Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘dhaka’

slumarea_0570

Bangladesh lessons III (uppdaterad, ursprunligen feb 2013)

Slummen är vacker. Den intensiva upplevelsen av det trasiga landskapets skönhet känns nästan förbjuden. Fattigdom skall inte vara estetisk, den är hemsk. Men ändå, när den matta solen skär genom megastadens dis och faller på de färgsorterade soporna och tusen tvättlinors kläder, som utropstecken mot åter tusen plåtskjuls dammgråa silhuetter, då mättas sinnesintrycken. Då framstår fattigdomen som en dyrbar skönhet.

Och alla ljud. Ett myller av djur och människor som tvingats allt för tätt tillsammans. Den gode iakttagaren kan ana tröttheten i många ansikten, men du möter levande människor och du hör deras skratt som överröstar den nakna misären. Det svåraste att vänja sig vid är stanken. Den sanitära misären ser eller hör du inte. Du känner stanken.

hundar_0112Fattigdom är ett relativt begrepp. Det är vad som hamras in i våra medvetanden. Så vad begär vi? Döende människor, uppsvällda magar, ruttnande sår och benknotor mot hud utan fettlager? Jag hittar inte detta ens i slummen, i världens fattigaste land. Människor röker, bär kläder, talar i mobiltelefoner, ser glada ut. Borde man bli förbannad?

Nej, det finns någonting jag känner igen från mitt eget land Sverige, 800 mil härifrån. Fattigdom är brist på resurser, men inget lyte. Svält är bara en av alla dess framträdelseformer. Fattigdom är livsomständigheter, ett oändligt antal ständigt pågående tragedier, inte synliga för besökaren, för den yttre iakttagaren, för nyhetsreportern eller den tillfälliga turisten, men förnimbara för sökaren, för den som dröjer kvar och tar sig in under huden.

pojke_1018Jag vet att i och mellan alla dessa skjul och hyddor frodas korruptionen, skapas tusen och åter tusen destruktiva beroenden, pågår övergreppen, våldet och människohandeln, kampen för att överleva. Men det sista som överger människan efter hoppet, är hennes värdighet. Du kan vara säker på att där det råder brist, frodas mörkrets krafter, men de frodas i det fördolda, långt från TV-reportagens strålkastare. Det sista som lämnar människan är hennes värdighet. Så i Dhaka, så i Detroit, så i Malmö.

Bosse Kramsjö är en klok person. Han talar flytande Bangla och vet allt om Bangladesh. Han uppmärksammar oss på de många miljoner ”osynliga tjänsteandar” som gör ett samhälle möjligt i Bengalen. De osynliga tjänsteandarna är näringskedjans bas, är alla de händer, fötter och hjärnor som för några smulor utför de tunga arbeten som får jorden att snurra och gör vardagen enkel för de bättre lottade. Det är landets stora befolkning av outbildad arbetskraft som är hänvisade till lågbetalda och okvalificerade jobb inom tjänstesektorn. De är fattiga, fogliga, lojala, säger Yes Sir och Absolutely Mister.

Men någonting har hänt. Fattigaste, fattiga bland de osynliga tjänsteandarna börjar sätta sig på tvären. De börjar ställa krav, ifrågasätta och hävda sitt människovärde. Det händer i Bangladesh just nu. Och slumarea_0506det är bara början. Vi såg vinden svepa genom USA i det förra seklet.  Den hemsökte vårt land kort senare. Den följde i spåren av industrialisering, urbanisering, demokratisering, lönearbete, konsumism och modernisering. Den drabbade med full kraft det patriarkala feodalsystemets hierarkiska värdesystem. Auktoritet följde inte längre av position.

Auktoritet följer inte längre av position. Detta vet vi. Det var något gårdagens svenska politiker visste och anpassade sig till. Det är något dagens politiker redan har glömt. Det kollektiva minnet är kort, högst ett par generationer. Vår egen fattigdom är några böcker av Vilhelm Moberg och en folkkär musikal. Som om den aldrig existerat, inte kan existera.

