Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘alice teodorescu’

devils_0120

Göteborgspostens ledarsida excellerar i en ny retorisk genre. Den undviker helst empiri och konkretism för att gärna endast antyda åsikter och sammanhang i alster där svepande formuleringar, signalord och anekdoter får bära fram ett antal oklara antiteser. Jag trodde först att David Eberhards krönika om Solomon Asch var ett olycksfall i arbetet. I själva verket var det tvärt om. Hans text är snarare ”mallad” enligt de smala kriterier som tycks utgöra genomgående norm för att numera platsa på GP:s ledarsida.

Alice Teodorescu är sedan något år tidningens politiska redaktör och verkar ha fått ledningens carte blanche för att etablera en politisk linje som möjligen kan sammanfattas som godhetsskeptisk. Hon ägnar årets påskafton åt att på ledarplats ställa den retoriska frågan, Hur modiga vågar vi vara egentligen? Efter fem genomläsningar inser jag att rubrikens fråga inte är ämnad att besvara, utan bara är en av alla dessa underförstådda signaler som den invigde kan nicka instämmande åt. Låt oss dekonstruera:

Teodorescus text inleds med ett sagotema som kan ge den minnesgode en Deja vu. Det är inte första gången hon använder HC Andersens nakna kejsare, eller något annat allmängiltigt sagotema, som referens. Över huvud taget liknar många av Teodorescus texter varandra, såväl i struktur som i tematik. Även hennes populärpsykologiska referens till mänskligt flockbeteende utgör en återkommande tankefigur. Den är troligen här tänkt att överbrygga det inledande sagotemat.

20150617_164406Vårt beteende på sociala medier, menar Alice Teodorescu, bevisar hennes flockteori. Vi blir glada när vi får ”likes”, ledsna när vi blir bortstötta. Även detta är en återkommande tankefigur ur hennes textproduktion. Därefter följer ett par ”rimliga” stycken om journalistisk konsekvensneutralitet som de flesta bör kunna instämma i.

Det är först i ledarens sjätte stycke som Teodorescu närmar sig någon typ av ställningstagande. Hon konstaterar att det …fanns nyligen en tid i vilken en viss skepticism gentemot medierna ansågs nykter… Att inte inse detta förhållande, och i stället ”brunstämpla” all kritik, kommer enbart resultera i större förtroendetapp och flykt till så kallade alternativmedia där pressetik knappast är något honnörsord. Här levereras således ledarens hela (lätt uttjatade) budskap i en mening, gömd ungefär halvvägs i textmassan. Dessvärre faller hela hennes resonemang redan på sin premiss, nämligen att det …fanns nyligen en tid i vilken en viss skepticism gentemot medierna ansågs nykter… Att inte inse detta förhållande… För det fanns inte nyligen en sådan tid, inte i den bemärkelse som Teodorescu tycks mena. De opinionsmässiga förskjutningar som har ägt rum under de senaste åren är unika i modern tid och finner inte sin motsvarighet hitom 1930-talet. Om skepticism gentemot medierna är avsett att tolkas bredare än bara brunstämpling, faller ändå premissen eftersom en enkel slagning på google visar att en sådan anses lika nykter idag som för 10, 20 eller 50 år sedan.

valborgI ledarens sjunde stycke vill så Teodorescu exemplifiera sin tes med hjälp av Björn af Kleens DN-intervjuer från Östermalm. Hon kallar reportaget tendentiöst och påstår att han försöker driva tesen att stadsdelen skiftar färg från blått till brunt. Hon menar vidare att intervjupersonerna, bland annat Lena Adelsohn Liljeroth, förlöjligas av reportern. Det är tydligt att hon läser in saker i Björn af Kleens reportage som faktiskt inte står där. Hans form är öppna ”frågor och svar” där intervjupersonerna, som i efterhand har läst och godkänt hans formuleringar, representerar ett brett spektrum av åsikter. Det tendentiösa, liksom förlöjligandet, finns i betraktarens öga, inte i af Kleens text. Detta gäller även färgen brun, som såvitt jag kan se, inte nämns någonstans i reportaget, utan ”kletas” på av den misstrogne läsaren. Så här lyder af Kleens inledning och egentliga tes: Sverigedemokraterna stjäl moderata väljare på Östermalm i Stockholm, ett av Sveriges mest förmögna och välutbildade kvarter. En i mina ögon vederhäftig journalistisk utgångspunkt för ett kultursociologiskt reportage.

