Feeds:
Inlägg
Kommentarer

bang1

Någon har bestämt att asylrätt kan ställas mot allmän välfärd. Nu pågår en diskussion om vilket som är viktigast. Vi har ju inte råd med bägge delarna, heter det. Problemet är att grundpremissen är problematisk, rent av felaktig, på flera sätt. 

För det första är asylrätt och allmän välfärd två väldigt olika begrepp. De utgör en ”haltande”, för att inte säga dysfunktionell dikotomi när de ställs mot varandra. Jag återkommer till den sidan av saken, men låt oss först titta på det dikotoma resonemangets ekonomiska förutsättningar. De kan klargöras med hjälp av en miniräknare från Biltema.

Pengar utgör trots allt en viktig del av sammanhanget. Enligt en rapport från Oxfam äger åtta personer i världen, de rikaste, lika mycket kapital som halva jordens befolkning tillsammans. Halva jordens befolkning innebär knappt 3,7 miljarder individer, som delar en förmögenhet lika stor som de rikaste åtta personerna. En mer allmänt spridd siffra gör bang5gällande att två promille (0,2%) av världens befolkning, delar en förmögenhet motsvarande den fattigaste halvan. Det betyder i så fall 14 miljoner människor  i den rika vågskålen, 3,7 miljarder i den fattiga. Beloppsmässigt bör det röra sig om 32.000 miljarder kronor per grupp.

Antalet akut skyddsberoende, alltså asylaspiranter, kan globalt sett uppskattas till cirka 60 miljoner individer. Kostnaden för att härbärgera dessa och ge dem en ny start i livet kan (uträknat på ett genomsnitt av några skandinaviska statsbudgetar) uppskattas till drygt 6.000 miljarder kronor. Således skulle den globala flyktingsituationen kunna lösas genom att lägga en temporär förmögenhetsbeskattning om 20% på två promille av världens mest välbeställda befolkning. I praktiken skulle det antagligen räcka med hälften, 10% eller mindre, eftersom dels, det skandinaviska kostnadsläget ligger betydande över ett globalt genomsnitt, dels långt ifrån alla asylsökande kan uppvisa trovärdiga asylskäl.

bang4Mitt räkneexempel är naturligtvis fyrkantigt. Saker och ting är inte så lätta i praktiken. Däremot visar exemplet på något viktigt när det handlar om proportioner. De problem som kan anföras när det gäller asylrätten kan inte handla om resursbrist, mycket annat, men inte resursbrist. De begrepp som i sammanhanget bör kunna ställas mot varandra dikotomiskt är rimligtvis snarare de juridiska och jämförbara konstruktionerna asylrätt mot äganderätt. Det är i spänningen mellan dessa lagrums regleringar som en stor del av de sociala världsproblemen genereras.

Asylrätt är som sagt en juridisk konstruktion. Allmän välfärd kan närmast definieras som en social uppfinning. Om man vill ställa dessa mot varandra uppstår frågan om vad som egentligen kännetecknar allmän välfärd och vad alternativet till en sådan skulle kunna vara. Vad är det asylrätten skall villkoras mot? Är det skola, sjukvård och tak över huvudet? Är det a-kassa, sjukinkomst och pension? Är det fri tillgång till vägar, vatten och naturområden? Är det rent av rätten till existensminimum? Vilket vi än anser så är skälen ideologiska, inte resursbrist. Om ett samhälle fullt ut anpassas till marknadsekonomisk monetarism blir givetvis frågan om asylrätt ganska irrelevant. Nattväktarstaten erbjuder ett etableringsstöd på några tusenlappar och där slutar samhällets omsorger. Resten är bang3upp till individen, asylant eller medborgare spelar i sammanhanget ingen roll. Den obegränsade äganderätten är fundamentet i denna samhällstyp. Allt annat är underordnat och anpassas till detta fundament.

När Oxfam nyligen redovisade sin bild av världens inkomstfördelning, valde Svenska Dagbladet att publicera ett Youtube-klipp under rubriken Oxfam har fel. I videon, ett föredrag, får vi veta att Oxfam kan misstänkliggöras för en egen agenda och att världens fattigdomsbekämpning har varit mycket framgångsrik de senaste decennierna. Det senare är helt sant. Forskare som Hans Rosling har redovisat liknande rön. Det betyder dock inte att Oxfam har fel. SvD driver en tes och gör det ganska klumpigt genom att jämföra äpplen med päron och maskera sitt tilltag genom att misstänkliggöra Oxfams syften. Man försöker inte ens att motbevisa kärnfrågan, nämligen Oxfams slutsatser om snabbt ökande klyftor. Klyftorna ökar nämligen snabbt, parallellt med en framgångsrik fattigdomsbekämpning, vilket inte är något konstigt, om man betänker de mekanismer som driver utvecklingen.

Globalisering, teknikutveckling och exploatering är den treenighet som utgör själva motorn i världsekonomins utveckling under de senaste decennierna. I Bangladesh, ett av världens fattigaste länder, har miljontals kvinnor anslutit till de syfabriker som växer som svampar ur jorden. Utvecklingen från självförsörjande agrar tradition till industrisamhälle har gått oerhört snabbt. Vi talar om något enstaka decennium. Som av en händelse tjänar bengaliska sömmerskor 35 dollar per månad, det vill säga några cent över världsbankens internationella fattigdomsgräns. De har definitionsmässigt ”lyfts ur fattigdom”. I andra änden på den näringskedja som försörjer de bengaliska sömmerskorna finner vi bland andra Stefan Persson, VD för Hennes&Mauritz som är en av de större aktörerna i landet. Löneläget i Bangladesh utgör en effektiv hävstång på hans egen välståndsutveckling, och inte bara hans. De bengaliska sömmerskorna bär, bildligt talat, världselitens växande förmögenheter, och västvärldens välstånd, på sina axlar.

Vi är nu tillbaka i vårt inledande dikotoma motsatsförhållande, asylrätt eller allmän välfärd. Att rikare länder, regioner, individer exploaterar fattigare länder, regioner, individer, utgör i längden ingen hållbar världsordning. Tolv miljoner bengaler är på flykt utanför sitt hemlands gränser. Många av dem trängs på rangliga båtar runt Australien eller Nya Zeelands kuster. De flesta av dem kan antas sakna ”egentliga” asylskäl. De är vad som kallas ekonomiska flyktingar och flyr en hopplös tillvaro utan framtidsmöjligheter. I en global världsordning präglad av ökande klyftor, kommer antalet flyktingar att systematiskt öka i ungefär samma takt som världselitens förmögenheter. Frågan gäller inte huruvida vi har råd med den sociala uppfinningen allmän välfärd, frågan gäller om vi har råd att avstå den.

