Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Politik’ Category

 

Den som vill problematisera auktoritetsbegreppet får oftast som motreaktion att man måste skilja mellan ”auktoritär” och ”auktoritet”. I någon mening är detta sant. På ett individuellt plan finns det gott om personer som är fantastiskt duktiga på det de sysslar med, och därmed framstår som auktoriteter. Det är närmast en truism. Betraktat på systemnivå blir dock frågan mer komplicerad. Språkligt sett kan begreppsparet ”auktoritet” och ”auktoritär” betraktas som en dikotomi. I realiteternas samhälleliga strukturer, korresponderar dock begreppen med varandra på ett sätt som ger långtgående konsekvenser för den övergripande hierarkiska struktur i vilken bägge kan antas ingå som delsystem. I en reell samhällskontext tycks vi inte enkelt kunna välja mellan ”auktoritär” och ”auktoritet”. Om den möjligheten hade funnits, hade inte Helsingborgs Stad behövt lägga 35 miljoner på att ”köpa ut” 32 kommunala chefer de senaste åren. Då hade inte Macchiarini-skandalen briserat på Karolinska institutet och då hade inte kvällstidningar och sociala medier i veckor fyllts av hashtaggen #meetoo. De uppräknade exemplen utgör i grunden symptom på samma underliggande problem som uppträder överallt där det finns auktoritära strukturer.

Enkelt uttryckt kan skillnaden mellan ”auktoritär” och ”auktoritet” beskrivas utifrån i vilken mån ett ledarskap kan anses vara plattformsoberoende. En äkta auktoritet behöver i ringa utsträckning något formellt utrymme eller några auktoriserande symboler för att utöva sitt inflytande. Det räcker med en upp-och-nedvänd fruktlåda på ett torg. En ”auktoritär” person kan däremot vara beroende av legitimerande strukturer och symboler genom vilka vederbörande utövar ett formellt inflytande. I teorin verkar detta enkelt. I praktiken flyter det dock, av fundamentala skäl, samman. Om vi exempelvis betraktar skolan, är en utpräglad lärarauktoritet egentligen inte beroende av varken klassrummets formaliserade struktur, eller skollagens kapitel 5, för att trollbinda en vetgirig publik. I praktiken är dock lärarauktoriteten ändå hänvisad till dessa, och många andra formella strukturer, för att alls kunna verka som lärare inom systemet skola. Läraren hänvisas också till en formaliserad befordringsgång för att kunna få högre lön eller för att legitimera sitt handlingsutrymme inom ramen för yrkesutövningen. På denna arena är lärarauktoriteten hänvisad till att konkurrera med sina kollegor, även de ”mindre nogräknade”, om begränsade sociala och ekonomiska resurser. I den ideala världen, leder skolorganisationens prioriterade mål till att lärarauktoriteten erbjuds det utrymme vederbörande behöver för att utöva sin profession. I praktiken, blir ofta utfallet ett annat (kanske därför att alla formaliserade hinder har sitt ursprung i dels, en enkel önskan om att kunna skilja auktoritär från auktoritet, dels någon annans önskan om det motsatta. Denna överkurs-parentes kommer att utvecklas separat i en kommande text).

I nästan alla typer av organisationer är de stående incitamenten för att axla ett större ansvar, pengar och makt. Så ser grundfakta ut, även om vi i vardagslag använder olika omskrivningar för pengar och makt. Dessa två ting är starkt eftertraktade av de flesta, dock (de facto) sällan främst av plattformsoberoende auktoriteter. Som belöningsinstrument är såväl pengar som makt, till sin karaktär sociala fenomen. Deras potential ligger främst i den”yttre” sociala bekräftelse som en individ upplever sig komma i besittning av genom att belönas. Det gör också dessa belöningar relativa till sin karaktär. Individuell framgång mäts, och upplevs, i mängd pengar och makt relativt en omgivning. Individuell framgång kan mätas och upplevas på andra sätt också, men just pengar och makt är stående, arketypiska, incitament överallt där det förekommer formellt hierarkiska organisationsprinciper. Således tjänar, i skolans värld, förstelärare femtusen kronor mer än lärare, och lektorer 5000 kronor mer än förstelärare. Kopplat till tjänsterna finns oftast även befogenheter som sträcker sig längre än närmast underställda nivå. Där dessa befogenheter saknas, kommer de att efterfrågas, och efter hand uppfinnas.

Problemet som nu uppstår är av psykologisk karaktär. Kring attraktiva incitament uppstår det social trängsel. Ju större trängsel, desto mer konkurrens. Åtnjutandet av de attraktiva incitamenten har dock ett pris för individen i form av större ansvar och exponering, svårare arbetsuppgifter, mer av förväntad kompetens och ofta även mer stress. Dessa kravspecifikationer skrämmer bort många, men inte alla. En grupp som tvärt om dras till sammanhangen är personer med grandiosa (gränslösa) och narcissistiska egenskaper. Om en grandios och narcissistisk personlighet dessutom är intelligent samt hanterar ett knippe härskartekniker, kan vederbörande förväntas vara skicklig på att imitera uppställda kravspecifikationer för en specifik tjänst eller position. Som en rent logisk konsekvens, blir därför dessa egenskaper överrepresenterade vid urvalen till positionsetableringar i ett traditionellt hierarkiskt system, och kommer därför också förr eller senare att prägla detsamma. De formella och symboliska befogenheter som finns kopplade till en specifik position, blir oftast en kraftfull förstärkare av egenskaper och motiv som fanns hos en grandios och narcissistisk person redan från början. Genom att sätta sin prägel på organisationen och rekrytera samt omge sig med relativ inkompetens, utvecklas själva den auktoritära strukturen över tid till ett självändamål och dess aktiviteter kommer inte sällan att utvecklas i strid med organisationens ursprungliga syfte.

Vad jag hittills har beskrivit är väl känt, och vetenskapligt väl dokumenterat. Det brukar dock, som sagt, bemötas med att man måste skilja på auktoritär och auktoritet, vilket i praktiken är svårt. I de fall där utvecklingen går ”över styr” brukar man hänvisa till olycksfall i arbetet, mänskliga faktorer eller bristande rutiner. Som olycksfall i arbetet måste vi alltså betrakta det faktum att Helsingborgs Stad tvingas köpa ut, inte en eller två, utan 32 chefer på några år, eller att Macchiarini lyckas snurra upp Karolinska institutets akademiska elit på läktaren. Eller att #meetoo-skandaler fyller media, vecka efter vecka. Eller att världssamfundet får allt svårare att värja sig mot den transnationella desinformation som successivt undergräver förtroendet för många av dess demokratiskt valda parlament. Eller att ledaren för världens mäktigaste nation, uppvisar tecken på att vara just en grandios och narcissistisk personlighet. Idén om hierarkin, om själva den auktoritära strukturens överlägsenhet, tycks tåla ett oändligt antal smällar och empiriskt grundade vederläggningar. Vår förkärlek för den auktoritära principen kan tyckas förefalla irrationell, och mycket talar för att den är biologiskt betingad. Som sådan har den dock utvecklats för helt andra sammanhang än den socio-tekniska globala infrastruktur som omger oss idag.