Men anmärkningarna på af Kleens reportage utgör i Teodorescus text egentligen bara en transportsträcka till hennes egentliga poäng nämligen, Lena Adelsohn Liljeroth vädrar åsikter hon inte gjorde då hon var kulturminister i Fredrik Reinfeldts regering. Måste man gå i pension för att sluta snegla ängsligt på grannen innan man vågar formulera en uppfattning i landet med grundlagsstadgad yttrandefrihet, undrar Teodorescu retoriskt. Så långt i texten blir jag åter osäker på vilken tes hon försöker driva. Menar hon att alla (moderater) innerst inne är Sverigedemokrater? För hon kan väl inte på allvar tro att det i första hand är grannen man sneglar ängsligt på om man är kulturminister och vill vädra sin fäbless för så kallad alternativmedia? Möjligen går jag här vilse i någon dubbelbottnad antydning jag inte begriper mig på, för i min dekonstruerande läsning blir resonemanget bara platt, konstigt och världsfrånvänt.

Ännu konstigare blir det i stycke åtta när Teodorescu skiftar fokus från vilsna moderater till att oroa sig över hur den statliga medieutredningen enligt sin promemoria vill förtydliga innebörden av vad som redan står gällande demokratibestämmelsen i Public Services sändningstillstånd. Förmodligen nämner Teodorescu saken därför att ett radiobråk mellan teohenne själv och Alexandra Pascalido råkar utgöra promemorians (sid. 38-39) exempel på själva problemet. Detta intryck förstärks av en googling. Alice Teodorescu verkar i sammanhanget vara landets enda oroliga person.

Ledaren avrundas därefter med ett antal allmängiltiga och högst rimliga konstateranden och lämnar mig i en känsla av osäkerhet om vad det egentligen är jag har tagit del av. Hvad vilja Alice Teodorescu? Jag loggar in på sociala medier för att kolla kommentarer och delningar i anslutning till det jag nyss har läst. Hennes anhängarskara består tydligtvis till övervägande del av personer vars åsikter kan sorteras in som konservativa, nationalistiska, extremhöger, SD-associerade och/eller främlingsfientliga. Alla dessa läser således in ett klart budskap i vad som för mig framstår som svepande, anekdotiskt och ganska undanglidande…

Så får jag syn på en tweet från Alex Voronov, ledarredaktör på liberala Eskilstunakuriren.

alex teo

Han har alltså blockats av en nära kollega, Alice Teodorescu!?!! Jag läser om hennes ledare i en ny kontext och plötsligt faller saker på plats. Hur modiga vågar vi vara? Tänk typ Alex Voronov, tänk hans liberala humanism, hans inkluderande och demokratiska vurm, hans outtröttliga agitation för öppenhet och människors lika värde. Om han är fiendebilden? Då är det är tydligen i opposition till honom och hans likar ledartextens vi skall ställa frågan om hur modiga vi vågar vara, eller? Jag hoppas jag har fel…

Read Full Post »

DSC_0383

När REVA-debatten rasade i Sverige för ett par år sedan var Adam Cwejman mycket aktiv och drog sin lans för den autonoma individen, i kontrast till de strukturella förklaringsmodellerna. Strukturell rasism gör alla och ingen till rasister, hette det då. Igår skrev samme Cwejman på ledarplats i GD om mäns ofredande av kvinnor att, Kultur förklarar sexuella övergrepp.
Se där, Adam Cwejman har gjort en ideologisk (för att inte säga epistemologisk) gir om 180° från en liberalt individualistisk förklaringsmodell för att landa i vad som historiskt och politiskt har kännetecknat en kollektivistisk/nationalistisk förklaringsmodell. Hur är detta ens möjligt?