Jag tror att den i samtiden spridda dikotomin, asylrätt eller allmän välfärd, är ett hjärnspöke mer än den är en rationell utsaga byggd på fakta. I kognitiv mening handlar den om våra intuitiva föreställningar gällande ordning och kaos, rätt och fel. Porösa nationsgränser antas då kunna skapa kaos i våra ”ordnade” transfererings- och fördelningssystem. De (oftast fattiga) personer som söker asyl i vårt land, betraktas (intuitivt) som kostsamma anakronismer i våra bidragssystem. Den egna nationens ekonomiska system betraktas som om det vore en mödosamt ihopsparad hushållsbudget. I verkligheten följer dock penningflödena inga nationsgränser, lika lite som befolkningsökningar innebär röda siffror i ett lands balansräkning. Enskildheter i transfereringssystemen kan förvisso, beroende på scenario, visa sig vara dåligt anpassade för stora förändringar i befolkningsunderlaget (LSS verkar kunna vara ett sådant exempel). Som övergripande ideologi är dock fördelningstanken en oöverträffad motor för dynamisk tillväxt, inte minst i kombination med en växande befolkning. Det är precis vad vi ser i Sverige idag. Snabbt ökande befolkning ger hög ekonomisk tillväxt, som tyvärr dock bromsas av politisk räddhågsenhet och av högst lösbara flaskhalsar i landets infrastruktur.

bang2 Jag påstår inte att det saknas problem. De verkliga, högst påtagliga problemen relaterar till den diskurs som handlar om tillväxtens reella gränser. Jordens stigande medeltemperatur utgör en stark signal om att tillnyktring och besinning är nödvändig. Dessa globala utmaningar delas dock ”lika av alla”. På kort sikt utgör den pånyttfödda auktoritarianismen i världens rika länder, det mest destruktiva och tillväxthämmande inslaget. Vi lever i en värld som är översvämmad av kapital och prylar. Produktiviten i både jordbruket och tillverkningsindustrin har under många decennier ökat med tusentals procent, faktiskt mycket snabbare än världens befolkning. Även tjänstesektorns produktivitet ökar stadigt, om än i långsammare takt. Vi lever således i en värld som utan tvivel skulle kunna erbjuda alla sina invånare drägliga grundvillkor. Istället har vi en värld där de mest resursstarka, med de nationella parlamentens välsignelse, avsäger sig allt ansvar för ”den gemensamma kostnaden”. En sådan ideologisk utgångspunkt kan aldrig leda till något bra, inte ens för de, på kort sikt, mest gynnade.

Fattigdom, otrygghet och den vanmakt detta framföder kan inte bekämpas med vapenskrammel, protektionism och främlingsfientlig retorik. Vägen framåt går över fördjupad demokrati, hållbara investeringar och ett generöst Marshallprogram för det tjugoförsta århundrandet. I en värld präglad av allmän välfärd kommer människor att fortsätta resa mellan länder, men asylfrågan krymper till ett ickeproblem.

Annonser

Allvarligt talat

la

Så har turen kommit till Lena Andersson. Hon bereds spaltkilometrar i det offentliga debattutrymmets viktigaste kanaler och är av den anledningen svår att komma runt. Hon betraktas som ett geni och jag tänker ägna en stund åt att, allvarligt talat, tala allvar med denna samtidsikon.

Jag anser, som de flesta, att språket är vårt viktigaste verktyg när det kommer till att skapa, diskutera och sprida kunskap. Därför anser jag att man i varje komplicerat resonemang måste väga de betydelsebärande orden på guldvåg. Det betyder att jag vill ha klart för mig hur de begrepp jag använder bör definieras och att jag, om begreppen är tvetydiga, försöker precisera. Det betyder vidare att jag är så konkret jag förmår i adresseringen av mina argument, det vill säga jag redovisar en egen explicit ståndpunkt samt vem eller vad jag argumenterar för eller emot. Jag bemödar mig om att min bevisföring är sammanhängande och konsistent på ett sådant sätt att det i kedjan av ala2rgument inte döljer sig påståenden som är gripna ur luften eller päron som jämförs med äpplen eller kartor som förväxlas med det landskap de är tänkta att avbilda. Jag undviker undertexter och skyr de lättsålda signalorden som pesten. Jag läser ett citat av Lena Andersson och får omedelbart spänningshuvudvärk.

Den svenska intellektuella samtiden har länge och i olika tonarter framhållit att verkligheten är vad man uppfattar som verklighet. De som förfäktar fasta värden, objektivism, möjligheten att påstå att något är sannare och rimligare än något annat som någon upplever har inte sällan avfärdats som förstockade, fyrkantiga och okänsliga. Så det förvånar mig att man nu klagar på att vi lever i post-sanningens era. Vi skördar ju bara vad subjektivismen och relativismen har sått, och förmår inte hålla ordning på när känslor är relevanta fakta och när de inte är det.

Jag har i en mängd sammanhang sett påståendet, att den svenska intellektuella samtiden har länge…framhållit att verkligheten är vad man uppfattar som verklighet. Påståendet har dock sällan eller aldrig konkretiserats annat än svepande och oprecist. Det ironiska är dessutom att i epistemologisk mening kan verkligheten knappast vara något annat än vad vi uppfattar som en upplevd verklighet. Därefter kan vi träta om vems verklighet som är mest verklig. Eftersom Andersson i meningen därpå radar upp begreppen fasta värden, objektivism, sanning och rimlighet förstår jag inte heller om hon betraktar den tes hon problematiserar som ontologiskt eller epistemologiskt grundad. Dessa logiska nivåer korresponderar förhoppningsvis med varandra, men relationen är komplex och den svenska intellektuella samtiden av idag betraktar vad jag kan se, inte denna korrespondens utifrån mer nihilistiska värderingar än tidigare, snarare tvärtom. Den la1svenska samtidens intellektuella, bland vilka jag inkluderar Andersson som högst tongivande, är de kartesianska dikotomierna trogna.

Andra världskrigets härjningar tycktes hos efterkrigstidens intellektuella öppna ett mentalt fönster i hur korrespondensen mellan ontologi och epistemologi kunde uppfattas. Det innebar bland annat att ”uppfatta världen som process” på bred front fick definiera hur man kunde ”uppfatta världen som struktur”. Det kan enkelt uttryckas som en förmåga att härleda en struktur ur dess konsekvenser snarare än det omvända. Under decennierna efter andra världskriget tycks denna förmåga gradvis ha eroderat, för att efter millenieskiftet utgöra en ytterst sällsynt fågel i det intellektuella samtalet. Diskussionen idag, globalt tycks det, gäller mestadels huruvida strukturen, eller strukturens delar, utgör den giltiga förståelsenivån. I denna diskussion sällar sig Lena Andersson till ”lag strukturens delar”(skatt är stöld-ism), vilka vill förlägga en samtida intellektuell härdsmälta till ”lag strukturen” (könet är en social konstruktion-ism). Jag skall ur Lena Anderssons rika textproduktion ge ett par aktuella exempel på var man hamnar.

I radion avlyssnar Andersson en kommunal tjänsteman som hävdar att snöröjning är en del av upplevelseindustrin. Intuitivt ser de flesta, och Lena Andersson, att detta är dumheter. Hennes förklaringsmodell till det tokiga uttalandet handlar om samtidens ”postmoderna” oförmåga att skilja på upplevelse och fakta. Descartes hade kanske dragit samma slutsats, men är den rimlig? Är det verkligen samtidens intellektuella la4föreställningsvärld som i det tjugoförsta århundradet har förvandlat kommunala tjänstemän till cirkusartister? Om vi vill dra denna slutsats måste vi nästan helt bortse från att de villkor, krav och förväntningar som omgärdar tjänstemannen, systematiskt kan påverka hennes sätt att uttrycka sig. I samtidens kommunala landskap förväntas inte gatudirektören primärt producera en nöjsam snöröjning till invånarnas belåtenhet. Uppdraget formuleras snarare som att till lägsta möjliga kostnad åstadkomma upplevelsen av att saker och ting fungerar. Gatudirektören verkar i en produktionsmodell som har hämtats från näringslivet, där produktionen av allt från tamponger till bilbesiktning, sedan länge har använt sig av upplevelsefloskler. I kommersiella sammanhang har vi blivit immuna och reagerar inte längre på fikonspråket. I munnen på vår tjänsteman framstår termen mest som ett klumpigt försök att formulera sig utifrån de villkor och förväntningar hon faktiskt verkar under. De fenomen som detta handlar om beskrevs redan av Emile Durkheim, även av Marx och Tönnies för mer än hundra år sedan.