Svensk skola är speciell. Den har över tid utgjort exempel på en icke-hierarkisk, så kallad ”platt organisation”. Konkurrensen om pengar och makt har varit, om inte frånvarande, så relativt överskådlig. Eftersom även rektorstjänsterna har varit kringskurna och underfinansierade, har det incitamentstyrda ”klättrandet” i stort sett varit hänvisat till skolsystemets övergripande nivåer. I organisationens basnivå har idéer om värdegrunderna, elevaktivitet, demokratiska arbetsformer och andra så kallade ”flummiga” kunnat göra sig gällande. I detta grundläggande avseende är det först sedan 2006 som skolsystemet har börjat förändras. Det är efter 2006 som de verkligt stora pengarna börjar ackumuleras i friskolesektorn, samtidigt som skolan stegvis reformeras i en riktning mot explicit hierarkiska intentioner. Vi kan framöver förvänta oss att skolan som institution, gradvis kommer att förändras i riktning mot det innehåll och de värderingar som traditionellt kännetecknar auktoritära strukturer. Utvecklingen pågår redan, men bromsas till en del av bland annat lärarbrist och förväntningar från den sittande regeringens väljarunderlag.

Den diskussion jag har fört i denna bloggtext är ständigt närvarande i samtidskontexten. På DN-debatt ger sig professor emeritus och läkare Eva Vingård nyligen (26/11 2017) in på ett omfattande cirkelresonemang. Hon knyter an till #metoo-kampanjen och beskriver våra arbetsplatser som ett moras av psykiska övergrepp och dåligt mående. Hennes kontenta är dock att, om allt fungerar som tänkt, fungerar auktoritära strukturer bra. Vad som kan invändas mot resonemanget är att det, trots all vår kunskap, inte är så, inte ens i närheten. Som Vingård själv uttrycker saken, är #metoo-kampanjen ”ett avgrundsvrål” riktat mot ett inkompetent ledarskap. Samtidigt konstaterar hon att, den demokratiska organisationen ”…har prövats, och skapar mest förvirring”. Men, om allt fungerar som tänkt, vilket är hennes återkommande premiss, fungerar väl den demokratiska organisationen alldeles utmärkt? Vi har i annat fall att välja mellan ”avgrundsvrål” och ”förvirring”. Kanske fördrages då ”förvirring” framför ”avgrundsvrål” med jämnmod, om den delas av många. Vår biologiska beredskap för att bemästra förvirring är trots allt bättre än den gällande avgrundsvrål. Oavsett vilket, styrker Vingårds cirkelresonemang min tes om att vi genomgående har varit väldigt snabba med att avfärda de alternativa organisationsprinciper som har presenterats och prövats i vad som egentligen är, ett historiskt ögonblick mellan uppbrottet från feodalismen och andra världskrigets fasor, i färskt minne. Den auktoritära strukturens företräde tycks gå bortom det rationella valet. Att välja bort den sker i strid med våra instinkter. Därför blir det inget enkelt paradigmskifte, men helt nödvändigt, och bevisligen inte omöjligt. Vi har, historiskt sett, gjort många val i strid med våra instinkter. Paradigmskiftet kommer, när tiden är mogen.

Annonser

Read Full Post »

Så handlar det alltså åter om lydnad. Idealen stavas artighet och väluppfostrad. Efter världskrigens fasor öppnades ett historiskt fönster mot jämlikhet, demokrati och en humanare världsordning. De auktoritära lydnadsidealen beforskades grundligt och samlad empiri förpassade dem till historiens sophög. Det stod klart att ett öppet, demokratiskt välfärdssamhälle behövde byggas på annan grund. Det krävde kritiska, fria och kunniga individer, förmögna att fatta självständiga beslut. Du-reformen genomfördes och barnagan avskaffades. Kolonierna återlämnades till sina rättmätiga ägare och våra samhällskontrakt grundades i en positiv förväntan på att varje individ kunde och ville bidra. Pedagogiken färgades av humanistisk psykologi och våra skolsystem utformades med emancipatoriska principer för ögonen. Under tvåtusentalet har dock allt detta eroderat i takt med att välfärdsstater har nedmonterats och de transnationella kleptokratierna vunnit inflytande över globala informationsflöden. Nu skall våra barn åter stå i raka rader och samfällt svara God morgon herr magister. Så gör man i Kina, och det fungerar ju bra i den diktaturen.

Vad gäller lydnadsidealet, syftar jag i ingressen på den senaste tidens mediala hyllningar av den Internationella Engelska Skolan. Få, om ens några, verkar uppfatta att det rör sig om ett iscensatt propagandanummer ämnat att befästa stödet för vinstdriven välfärd och fritt skolval i ett auktoritärt utformat skolsystem. Koncernens skolor är hela friskolesfärens murbräcka i en stundande hård debatt inför valrörelsen 2018. IES representerar inte i första hand en pedagogisk idé och koncernens ägarpar är inte några skolintresserade medborgare, vilka som helst. Parets kvinnliga part, Barbara Bergström, känd för att vilja kunna sparka illojala lärare, taxerade 2012 för landets högsta inkomst efter att ha sålt IES till amerikanska riskkapitalister. Maken, Hans Bergström, gjorde sig känd i valrörelsen 2014 som rådgivare åt Sverigedemokraterna, den som med uppmaningen att ”välta bordet” iscensatte partiets försök till parlamentarisk statskupp. Hans Bergström lierade sig för övrigt redan på 1990-talet med Jan Björklund för att, med DN som plattform, propagera mot den svenska skolmodellen och för friskolor. Inget av detta tycks värt att problematisera, eller ens värt att notera i strömmen av hyllningsartiklar. Skandalrubrikerna när det gäller skola viks för sådant som en lekfull studiedag i Malmö Stads grundskolor. Sådan är tidsandan.

Man kan å andra sidan konstatera att IES är en synnerligen populär skola. Konceptet byggdes redan från start genom att låna statusmarkörer från de traditionella internatskolorna och därigenom locka till sig den kapitalstarka elitens barn. Den transcendentala kollektivismens övningar, byggandet av en exklusiv gruppidentitet, äger stark dragningskraft i delar av befolkningen. Att betrakta sig som utvald, tillhörandes eliten, utgör också ett starkt incitament för skolans elever. De marscherar åt det håll skolan pekar och presterar mer än nöjaktiga resultat, oavsett lärartäthet eller närvaro av särskilt stöd. Exklusiviteten ger dem vingar. Med exklusiviteten som främsta varumärke, finns det en gräns för hur mycket IES kan växa innan varumärket börjar krackelera och inte längre levererar exklusivitet. Hyllningskören bortser från denna faktor och argumenterar som om skolans framgångsfaktorer vore allmängiltiga och att i princip hela skolsystemet skulle kunna fungera som IES, ett synsätt som i allt väsentligt saknar såväl evidens som empiri.

