Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘äganderätt’

bang1

Någon har bestämt att asylrätt kan ställas mot allmän välfärd. Nu pågår en diskussion om vilket som är viktigast. Vi har ju inte råd med bägge delarna, heter det. Problemet är att grundpremissen är problematisk, rent av felaktig, på flera sätt. 

För det första är asylrätt och allmän välfärd två väldigt olika begrepp. De utgör en ”haltande”, för att inte säga dysfunktionell dikotomi när de ställs mot varandra. Jag återkommer till den sidan av saken, men låt oss först titta på det dikotoma resonemangets ekonomiska förutsättningar. De kan klargöras med hjälp av en miniräknare från Biltema.

Pengar utgör trots allt en viktig del av sammanhanget. Enligt en rapport från Oxfam äger åtta personer i världen, de rikaste, lika mycket kapital som halva jordens befolkning tillsammans. Halva jordens befolkning innebär knappt 3,7 miljarder individer, som delar en förmögenhet lika stor som de rikaste åtta personerna. En mer allmänt spridd siffra gör bang5gällande att två promille (0,2%) av världens befolkning, delar en förmögenhet motsvarande den fattigaste halvan. Det betyder i så fall 14 miljoner människor  i den rika vågskålen, 3,7 miljarder i den fattiga. Beloppsmässigt bör det röra sig om 32.000 miljarder kronor per grupp.

Antalet akut skyddsberoende, alltså asylaspiranter, kan globalt sett uppskattas till cirka 60 miljoner individer. Kostnaden för att härbärgera dessa och ge dem en ny start i livet kan (uträknat på ett genomsnitt av några skandinaviska statsbudgetar) uppskattas till drygt 6.000 miljarder kronor. Således skulle den globala flyktingsituationen kunna lösas genom att lägga en temporär förmögenhetsbeskattning om 20% på två promille av världens mest välbeställda befolkning. I praktiken skulle det antagligen räcka med hälften, 10% eller mindre, eftersom dels, det skandinaviska kostnadsläget ligger betydande över ett globalt genomsnitt, dels långt ifrån alla asylsökande kan uppvisa trovärdiga asylskäl.

bang4Mitt räkneexempel är naturligtvis fyrkantigt. Saker och ting är inte så lätta i praktiken. Däremot visar exemplet på något viktigt när det handlar om proportioner. De problem som kan anföras när det gäller asylrätten kan inte handla om resursbrist, mycket annat, men inte resursbrist. De begrepp som i sammanhanget bör kunna ställas mot varandra dikotomiskt är rimligtvis snarare de juridiska och jämförbara konstruktionerna asylrätt mot äganderätt. Det är i spänningen mellan dessa lagrums regleringar som en stor del av de sociala världsproblemen genereras.

Asylrätt är som sagt en juridisk konstruktion. Allmän välfärd kan närmast definieras som en social uppfinning. Om man vill ställa dessa mot varandra uppstår frågan om vad som egentligen kännetecknar allmän välfärd och vad alternativet till en sådan skulle kunna vara. Vad är det asylrätten skall villkoras mot? Är det skola, sjukvård och tak över huvudet? Är det a-kassa, sjukinkomst och pension? Är det fri tillgång till vägar, vatten och naturområden? Är det rent av rätten till existensminimum? Vilket vi än anser så är skälen ideologiska, inte resursbrist. Om ett samhälle fullt ut anpassas till marknadsekonomisk monetarism blir givetvis frågan om asylrätt ganska irrelevant. Nattväktarstaten erbjuder ett etableringsstöd på några tusenlappar och där slutar samhällets omsorger. Resten är bang3upp till individen, asylant eller medborgare spelar i sammanhanget ingen roll. Den obegränsade äganderätten är fundamentet i denna samhällstyp. Allt annat är underordnat och anpassas till detta fundament.

När Oxfam nyligen redovisade sin bild av världens inkomstfördelning, valde Svenska Dagbladet att publicera ett Youtube-klipp under rubriken Oxfam har fel. I videon, ett föredrag, får vi veta att Oxfam kan misstänkliggöras för en egen agenda och att världens fattigdomsbekämpning har varit mycket framgångsrik de senaste decennierna. Det senare är helt sant. Forskare som Hans Rosling har redovisat liknande rön. Det betyder dock inte att Oxfam har fel. SvD driver en tes och gör det ganska klumpigt genom att jämföra äpplen med päron och maskera sitt tilltag genom att misstänkliggöra Oxfams syften. Man försöker inte ens att motbevisa kärnfrågan, nämligen Oxfams slutsatser om snabbt ökande klyftor. Klyftorna ökar nämligen snabbt, parallellt med en framgångsrik fattigdomsbekämpning, vilket inte är något konstigt, om man betänker de mekanismer som driver utvecklingen.

