Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bangladesh’

slumarea_0570

Bangladesh lessons III (uppdaterad, ursprunligen feb 2013)

Slummen är vacker. Den intensiva upplevelsen av det trasiga landskapets skönhet känns nästan förbjuden. Fattigdom skall inte vara estetisk, den är hemsk. Men ändå, när den matta solen skär genom megastadens dis och faller på de färgsorterade soporna och tusen tvättlinors kläder, som utropstecken mot åter tusen plåtskjuls dammgråa silhuetter, då mättas sinnesintrycken. Då framstår fattigdomen som en dyrbar skönhet.

Och alla ljud. Ett myller av djur och människor som tvingats allt för tätt tillsammans. Den gode iakttagaren kan ana tröttheten i många ansikten, men du möter levande människor och du hör deras skratt som överröstar den nakna misären. Det svåraste att vänja sig vid är stanken. Den sanitära misären ser eller hör du inte. Du känner stanken.

hundar_0112Fattigdom är ett relativt begrepp. Det är vad som hamras in i våra medvetanden. Så vad begär vi? Döende människor, uppsvällda magar, ruttnande sår och benknotor mot hud utan fettlager? Jag hittar inte detta ens i slummen, i världens fattigaste land. Människor röker, bär kläder, talar i mobiltelefoner, ser glada ut. Borde man bli förbannad?

Nej, det finns någonting jag känner igen från mitt eget land Sverige, 800 mil härifrån. Fattigdom är brist på resurser, men inget lyte. Svält är bara en av alla dess framträdelseformer. Fattigdom är livsomständigheter, ett oändligt antal ständigt pågående tragedier, inte synliga för besökaren, för den yttre iakttagaren, för nyhetsreportern eller den tillfälliga turisten, men förnimbara för sökaren, för den som dröjer kvar och tar sig in under huden.

pojke_1018Jag vet att i och mellan alla dessa skjul och hyddor frodas korruptionen, skapas tusen och åter tusen destruktiva beroenden, pågår övergreppen, våldet och människohandeln, kampen för att överleva. Men det sista som överger människan efter hoppet, är hennes värdighet. Du kan vara säker på att där det råder brist, frodas mörkrets krafter, men de frodas i det fördolda, långt från TV-reportagens strålkastare. Det sista som lämnar människan är hennes värdighet. Så i Dhaka, så i Detroit, så i Malmö.

Bosse Kramsjö är en klok person. Han talar flytande Bangla och vet allt om Bangladesh. Han uppmärksammar oss på de många miljoner ”osynliga tjänsteandar” som gör ett samhälle möjligt i Bengalen. De osynliga tjänsteandarna är näringskedjans bas, är alla de händer, fötter och hjärnor som för några smulor utför de tunga arbeten som får jorden att snurra och gör vardagen enkel för de bättre lottade. Det är landets stora befolkning av outbildad arbetskraft som är hänvisade till lågbetalda och okvalificerade jobb inom tjänstesektorn. De är fattiga, fogliga, lojala, säger Yes Sir och Absolutely Mister.

Men någonting har hänt. Fattigaste, fattiga bland de osynliga tjänsteandarna börjar sätta sig på tvären. De börjar ställa krav, ifrågasätta och hävda sitt människovärde. Det händer i Bangladesh just nu. Och slumarea_0506det är bara början. Vi såg vinden svepa genom USA i det förra seklet.  Den hemsökte vårt land kort senare. Den följde i spåren av industrialisering, urbanisering, demokratisering, lönearbete, konsumism och modernisering. Den drabbade med full kraft det patriarkala feodalsystemets hierarkiska värdesystem. Auktoritet följde inte längre av position.

Auktoritet följer inte längre av position. Detta vet vi. Det var något gårdagens svenska politiker visste och anpassade sig till. Det är något dagens politiker redan har glömt. Det kollektiva minnet är kort, högst ett par generationer. Vår egen fattigdom är några böcker av Vilhelm Moberg och en folkkär musikal. Som om den aldrig existerat, inte kan existera.

Det är därför nackhåren reser sig när våra politiker börjar tala för fler lågavlönade jobb i en okvalificerad tjänstesektor. En baklängesrevolution! Gud, förlåt dem, ty de. . .

tork_0545

Auktoritet följer inte längre av position. Det är därför de senaste årens skolreformer kommer att misslyckas. Det är därför vi redan nu kan veta att en politik som bygger på låga löner i okvalificerade tjänstejobb, en de osynliga tjänsteandarnas politik, aldrig kommer att bli något mer än en from förhoppning hos de redan gynnade som vill ha mer. För ärligt talat, och låt oss nu vara konkreta. Vem i vårt land slum_0551på tvåtusentalet skall utföra dessa slavgöror? Vems söner, vems döttrar talar vi om? Var finner vi dem; fattiga, lojala och tjänstvilliga dropouts från vår gymnasieskola som skall fylla denna dröm med innehåll? Talar vi om alla dessa dyslektiska ADHD och ADD-diagnostiserade, Pokemon och Facebookpräglade unga människor som vägrar släppa sina mobiltelefoner? Hur skall då dessa kuvas med mindre än en plågsamt utdragen social revolution? Vem vill eller ens orkar sedan passas upp av dem? Auktoritet följer inte längre med position. Låt det sjunka in.

