Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘entreprenöriellt lärande’

glof

Isak Skogstad är ordförande i LR:s avdelning för lärarstudenter. Han är mycket aktiv i skoldebatten och rasar gärna mot bristen på ordning i den svenska skolan. Det är bra. I dagarna har han publicerat en debattartikel i tidskriften Access. Den rasar mot pseudovetenskapen i svensk skola. Det är också bra. Pseudovetenskapen är tröttande. Bra att någon drar en lans?

Artikeln i Access är flitigt delad i sociala medier. Jag läser den med intresse för inte heller jag vill ha pseudometoder i skolan. Så vilka är de?

Digitalisering! Verkligen? Maskinen ENIAC:s beräkning av ballistiska banor brukar räknas som en milstolpe. Sedan dess har de digitala maskinerna blivit väldigt mycket mindre och smartare. De har spunnit ett världsomfattande nät och präglar på ett grundläggande sätt jordklotets alla samhällen. Vem kunde ana att det rörde sig om en pseudovetenskaplig metod?

Entreprenöriellt lärande! Verkligen? År 2009 meddelade den då borgerliga regeringen sin ambition att entreprenörskap skulle få en central roll i den svenska skolan. Regeringskansliet gav ut en skrift betitlad Strategi för entreprenörskap inom utbildningsområdet. Det ”pigga” uppslaget kom från den Europeiska Unionen som vid tiden hade formulerat sina Nyckelkompetenser för ett livslångt lärande. Det doftar ideologi långt mer än metod, men Isak Skogstad nämner konstigt nog inga av dessa bakgrundsfakta. Han talar om Skolverket, så. Vem kunde ana att det rörde sig om en pseudovetenskaplig metod?

Lärstilar! Verkligen? Isak Skogstad meddelar att flickor från medelklassen klarar av ett civiliserat sammanhang. Pojkar från arbetarklassen däremot… Skogstad förnekar och bekräftar lärstilar i en och samma artikel. Det gör mig förbannad. Får man göra så? I mina öron låter det som en pseudovetenskaplig debatt.

Jag ser fortfarande fram mot en artikel som dekonstruerar pseudovetenskapliga metoder i svensk skola. För de finns, sannerligen.

Read Full Post »

Jag vill inledningsvis varna känsliga läsare för att jag här och var i det följande kommer att vara aningen raljant.

Årets skandal i P1:s sommarpratande stod varken Anja Persson eller Amanda Svensson för. Som årets skandal måste vi ändå betrakta Daniel Eks sensationella avslöjanden. Denne unge herre, mångmiljonär och skapare av Spotify avslöjar skamlöst att han under sin grundskoletid skolkat från viktiga faktakunskapslektioner för att hänga i musik- och datasal, att han fortsatt likaledes genom gymnasiet och lämnat detta med halvdanna betyg efter att ha varit ytterst nära streck i flera ämnen.

Daniel Ek omvittnar hur han genom sin grundskoletid älskade musiklektionerna där oproportionerliga resurser uppenbarligen satsades på ett ovidkommande flumämne, så att läraren Tony kunde sätta upp musikaler, spela in musik och lära ut en mängd instrument. Tilltaget fick uppenbarligen till följd att en stor mängd elever inte bara skolkade från viktiga lektioner, utan dessutom under skolk bereddes tillträde till skolans musik- och datautrustning. Under sin gymnasietid avslöjar Ek att han, istället för att gå på lektioner har arbetat, lärt sig HTML och byggt hemsidor åt företag och att han därvid involverat en stor mängd av skolans elever i denna verksamhet. Detta har nästan fått som konsekvens att han missat sin gymnasieexamen. Genom skolans totala brist på agerande har Daniel Ek gått miste om sin lagstadgade rätt att ”kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål”.

Jan Björklund och hela Skolinspektionen ligger sömnlösa. Detta monumentala skolmisslyckande har pågått obemärkt under ett helt decennium. Skola efter skola har på ett flagrant sätt underlåtit att uppmärksamma och tillfredställa Daniel Eks speciella behov då det gäller att utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.

