Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘diskriminering’

SjMo 154

För eftervärden var det talade och skrivna ordet en guldgruva, förr, då det fanns tid. Nu lever vi i ett kunskapssamhälle som saknar tid, ett badvatten utan barn. I mars detta år valde en trettonåring från Kumla att ta livet av sig. Ett mediadrev utlöstes omedelbart, riktat mot skolan. Några dygn efter självmordet uppenbarades en fruktansvärd sanning, men dessförinnan hade skolan surrats vid pålen. Vårt behov av syndabockar tycks genetiskt nedärvt, outtömligt och skolan ligger illa till, centralt i vårt kollektiva medvetnas synfält. Låt oss återvända till de dygn som föregick det ögonblick då det väcktes brottsmisstanke mot en medelålders man i Västergötland och lyssna på vad våra etermedia förmedlade:

SjMo 136Journalisten frågar kommunens skolchef:

– Visste ni att den här flickan var mobbad på skolan?

– Nej. Jag har ingen information i det ärendet.

– Ingen information alls?

– Nej.

– För i Svenska Dagbladet i dag kan man läsa om två pappor som har haft barn på samma skola som beskriver det som en väldigt stökig skola med trakasserier och kränkningar och en av dem har till och med anmält skolan till skolinspektionen, men det är okänt för dig?

– Nej. Alltså, situationen på skolan är absolut inte okänd för mig. Men den här enskilda eleven och bakgrunden till det inträffade. Det är okänt för mig.

– Vad är det för situation då på skolan som ni har kunskap om?

– Jaa, det är ju en situation som beskrivs som att vi har haft en del bekymmer i skolan, som gör att vi har förstärkt med insatser både på elevhälsan, med styrning och ledning av skolan och med pedagoger. Och vi har uppmärksammat även andra förvaltningar här i kommunen att vi behöver ha ett samarbete kring det här, bland annat socialtjänsten. Det är ju så här med den här typen av problematik, mobbing, nätmobbing… att en del av det här är ju utom kontroll för oss i skolan, men det får konsekvenser för skolans vardag.

SjMo 111– Vilka konsekvenser har ni märkt av då?

 – Konfliktsituationer.

– Hur då?

– Ja, i detalj kan jag inte gå in på det, men det har ju varit konfliktsituationer med en orolig miljö i skolan helt enkelt.

– Och vilka uttryck tar det sig då?

– Ja, det är precis som jag säger, en oro i klassrum och i skolan i stort och problem att få studiero och trygghet, och det här är någonting som vi har arbetat med under hösten och vintern och vi har uppmärksammat även det här med att nätmobbing kan vara en orsak till att problem uppstår i skolan.

– Och hur har ni hanterat det då i så fall, just den delen?

– Ja, alltså det är ju lite ironiskt i sammanhanget att vi har planerat under vintern här, aktiviteter som ska pågå här under den närmaste framtiden, bland annat föreläsningar för föräldrar, för personal hur man ska kunna följa sitt barn i umgänget i de sociala medierna, bland annat att vi behöver uppmärksamma det här tydligare, att vi behöver ta ett större ansvar. Och innan vi hinner iscensätta dom här aktiviteterna fullt ut så händer den här tragiska händelsen.

– Så ni har haft det på planeringsstadiet kan man säga, men ni har inte riktigt kommit till skott kan man säga?

– Alltså, vi har uppmärksammat det här problemet både från skolans sida och från föräldrahåll och vi har planerat insatser och dessutom kommer vi att förstärka arbetet i samarbete med socialtjänst och kultur- och fritidsförvaltningen ytterligare ett par ganska stora satsningar som vi kommer att göra framöver.

– Vad är det för satsningar? För du sa föreläsningar för föräldrar till exempel, vad är det mer? Vad kommer… ?

SjMo 127a– Sen handlar det om att konkret i skolsituationen vara fler vuxna, att arbeta med flera i nätverksform med alla berörda parter kring elever som har svårigheter av olika slag, och nu pratar jag generellt elever i behov av stöd, och det kan vara både pedagogiskt och socialt och på annat sätt… att vi behöver ha en helt annan samling kring dom eleverna och se till att vi optimerar insatserna med samarbete helt enkelt.

– Men det, förlåt, det låter på dig som att det är en lite avgränsad grupp, alltså det är en grupp elever som man lite grann ändå kan identifiera som ett problem?