Det är sent och läggdags hos mig. I Dhaka ljuder minareten och slummen vaknar till en ny dag. Hos oss vill vi inte se de smygande tecknen på tilltagande förslumning. En tiggare, en förfallen fasad, ett trasigt tåg, inget att bråka om. Mer resurser till var och en, allt mindre till det som binder oss samman. Dhaka växer så det knakar. Textilfabrikerna knaprar jordbruksmark långt ut mot Manikganj och Ghorashal. Allt mer läggs på det som binder samman, det som måste fungera. Två folk i rörelse, mot framtida mål, från var sitt håll. Så småningom möts vi. Ingen vet vem som den dagen är beroende av vem.

slumcontainer_0558

tegel_0566

Annonser

Read Full Post »

Med anledning av Lunds kommuns reaktioner på arbetsmiljöverkets granskning av PRAO mm i stadens grundskola, återpubliceras vad jag förutsåg redan då, redan för ett år sedan:

Arbetsmiljöverket har presenterat nya regler för hur barn och unga får arbeta. Det är en omfattande regelsamling. I samband med att reglerna trädde i kraft för ett par veckor sedan, passade moderaterna på att föreslå obligatorisk gymnasiepraktik för alla elever oavsett program. Lite som eld och vatten således. Är ni med?

risk2

Nej, kanske inte. Men jag ska förtydliga. Om ni minns förekom i tidningar och TV härom leden ett mindre drev mot olika gymnasieskolor vars elever saknade praktikplatser. Upphovet till skriverierna var kritik som framförts av den så kallade Skolinspektionen (ett då välkänt statligt verk med en medialt slagkraftig kommunikationsstrategi). Vid den tidpunkt då dessa indignationsdrypande skandaler kreverade i våra medier, smattrade bombmattan av improviserade skolreformer signerade Jan Björklund, som tätast över landets lärare och elever.  Bristen på praktikplatser dränktes snart av nya och större skolskandaler. En kvardröjande effekt var emellertid att en annan statlig myndighet väcktes ur sin slummer.

risk3Arbetmiljöverket hade avundsjukt följt den massmediala catwalk som Skolinspektionen tillskansat sig i media genom att arbeta enligt en dramaturgi byggd på ”spanska inkvisitionsprinciper”. De drog den logiskt kristallklara slutsatsen att vissa elevers avsaknad av praktikplatser ju innebar att andra faktiskt vistades på olika ställen ute i arbetslivet. I så fall förekom med stor sannolikhet verktyg, maskiner, kemikalier, höjder och andra farligheter i deras omedelbara närhet. Kanske förekom rent av diverse redskap i händerna på dessa ungdomar. Och hade de inte hört någonstans att det även i den gymnasiala skolmiljön förekom utrustade verkstäder ja, rent av fullt utrustade kök med sylvassa knivar och skållhet buljong? Inspektion. Basta!

Arbetsmiljöverket ägnade fjolåret åt sin Eriksgata genom svensk gymnasieskola. Succé? Knappast. Trots mängder av förelägganden blev det sällan mer än enspaltare i lokalpressen. Kanske tog den tilltagande lågkonjunkturen udden av det hela. Verket lyckades dock samla material till sin 32 sidor långa AFS 2012:3, om hur barn och unga får arbeta.

risk1Och nu möter arbetsmiljöverkets nya AFS, moderaternas förslag om gymnasiepraktik för alla elever. Ett intressant faktum är att det idag är ännu färre gymnasieelever som har praktikplats. Färre än vad som var fallet då skriverierna efter Skolinspektionens larm rasade som mest. Konjunktursvackan har säkert sin del i detta, men arbetsmiljöverkets aktiviteter kan ha förstärkt arbetsgivarnas tendens att dra öronen åt sig och vänligt men bestämt tacka nej till allt ansvar för minderårigas närvaro på sina arbetsplatser. Kraven på arbetsgivarna blir allt mer detaljerade och innebär, precis som i skolan, nya  dokumentationskrav, utbildningskrav och ständiga arbetsmiljöinventeringar. Uppfylls inte kraven riskerar man att jämte skolan ställas till svars för de skador som kan uppkomma på en ung människa som halkar, ramlar eller skär sig. Det börjar helt enkelt bli allt för besvärligt att ta emot elever.

Inget av det här vet moderaterna. Det är förhållanden som rör den så kallade verkligheten, sådant som inte syns på den politiska generalstabskartan. De flesta som går till ett arbete eller till en skola på dagarna suckar uppgivet åt förslaget. Det finns inte några praktikplatser, lika lite som det fanns några lärlingsplatser när den fixa idén var på varje politikerläpp. Det existerar ingen skyldighet att ta emot några praktikanter, bara en skyldighet för skolorna att fixa fram platserna. Centralstyrningens vanliga moment 22.

