Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘#björklundsskola’

stig_0243

Jag gillar inte att vara reaktiv. Ändå blir mina bloggtexter ofta just reaktiva, i synnerhet de som handlar om skolan. På min blogg finner jag 69 texter som avhandlar skolan ur olika synvinklar. 58 av dessa har en mer eller mindre negativ approach. Av dessa riktar den absoluta huvuddelen kritik mot nuvarande utbildningsminister Jan Björklund eller mot någon av alla hans reformer. Av de återstående 11 texterna är 9 av historisk eller kunskapsteoretisk karaktär. Bara två av 69 kan karakteriseras som genuint positiva. Typiskt nog har dessa två ett tydligt elevfokus.

Är det bra att placera sig själv i ett så entydigt gnällfack? Spontant anser nog de flesta att det inte är det och jag kan för egen del med viss avund följa de nätkolleger som i det oändliga kan spruta ur sig entusiastiska texter om allt från ”flippade klassrum” till fantastiskt genomtänkta IKT-satsningar. Men jag är inte där, mentalt. Mellan mig och mina texter lägger sig ett filter av skavande irritation över sakernas tillstånd i dagens skolsverige. Varför?

Den ytliga förklaringen avfärdar mig som inskriven i en kritisk diskurs som hämtar sitt syre ur att peka på brister, felaktigheter och missförhållanden i sin omgivning. För den kritiskt drivne blir koncensus svårt och hotfullt. Detta dock i en ytlig betraktelse som inte skiljer på kritisk teori och ren opportunism. På ett djupare plan sysslar den kritiske teoretikern med att peka på maktrelationer och intressekonflikter. Hos den utpräglade anhängaren av anka_0032dialektik finns till och med en övertygelse om att det är själva konflikterna som är utvecklingens primus motor. Till dessa senare hör inte jag.

Men visst, jag är uppväxt under 70-talet och har, så att säga, fått samhällskritiken med modersmjölken.

Man skulle kunna tro att jag vantrivs som professionellt verkande i skolans värld sedan mer än 20 år. Jo, jag kommer genast på en hel del som irriterar mig och får anstränga mig för att komma på vad som är bra och värt att sträva vidare för. Men det är en nyttig tankeövning. Vad tycker jag är bra?

När jag tänker efter är de dagar då jag helt kan ägna mig åt skolans huvuduppdrag få, men fantastiskt roliga. Det är dagar där jag möter elever och kollegor i kreativ verksamhet, direkt kopplat till skolans lärande uppdrag eller kopplat till utveckling av detta uppdrag. Detta är sammanhang som bärs upp av vad professor Aaron Antonovsky döpte till KASAM, Känsla Av Sammanhang. I Antonovskys terminologi handlar det om sammanhang som kännetecknas av att de är Begripliga, Hanterbara och Meningsfulla.  Allt arbete som ligger inom ramen för själva kunskapandet och lärprocesserna är nästan bara intresseväckande. Att organisera lärandet i meningsfull skolverksamhet är inspirerande och utmanande. Den värdegrund som framträder i skolans läroplaner är också lätt att bära. Det övergripande målet, att låta varje elev utvecklas så långt som möjligt känns näst intill som en självklar utgångspunkt för arbetet. Så vad är problemet? Varför hamnar jag i det kritiska diket?

strand_0043Låt oss backa till det övergripande målet. Frasen, att låta ”varje elev utvecklas så långt som möjligt…”, har sedan några år försetts med ett litet korrektur, ”…enligt målen”. Det lilla tillägget kan tyckas just litet, men implicerar (tydligen) en exakt definition av vilka mål det är som gäller. I namn av det lilla tillägget fråntas skolenheten mycket av sin autonomi då det gäller vad som ska läras ut och hur detta ska ske. ”…Enligt målen” legitimerar en väldig överbyggnad som detaljreglerar, granskar och utvärderar skolans arbete. Varje avvikelse från fastställt mål betraktas som ett misslyckande i skolans arbete och trumpetas programmatiskt ut i det offentliga rummet. Skolan svartmålas, med de bekant redundanta effekterna som följd. Denna agenda har många namn; New Public Managment, kunskapsskola, förstatligande, mål- och resultatstyrning, ordning och reda… Vad som i grunden döljer sig bakom orden är gammal hierarkiskt ordnad regelstyrning av 1800-talsmodell. Detta sätt att organisera en modern lärandeorganisation anser jag är förödande. En modern lärandeorganisation behöver luft och ljus. Därför vantrivs jag.