En liknande effekt söker Lena Andersson i en text som utmynnar i att Olof Palme var hatad trots att han var vit, man och överklass. Texten argumenterar för att sanningar på strukturnivå skapas av den mänskliga hjärnans strävan att gruppera fenomen på ett sätt som gör omvärlden begriplig. Enligt denna schematiska omvärldsuppfattning etableras (felaktigt, om jag förstår Andersson rätt) föreställningen om att kvinnor med makt får utstå tuffare kritik än sina manliga motsvarigheter. Hatet mot individen Palme, menar Andersson, motbevisar denna strukturella tes. På samma sätt som i föregående exempel, finns dock ett tydligt alternativ till Anderssons slutsats om man i beräkningen tar med de krav, förväntningar och villkor Palme verkade under. Palme blev inte hatad trots att han var vit, man och överklass. Han blev hatad därför att han på ett flagrant sätt bröt mot de la3förväntningar som kollektivt riktas mot en man med hans klassbakgrund och intellekt. Försöken att feminisera Palme genom att sprida rykten om transvestism, är ett lika tydligt uttryck för detta som när Lena Andersson själv misstänkliggörs för att bära manskläder.

Egentligen behöver detta med struktur- kontra individnivå inte vara så svårt. Det föreligger ingen motsättning mellan dessa logiska nivåer. De är bägge lika sanna, men tillhör vad som kan kalla olika förståelse- och förklaringsdomäner. För något år sedan hävdade den liberala debattören Adam Swejman i GP att idén om ”strukturell rasism” gjorde alla eller ingen till rasister. Att hävda detta kallar jag för ett epistemologiskt felslut. Att med idealistiska argument förneka en struktur som uppenbart kan härledas ur insamlade och systematiserade data är verkligen, för att använda Anderssons egna ord, att inte kunna hålla ordning på när känslor är relevanta fakta och när de inte är det. Att hävda att ett lotteri är en struktur av nitlotter är naturligtvis fel även om strukturen till stor del utgörs av just dessa. Däremot kan vi konstatera att lotteriet till övervägande del måste bestå av nitlotter för att själva strukturen skall kunna kallas ett lotteri. Det innebär inte att alla och inga lotter blir nitlotter.

Att hävda att VD-skapet i svenska börsbolag är en struktur av 50-åriga män som heter Anders är naturligtvis fel, även om dessa, genom sin överrepresentation, på något sätt tycks definiera strukturen. Den process, det vill säga de växelverkande krafter, som resulterar i detta utfall, är långt ifrån lika enkel eller uppenbar som i fallet med lotteriet, men den finns där att söka och förklara. Om man har ”svårt med sina känslor” vill man kanske avfärda den som stokastisk (vilket den dock antagligen inte är).

Historien om den blinde och elefanten är ingen dum metafor. Ett reflexivt medvetande vill gärna trava några varv runt elefanten och jämföra den med ett antal andra exemplar. Strukturen är lika giltig som sina delar. Processen är lika giltig som varje enskild händelse. Relationen mellan dessa olika nivåer är till vissa delar dynamisk och föränderlig, till andra delar statisk. Den som vill studera företeelser och fakta i den levande världen måste nog kunna röra sig mellan dessa perspektiv. Mer än så naturligtvis, men detta räcker långt som ett slags onthology for dummies.

Det är svårt att ägna sig åt analyser enligt ovanstående utan att förr eller senare hamna i en maktanalys. Denna form av analys har bland den ”svenska samtidens intellektuella” inordnats under det behändiga paraplyet post-modernism och kan därmed enkelt avfärdas som opportunt kvacksalveri. Asylrätten är viktigare välfärdssamhället, säger Lena Andersson. *1%  av jordens människor äger 50% av jordens tillgångar, säger jag. Inget tyder på att mänskliga behov är fördelade 99 mot 1. Låt oss diskutera huruvida vi skall välja ”den oinskränkta asylrätten” eller ”den oinskränkta äganderätten”, säger jag. Nej, den svenska intellektuella samtiden väljer givetvis att i en haltande dikotomi, ställa den juridiska konstruktionen ”asylrätt”, mot den sociala uppfinningen ”välfärdssamhälle”. För bägge kan väl aldrig vara möjliga om 1% av jordens befolkning skall äga 50% av jordens tillgångar,vilket utgör det enda tänkbara sättet att fördela i enlighet med de fasta värden som faller ur samma samtids krav på objektivitet, sanning och rimlighet?

* Uppdatering 2017-01- 16: Tydligen är snedfördelningen ännu större. Enligt en ny rapport från Oxfam gäller 99,8 mot 0,2. 

bd3

I ett av det nya testamentets mest kända partier berättar Jesus om den barmhärtige *samariten (Lukas 10:25-37). En man ligger mörbultad vid vägen efter ett överfall. En präst går förbi utan att ingripa, likaså en levit. En samarit förbarmar sig över honom, rengör hans sår och sörjer för hans omvårdnad på ett närliggande värdshus. Vi kan inte veta hur berättelsen togs emot av sin samtid. Vad vi däremot med säkerhet kan veta är att berättelsen, om den berättats år 2016, hade kölhalats på twitter, facebook och i vad som kallas alternativa medier. Den hade antagligen också fått sina fiskar varma av ett antal borgerligt sinnade ledarskribenter. 2016 är året då godhet blir ett skällsord och jag för första gången ser begrepp som godhetsondska.

Logiken enligt den godhetskritik som präglat det gångna året tycks vara att prästen och leviten handlade rationellt medan samariten agerade naivt eller i egenintresse. Samariten kompenserade för ett ansvar som borde tillfalla våra institutioner, polis och sjukvård. Värre, han gjorde det bara för att framstå som lite bättre och godare än sin omgivning. Berättelsens sensmoral ”du skall älska din nästa så som dig själv” tycks i samtiden ha ersatts av en misantropisk utsaga, ”du skall förakta din nästa så som dig själv”.

bd4I den allmänt spridda versionen av bibelns berättelse om den barmhärtige samariten, har intrigen förlorat det mesta av sin ursprungliga radikala spänst. Svenska skolor har i generationer traderat en version där samariter har framställts som synonymt med ”goda människor”. Så var det sannerligen inte i den geopolitiska kontext där Jesus rörde sig. Staden Samaria, belägen mellan Jerusalem och Nasaret, var det äldre Israels huvudstad fram till 700-talet f.Kr. När assyrierna intog staden år 722 f.Kr., deporterades en stor del av den israeliska befolkningen och ersattes av ett tvångsförvisat blandfolk från olika lydstater. Ur denna smältdegel växte det med tiden fram en samaritisk nationalidentitet.