Jag kommer att tänka på riskbedömning. Förr i tiden betydde riskbedömning att man bedömde en risk för att undvika den. Numera innebär riskbedömning att man dokumenterar noggrant, gör checklistor och förteckningar så att man i händelse av en olycka kan friskriva sig från juridiskt ansvar. Vid sidan om detta arbetar man med riskeliminering snarare än faktisk riskbedömning.

risk resmi_0128Inget av det här förekom i Bangladesh. Lilla Resmi, två år, löpte som hon ville bland stentrappor, vattendammar, hundar, köksverktyg och vävstolar. Vid ett tillfälle gastade hon och ville följa med pappa Radja på motorcykel till bymarknaden. Mamma Popji lyfte resolut upp henne på sadeln bakom pappa, hon greppade tag i hans jacka och de försvann i ett dammoln. I Sverige hade sådana föräldrar omedelbart förlorat vårdnaden. En svensk tvååring hade för övrigt trillat av sadeln direkt.

risk mopedrep_0524För. Jag föreställer mig att en tvååring i Bangladesh är oerhört mycket mer kompetent än sin svenska motsvarighet när det kommer till sådant som motoriska färdigheter, företagsamhet och riskbedömning. De tvingas tidigare än svenska barn ta ansvar, utsätts för fler risker och även konsekvenserna av dem. Trots detta tycks inte avgjort många fler ”stryka med”. Bangladesh närmar sig snabbt den nordiska medellivslängden.

Det är således inte otänkbart att vår svenska riskelimineringsstrategi, med nollvisioner för alla tänkbara farligheter, börjar bli kontraproduktiv. När vi lotsar våra små genom barndomen försedda med hjälm, sele och sträng övervakning förlorar de kanske något på vägen. Omdömet, eller det sunda förnuftet. Och värre. När vi lotsar våra ungdomar genom gymnasiet utan att de ställs inför en enda kvalificerad utmaning eller riskbedömning, blir livet plötsligt fruktansvärt farligt den dag de lämnar skolan och ställs på egna ben.

Tänk om funktionen för olycksrisker ser ut så här:

riskbedömning

Det är inte en omöjlighet, kanske till och med rimligt. Då blir frågan om riskbedömningar kanske ett av de kvistigaste problemen vi som modernt samhälle har att hantera. Få människor förespråkar ju nonchalans och dumdristighet. Varje förolyckat barn väcker förtvivlan, krav på ansvar och åtgärder. Det är naturligt. Men om ingen nollvision någonsin kan förverkligas, ställs vi inför den nästan omänskligt svåra utmaningen att hitta den intrikata balanspunkt där våra förebyggande säkerhetsåtgärder befinner sig på en lagom = optimal nivå.

Read Full Post »

skatt_0727

”Här är friheten större och skatten lägre”, stod det på skylten vid Vellinges infart. Idag sägs det att den är nedplockad och borta. Man kan fråga sig varför. I Vellinge är skatten fortfarande lägre. Så, varför anser man plötsligt att inte friheten är större? Skatten sjunker ju, nästan som en sten. I grannkommunerna kan invånarna få betala så mycket som en tjuga mer, varje dag, i frihetsfientliga påbörder. Så varför är inte längre friheten större? Något jobbigt måste ha hänt i Vellinge.

Jag gör en artikelsökning och blir inte särskilt mycket klokare. Enligt kommundirektören Magnus Hedin vill man tvätta bort bilden av Vellinge som en ”snobbig och självupptagen kommun”. Framtidens bild av Vellinge ska vara ”mjukare och byggas kring värden som attraktivitet, kvalitet och upplevelser”. Jag begriper ingenting. Är inte själva tanken med rejäla skattesänkningar att de ska leda till just attraktivitet, kvalitet och upplevelser?

Mjölkmarknad_0107

Joacim Olsson från skattebetalarnas förening förklarar saken. Sänkt skatt, menar han, möjliggör för människor att skapa egen trygghet genom lite pengar på bankkontot. Men för Göran Greider och Jan Gillou är detta negativt laddat. Det ”minskar nämligen beroendet av stöd, bidrag och goda givare”. ”Det är därför skattesänkningarna är så hotfulla. De ger folket frihet, och friheten hotar dem som tidigare har beskurit den”, fortsätter Olsson. Okey.

Sådana som Greider och Gillou tycker alltså att frihet är fel och vill att den blir beskuren. Det tycker Joacim Olsson kan bevisas genom det faktum att välfärden är precis lika stor idag som den var innan regeringen sänkte skatter för drygt 100 miljarder med den enda skillnaden att vanligt folk har lite mer pengar kvar i plånboken. Det låter som trolleri elmätare_0840och är det kanske också, men man måste inte alltid räkna på allting, förvandla frihetliga idéer till grå matematik. Man kan välja låg skatt på samma sätt som man kan välja lågt pris när man handlar på Konsum.

Många medelklassfamiljer har idag en bruttoinkomst på 55000:- i månaden. De betalar då troligen en skatt på runt 17.500:-, massor av pengar som kunde gett guldkant åt ett eget självbestämmande. Kanske har familjen tre barn som genomgår vår 12-13-åriga skola. Skola kostar pengar, närmare bestämt  1 miljon kronor per barn, således 3 miljoner kronor för en trebarnsfamilj. Det blir 19.000:- per månad under dessa år. En tänkbar frihetsreform är att låta familjen betala skolavgifter på 19000:- per månad, istället för en skatt på 17500:-. Då vet man vad man får för pengarna och slipper grubbla över abstrakta summor som försvinner in i anonyma frihetsbegränsande verksamheter.