Det är därför nackhåren reser sig när våra politiker börjar tala för fler lågavlönade jobb i en okvalificerad tjänstesektor. En baklängesrevolution! Gud, förlåt dem, ty de. . .

tork_0545

Auktoritet följer inte längre av position. Det är därför de senaste årens skolreformer kommer att misslyckas. Det är därför vi redan nu kan veta att en politik som bygger på låga löner i okvalificerade tjänstejobb, en de osynliga tjänsteandarnas politik, aldrig kommer att bli något mer än en from förhoppning hos de redan gynnade som vill ha mer. För ärligt talat, och låt oss nu vara konkreta. Vem i vårt land slum_0551på tvåtusentalet skall utföra dessa slavgöror? Vems söner, vems döttrar talar vi om? Var finner vi dem; fattiga, lojala och tjänstvilliga dropouts från vår gymnasieskola som skall fylla denna dröm med innehåll? Talar vi om alla dessa dyslektiska ADHD och ADD-diagnostiserade, Pokemon och Facebookpräglade unga människor som vägrar släppa sina mobiltelefoner? Hur skall då dessa kuvas med mindre än en plågsamt utdragen social revolution? Vem vill eller ens orkar sedan passas upp av dem? Auktoritet följer inte längre med position. Låt det sjunka in.

Det är sent och läggdags hos mig. I Dhaka ljuder minareten och slummen vaknar till en ny dag. Hos oss vill vi inte se de smygande tecknen på tilltagande förslumning. En tiggare, en förfallen fasad, ett trasigt tåg, inget att bråka om. Mer resurser till var och en, allt mindre till det som binder oss samman. Dhaka växer så det knakar. Textilfabrikerna knaprar jordbruksmark långt ut mot Manikganj och Ghorashal. Allt mer läggs på det som binder samman, det som måste fungera. Två folk i rörelse, mot framtida mål, från var sitt håll. Så småningom möts vi. Ingen vet vem som den dagen är beroende av vem.

slumcontainer_0558

tegel_0566

Annonser

Read Full Post »

slumarea_0570

Bangladesh lessons III

Slummen är vacker. Den intensiva upplevelsen av det trasiga landskapets skönhet känns nästan förbjuden. Fattigdom ska inte vara estetisk, den är hemsk. Men ändå, när den matta solen skär genom megastadens dis och faller på de färgsorterade soporna och tusen tvättlinors kläder, som utropstecken mot åter tusen plåtskjuls dammgråa silhuetter, då mättas sinnesintrycken. Då framstår fattigdomen som en dyrbar skönhet.

Och alla ljud. Ett myller av djur och människor som tvingats allt för tätt tillsammans. Den gode iakttagaren kan ana tröttheten i många ansikten, men du möter levande människor och du hör deras skratt som överröstar den nakna misären. Det svåraste att vänja sig vid är stanken. Den sanitära misären ser eller hör du inte. Du känner stanken.

hundar_0112Fattigdom är ett relativt begrepp. Det är det senaste vi ska lära oss. Så vad begär vi? Döende människor, uppsvällda magar, ruttnande sår och benknotor mot hud utan fettlager? Jag hittar inte detta ens i slummen, i världens fattigaste land. Människor röker, bär kläder, talar i mobiltelefoner, ser glada ut. Borde man bli förbannad?

Nej, det finns någonting jag känner igen från mitt eget land, Sverige, 800 mil upp nordväst. Fattigdom är brist på resurser, men inget lyte. Svält är bara en av alla dess framträdelseformer. Fattigdom är livsomständigheter, ett oändligt antal ständigt pågående tragedier. Inte synliga för besökaren, den yttre iakttagaren, nyhetsreportern, den tillfälliga turisten, men förnimbara för sökaren, för den som tar sig in under huden.

pojke_1018Jag vet att i och mellan alla dessa skjul och hyddor frodas korruptionen, skapas tusen och åter tusen destruktiva beroenden, pågår övergreppen, våldet och människohandeln, kampen för att överleva. Men det sista som överger människan efter hoppet, är hennes värdighet. Du kan vara säker på att där det råder brist, frodas mörkrets krafter, men de frodas i det fördolda, långt från TV-reportagens strålkastare. Det sista som lämnar människan är hennes värdighet. Så i Dhaka, så i Baltimore, så i Malmö.

