Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘barolo’

lampa

Detta år bröt vi mot traditionen. Den österlenska konstrundan med Kivik som nav övergavs och blev Skånes motsatta hörn, Bjäre. Vadmalsklädda avantgardister i utkylda fähus byttes mot sobra minimalister i vitmenade studios. Tjocka lager av olja byttes mot tunna legeringar i titan. En inre kraft styr oss hemåt på ringlande vägar genom glesa bokbestånd och otaliga golfbanor. I brist på Fridens vedugnsbakade pizzor, en improviserad pic-nic vid en studio garnerad med silverinfattade stenar för femsiffriga belopp. Himlen är blå. Vi klagar inte, äter överblivet påskbord direkt ur plastlådorna. I glaset, en skvätt välluftat Brunello.    

Det är i stunder som denna man funderar över vinet. För ett par år sedan påstod jag att i ”…vårt nordiska och årstidsbundna klimat hör de kraftfulla rödvinerna till höst och vinter. De förknippas med koftan, brasan och de levande ljusen. Om denna påsk hade varit ”normal”, hade ett glas Brunello känts malplacerat då man längtar efter det lätta och friska. Så här års kommer försäljningen av roséviner i gång. Vita viner, även de tyngre, märks mer. De röda vinerna får träda tillbaka, men måste det vara så? Finns inte det lätta friska rödvinet?”

bordRedan då sökte jag svaret i Italien och uppmärksammade naturligtvis deras sparkling rödvin, Spumante. Dessa lyser i stort med sin frånvaro på vårt svenska systembolag, men finns då och då i beställningssortimentet. I skrivande stund finner jag:

Brachetto d´Acqui Dolce, Nr 77035, 167:-

Nu har jag inte provat denna, men beskrivning och dess ursprung i Piemonte säger mig att det inte är någon sorttypisk så kallad Lambrusco. Snarare är den nog svår att skilja från ett ordinärt rosé. De sorttypiska representanterna kommer oftast från Emilia-Romagna och utgår från en verklig rödvinskaraktär. För den som orkar söka vid sidan av systembolagets utbud finns naturligtvis en uppsjö av mer dryckesvärda Lambrusco-viner. Exempelvis har La Battagliola (2011) fått positiva omdömen. Med tanke på Spumante-kulturens fäste i Milano bör det även i det Lombardiska utbudet av viner på Oltrepó Pavese Rosso (Bonarda med Barbera, Uva Rara och Ughetta) finnas en uppsjö av spännande producenter att pröva. De röda vinerna här kan ofta fås som antingen stilla, eller som pärlande (frizzante).

Det lätta och friska bör dock också kunna sökas hos ett ungt, stilla rött vin. När jag för ett par år sedan grubblade över dessa ting gick mina tankar till druvan Nebbiolo, den som gjort de komplexa och långlagrade Barolovinerna berömda. Vi befinner oss alltså åter i Piemonte och jag föreslog att vinerna med samlingsnamnet Langhe skulle kunna vara en kandidat. Sedan dess har jag mognat som människa och vågat tänka ett stycke utanför den strama och tanninstinna elegans som kännetecknar det nordligaste av Italien. Då avfärdade jag lättvindigt de sydligare delarna som soldränkta och fruktmättade, vilket inte måste stämma. Så här två år senare är jag övertygad om att sommarens rödvin produceras av belgaren Frank Cornelissen ända nere på Sicilien. I branterna högt upp på Etnas norra sluttningar skördar han sina druvor från ett antal ekologiskt hållna vingårdar. Resultatet är ett sortiment naturviner som i stil och smak inte liknar något annat.

vinMunJebel® Rosso “classico”, privatimport, ca  200:-

Liknar i smak och struktur ett okomplicerat bordsvin så som de gärna förekommer i anslutning till mindre gårdar på den italienska landsbygden. Druvan är ”Nerello Mascalese” med druvor insamlade från flera olika vingårdar. Resultatet är ett friskt, balanserat och lättdrucket rödvin med lätt fruktighet, mineraldoft och spännande jordsmaker.