DSC_0176Adam Cwejman är ytterligare en i raden av i stort sett samtliga ledarskribenter som plötsligt har gripits av vad som förefaller vara samtidens enskilt viktigaste ödesfråga, nämligen sexuella trakasserier på offentliga platser. Det är förvisso inget problem som skall förringas eller ens relativiseras. Allt annat än nolltolerans är otänkbart. Dock är relativisering exakt vad debattens problemformuleringsägare, inklusive Cwejman, ägnar sig åt. Problemet är nämligen inte ”att” sexuella trakasserier förekommer eller ”vad” de representerar, utan ”hur” de utförs och ”av vilka”. Problemet har således reducerats till ”sexuella trakasserier som utförs i grupp av unga män med arabiskt ursprung”. Spinnet har sedan fortsatt enligt vad som liknar ett ”propagandaministeriums” löjligt uppenbara spelplan med destabilisering och fokusförflyttning mot mörkande massmedia, korrumperad polismakt och handfallna politiker, i Sverige och Tyskland parallellt. Grundproblemet är inte längre sexuella trakasserier, utan asylsökande män av arabisk härkomst. Utan dessa, inget problem och ingen ledare om sexuella trakasserier i GD signerad Adam Cwejman.

cwj 1När jag läser Cwejmans text får jag känslan av att han blivit framföst till tangentbordet av ”någon” högre i rang, ty argumentationen ter sig verkligt egendomlig. Skulle Fahl förklara mordfrekvensen i Honduras, som är världens högsta, och den i Singapore, som är världens lägsta, på samma sätt enkom för att människor mördas i båda länderna?, frågar han retoriskt. Tja, förutom att just generell mordstatistik knappast har med saken att göra så är en jämförelse mellan just Honduras och Singapore värd några essäer i sig. Dock, just kulturella skillnader är nog bland det sista jag hade valt som utgångspunkt för dessa. Geopolitik och socioekonomi är bara två förslag av många på indikatorer som ter sig mer rimliga.

cwj2Om jag trots allt vill tolka Adam Cwejman vällovligt så måste hypotesen bli att han har problem med vetenskaplig reflexivitet. I REVA-debatten, som gällde förekomsten av strukturell rasism, hävdade Cwejman konsekvent den autonoma individen som samhällets odelbara konstituent. Han kunde göra detta ganska framgångsrikt eftersom hans motståndare gärna ville hävda motsatsen. Några, bland annat undertecknad, försökte dock redan då visa på en tredje, mer rimlig ståndpunkt. Individ och struktur är nämligen en falsk dikotomi eftersom begreppen omfattar olika förståelsenivåer av ett fenomen. Begreppen förutsätter, snarare än utesluter varandra. En individs handlingar säger lite om vad som finns i strukturen på samma sätt som strukturen inte säger så mycket om vad en enskild individ sysslar med. Den fria individens handlingar är medskapare av en struktur men styrs och begränsas samtidigt på många sätt av vad som redan ligger i den. Det hela verkar uppenbart. Varför är det då så förtvivlat svårt för många att förstå? Varför återgår debatten ständigt till sina fruktlösa hjulspår? Jag tror jag har svaret.