Söder om Samaria låg Jerusalem, huvudstad i Juda, judarnas land. De möttes av samma öde som israelerna gjort några decennier tidigare. Babylonierna deporterade judarna till Babylonien för tvångsarbete, men lät dem så småningom återvända till sitt Juda. När dessa skulle återuppbygga sin helgedom, krävde samariterna i norr att få delta i byggandet och dela tempel eftersom deras religioner trots allt utgick från samma urkund. Judarna sade nej tack till detta ”erbjudande” och samariterna byggde istället sitt eget tempel på berget Gerissim. Den dåliga grannsämjan fördjupades därefter och övergick i öppen fiendeskap då samariternas tempel bombades till aska år 129 f.Kr.

Jesus berättelse om samariten måste förstås mot denna geopolitiska bakgrund. För det judiska folket var samarit ett skällsord, antagligen mer pejorativt än vad tattare varit i svensk tradition. En judisk präst ansågs som i princip bd1oantastligt ärbar, likaså leviterna, härstammandes i nedstigande led från Moses. Jesus berättelse utmanande vid sin tid de allmänna föreställningarna på ett grundläggande plan, egentligen på samma sätt som vi idag utmanas om någon vill framhålla godheten hos en invandrad radikal muslim, ställt mot något helyllesvenskt.

Du skall älska din nästa så som dig själv, varför förkastas denna enkla livsregel år 2016 e. Kr? Jag kan inte föreställa mig att de som engagerar sig i anti-godhetskampen föredrar genuin ondska. Snarare bör det föresväva dem att den godhet de möter inte är äkta. De menar kanske att den som ger en skärv till tiggaren på gatan egentligen drivs av uppblåst självgodhet. Jesus är för övrigt inne på liknande tankegångar. I sina tirader om den fattiga änkan och kollekten säger han, -Denna stackars änka har gett mer än alla de andra tillsammans (Lukas 21:1-4). Jesus drar dock andra slutsatser än dagens anti-godhetskämpar. Han väljer tilliten och menar att vi måste förvänta oss godheten. Därmed är han beredd att ta en risk, risken att bli bedragen och bd5besviken. Dagens anti-godhetskämpar arbetar med riskminimering genom misstro. Förvänta dig inget av din nästa, så förväntar sig heller inte din nästa något av dig. Denna livshållning gör världen till en ödsligare plats, men gör dess orättvisor, dess ofullkomlighet och vår egen oförmåga att bidra, enklare att uthärda. Intuitionen, vårt överjag, säger oss emellertid att det är moraliskt förkastligt att tänka så. Arketypen för vad som utgör den goda medborgaren, finns nedlagt i vårt DNA, i vårt kollektiva medvetande och utgör den givna dramaturgin i varje kulturyttring vi tar del av, inte minst kring juletid. Därför etableras det i den anti-goda gemenskapen ett strängt negativt grupptryck, där medlemmarna försöker överträffa varandra i plumphet och rå jargong. Anti-godhetsapostlar kräver ständig och ömsesidig bekräftelse för att uthärda. Anständighetens gränser flyttas allt längre från det goda och medkännande, allt närmare den rena ondskan och barbariet. Där rädsla, misstro och hat utgör livsluften, blir godheten ett dödligt hot. Om allt detta handlar berättelsen om den barmhärtige samariten.

Från 300-talet f.Kr. och fram tills idag har det Samaritiska folket successivt uppgått i olika kulturella och nationella gemenskaper. Idag återstår bara ungefär 700 individer som identifierar sig som Samariter. De flesta av dem bor i staden Nablus på den ockuperade västbanken, vid berget Gerissims fot.

 

God Jul.

bd2

*I den senaste bibelöversättningen omskrivs samariter som samarier.

lararen1

Jag har i ett tidigare sammanhang kritiserat Jonas Linderoths idé om att svenska skolans kunskapsras skulle ha sin grund i en kunskapsteori från 1990-talet. En kortare version av texten finns publicerad i Pedagogiska magasinet. Då hade jag inte läst hans bok ”Lärarens återkomst”. Det har jag gjort nu, så här följer en recension.

Två passager dröjer sig kvar efter att jag har läst Jonas Linderoths omtalade bok ”Lärarens återkomst”. Den ena är bokens kapitel om digitaliseringen (sid. 117-138). Här argumenterar Linderoth för att det digitala samhället borde utmana skolans vad, snarare än skolans hur. Det är lätt att instämma och jag får många minnen av hur jag under 25 år av teknikimplementring i skolan har mött allt från ouppackade Smartboards i vaktmästarförråd till kontraproduktiva distraktionsresurser i form av felnyttjade elevdatorer. All denna valhänta implementering har stått i bjärt kontrast till den tröstlösa kamp vi som medialärare fick utkämpa under sent 90-tal för att våra ämnen skulle få de resurser och fortbildningsbehov som var nödvändiga och brådskande i den hastiga övergången från analog till digital produktion (utan AV-centralen hade det aldrig gått). I kapitlet om digitaliseringen befinner sig Linderoth på sin professionella hemmaplan.

Det andra är ett intressant lärarminne (sid.98). Linderoth minns sin historielärare som förstod att sätta historiska fakta i sina sammanhang på ett sätt som ledde till en förståelse av hur olika samverkande faktorer kunde leda till vissa historiska utfall. Han exemplifierar med hur läraren vid en examination vill att eleverna skall reflektera över hur andra världskriget hade kunnat undvikas om Keynes finanspolitiska verktyg hade varit tillgängliga redan 1929. Jag minns faktiskt samma frågeställning från min egen gymnasietid. Den gången var det dock vi elever som argumenterade, i strid med vår lärares uppfattning, för att omfördelning och konjunkturpolitik enligt keynesiansk modell kunde ha satt stopp för nazismens framfart i Europa. Jag minns att läraren fnös och avfärdade våra resonemang som kontrafaktisk metafysik. Jag skall återvända till lararen2denna episod men vill först inflika att, bortsett från på sidan 98, är just den instruerande, berättande och visande läraren egendomligt frånvarande i Linderoths framställning. Istället bränner Linderoth nästan allt sitt krut genom att prickskjuta mot konstruktivismen, i boken benämnd KIP. Detta gör han ur alla tänkbara och otänkbara perspektiv. Genom sin tesdrivande och i långa stycken anekdotiska framställning är boken genretypisk för den kritiska neokonservatism som blivit populär på 00-talet. Till viss gräns kan genren roa mig. Jag hade dock hellre läst en bok som utvecklade de perspektiv och frågeställningar som öppnar sig i kapitlet om digitalisering och på sidan 98. Vilken konst behärskar egentligen de lärare som legerar sina klassrum med lärande och obesvärat gör sina ämnen till centrum för elevernas uppmärksamhet? Hur samspelar deras förmågor med en omvärld stadd i snabb förändring? Vilka är deras strategier när teknikutvecklingen når ända in i klassrummet? Ett genomarbetat perspektiv på dessa frågor hade gott och väl utgjort underlag för en framåtsyftande bok om den spännande lärarprofessionen.