Låt oss för ett ögonblick tänka kontrafaktiskt på det sätt som Skolinspektionen med förkärlek brukar göra. Om skolan hade uppmärksammat Daniel Eks situation och agerat på det sätt som styrdokumenten föreskriver att de ska, vilka möjligheter hade då öppnat sig för Daniel som han nu gått miste om? Kanske hade Daniel, likt Zlatan Ibrahimovic, försetts med en elevassistent som följt honom i hasorna och tillsett att kraft och energi lagts på böjning av tyska verb, namn på Hallands floder och över huvud taget faktakunskaper av det slag som Jan Björklund finner oumbärliga. Daniel Eks betyg hade rakat i höjden och han hade kunnat få den plats vid universitetet som skolväsendet berövat honom. Efter 5-6 år hade Daniel haft 300.000 kronor i studieskulder och en civilekonomsexamen som med lite tur berett honom tillträde till något av regeringens akademiska instegsjobb till 75% av en ingångslön i häradet av existensminimum. Förmodligen hade Daniel också beretts möjlighet att i arbetsförmedlingens regi lära sig skriva CV, tala i telefon och äta ordentlig frukost.

Nu invänder antagligen någon att alla inte kan starta Spotify och bli miljonärer, att flertalet av landets skolskubbare hamnar i samhällets bottenskikt, att på varje Daniel Ek går det ganska många ohjälpliga loosers. Denna någon har fullständigt rätt i sina invändningar. Lärdomen av ”Daniel-Ek-skandalen” handlar om andra saker. Tänk om, vilket det tycks som, skolan i Rågsved såg att Daniel Ek inte var vem som helst, att de såg individen och gav plats för individens växande. Då är allt gott och väl, utom det att skolan i Rågsved gjorde allt detta i strid med skolväsendets regeldokument och i strid med den nuvarande utbildningspolitikens uttalade intentioner. Därför vet vi ganska lite om hur många potentiella eller oförlösta ”Daniel Ek” som finns där ute. Den här texten handlar nämligen inte om att skolk är bra, skola dåligt, utan om att:

Politik i allmänhet, skolpolitik i synnerhet, tenderar att bli allt mer teknokratisk. Skolans innehåll styrs i allt större utsträckning av en begränsad uppsättning sanningsformler, eller generalstabskartor, som antas gälla alla, alltid och överallt. Exempel, ”skolk är alltid dåligt och hemskt och ska alltid få kännbara konsekvenser för den enskilde (utom när den enskilde är jag själv eftersom jag, till skillnad från alla andra har goda skäl att frånvara. Jag har ju fattat ett övervägt beslut, jag har prioriterat ner den här omröstningen i kammaren. Jag är dessutom utbildningsminister)”. Alltså ”skolk är alltid dåligt”, inte ”oftast” eller ”nästan alltid” och ”ska alltid få kännbara konsekvenser”, alltså inte ”mesa” eller ”dalta” eller något ”flummigt försöka förstååå” med egenmäktiga individer som bryter de regelverk vi satt upp för deras eget bästa, eftersom vi vet bäst. Ur detta faller att…

Politik i allmänhet, skolpolitik i synnerhet, tenderar att dela upp världen i ”vi och dom”, ”subjekt och objekt”. När Jan Björklund betraktar sig själv som retrospektiv skolelev, är han ett tydligt subjekt som haft lätt för sig, varit lite lat men fattat rationella beslut och format sig ett liv. Inte ett ord eller en tanke om att den skola han gick i berövade honom ditten eller datten, utan berättelsen om att han som aktiv agent, omgiven av ett skolsystem, tog egna beslut och de resulterade i vissa betyg, arbetsutsikter mm. När samme Björklund beskriver elever i dagens skola är det betydligt mer tillyxat och dehumaniserat. De är lata eller flitiga, har lätt för sig eller är stödberoende, är offer eller förövare och så vidare. Skolan, snarare än deras personligheter och individuella val gör dem till vad de blir. Deras kompetens och förmåga antas helt sammanfalla med deras betyg och studieväg.

Det är dessa två epistemologiska felslut som sammanlänkar Daniel-Ek-skandalen med dagens skolpolitiska haveri. Professionalitet tolkas felaktigt i denna skolpolitiska diskurs och praktik som förmåga till detaljregelföljande och rigiditet medan professionalitet i själva verket handlar om förmåga att göra rätt utan detaljregelföljande samt flexibilitet. Nej, allt var inte bra under 90-talet, men en del skolreformer genomfördes då med just denna typ av insikter för ögonen. En konsekvens av dessa reformer kan vi nu utläsa i SCB:s utbildningsstatistik gällande 2000-talets första decennium som att andelen av vår befolkning med eftergymnasial utbildning har stigit dramatiskt.

Statistik som kommer att viftas bort likt en irriterande fluga. Den passar inte in.

