Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bibeln’

bd3

I ett av det nya testamentets mest kända partier berättar Jesus om den barmhärtige *samariten (Lukas 10:25-37). En man ligger mörbultad vid vägen efter ett överfall. En präst går förbi utan att ingripa, likaså en levit. En samarit förbarmar sig över honom, rengör hans sår och sörjer för hans omvårdnad på ett närliggande värdshus. Vi kan inte veta hur berättelsen togs emot av sin samtid. Vad vi däremot med säkerhet kan veta är att berättelsen, om den berättats år 2016, hade kölhalats på twitter, facebook och i vad som kallas alternativa medier. Den hade antagligen också fått sina fiskar varma av ett antal borgerligt sinnade ledarskribenter. 2016 är året då godhet blir ett skällsord och jag för första gången ser begrepp som godhetsondska.

Logiken enligt den godhetskritik som präglat det gångna året tycks vara att prästen och leviten handlade rationellt medan samariten agerade naivt eller i egenintresse. Samariten kompenserade för ett ansvar som borde tillfalla våra institutioner, polis och sjukvård. Värre, han gjorde det bara för att framstå som lite bättre och godare än sin omgivning. Berättelsens sensmoral ”du skall älska din nästa så som dig själv” tycks i samtiden ha ersatts av en misantropisk utsaga, ”du skall förakta din nästa så som dig själv”.

bd4I den allmänt spridda versionen av bibelns berättelse om den barmhärtige samariten, har intrigen förlorat det mesta av sin ursprungliga radikala spänst. Svenska skolor har i generationer traderat en version där samariter har framställts som synonymt med ”goda människor”. Så var det sannerligen inte i den geopolitiska kontext där Jesus rörde sig. Staden Samaria, belägen mellan Jerusalem och Nasaret, var det äldre Israels huvudstad fram till 700-talet f.Kr. När assyrierna intog staden år 722 f.Kr., deporterades en stor del av den israeliska befolkningen och ersattes av ett tvångsförvisat blandfolk från olika lydstater. Ur denna smältdegel växte det med tiden fram en samaritisk nationalidentitet.

Söder om Samaria låg Jerusalem, huvudstad i Juda, judarnas land. De möttes av samma öde som israelerna gjort några decennier tidigare. Babylonierna deporterade judarna till Babylonien för tvångsarbete, men lät dem så småningom återvända till sitt Juda. När dessa skulle återuppbygga sin helgedom, krävde samariterna i norr att få delta i byggandet och dela tempel eftersom deras religioner trots allt utgick från samma urkund. Judarna sade nej tack till detta ”erbjudande” och samariterna byggde istället sitt eget tempel på berget Gerissim. Den dåliga grannsämjan fördjupades därefter och övergick i öppen fiendeskap då samariternas tempel bombades till aska år 129 f.Kr.

Jesus berättelse om samariten måste förstås mot denna geopolitiska bakgrund. För det judiska folket var samarit ett skällsord, antagligen mer pejorativt än vad tattare varit i svensk tradition. En judisk präst ansågs som i princip bd1oantastligt ärbar, likaså leviterna, härstammandes i nedstigande led från Moses. Jesus berättelse utmanande vid sin tid de allmänna föreställningarna på ett grundläggande plan, egentligen på samma sätt som vi idag utmanas om någon vill framhålla godheten hos en invandrad radikal muslim, ställt mot något helyllesvenskt.

Du skall älska din nästa så som dig själv, varför förkastas denna enkla livsregel år 2016 e. Kr? Jag kan inte föreställa mig att de som engagerar sig i anti-godhetskampen föredrar genuin ondska. Snarare bör det föresväva dem att den godhet de möter inte är äkta. De menar kanske att den som ger en skärv till tiggaren på gatan egentligen drivs av uppblåst självgodhet. Jesus är för övrigt inne på liknande tankegångar. I sina tirader om den fattiga änkan och kollekten säger han, -Denna stackars änka har gett mer än alla de andra tillsammans (Lukas 21:1-4). Jesus drar dock andra slutsatser än dagens anti-godhetskämpar. Han väljer tilliten och menar att vi måste förvänta oss godheten. Därmed är han beredd att ta en risk, risken att bli bedragen och bd5besviken. Dagens anti-godhetskämpar arbetar med riskminimering genom misstro. Förvänta dig inget av din nästa, så förväntar sig heller inte din nästa något av dig. Denna livshållning gör världen till en ödsligare plats, men gör dess orättvisor, dess ofullkomlighet och vår egen oförmåga att bidra, enklare att uthärda. Intuitionen, vårt överjag, säger oss emellertid att det är moraliskt förkastligt att tänka så. Arketypen för vad som utgör den goda medborgaren, finns nedlagt i vårt DNA, i vårt kollektiva medvetande och utgör den givna dramaturgin i varje kulturyttring vi tar del av, inte minst kring juletid. Därför etableras det i den anti-goda gemenskapen ett strängt negativt grupptryck, där medlemmarna försöker överträffa varandra i plumphet och rå jargong. Anti-godhetsapostlar kräver ständig och ömsesidig bekräftelse för att uthärda. Anständighetens gränser flyttas allt längre från det goda och medkännande, allt närmare den rena ondskan och barbariet. Där rädsla, misstro och hat utgör livsluften, blir godheten ett dödligt hot. Om allt detta handlar berättelsen om den barmhärtige samariten.

Från 300-talet f.Kr. och fram tills idag har det Samaritiska folket successivt uppgått i olika kulturella och nationella gemenskaper. Idag återstår bara ungefär 700 individer som identifierar sig som Samariter. De flesta av dem bor i staden Nablus på den ockuperade västbanken, vid berget Gerissims fot.

 

God Jul.

bd2

*I den senaste bibelöversättningen omskrivs samariter som samarier.

Read Full Post »