Vissa har helt uppenbart förmågan att bortse från allt detta och ”flippar” obekymrat sina klassrum. Den nationella agendan får någon annan sköta. Här spelar kanske personligheten in. Allas vår vardag påverkas av skolpolitiken, men vi reagerar olika och anpassar oss i varierande grad. Där jag ser maktutövning och en agenda ser andra ”bara” en skolinspektion, ett ”ding an sich” att förhålla sig till. Så olika kan det vara.

Flera har påpekat att ett konstruktivt alternativ till att rikta kritik mot hopplösa skolreformer skulle kunna vara att peka ut alternativen. Varför gör jag inte det?

Jag har grubblat en del över det och tror att det beror på att ”alternativen” redan existerar. ”It´s a question of release”, som Andy Hargreaves har uttryckt det. Frånvaron av kontroll och misstro kan ge plats för tillit, liksom frånvaron av negativa förväntningar ger plats för positiva. Eller som när det gäller exempelvis förstelärartjänsterna, frånvaron av incitament för konkurrens kan skapa samarbete.

vin avslutningLåt mig förklara; Skolan genomgår sen ett antal år en stor mängd politiskt initierade förändringar. Det går knappt en vecka utan nya förslag eller reformer. Helheten kan te sig förvirrande och det jag sysslar med, att såga i stort sett alla förslag som kommer kan te sig opportunt och motvalls. Man kan ju inte vara emot allt? Tja, det jag ser är en lång rad förslag som skriver in sig i samma och helt dominerande diskurs, vi kan kalla den ”kunskapsskolan”. Kunskapsskolan äger problemformuleringsinitiativet och är alltings måttstock. Det märkliga är att kunskapsskolan även lägger sig över läroplanernas lovvärda idéer om vad vår skola kan och skall vara. Visionen har formulerats i våra läroplaner allt sedan tidigt 60-tal och har med lättare revideringar förblivit sig tämligen lika genom decennierna. Läroplanerna som är tänkta att utgöra skolsystemets bottenplatta förvandlas enligt denna ordning till ett slags egendomligt annex. ”Demokratiska arbetsformer” blir enligt denna logik något som definieras av Skolinspektionen och sedan kommenderas fram. Jag tänker på George Orwell. ”Tvång är frihet”. Den som i en helt dominerande diskurs försöker föra fram en annan blir sällan förstådd eller lyssnad på. För ett så tufft uppdrag krävs en ordentlig plattform. Eller måste tiden ”mogna”. Mina resurser räcker bara till att invänta det senare.

Mot bakgrund av ovanstående blir väl få förvånade då jag väljer att avfärda även det nya skolforskningsinstitutet. Institutets tilltänkte chef Per Thullberg förklarar med önskvärd tydlighet att forskningen kommer att vara tillämpad och kretsa kring verksamhetsnära metodfrågor med anknytning till klassrummet. Vi skulle kunna tillägga ”…enligt målen”, således ett förprogrammerat skolforskningsinstitut på jättens ena axel.

skylt
Ja, jag är negativ. Någon kanske måste vara det också? Så länge…

Read Full Post »

Återpublicerar här åter, men oavkortat, Jan Björklunds skolmanifest från 1996, en påtaglig visualisering av en blivande skolministers skolvision och det ”inbyggda” misslyckandet som följer därav:

”Var fjärde 16-åring saknar i dag grundläggande färdigheter i svenska språket. Det visar att den socialdemokratiska flumskolan har misslyckats. Nu måste vi satsa på att lära eleverna läsa, skriva och hantera datorer i stället för att slå vakt om ämnen som textilslöjd och hemkunskap.

Samtidigt måste undervisningen individualiseras. De elever som behöver mer tid ska få det, medan de snabbare bör få möjlighet att fördjupa sig.