Därför tenderar också den samtida skolpolitiska debatten att hamna i samma epistemologiska fåror och dikotomiserar uppsättningar av skolpolitiska universalsanningar i rätt-felkategorier. Jag läser idag att det är för många kvinnor i skolan (intressant eftersom vi är 95% män på min). Jag läser att det behövs en studentexamen (verkligen, till vilken nytta för mina blivande murare?). Jag läser att det behövs rätt till 10 år i grundskola (hur ska vi tolka kommunernas skyldighet att erbjuda förskoleklass?). Jag läser att skolklasserna måste bli mindre (även de med 5 eller färre elever?). Jag läser att många företag tvingas säga nej till jobb på grund av kompetensbrist (vad säger du Daniel Ek? Ska de få kalla sig entreprenörer medan de sitter uppflugna och väntar på stekt sparv?). Jag läser att något som kallas seminarieundervisning är överlägset allt annat (ska vi förbjuda andra former av in-, utlärning?). Jag läser att all undervisning ska genomsyras av entreprenörskap (alla kan inte starta Spotify, men alla kan bli en misslyckad entreprenör), och att skolan blir bättre med bra och behöriga lärare (suck, vi som trodde på dåliga och obehöriga)…

Och så där kan jag fortsätta. Poängen är att ytterst få, för att säga ingen, talar om skola i pluralis. Man bortser från att den egna referensramen, liksom de egna idéerna har en begränsad räckvidd. Man bortser från att kunskapandet i grunden handlar om något relationellt i samspel med en föränderlig omgivning. Man fångar inte in både waldorf, folkhögskola, IB och juridicum i en vision, men argumenterar som om så vore fallet.

Därför står nu den svenska skolan extremt bredbent. Legitimiteten är urholkad och dess fria fall har bara börjat. Skolpolitiken vänder fortsatt dövöra mot den nya tidens globala samhällsbyggare som bit för bit erövrar verkligheten, en annan del av verkligheten än skolpolitikens.

Efterskrift 30/8 2012: Hepp, så inleds hösten med ytterligare en i raden som väljer att tala om skola i singular, som framför en av dessa sanningsformler gällande skolan, och som väljer att betrakta våra unga medborgare genom ett dehumaniserande top-down-filter så som kolonialherrar en gång betraktade infödingen, ett inlägg som givetvis snurrar i de sociala medierna och delar opinionen i dikotomiserade fåror. Skribenten heter Jenny maria Nilsson, vill säkert väl, men glömmer att även Daniel Ek gömmer sig bland dem hon väljer att omskriva som vandrande samhällskatastrofer.

Read Full Post »

Ämne: Murning (inom ramen för ett övergripande tema ”den goda hantverkaren”)

4/5-11

I går hade jag nöjet att iaktta ett lärande möte. Eleven – en ganska osäker och utsatt 16-åring, Läraren – en trygg och kunnig yrkesman som förstått vikten av bemötandet och relationen i det lärande mötet, Uppgiften – att ta sig diagonalt genom en tegelsten. Detta sker med en skarp klinga på en vinkelslip. Momentet är riskfyllt, om eleven slinter eller verktyget hugger kan scenen snabbt bli mycket blodig. Eftersom jag känner eleven och hans lynne vågar jag knappt titta på. Läraren instruerar kunnigt och tålmodigt hur snittet ska ligga och hur maskinen ska hanteras. Han finns lugnt vid elevens sida, ger förtroende, men är helt koncentrerad på elevens rörelser. Han kan korrigera mjukt genom att lägga en hand på elevens axel, manövrera och peka. Han använder ofta ordet ”bra”. Resultatet blir bra, eleven strålar av stolthet. Scenen fångar essensen i det lärande mötet. Denna lärare är fantastisk. Det han gör ser så enkelt ut, men jag vet hur krävande det är. I min värld finns det många sådana lärare. Svensk skola är fantastisk.

5/5-11

Idag lades lektionen upp så att tre murarelever skulle lära mig de olika ingående momenten vid putsning av vägg. Läraren meddelade de överraskade eleverna att vi idag hade en ny elev (jag) och att eleverna idag var lärare och handledare. Först lärde Magnus mig hur bruk blandas så att det har rätt konsistens för putsning. En skottkärra kördes till blandaren på övningsgården. Denna kunde förses med bruk från en silo med hjälp av en knapptryckning. Vatten sprutades manuellt i blandaren från en slang via ett galler. För att fästa på vägg får bruket inte vara för rinnigt. Hellre lite för torrt, vilket kan korrigeras med att tillföra extra vatten under själva arbetet. En kärra bruk kördes in till den aktuella muren.