Apropå sexuellt ofredande, betänk följande problem: I Sverige vistas tusentals unga tjejer i pubertetsålder på Internets olika forum. Många av dem har där stött på äldre män som på olika sätt har sökt sexuell kontakt. Är problemet omfattande? Ja, gjorda undersökningar tyder på att det är mycket omfattande. dollyDen som ger sig ut på nätet under täckmanteln att vara 13-årig tjej möts omedelbart av en förfärande mängd sexintresserade män. I stort sett dagligen rapporterar media om nya grooming-härvor, utredningar och domar. Problemet är av uppenbar strukturell natur. Hade rapporteringen sett annorlunda ut om förövarna hade visat sig vara yngre arabiska män? Dum fråga. Den hade snabbt passerat orkanstyrka och den kulturella förklaringen hade suttit som en smäck. Eftersom gruppen i själva verket tycks utgöras av män, kort och gott utan något prefix, väljs emellertid en individuell förklaringsmodell. Att som man identifiera sig som del av en besvärande struktur ter sig motbjudande. Dessa tusentals män definieras därför som ensamma galningar. De som trots allt framhärdar i att försöka tala om en manlighetsnorm får räkna med att bli offentligt tillintetgjorda, inte sällan av samma språkrör som nu skyndar till kvinnofridens försvar.

Allt kokar således ner i ett ”vi” och ett ”de”. ”De” drar runt i flock och tafsar systematiskt på det motsatta könet. ”Vi” gör inte sånt, bortsett från en och annan ensam galning. Att konstruera ett ”vi” i förhållande till ”de” är överordnat all fakta, ideologi och vetenskaplig stringens. Detta är destruktivt. Detta är propaganda, dålig men effektiv.

50Så vad hade varit mer fruktbart? Antagligen så enkla saker som intellektuell hederlighet, besinning, civilkurage och ett genuint intresse för att medverka i lösningen av ett existerande problem. Civilisationens fernissa är tunn. Mycket är redan avskavt.

I dag följer, inte oväntat, Alice Teodorescu upp saken med en ledare som än en gång vrider hela det ideologiska perspektivet 180°. För vad hävdar hon? Invandrare är som folk är mest. Men det är ett stort problem, ty i Sverige är vi flata, åtminstone en polisman som heter Peter Ågren och det är oacceptabelt för det spelar SD i händerna. Slut ”citat”.

Kommer då Teodorescus ledare att spela SD i händerna? Ni vet redan det ironiska svaret. Drevet rullas vidare enligt det förutsägbara avprickningsmönstret. Arabmännen, de trakasserade flickorna, Peter Ågren, DN och alla dessa ledarskribenter utgör statister i en och samma sorgliga berättelse. Den är taffligt regisserad men effektiv och mäktig bortom bortom.

Uppdatering 2016-01-18: Att män skulle ha agerat synkront i tusental vid de uppmärksammade händelserna i Köln är sedan länge dementerat, men hävdas fortfarande återkommande i svenska medier. Allvarligare, att det skulle röra sig om asylsökande flyktingar i de aktuella fallen motsägs av både polisens och vittnens uppgifter. Rimligast bedömning i nuläget gäller att illegala invandrare från Marocko, Algeriet och Tunisien står bakom delar av brottsligheten i Köln. Inget av dessa länder har asylstatus, däremot ”problem” med illegalt utvandrad brottslighet. Inga (!) ensamkommande flyktingar från Afghanistan eller Syrien kan ännu knytas till några kända brott i  de fall som nu valsar i pressen. Viktiga fakta, både pressetiskt och mentalhygieniskt. Personligen betraktar jag frånvaron av bevismaterial, övervakningskameror eller åtminstone mobilfilmningar, som en besvärande omständighet, i Köln såväl som i Växjö. Tyskland och Sverige, två högst asylmottagande länder drabbas, men inte Frankrike m.fl med mycket stor postkolonial befolkningsandel från de aktuella länderna. Vad är det egentligen som pågår?  

Read Full Post »

SAMSUNG

För ett par år sedan uppstod en politisk mediedebatt om begreppet strukturell rasism. Det hela började med REVA och en artikel på DN-kultur där författaren Jonas Hassen Khemiri, för att tydliggöra stigmatiseringen, ville ”byta kropp” med justitieminister Beatrice Ask. Khemiris erbjudande om ”kroppsbyte” besvarades istället av folkpartistiska statssekreteraren Jasenko Selimovic som i Khemiris kropp tyckte sig uppleva självpåtagen godhet i en ond värld. Två välskrivna artiklar, så var debatten om strukturell rasism i full gång med polariserande texter, ångande av mer eller mindre dolda agendor. Två saker slog mig redan då.