Häromdagen slog språkinstitutionerna vid universiteten larm: de blivande grundskollärarna har inte tillräcklig kompetens i svenska. Enligt läsforskaren Bo Sundblad* har var fjärde sextonårig gymnasist inte  tillräckligt god läsförståelse för att tillgodogöra sig den lättlästa tidningen Metro.

Larmrapporterna duggar numera tätt om kunskapsbristerna i den svenska grundskolan. En annan läsforskare, Birgitta Allard, lät 1995 flera hundra genomsnittliga elever på teoretiska gymnasielinjer skriva var sin  uppsats. Resultatet måste betraktas som skrämmande. Två elever av tre på gymnasiet uppfyller endast mellanstadiets krav i förmåga att använda sig av svenska språket. Var femte elev hanterar sitt modersmål som en åttaåring på lågstadiet.

Samtidigt varnar många gymnasielärare för att gymnasiereformen resulterar i ökad utslagning. De tidigare yrkesinriktade tvååriga utbildningarna har förlängts med ett tredje teoretiskt år. Detta resulterar just nu i att  fler elever än någonsin slås ut från gymnasiet.

Många debattörer hävdar att det redan nu är dags att riva upp gymnasiereformen och att de praktiska linjerna utan teori var bättre för en stor del av eleverna. Jag tror i och för sig att det finns en del önskvärda förändringar kvar att genomföra på gymnasiet. Ändå drar många debattörer fel slutsats. Även ett begränsat teoriblock på ett yrkesinriktat gymnasieprogram skapar utslagning om en fjärdedel av eleverna inte ens kan läsa när de kommer från grundskolan. Men är det då gymnasiet det är fel på? Det vore mer logiskt att söka felet i andra änden.

Den allmänna folkskolan infördes i Sverige 1842. Den viktigaste jämlikhetsskapande faktorn var att alla skulle kunna läsa, skriva och räkna. Motiven för utbyggnaden av den obligatoriska skolan fram till den nioåriga grundskolan 1962 var egentligen hela tiden desamma. Kunskap åt alla var en förutsättning för ekonomisk utveckling, för demokrati och för jämlikhet.

Men så hände något avgörande. I 1969 års läroplan (Lgr 69), som togs fram av dåvarande utbildningsministern Palme, skiftades perspektivet. Tidigare hade kunskap setts som en förutsättning för jämlikhet. Nu kom jämlikhetsmålet att överordnas kunskapen. Det blev viktigare att alla
barn läste samma stoff, i samma takt under lika lång tid än vad de faktiskt lärde sig. Vi fick flumskolan.

Avsikten var att skapa jämlikhet. I själva verket skapades en skola som inte tillfredsställde någon. De snabba eleverna fick inte stimulans. De svaga eleverna sackade efter och tappade till slut fotfästet. Vi fick en skola med minst lika hög utslagning som tidigare skolsystem.Två stora läroplansrevisioner har ägt rum sedan 1969, Lgr 80 och Lpo 94. Det är dock trist att konstatera att många av nackdelarna i 70-talets flumskola trots detta lever kvar och varje år resulterar i att nya ungdomar slås ut.

Hur klarar sig en person som aldrig lärt sig läsa? De 20-30 procent som aldrig ens lär sig förstå texterna i tidningen Metro är naturligtvis de som oftast drar det kortaste strået även senare i livet. Ingen social reform kan vara viktigare än att se till att alla lär sig läsa och skriva.

Hela utgångspunkten för att i dag komma till rätta med skolans problem är att erkänna att olika barn har olika förutsättningar. En del lär sig vissa moment mycket snabbt. Andra behöver längre tid. I själva verket är tiden, vid sidan av läraren, den kanske allra mest avgörande inlärningsfaktorn.

Jämför med en körkortselev. Vissa klarar uppkörningen efter 8 lektioner. Andra kan behöva 25. Men när körkortet är taget uppfyller alla en godtagbar nivå. Om körkortsutbildningen skulle fungera som grundskolan  skulle alla elever ta exakt lika många lektioner och därefter få körkort, oberoende av körskicklighet.

För kvaliteten i hela utbildningsväsendet, och därmed ytterst för Sveriges framtid som tillväxt- och välfärdsnation, är det av helt avgörande betydelse att kvaliteten i den obligatoriska grundskolan höjs kraftigt när det gäller basfärdigheter.