Även Cornelissens tyngre viner, som,

MunJebel® Rosso Vigne Alte, privatimport, ca 500:-

…bjuder på en sval lätthet jämfört med de bourgogneviner de annars enkelt kan associeras med.

Frank Cornelissen är långt ifrån ensam om att göra spännande viner på Etnas nordsluttning. En lång rad vinmakare, med druvan ”Nerello Mascalese” som gemensam  nämnare, åstadkommer en uppsjö av trevliga viner som sällan finner sin väg till vårt svenska systembolag. En mer traditionell representant för den geografiska sorttyp Cornelissen verkar i är Salvo Foti,

Vinupetra-I Vigneri, privatimport, ca 400:-

Det visar genom sin strama lätthet och de påfallande mineraltonerna sitt geografiska, eller terroariella , släktskap med Cornelissen.

Och så här kan man fortsätta grubbla utan att upptäcka hur kameran blir liggande kvar på en sten när vi reser oss för att fara hemåt. Jag hämtar den ett par veckor senare. Till och med bilderna på dess minneskort finns kvar, men det dröjer ännu innan dimbankarna åter rullar in och Kung Bore knackar på dörren. Då längtar man åter efter koftan och gungstolen, att tända brasan och sniffa på någon fyllig Rioja från 2001 eller däromkring.

laggård

Annonser

Read Full Post »

En pikant omständighet som bloggägare är att man kan läsa med vilka sökbegrepp folk hittar till ens sida. Jag måste säga att det är en läsning som inte upphör att förvåna. Idag har någon sökt på ”blanda amarone med barolo”!!!??? Hmmm, jo visst kan man, men i så fall, varför?

Nej, det är givetvis en utomordentligt dålig idé. Blandningen är totalt poänglös. Bägge har ungefär samma alkoholstyrka, är ett konstverk var för sig, men blandade, nej. Man kan blanda Amarone med Valium, men då är inte syftet att njuta av Amarone. Man kan blanda Rémy Martin med Barolo, men man borde då hellre uppsöka någon jourhavande psykolog. Amarone med Barolo, suck.

Man kan blanda Beethovens 9:onde symfoni med Mozarts 25:e, jo hejsan, man får en kakafoni.

Man kan blanda lasagne med sushi, visst, men varför?

Amarone frambringas i ett område söder om Verona. Druvan är i huvudsak Corvina. Det speciella med själva metoden är att druvan får torka till russin innan själva jäsningen på fat inleds. Resultatet blir ett starkt, fylligt vin av det slag som annars mest förknippas med varma områden som driver vinets sockerhalt och alkoholstyrka, t.ex Californiens zinfandelviner (Italiens Primitivo). Men, jag har testat. Tre månader på Zinfandel, sedan längtar man efter Amarones alla nyanser. Det är som att leva lika länge på pulverkaffe för att sedan åter få en kopp färskmalet och nybryggt.

Barolo är Italiens röda Champagne. Framställt ur mager jord och kargt klimat. Vinet är kärvt, men har enorm kraft och kan ligga i många år medan tusen smaker mognar. Druvan i sig, Nebbiolo, är lika ointressant som färska oliver direkt från trädet.

Jag följer sökordarens tankegång och funderar på om denne tänker sig ett spetsigt, lyxigt och svindyrt Ripasso? Ripasso åstadkoms som bekant genom att blanda Valpolicella med mesk efter Amaronejäsning. Men, nej, dålig idé. Ripasso är aldrig bättre än Amarone, Ripasso kräver jäsning , Ripasso är alltså inte en blandning. Ripasso är inte en grogg. Och Amarone / Barolo blir ingen grogg.

Ni som har det ena eller det andra har hundratals år av förfinade metoder i er hand. Det kräver varsamhet. Det behövs inte mycket för att smakerna i flaskan ska förstöras. Jag har flera gånger tagit med fina Amarone till torpet vintertid. Nedkylningen till några få plusgrader är nog för att tusen smaker ska förvandlas till rödtjut. Så är det. Var rädda om era konstverk.

Read Full Post »