Willy visade mig hur en sektion på 1 meter riggades med hjälp av två trästavar som skulle sitta i våg i bruk två cm ut från muren. Muren hade dessförinnan ”ruggats” med löst bruk för att putsen skulle fästa bättre. Bruket slängs på väggen med en slev och den speciella ”knycken” är viktig för att bruket alls ska fästa. Att få tjok upp till 2 cm att fästa, och sitta diagonalt på rätt ställe visade sig vara krävande. Jag tackar mina handledare för att de tålmodigt fortsatte instruera tills det fungerade hjälpligt. Vattning av själva muren var nödvändigt. Till slut har man lyckats åstadkomma en diagonal sträng med bruk som är två cm tjock och staven trycks in i denna och fixeras med hjälp av ett vattenpass.

Keith visade hur skurningen går till. Mellan de två trästavarna vattnas muren och man börjar sedan från golvet slänga bruk med slev, cirka 3 decimeter upp på väggen. Därefter hålls en en meter lång bräda så att ytterändarna vilar mot de vertikala pinnarna. Denna förs sedan försiktigt uppåt samtidigt som den ruskas
i sidled. Resultatet ska bli en fasad som kan putsas. Sucessivt arbetar man sig upp för muren cirka tre decimeter i taget. Efter att ha torkat i cirka en timme kan den slutputsas.

6/5-11

Besök av en författare Renzo Aneröd. Renzo är ursprungligen hantverkare och ska under en timme hålla workshop med eleverna. Fokus är varför värderingarna i dagens samhälle ser ut som de gör. En av skolans lärare inleder och återknyter till författarens bok Vildsvinet som alla elever har läst. Renzo beskriver  rapsodiskt 90-talets snabba förändringar med invandring, ökade klyftor och hög arbetslöshet. Han beskriver vidare hur det ur detta uppstått subkulturer som dagens generationer tar för givna, men som ytterst har sitt ursprung i samhällsutveckling och politiska beslut. Eleverna är mycket deltagande och igenkänningsfaktorn är hög. Man diskuterar de traditionella värderingar som är knutna till byggyrket och dessa värderingars ursprung. Lektionen är en del av samverkan mellan karaktärsämnena och svenska. Målet är att eleverna ska bli varse sina värderingar, få argumentera för dem, ompröva så att de verkligen kan stå för vad de säger. Identitetsstärkande och viktigt för ”den gode hantverkaren”.

Read Full Post »

”En målorienterad strategi för att organisera och leda skolan, en struktur för verksamhetsutveckling samt en processorienterad pedagogisk form för att strukturera undervisningen kring eleverna som individer och i grupp. Undervisningen struktureras kring tre processer; självkunskapsprocess, tillämpningsprocess och kunskapsprocess, vilka tillsammans utgör grunden för kompetensutveckling och lärande. Demokrati, elevinflytande, delaktighet, mångfald, motivation, socialt ansvar, socialt samspel, kreativitet, företagsamhet, värderingsarbete, arbetsmiljö, jämställdhet, marginalisering och utanförskap är områden och frågor som naturligt integreras i den pedagogiska formen.” och bla bla bla…

Vad handlar ovanstående om? Är det någon ”karriärkåt reformpedagog” som fullständigt har tappat markkontakten eller är det en Zaremba som med inskjutna citat raljerar över det flumm som har ersatt katedern i dagens skola?

Nej, tvärt om.

Citatet beskriver det bärande pedagogiska elementet i den skolreform som under Jan Björklunds ledning nu sjösätts. Det kallas för Entreprenöriellt lärande.

Kan någon förklara för mig hur denna processorienterade pedagogiska form, efter alla ordning och reda, kunskaps och katederdiskussioner nu plötsligt kan utgöra högsta pedagogiskt mode för samma konservativa skoldebattörer som ägnat timmar och spaltkilometer i våra media åt att spy galla över PBL och andra reformpedagogiska metoder? Vari ligger de avgrundsskillnader som gör PBL till metoden från helvetet, entreprenöriellt lärande till en avgörande framgångsfaktor? Jag förstår det helt enkelt inte.

Har insikter förmedlade av progressiv pedagogik plötsligt sjunkit in i medvetandet på kretsen runt Björklund?

Eller, det kan väl inte vara så illa att metodens hela förtroendekapital ligger i de associationer till näringsliv och fri företagsamhet som termen entreprenöriellt lärande kan ge? Det vore förfärligt, speciellt med tanke på det osmidiga tungsnubblande som ligger redan i uttalet av själva metoden.

Read Full Post »