För det första är det nödvändigt att totalt öka undervisningstiden. Ett tionde skolår med skolstart vid sex års ålder ger ett nödvändigt tillskott. Denna ökade tid skall inte, som vid tidigare förlängningar av skolplikten, fyllas ut med nya ämnen. Tvärtom skall den ökade tiden användas för att bättre befästa de basfärdigheter som skolan i dag inte lyckas med.

De pedagogiska inslagen i förskolan måste ytterligare förstärkas. Frågan som bör sysselsätta utbildningspolitikerna är hur den svenska barnomsorgen kan utvecklas till en förskola som, inom lekens och  förskolepedagogikens ram, bättre än i dag tar tillvara barnens inneboende lust att lära i förskoleåldern.

För det andra måste utrymmet för moment som traditionellt tillhört ämnet svenska öka kraftigt. I en alltför bortglömd rapport från 1981 visar professor Urban Dahllöf hur svenskämnet successivt tryckts undan i skolan. I själva verket läste en elev för 100 år sedan mer svenska i den tidens sexåriga folkskola än vad dagens elever hinner med på nio år! Skolan förlängdes ju faktiskt till nio år för att ge arbetarklassens barn mer utbildning i de teoretiska ämnen som gav tillträde till högre utbildningar och en bättre bas att stå på i livet. Men tidsvinsten med ett sjunde skolår under mellankrigstiden och årskurs åtta och nio genom 1962 års grundskolereform motverkades av en kraftig minskning av antalet undervisningsdagar per år, färre undervisningstimmar per dag och minskad läxläsning. Den totala effekten blev att såväl svenskans som orienteringsämnenas tidsutrymme minskades samtidigt som övningsämnen, tillvalsämnen och fritt valt arbete ökades.

Dessutom har vi i dag en växande andel elever med invandrarbakgrund som ofta inte får träning i svenska i hemmet eller ens med sina kamrater. För deras integration i samhället är det helt nödvändigt att mer än i dag prioritera undervisningen i det svenska språket.

Det hävdas att övningsämnena utvecklar andra delar av barnens begåvning och att de därmed också bidrar till att förmågan att läsa och skriva ökar. Det är säkert sant. Men avvägningen mellan träning i basfärdigheter och andra ämnen måste trots allt förändras och moderniseras.

Vilka överväganden om det framtida samhällets och arbetslivets krav ligger bakom timplanens krav att en elev under nio år skall delta i 282 timmar trä- eller syslöjd och lära sig hantera elborr och symaskin medan i princip ingen tid i dag läggs ned på att lära eleverna att hantera en dator?

För det tredje måste läsning och skrivning tränas mer. Att läsa klassiska svenska författare måste åter komma på modet i skolan. Litteratur med hög språklig kvalitet är en viktig grund för skriftspråket. I hem med många böcker och en rik studietradition får barnen ofta en naturlig stimulans att läsa. Det är framför allt för de barn som saknar stimulans i hemmet som skolan behöver ge ökat utrymme att läsa bra böcker. Kulturarvet förs ju också vidare genom att barn och unga läser de stora svenska författarna.

Uppsatsskrivning måste prioriteras högre. Inom ämnet svenska, som ursprungligen var just läsning och skrivning, har många nya moment tillkommit. De har säkert ett berättigande, men har i alltför hög utsträckning tillåtits skymma det viktigaste. Samtidigt borde det vara självklart att träna på att läsa och skriva längre texter inom olika ämnen.

studentenFör det fjärde måste undervisningen individualiseras. Det får inte vara fult att organisera undervisningen så att de elever som behöver mera tid för inlärning får det, medan de snabba kan få stimulans genom att gå vidare eller fördjupa sig. För att undvika att vissa elever blir utpekade måste dock permanent nivågruppering undvikas. Rektorer och lärare måste ha klart för sig vad alla måste kunna och vad som kan prioriteras bort för elever som behöver mer tid för de grundläggande momenten. En del i individualiseringen är att ge läxhjälp åt elever som kommer efter.