Hur är det nu man säger? Arbetarklassens barn är de stora förlorarna när skolan bygger på elevaktiva principer, snarare än auktoritet och lydnad. Det går att diskutera denna utsaga, men de kapitalstarka barnen anses klara sig oavsett vad som gäller. Ur detta perspektiv skulle en hel del av IES starka fokus på regler och procedurer kunna betraktas som onödigt. Det skulle, ur detta perspektiv, finnas utrymme för att framgångsrikt utveckla elevaktiva arbetsformer. Det finns ju dessutom fakta som tyder på att skolan över tid har underpresterat om dess resultat rensas för socioekonomiska faktorer. Endast 29% av elevunderlaget kommer från hem utan akademisk studietradition. Dessa 29% bärs, förutom av exklusiviteten, fram av starka ”kamrateffekter”. Man anser sig kunna bedriva undervisningen i klasser som är 27% större än de kommunala skolorna och intalar omgivningen att det beror på skolans tuffa regler. Betet sväljs av media, trots att andra förklaringsmodeller ligger närmare. Gällande IES höga resultat, konstaterar skribenten Jenny Maria Nilsson följande, På nationella proven i matematik uppnådde 24,7 procent av Engelska skolans elever MVG och 44 procent VG. Motsvarande siffror för Petrus Magni i Vadstena var 4,2 procent MVG och 20,5 procent VG. Men på Pisa i matte svarade Engelska skolans elever rätt på 47,5 procent av frågorna medan Petrus Magni-studenterna hade rätt på 50,8 procent av frågorna (Svenska Dagbladet 2015-05-26).

I samtidskontexten antas alltså IES utgöra värnet mot en slapp, kravlös, flummig och politiserad skola. Vissa debattörer går så långt att de vill utpeka nyliberalismen som anfader till den formlösa pedagogiska styggelse man kallar flumskolan. Man måste nog nagelfara de periferaste av fotnötter för att etablera den typen av tesdrivna samband. Internationella Engelska Skolan, det auktoritära perspektivets moderskepp, är idag en av de största och mest lönsamma skolkoncernerna i landet. Det auktoritära tilltalet säljer bra i en samtid som ropar efter enkla lösningar och starka ledare. Av de större skolkoncernerna är det endast JB som har försökt sälja sin verksamhet med någon typ av så kallad alternativ pedagogik (entreprenöriellt lärande). Vi vet alla hur det gick med den saken.

Vad jag vill ha sagt är att, få saker är mer politiserade än den auktoritetsvurm, som i det tjugoförsta århundrandet drar genom skolvärlden. Det är en idé om skolan som i allt väsentligt utformas för att svara mot urholkad demokrati samt välfärdsstaternas nedmontering och utförsäljning. Begrepp som politik, demokrati och elevinflytande ges i den auktoritarianska retoriken pejorativa innebörder och länkas i en slagfärdig, men odifferentierad mix av signalord, till sådant som flummigt, slappt, kravlöst och elevstyrt, vidare till efterkrigstidens modernistiskt anstrukna idébildningar så som postmodernism och konstruktivism. Genom att upphäva alla nyanser bildar perspektivet en vägg som få, om ens några, orkar argumentera mot längre. Den mäktiga pedagogiska akademin tiger som muren och regeringen betraktar en uppstramning av de nationella proven som mandatperiodens stora skolreform. Framtidens ”artiga och väluppfostrade” elit kommer att tjäna detta nya, i mina ögon kunskapsfientliga, landskap väl.

Read Full Post »

Ut med pedagogiken. ”Det nya” tycks vara att hjärnforskning måste in i skola och lärarutbildningar. Hjärnforskningen betraktas som ”sann” vetenskap och anses bekräfta de flesta av de konservativa skolexperternas favoritargument. Den anses bekräfta allt från katederundervisning till behovet av hierarkier (och tvärtom, vilket vi skall återkomma till). Efter att ha följt utvecklingen inom det kognitiva forskningsfältet sedan mitten på 80-talet, kan jag inte annat än storögt häpna över den diskurs som breder ut sig. Vilka de revolutionerande vetenskapliga fynden egentligen är, konkretiseras sällan. Istället hänvisas det till allmänna idéer om arbetsminnets roll, hjärnans plasticitet eller minnets ordningsskapande strukturer. Slutsatserna om vad i skola och lärarutbildning som måste åtgärdas, är dock alltid lika tvärsäkra.

– Jag har ingen åsikt om vart vi ska, men jag tror kanske att skolan blir mer individualiserad. Digitaliseringen hjälper till i denna utveckling och läraren blir mer av en coach. Det är ett möjligt scenario.

Orden uttalades 2013 avTorkel Klingbergs, ett av svensk hjärnforsknings mer kända namn. Fyra år senare svarar han på frågan om hur man övar barns ”kämparanda”,

– Det är den givna frågan. Det absolut enklaste svaret är: vi vet inte ännu. Det är ett ganska nytt begrepp och än så länge finns det ingen studie där man har visat att om barn gör så här så övar det deras grit i framtiden.

Man skall inte dra för stora växlar på ett par lösryckta citat, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över vad lärare och lärarstudenter skall göra med denna information från en hjärnforskare. Vi ”vet” att hjärnforskningen ”måste in” i skola och lärarutbildning, men hur? Det mest konkreta uttrycket det har tagit sig, är genom Torkel Klingbergs digitala programvaror under företagsnamnet Cogmed.

– Visst är jag medskyldig till kommersialiseringen av så kallad hjärnträning, men som hjälp för barn med nedsatt arbetsminne och koncentrationsförmåga. Jag tycker det vore synd att ta bort den möjligheten för de barnen därför att detta eventuellt kan stressa andra barn.

Klingbergs kommentar härrör sig från en diskussion i amerikansk media om att specialtränandet av barns hjärnor utgör en stressfaktor för föräldrar som tror att de annars hamnar på efterkälken. I Sverige har den debatten uteblivit och hans programvaror sprids friskt på skolorna, oftast under namnet Robomemo. Och hur revolutionerande är de? Enligt SBU (Statens Beredning för medicinsk Utvärdering) ger metoden föga eller ingen effekt tillämpad på elever med ADHD. Detta motsätter sig företaget Cogmeds chef och menar att den visst är effektiv enligt andra studier. Forskningsläget är således oklart. SBU säger en sak, företaget en annan.

Min inledning är inte menad som ett karaktärsmord på hjärnforskaren Torkel Klingberg, tvärtom har jag läst hans populärvetenskapliga framställningar med stor behållning. Däremot anser jag att de förväntningar som ställs på hjärnforskningen och de skolpolitiska slutsatser som dras, är orimliga sett i relation till dess trevande forskningsfront. I synnerhet gäller det när man vill ställa hjärnforskning mot pedagogik. Låt oss mer ingående studera ett par av de exempel som hävdas i debatten.

På senare tid framhålls hjärnans plasticitet som en förhållandevis ny upptäckt inom hjärnforskningen. Det ena är upptäckten knappast är ny; neurologiska experiment drog igång redan på 60-talet. Det andra är att upptäckten som sådan tas som intäkt för en statiskt förmedlande pedagogik, snarare än för pedagogisk reflexivitet. I själva verket är det ju teorier liknande den om hjärnplasticitet som har utmanat äldre tiders behavioristiska black box-idéer. I nästa led dras det tveksamma slutsatser om hjärnplasticitet i relation till arbetsminne. Arbetsminnet anges vara begränsat, när ett sådant statement passar argumentationen, men det anses också vara träningsbart genom sina plastiska egenskaper. Hur är det egentligen? Mig veterligen har ingen på ett övertygande sätt lyckats falsifiera G.A. Millers slutsatser från 1956. Arbetsminnet, eller egentligen korttidsminnet, är konstant över en population, vilket kan kontrolleras genom enkla experiment. Be försökspersonerna att memorera så många som möjligt av ett godtyckligt antal enstaviga nonsensljud av typen, gah, nuf, flö. Be dem sedan återkalla de ljud de minns. De kommer alltid att kunna återkalla runt fyra ljud, oavsett det antal ljud som presenteras för dem. Ju fler försökspersoner som deltar, ju närmare siffran fyra kommer slutresultatet att hamna. Framtidens hjärnforskare kommer således med stor sannolikhet kunna identifiera hjärnans korttidsminne som en avgränsad procedur med tämligen statiska egenskaper. De kommer antagligen kunna konstatera att så kallad arbetsminnesträning till stor del består i mental manipulering av korttidsminnets kopplingar till andra hjärncentran, medan de plastiska effekter som uppstår, till stor del är kompensatoriska. Något utvecklas, till stor del på bekostnad av något annat. Därav fenomen som exempelvis hyperintelligent autism.