För att återvända till mina och Linderoths högst disparata upplevelser av Keynes teorier så säger dessa något om bokens huvudproblem, nämligen att dess bärande tes helt enkelt är en aning porös. Att ”den som vet, berättar för den som inte vet”, är inte axiomatiskt en oöverträffad metod vid inlärning. Det förutsätter dels en kunskapssyn som i alla delar anammar objektivism och reproducerbarhet, dels att tesen måste omgärdas av ett stort antal specificerande villkor för att alls kunna hävdas. Linderoth ägnar också viss möda åt detta, men rundar i allt väsentligt de teoretiska problem som uppstår genom att hänvisa till självupplevda anekdoter, påstådda axiom eller genom att relatera sin tes till en skolbildning inom amerikansk perceptionspsykologi. Jag skall kort beröra vart och ett av dessa tre beviskluster.

lararen3Professor Linderoth skriver att han själv har två års lärarerfarenhet. Det ena året tillbringar han på en traditionell skola där han trivs bra. Det andra året genomlider han på en konstruktivistisk skola, vilken han beskriver som varandes ett helvete. Efter dessa erfarenheter påbörjar Linderoth sina doktorsstudier, inkorporerar (lik förbannat) en konstruktivistisk världsbild och hånar den traditionella skolan i sina föreläsningar. Denna motsägelsefulla bakgrundsteckning lämnar oss med ett stort antal frågetecken kring vad vi egentligen läser. Vad var det som hände? Det får vi inte veta, men den ”pikanta aningslösheten” återkommer i flera av Linderoths anekdoter, vilket gör att de kan upplevas konstruerade och tillrättalagda mest för att styrka egna teser.

Linderoth framställer som sagt metoden ”att den som vet berättar för den som inte vet” som ett axiom, en oomtvistad historisk artefakt. Det är den knappast på det sättet Linderoth vill påskina. Vi behöver bara gå tillbaka till tiden för folkskolans tillblivelse 1842 för att landa i ett helt annat sociotekniskt landskap än det vi har vuxit upp med. Datorer, TV, radio eller telefoner fanns inte. Böcker, papper eller pennor förekom mycket sparsamt. Fortskaffningsmedlet var i bästa fall en hästkärra, kyrkan regerade och varken demokratin, ungdomskulturen eller ”du-reformen” var existerande begrepp. Backar vi ytterligare hundra år i tiden kunde folkflertalet varken läsa eller skriva. Mot en sådan historisk kontext blir den retoriska frågan om varför metoden ”att den som vet…”, har överlevt genom århundradena delvis självbesvarande. Trots detta uppenbara faktum tycks dock inte ens äldre tiders formaliserade utbildningsväsende ha lutat sig entydigt mot Linderoths universalmetod, helt enkelt därför att man då som nu har anpassat lärandets metoder till de syften och specifika situationer de varit tänkta för. Tron på ”bestraffning” som inlärningsmetod har även den varit stark i ett historiskt perspektiv, helt oavsett om vi som Linderoth skriver att vi bör göra, förtiger detta faktum.

Sista tredjedelen av sin bok ägnar Linderoth åt en amerikansk skolbildning inom perceptionspsykologi, av någon anledning benämnd ”ekologisk psykologi”. Denna skola kan antagligen säga intressanta saker om hur inlärning och vårt informationsbegrepp relaterar till varseblivning och mänsklig slutledningsförmåga. I Linderoths framställning framstår dock den ekologiska psykologin som trivialiserande och motsägelsefull. Det kan bero på att den i boken har designats för det specifika syftet att motbevisa konstruktivismen. Exempelvis framstår det i Linderoths återgivning som att den ekologiska psykologin inte skiljer mellan ”namnet” och ”det benämnda”. Epistemologiskt är denna skillnad himmelsvid. När Linderoth problematiserar det konstruktivistiskt anstrukna uttrycket ”verktyg för lärandet” exemplifierar han med hur begrepp som ”koboltblå” knappast kan vara några verktyg eftersom de inte, likt hammaren, har ett objekt, i hammarens fall spiken. Denna metafor bygger på att man inte gör skillnad mellan å ena sidan begreppet ”koboltblå”, å andra sidan det immanenta naturfenomen som vi har ingått en överenskommelse om att benämna ”koboltblå”. I överförd kunskapsteoretisk bemärkelse är förstås objektet till begreppet ”koboltblå”, det immanenta naturfenomen som begreppet refererar till.

Således väjer Linderoth inte för att använda ”teoretiska skohorn” och ”intellektuell pincett” då konstruktivismen skall avlägsnas ur hans teoretiska referensram. Han skriver, Om man lararen5accepterar tanken.. att lärande handlar om att reglera sin perception och sitt agerande i relation till en miljös betingelser, blir utformningen av en människas omedelbara omgivning central för vad denna människa behöver och har möjlighet att lära sig. Denna slutsats kan tyckas hård. Den är inte förenlig med konstruktivismens antagande att människan har en naturlig motivation att lära sig nya saker utan implicerar en syn på lärande som något nödvändigt. Förutom att själva premissen täcker endast en del av begreppet ”lärande”, behöver ”naturlig motivation” och ”något nödvändigt” inte utesluta varandra annat än som inskrivna i vissa moralfilosofiska diskurser. Snarare bör ”naturlig motivation” för ”något nödvändigt” kunna skänka stora konkurrensfördelar åt en individ eller art. Mänskliga tillstånd som ”apati” och ”ointresse” kännetecknas inte främst av brist på ”något nödvändigt” eller ens brist på kunskap om hur ”affordanser i det perceptuella fältet” kan utnyttjas. De kännetecknas däremot av brist på motivation.

Vidare, när Linderoth vill jämföra ”lärande” med ”evolution”, tycks det vara den Lamarckistiska, snarare än den Darwinistiska synen på evolution han åsyftar. Lamarckismens grundidé, evolution genom arv av förvärvade förmågor, har bland paleontologer och naturhistoriker i stort sett övergivits till förmån för Darwins förklaring, evolution genom miljöanpassat urval. I en darwinistisk förklaringsmodell utgör ”lärande” och ”evolution” olika storheter. Linderoth skriver, När vi tänker på evolution föreställer vi oss hur organismer genomgår biologiska processer som leder till nya arter- ”nya maskiner”. Lärande uppfattas dock oftast som en process som ger den gamla maskinen nya delar att använda. Evolution enligt Darwin har dock mycket lite att göra med biologiska processer hos organismen. Den är till stora delar ett resultat av vilka individer som parar sig med varandra och äger rum ”mellan” generationer, snarare än ”inom” individer. Den Lamarckistiska synen på evolution gör det grundläggande animistiska misstaget att i ”det naturliga urvalet” implicera en intention och rörelseriktning, från exempelvis ”det enkla” till ”det komplexa”. Utifrån detta misstag har det även postulerats idéer om att individer och arter kan rangordnas med hänvisning till något slags evolutionärt värde eller resultat. Därav följer även föreställningen om att lärande skulle utgöra någon form av evolutionär process, vilket inte är fallet. Evolution och lärande hör till skilda logiska domäner och Linderoths kunskapsteori, där ”hitta ut ur tunnebanan” förs till samma logiska lärandeklassificering som ”delta i det offentliga samtalet” blir i längden väldigt endimensionell.

