Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Vin’ Category

konst5

Några få plusgrader. Solen strålar från en klarblå himmel. Påskliljorna står i zenit och vitsipporna invaderar söderslänternas vandrande skugga. Långfredag, ledig och konstrunda på Österlen. Livet är så lätt och fantastiskt. Herren John Deere, du som är i himmelen. Låt barnen komma till dig. Vi spänner på din dragkrok en boskapsvagn och låter dem färdas runt, runt på Övedsklosters gårdsplaner och gångstråk. Något gnager när jag betraktar scenen. Det är arrangemangets arketypiska och repetitiva karaktär, blandat med den åter uppflammade skoldebatten om katederundervisning och så klart, riojavinets utveckling de senaste fem-sex åren.

Efter att ha kryssat mellan utkylda fähus runt om Österlen och treåringen har spillt sin påskmust över picknickfilt vid Sandhammaren, har vi nu avnjutit Hanna Butlers tygmönster och David Winqvists fina glassamling i Ravlunda. Vi borde avsluta här, men dras av den obetvingliga konstrundekraften till Bästekille och samlingsutställningen i Fabriken. Väl där, går jag som vanligt runt och muttrar. Arrangemanget är en stelnad konst3grimas av pålitilig tradition. Fabrikens varumärke är trygghet, här slipper du överraskningar, här får du exakt det du redan visste att du skulle få. Bristen på förändring och förnyelse är dess adelsmärke. Lars Tunebros färgglada elefanter ser ut som fjolårets och säljer massor. Mattias Sammekull fortsätter måla sina könlösa människovarelser med brett mellan ögonen. Johan Tunell reproducerar outtröttlig sina sataniska ansiktsmasker i bränd lera. De har väl hängt med i över ett decennium nu?

För några år sedan var det fortfarande ett äventyr att köpa Rioja, det insmickrande spanska rödtjutet som görs på Tempranillodruva. Som regel var de långlagrade, fem till tio år och en aning oförutsägbara i de finare nyanserna. Även mellan lagringsfaten inom samma årgång uppträdde små oregelbundenheter. Från 2013 har dock något hänt. De långlagrade flaskorna har snabbt försvunnit ur hyllorna och ersatts av snabbjäst produktion med max tre år på nacken. Dryckens subtila vaniljton har ersatts av ”subtil vaniljton” och balansen mellan syra och fruktighet är nu ”balansen mellan syra och fruktighet”. Min gissning, utan att veta, är att EU är inblandat. Ett program har genomförts för att göra produkten kommersiellt konkurrenskraftig. Äldre hantverksmetoder har ersatts av ståltankar och linjeproduktion. NPM a´la EU och OECD har slutligen slagit klorna i den spanska landsbygden. Vad som egentligen mår bäst av att bära känslans och upplevelsens irrationella logik, har tvingats in i en kostym av konst2kontrollerad förutsägbarhet och instrumentell ändamålsenlighet. En krock mellan två världar, av vilken de flesta aldrig kommer att märka något alls. Tvärtom, volymerna av rioja växer stadigt. Man läppjar sin Faustino VII 2014 (Nr 22662) och konstaterar förtjust att man faktiskt kan förnimma den implementerade ”tonen av mörk chocklad” som betonas i bolagets sortbeskrivning.  Vi blir avtrubbade.

Utställningen på Fabriken är som nyproducerad Rioja. De hängda objekten är som Faustino VII. Kanske är jag bara bitter, elitistisk och självgod där jag muttrande strosar runt. Lokalen är till bristningsgränsen full med folk och konsten går åt som smör i solsken. Låt dem hålla på, eller? Jag betraktar familjens treåring som spontant har slagit sig ner vid barnens skaparbord och fyller ett papper med röda cirklar. – Jag målar fiiint, säger han med Lidingö-i. Han har redan förstått vad det handlar om.