Bosse Kramsjö är klok. Han talar flytande Bangla och vet allt om Bangladesh. Han uppmärksammar oss på de många miljoner ”osynliga tjänsteandar” som gör ett samhälle möjligt i Bengalen. De osynliga tjänsteandarna är näringskedjans bas, är alla de händer, fötter och hjärnor som för några smulor utför de tunga arbeten som får jorden att snurra och gör vardagen enkel för de bättre lottade. Det är landets stora befolkning av outbildad arbetskraft som är hänvisade till lågbetalda och okvalificerade jobb inom tjänstesektorn. De är fattiga, fogliga, lojala, säger Yes Mr och Absolutely Mr.

Men någonting har hänt. Fattigaste, fattiga bland de osynliga tjänsteandarna börjar sätta sig på tvären. De börjar ställa krav, ifrågasätta och hävda sitt människovärde. Det händer i Bangladesh just nu. Och slumarea_0506det är bara början. Vi såg vinden svepa genom USA i det förra seklet.  Den hemsökte vårt land kort senare. Den följde i spåren av industrialisering, urbanisering, demokratisering, lönearbete, konsumism och modernisering. Den drabbade med full kraft det patriarkala feodalsystemets hierarkiska värdesystem. Auktoritet följde inte längre av position.

Auktoritet följer inte längre av position. Detta vet vi. Det var något gårdagens svenska politiker visste och anpassade sig till. Det är något dagens politiker redan har glömt. Det kollektiva minnet är kort, högst ett par generationer. Vår egen fattigdom är några böcker av Vilhelm Moberg och en folkkär musikal. Som om den aldrig existerat, inte kan existera.

Det är därför nackhåren reser sig när våra politiker börjar tala för fler lågavlönade jobb i en okvalificerad tjänstesektor. En baklängesrevolution! Gud, förlåt dem, ty de. . .

tork_0545

Auktoritet följer inte längre av position. Det är därför de senaste årens skolreformer kommer att misslyckas. Det är därför vi redan nu kan veta att en politik som bygger på låga löner i okvalificerade tjänstejobb, en de osynliga tjänsteandarnas politik, aldrig kommer att bli något mer än en from förhoppning hos dem som har, och vill ha mer. För ärligt talat, och låt oss nu vara konkreta. Vem i vårt land slum_0551på 2000-talet ska utföra dessa slavgöror? Var finns dessa fattiga, lojala och tjänstvilliga drop-outs från vår gymnasieskola som ska fylla denna dröm med innehåll? Hur ska dessa dyslektiska ADHD och ADD-diagnostiserade, WoW och facebookpräglade unga människor kuvas med mindre än en plågsamt utdragen social revolution? Vem vill eller ens orkar sedan passas upp av dem? Auktoritet följer inte längre med position. Låt det sjunka in.

Det är sent och läggdags hos mig. I Dhaka ljuder minareten och slummen vaknar till en ny dag. Hos oss vill vi inte se de smygande tecknen på en tilltagande förslumning. En tiggare, en förfallen fasad, ett trasigt tåg, inget att bråka om. Mer resurser till var och en, allt mindre till det som binder oss samman. Dhaka växer så det knakar. Textilfabrikerna knaprar jordbruksmark långt ut mot Manikganj och Ghorashal. Allt mer läggs på det som binder samman, det som måste fungera. Två folk i rörelse, mot framtida mål, från var sitt håll. Så småningom möts vi. Ingen vet vem som den dagen är beroende av vem.

slumcontainer_0558

tegel_0566

Read Full Post »

shaylaJag kan inte låta bli att förundras över Shayla, ung muslimsk kvinna i ett av världens fattigaste och mest överbefolkade länder. Hon är smart, rapp, rolig och har järnkoll på världspolitisk och ekonomisk fundamenta. Hon tror på sig själv och argumenterar övertygande om det expansiva Bangladesh framtida möjligheter. Borde jag bli förundrad? Egentligen inte. Det är klart att det bakom våra västerländska mediers kolonialt filtrerade stereotyper döljer sig människor som liknar oss, med ungefär samma tankar, behov, drömmar och idéer som vi själva. Inom loppet av några minuters samtal tvingas jag ompröva en hel rad föreställningar, fördomar. Jag frågar i stil med,  men hur vet du, varför tror du, varifrån får du? Shayla ler och ger ofta samma svar. Oh, it´s globalization, you know!

