Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘demokrati’

Vi läser ur bibeln, inledningen på Johannes 1.1-5: I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. I denna egendomliga inledning på Johannesevangeliet döljer sig, möjligen oavsiktligt, en gudomlig insikt som, på sitt sätt, förebådar såväl upptäckten av DNA, som den numeriskt baserade informationsteknologin. I en djupare mening, avgörs allt det vi känner som liv och evolutionär utveckling, ytterst av Ordet, det vill säga av strängar i nätverk med ordnad information. Gränslandet mellan ande och materia står inte att söka i våra förfäders gånggrifter eller i samtidens mäktiga katedraler. Gränsen finns nedlagd i det DNA allt levande bär inom sig. Denna insikt, om allting levandes gemensamma ursprung, bär också på ett budskap om allting levandes gemensamma släktskap.

Huvudpersonen i Johannesevangeliet heter Jesus. Han avrättades, eller som vi föredrar att uttrycka det, han dog på korset för våra synders skull. 400 år före honom, dog Sokrates för våra synders skull. Han avrättades också, dock genom den bägare med odört som Atens kommunfullmäktige hade tilldömt honom att tömma. Ty Sokrates dödsdom verkställdes på en tid då korset ännu inte hade kommit i allmänt bruk. Långt senare, nästan i vår egen tid, dog Robespierre för våra synders skull. Korsmetoden, som övergetts sedan länge, hade ersatts av den slaskigare, inte så symboltyngda, giljotineringen. Avrättningen som sådan var, allt sedan Jesus dagar, ett folknöje i klass med våra dagars kvällstidningar och debattprogram.

Ordet, är vad som förenar dessa tre avrättade herrar. Jesus utgör den historiska länken mellan de historiska utropstecken av euforisk direktdemokrati som förkroppsligas i gestalterna Sokrates och Robespierre. Jesus (ehuru jungfrufödd) fick sitt tilläggsnamn Christos, alltså inte av Abraham, utan i nedstigande led av Sokrates. Robespierre legerade Jesus och Christos evangelium under parollen ”Frihet, jämlikhet och broderskap”. Robespierre förebådade den moderna demokratin. Därmed är han också den mest komplicerade av dessa tre herrar. Emedan Sokrates och Jesus nöjde sig med ”symboliska” livsgärningar, antog Robespierre doktrinen om att man måste låta ändamålen helga medlen. Genom att gestalta den instrumentella terrorbalansen, omöjliggjorde han den franska demokratin där och då, men tände samtidigt den gnista som skulle bära den parlamentariska demokratin över den industrialiserade världen. Så komplicerat kan det vara, om man inte är allt för kristen.

Jag betraktar Leonardo Da Vincis kända målning Nattvarden. Den utgör vår mentala bild av Jesus sista måltid. Jag funderar över råvaror, tillagning och hur de fick tag på lokalen. Bokades den? Av vem? Har historien här begravt en postmodern, så kallad, möjliggörare med ledaregenskaper? Även om man hellre väljer att tro på någon av de många avbildningar där sällskapet vistas under bar himmel, återstår frågan om hur måltiden tillagades och finansierades. Förvisso trollade Jesus vid något tillfälle fram mat åt femtusen personer, men att han underförstått skulle ha ägnat sig åt regelmässigt trolleri, som vid den sista måltiden, tror ingen läsare av det nya testamentet. De tror för övrigt ingenting. Måltiden fanns där och de åt, punkt. Jesus liv är symboliskt. Det som representeras för eftervärlden är en temporalt kondenserad, summarisk och tablåartad, framställning av en för tidig död. Där finns inga vardagens små förtretligheter som stör läsarens upplevelse av den”sjunde våning”där Jesus tycks ha framlevt sin jordiska parantes. Det verkliga skeendets myller av deduktiva detaljer skulle kunna störa den rena, handspritsdecinficerade tron. Berättelserna om Jesu öden och äventyr får liv genom, och endast genom, de religiösa församlingarnas transcendentala ritualer, utan vilka Nya Testamentet mest påminner om ”diskursiv skräplitteratur” av samma slag som samtidens alla borgerliga ledarsidor.