För att sammanfatta, erbjuder boken ”Lärarens återkomst” mer ideologiskt, än vetenskapligt tuggmotstånd. Att som Linderoth gör på ett ställe, jämföra lärarens arbete med standup-komikerns, ger en illustration till den typ av tesdrivande metaforer boken bygger på. Dessa komiker, säger han, betalar folk till och med entréavgift till, i syfte att få avnjuta ”förmedlingspedagogik”. Låt oss göra ett tankeexperiment. Låt en grupp lokala standup-komiker underhålla ett antal fasta publikgrupper 5-6 timmar om dagen, fem dagar i veckan under 35 veckor per år. Ingen ser väl för sitt inre konturerna av en oöverträffad form för skola eller lararen4lärande? Sättet att resonera är typiskt för den genre jag kallar kritisk neokonservatism. Tydligt ledarskap, underordning och anpassning framställs som en patenterad koncensuslösning på varje tänkbart samhällsproblem medan de vidare implikationer som kan finnas i tangentens riktning på dessa lösningar förbigås med tystnad. I stället lägger denna genre nästan all sin energi på att kritisera idéer hos en föreställd, ofta konspirerande, maktelit med humanistiska, auktorianismskeptiska och/eller inkluderande värden som sin enda gemensamma nämnare. ”Tvånget till frihet” löd en gång den gamla Hasselarörelsens devis och är egentligen också det nav kring vilket Linderoths bok rör sig. Att underordning och anpassning leder till emancipation utgör bokens själva credo. Vi måste tala om…hur undervisning gick till ”på den tiden då man inte visste bättre”, utropar Linderoth i bokens sista kapitel och vill att vi skall tiga om ”Caligula” och ”Blir du lönsam lille vän?”. Hans kritik vänds istället systematiskt mot personer och företeelser som förespråkar sådant som barnrätt, elevdemokrati, betygsmotstånd eller ”värre”, vilka han valt att insortera under samlingsbegreppet ”konstruktivism”. I sitt nitiska korståg mot konstruktivismen väjer professorn inte ens från att tillskriva entusiastiska fritidsbloggare från en ideell förening, skolsystemsförstörande potential. Konstruktivismen framstår därför i den Linderothska dramaturgin mer som en projektionsyta än som ett sammanhållet teoretiskt begrepp, medan handlingens tänkta protagonist, den instruerande, berättande och visande läraren, tyvärr mest framstår som en mytomspunnen artefakt. Varför undervisning och elevaktivitet skall bilda pedagogiska motsatspar förblir likväl bokens oförklarade mysterium.

Även om min syn på lärande skiljer sig radikalt från professor Linderoths, och även om jag här har varit väldigt kritisk mot hans bok ”Lärarens återkomst”, så är vi i ett viktigt avseende helt överens. Lärarprofessionen är skolans viktigaste resurs.

Be om ursäkt, Montaigne!

montan3

Idéer om konstruktivism och elevaktivt lärande anses ha förstört den svenska skolan. Några vill spåra dess rötter till 1990-talets skolreformer, andra vill sträcka sig så långt som till 1960-talet. Jag föreslår 1580-talet. Nedan följer ett längre citat ur  Essayer av Michel de Montaigne.

”Ständigt skriker man olika saker i våra öron som om man hällde vatten i en tratt, och det enda vi förväntas göra är att upprepa vad man säger till oss. Jag skulle önska att läraren ändrade på detta och att han redan från början lät eleven få pröva sig fram efter sin själs förutsättningar; lät honom smaka tingen, utvälja dem och urskilja dem av egen kraft; ibland bana väg för honom, ibland låta honom bana den själv. Jag vill inte att läraren ensam skall tänka och tala, jag vill att han skall lyssna på eleven när det är hans tur att tala. Sokrates och efter honom Arkesilaos lät sina lärjungar tala först, sedan talade de själva till dem. Auktoriteten hos dem som undervisar hindrar ofta dem som vill lära sig (Cicero).

Det är bra att låta eleven trava framför sig, så kan man studera gångarten och avgöra hur långt man måste sänka sig för att anpassa sig till hans krafter. Försummar vi det förhållandet förstör vi alltihop; förmågan att välja rätta avståndet och välavvägt hålla det är den av de svåraste uppgifter jag vet. Det är ett tecken på en hög och stark ande om man kan sänka sig till en gosses steg och leda dem. Jag går mycket säkrare och stadigare uppför än nedför.

montan1Om man gör som det är brukligt hos oss och försöker undervisa många olika begåvningar av olika omfång och art med en och samma undervisning och metod, så är det inte konstigt om det på sin höjd blir två tre stycken i en hel barnaskock som får någon riktig behållning av undervisningen

Läraren skall inte bara kräva redovisning av undervisningens ord utan av dess innebörd och substans. Han skall avgöra vilken nytta eleven har haft av undervisningen inte efter minnets vittnesbörd utan efter hans livs. Det han har lärt eleven skall han presentera för honom i hundra olika skepnader och anpassa till lika många ämnen för att se om han verkligen har fattat det och tillägnat sig det; framstegen bör han mäta med Platons pedagogiska metod. Spyr man upp köttet precis som man svalt det vittnar det om att köttet var rått och att man inte kunnat smälta det. Magen har inte arbetat om den inte har förändrat konsistens och form på det man givit den att smälta.

Våra själar rör sig bara i god tro, de binds och tvingas av lockelsen från andras infall och är slaviskt underkastade auktoriteten från deras undervisning. Vi är så vana att gå i ledband att vi inte längre kan röra oss fritt. Vår kraft och frihet är utslocknad. De blir aldrig myndiga män (Seneca). Jag hade en gång ett samtal med en man i Pisa; det var en rejäl karl, men han var en så inbiten aristoteliker att hans mest allmängiltiga dogm var att proberstenen och måttet för alla säkra spekulationer och all sanning var huruvida de överensstämde med Aristoteles lära; allt som låg där utanför var tomma illusioner – Aristoteles hade sett allt och sagt allt. Detta påstående tolkades litet för allmänt och orättvist och ådrog honom montan2en gång ett långvarigt hot från inkvisitionen i Rom. 

Läraren måste låta eleven sålla allt och får aldrig stoppa in något i hans skalle enbart i kraft av sin myndighet och elevens starka tilltro; Aristoteles principer bör inte bli hans – lika litet som stoikernas och epikuréernas. I stället bör man göra honom bekant med en mångfald av olika idéer, sedan får han själv välja om han kan, annars får han fortsätta att tvivla. Bara dårar är säkra och trosvissa.”

Be om ursäkt, Montaigne!

En Janne av folket

För ett par år sedan skrev jag en text om Janne Josefsson. Han hade då rasat mot att rökning förekom bland fattiga människor och jag var övertygad om att utspelet var en journalistisk dimridå för att nå ett annat och djupare syfte. Jag hade fel och texten om Janne är en av de sämre som har lämnat min ordbehandlare. Jag har övervägt att radera den men i slutänden bestämt mig för att låta den ligga.Man skall stå för sina misstag och helst även lära sig något av dem.

elvis

Med tiden har alltså Janne Josefsson visat sig vara bärare av precis de åsikter han torgförde i samband med sina nedslag bland fattiga svenskar. Den som röker svälter inte, case closed. Senast såg jag honom ståendes på en scen vid Bok och Bibliotek i Göteborg. Han framförde ståndpunkten att yttrandefrihet innebär rätten att ”fritt” (i mån av betalningsförmåga) yttra vad som helst, var som helst. En journalist från DN försökte förklara lagstiftningens fundamenta men Janne Josefsson ville inte lyssna. Han förklarade att det delades ut Lenin-karameller till barn och menade att det därför (tror jag) vore orimligt att inte ge plats för nazistiska bokbord. Hans kontenta tycktes vara att man ”alltid” (i mån av betalningsförmåga) skall ta debatten med alla, överallt.