De postulat som nu presteras av hjärnforskningen genom ”räknandet av neuroner”, är till stor del vetenskaplig skåpmat för verksamma forskare inom psykologin. Det har varit så under större delen av efterkrigstiden. Genom kliniska experiment inom perceptions- och kognitionspsykologi kopplat till ett samlat vetande inom utvecklings- och socialpsykologi, finns redan en gedigen kunskapsgrund. Denna borde bättre kunna tas till vara inom pedagogik och skolutveckling, men traderas nu istället av hjärnforskare. Torkel Klingberg är för övrigt inne på samma spår. Han tror att hjärnforskningens framtid ligger i tvärvetenskapliga samarbeten. Det är lätt att hålla med honom när man betraktar de samarbeten som har startats, exempelvis mellan pedagogik och hjärnforskning vid Umeå universitet. När pedagoger, som ju kan mycket om skola, samarbetar med hjärnforskare, som kan mycket om lärandets biologi, ökar sannolikheten för att det ställs relevanta forskningsfrågor. I Umeå tycks man redan vara på väg mot ett genombrott inom området matematisk inlärning.

Det ironiska med min betraktelse över hjärnforskningen, är att jag hade kunnat vrida perspektivet 180°, utan att göra våld på några referenser. Där konservativa skoldebattörer åberopar hjärnforskning som argument för katederundervisning och hierarkier, drar nämligen progressiva debattörer slutsatser om vikten av lek, rörelse, entreprenöriellt lärande och sjungande av banansånger på fortbildningsdagar. Den enda slutsatsen man kan dra av detta, är att hjärnforskning har status och att många därför vill låna lite av områdets glans. Paletten av kontradikterande slutsatserna är möjliga, då många av hjärnforskningens fynd i sig själva är motsägelsefulla, precis som våra hjärnor. Korttidsminnet är både begränsat och plastiskt, plasticiteten är både nyskapande och kompensatorisk, och så vidare.

Till sist; begreppen hjärnforskning och kognitionsforskning används slarvigt, och allt för ofta som synonyma företeelser. Begreppet hjärnforskning bör dock reserveras för det medicinskt och biologiskt inriktade studiet av hjärnan, och bör förmodligen inte uttala sig så mycket om vare sig ”katederundervisning” eller ”banansånger”. Kognitionsforskning bör reserveras för det teoretiska studiet av hjärnans processer, så som det så tydligt definieras av Karolinska Institutet: Studier av den kognitiva processen, dvs hur olika mentala aktiviteter bearbetas i hjärnan. Denna vetenskap omfattar delar av psykologin, datavetenskapen, filosofin och lingvistiken.

Read Full Post »

Sedan oktober 2014 ondgör sig många lärare och skolledare över olika politiskt relaterade missförhållanden i skolans värld. De får sällskap av borgerligt sinnade debattörer på landets alla ledarsidor. Den minnesgode minns att det var ungefär likadant före september 2006, eller från oktober 1994. För att inte tala om hur det var innan september 1991, då lärarnas strejskrammel stod som spön i backen.

Ett aktuellt exempel på skolrelaterat ondgörande är skribenten Paulina Neudinger. Hon har forskat fram att det äts skräpmat, sätts glädjebetyg och delas ut små gåvor på landets friskolor. Och debatten är igång, som om detta otyg inte hade pågått under hela tvåtusentalet. För det har det ju. Antagligen florerade dessa fenomen än värre några år in på skolminister Björklunds ministär, åren innan Skolinspektionen satte klorna i stora oseriösa aktörer som JB och Praktiska.

Skolinspektionen, ja. Mellan 2008 och 2014 tilläts myndigheten utveckla en typ av modernt skamstraff, där skolor inte bara inspekterades och kritiserades, utan fick löpa mediala gatlopp för sina brister och försummelser. Myndighetens mediastrategi grundlade en egen nyhetsgenre, där den ständiga strömmen av pressmeddelanden resulterade i en lika ständig ström av artiklar och nyhetsinslag under rubriken ”Skola X uppvisar brister i Y”. Artiklarnas innehåll följer genomgående ett fixt mönster. Efter en inledande brödtext ondgör sig någon av verkets ämbetsmän över bristerna på skolan, med en extra dos indignation om bristerna i fråga kvarstår efter en tidigare inspektion. Därefter lovar rektor eller någon representant för huvudmannen bot och bättring, oftast med hänvisning till ett pågående arbete med rutinöversyner eller någon omorganisation. Artiklarnas form påminner om det inrikesmaterial som fyllde tidningarna Pravda och Izvestia under sovjettiden.

Myndigheten för skolutveckling lades ner 2008. I dess ställe infördes alltså Skolinspektionen och fick operera relativt oemotsagd under några år. Lärare, skolledare och huvudmän borde ha blivit urförbannade, men skolfolkets rättmätiga kritik mot myndigheten lät vänta på sig ända till den 15 september 2014. Då först, vreds kranarna på och en störtflod av kritiska inlägg och artiklar publicerades och strömmar alltjämt genom medias många kanaler. Kritikens kärna går (så klart) ut på att myndighetens publika felfinneri verkar kontraproduktivt på skolans utveckling och att deras granskningar av hur skolor efterlever sina ålägganden borde uppvägas av stödjande strukturer. Det rör sig således om påpekanden som kan tyckas självklara, men som inte föresvävade landets lagstiftande församling 2008 och som, fram till 15 september 2014, heller inte påtalades någonstans (nästan) av en samlad skolprofession.

Vad vi får syn på när vi studerar skoldebatten över tid, är ett systematiskt mönster i hur den förda politiken kritiseras och granskas olika, beroende på om regeringen är borgerlig respektive socialdemokratisk. Exemplen kan mångfaldigas: Då Jan Björklund genomförde sin förstelärarreform var kritiken obefintlig. När Gustaf Fridolin följde upp med ett snarlikt lärarlönelyft, nådde kritiken snabbt orkanstyrka. De styrdokument och betygssystem som infördes 2011 har på allvar börjat ifrågasättas först på denna sida valet 2014. Under borgerlig ministär råder således en slags tystnadskultur i den skolpolitiska opinionen. Kritiken av genomförda reformer ”skjuts upp” till dess regeringsmakten har skiftat färg. Vi kan se över tid att skolan har reformerats kraftigt under borgerliga ministärer, medan socialdemokratiska ministärer har fått klä skott för dessa reformers konsekvenser. Historiskt sett, har socialdemokraterna endast orkat samla sig till en enda större reform under motstånd från en samlad borgerlighet. Det gäller kommunaliseringsbeslutet 1989 under utbildningsminister Göran Persson.