Nu hade antagligen Jan Gillou, på sitt förnumstiga sätt invänt att 19000:- i avgift är mer än 17.500:- i skatt. Inskränkt, kategoriskt och fantasilöst. Summan 19000:- är inte statisk. Den är påverkbar. Det är poängen med frihet.

Utbildning måste inte ske i små klasser, av välutbildade lärare, i moderna lokaler. En klass med 60 elever som undervisas av outbildade lärare i en industrilokal ger andra kostnader. Det här är saker som världens utvecklingsländer (jodå, även en och annan friskola) redan har upptäckt. Månadsavgiften för tre barns skola kan där sjunka till mindre än hälften, kanske så lite som 6000:- per månad. 6000:- är inte mer än 17.500:-. Det kan inte ens Jan Gillou påstå.

ny väg_0614

Säg exempelvis att man i Vellinge vill bygga 1 km motorväg. Då är det inte konstigare än att man ”salar”. Fembarnsfamiljen betalar en avgift på 5000:- och får fri tillgång till den här kilometern med motorväg. Eller, säg att man lägger ner en av de större myndigheterna, Skolverket. För de pengarna skulle faktiskt varenda svensk kommun kunna få 35 meter motorväg. Så tänker en fri entreprenör. Vellinge, sträck på er och sätt tillbaka skylten.


kommunalrådet_0420

Slutsats

Kanske är det så att man skäms i Vellinge för att man inte har nått målet. Det har man ju i Bangladesh. Vi besökte en dag kommunalrådet i Fukurhati, en kommun av Vellinges storlek. Kommunalrådet var mäkta stolt över att inte en enda invånare levererade ett öre i skatt. Gemensamma angelägenheter täcktes i stort sett av inflödet från centralmakten och visst bistånd. Resten sköttes informellt. Ett antal flinka karlar hade då vi besökte kommunhuset fått avbryta skylt_0394sina göromål på åkrarna för att helt ideellt bygga klart den nya byskolan. Kommunalrådets kontorsstol hade gått sönder sedan länge. Det gällde för honom att hitta stolens balanspunkt och sedan sitta blick stilla. Om han rörde sig for sitsen framåt och han föll i golvet. Varför jag nu nämner en så ovidkommande detalj. Förmodligen mitt koloniala tunnelseende…

Så, kanske har skylten inte plockats ner. Kanske har den bara fått sin rättmätiga plats, vid den leriga och övertrafikerade kostig som tillika är infart till Fukurhati, Saturia, Manikganj, Bangladesh.

bygge_0307

Read Full Post »

Arbetsmiljöverket har presenterat nya regler för hur barn och unga får arbeta. Det är en omfattande regelsamling. I samband med att reglerna trädde i kraft för ett par veckor sedan, passade moderaterna på att föreslå obligatorisk gymnasiepraktik för alla elever oavsett program. Lite som eld och vatten således. Är ni med?

risk2

Nej, kanske inte. Men jag ska förtydliga. Om ni minns förekom i tidningar och TV härom leden ett mindre drev mot olika gymnasieskolor vars elever saknade praktikplatser. Upphovet till skriverierna var kritik som framförts av den så kallade Skolinspektionen (ett då välkänt statligt verk med en medialt slagkraftig kommunikationsstrategi). Vid den tidpunkt då dessa indignationsdrypande skandaler kreverade i våra medier, smattrade bombmattan av improviserade skolreformer signerade Jan Björklund, som tätast över landets lärare och elever.  Bristen på praktikplatser dränktes snart av nya och större skolskandaler. En kvardröjande effekt var emellertid att en annan statlig myndighet väcktes ur sin slummer.

risk3Arbetmiljöverket hade avundsjukt följt den massmediala catwalk som Skolinspektionen tillskansat sig i media genom att arbeta enligt en dramaturgi byggd på ”spanska inkvisitionsprinciper”. De drog den logiskt kristallklara slutsatsen att vissa elevers avsaknad av praktikplatser ju innebar att andra faktiskt vistades på olika ställen ute i arbetslivet. I så fall förekom med stor sannolikhet verktyg, maskiner, kemikalier, höjder och andra farligheter i deras omedelbara närhet. Kanske förekom rent av diverse redskap i händerna på dessa ungdomar. Och hade de inte hört någonstans att det även i den gymnasiala skolmiljön förekom utrustade verkstäder ja, rent av fullt utrustade kök med sylvassa knivar och skållhet buljong? Inspektion. Basta!

