis mellan pedagogik och hjärnforskning vid Umeå universitet. När pedagoger, som ju kan mycket om skola, samarbetar med hjärnforskare, som kan mycket om lärandets biologi, ökar sannolikheten för att det ställs relevanta forskningsfrågor. I Umeå tycks man redan vara på väg mot ett genombrott inom området matematisk inlärning.

Det ironiska med min betraktelse över hjärnforskningen, är att jag hade kunnat vrida perspektivet 180°, utan att göra våld på några referenser. Där konservativa skoldebattörer åberopar hjärnforskning som argument för katederundervisning och hierarkier, drar nämligen progressiva debattörer slutsatser om vikten av lek, rörelse, entreprenöriellt lärande och sjungande av banansånger på fortbildningsdagar. Den enda slutsatsen man kan dra av detta, är att hjärnforskning har status och att många därför vill låna lite av områdets glans. Paletten av kontradikterande slutsatserna är möjliga, då många av hjärnforskningens fynd i sig själva är motsägelsefulla, precis som våra hjärnor. Korttidsminnet är både begränsat och plastiskt, plasticiteten är både nyskapande och kompensatorisk, och så vidare.

Till sist; begreppen hjärnforskning och kognitionsforskning används slarvigt, och allt för ofta som synonyma företeelser. Begreppet hjärnforskning bör dock reserveras för det medicinskt och biologiskt inriktade studiet av hjärnan, och bör förmodligen inte uttala sig så mycket om vare sig ”katederundervisning” eller ”banansånger”. Kognitionsforskning bör reserveras för det teoretiska studiet av hjärnans processer, så som det så tydligt definieras av Karolinska Institutet: Studier av den kognitiva processen, dvs hur olika mentala aktiviteter bearbetas i hjärnan. Denna vetenskap omfattar delar av psykologin, datavetenskapen, filosofin och lingvistiken.

Read Full Post »

Older Posts »