 

Janne Josefssons ståndpunkt är problematisk. Problemets relativistiska dimension blir synlig när han väljer att kontra förintelseförnekare med förnekare av folkmorden i Kampuchea. Förintelsen av judar under 2:a världskriget är svvtväldokumenterad, liksom judeförföljelsen och antisemitismen. Förintelseförnekandet som sådant förekommer i princip endast som del i en antisemitisk propaganda.Kraften ligger inte i idéns eventuella verifierbarhet, vilken är obefintlig och lätt att genomskåda som en konspirationsteori. Snarare utgör hela diskursen ett exempel på spridande av desinformation i propagandistiskt syfte. Historierevisionen utgör en underström i ett framgångsrikt propagandakrig som understödjer en pågående nyfascistisk renässans i västvärlden. I länder som Ungern, Polen och Ryssland är maktövertagandet redan långt gånget och den omedelbara effekten är kraftiga inskränkningar av, just, yttrandefriheten. Diskursens inre logik blottläggs i de bevingade ord som fälls av SD:s juridiskpolitiska talesman i den famösa järnrörsfilmen, ”Visst är det kul att vara en ögontjänare”.

Janne Josefsson valde att inte bemöta dessa frågor i sak utan pekade som sagt på att det även fanns en monter där man förnekade folkmorden i Kampuchea och ytterligare en där man förnekade existensen av slavarbete i Nordkorea. Det är naturligtvis lika illa i så fall och skulle kunna utgöra ett tecken på att hela bokmässan börjar glida mot en propagandistisk avgrund. Men fanns dessa montrar? Jag hittade dem inte och årets mässbesökare verkar sväva i ovisshet gällande om så var fallet. Dessa montrar har inte lämnat några spår i mässprogrammet, eller på internet. Under alla omständigheter bygger Josefssons resonemang på principen att en extrem ståndpunkt kan rättfärdigas av en annan extrem ståndpunkt, en lögn kan rättfärdigas av en annan lögn. I ett samtalsklimat som bygger varje resonemang på denna relativistiska balans kommer yttrandefrihetens gränser att i längden regleras av darwinistiska principer. Den som skriker högst vinner. Det är också vad som sker med det offentliga samtalsklimatet i vår samtid.

I högerextrema kretsar har debattörer som Janne Josefsson och Ann Heberlein snabbt etablerat en ikonisk status. Aktörerna i denna, ”de uppvaknades” debattnisch, har ytligt sett det gemensamt att de har övergivit en tidigare vänsterliberal framtoning för att omfamna och torgföra ett antal högerextrema kärnfrågor. Sakpolitiskt tycks, vid sidan om invandrarkritiken, den för närvarande propagandaviktigaste frågan gälla yttrandefrihet, i praktiken rätten att använda det demokratiska samhällets institutionella eller väletablerade plattformar för att framföra högerextrema idéer och ståndpunkter. Det ironiska med denna debattnisch är att själva rättigheten, yttrandefriheten, redan är fastslagen i grundlagen och att media formligen svämmar över av dessa frågor medan debatten som sådan närmast aktualiserar sin motsats, nämligen inskränkta rättigheter. I länder där högerextrema idéer har vunnit reellt politiskt inflytande inskränks yttrandefriheten systematiskt. På vägen dit, i länder som vårt eget, används yttrandefriheten för att skrämma, tysta, hetsa och desinformera. Även den enkelt kontrollerbara sanningen att det förhåller sig på detta sätt, relativiseras enligt kålsuparteorin, där liberaler, vänsteranhängare och den demokratiska statens olika etablissemang påstås hata, hota, censurera och desinformera i samma utsträckning som extremhöger. Anledningen till att värnandet om yttrandefriheten i sammanhanget framstår som så irrationellt och tveeggat är antagligen just därför att det bara utgör ett medel som helgar egna, för stunden, politiska ändamål. I takt med att det egna politiska inflytandet ökar, omvärderas denna och andra principiella ståndpunkter undantagslöst i riktning mot en mer auktoritär, åsiktsbegränsande och antidemokratisk hållning.

Allt detta vet vi. Det är väldokumenterat och ligger så att säga i fascismens DNA. Att Janne Josefsson ikoniseras av dessa krafter gör honom dock inte till fascist, bara till en ogenomtänkt debattör. Om hans argumentation är tänkt som ett ställningstagande för någon slags principiell humanism eller tanke om likvärdighet så är den misslyckad. I debatten på Bok och bibliotek blev han grundligt överkörd i sakfrågan, helt enkelt därför att hans resonemang saknade en bärande analys. Janne Josefsson vill inte diskutera yttrandefrihetens rättsliga aspekter eller de etik- och ansvarsfrågor som kan kopplas till begreppet. Han vill heller inte se frågans maktstrategiska dimensioner eller göra någon skillnad mellan ”rätten att…” och ”möjligheten att…”. Kvar blir, med nästan kirurgisk precision, bara de aspekter av frågan som extremhögern älskar att omhulda, nämligen kunskaps- och värderelativismen.

När jag avlutar denna text trendar åter haschtaggen ”#ug”, Uppdrag Granskning, på Twitter. En närmast oändlig rad av anonyma konton tävlar om att ta heder och ära av ett fåtal namngivna offentliga personer som inte har med inslaget att göra, men som i andra sammanhang har tagit ställning för människors lika värde. Ytterst få, om ens någon, kommenterar programmets innehåll.

aten1

Publicerar här en längre version av min debattartikel i senaste numret av Pedagogiska Magasinet. Jag vill poängtera att måltavlan för den diskussion jag för, avser de artiklar och argument med vilka Linderoth har marknadsfört sin bok ”Lärarens återkomst”. Boken som sådan har jag ännu inte läst. Jag planerar dock att göra det så småningom och återkommer kanske då med synpunkter (även om den då, enligt samtidens medialogik, antagligen redan är glömd och publiken har rusat vidare till nya sanningssägare).

När inleddes den svenska skolkollapsen? Det verkar vara en avgörande fråga inom dagens skoldebatt. Inger Enkvist har denna sommar pekat på 1962 års skolreform. Jonas Linderoth väljer i en nyutkommen bok att lyfta fram det han kallar 90-talet. Efter hans uppmärksammade inlägg på DN-debatt verkar stora delar av Skolsverige vara överens om en historieskrivning som skiljer sig avsevärt från den tidigare vedertagna bilden.

Enligt Jonas Linderoth motiverades 1990-talets omfattande ekonomiska nedskärningar med en ”elevaktiv pedagogik” som på bred front rullades ut över Skolsverige. Så var det knappast. Det må vara att Jonas Linderoth på 90-talet stod och som han säger, pratade strunt till tonerna av Pink Floyd, men han skall nog inte överskatta det avtryck han genom detta gjorde hos landets lärarkår. Målbilden för 90-talets omfattande nedskärningar gällde inte specifikt skolan, den gällde generellt den offentliga sektorn och de gemensamma välfärdssystemen. Orsakerna till denna politik måste i sin tur sökas i 1980-talets avreglering av finansmarknaderna, vilket för övrigt ingick i ett globalt politiskt mönster. När riksbanken till följd av omfattande valutaspekulationen höjde utlåningsräntan till astronomiska 500 procent år 1992 stod Sverige mer eller mindre inför en statsbankrutt. Sådan var upptakten till efterkrigstidens mest omfattande statsfinansiella sanering. I den politiska retoriken motiverades nedskärningarna genomgående med att vi hade ”levt över våra tillgångar”, inte med att skolan behövde ”elevaktiva arbetssätt”. Enligt tidens nyliberala språkbruk talades det om ”valfrihet”, ”avregleringar” och ”avpolitisering”, om att göra upp med tidigare decenniers kollektivistiska grupptänkande.

