Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘authoritarianism’

istan5

Frågan som forskare och media i USA har ställt sig är,Why is the Republican electorate supporting a far-right, orange-toned populist with no areal political experience, who espouses extreme and often bizarre views? How has Donald Trump, seemingly out of nowhere, suddenly become so popular? Att 75% av hans anhängare (i South Carolina) vill bannlysa muslimer är inte överraskande, inte heller att en tredjedel av dem även vill bannlysa homosexuella eller att 20% anser att det var fel av Lincoln att frige slavarna. Överraskande är dock att hans väljarunderlag skär genom befolkningsklustren, inkomstklasser, härkomst och generationstillhörighet, på ett sätt man inte har sett tidigare. Vilken faktor är det forskningen har missat?*Authoritarianism, om man får tro ett antal forskningsresultat som just nu diskuteras i USA.

Ända sedan 1990-talet har forskningen egentligen varit rätt svar på spåret. Auktoritarianismens förenande element är en personlighetsprofil, ett sätt att reagera, snarare än en sakpolitisk preferens. Så länge forskningen fokuserar på en opinions ”åsikter”, snarare än dess ”föreställningar”, tenderar auktoritarianismen att passera under radarn. Redan på 1990-talet frilade sociologen Stanley Feldman detta förhållande genom att plocka ut och analysera fyra frågor om barnuppfostran som ställts inom ramen för en omfattande Survey-undersökning.

  1. Please tell me which one you think is more important for a child to have: a) independence or,b) respect for elders?
  2. Please tell me which one you think is more important for a child to have: a) obedience or, b)self-reliance?
  3. Please tell me which one you think is more important for a child to have: a) to be considerate or, b) to be well-behaved?
  4. Please tell me which one you think is more important for a child to have: a) curiosity or, b) good manners?

Dessa ”harmlösa” livsfrågor visade sig korrelera med auktoritarianism i betydligt större utsträckning än kontroversiella samhällsfrågor om synen på dödsstraff, invandring eller rätten till abort. En individ med svarsmönstret ”b, a, b, b” skulle med mycket stor sannolikhet lägga sin röst på en auktoritär ledare av Donald Trumps kaliber, omvänt skulle en individ med mönstret ”a, b, a, a” välja Clinton eller Sanders. Dessa resultat har nyligen följts upp av en amerikansk doktorand, Matthew MacWilliams, som under förra vintern undersökte väljarpopulationen i South Carolina. Hans resultat bekräftar och förstärker bilden. Auktoritarianismen, snarare än politiska sakfrågor, är den faktor som explicit förenar Trumps anhängare (se figur).

img_1003

Så vad betyder detta? Synen på barnuppfostran förenar individerna i en politisk gemenskap, identifierad som auktoritarianism. Barnuppfostran bör enligt dessa syfta till respekt för äldre, lydnad, välartighet och gott uppförande snarare än till självständighet, självtillit, omtänksamhet och nyfikenhet. Denna auktoritetsbundna grundsyn lyser systematiskt igenom vid olika politiska ställningstagande, vad som är viktigt i skolpolitiken, i migrationsfrågor eller när det gäller lag och ordning. Olika ställningstaganden anpassas dock i offentliga sammanhang, på en glidande skala till vad som för stunden anses ”socialt accepterat att tycka”, därav den ständigt underliggande metadiskursen om ”politisk korrekthet” och åsiktsförtryck. Här har uttrycket …men det får man väl inte säga i det här landet?, sina rötter.

Under de senaste decennierna har forskningen allt oftare tagits på sängen av de kraftiga kast och omsvängningar som har präglat folkopinioner, nationellt såväl som transnationellt. Detta märks genom att de opinionsundersökningar som presenteras blir allt sämre på att identifiera strömningar av betydelse för den politiska utvecklingen. Inte minst har forskningen och opinionsinstituten systematiskt missbedömt den nationalistiska och främlingsfientliga vågen, egentligen auktoritarianismen. I det nyligen genomförda amerikanska presidentvalet, betraktades Donald Trump som en given förlorare ända fram till den punkt där rösträkningen ställde alla inför fullbordat faktum. Vi bör idag kunna betrakta de auktoritarianistiska värderingarna som en global maktfaktor med starkt inflytande över nationell och transnationell politik. Vi bör också kunna se konturerna av var det kan föra oss.

istan4Auktoritarianister reagerar kraftigt på destabilisering, tvetydighet och oförutsägbarhet. När hela samhällen, som nu, präglas av dessa omständigheter, triggas den auktoritetsbundna personligheten att bringa ordning i ”kaoset”, att agera politiskt, eller till och med samhällsomstörtande. Den mest tillgängliga vägen för detta utgörs ofta av att understödja”ställföreträdare”,tydliga talespersoner eller en ledarsymbol, som anses ha vad som krävs för att ”återställa ordningen” och ”undanröja hot”. Donald Trump är en sådan ledarsymbol. Dessa poppar upp och får snabbt vind i seglen då de opinionsmässiga underströmmarna driver på i en auktoritariansk riktning. Dessa mekanismer förklarar också den fanatiska aktivism som präglar 2000-talets auktoritarianism. Politiken är inte en fråga om vad vi kan skapa tillsammans, den är en föreställd kamp ”på liv och död”.