Datoriseringen av skolan måste skyndas på. Datorer är inte bara apparater som ungdomarna behöver lära sig att använda. De är i hög grad hjälpmedel för att individualisera undervisningen. Inte minst för barn med läs- och skrivsvårigheter kan datorer underlätta inlärningen. I ett första steg måste lärarna utbildas. På sikt bör alla elever i skolan ha en egen dator.

För det femte måste läraryrkets status uppvärderas och lärarna ges möjlighet till mer organiserad vidareutbildning och karriärstege. En rektor är och skall vara en pedagogisk ledare för sina lärare och elever, inte en kamrer som ägnar sin tid åt skrivbordstjänst.

För det sjätte måste statsmakter och kommuner på allvar övergå från detaljstyrning till målstyrning av skolans verksamhet. Det är dags att avskaffa timplanerna. Det är dags att det politiska systemet talar om att en sextonåring skall både kunna läsa och förstå Selma Lagerlöf och August Strindberg. Hur lärare och skolledare organiserar sin undervisning får de avgöra själva. Det är resultatet som är det viktigaste. Resultatet skall mätas och utvärderas.

Vilka signaler sänder ett samhälle till sin skola när den politiska debatten mer handlar om att slå vakt om ämnena textilslöjd och hemkunskap än om att var fjärde 16-åring saknar elementära färdigheter i att läsa och skriva? Varför blir en rektor som överskrider sin budget med 20 procent tre år i rad avskedad, medan en rektor som tre år i rad släpper ifrån sig 20 procent elever som inte kan läsa inte ens ifrågasätts? Sveriges framtid ligger inte i att konkurrera med låglöneländer. Vi skall konkurrera med kompetens. Därom är de flesta ense. Partier och organisationer tävlar nu med varandra om att föreslå de största utbyggnaderna av högre utbildning. Det är bra. Men kvaliteten på framtidens forskare, studenter och gymnasister avgörs ytterst av kvaliteten på den svenska grundskolan.

Den ”jämlika skolan” blev aldrig särskilt jämlik. I stället skapades ny utslagning genom att kraven på kunskaper tunnades ut. Det är dags att inse att det värderingsskifte som inträffade genom Lgr 69 var ett misstag. Jämlikhet är inte viktigare än kunskap. Kunskap är vägen till social utjämning. Det är dags att överge den socialdemokratiska flumskolan.”

JAN BJÖRKLUND i DN 1996-04-12

Länk till Lgr 69

* ”Bo Sundblad har inte undersökt gymnasisters direkta förmåga att läsa Metro och förstå dess innehåll, eller att räkna procent. Men genom att välja ett så pass provokativt exempel vill han visa vad eleverna som lämnar grundskolan med ettor och tvåor i bagaget i realiteten kan.
Enligt det relativa betygssystemet, med betygen 1-5, skulle 7 procent av eleverna få ettor och 24 procent tvåor. Alltså ungefär en tredjedel.” Ur DN 1996-02-15

Read Full Post »

ReparationBearbetat och uppdaterat inlägg fr maj 2012:

Det ”nya” i skolpolitiken var att omdefiniera sakernas tillstånd genom positivt tänkande och klatschig retorik. Vår statsminister menade att det blåste en förändringens vind i klassrummen, som elever och föräldrar såg (SVT, Agenda 2012-05-06). Detta verbala luftslott underblåstes av Jan Björklunds påstående om att …de reformer som för närvarande genomförs i skolan är de mest genomgripande sedan folkskolestadgan infördes 1842, ett påstående som måste betraktas som far-out i sin grandiositet och därför förtjänar en stunds uppmärksamhet.

Den som kan sin folkskolestadga vet att denna reform i realiteten inte var särskilt genomgripande. Vad som då stadgades hade i stor utsträckning redan genomförts på lokala initiativ och läskunnigheten i Sverige var där genom mycket hög. Det kan knappast vara vad Jan Björklund åsyftar med sitt uttalande, att reformen endast är en centralmaktens välsignelse över ett till stora delar redan genomfört system. Mer sannolikt vet han ganska lite om vad folkskolestadgan i realiteten innebar och förlitar sig på att liknelsen som sådan ger ett pampigt intryck. Faktum är att, oavsett hur man väljer att tolka Jan Björklunds uttalande, förblir det ytterst problematiskt.

skornaOm man väljer att tolka honom bokstavligt hör de skolreformer som nu genomförs, långt ifrån till de mest genomgripande. Faktum är att redan den reformcykel som genomfördes 1992-1994 måste betraktas som en långt större förändring av utbildningssytsemet. Under de åren decentraliserades hela skolsystemet. Målstyrning genomfördes och det relativa betygssystemet försvann. Skolans styrdokument och dess förvaltning omarbetades i grunden och gymnasiet blev treårigt.