I Kina inför man katederundervisning på förskolorna. Fri lek och omsorg rullas systematiskt ut för att ersättas med schemalagda dagar och ordnad förmedlingspedagogik. Inom ramen för undervisningen konstrueras små inbäddade moralkakor och sensmoraler som stakar ut de förväntade dygder som skall reproduceras. Gör din plikt, kräv din rätt. Varje vecka utses ett ”bästa barn” där priset är att, klädd i vackra kläder, få tillbringa en dag på traktens högstatusförskola. Det som är vardag för kineser, kan för oss förefalla cyniskt. I skärningspunkten mellan våra kulturella erfarenheter uppstår ett problem. Ett kryptiskt gammalt talesätt säger att ”spårvagnen avundas bussen dess frihet, bussen avundas spårvagnen dess trygghet”.  I konst1Sverige sneglar vi mot Kinas skolsystem, de sneglar mot vårat. Vi vill ha deras ordning och reda, elevernas flit och lärarnas självklara auktoritet. De vill ha vår kreativitet, det självständiga tänkandet och våra barnböcker. Vi vill inte ha deras piskor och morötter, deras hjärntvätt och stränga hierarkier. De vill inte ha våra stökiga klassrum. Därför tyngs deras skola av formella och outtalade sanktionssystem. Därför blir vår idé om en skola byggd på katederundervisning endast en undflyende hägring, en vag idé om en enkel, fungerande struktur.

Filmen Döda poeters sällskap har alla sett och jag behöver inte närmare gå in på dess handling. Den brukar analyseras i dimensionen tvång, frihet, att erövra sitt sanna ”jag”. Jag nämner den för att den  på ett utmärkt sätt skildrar den epistemologiska motsättning jag försöker beskriva. Få har kanske tänkt på att Robin Williams, i lika hög grad som sina förstockade kolleger, faktiskt ägnar sig åt utpräglad katederundervisning, dock med ett, milt uttryckt, annat resultat. Katederundervisning kan vara strängt disciplinerande eller en formidabel kaosgenerator. Begreppet som sådant är tomt, liksom snart begreppet rioja.

Solens sista strålar bildar spelande skuggor över de ännu tomma österlenska fälten. I höjd med Lövestad ser vi några storkar obekymrat petande med sina näbbar i vad som kan vara fjolårspotatis. Vad som egentligen mår bäst av att bära känslans och upplevelsens irrationella logik, har tvingats in i en kostym av kontrollerad förutsägbarhet och instrumentell ändamålsenlighet. En krock mellan två världar, av vilken de flesta aldrig kommer att märka något alls.

konst4

Annonser

Read Full Post »

Klimat eller väder?

garden

Malmö, juni 2016. Vädret är tropiskt.

I Paris regerar regnet, så till den grad att staden står under vatten. Det gäller flera områden i centraleuropa. Klimat eller väder? Det är den ena frågan. Miljöpåverkan eller väder? Det är den andra, lätt förbisedda frågan.

Read Full Post »

lampa

Detta år bröt vi mot traditionen. Den österlenska konstrundan med Kivik som nav övergavs och blev Skånes motsatta hörn, Bjäre. Vadmalsklädda avantgardister i utkylda fähus byttes mot sobra minimalister i vitmenade studios. Tjocka lager av olja byttes mot tunna legeringar i titan. En inre kraft styr oss hemåt på ringlande vägar genom glesa bokbestånd och otaliga golfbanor. I brist på Fridens vedugnsbakade pizzor, en improviserad pic-nic vid en studio garnerad med silverinfattade stenar för femsiffriga belopp. Himlen är blå. Vi klagar inte, äter överblivet påskbord direkt ur plastlådorna. I glaset, en skvätt välluftat Brunello.    

Det är i stunder som denna man funderar över vinet. För ett par år sedan påstod jag att i ”…vårt nordiska och årstidsbundna klimat hör de kraftfulla rödvinerna till höst och vinter. De förknippas med koftan, brasan och de levande ljusen. Om denna påsk hade varit ”normal”, hade ett glas Brunello känts malplacerat då man längtar efter det lätta och friska. Så här års kommer försäljningen av roséviner i gång. Vita viner, även de tyngre, märks mer. De röda vinerna får träda tillbaka, men måste det vara så? Finns inte det lätta friska rödvinet?”

bordRedan då sökte jag svaret i Italien och uppmärksammade naturligtvis deras sparkling rödvin, Spumante. Dessa lyser i stort med sin frånvaro på vårt svenska systembolag, men finns då och då i beställningssortimentet. I skrivande stund finner jag:

Brachetto d´Acqui Dolce, Nr 77035, 167:-

Nu har jag inte provat denna, men beskrivning och dess ursprung i Piemonte säger mig att det inte är någon sorttypisk så kallad Lambrusco. Snarare är den nog svår att skilja från ett ordinärt rosé. De sorttypiska representanterna kommer oftast från Emilia-Romagna och utgår från en verklig rödvinskaraktär. För den som orkar söka vid sidan av systembolagets utbud finns naturligtvis en uppsjö av mer dryckesvärda Lambrusco-viner. Exempelvis har La Battagliola (2011) fått positiva omdömen. Med tanke på Spumante-kulturens fäste i Milano bör det även i det Lombardiska utbudet av viner på Oltrepó Pavese Rosso (Bonarda med Barbera, Uva Rara och Ughetta) finnas en uppsjö av spännande producenter att pröva. De röda vinerna här kan ofta fås som antingen stilla, eller som pärlande (frizzante).

Det lätta och friska bör dock också kunna sökas hos ett ungt, stilla rött vin. När jag för ett par år sedan grubblade över dessa ting gick mina tankar till druvan Nebbiolo, den som gjort de komplexa och långlagrade Barolovinerna berömda. Vi befinner oss alltså åter i Piemonte och jag föreslog att vinerna med samlingsnamnet Langhe skulle kunna vara en kandidat. Sedan dess har jag mognat som människa och vågat tänka ett stycke utanför den strama och tanninstinna elegans som kännetecknar det nordligaste av Italien. Då avfärdade jag lättvindigt de sydligare delarna som soldränkta och fruktmättade, vilket inte måste stämma. Så här två år senare är jag övertygad om att sommarens rödvin produceras av belgaren Frank Cornelissen ända nere på Sicilien. I branterna högt upp på Etnas norra sluttningar skördar han sina druvor från ett antal ekologiskt hållna vingårdar. Resultatet är ett sortiment naturviner som i stil och smak inte liknar något annat.

vinMunJebel® Rosso “classico”, privatimport, ca  200:-

Liknar i smak och struktur ett okomplicerat bordsvin så som de gärna förekommer i anslutning till mindre gårdar på den italienska landsbygden. Druvan är ”Nerello Mascalese” med druvor insamlade från flera olika vingårdar. Resultatet är ett friskt, balanserat och lättdrucket rödvin med lätt fruktighet, mineraldoft och spännande jordsmaker.

Även Cornelissens tyngre viner, som,

MunJebel® Rosso Vigne Alte, privatimport, ca 500:-

…bjuder på en sval lätthet jämfört med de bourgogneviner de annars enkelt kan associeras med.

Frank Cornelissen är långt ifrån ensam om att göra spännande viner på Etnas nordsluttning. En lång rad vinmakare, med druvan ”Nerello Mascalese” som gemensam  nämnare, åstadkommer en uppsjö av trevliga viner som sällan finner sin väg till vårt svenska systembolag. En mer traditionell representant för den geografiska sorttyp Cornelissen verkar i är Salvo Foti,

Vinupetra-I Vigneri, privatimport, ca 400:-

Det visar genom sin strama lätthet och de påfallande mineraltonerna sitt geografiska, eller terroariella , släktskap med Cornelissen.

Och så här kan man fortsätta grubbla utan att upptäcka hur kameran blir liggande kvar på en sten när vi reser oss för att fara hemåt. Jag hämtar den ett par veckor senare. Till och med bilderna på dess minneskort finns kvar, men det dröjer ännu innan dimbankarna åter rullar in och Kung Bore knackar på dörren. Då längtar man åter efter koftan och gungstolen, att tända brasan och sniffa på någon fyllig Rioja från 2001 eller däromkring.

laggård

Read Full Post »

old red yell

Under hösten mognade en stor mängd blåa vindruvor på vår lilla täppa i Malmö. I slutet av oktober var de helt mogna och mycket söta. Jag kunde plocka dem kilovis och bestämde mig för att göra vin, äkta ekologiskt svenskt rödvin. Det låter exotiskt. Nu har vinet mognat på flaska sedan början på december. Det börjar bli dags för en test. Och hur blev det?