För auktoritarianismen utgör de politiska sakfrågorna endast medel. Målet, själva grundfrågan, kan sägas handla om hur olika individers fri- och rättigheter skall rangordnas. Vem skall bestämma över vem, vilka värderingar skall gälla, vem bör få yttra sig på vems bekostnad? Att istan1föreställa sig världen som hierarkiskt ordnad och konstituerad av motsättningar, ligger så att säga i auktoritarianismens DNA.

Enligt auktoritarianismens självbild utgör man en ”tyst majoritet”. Historiska fakta talar däremot för att man i själva verket utgör en ”högröstad minoritet”. Trots Hillary Clintons omvittnade impopularitet samlade Donald Trump inte mer än 20% av USA:s befolkning, nästan tre miljoner färre än Clinton. Siffror runt 20% tycks historiskt vara vad utpräglat auktoritära alternativ förmår samla i öppna, demokratiska val. Detta är egentligen inget konstigt förhållande om man betänker en utpräglat auktoritär strukturs utformning. Ett fåtal befinner sig i pyramidens topp, folkflertalet i någon av dess basnivåer. Strukturen uppmuntrar en endimensionell maktkamp där urvalsmekanismerna gynnar sociopatiska egenskaper som snabbt korrumperar toppskiktet. Nepotism, populism och ja-sägarkultur gynnas på bekostnad av kompetens, pragmatism, samarbete och ansvarstagande. Strukturen är, sedd över tid, starkt självförstörande.

istan2Ironiskt nog kan auktoritarianismens värsta fiende sägas vara social stabilitet och trygghet. Historiska fakta pekar mot att i öppna demokratier med låg arbetslöshet, jämn inkomstfördelning och stora offentliga utgifter, har den utpräglade auktoritarianismen generellt sett svårt att få fäste.Det föreligger ett tydligt, om än inte absolut, samband mellan auktoritarianismens utbredning och hur gini-koefficienten förändras över tid i en nation. Den auktoritärt präglade personligheten utgör, som det verkar, en ganska konstant andel i en population, men saknar i tider av stabilitet och trygghet incitament att göra politik av sina föreställningar. I ett land som Sverige, måste ett auktoritärt parti som Sverigedemokraterna, hålla en jämförelsevis liberal profil för att kunna växa i opinionen. Jimmie Åkesson kommer aldrig att bli Sveriges Donald Trump. Möjligen kan någon av hans efterföljare bli det.

Ett egendomligt särdrag som de auktoritära rörelserna tycks ha gemensamt är deras ”pragmatiska” syn på moralfrågor. Den moraliska svansföringen är hög då den riktas utåt, mot politisk opposition, media eller invandrare, den är obefintlig när den riktas inåt mot den egna gruppen. Auktoritarianismens företrädare beslås ideligen med lögner, ögontjäneri och halv- eller helkriminella handlingar utan att det bekommer opinionen. Tvärtom har ”skandalerna”, i Trumps, såväl som Sverigedemokraternas fall, varit opinionsdrivande. De ”dubbla måttstockarna” tycks utgöra en förutsättning snarare än ett problem för ledarskapet och utgör definitivt ett av auktoritarianismens särdrag. För att förklara fenomenet, återvänder jag i min diskussion till utgångspunkten för denna text, hur synen på barnuppfostran utgör auktoritarianismens förenande grundbult.

istan3I Per-Olof Enquists roman ”Livläkarens besök” får vi följa den danske kungen Christian den sjunde från det att han som sextonåring får ärva tronen. I en tidig scen blir han framsläpad till sin fars dödsbädd. Hans far tar ett hårt tag runt hans nacke och pressar huvudet mot sin nakna sida, samtidigt som han väser: – Ditt lilla kryp! Du måste bli hård… hård… HÅRD!!! ditt lilla… är du hård? Är du hård? Du måste göra dig… osårbar!!! Annars… Kung Christians uppväxt präglas helt av auktoritära uppfostringsmetoder. Som vuxen monark utvecklar han en neurotisk form av de svart-vita katarsisfantasier som präglar strängt auktoritetsbundna personligheter. I en scen anförtror kungen sig till den livläkare Struensee som kommer att spela en central roll för hans tid vid tronen:– Har ni aldrig, doktor Struensee, velat rensa templet från de otuktiga? Hade han helt lågmält frågat. På detta hade inget svar givits. Men konungen hade fortsatt: – Driva månglarna ur templet? Slå sönder? Så att allt kan resa sig ur askan som… Fågel Fenix? – Ers Majestät kan sin bibel, hade Struensee avvärjande sagt. – Tror ni inte att det är omöjligt att göra framsteg! FRAMSTEG! om man inte gör sig hård och… slår sönder… allt så att templet…

to be continued…

Annonser

Read Full Post »