Arbetsmiljöverket ägnade fjolåret åt sin Eriksgata genom svensk gymnasieskola. Succé? Knappast. Trots mängder av förelägganden blev det sällan mer än enspaltare i lokalpressen. Kanske tog den tilltagande lågkonjunkturen udden av det hela. Verket lyckades dock samla material till sin 32 sidor långa AFS 2012:3, om hur barn och unga får arbeta.

risk1Och nu möter arbetsmiljöverkets nya AFS, moderaternas förslag om gymnasiepraktik för alla elever. Ett intressant faktum är att det idag är ännu färre gymnasieelever som har praktikplats. Färre än vad som var fallet då skriverierna efter Skolinspektionens larm rasade som mest. Konjunktursvackan har säkert sin del i detta, men arbetsmiljöverkets aktiviteter kan ha förstärkt arbetsgivarnas tendens att dra öronen åt sig och vänligt men bestämt tacka nej till allt ansvar för minderårigas närvaro på sina arbetsplatser. Kraven på arbetsgivarna blir allt mer detaljerade och innebär, precis som i skolan, nya  dokumentationskrav, utbildningskrav och ständiga arbetsmiljöinventeringar. Uppfylls inte kraven riskerar man att jämte skolan ställas till svars för de skador som kan uppkomma på en ung människa som halkar, ramlar eller skär sig. Det börjar helt enkelt bli allt för besvärligt att ta emot elever.

Inget av det här vet moderaterna. Det är förhållanden som rör den så kallade verkligheten, sådant som inte syns på den politiska generalstabskartan. De flesta som går till ett arbete eller till en skola på dagarna suckar uppgivet åt förslaget. Det finns inte några praktikplatser, lika lite som det fanns några lärlingsplatser när den fixa idén var på varje politikerläpp. Det existerar ingen skyldighet att ta emot några praktikanter, bara en skyldighet för skolorna att fixa fram platserna. Centralstyrningens vanliga moment 22.

Jag kommer att tänka på riskbedömning. Förr i tiden betydde riskbedömning att man bedömde en risk för att undvika den. Numera innebär riskbedömning att man dokumenterar noggrant, gör checklistor och förteckningar så att man i händelse av en olycka kan friskriva sig från juridiskt ansvar. Vid sidan om detta arbetar man med riskeliminering snarare än faktisk riskbedömning.

risk resmi_0128Inget av det här förekom i Bangladesh. Lilla Resmi, två år, löpte som hon ville bland stentrappor, vattendammar, hundar, köksverktyg och vävstolar. Vid ett tillfälle gastade hon och ville följa med pappa Radja på motorcykel till bymarknaden. Mamma Popji lyfte resolut upp henne på sadeln bakom pappa, hon greppade tag i hans jacka och de försvann i ett dammoln. I Sverige hade sådana föräldrar omedelbart förlorat vårdnaden. En svensk tvååring hade för övrigt trillat av sadeln direkt.

risk mopedrep_0524För. Jag föreställer mig att en tvååring i Bangladesh är oerhört mycket mer kompetent än sin svenska motsvarighet när det kommer till sådant som motoriska färdigheter, företagsamhet och riskbedömning. De tvingas tidigare än svenska barn ta ansvar, utsätts för fler risker och även konsekvenserna av dem. Trots detta tycks inte avgjort många fler ”stryka med”. Bangladesh närmar sig snabbt den nordiska medellivslängden.

Det är således inte otänkbart att vår svenska riskelimineringsstrategi, med nollvisioner för alla tänkbara farligheter, börjar bli kontraproduktiv. När vi lotsar våra små genom barndomen försedda med hjälm, sele och sträng övervakning förlorar de kanske något på vägen. Omdömet, eller det sunda förnuftet. Och värre. När vi lotsar våra ungdomar genom gymnasiet utan att de ställs inför en enda kvalificerad utmaning eller riskbedömning, blir livet plötsligt fruktansvärt farligt den dag de lämnar skolan och ställs på egna ben.

Tänk om funktionen för olycksrisker ser ut så här:

riskbedömning

Det är inte en omöjlighet, kanske till och med rimligt. Då blir frågan om riskbedömningar kanske ett av de kvistigaste problemen vi som modernt samhälle har att hantera. Få människor förespråkar ju nonchalans och dumdristighet. Varje förolyckat barn väcker förtvivlan, krav på ansvar och åtgärder. Det är naturligt. Men om ingen nollvision någonsin kan förverkligas, ställs vi inför den nästan omänskligt svåra utmaningen att hitta den intrikata balanspunkt där våra förebyggande säkerhetsåtgärder befinner sig på en lagom = optimal nivå.

Read Full Post »

slumarea_0570

Bangladesh lessons III

Slummen är vacker. Den intensiva upplevelsen av det trasiga landskapets skönhet känns nästan förbjuden. Fattigdom ska inte vara estetisk, den är hemsk. Men ändå, när den matta solen skär genom megastadens dis och faller på de färgsorterade soporna och tusen tvättlinors kläder, som utropstecken mot åter tusen plåtskjuls dammgråa silhuetter, då mättas sinnesintrycken. Då framstår fattigdomen som en dyrbar skönhet.