SAMSUNGJo, så där, ärligt talat. Vinet är fortfarande väldigt ungt, men inte så mycket talar för att det kommer att utveckla någon stor karaktär. Det har en kort insmickrande smak med mycket frukt. Det är roséfärgat snarare än rött, och saknar i stort sett inslag av tanniner. Det är väldigt starkt, 17%, men trots det oförskämt lättdrucket. Det påminner egentligen mer om ett sydländskt bordsrosé, än om rödvin.

Så vad har jag lärt mig?

Jag använde druvor med skal och kärnor, men slängde alla stjälkar. Det var antagligen dumt och orsaken till att mitt vin nästan helt saknar tanniner, ämnet som ger den där strävheten i vinet. Tanninerna brukar ”rundas av” när vinet mognar och bidra till en ökad komplexitet i smakupplevelsen. I ett avsnitt av ”Gardeners world” (BBC-SVT) får vi träffa  Marko Bojcun som odlar vin på en bakgård mitt i London och tillverkar eget Cockney-vin. Han pressar druvorna med stjälkar och allt, vilket nog bidrar till berikning av tanniner. Ämnet tannin går naturligtvis att tillsätta i efterhand, men det känns lite som fusk.

Marco Bojcun har för övrigt en blogg som är läsvärd för oss nordliga urbana vinodlare.  

vin_0012Druvsorten, som liknar Kuibyshevsky, ger som sagt en ljus, nästan roséliknande röd färg. Den bör man kunna få att djupna genom att minska mängden vatten i förhållande till frukt. Det finns naturligtvis andra sätt, men det är nog vad jag ska prova 2014.

När det färdiga vinet tappas på flaskor finns det, trots att bottensatsen har avlägsnats i ett tidigare skede av tillverkningen, ofta lite grums på botten av tunnan. Därför ska hävert användas. Jag använde 25-liters dunk med tappkran, vilket var en dålig idé. Vinet är därför inte perfekt ”klarnat”.

Mitt vin blev för starkt. Av Marko Bojcun har jag lärt mig att använda refraktometer för att fastställa sockermängden i druvorna. En sockerhalt på 15% i druvorna ger ett vin på 7,5%. Alkoholstyrkan kan ökas till önskad nivå genom tillsättning av rätt mängd socker i jäsningsprocessen.

Att odla vin har varit en ny och spännande upplevelse. Nu ser jag fram mot säsong 2014 och hoppas på en god skörd.

vin_0171

Read Full Post »

vin imperialVi människor gillar att rangordna och betygsätta saker och ting. Såväl rödvin, som skolelever får betyg. Med ledning av en siffra eller bokstav, tror vi oss kunna dra en del slutsatser om objektet. Det rödvin som fått siffran 5 är antagligen väldigt bra, liksom eleven som har fått ett A. Men hur är det om rödvinet är en Rioja och har fått betyg i år 3? Då ringer troligen varningsklockorna. Rioja, lika lite som skolelever, mår bra av att få betyg i år 3.

Det här var inte något starkt argument. Man kan inte blanda skolbarn och rödvin hur som helst. Rioja är ju dessutom inte vilket rödvin som helst. Hade vi istället valt Zinfandel hade ett betyg efter 3 år sagt det mesta. Vinet mognar snabbt och blir liksom inte bättre. En 2010 är vad den är, oljig, söt och alkoholstark med tydliga vanilj och lakritstoner. Ärligt talat ganska trist och endimensionell. Kan den alls få ett bra betyg? Ja, faktiskt. Det kvistiga här är att du måste använda en annan måttstock när du bedömer och betygssätter Zinfandel, än när du har att göra med en Rioja.

Ta till exempel en Seghesio Sonoma Zinfandel (2010). Den har nr 22562 på systembolaget och kostar 179:-. Det är dyrt för att vara denna druva, för övrigt samma druva som heter Primitivo i Italien. Seghesio får ofta högsta betyg, typ 5, när det ska testas. Hur är den? Jo, faktiskt rätt OK. För att vara en Zinfandel. Ställd bredvid en genomsnittlig Rioja i samma prisläge, bleknar den dock.  Viña Olabarri (2005), nr 97066 kostar faktiskt bara 99:- på systembolaget, och får bara medelbetyg i olika tester. Ändå, den är ett bättre vin än varje Zinfandel sju dar i veckan! Den har fått betyg i år 8, precis som våra skolelever fick, tills helt nyligen.