Globalisering, teknikutveckling och exploatering är den treenighet som utgör själva motorn i världsekonomins utveckling under de senaste decennierna. I Bangladesh, ett av världens fattigaste länder, har miljontals kvinnor anslutit till de syfabriker som växer som svampar ur jorden. Utvecklingen från självförsörjande agrar tradition till industrisamhälle har gått oerhört snabbt. Vi talar om något enstaka decennium. Som av en händelse tjänar bengaliska sömmerskor 35 dollar per månad, det vill säga några cent över världsbankens internationella fattigdomsgräns. De har definitionsmässigt ”lyfts ur fattigdom”. I andra änden på den näringskedja som försörjer de bengaliska sömmerskorna finner vi bland andra Stefan Persson, VD för Hennes&Mauritz som är en av de större aktörerna i landet. Löneläget i Bangladesh utgör en effektiv hävstång på hans egen välståndsutveckling, och inte bara hans. De bengaliska sömmerskorna bär, bildligt talat, världselitens växande förmögenheter, och västvärldens välstånd, på sina axlar.

Vi är nu tillbaka i vårt inledande dikotoma motsatsförhållande, asylrätt eller allmän välfärd. Att rikare länder, regioner, individer exploaterar fattigare länder, regioner, individer, utgör i längden ingen hållbar världsordning. Tolv miljoner bengaler är på flykt utanför sitt hemlands gränser. Många av dem trängs på rangliga båtar runt Australien eller Nya Zeelands kuster. De flesta av dem kan antas sakna ”egentliga” asylskäl. De är vad som kallas ekonomiska flyktingar och flyr en hopplös tillvaro utan framtidsmöjligheter. I en global världsordning präglad av ökande klyftor, kommer antalet flyktingar att systematiskt öka i ungefär samma takt som världselitens förmögenheter. Frågan gäller inte huruvida vi har råd med den sociala uppfinningen allmän välfärd, frågan gäller om vi har råd att avstå den.

Jag tror att den i samtiden spridda dikotomin, asylrätt eller allmän välfärd, är ett hjärnspöke mer än den är en rationell utsaga byggd på fakta. I kognitiv mening handlar den om våra intuitiva föreställningar gällande ordning och kaos, rätt och fel. Porösa nationsgränser antas då kunna skapa kaos i våra ”ordnade” transfererings- och fördelningssystem. De (oftast fattiga) personer som söker asyl i vårt land, betraktas (intuitivt) som kostsamma anakronismer i våra bidragssystem. Den egna nationens ekonomiska system betraktas som om det vore en mödosamt ihopsparad hushållsbudget. I verkligheten följer dock penningflödena inga nationsgränser, lika lite som befolkningsökningar innebär röda siffror i ett lands balansräkning. Enskildheter i transfereringssystemen kan förvisso, beroende på scenario, visa sig vara dåligt anpassade för stora förändringar i befolkningsunderlaget (LSS verkar kunna vara ett sådant exempel). Som övergripande ideologi är dock fördelningstanken en oöverträffad motor för dynamisk tillväxt, inte minst i kombination med en växande befolkning. Det är precis vad vi ser i Sverige idag. Snabbt ökande befolkning ger hög ekonomisk tillväxt, som tyvärr dock bromsas av politisk räddhågsenhet och av högst lösbara flaskhalsar i landets infrastruktur.

bang2 Jag påstår inte att det saknas problem. De verkliga, högst påtagliga problemen relaterar till den diskurs som handlar om tillväxtens reella gränser. Jordens stigande medeltemperatur utgör en stark signal om att tillnyktring och besinning är nödvändig. Dessa globala utmaningar delas dock ”lika av alla”. På kort sikt utgör den pånyttfödda auktoritarianismen i världens rika länder, det mest destruktiva och tillväxthämmande inslaget. Vi lever i en värld som är översvämmad av kapital och prylar. Produktiviten i både jordbruket och tillverkningsindustrin har under många decennier ökat med tusentals procent, faktiskt mycket snabbare än världens befolkning. Även tjänstesektorns produktivitet ökar stadigt, om än i långsammare takt. Vi lever således i en värld som utan tvivel skulle kunna erbjuda alla sina invånare drägliga grundvillkor. Istället har vi en värld där de mest resursstarka, med de nationella parlamentens välsignelse, avsäger sig allt ansvar för ”den gemensamma kostnaden”. En sådan ideologisk utgångspunkt kan aldrig leda till något bra, inte ens för de, på kort sikt, mest gynnade.

Fattigdom, otrygghet och den vanmakt detta framföder kan inte bekämpas med vapenskrammel, protektionism och främlingsfientlig retorik. Vägen framåt går över fördjupad demokrati, hållbara investeringar och ett generöst Marshallprogram för det tjugoförsta århundrandet. I en värld präglad av allmän välfärd kommer människor att fortsätta resa mellan länder, men asylfrågan krymper till ett ickeproblem.

Annonser

Read Full Post »