Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘empiri’

häst

I den diskussion som förs om vår svenska skola finns en ganska tjatig huvudfåra som har gjort en dygd av att upprepa självklarheter. Vi får exempelvis höra att faktakunskaper är viktiga, att skolan inte kan vara lustfylld hela tiden, att läraren måste bestämma i klassrummet, att lärandet kräver en ansträngning, att stökiga klassrum hämmar lärandet, att pseudometoder är dåliga och så vidare. Ja, det är lätt att hålla med om allt det där men varför måste vi fortsätta att upprepa det? Dessa sanningar är ju i sig själva helt ointressanta om vi inte funderar över deras konsekvenser för hur vi organiserar skola och undervisning.

Som det här med vikten av faktakunskaper. Det är korrekt, närmast en truism, att allt kunnande och vetande ytterst kan brytas ned i något som liknar fakta eller faktakunskaper. En lärare som vill lära ut någonting måste tveklöst hantera fakta. Många skoldebattörer inleder gärna sina tirader med att slå fast sådana självklarheter för att sedan föreslå en åtgärd eller förändring som inte alls har med dessa sakförhållanden att göra utan som endast speglar framställarens ideologiska hemvist. I sin enklaste form kan det heta, ”Faktakunskap är viktig, därför behövs mer katederundervisning”.  Empiriskt sett är en sådan slutledning horribel. Låt oss för en stund betrakta sambandet som om det verkligen vore empiriskt och se vad som händer .

En mellanstadieklass har geografi och läser om Europa. I ämnesstoffet finns gott om systematiska fakta. Det är namn på länder, floder, berg och städer som eleverna förväntas kunna namnge. För dagen skall Europas 44 länder och deras huvudstäder läras in. Metoden är ”naturligtvis” katederundervisning. Hur då? På vilket sätt skall katederundervisning hjälpa dessa elever att para ihop 44 huvudstäder med var sitt europeiskt land? Det är naturligtvis fullt möjligt för en lärare att stå vid sin kateder och rabbla namn på länder och städer, det är möjligt för en lärare att be elever komma fram och peka ut Paris på en upphängd skolkarta. Så gick det till i svensk skola för hundra år sedan och så går det fortfarande till i Bangladesh men är det optimalt? Nej, tvärt om.

Enligt min föreställningsförmåga är katederundervisning en rent av kontraproduktiv metod när det kommer till inlärning av just faktakunskaper. Inlärningen av hässgrundläggande ting så som alfabetet, tallinjen, engelska glosor och namn på städer kräver koncentrerad elevaktivitet för att bli effektiv. Användandet av instuderingstekniker, parvisa elevarbeten, till och med blindkartor fungerar i sammanhanget betydligt bättre än katederundervisning. När det däremot kommer till att beskriva och förklara olika sammanhang, skeenden och processer kan katederundervisning ibland vara en rimlig metod, i synnerhet om man vill förvissa sig om att elevernas referensram eller utgångspunkt är någorlunda gemensam.

Hur kommer det sig då att initierade och uppburna skoldebattörer kan gå så totalt vilse i den enklaste av empiri? Jag tror att det kan bero på en slentrianmässig brist på konsekvensanalys och kritiskt tänkande. Felsluten uppstår ofta genom att just skoldebattörer gärna föreslår åtgärder och lösningar hämtade ur ett avlägset förflutet. Som jag nämnde tidigare användes ju faktiskt katederundervisning för 100 år sedan som helt dominerande metod för att lära ut fakta. Metoden valdes dock inte primärt för att den var mest effektiv vid faktainlärning. Den valdes därför att den ansågs rationell, gynnade likformighet, gav läraren full kontroll och hade en karaktärsdanande inverkan på eleverna. Skolans fostransmål, att forma eleverna enligt tidens dygder så som flitighet, artighet, ödmjukhet och disciplin vägde rent av tyngre än själva kunskapsmålen. I ett sådant sammanhang utgjorde katederundervisning en utomordentligt ändamålsenlig metod. Många inslag hämtades av denna anledning från militärväsendet. Elever skulle stå i givakt, marschera i led, agera på kommando, upprepa saker i talkör och naturligtvis räcka upp handen. Själva begreppet ”katederundervisning” kan för övrigt härledas till en pejorativ etymologi för att i modern tid distansera sig från denna undervisningstradition. Idag finns ytterst lite av den predemokratiska kontexten egentligen kvar i den svenska skola.

I epistemologisk mening fungerar ”faktakunskap” inte heller så att aggregerade fakta automatiskt genererar kunskap, förståelse eller kritiskt tänkande. Rabblandet av europeiska huvudstäder är meningslöst för den som saknar insikter om vad en huvudstad egentligen är för något. Lärarens primära arbete, själva det pedagogiska i sammanhanget, består därför i att förklara och begripliggöra världen, visa på samband och relationer mellan fakta, mer än att förmedla själva den grundläggande faktakunskapen.

Skolan kan inte vara lustfylld hela tiden.  Nej, det är antagligen sant men vilka slutsatser skall vi dra av det? Där detta statement förekommer brukar slutsatsen vara pysslingungefär att, ”Därför behövs mer arbetsdisciplin”, vilket sedan kopplas till tirader om flumpedagogik och fallande PISA-resultat. Precis som i föregående exempel  har vi att göra med en, i empirisk mening, horribel slutledning. För det första är arbetsdisciplin ingen oberoende variabel. Arbetsdisciplin uppstår inte genom att beslutas om. Den uppstår som en konsekvens av något. För det andra kan man inte kringgå det faktum att lärande som upplevs lustfyllt också är det mest effektiva och att det ironiskt nog leder till just arbetsdisciplin. För det tredje syftar begreppet ”lustfyllt lärande” knappast på att varje enskilt undervisningsmoment under ett läsår måste vara jätteroligt. Det syftar snarare på att lärandeprojektet i vid bemärkelse upplevs lustfyllt i betydelsen meningsbärande. Snarare än att vifta med ordet ”arbetsdisciplin” borde en framåtsyftande diskussion handla om incitament för bildning eller om vad som skänker skolan och lärandet legitimitet hos barn och unga på 2000-talet. Om man ändå efterlyser arbetsdisciplin bör man åtminstone säga något om hur denna skall åstadkommas.

Jag tycker mig ha upptäckt att merparten av de ofta upprepade självklarheterna i skoldebatten kan dekonstrueras ungefär enligt det tillvägagångssätt jag använt här ovan. Sanningen om pseudovetenskapens fördärvlighet berör jag i detta inlägg, sanningen om stökiga klassrum berör jag bland annat här. Min slutsats är att en skoldebatt som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet bör vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Inte på självklarheter i kombination med allmänt tyckande.

toa

Annonser

Read Full Post »