Skolans borgerliga hegemoni har antagligen mer med psykologi än med politik att göra. När det gäller politiska preferenser avviker skolfolk inte mycket från den genomsnittliga väljarens preferenser. Gruppen lärare utmärker sig inte heller som någon särskilt borgerlig grupp (även om t.ex Lärarnas Riksförbund, gärna agerar megafoner för borgerlig skolpolitik). Däremot kan det vara så att en borgerlig regering upplevs representera makt och inflytande i en mer absolut bemärkelse än en socialdemokratisk. Samhällets ekonomiska maktcentran speglar i stor utsträckning borgerliga värderingar och den absoluta merparten av media är borgerligt sinnad. Makten över arbetslivet, dess ledarpositioner, präglas även de, för det mesta, av borgerliga värderingar. Socialdemokratin däremot, upplevs representera ett rättviseperspektiv och förväntas ta parti för samhällets mer utsatta grupper. Medan borgerlighet, framför allt Moderaterna, förknippas med auktoritära maktstrukturer, får socialdemokratin, med sina rötter i politiska folkrörelser, finna sig i att bli betraktad ur ett ”von oben”-perspektiv och upplevs därmed, kanske undermedvetet, som mer ”riskfri” att kritisera.

I förordet till antologin Förstelärarreformen – En kritisk granskning står följande att läsa i förordet, Det mest nedslående var att så många–kanske t.o.m flertalet – av dem som kontaktade oss berättade att de inte vågade ge luft åt sin kritik utåt…Denna tystnadens kultur är förvisso ingenting specielltför skolans värld, men det är unikt att den fått ett så starkt grepp om just lärarkåren. Om rädsla hindrar skolprofessionen från att sprida sin kunskap och utöva sina demokratiska rättigheter, är det både illa och kontraproduktivt. Om skolprofessionen reglerar sin självcensur beroende på vilka som för tillfället har makten, bäddar det för illa genomtänkta politiska beslut. Förstahandskällan till realpolitisk sakkunskap om skolan kan ju bara vara skolprofessionen. Om denna tiger, ökar utrymmet för politiken att skapa ideologiska fantasifoster utan konsekvensanalys.

Ända sedan utbildningsminister Olof Palmes dagar, har de fenomen jag beskrivit här, haft återverkningar för hur skolpolitiken har förts. De snabba besluten, breda penseldragen och avgörande reformerna, har genomförts under borgerliga ministärer. Massiv kritik riktad mot skolpolitiken och långsiktigt förankringsarbete med skolan, har präglat de socialdemokratiska. Några minns säkert hur Jan Björklund, under sina sista år som utbildningsminister, ofta återkom till att det, då han tillträdde, inte fanns så mycket som en Post-IT-lapp med idéer i skrivbordslådorna på utbildningsdepartementet. Påståendet är felaktigt. Det första Jan Björklund gjorde som nytillträdd minister var att annullera en mängd pågående skolbeslut, varav det enskilt största var den nästan färdiga gymnasiereformen Gy07 (Utbildningsutskottets betänkande 2006/07:UbU3). De flesta av idéerna i Gy07 genomförde Björklund själv så småningom, exempelvis införandet av ”historia” som kärnämne och den gymnasiala lärlingsutbildningen. Andra delar slängde han i papperskorgen, så som ämnesbetyg (sic) och en återinförd gymnasieexamen (sic). Under hela återstoden av sin tid som utbildningsminister, höll Jan Björklund såväl skolprofessionen som den pedagogiska vetenskapen,utanför sitt reformarbete. Istället jobbade han konsekvent med enmansutredningar, excellent expertis från andra sakområden och en handfull lojala anhängare, en ledarstil inte helt olik Donald Trumps. Kontrasten mot för hur arbetet med Gy07 bedrevs är dramatisk. I det arbetet förankrades varenda kommatecken ända ner på klassrumsnivå. Om Björklund hade agerat likaledes hade sannolikt inte ämnesbetygen och gymnasiexamen hamnat i papperskorgen.

Skolans borgerliga hegemoni kan således vara ett av skolans stora problem. Den borgerliga regeringen genomför ett smatterband av improviserade reformer utan att involvera skolfolk och utan att dessa protesterar nämnvärt. Dammluckan av ifrågasättanden öppnas först då ett regeringsskifte har ägt rum, och den nya regeringen hamnar omedelbart på defensiven då den, bland mycket annat, får klä skott för konsekvenserna av föregående regerings beslut. Gustaf Fridolin och Helene Hellmark Knutsson är ännu 2017 helt uppbundna av saneringsarbetet efter Gy11 med flera skolreformistiska hastverk.

Den svenska skolans guldålder, sammanfaller med en period då beslut gällande skolan fattades med breda överenskommelser och under inflytande av såväl skolprofession som pedagogisk vetenskap. Om skolväsendet skall kunna reformeras på ett sätt som faktiskt leder till en bättre skola, måste skolprofessionen våga kritisera, samt ställa krav på inflytande och delaktighet, även i tider av borgerligt regeringsinnehav. Många missgrepp de senaste trettio åren hade kunnat undvikas på det sättet. Om skolpolitiken i sammanhanget är höger eller vänster blir i sammanhanget av underordnad betydelse, då långsiktighet, delaktighet och bred förankring är väldokumenterade garanter för ett gott reformistiskt hantverk. Detta är dock insikter som ställer höga krav på våra politiker då ett demokratiskt ledarskap öppnar sig för kritik och ifrågasättande, på ett helt annat sätt än det auktoritära.

Read Full Post »

plikt1

Vi har hört honom säga det några gånger nu, Gör din plikt, kräv din rätt. Parollen var flitigt spridd i arbetarrörelsens barndom. Man kan se den på många av de gamla fackföreningsfanor som fortfarande paraderar i förstamajtågen. Möjligen har den sitt upphov i något av August Palms alla tal. Det retar mig, av skäl som jag strax skall återkomma till, att jag inte kan finna parollens ursprung. Stefan Löfven har i vart fall snappat upp den och använder den i en betydelse där betoningen ligger helt på sentensens första led, Gör din plikt.

Gör din plikt, kräv din rätt, säger Stefan Löfven och han är långt ifrån ensam om att säga så. Parollen sitter även som en smäck i munnen på hans trätobroder Jimmy Åkesson, åter med betoning på det första ledet. I sitt tal under fjolårets Almedalsvecka, understryker Åkesson sin tillfredsställelse över att landets statsminister har dammat av, vad han kallar den gamla hederliga socialkonservativa parollen. Socialkonservativ paroll, verkligen?

Här uppstår ett problem. En paroll som delas av Stefan Löfvén och Jimmie Åkesson kan knappast uppvisa någon särskilt djuplodande sensmoral. Dagens Sverige är ett annat land än det nyindustrialiserade fattigland i vilket parollen fick pryda fackföreningarnas fanor, men inför detta faktum är vår statsminister totalt tondöv. Han använder parollen i en samtida kontext, utan att på något sätt referera till de dimensioner som ursprungligen gav Gör din plikt, kräv din rätt, dess retoriska spänst. Parollen stod för något mycket mer, och annat, än den gamla kalvinistiska pliktmoral och predestinationslära som Jimmie Åkesson refererar till.