Alla dessa siffror och bokstäver som ska innehålla information om ett objekt blir således ganska värdelösa utan kännedom om måttstock och referensramar. För att siffran 3 ska säga dig något om en Rioja, vill du veta vad vinet jämförts med och vad det kostar. Du behöver också veta något om dess lagringsbarhet och vill förvissa dig om att vin avslutningden aktuella druvan är Tempranillo. Inte minst är det intressant vem som har avgett omdömet. Ett omdöme utställt av Oz Clarke smäller betydligt högre än ett anonymt omdöme i Allt om mat. Detta gäller dock inte skolelever. Det skulle kännas märkligt om deras betyg sattes av Allt om mat eller Oz Clarke. Begrepp som lagringsbarhet och druvsort blir också irrelevanta i skolsammanhang, annat än i överförd bemärkelse.

När jag påstår att Cune Imperial Gran Reserva (2001), är en fantastisk Rioja, rycker de flesta på axlarna. Det kostar 319:-, och vem är jag att bedöma ett svindyrt rödtjut? Mitt bästa argument i detta läge blir att hänvisa till Oz Clarke, som dragit samma slutsats. Något liknande kan drabba även skolelever som har betygsatts av en obehörig vikarie, eller generös friskola. De blir misstrodda till dess betyget validerats i ett mer trovärdigt sammanhang. Idag sägs det att alla elever är övervärderade eftersom vi har betygsinflation. Vi bör dra av 30% begåvning för den genomsnittliga individen. När det gäller Cune Imperial 2001, finns den fortfarande i systemets beställningssortiment, nr 71578, men börjar nog ta slut. Betygsinflationen börjar också ta slut. Nu gäller snarare betygsdeflation. Är det ett problem det också?

Inom skolan talas det om formativ bedömning. Även rödvin bedöms formativt. En siffra eller bokstav anses otillräcklig som ensam informationskälla. Vinprovning är en formaliserad ritual, där färg form, doft och smak ska samspela och i en formativ process smälta samman i ett summativt omdöme. Detta omdöme förklaras och nyanseras med en bildrik prosa, där märkliga begrepp som ”löddrig häst” och ”nykysst sjuttonåring” ska förklara vinets egenskaper och kvaliteter. Likadant fungerar det i skolan.

Om den trevliga Riojan Luis Cañas Gran Reserva (2004), som kostar 199:-, heter det på systembolaget (nr 92033), ”Komplex, fruktig, kryddig doft med fatkaraktär, inslag av plommon, mörka körsbär, tobak, vanilj och choklad”. Man kan kalla detta för vinets skriftliga omdöme. De bestäms på ungefär samma sätt, och fyller samma funktion, som för våra elever i skolan. Man skriver inte om en elev att denna är ”komplex, fruktig…” osv. Men man skriver att, ”Elev Pelles enkla sambandsbeskrivningar tillmäter ofta perifera samband en oproportionerligt stor betydelse. Det krävs dock av förhållandevis komplexa sambandsbeskrivningar att de kommer åt några mer centrala samband för att kunna anses nyanserade”.

Nu ska de skriftliga omdömena avskaffas i skolan. Man tycker gott att det räcker med en bokstav eller siffra för att avgöra en elevs kvalitet. De skriftliga omdömena blir dock kvar när det gäller rödvin. Där räcker inte en bokstav eller siffra. Rödvin är komplicerade grejer.

vinkällareSå, nu har jag trassat in mig rejält. Man kan inte blanda skolbarn och rödvin hur som helst. Och hur var det med betyg i år 3? Jo, där talas om ”S historiska betygsmotstånd”. Hur är det med det egentligen? När, var, hur avskaffade S några betyg i den svenska skolan? Socialdemokraterna uppfann det relativa betygssystemet. Det sattes betyg i både år 3 och år 6 ända fram till 1980, då dessa försvann. 1980 styrdes Sverige av Folkpartiet. Så var det med S-märkt historiskt betygsmotstånd. Men allt detta hände ju för så orimligt länge sedan att man kan påstå att egentligen vad som helst hände. M införde rösträtten, Sverige var en kommunistdiktatur, det gick varg på gatorna.

Och trots att det förhåller sig på det viset, är det inte längre sedan än att denna vinpava redan då låg i sin vinkällare.