Och alla ljud. Ett myller av djur och människor som tvingats allt för tätt tillsammans. Den gode iakttagaren kan ana tröttheten i många ansikten, men du möter levande människor och du hör deras skratt som överröstar den nakna misären. Det svåraste att vänja sig vid är stanken. Den sanitära misären ser eller hör du inte. Du känner stanken.

hundar_0112Fattigdom är ett relativt begrepp. Det är det senaste vi ska lära oss. Så vad begär vi? Döende människor, uppsvällda magar, ruttnande sår och benknotor mot hud utan fettlager? Jag hittar inte detta ens i slummen, i världens fattigaste land. Människor röker, bär kläder, talar i mobiltelefoner, ser glada ut. Borde man bli förbannad?

Nej, det finns någonting jag känner igen från mitt eget land, Sverige, 800 mil upp nordväst. Fattigdom är brist på resurser, men inget lyte. Svält är bara en av alla dess framträdelseformer. Fattigdom är livsomständigheter, ett oändligt antal ständigt pågående tragedier. Inte synliga för besökaren, den yttre iakttagaren, nyhetsreportern, den tillfälliga turisten, men förnimbara för sökaren, för den som tar sig in under huden.

pojke_1018Jag vet att i och mellan alla dessa skjul och hyddor frodas korruptionen, skapas tusen och åter tusen destruktiva beroenden, pågår övergreppen, våldet och människohandeln, kampen för att överleva. Men det sista som överger människan efter hoppet, är hennes värdighet. Du kan vara säker på att där det råder brist, frodas mörkrets krafter, men de frodas i det fördolda, långt från TV-reportagens strålkastare. Det sista som lämnar människan är hennes värdighet. Så i Dhaka, så i Baltimore, så i Malmö.

Bosse Kramsjö är klok. Han talar flytande Bangla och vet allt om Bangladesh. Han uppmärksammar oss på de många miljoner ”osynliga tjänsteandar” som gör ett samhälle möjligt i Bengalen. De osynliga tjänsteandarna är näringskedjans bas, är alla de händer, fötter och hjärnor som för några smulor utför de tunga arbeten som får jorden att snurra och gör vardagen enkel för de bättre lottade. Det är landets stora befolkning av outbildad arbetskraft som är hänvisade till lågbetalda och okvalificerade jobb inom tjänstesektorn. De är fattiga, fogliga, lojala, säger Yes Mr och Absolutely Mr.

Men någonting har hänt. Fattigaste, fattiga bland de osynliga tjänsteandarna börjar sätta sig på tvären. De börjar ställa krav, ifrågasätta och hävda sitt människovärde. Det händer i Bangladesh just nu. Och slumarea_0506det är bara början. Vi såg vinden svepa genom USA i det förra seklet.  Den hemsökte vårt land kort senare. Den följde i spåren av industrialisering, urbanisering, demokratisering, lönearbete, konsumism och modernisering. Den drabbade med full kraft det patriarkala feodalsystemets hierarkiska värdesystem. Auktoritet följde inte längre av position.

Auktoritet följer inte längre av position. Detta vet vi. Det var något gårdagens svenska politiker visste och anpassade sig till. Det är något dagens politiker redan har glömt. Det kollektiva minnet är kort, högst ett par generationer. Vår egen fattigdom är några böcker av Vilhelm Moberg och en folkkär musikal. Som om den aldrig existerat, inte kan existera.

Det är därför nackhåren reser sig när våra politiker börjar tala för fler lågavlönade jobb i en okvalificerad tjänstesektor. En baklängesrevolution! Gud, förlåt dem, ty de. . .

tork_0545

Auktoritet följer inte längre av position. Det är därför de senaste årens skolreformer kommer att misslyckas. Det är därför vi redan nu kan veta att en politik som bygger på låga löner i okvalificerade tjänstejobb, en de osynliga tjänsteandarnas politik, aldrig kommer att bli något mer än en from förhoppning hos dem som har, och vill ha mer. För ärligt talat, och låt oss nu vara konkreta. Vem i vårt land slum_0551på 2000-talet ska utföra dessa slavgöror? Var finns dessa fattiga, lojala och tjänstvilliga drop-outs från vår gymnasieskola som ska fylla denna dröm med innehåll? Hur ska dessa dyslektiska ADHD och ADD-diagnostiserade, WoW och facebookpräglade unga människor kuvas med mindre än en plågsamt utdragen social revolution? Vem vill eller ens orkar sedan passas upp av dem? Auktoritet följer inte längre med position. Låt det sjunka in.

Det är sent och läggdags hos mig. I Dhaka ljuder minareten och slummen vaknar till en ny dag. Hos oss vill vi inte se de smygande tecknen på en tilltagande förslumning. En tiggare, en förfallen fasad, ett trasigt tåg, inget att bråka om. Mer resurser till var och en, allt mindre till det som binder oss samman. Dhaka växer så det knakar. Textilfabrikerna knaprar jordbruksmark långt ut mot Manikganj och Ghorashal. Allt mer läggs på det som binder samman, det som måste fungera. Två folk i rörelse, mot framtida mål, från var sitt håll. Så småningom möts vi. Ingen vet vem som den dagen är beroende av vem.

slumcontainer_0558

tegel_0566

Read Full Post »

Bangladesh Lessons II

till jobbet dimma DSC_0430

Nattens dimma är något som knappt märks under våra första dagar i Bangladesh. Men för varje dygn kommer den med skymningen i allt tätare sjok. För varje gryning tvingas solen allt högre för att dess strålar dimma to market DSC_0194skall tränga igenom och svepa bort nattens tunga täcke av fukt. Den bengaliska vintern är på väg.