– Nej, alltså, jag vågar inte säga att jag kan identifiera dom eleverna, utan det här är nog ett, alltså om man pratar om mobbing, så sa jag till en annan journalist här under dagen, att mobbingen har ändrat karaktär eftersom den pågår på ett annat sätt än vad vi kanske är vana vid tidigare, via sociala medier är det mycket svårare att bevaka och identifiera vad som pågår.

SjMo 037-Vi har också med oss Elza Dunkels som är internetforskare vid Umeå universitet. Välkommen. Om man ska tala om ansvar, skolans ansvar, föräldrarnas ansvar eller socialens ansvar, hur drar man gränserna här?

– Ja, alltså jag tycker inte riktigt att man kan skjuta ifrån sig på det här sättet och säga att skolan inte kan ha kontroll över det här. Skolan har, om vi pratar i generella termer väldigt dålig… kontroll över mobbing, utan oavsett om det sker på nätet eller om det sker i skolan, utan det är ett problem för skolan oavsett i vilket rum den här mobbingen sker.

– Som dom borde ha kontroll över då tycker du?

– Ja. Eller, det är väl inte jag som tycker det, utan styrdokumenten säger ju det, att man får inte, det, det ska ju inte vara så att man skickar sitt barn till skolan och dom mobbas. Det är ju inte okey på nåt sätt, varken juridiskt eller etiskt.

– Men här låter det ju som att det finns mycket tankar i Kumla och det är föreläsningar för föräldrar och det ska vara fler vuxna runt dom här stökiga eleverna och sånt där, eh, eh, låter det inte betryggande, tillräckligt?

SjMo 028– Det är säkert jättebra, definitivt. Det är lite tråkigt att det har dröjt så länge, dels därför att vi har haft internetanvändning bland i princip hela befolkningen i drygt 15 år i Sverige. Det är ju en hel generation då, som har vuxit upp under den här tiden, så att det är ju inte dags nu, att börja blanda in nätet i det här. Men sen så handlar det ju om mobbing över huvud taget. Det finns ju ingen som helst anledning att göra nån åtskillnad mellan mobbing som sker på nätet och utanför nätet, utan det är skolans ansvar.

– Men i 15 år säger du att nätet funnits och det är ju sant, men diskussionen om hur mobbingen tar sig uttryck, den är väl ändå betydligt yngre än så?

– Ja, eh, lite yngre än så, öh, men vi har definitivt pratat om olika baksidor av nätanvändning i mer än 15 år, utan tvekan.

SjMo 115– Men du har ändå forskat på det här då, intervjuat många tonåringar om vad dom har för sig ute på nätet och så… har du nåt, vad ska man säga då, recept eller nån form av goda råd här för hur vuxenvärlden ska hantera det här, för de unga klarar det ju uppenbarligen inte själva?

– Nej, så är det ju. Det, alltså, mobbing är ju ett problem som vi vuxna måste ta tag i för det är, som du säger, uppenbart att, att barnen inte kan hantera det där själva och att det uppstår nån sorts Flugornas herre-mentalitet då när, när barn lämnas åt varandra, åt sig själva, öh, så att det här handlar ju alltså om att vi ska titta på problemen med mobbing över nätet. Då handlar det om att vuxna behöver förstå sin egen del i det här och prata egentligen mindre om nätet och prata mer om mobbing och sociala relationer, för det blir ett sätt att uppvärdera också dom kunskaper man redan har. Om man till exempel jobbar i en skola, att förstå att den utbildning som jag redan har, den är tillräcklig för att ta tag i dom här sakerna även på nätet, öh, så det är kanske en risk med att man använder ord som nätmobbing, att det framstår som att det är nåt speciellt och att man kanske behöver bjuda in nån expert som hjälper till med det.

– Vi får säga tack…

Annonser

Read Full Post »

Under detta år har det pågått en politisk mediedebatt om begreppet strukturell rasism. Det hela började med REVA och en artikel på DN-kultur där författaren Jonas Hassen Khemiri, för att tydliggöra stigmatiseringen, ville ”byta kropp” med justitieminister Beatrice Ask. Khemiris erbjudande om ”kroppsbyte” besvarades istället av folkpartistiska statssekreteraren Jasenko Selimovic som i Khemiris kropp tyckte sig uppleva självpåtagen godhet i en ond värld. Två välskrivna artiklar, så var debatten om strukturell rasism i full gång med polariserande texter, ångande av mer eller mindre dolda agendor. Två saker slår mig.

tåg_0048

Det första är hur Jonas Hassen Khemiri och Jasenko Selimovic bägge har rätt utifrån sina utgångspunkter. De skriver bra och representerar två fullt giltiga sätt att se på saken.