För det första, uttalades parollen i arbetarrörelsens barndom horisontellt, från skuldra till skuldra. Poängen var aldrig att mästrande inskärpa plikter, vilka man redan var plågsamt medveten om. Snarare användes den på ett sätt som syftade till att stärka den tidiga arbetarrörelsens självbild av bred folkrörelse, att betona det kollektiva ansvaret för vad som skulle bli den mäktiga förändringskraft som fordrade människovärdet tillbaka och lyfte landets breda lager ur absolut fattigdom.

plikt2För det andra, användes parollen ursprungligen i ett sammanhang där sentensens dubbeltydighet var hörbar och avsiktlig. Ordet ”plikt” kunde här uppfattas som direkt syftande på en skyldighet att kräva sin rätt, det vill säga att organisera sig. För den som återvänder till den tidiga arbetarrörelsens skrifter blir det uppenbart att man medvetet använde sig av denna glidning i betydelse. Exempelvis avslutas en inbjudan från 1918 gällande ett föredrag på temat ”kampen för bröd och frihet”, med orden Ingen för sin egen eller hela arbetarklassens sak arbetande, bör utebli. Arbetare! Gör din plikt, kräv din rätt! Betydelsen liknar i sin ursprungliga kontext mer den berömda parollen från Joe Hills avrättning, Sörj inte, organisera er, än det pliktstyrda ideal Jimmie Åkesson uttolkar.

I den löfvénska varianten har alltså parollen nära på blivit sin negation. Andemeningen blir något förmanande i stil med att den som ligger samhället till last har ingen rätt att komma dragandes med några krav. Orden faller vertikalt från en ledare som förmanar sina ”underlydande” och den ursprungliga dubbeltydigheten har helt gått förlorad. Parollen faller ohjälpligt ner i det socialkonservativa slukhålet och förvandlas till sverigedemokratisk nysvenska.

plikt3Jag föreställer mig att Stefan Löfvén är ganska präglad av det som kallas gammalt hederligt arbetarideal, och att detta möjligen är ursäktat oreflekterat. Det samma gäller dock knappast de horder av anställda kommunikatörer, PR-människor och strateger som befolkar socialdemokratin av idag. De verkar ha bestämt sig för att slå sista spiken i arbetarrörelsens kista genom att till varje pris vinna den femtedel av befolkningen för vilka socialdarwinismen utgör den betingade responsen på varje tänkbar frågeställning. När en undersökning häromdagen konstaterar att frågor gällande lag och rätt dominerar medias nyhetsutbud, ger justitieminister Morgan Johansson en analys, så grund, naiv och populistisk att man måste ställa sig frågan om ens han själv tror på det han säger, Jag ser det som en effekt av att människor ser att gängkriminaliteten är ett stort problem, och att vi måste möta den.

Jag saknar Olof Palme. Vad jag vet, använde han sig aldrig av parollen gör din plikt, kräv din rätt. I ett tal redan 1965 blottlade han dock som en tidig profetia, med kuslig precision, hela den socialpsykologiska grunden för vår samtids plågsamma medieklimat,

Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.

Read Full Post »

istan5

Frågan som forskare och media i USA har ställt sig är,Why is the Republican electorate supporting a far-right, orange-toned populist with no areal political experience, who espouses extreme and often bizarre views? How has Donald Trump, seemingly out of nowhere, suddenly become so popular? Att 75% av hans anhängare (i South Carolina) vill bannlysa muslimer är inte överraskande, inte heller att en tredjedel av dem även vill bannlysa homosexuella eller att 20% anser att det var fel av Lincoln att frige slavarna. Överraskande är dock att hans väljarunderlag skär genom befolkningsklustren, inkomstklasser, härkomst och generationstillhörighet, på ett sätt man inte har sett tidigare. Vilken faktor är det forskningen har missat?*Authoritarianism, om man får tro ett antal forskningsresultat som just nu diskuteras i USA.

Ända sedan 1990-talet har forskningen egentligen varit rätt svar på spåret. Auktoritarianismens förenande element är en personlighetsprofil, ett sätt att reagera, snarare än en sakpolitisk preferens. Så länge forskningen fokuserar på en opinions ”åsikter”, snarare än dess ”föreställningar”, tenderar auktoritarianismen att passera under radarn. Redan på 1990-talet frilade sociologen Stanley Feldman detta förhållande genom att plocka ut och analysera fyra frågor om barnuppfostran som ställts inom ramen för en omfattande Survey-undersökning.

  1. Please tell me which one you think is more important for a child to have: a) independence or,b) respect for elders?
  2. Please tell me which one you think is more important for a child to have: a) obedience or, b)self-reliance?
  3. Please tell me which one you think is more important for a child to have: a) to be considerate or, b) to be well-behaved?
  4. Please tell me which one you think is more important for a child to have: a) curiosity or, b) good manners?

Dessa ”harmlösa” livsfrågor visade sig korrelera med auktoritarianism i betydligt större utsträckning än kontroversiella samhällsfrågor om synen på dödsstraff, invandring eller rätten till abort. En individ med svarsmönstret ”b, a, b, b” skulle med mycket stor sannolikhet lägga sin röst på en auktoritär ledare av Donald Trumps kaliber, omvänt skulle en individ med mönstret ”a, b, a, a” välja Clinton eller Sanders. Dessa resultat har nyligen följts upp av en amerikansk doktorand, Matthew MacWilliams, som under förra vintern undersökte väljarpopulationen i South Carolina. Hans resultat bekräftar och förstärker bilden. Auktoritarianismen, snarare än politiska sakfrågor, är den faktor som explicit förenar Trumps anhängare (se figur).

img_1003

Så vad betyder detta? Synen på barnuppfostran förenar individerna i en politisk gemenskap, identifierad som auktoritarianism. Barnuppfostran bör enligt dessa syfta till respekt för äldre, lydnad, välartighet och gott uppförande snarare än till självständighet, självtillit, omtänksamhet och nyfikenhet. Denna auktoritetsbundna grundsyn lyser systematiskt igenom vid olika politiska ställningstagande, vad som är viktigt i skolpolitiken, i migrationsfrågor eller när det gäller lag och ordning. Olika ställningstaganden anpassas dock i offentliga sammanhang, på en glidande skala till vad som för stunden anses ”socialt accepterat att tycka”, därav den ständigt underliggande metadiskursen om ”politisk korrekthet” och åsiktsförtryck. Här har uttrycket …men det får man väl inte säga i det här landet?, sina rötter.

Under de senaste decennierna har forskningen allt oftare tagits på sängen av de kraftiga kast och omsvängningar som har präglat folkopinioner, nationellt såväl som transnationellt. Detta märks genom att de opinionsundersökningar som presenteras blir allt sämre på att identifiera strömningar av betydelse för den politiska utvecklingen. Inte minst har forskningen och opinionsinstituten systematiskt missbedömt den nationalistiska och främlingsfientliga vågen, egentligen auktoritarianismen. I det nyligen genomförda amerikanska presidentvalet, betraktades Donald Trump som en given förlorare ända fram till den punkt där rösträkningen ställde alla inför fullbordat faktum. Vi bör idag kunna betrakta de auktoritarianistiska värderingarna som en global maktfaktor med starkt inflytande över nationell och transnationell politik. Vi bör också kunna se konturerna av var det kan föra oss.

istan4Auktoritarianister reagerar kraftigt på destabilisering, tvetydighet och oförutsägbarhet. När hela samhällen, som nu, präglas av dessa omständigheter, triggas den auktoritetsbundna personligheten att bringa ordning i ”kaoset”, att agera politiskt, eller till och med samhällsomstörtande. Den mest tillgängliga vägen för detta utgörs ofta av att understödja”ställföreträdare”,tydliga talespersoner eller en ledarsymbol, som anses ha vad som krävs för att ”återställa ordningen” och ”undanröja hot”. Donald Trump är en sådan ledarsymbol. Dessa poppar upp och får snabbt vind i seglen då de opinionsmässiga underströmmarna driver på i en auktoritariansk riktning. Dessa mekanismer förklarar också den fanatiska aktivism som präglar 2000-talets auktoritarianism. Politiken är inte en fråga om vad vi kan skapa tillsammans, den är en föreställd kamp ”på liv och död”.