En tidig morgon kommer Mothiar halvspringande från byn in på gårdsplanen och gestikulerar upprört. I den täta dimman har två bussar frontalkrockat bara någon kilometer från byn. Bengaliska busschaufförer bryr sig föga om dimma. De fyller sina fordon med dyrbar last av textilarbetare, sätter gasen i botten och hoppas skingra dimman med sina bölande signalhorn. Döden på vägarna är vardagsmat och minst tre har satt livet till i denna kollision. Nyheten sprids med vindens fart och snart vet vi att släkt och närmaste grannskap klarade sig denna gång. Mothiar tänder sin morgoncigarett och bligar misstroget mot mangoträdens lövverk där nattens fukt nu droppar mot plåttaken nästan som ett stilla regn. Så här var män_0412det inte förr, säger han. Det blir mer för varje år. När jag var ung fanns det bara två årstider i Bangladesh, den blöta och den torra. Nu finns det tre, eller till och med fyra. Den blöta, den torra, den dimmiga, och kanske den stormiga. Visst minns jag dimmiga vinternätter, men bara några få. Inte alls på det här sättet.

Jag kan förstås inte veta, men det Mothiar beskriver låter som klimatförändringar. Dimman är vacker, men den beror på något och den lamslår landets kommunikationer. Det plan som i mitten av december ska ta oss från Dacca till Istanbul tar sig ut till startbanan, inte längre. Dimma.

Vår bild av Bangladesh är fattigdom och naturkatastrofer. Den måste korrigeras. I ett improviserat seminarium möter vi Qazi Farouk Ahmed, grundare av Proshika, en bengalisk organisation för fattigdomsbekämpning (through empowerment). Han är Qazi Farouk Ahmedgammal nog för att minnas både svälten, språkstriden, kriget och självständigheten. Han inskärper att de översvämningar som följer med monsunen inte är naturkatastrofer. De är guds gåva till Bangladesh, utan vilka landets bördiga jordar aldrig skulle kunna mätta sin stora befolkning. Men något har hänt med de stora livgivande floderna. På sin väg från Himalaya dräneras de av avverkningar i Nepal och fördämningar i Indien. Allt mer av dess fina sediment avsätts allt längre upp i landet och dess flöden stiger över alla breddar och söker sig nya oförutsägbara vägar. Men det är ett problem skapat av människan, uppströms.

Qazi minns ännu hur Henry Kissinger då Bangladesh utropade sin självständighet 1972 kallade landet för ”a basket-case, a country of blood, bankcollapses and deadly cyclons”. Belåtet kan han konstatera att landet, bara 40 år senare, har en teastore dimma DSC_0436medellivslängd och befolkningsutveckling av europeiskt snitt. Den bengaliska ekonomin expanderar snabbt samtidigt som USA resignerar och brottas med sitt budgetstup. Inte utan viss skadeglädje konstaterar Qazi att den senaste cyklonen fann sin väg in i bengaliska bukten 2007. Sedan dess tycks gud ha styrt om dem till den nya världen(!). Jag kan förstås inte veta, men det Qazi beskriver låter som klimatförändringar.

Åter i Skåne. Det är den femte januari och jag beskär äppleträd. Stegen sjunker ner en decimeter i marken, grenarna är sliriga och minsann börjar knopparna svälla en smula. Det är tio grader varmt. Vad jag hört firades nyår i Båstad i 13 graders värme. Jag kan förstås inte veta, men visst verkar det vara klimatförändringar. Å andra sidan, vad spelar det för roll om hundra år, eller är det då det spelar roll?

fältjobb dimma DSC_0279

Bilder: 1. Textilfabriksarbetare på väg en tidig morgon genom bananträdsallén till bussen, 2. På väg över fälten till marknaden, 3. Mothiar och hans vänner en tidig morgon, 4. Qazi Farouk Ahmed, 5. Morgonsamling i byns tea-store, 6. Arbetet på fälten börjar i mörkret redan strax efter fem på morgonen. 

Read Full Post »

Gemenskap är ett grundläggande mänskligt behov. Alla behöver vi ingå i ett socialt sammanhang för att må bra. I dagens Malmö är vi många som lever utan detta. Därför är det viktigt att det i Malmö finns ställen som möter kirseberg1våra behov – som hjälper oss att bryta vårt utanförskap och vår isolering. Träffpunkten Hörnan är ett sådant ställe.

Träffpunkten Hörnan är en verksamhet för vuxna där alla är välkomna oavsett bakgrund eller nuvarande social situation. De enda reglerna som gäller här är ömsesidig respekt och att man är nykter när man befinner sig i lokalen. Hörnan har funnits på Kirsebergs Torg i 20 år och är unik i sitt slag. I Malmö finns fler mötesplatser, men alla dessa är begränsade till en viss grupp människor, t ex ”psykiskt funktionshindrade” eller ”missbrukare”. Hörnan är en mötesplats som är öppen för alla – med det vill verksamheten stå som motvikt till samhällets tendens att dela upp människor i fack.