Det första var hur Jonas Hassen Khemiri och Jasenko Selimovic bägge hade rätt utifrån sina utgångspunkter. De skrev bra och representerade två fullt giltiga sätt att se på saken.

Det andra var hur begrepp och abstraktionsnivåer blandades ihop i den efterföljande debatten. I den ena dimensionen sammanblandades system- och individnivå, i den andra blandades deskriptiva antaganden med normativa. Resultatet blev ett polariserat prickskjutande mot ett föreställt ideologiskt motstånd. Debattörer som etiketterades vänster ville synliggöra förtryckande samhällsstrukturer, mestadels högerdebattörer ville hellre tala om individens ansvar och fria vilja.

I ett inlägg från augusti 2013 försökte jag dekonstruera debattens positioneringar. Det enda som har hänt sedan dess är att debattens tonläge har ökat till orkanstyrka. De metafysiska positionerna kvarstår tröstlöst oförändrade med den skillnaden att mycket av den kvasiintellektuella dräkten har försvunnit och bytts mot lättköpt populism. Jag återpublicerar en uppdaterad version av mitt ursprungliga inlägg:

Låt oss börja med begreppsdefinitionen. Många debattörer ifrågasätter att man använder begreppet rasism i ett strukturellt sammanhang. Det vi vet är att ordet är starkt negativt värdeladdat. Någon egentlig definition vill dock ingen ge begreppet. Rasismens rent biologiska syftning, att inordna människor i hierarkier efter biologisk härkomst, problematiseras som väntat. Denna kliniska definition är dock knappt relevant ens historiskt. Olika rasbiologiska antaganden har i stort sett alltid förekommit i kontexter där de har samspelat med etniska, kulturella och ekonomiska bevekelsegrunderna för diskriminering. Vi behöver inte gå så långt som till judarna i 30-talets Tyskland. Personer med slaviskt och baltiskt ursprung har i efterkrigstid upplevt sig diskriminerade i Sverige trots att vi är ganska lika varandra.

Det går således att kritisera begreppet rasism utifrån dess vetenskapliga brist på stringens. Den delen av debatten slår dock in öppna dörrar eftersom det viktiga, som vid all debatt, är att man utgår från gemensamma definitioner, må vara med de fel och brister som vidhänger nästan alla begrepp. De flesta tycks vara överens om att det väl etablerade begreppet rasism, ska förstås som diskriminering på etniska och/eller kulturella grunder. Med en sådan definition är det svårare att förstå den beröringsskräck som begreppet utlöser hos vissa debattörer.

devils_0120Det bärande argumentet mot begreppsparet strukturell rasism tycks vara att fenomenet gör ”alla och inga” till rasister. Ett viktigt och giltigt begrepp skulle där igenom relativiseras. Exempelvis tar Adam Swejman på Timbro, liksom Pernilla Ouis i Axess, stöd i en gammal artikel (Sociologisk forskning, nr 3 2006) av idéhistorikern Ola Fransson där denna skriver,  Ett stort problem med begreppsparet strukturell diskriminering är att användarna av det tenderar att upphäva avståndet mellan språket och det språket handlar om. Alla fenomen av diskriminerande karaktär tolkas i en riktning och alternativa tolkningar tigs antingen ihjäl eller avskrivs som förskönande omskrivningar. Bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras. Märk här att utsagan i citatet är ett normativt problematiserande av en deskriptiv teori. Problemet är inte teorin som sådan, snarare hur vissa tenderar att använda den. När Fransson påstår att bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras, är det ett generaliserande påstående gällande ett icke-definierat kollektiv, ironiskt nog en exakt upprepning av det mönster som kritiseras. Framlidne antropologen Gregory Bateson hade sorterat in resonemanget under vad han kallade ”dubbelbindning”, alltså, jag tänker inte lyssna på vad du säger, för det du menar är något annat än det som kommer ur din mun.