För auktoritarianismen utgör de politiska sakfrågorna endast medel. Målet, själva grundfrågan, kan sägas handla om hur olika individers fri- och rättigheter skall rangordnas. Vem skall bestämma över vem, vilka värderingar skall gälla, vem bör få yttra sig på vems bekostnad? Att istan1föreställa sig världen som hierarkiskt ordnad och konstituerad av motsättningar, ligger så att säga i auktoritarianismens DNA.

Enligt auktoritarianismens självbild utgör man en ”tyst majoritet”. Historiska fakta talar däremot för att man i själva verket utgör en ”högröstad minoritet”. Trots Hillary Clintons omvittnade impopularitet samlade Donald Trump inte mer än 20% av USA:s befolkning, nästan tre miljoner färre än Clinton. Siffror runt 20% tycks historiskt vara vad utpräglat auktoritära alternativ förmår samla i öppna, demokratiska val. Detta är egentligen inget konstigt förhållande om man betänker en utpräglat auktoritär strukturs utformning. Ett fåtal befinner sig i pyramidens topp, folkflertalet i någon av dess basnivåer. Strukturen uppmuntrar en endimensionell maktkamp där urvalsmekanismerna gynnar sociopatiska egenskaper som snabbt korrumperar toppskiktet. Nepotism, populism och ja-sägarkultur gynnas på bekostnad av kompetens, pragmatism, samarbete och ansvarstagande. Strukturen är, sedd över tid, starkt självförstörande.

istan2Ironiskt nog kan auktoritarianismens värsta fiende sägas vara social stabilitet och trygghet. Historiska fakta pekar mot att i öppna demokratier med låg arbetslöshet, jämn inkomstfördelning och stora offentliga utgifter, har den utpräglade auktoritarianismen generellt sett svårt att få fäste.Det föreligger ett tydligt, om än inte absolut, samband mellan auktoritarianismens utbredning och hur gini-koefficienten förändras över tid i en nation. Den auktoritärt präglade personligheten utgör, som det verkar, en ganska konstant andel i en population, men saknar i tider av stabilitet och trygghet incitament att göra politik av sina föreställningar. I ett land som Sverige, måste ett auktoritärt parti som Sverigedemokraterna, hålla en jämförelsevis liberal profil för att kunna växa i opinionen. Jimmie Åkesson kommer aldrig att bli Sveriges Donald Trump. Möjligen kan någon av hans efterföljare bli det.

Ett egendomligt särdrag som de auktoritära rörelserna tycks ha gemensamt är deras ”pragmatiska” syn på moralfrågor. Den moraliska svansföringen är hög då den riktas utåt, mot politisk opposition, media eller invandrare, den är obefintlig när den riktas inåt mot den egna gruppen. Auktoritarianismens företrädare beslås ideligen med lögner, ögontjäneri och halv- eller helkriminella handlingar utan att det bekommer opinionen. Tvärtom har ”skandalerna”, i Trumps, såväl som Sverigedemokraternas fall, varit opinionsdrivande. De ”dubbla måttstockarna” tycks utgöra en förutsättning snarare än ett problem för ledarskapet och utgör definitivt ett av auktoritarianismens särdrag. För att förklara fenomenet, återvänder jag i min diskussion till utgångspunkten för denna text, hur synen på barnuppfostran utgör auktoritarianismens förenande grundbult.

istan3I Per-Olof Enquists roman ”Livläkarens besök” får vi följa den danske kungen Christian den sjunde från det att han som sextonåring får ärva tronen. I en tidig scen blir han framsläpad till sin fars dödsbädd. Hans far tar ett hårt tag runt hans nacke och pressar huvudet mot sin nakna sida, samtidigt som han väser: – Ditt lilla kryp! Du måste bli hård… hård… HÅRD!!! ditt lilla… är du hård? Är du hård? Du måste göra dig… osårbar!!! Annars… Kung Christians uppväxt präglas helt av auktoritära uppfostringsmetoder. Som vuxen monark utvecklar han en neurotisk form av de svart-vita katarsisfantasier som präglar strängt auktoritetsbundna personligheter. I en scen anförtror kungen sig till den livläkare Struensee som kommer att spela en central roll för hans tid vid tronen:– Har ni aldrig, doktor Struensee, velat rensa templet från de otuktiga? Hade han helt lågmält frågat. På detta hade inget svar givits. Men konungen hade fortsatt: – Driva månglarna ur templet? Slå sönder? Så att allt kan resa sig ur askan som… Fågel Fenix? – Ers Majestät kan sin bibel, hade Struensee avvärjande sagt. – Tror ni inte att det är omöjligt att göra framsteg! FRAMSTEG! om man inte gör sig hård och… slår sönder… allt så att templet…

to be continued…

Read Full Post »

bang1

Någon har bestämt att asylrätt kan ställas mot allmän välfärd. Nu pågår en diskussion om vilket som är viktigast. Vi har ju inte råd med bägge delarna, heter det. Problemet är att grundpremissen är problematisk, rent av felaktig, på flera sätt. 

För det första är asylrätt och allmän välfärd två väldigt olika begrepp. De utgör en ”haltande”, för att inte säga dysfunktionell dikotomi när de ställs mot varandra. Jag återkommer till den sidan av saken, men låt oss först titta på det dikotoma resonemangets ekonomiska förutsättningar. De kan klargöras med hjälp av en miniräknare från Biltema.

Pengar utgör trots allt en viktig del av sammanhanget. Enligt en rapport från Oxfam äger åtta personer i världen, de rikaste, lika mycket kapital som halva jordens befolkning tillsammans. Halva jordens befolkning innebär knappt 3,7 miljarder individer, som delar en förmögenhet lika stor som de rikaste åtta personerna. En mer allmänt spridd siffra gör bang5gällande att två promille (0,2%) av världens befolkning, delar en förmögenhet motsvarande den fattigaste halvan. Det betyder i så fall 14 miljoner människor  i den rika vågskålen, 3,7 miljarder i den fattiga. Beloppsmässigt bör det röra sig om 32.000 miljarder kronor per grupp.

Antalet akut skyddsberoende, alltså asylaspiranter, kan globalt sett uppskattas till cirka 60 miljoner individer. Kostnaden för att härbärgera dessa och ge dem en ny start i livet kan (uträknat på ett genomsnitt av några skandinaviska statsbudgetar) uppskattas till drygt 6.000 miljarder kronor. Således skulle den globala flyktingsituationen kunna lösas genom att lägga en temporär förmögenhetsbeskattning om 20% på två promille av världens mest välbeställda befolkning. I praktiken skulle det antagligen räcka med hälften, 10% eller mindre, eftersom dels, det skandinaviska kostnadsläget ligger betydande över ett globalt genomsnitt, dels långt ifrån alla asylsökande kan uppvisa trovärdiga asylskäl.

bang4Mitt räkneexempel är naturligtvis fyrkantigt. Saker och ting är inte så lätta i praktiken. Däremot visar exemplet på något viktigt när det handlar om proportioner. De problem som kan anföras när det gäller asylrätten kan inte handla om resursbrist, mycket annat, men inte resursbrist. De begrepp som i sammanhanget bör kunna ställas mot varandra dikotomiskt är rimligtvis snarare de juridiska och jämförbara konstruktionerna asylrätt mot äganderätt. Det är i spänningen mellan dessa lagrums regleringar som en stor del av de sociala världsproblemen genereras.