Read Full Post »

När man vaknar på påskaftons morgon och hela världen blivit vit kan man glömma allt vad trädgårdsarbete heter. Sån tur då att konstrundan finns. Bland olja, tenn, akvareller och vadmal står tappra konstnärer i sina utkylda fähus och gör vad de kan för att få liv i sina fingrar och oss på gott humör. En inre kraft styr oss genom snödrevet mot Friden vid vägs ände utanför Mellby. Med kylan på behörigt avstånd utanför matsalens pastorala fönster tinar vi upp intill en reslig gjutjärnskamin. På tallriken en vedugnsbakad pizzarulle Mohlin, gorgonzolafylld och garnerad med vildsvinskorv. I glaset ett kraftfullt Brunello di Montalcino. En sådan isande påskafton förvandlar denna stund till konstrundans största konstverk. Tack Peter, tack Barbro.

Det är stunder som denna man funderar över vinet. I vårt nordiska och årstidsbundna klimat hör de kraftfulla rödvinerna till höst och vinter. De förknippas med koftan, brasan och de levande ljusen. Om denna påsk hade varit ”normal”, hade ett glas Brunello känts malplacerat då man längtar efter det lätta och friska. Så här års kommer försäljningen av roséviner i gång. Vita viner, även de tyngre, märks mer. De röda vinerna får träda tillbaka, men måste det vara så? Finns inte det lätta friska rödvinet? Vi skulle kunna söka dem i Spanien eller Frankrike, men nu prövar vi Italien.

I Italien dricks en speciell form av sparkling rödvin, Spumante. Dessa lyser med sin frånvaro på vårt svenska systembolag, men finns i deras tillfälliga vårkatalog faktiskt representerade av en sort,

Vecchia Modena 2011 (nr 99240), 69:-

Drycken är sorttypisk så kallad Lambrusco, från Emilia-Romagna. Hur just denna producent hittat till Sverige förblir en gåta, för smaken liknar mest Kivik, klistrig frukt med en eftersmak av askorbinsyra. För den som orkar söka vid sidan av systembolagets utbud finns naturligtvis en uppsjö av mer dryckesvärda Lambrusco-viner. Exempelvis har La Battagliola (2011) fått positiva omdömen. Med tanke på Spumante-kulturens fäste i Milano bör det även i det Lombardiska utbudet av viner på Oltrepó Pavese Rosso (Bonarda med Barbera, Uva Rara och Ughetta) finnas en uppsjö av spännande producenter att pröva. De röda vinerna här kan ofta fås som antingen stilla, eller som pärlande (frizzante).

Gårdskrogen Friden i sommarskrud 

Det lätta och friska bör dock också kunna sökas hos ett ungt, stilla rött vin. Jag föreställer mig att druvan Nebbiolo, som gjort de komplexa och långlagrade Barolovinerna från Piemonte berömda, bör kunna vara en kandidat för vår- och sommarvinet. Samlingsnamnet Langhe, har öppnat för en lång rad viner där den kärva Nebbiolodruvan (eller Barbera, men vi lämnar dem därhän) ofta lättats upp med Chardonnay eller liknande. Resultatet blir viner som bär en föraning om Barolos komplexitet men som kan drickas yngre och inhandlas för ett lägre pris. En typisk kandidat är,

Langhe Nebbiolo Fontanafredda 2010 (nr 22300), 99:-

Som med alla Langhe måste vinet luftas. Jag vet inte om det beror på vinernas sulfithalt, men det är först efter att vinet har syresatts som det kommer till sin rätt och smakerna blommar. Då är Fontanafredda en utmärkt kandidat till påskmiddagen. I systembolagets tillfälliga sortiment hittar vi också,

Lange Nebbiolo La Spinetta 2009 (nr 99230), 189:-

Karaktären liknar det man finner hos Fontanafredda, men är kanske inte värd dubbla priset. Med dessa viner som referenspunkter kan man dock söka vidare i ett utbud som även hos systembolaget är hyggligt omfattande. I beställningssortimentet finns t.ex,

Gavarini Nebbiolo delle Langhe 2007 (nr 75135), 169:-

En liten sensation från kände Baroloproducenten Elio Grasso, och

Langhe Arborina 2008 (nr 99159), 669:-

Dyrt, men väldigt speciellt, från en annan Elio, Altare. Enligt sägen förvisades denne vinproducent temporärt från familjens egendom då han, påverkad av erfarenheter från Bourgogne, började tokgallra Nebbiolostockarna för att få fram exklusiv Barolo.