Så långt är det lite intressant att just en antropolog hakas på i debatten. Idén om strukturell rasism döljer det verkliga integrationsproblemet hävdar Aje Carlbom i en lååång artikel i radikala tidskriften Röda Rummet, skriven redan 2005. Han omfamnas, trots att analysen är starkt deterministisk, av neoliberala debattörer därför att han ogillar begreppet strukturell rasism.  Carlbom landar i slutsatsen att rasism förväxlas med etnocentrism och hävdar vidare att etnocentrism är ett ”universellt faktum” och en ”mänsklig konstant” i alla typer av samhällen. Jaha, ja men då så? Varför ens läsa hans lååånga artikel om den bara är produkten av ytterligare en etnocentrisk universell mänsklig konstant?

SjMo 037En sanning på strukturnivå är inte nödvändigtvis en sanning på individnivå. Ett sådant synsätt omöjliggör alla former av statistiska sanningar. Strukturella resonemang gäller tendenser som statistiskt kan avläsas i en population, ingenting annat. Om dessa avlästa tendenser bör uppmärksammas och på något sätt åtgärdas kan i nästa led med fördel diskuteras ur ett högst subjektivt värdeperspektiv.

En sanning på individnivå kan inte ifrågasättas med utgångspunkt i strukturen. Det finns ingen anledning att misstro Jasenko Selimovics tacksamhet gentemot sitt nya hemland. Hans personliga erfarenheter utgör ett värdefullt bidrag till tolkningen av det som ligger i strukturen. Det finns heller ingen anledning att misstro honom när han utsträcker sitt resonemang till att gälla exempelsamlingar på ett inkluderande Sverige. Kan ett samhälle vara både inkluderande och rasistiskt? Ja, så verkar det. Kan sådant som ”slump” ha betydelse för det individuella utfallet i en struktur? Ja säkert.

Debattens ideologiska övertoner blir tydliga genom att deskriptiva iakttagelser i hög utsträckning ifrågasätts med normativa argument. Debattörerna etiketterar gärna varandras deskriptiva iakttagelser så som varandes ”vänster” eller ”höger”. I extremfallen bemöts själva det strukturella fenomenet som någonting valbart. Alice Teodorescu utgör i sitt sätt att resonera ett bra exempel på det senare, Om utgångspunkten är att det finns rasistiska strukturer som genomsyrar samhället och som därigenom fasthåller människor i utanförskap försvinner incitamenten att på egen hand arbeta sig ut och bort. Ut och bort? I oförmågan att skilja mellan logik, fakta, norm och allmänt tyckande, faller hela debatten samman i ”strukturell metafysik”.

Ett deskriptivt påstående som fått stor plats i debatten handlar om att individer med arabiska namn tenderar att uteslutas från anställningsintervjuer. Här är det intressant att följa hur diskussionen resulterar i tre positioner. Om man vill se att det existerar strukturell rasism så betraktar man detta fenomen som ett exempel på sådan. Om man inte tror att fenomenet existerar ifrågasätter man dels om det verkligen förhåller sig så som påstås samt hänvisar till en uppsjö alternativa (lika strukturella) förklaringar om det nu skulle vara så. Den tredje positionen förstår inte problemet. Araber, menar man, ska inte kallas till några intervjuer eftersom den som anställer araber bara får problem. Den tredje positionen utgör i sammanhanget den intellektuella utmaningen för ett öppet och demokratiskt samhälle. Den sätter fingret på vad som egentligen utgör kärnfrågan, nämligen frågan om i vilket slags samhälle vi vill leva. För att bemöta ”den tredje positionen” behövs både systemnivåns statistiska fenomen och våra individuella erfarenheter.  Deskriptiva iakttagelser kan vara våra ”verktyg” och normativa resonemang kan vara våra ”klubbor”. Men inte tvärtom.