Asylrätt är som sagt en juridisk konstruktion. Allmän välfärd kan närmast definieras som en social uppfinning. Om man vill ställa dessa mot varandra uppstår frågan om vad som egentligen kännetecknar allmän välfärd och vad alternativet till en sådan skulle kunna vara. Vad är det asylrätten skall villkoras mot? Är det skola, sjukvård och tak över huvudet? Är det a-kassa, sjukinkomst och pension? Är det fri tillgång till vägar, vatten och naturområden? Är det rent av rätten till existensminimum? Vilket vi än anser så är skälen ideologiska, inte resursbrist. Om ett samhälle fullt ut anpassas till marknadsekonomisk monetarism blir givetvis frågan om asylrätt ganska irrelevant. Nattväktarstaten erbjuder ett etableringsstöd på några tusenlappar och där slutar samhällets omsorger. Resten är bang3upp till individen, asylant eller medborgare spelar i sammanhanget ingen roll. Den obegränsade äganderätten är fundamentet i denna samhällstyp. Allt annat är underordnat och anpassas till detta fundament.

När Oxfam nyligen redovisade sin bild av världens inkomstfördelning, valde Svenska Dagbladet att publicera ett Youtube-klipp under rubriken Oxfam har fel. I videon, ett föredrag, får vi veta att Oxfam kan misstänkliggöras för en egen agenda och att världens fattigdomsbekämpning har varit mycket framgångsrik de senaste decennierna. Det senare är helt sant. Forskare som Hans Rosling har redovisat liknande rön. Det betyder dock inte att Oxfam har fel. SvD driver en tes och gör det ganska klumpigt genom att jämföra äpplen med päron och maskera sitt tilltag genom att misstänkliggöra Oxfams syften. Man försöker inte ens att motbevisa kärnfrågan, nämligen Oxfams slutsatser om snabbt ökande klyftor. Klyftorna ökar nämligen snabbt, parallellt med en framgångsrik fattigdomsbekämpning, vilket inte är något konstigt, om man betänker de mekanismer som driver utvecklingen.

Globalisering, teknikutveckling och exploatering är den treenighet som utgör själva motorn i världsekonomins utveckling under de senaste decennierna. I Bangladesh, ett av världens fattigaste länder, har miljontals kvinnor anslutit till de syfabriker som växer som svampar ur jorden. Utvecklingen från självförsörjande agrar tradition till industrisamhälle har gått oerhört snabbt. Vi talar om något enstaka decennium. Som av en händelse tjänar bengaliska sömmerskor 35 dollar per månad, det vill säga några cent över världsbankens internationella fattigdomsgräns. De har definitionsmässigt ”lyfts ur fattigdom”. I andra änden på den näringskedja som försörjer de bengaliska sömmerskorna finner vi bland andra Stefan Persson, VD för Hennes&Mauritz som är en av de större aktörerna i landet. Löneläget i Bangladesh utgör en effektiv hävstång på hans egen välståndsutveckling, och inte bara hans. De bengaliska sömmerskorna bär, bildligt talat, världselitens växande förmögenheter, och västvärldens välstånd, på sina axlar.

Vi är nu tillbaka i vårt inledande dikotoma motsatsförhållande, asylrätt eller allmän välfärd. Att rikare länder, regioner, individer exploaterar fattigare länder, regioner, individer, utgör i längden ingen hållbar världsordning. Tolv miljoner bengaler är på flykt utanför sitt hemlands gränser. Många av dem trängs på rangliga båtar runt Australien eller Nya Zeelands kuster. De flesta av dem kan antas sakna ”egentliga” asylskäl. De är vad som kallas ekonomiska flyktingar och flyr en hopplös tillvaro utan framtidsmöjligheter. I en global världsordning präglad av ökande klyftor, kommer antalet flyktingar att systematiskt öka i ungefär samma takt som världselitens förmögenheter. Frågan gäller inte huruvida vi har råd med den sociala uppfinningen allmän välfärd, frågan gäller om vi har råd att avstå den.

Jag tror att den i samtiden spridda dikotomin, asylrätt eller allmän välfärd, är ett hjärnspöke mer än den är en rationell utsaga byggd på fakta. I kognitiv mening handlar den om våra intuitiva föreställningar gällande ordning och kaos, rätt och fel. Porösa nationsgränser antas då kunna skapa kaos i våra ”ordnade” transfererings- och fördelningssystem. De (oftast fattiga) personer som söker asyl i vårt land, betraktas (intuitivt) som kostsamma anakronismer i våra bidragssystem. Den egna nationens ekonomiska system betraktas som om det vore en mödosamt ihopsparad hushållsbudget. I verkligheten följer dock penningflödena inga nationsgränser, lika lite som befolkningsökningar innebär röda siffror i ett lands balansräkning. Enskildheter i transfereringssystemen kan förvisso, beroende på scenario, visa sig vara dåligt anpassade för stora förändringar i befolkningsunderlaget (LSS verkar kunna vara ett sådant exempel). Som övergripande ideologi är dock fördelningstanken en oöverträffad motor för dynamisk tillväxt, inte minst i kombination med en växande befolkning. Det är precis vad vi ser i Sverige idag. Snabbt ökande befolkning ger hög ekonomisk tillväxt, som tyvärr dock bromsas av politisk räddhågsenhet och av högst lösbara flaskhalsar i landets infrastruktur.

bang2 Jag påstår inte att det saknas problem. De verkliga, högst påtagliga problemen relaterar till den diskurs som handlar om tillväxtens reella gränser. Jordens stigande medeltemperatur utgör en stark signal om att tillnyktring och besinning är nödvändig. Dessa globala utmaningar delas dock ”lika av alla”. På kort sikt utgör den pånyttfödda auktoritarianismen i världens rika länder, det mest destruktiva och tillväxthämmande inslaget. Vi lever i en värld som är översvämmad av kapital och prylar. Produktiviten i både jordbruket och tillverkningsindustrin har under många decennier ökat med tusentals procent, faktiskt mycket snabbare än världens befolkning. Även tjänstesektorns produktivitet ökar stadigt, om än i långsammare takt. Vi lever således i en värld som utan tvivel skulle kunna erbjuda alla sina invånare drägliga grundvillkor. Istället har vi en värld där de mest resursstarka, med de nationella parlamentens välsignelse, avsäger sig allt ansvar för ”den gemensamma kostnaden”. En sådan ideologisk utgångspunkt kan aldrig leda till något bra, inte ens för de, på kort sikt, mest gynnade.

Fattigdom, otrygghet och den vanmakt detta framföder kan inte bekämpas med vapenskrammel, protektionism och främlingsfientlig retorik. Vägen framåt går över fördjupad demokrati, hållbara investeringar och ett generöst Marshallprogram för det tjugoförsta århundrandet. I en värld präglad av allmän välfärd kommer människor att fortsätta resa mellan länder, men asylfrågan krymper till ett ickeproblem.

Read Full Post »

Older Posts »