Så kan man hålla på, och när man tröttnat på systembolagets utbud kan man börja söka hos alla webbaserade vinimportörer. Så småningom kan man fram på sensommaren runda av med en resa till Italiens Nebbiolo-land, området mellan Turin och Genua strax söder om Alperna. När morgondimman lägrar sig över Piemontes Pinjeklädda kullar gör Nebbiolo-druvan verkligen skäl för sitt namn. Kanske är sommaren så på upphällning att man inspireras till en avstickare mot Valtellina för att möta appasimentovinet Sforzato, kraftfullt och det mest udda som skapas ur Nebbiolo.

Nebbiolo 

Nåväl, sen blir det höst och vinter. Man behöver inte längre fundera på alternativ till tunga, fruktmättade viner utan kan med gott samvete åter börja sniffa på det växande utbudet av amarone.

Efterskrift: Hantverkare PCs kommentar, ”La Grola för h-e!” Han har naturligtvis rätt,

La Grola 2008 (nr 42334), 159:-

Men här pratar vi om en venetianare med mestadels amaronedruvan Corvina, ett härligt prisvärt vin från den ”bästa kullen” som känns friskt, trots sin fruktmättnad. Nog tänkte jag tänkte även på ”valpolicella” den där aftonen på Friden. Det kan bli stoff för ett kommande blogginlägg.  

Read Full Post »

En pikant omständighet som bloggägare är att man kan läsa med vilka sökbegrepp folk hittar till ens sida. Jag måste säga att det är en läsning som inte upphör att förvåna. Idag har någon sökt på ”blanda amarone med barolo”!!!??? Hmmm, jo visst kan man, men i så fall, varför?

Nej, det är givetvis en utomordentligt dålig idé. Blandningen är totalt poänglös. Bägge har ungefär samma alkoholstyrka, är ett konstverk var för sig, men blandade, nej. Man kan blanda Amarone med Valium, men då är inte syftet att njuta av Amarone. Man kan blanda Rémy Martin med Barolo, men man borde då hellre uppsöka någon jourhavande psykolog. Amarone med Barolo, suck.

Man kan blanda Beethovens 9:onde symfoni med Mozarts 25:e, jo hejsan, man får en kakafoni.

Man kan blanda lasagne med sushi, visst, men varför?

Amarone frambringas i ett område söder om Verona. Druvan är i huvudsak Corvina. Det speciella med själva metoden är att druvan får torka till russin innan själva jäsningen på fat inleds. Resultatet blir ett starkt, fylligt vin av det slag som annars mest förknippas med varma områden som driver vinets sockerhalt och alkoholstyrka, t.ex Californiens zinfandelviner (Italiens Primitivo). Men, jag har testat. Tre månader på Zinfandel, sedan längtar man efter Amarones alla nyanser. Det är som att leva lika länge på pulverkaffe för att sedan åter få en kopp färskmalet och nybryggt.

Barolo är Italiens röda Champagne. Framställt ur mager jord och kargt klimat. Vinet är kärvt, men har enorm kraft och kan ligga i många år medan tusen smaker mognar. Druvan i sig, Nebbiolo, är lika ointressant som färska oliver direkt från trädet.

Jag följer sökordarens tankegång och funderar på om denne tänker sig ett spetsigt, lyxigt och svindyrt Ripasso? Ripasso åstadkoms som bekant genom att blanda Valpolicella med mesk efter Amaronejäsning. Men, nej, dålig idé. Ripasso är aldrig bättre än Amarone, Ripasso kräver jäsning , Ripasso är alltså inte en blandning. Ripasso är inte en grogg. Och Amarone / Barolo blir ingen grogg.

Ni som har det ena eller det andra har hundratals år av förfinade metoder i er hand. Det kräver varsamhet. Det behövs inte mycket för att smakerna i flaskan ska förstöras. Jag har flera gånger tagit med fina Amarone till torpet vintertid. Nedkylningen till några få plusgrader är nog för att tusen smaker ska förvandlas till rödtjut. Så är det. Var rädda om era konstverk.

Read Full Post »

Older Posts »