UPL 1919 kan också göra anspråk på att betraktas som mer genomgripande än dagens reformcykel. Vid detta tillfälle sekulariserades utbildningsväsendet och katekesen försvann. 1950 genomförde Sverige som första europeiska land den 9-åriga enhetsskolan. Än idag talas det också om Lgr-69, där det eftersträvades en modernisering av skolväsendet genom reformer vars ambition var att skapa en likvärdig utbildning som kunde överbrygga sociala skillnader.

Så här kan man fortsätta sin odysse genom svenska skolreformer och slutsatsen blir nog att flertalet av de reformer som genomförts sedan 1842 är mer genomgripande än de som Jan Björklund genomför nu. Vi lägger nu om hela utbildningspolitiken, hävdar Björklund. Men en Pommac blir inte bättre av att kallas Champagne. En kritisk blick upptäcker snabbt att Björklunds reformer till stora delar är ett lapptäcke av återvunnet material, mestadels en re-make av Lgr-80. Men även i delar av 1842-års stadga kan man med lite fantasi höra ekot av Jan Björklunds återblickande skolretorik:

karusell•    Skolans ledning skall bestå av en skolstyrelse med kyrkoherden som ordförande.
•    Varje lärare som är examinerad äger rätt att erhålla lön värd minst 16 tunnor spannmål, bostad med bränsle, samt sommarbete och vinterfoder för en ko.
•    För att bli antagen till skollärare krävs av den sökande gudsfruktan och sedlig vandel och att han avlagt lärarexamen. Vissa lärare skall kunna vaccinera och åderlåta.
•    De ämnen som skall ingå är läsning, skrivning, räkning, kristendomskunskap och biblisk historia, geografi, historia, naturkunskap, gymnastik och sång. För fattiga och svagbegåvade kan en minimikurs med färre ämnen gälla.

Kanske syftar Björklund med sin svulstiga liknelse på släktskapet mellan sitt eget ”tänk”, och det som presenterades 1842.

I en av Erik Beckmans essäer utropar huvudpersonen att krisen är överstånden, och det blir därmed en sanning, den ekonomiska psykologins sanning. Vart efter riksdagsvalet 2014 närmar sig kommer våra folkvalda att allt högre ropa om att krisen är överstånden, samma kris som de retoriskt själva skapade för att  fylla sitt maktinnehav med ett problemlösande innehåll. Det animalsgäller därför att vara på sin vakt under supervalåret, och granska deras retoriska påhitt i relation till återstående valdagstid. När det gäller skolan finns ju alltid risken för att Jan Björklunds ord-reformer knappt är värda det bläck de skrevs med. De reformer som ”ger effekt” handlar ju sällan om ord och skapandet av dokument hit och dit. Verkliga reformer byggs oftast av delaktighet och en optimistisk människosyn, med demokratiska intentioner samt med omfördelade resurser, framför allt med till- och omfördelade resurser.

Det ”nya” i skolpolitiken var att omdefiniera sakernas tillstånd genom positivt tänkande och klatschig retorik. Sedan kom PISA-resultatet 2013 och utgjorde en rejäl kalldusch för den sittande regeringens skolreformatörer. Resultatraset för vår svenska skola 2009-2012 var exempellöst, nedgången så djup och så bred att den saknar motstycke i svensk skolhistoria. Sverige jumbo i OECD, svårsmält…

Därför gäller nu mer än någonsin positivt tänkande och klatschig retorik. Det är ett supervalår då en mikrosekund av maktens eftertanke, rannsakan eller insikt kan spoliera allt. Så, full fart mot avgrunden, var på din vakt, och tips: Följ gärna #björklundsskola på Twitter, för elevperspektiv på skolan (så länge nu våra politiker låter dem ha taggen i fred).

Read Full Post »