Read Full Post »

Under detta år har det pågått en politisk mediedebatt om begreppet strukturell rasism. Det hela började med REVA och en artikel på DN-kultur där författaren Jonas Hassen Khemiri, för att tydliggöra stigmatiseringen, ville ”byta kropp” med justitieminister Beatrice Ask. Khemiris erbjudande om ”kroppsbyte” besvarades istället av folkpartistiska statssekreteraren Jasenko Selimovic som i Khemiris kropp tyckte sig uppleva självpåtagen godhet i en ond värld. Två välskrivna artiklar, så var debatten om strukturell rasism i full gång med polariserande texter, ångande av mer eller mindre dolda agendor. Två saker slår mig.

tåg_0048

Det första är hur Jonas Hassen Khemiri och Jasenko Selimovic bägge har rätt utifrån sina utgångspunkter. De skriver bra och representerar två fullt giltiga sätt att se på saken.

Det andra är hur begrepp och abstraktionsnivåer blandas ihop i den efterföljande debatten. I den ena dimensionen sammanblandas system- och individnivå, i den andra blandas deskriptiva antaganden med normativa. Resultatet blir ett polariserat prickskjutande mot ett föreställt ideologiskt motstånd. Debattörer som etiketteras vänster vill synliggöra förtryckande samhällsstrukturer, mestadels högerdebattörer vill hellre tala om individens ansvar och fria vilja.

björktåg_0062Låt oss börja med begreppsdefinitionen. Många debattörer ifrågasätter att man använder begreppet rasism i ett strukturellt sammanhang. Det vi vet är att ordet är starkt negativt värdeladdat. Någon egentlig definition vill dock ingen ge begreppet. Rasismens rent biologiska syftning, att inordna människor i hierarkier efter biologisk härkomst, problematiseras som väntat. Denna kliniska definition är dock knappt relevant ens historiskt. Olika rasbiologiska antaganden har i stort sett alltid förekommit i kontexter där de har samspelat med etniska, kulturella och ekonomiska bevekelsegrunderna för diskriminering. Vi behöver inte gå så långt som till judarna i 30-talets Tyskland. Personer med slaviskt och baltiskt ursprung har upplevt sig diskriminerade i Sverige trots att vi är rätt lika varandra.

Jag kan å ena sidan förstå den kritik som riktas mot rasismbegreppet. Å andra sidan är väl, som vid all debatt, det viktiga att man utgår från gemensamma definitioner, må vara med de fel och brister som vidhänger nästan alla begrepp. De flesta tyycks vara överens om att det väl etablerade begreppet rasism, ska förstås som diskriminering på etniska och kulturella grunder. Med en sådan definition är det svårare att förstå den beröringsskräck som begreppet utlöser hos vissa debattörer.

Det bärande argumentet mot förekomsten av strukturell rasism tycks vara att fenomenet gör ”alla och inga” till rasister. Ett viktigt och giltigt begrepp skulle där igenom relativiseras. Exempelvis tar Adam Swejman på Timbro, liksom Pernilla Ouis i Axess, stöd i en gammal artikel (Sociologisk forskning, nr 3 bil_01652006) av idéhistorikern Ola Fransson där denna skriver,  Ett stort problem med begreppsparet strukturell diskriminering är att användarna av det tenderar att upphäva avståndet mellan språket och det språket handlar om. Alla fenomen av diskriminerande karaktär tolkas i en riktning och alternativa tolkningar tigs antingen ihjäl eller avskrivs som förskönande omskrivningar. Bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras. Märk här att utsagan i citatet är ett normativt problematiserande av en deskriptiv teori. Problemet är inte teorin som sådan, snarare hur vissa tenderar att använda den. När Fransson påstår att bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras, är det ett generaliserande påstående gällande ett icke-definierat kollektiv, ironiskt nog en exakt upprepning av det mönster som kritiseras. Framlidne antropologen Gregory Bateson hade sorterat in resonemanget under vad han kallade ”dubbelbindning”, alltså, jag tänker inte lyssna på vad du säger, för det du menar är något annat än det som kommer ur din mun.