Även Sokrates levde symboliskt, så till vida att hela hans eftermäle vilar på hans gärning inom filosofin. Dock betvivlar ingen hans IRL existens. Den behöver inte diskuteras. Ur de fram till vår tid bevarade källor som skildrar hans liv, fylls det filosofiskt refererande ramverket med kött och blod, med smuts och damm från den grekiska statsstadens soldränkta esplanader. Sokrates levandegörs, liksom det folkliv som omgav honom. Det tidsmässiga avståndet mellan dem och oss, krymper vid en läsning till nära noll och de temporala perspektiven framstår som hisnande inför den fullständiga identifikation som uppstår. Vi kan ”se” oss själva i vår yrkesroll, hejdas på gatan nedanför Parthenon, och grundligt utfrågas av ett haltande original om vår jordiska livsgärnings högre föresatser. I en passus av Sokrates biografi, berättas om hur Sapfos driver med honom i en av sina pjäser. Sokrates lärljungar upprörs och vill att han skall genmäla. Sokrates fnyser dock bara och säger, ”Vem hade slösat sin energi på att genmäla om en åsna hade sparkat en därbak?”. Sokrates framstår som levande i vår egen tid. Han kunde lika gärna haft många följare på Twitter eller Youtube. Han lever symboliskt likt, men långt mer förklarad än, Jesus Christos. Robespierre framstår i sammanhanget som deras tvefödde son, som vår egen tidseras förskjutne Messiah. I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Annonser

Read Full Post »

Sommarregn

regn död_0025

Så kom äntligen det livgivande regnet, efter veckor av stekande högsommarsol. Med regnet kom så mördarsniglarna som en efter en föll offer för husbondens vassa sekatör. Med regnet smattrande mot rutan avverkades högen av tidningarnas lövtunna sommarupplagor. Jodå, alla obekväma beslut och sanningar kunde bockas av. Vårt bistånd skulle inte längre granskas, vårt NATO-medlemsskap var nästan klart och våra universitet privatiserade. Sommaren är kort för den som behöver vila, en oändlighet för den som lever och vill frodas bortom det gemenskapande samtalet.

Read Full Post »

nationalmonumentet_0474

Läser åter denna text idag, 2014-05-19. Den ligger bara dryga året bort. ”Vad var det jag sa”, säger jag aldrig, men…

Det handlar förstås om politik, att det är trängsel i mitten. Det har nu länge varit en stående punkt bland våra borgerliga opinionsbildare. Och att det straffar sig att flirta med vänstern. Det måste således vara en otillräcklig spridning högerut som utgör problemets kärna. Eller vad handlar det om? Jag försöker verkligen begripa, men det går trögt.

Som Heidi Avellan nu senast i Sydsvenskan. Hennes tes är, apropå den senaste partiledardebatten, att svensk politik har kört fast i mitten. Ja, kanske det. Men å andra sidan, borde inte det man finner där i mitten vara något ganska liberalt, och är inte Heidi Avellan just, liberal? Så vad är då problemet?

Nej, Heidi Avellan är ute efter något annat. Jag skulle vilja läsa hennes text som ett upprop för en vitaliserad demokrati. Jag försöker verkligen. Hennes text är egentligen intresseväckande, men budskapet skyms av de teser hon för fram. Hon pläderar för en uppsättning politiska idéer som hon menar saknas i dagens politiska samtal. Deras frånvaro blir på något sätt beviset för att demokratin inte längre fungerar. Och ungefär där går jag fullständigt vilse.

Den politiska rörelse som enligt Heidi Avellan skulle kunna rädda demokratin, bör driva följande frågor:

  1. Fler låglönejobb i tjänstesektorn och låga ingångslöner!
  2. Sverige med i NATO!
  3. Kvalitet i välfärden, och privata vinstuttag!
  4. Staten är ond!

Ridå.