Antagligen kan även svaret på frågan om varför lärarna kommunaliserades sökas i samma förhistoria. Under större delen av 1980-talet utkämpades något av ett ställningskrig mellan staten och lärarfacken. Generalstrejkerna avlöste varandra och lärarnas reallöner sjönk i förhållande till andra akademikergruppen. Kommunaliseringen var en bricka i det spel som skulle möjliggöra den statsbantning som ansågs nödvändig.

aten2Besparingarna innebar att skolans andel av landets BNP sjönk kraftigt under 1990-talet. För första gången under efterkrigstiden ställdes rektorer inför att systematiskt banta sina personalstyrkor och öka klasstorlekarna. På skolans område framkastades förvisso illa genomtänkta förslag om allt från lärarlös undervisning till teoretisk slöjd. De utgjorde dock knappast agendan hos några ”progressiva pedagoger”. Snarare handlade det om höftskott från pressade huvudmän och förvaltningstjänstemän som agerade med kniven mot strupen och förslagen väckte starka motreaktioner redan i sin dåvarande 90-talskontext.

Visst förekom det att taffliga försök med teknikburen distansundervisning, liksom metoder så som PBI såldes in med ekonomiska argument. I ett större perspektiv rörde detta sig dock bara om ”krusningar” i en redan pressad skolvardag. Matematikprofessor Seymour Papert, vän av elevstyrd pedagogik, var möjligen inflytelserik i de spelteoretiska kretsar där Jonas Linderoth rörde sig men en svenskspråkig googlesökning på hans namn genererar faktiskt bara 13 träffar för perioden 1995-2005. Den som gör motsvarande sökning på namnet Hans Bergström finner betydligt mer. På 1990-talet agerade Bergström som medial dörröppnare och ideologisk vapendragare åt Jan Björklund, sedermera utbildningsminister 2006-2014. Idag har Jan Björklund som bekant gått i opposition efter att grundligt ha reformerat den svenska skolan. Hans Bergström är friskolemiljonär och medverkade som politisk rådgivare åt Sverigedemokraterna i partiets kuppförsök efter riksdagsvalet 2014. Den som på allvar vill förstå 1990-talets inflytande över dagens skola behöver inte leta bisatser i gamla statspromemorior. 1990-talets historia ligger så att säga i öppen dager och verkar med kraft rakt in i vår egen tid.

Antagligen sällar sig Hans Bergström, precis som Jan Björklund, till den hyllningskör som nu applåderar Jonas Linderoths historieskrivning. Redan 1993 grundlade Bergström tillsammans med sin fru Barbara den Internationella Engelska skolan. Verksamhetens varumärke och pedagogiska utgångspunkt är förenklat uttryckt, katederundervisning och god disciplin. Konceptet har varit mycket framgångsrikt och är idag en skolkoncern som omsätter miljardbelopp. Barbara Bergström taxerades år 2013 för landets högsta inkomst, 691 miljoner kronor. Skolornas elever presterar genomgående toppbetyg och höga resultat på nationella prov. Kan vi av detta dra slutsatsen att Engelska skolan utgör beviset för att gammal hederlig förmedlingspedagogik förenar höga kunskapsmål med låga kostnader? Skribenten Jenny Maria Nilsson konstaterar följande, På nationella proven i matematik uppnådde 24,7 procent av Engelska skolans elever MVG och 44 procent VG. Motsvarande siffror för Petrus Magni i Vadstena var 4,2 procent MVG och 20,5 procent VG. Men på Pisa i matte svarade Engelska skolans elever rätt på 47,5 procent av frågorna medan Petrus Magni-studenterna hade rätt på 50,8 procent av frågorna (Svenska Dagbladet 2015-05-26). Låt citatet sjunka in. Eleverna vid en medelmåttig kommunal skola i Vadstena skriver bättre i PISA än vad Engelska skolans ”toppresterande” elever gör. Med hjälp av forskning och beprövad erfarenhet är Petrus Magni skola alltid under utveckling, meddelas om den kommunala skolan på Vadstenas hemsida.

aten3ULTRA Education är en annan av de friskolor som startades under 1990-talet. Den utgjorde på många sätt Engelska skolans pedagogiska motsats genom sin profil mot elevstyrt lärande i en tekniktung undervisningsmiljö. Under de första åren på 2000-talet växte verksamheten under varunamnet John Bauer, senare JB, snabbt till en skolkoncern med rikstäckning. Grundaren Rune Tedfors sålde i rätt ögonblick verksamheten för mer än en halv miljard kronor till danska riskkapitalister. Därefter dalade verksamheten snabbt mot sin slutgiltiga konkurs år 2013. Idén att lägga ansvaret för lärandet på eleverna själva kunde omsättas i en kortsiktig vinstaffär men saknade alla förutsättningar att bli långsiktigt hållbar.

Exemplen Engelska skolan och John Bauer representerar de pedagogiska motpoler som står i centrum för samtidens metoddiskussion inom skolan. Gemensamt för dem är dock att de bägge framgångsrikt har lyckats kapitalisera sina pedagogiska idéer på en fri skolmarknad. De har, för att låna Jonas Linderoths språk, sålt in sin pedagogik med ekonomiska argument. I Engelska skolans fall är det lärarledd förmedlingspedagogik och disciplin, i John Bauers fall elevstyrt arbete och ny teknik. I bägge fallen kan lärartätheten minskas, som en följd av ökade klasstorlekar, utökad undervisningsskyldighet och/eller som en följd av minskad lärarledd lektionstid. Den som vill finna idéburen skolverksamhet mellan de metodologiska extremerna och bortom de ekonomiska incitamenten får söka sig till vårt offentliga skolväsende. Med hjälp av forskning och beprövad erfarenhet är Petrus Magni skola alltid under utveckling och deras (90-talsindoktrinerade?) lärare lyfter sina elever till bättre resultat i PISA än vad de (förmedlingsselekterade?) kollegerna vid Engelska skolan lyckas göra trots det synnerligen positiva elevurval de möter i sina klassrum.

Att bedriva historisk forskning är en grannlaga uppgift. Ur historiens myller av detaljer skall forskaren vaska fram händelser och tendenser som kan anses ha bäring på ett paradigm. Samtidigt med detta måste forskaren orientera bland alla de mäktiga särintressen som ständigt arbetar för att tillrättalägga historieskrivningen i egen favör. Vilken bild av 1990-talet som kommer att förmedlas i framtidens läroböcker kan vi idag inte veta. Starka intressen arbetar säkert för att den bild som skall förmedlas och få fäste är hur övervintrade pedagoger från 1968 raserade skolan och den svenska välfärdsmodellen. Förhoppningsvis kommer dock inte framtidens läromedelsförfattare att helt retuschera berättelsen om hur välfärdslösningar inspirerade av nobelpristagaren Milton Friedmans monetaristiska marknadsekonomism kom att i grunden förändra både skolans och medborgarnas villkor i ett litet nordligt land som Sverige.