Det andra är hur begrepp och abstraktionsnivåer blandas ihop i den efterföljande debatten. I den ena dimensionen sammanblandas system- och individnivå, i den andra blandas deskriptiva antaganden med normativa. Resultatet blir ett polariserat prickskjutande mot ett föreställt ideologiskt motstånd. Debattörer som etiketteras vänster vill synliggöra förtryckande samhällsstrukturer, mestadels högerdebattörer vill hellre tala om individens ansvar och fria vilja.

björktåg_0062Låt oss börja med begreppsdefinitionen. Många debattörer ifrågasätter att man använder begreppet rasism i ett strukturellt sammanhang. Det vi vet är att ordet är starkt negativt värdeladdat. Någon egentlig definition vill dock ingen ge begreppet. Rasismens rent biologiska syftning, att inordna människor i hierarkier efter biologisk härkomst, problematiseras som väntat. Denna kliniska definition är dock knappt relevant ens historiskt. Olika rasbiologiska antaganden har i stort sett alltid förekommit i kontexter där de har samspelat med etniska, kulturella och ekonomiska bevekelsegrunderna för diskriminering. Vi behöver inte gå så långt som till judarna i 30-talets Tyskland. Personer med slaviskt och baltiskt ursprung har upplevt sig diskriminerade i Sverige trots att vi är rätt lika varandra.

Jag kan å ena sidan förstå den kritik som riktas mot rasismbegreppet. Å andra sidan är väl, som vid all debatt, det viktiga att man utgår från gemensamma definitioner, må vara med de fel och brister som vidhänger nästan alla begrepp. De flesta tyycks vara överens om att det väl etablerade begreppet rasism, ska förstås som diskriminering på etniska och kulturella grunder. Med en sådan definition är det svårare att förstå den beröringsskräck som begreppet utlöser hos vissa debattörer.

Det bärande argumentet mot förekomsten av strukturell rasism tycks vara att fenomenet gör ”alla och inga” till rasister. Ett viktigt och giltigt begrepp skulle där igenom relativiseras. Exempelvis tar Adam Swejman på Timbro, liksom Pernilla Ouis i Axess, stöd i en gammal artikel (Sociologisk forskning, nr 3 bil_01652006) av idéhistorikern Ola Fransson där denna skriver,  Ett stort problem med begreppsparet strukturell diskriminering är att användarna av det tenderar att upphäva avståndet mellan språket och det språket handlar om. Alla fenomen av diskriminerande karaktär tolkas i en riktning och alternativa tolkningar tigs antingen ihjäl eller avskrivs som förskönande omskrivningar. Bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras. Märk här att utsagan i citatet är ett normativt problematiserande av en deskriptiv teori. Problemet är inte teorin som sådan, snarare hur vissa tenderar att använda den. När Fransson påstår att bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras, är det ett generaliserande påstående gällande ett icke-definierat kollektiv, ironiskt nog en exakt upprepning av det mönster som kritiseras. Framlidne antropologen Gregory Bateson hade sorterat in resonemanget under vad han kallade ”dubbelbindning”, alltså, jag tänker inte lyssna på vad du säger, för det du menar är något annat än det som kommer ur din mun.

Så långt är det lite intressant att just en antropolog hakas på i debatten. Idén om strukturell rasism döljer det verkliga integrationsproblemet hävdar Aje Carlbom i en lååång artikel i radikala tidskriften Röda Rummet, skriven redan 2005. Han omfamnas, trots att analysen är marxistisk, av neoliberala debattörer därför att han ogillar begreppet strukturell rasism.  Carlbom landar i slutsatsen att rasism förväxlas med etnocentrism och hävdar vidare att etnocentrism är ett ”universellt faktum” och en ”mänsklig konstant” i alla typer av samhällen. Jaha, ja men då så? Varför ens läsa hans lååånga artikel om den bara är resultatet av ytterligare en etnocentrisk universell fantasi?