Malmö är en fantastisk stad. Träffpunkten Hörnan har i två decennier varit ett socialt smörjmedel som med lite växelpengar ur kommunens skattekista har bidragit till en dramatiskt höjd livskvalitet för många invånare. Mesta mervärdet har Hörnan sannolikt gett de av våra vänner som av olika anledningar har dragit människolivets nitlotter. De små helande och läkande DSC_0567underverk som, genom gemenskapandets kraft, ägt rum på Träffpunkten Hörnan, kan inte räknas i skattepengar. Men nog handlar mervärdet om oändligt mycket mer än växelpengar? Kring varje enskild medborgare som tappar fotfästet, uppstår en kostnad som motsvarar driften av hela Träffpunkten Hörnan, eller mer. Kan någon anno 2012, i världens rikaste land,ens tänka tanken att förneka oss denna grundläggande och ytterst lönsamma samhällsservice?

Stadsdelsfullmäktige i Kirseberg beslutade på onsdagskvällen (skånskan 2012-10-24) att avveckla sitt engagemang i träffpunkten Hörnan…Beslutet, som fattades av majoritetspartierna S, MP och V, innebär att stadsdelen sparar 1,2 miljoner kronor i personalkostnader. – Vi är väldigt, väldigt ledsna över det här. Men så är verkligheten, säger Gunilla Bengtsson (S), vice ordförande i fullmäktige… Vi har inga pengar, säger Gunilla Bengtsson.

Gunilla är här inte helt sanningsenlig. Givetvis handlar det om prioriteringar. Beloppet 1,2 miljoner kan inte av någon med intellektet i behåll betraktas som annat än välinvesterade felräkningspengar i en kommun som glatt hostar upp miljarder i mindre lönsamma sammanhang.

Malmös nya konsert-, kongress- och hotellanläggning i Neptuniparken byggs av danska arkitekter och Skanska. Kostnad: 1,4 miljarder kronor. Anläggningen kan stå klar årsskiftet 2013–2014 (sydsvenskan 2010-07-01). Det intressanta för oss är att det blir en mötesplats…säger jurymedlemmen och oppositionsrådet Anja Sonesson (M).

Kan man ställa Träffpunkten Hörnan mot en konsert- och konferensanläggning i Neptuniparken? Jag vet inte. Vad hade Jesus föreslagit i sitt julevangelium? Hur tänker våra, ur arbetarrörelsen sprungna politiker? Vi har inte råd med den knappa promille av vårt kongresscenter som Hörnan kostar?

För,

vi bygger avstånd mellan människor. Vi bygger anonymitet och ensamhet. Vi bereder mark för den isolerade människan, den anonyma tillvaron på internet, för näthoten, de desperata eruptionerna av osorterad vanmakt. Vi bygger misstro och missmod, vi krattar manegén för de blankpolerade stövlar som trampar otåligt i väntan på den civiliserade världens sista världsnyhet. Vi tänker ta kostnaden för detta. Det känns viktigt, men fråga oss inte varför.

DSC_0645Jorden gick inte under. Det är alltid en tröst. Vi skriver snart 2013. Rättvisan sitter i amygdala. Vem opererar bort den på allt fler av oss från klotets karga norr? Jag har vistats en månad i Bangladesh, och amygdala fanns intakt på mina nyvunna vänner där. För dem var jag ”blatte”, avvikande, främmande, men alltid varmt välkomnad, uppskattad, överallt, alltid. Nej, det handlade inte om pengar eller europeisk överhöghet. Det var denna starka ”vi”-känslan som kan gälla mellan människor, mellan allt levande.

Tage Danielsson lyckades förmedla denna djupt hoppingivande och humanistiska känsla. Han uppenbarade sig precis i det korta historiska vacuum, som gav åtminstone en del av oss nordbor lite andhämtning i form av en tro på solidaritet, jämlikhet och en rättvis världsordning. De flesta mår bra av sådant, den för utvecklingen framåt, men den är sällsynt, egendomligt nog sällsynt.

Så här börjar sagan om Karl-Bertil Jonsson:

”Det var en gång en jul för länge sedan, då man ännu kunde se fattiga människor gå omkring på gatorna. På den tiden var det ingen skam att vara fattig, så trashankar och avsigkomna stackare behövde inte hålla sig borta ur folks åsyn utan strövade fritt omkring.
När den här julen som sagan handlar om närmade sig blev det som vanligt ett bakande och korvstoppande, ett fejande och putsande, ett stöpande och köpande, ett rumsterande och paketerande och ett vansinnigt uppsving i affärsverksamheten som gjorde att de rika knösarna till affärsmän blev ännu rikare och de fattiga satarna till kunder ännu fattigare.”

Du hör den åter i dag när det är julafton. Han tillhör vårt svenska kulturarv, i det som nu kallas PK-media. Planetarisk Kosmopolit? God Jul.

DSC_0050

Read Full Post »

Older Posts »