Så långt är det lite intressant att just en antropolog hakas på i debatten. Idén om strukturell rasism döljer det verkliga integrationsproblemet hävdar Aje Carlbom i en lååång artikel i radikala tidskriften Röda Rummet, skriven redan 2005. Han omfamnas, trots att analysen är marxistisk, av neoliberala debattörer därför att han ogillar begreppet strukturell rasism.  Carlbom landar i slutsatsen att rasism förväxlas med etnocentrism och hävdar vidare att etnocentrism är ett ”universellt faktum” och en ”mänsklig konstant” i alla typer av samhällen. Jaha, ja men då så? Varför ens läsa hans lååånga artikel om den bara är resultatet av ytterligare en etnocentrisk universell fantasi?

En sanning på strukturnivå är inte nödvändigtvis en sanning på individnivå. Ett sådant synsätt omöjliggör alla former av statistiska sanningar. Strukturella resonemang gäller tendenser som statistiskt kan avläsas i en population, ingenting annat. Om dessa avlästa tendenser bör uppmärksammas och på något sätt åtgärdas kan i nästa led med fördel diskuteras ur ett högst subjektivt värdeperspektiv.

stig_0243En sanning på individnivå kan inte ifrågasättas med utgångspunkt i strukturen. Det finns ingen anledning att misstro Jasenko Selimovics tacksamhet gentemot sitt nya hemland. Hans personliga erfarenheter utgör ett värdefullt bidrag till tolkningen av det som ligger i strukturen. Det finns heller ingen anledning att misstro honom när han utsträcker sitt resonemang till att gälla exempelsamlingar på ett inkluderande Sverige. Kan ett samhälle vara både inkluderande och rasistiskt? Ja, så verkar det. Kan sådant som ”slump” ha betydelse för det individuella utfallet i en struktur? Ja säkert.

Debattens ideologiska övertoner blir tydliga genom att deskriptiva iaktagelser i hög utsträckning ifrågasätts med normativa argument. Debattörerna etiketterar gärna varandras deskriptiva iakttagelser så som varandes ”vänster” eller ”höger”. I extremfallen bemöts själva det strukturella fenomentet som någonting valbart. Alice Teodorescu utgör i sitt sätt att resonera ett bra exempel på det senare, Om utgångspunkten är att det finns rasistiska strukturer som genomsyrar samhället och som därigenom fasthåller människor i utanförskap försvinner incitamenten att på egen hand arbeta sig ut och bort. Ut och bort? I oförmågan att skilja mellan logik, fakta, norm och allmänt tyckande, faller hela debatten samman i ”strukturell metafysik”.

Ett deskriptivt påstående som fått stor plats i debatten handlar om att individer med arabiska namn tenderar att uteslutas från anställningsintervjuer. Här är det intressant att följa hur diskussionen resulterar i tre positioner. Om man vill se att det existerar strukturell rasism så betraktar man detta fenomen som ett exempel på sådan. Om man inte tror att fenomenet existerar ifrågasätter man dels om det verkligen förhåller sig så som påstås samt hänvisar till en uppsjö alternativa förklaringar om det nu skulle vara så. Den tredje positionen förstår inte problemet. Araber ska inte kallas till några intervjuer eftersom den som anställer araber bara får problem. Den tredje positionen utgör i sammanhanget den intellektuella utmaningen. Den sätter fingret på vad som egentligen utgör kärnfrågan. I vilket slags samhälle vill vi leva? I den diskussionen ryms både systemnivåns statistiska fenomen och våra individuella erfarenheter.  Deskriptiva iakttagelser kan vara våra ”verktyg” och normativa resonemang kan vara våra ”klubbor”. Men inte tvärtom.

citadell_0008

Read Full Post »