En sanning på strukturnivå är inte nödvändigtvis en sanning på individnivå. Ett sådant synsätt omöjliggör alla former av statistiska sanningar. Strukturella resonemang gäller tendenser som statistiskt kan avläsas i en population, ingenting annat. Om dessa avlästa tendenser bör uppmärksammas och på något sätt åtgärdas kan i nästa led med fördel diskuteras ur ett högst subjektivt värdeperspektiv.

stig_0243En sanning på individnivå kan inte ifrågasättas med utgångspunkt i strukturen. Det finns ingen anledning att misstro Jasenko Selimovics tacksamhet gentemot sitt nya hemland. Hans personliga erfarenheter utgör ett värdefullt bidrag till tolkningen av det som ligger i strukturen. Det finns heller ingen anledning att misstro honom när han utsträcker sitt resonemang till att gälla exempelsamlingar på ett inkluderande Sverige. Kan ett samhälle vara både inkluderande och rasistiskt? Ja, så verkar det. Kan sådant som ”slump” ha betydelse för det individuella utfallet i en struktur? Ja säkert.

Debattens ideologiska övertoner blir tydliga genom att deskriptiva iaktagelser i hög utsträckning ifrågasätts med normativa argument. Debattörerna etiketterar gärna varandras deskriptiva iakttagelser så som varandes ”vänster” eller ”höger”. I extremfallen bemöts själva det strukturella fenomentet som någonting valbart. Alice Teodorescu utgör i sitt sätt att resonera ett bra exempel på det senare, Om utgångspunkten är att det finns rasistiska strukturer som genomsyrar samhället och som därigenom fasthåller människor i utanförskap försvinner incitamenten att på egen hand arbeta sig ut och bort. Ut och bort? I oförmågan att skilja mellan logik, fakta, norm och allmänt tyckande, faller hela debatten samman i ”strukturell metafysik”.

Ett deskriptivt påstående som fått stor plats i debatten handlar om att individer med arabiska namn tenderar att uteslutas från anställningsintervjuer. Här är det intressant att följa hur diskussionen resulterar i tre positioner. Om man vill se att det existerar strukturell rasism så betraktar man detta fenomen som ett exempel på sådan. Om man inte tror att fenomenet existerar ifrågasätter man dels om det verkligen förhåller sig så som påstås samt hänvisar till en uppsjö alternativa förklaringar om det nu skulle vara så. Den tredje positionen förstår inte problemet. Araber ska inte kallas till några intervjuer eftersom den som anställer araber bara får problem. Den tredje positionen utgör i sammanhanget den intellektuella utmaningen. Den sätter fingret på vad som egentligen utgör kärnfrågan. I vilket slags samhälle vill vi leva? I den diskussionen ryms både systemnivåns statistiska fenomen och våra individuella erfarenheter.  Deskriptiva iakttagelser kan vara våra ”verktyg” och normativa resonemang kan vara våra ”klubbor”. Men inte tvärtom.

citadell_0008

Read Full Post »

Utredningens slutsats är att kamratfostran inte kan anses som oförenligt med vad som enligt 2011 års läroplaner anger inriktningen för skolväsendets värdegrundsarbete. Kamratfostran bör snarare kunna betraktas som ett eftersträvansvärt komplement i skolans dagliga verksamhet. Detta förutsätter emellertid att den kamratfostrande verksamheten sker under ordnade former samt så långt möjligt under överinseende av skolans pedagogiska personal.

Redan i det departementsuppdrag som utmynnat i kamratfostranskommitténs betänkande problematiseras det faktum att antalet ärenden gällande mobbing och kränkningar i skolans verksamhet har ökat konstant under perioden 2009-2014. Då antalet anmälningar redan i september 2013 översteg tvåtusen ärenden, drog utbildningsdepartementet i nödbromsen och tillsatte den s.k. rimlighetsutredningen vilken fick till uppgift att utreda huruvida anmälningsvilligheten speglade ett faktiskt problem. Utredningen kunde fastslå att de avgjorda ärendenas andel av det totala antalet sjunkit med närmare 50% under perioden jan 2009-sept 2013 samt att Elevombudsmannens snabbt ökande administrativa kostnader därmed inte kunde anses försvarbara. Utredningens förslag, att överföra Elevombudsmannens juridiska ansvar för brottmålsliknande ärenden till domstolsväsendet, antogs senare av riksdagen.