Och Bangladesh utvecklas i expressfart. Trots att svälten och inbördeskrigen inte ligger mer än några decennier bort känns de avlägsna i ett land där de gängse välfärdsindikatorerna, så som medellivslängd och barndödlighet, har nått europeiska nivåer. Visst, textilfabrikernas kvinnor har skamlöner, men i Bangladesh är det lönearbetet som först nu gör sitt intåg. Fabrikskvinnornas mödrar och mormödrar vet bara skoladet feodalt agrara bysamhället. Nu pumpar närmare hundra TV-kanaler dygnet runt ut sina kommersiella köpuppmaningar till bengalerna och ekonomin växer till, sakta men säkert enligt den sigmoidala kurva vi känner igen från vår egen ekonomi. Den inhemska konsumtionen tar fart i Bangladesh. När 170 miljoner bengaler har råd att handla, hur intresserade är de då av att knyta slavkontrakt med h&m och de andra?  I det längre perspektivet, vem kommer att exploatera vem?

I Bangladesh förstår man vikten av utbildning. Ett av landets prioriterade politiska mål har handlat om att bygga ut skolväsendet så att det når alla medborgare. Det har man lyckats med. Idag påbörjar 98% av alla barn sin grundläggande skolgång.

skolbarnUtbildningssystemet är uppbyggt i stort sett efter engelsk modell. Behöver jag påpeka att skolkulturen är auktoritär och att undervisningen är väldigt katederinriktad med betoning på faktakunskaper? Eleverna drillas i disciplin, marscherar i takt och står upp när de svarar på lärarens frågor. Skolans innehåll diskuteras flitigt i Bangladesh. Det finns nämligen ett stort problem.

98% av alla barn påbörjar sin grundläggande utbildning, vilket är gott och väl. Men endast 60% av barnen fullföljer grundskolan, vilket är katastrofalt. I västvärlden har man varit lite för snabba med att tolka detta problem genom sitt koloniala filter och har således dragit slutsatsen att det rör sig om ett fattigdomsproblem. Enligt denna standardmodell skulle problemet utgöras av att resurssvaga familjer behöver sina barn till familjens försörjning och därför inte skickar dem krickettill skolan trots att den är avgiftsfri. Denna förklaring stämmer inte alls, och det kan vem som helst se som tar sig ut från Dhakas diplomatkvarter och besöker den landsbygd som fortfarande rymmer 80% av Bangladesh 160 miljoner invånare (inte så många västerlänningar gör sig detta besvär).

man o babyMan behöver inte vistas länge i en bengalisk by innan man möter barn och ungdomar som kanske borde ha varit i skolan. De drar omkring i grupper, umgås, spelar kricket, leker eller fiskar. De ser glada och pigga ut, inte alls fattiga. Om man frågar dem varför de inte är i skolan får man först undvikande svar, men står man på sig får man veta att skolan är tråkig. Det är roligare att leka och vara med sina kompisar.

Det är i första hand pojkar från hem utan studievana som skolkar från skolan. Från politiskt håll tror man att denna elevgrupp särskilt ogillar ett skolsystem byggt på disciplin, ordning och reda, examinationer och katederstyrd faktainlärning. Pojkarna måste bli utmanade. Skolan måste väcka deras nyfikenhet, säger Shayla. Det kan bara ske genom att skolan blir mindre auktoritär och genom att lärandet blir mer fritt och självstyrt, ett mer utforskande och intressebaserat arbetssätt. Auktoritet biter inte längre, ens i Bangladesh. It´s globalization, you know!

Jo, det är klart. Man får inte hänga upp sig på att resonemanget är helt spegelvänt här hemma. Flugskit får som bekant sin färg beroende av mot vilken bakgrund den framträder. Resan till Bangladesh har lärt mig att vi nordbor lever i ett mycket litet hörn av världen och att betydligt mindre än vi föreställer oss är som vi tror.

pojkar

Read Full Post »