Ursäkta Heidi Avellan, men jag begriper inte det här. Förutom att dessa frågor redan finns på den politiska dagordningen utgör de väl snudd på antitesen till en revitaliserad demokrati. Det är ju exakt samma frågor som drivs av varenda borgerligt sinnad opinionsbildare och som varenda borgerlig tankesmedja har drivit i flera decennier. Precis dessa punkter framförs med sådan emfas, och i så många sammanhang att det nästan ger intryck av näringslivsfinansierad kampanjjournalistik. De representerar klassisk högerpolitik, snarare än en liberal diskurs.

tegelugnarna_0071Men, ja, det är frågor som har svårt att vinna ett brett parlamentariskt stöd. Och just det tycks hänga samman med att frågorna saknar förankring i väljarkåren. Deras frånvaro är helt enkelt ett utslag av folkviljan. Kan det betraktas som ett demokratiskt problem?

Naturligtvis inte. Politikens professionalisering och kappvändarmentalitet kan det, liksom folkrörelsernas kräftgång och frånvaron av idealism och ideologi. Kanske kan trängseln i mitten ses som ett uttryck för allt detta, liksom kanske även populismen. Men folkviljans genomslag är väl ändå demokratins själva essäns? När folkviljan överges, överger vi väl också demokratin?

Det finns skäl, goda skäl, till att Heidi Avellans politiska program har haft svårt att finna stöd i väljarkåren. De bakomliggande argumenten till dessa skäl har över tid fallit i glömska och förtigs också helst av dagens opinionsbildare.

När Heidi Avellan och andra talar sig varma för lönesänkningar, frågar sig allt färre varför politiken ska bestämma över lönenivåer? På vilket sätt är en sådan tanke liberal? Varför ska denna ordning för övrigt bara gälla de låga lönerna och de okvalificerade arbetena? Enligt en svensk mycket framgångsrik modell är arbetstagaren fri att förhandla sin lön, liksom arbetsgivaren är fri att lägga sitt motbud. Denna modell har ett brett folkligt stöd och den har resulterat i löneutjämning. Den är så självklar att vi inte längre ser den. Ingen reagerar längre när våra politiker och opinionsbildare träder över denna osynliga gräns. Man reflekterar inte ens över att lönenivåer alltid är relativa och att låglönesänkningar därför endast kan resultera i ökande samhällsklyftor. På vilket sätt är det demokratiskt?

juteindustrin_0169När det framförs som ett argument för NATO-medlemskap att Fogh-Rasmussen låtit meddela att NATO inte automatiskt tänker undsätta Sverige om landet blir invaderat då är det snubblande nära intellektuellt ohederlig. Vad annat kan Fogh-Rasmussen säga? Mer intressant är vilka av våra söner och döttrar ska sändas ut i kriget och vilka barns föräldrar. Mer brännande är också frågan om på vilket sätt det är liberalt att offra svenska människoliv i det globala stormaktspolitiska intrigspelet? Och på vilket sätt kärnvapen kan anses demokratiska? För det är fortfarande dessa saker frågan gäller. NATO-medlemskap är ingen passiv prenumeration på invationsskydd, utan ingåendet i en krigsmakt med globala anspråk.

Den nordiska modellen har skördat exempellösa framgångar genom sin sinnrikt konstruerade blandekonomiska modell. Eftersom Norge har behållit flest av dess ursprungliga drag är det också nordens mest framgångsrika land. Den gemensamt finansierade välfärden har varit gemensamt ägd, vilket också har garanterat det demokratiska inflytandet. Hur kan det vara en liberal ståndpunkt att det vi finansierar gemensamt för vår trygghets skull ska vara privatägt och generera vinster? Vem, mer än Jan-Emanuel Johansson, kan glädjas åt att Jan-Emanuel Johansson blir mångmiljonär på vanskött skattefinansierad samhällsservice?

Den utbredda acceptansen för skatteuttag och gemensam finansiering av gemensamma behov har lagt grunden för ett stabilt välfärdssamhälle med hög levnadsstandard. Eftersom värnandet om en stark, demokratisk stat med jämlikhetsambitioner i alla historiska sammanhang har lyckats bättre än nattväktarstaten när det gäller att värna de många människornas frihet, är detta också en självklar liberal ståndpunkt. Det är i vart fall vad vetenskap och beprövad erfarenhet visar.

Read Full Post »