Efter Skolinspektionens riktade tillsyn samt beslut i anmälningsärenden gällande riksinternaten Grennaskolan, Lundsberg och Sigtunaskolan under 2012, gjordes utbildningspolitiska kopplingar mellan förekomsten av mobbing i skolan och närvaron av  kamratfostrande strukturer. IFAU publicerade sina resultat i oktober 2013 (Kamratfostran som framgångsmotor). Enligt dessa existerade ett tydligt positivt samband mellan höga kunskapsresultat och närvaron av starka kamratfostrande strukturer. IFAU kunde också, som longitudinella effekter, påvisa en stark koppling mellan höga resultat på allmänna socioekonomiska framgångsfaktorer och närvaron av kamratfostrande strukturer under utbildningstiden. En slutsats som drogs var att det inte kunde göras kopplingar mellan förekomsten av mobbing och kamratfostran. De undersökta skolorna utmärkte sig inte uppenbart från andra skolor vad gällde förekomsten av anmäld mobbing. Vad gällde kunskapsresultat och senare livsvärden låg de dock långt över genomsnittet. Kamratfostran kunde därmed beaktas som en önskvärd framgångsfaktor inom ramen för skolutveckling. Sambandet mellan kamratfostran och förekomsten av mobbing eller diskriminering kunde avfärdas som en pseudokoppling.

Under hösten 2012 kunde också Skolverkets statistik gällande ökad förekomst av mobbing, kopplas till skolornas verkningslösa metoder för anti-mobbingarbete. De systematiska programmen för detta arbete ansågs brista i situationsanpassning och kunde till och med inverka kontraproduktivt, bl.a genom sin tendens att sammanblanda mobbing och kamratfostran. Negativa samband kunde också påvisas mellan skolor som lade stor vikt vid omfattande skriftlig dokumentation och förekomsten av mobbing. Som en följd härav upphävdes 2013 förordningar gällande skolans skyldighet att upprätta årligt reviderade likabehandlingsplaner.

Mot ovanstående formulerade utbildningsdepartementet några evidensbaserade utgångspunkter för hur kamratfostran inom ramen för det nationella skolväsendet skulle kunna inarbetas i gällande läroplaner 2011. Dessa mötte politiskt motstånd från MP, VP och C medan S förhöll sig avvaktande. En ”historisk” jämförande studie från FOI gällande värnpliktsarmén vände emellertid det parlamentariska underlaget till utbildningsdepartementets fördel strax innan riksdagsvalet.

FOI kunde i sin jämförande studie påvisa ett tydligt samband mellan allmän livsframgång för män födda 1960-66 och i vilken utsträckning de deltagit i grundläggande militär utbildning. Frekvensen av livsframgång ökade med längden på genomförd värnplikt. Samtliga med någon form av genomförd värnplikt uppvisade högre frekvens än de som stått utanför systemet. Det mest uppseendeväckande var emellertid att det också fanns en signifikant korrelation för avståndet mellan hemkommun och geografiskt säte för tjänstgöringen. Ju längre från hemmet, desto högre frekvens av livsframgång. I en uppföljande enkät undersöktes sambandet mellan just lumparlivets kamratfostrande sidor och den uppnådda livsframgången, vilket stämde väl med den allmänna bilden av hur värnplikten bidragit till att göra ”män av pojkar”.

Utredningen har därefter fullföljt sin genomlysning av utbildningsdepartementets evidensbaserade utgångspunkter och föreslår därför att följande ordalydelse inarbetas under ”skolans uppdrag” i respektive läroplan enligt 2011:

”Kamratfostran kan anses utgöra en väsentlig del av elevens socialisationsprocess. Det rör sig således om en naturlig process, vilken hjälper eleven att träna sina förmågor samt orientera sig i det sociala sammanhanget. Det handlar om, i grunden, positiva processer som stärker individen och bildar grund för goda kunskapsresultat och en god beredskap att som demokratisk medborgare möta arbetslivets krav. Processen kan, och bör inte styras av, inom skolan, verkande personal. Det bör dock vara en kontrollerad process och åligger skolans pedagogiska personal att i samverkan med vårdnadshavare, uppmärksamma och avhjälpa alla tendenser till mobbing och diskriminering som kan uppkomma.”

SD har, för att stödja förslaget i kammaren, yrkat på följande tillägg:

”Skolans pedagogiska personal ska också, i samverkan med vårdnadshavare, försäkra sig om att den kamratfostran som äger rum, utgår från vår gemensamma nationella värdegrund, den kristna etiken samt västerländska humanismen.”

I en kommentar till förslaget säger Ibn Bayhimann, utbildningsminister sedan sept 2014, –Jag konstaterar att det tillägg som föreslås är öppet för tolkningar på ett sätt som möjliggör breda överenskommelser. Skolans värdegrundsarbete på enhetsnivå kan dessutom fortskrida enligt de lokala arbetsplaner som beslutats redan innan denna ändring träder i kraft. Föreliggande förslag kan därför ses som en justering av styrdokumenten så att de motsvarar de krav som utvecklingen ställer.

Read Full Post »