Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Epistemologi’

la

Så har turen kommit till Lena Andersson. Hon bereds spaltkilometrar i det offentliga debattutrymmets viktigaste kanaler och är av den anledningen svår att komma runt. Hon betraktas som ett geni och jag tänker ägna en stund åt att, allvarligt talat, tala allvar med denna samtidsikon.

Jag anser, som de flesta, att språket är vårt viktigaste verktyg när det kommer till att skapa, diskutera och sprida kunskap. Därför anser jag att man i varje komplicerat resonemang måste väga de betydelsebärande orden på guldvåg. Det betyder att jag vill ha klart för mig hur de begrepp jag använder bör definieras och att jag, om begreppen är tvetydiga, försöker precisera. Det betyder vidare att jag är så konkret jag förmår i adresseringen av mina argument, det vill säga jag redovisar en egen explicit ståndpunkt samt vem eller vad jag argumenterar för eller emot. Jag bemödar mig om att min bevisföring är sammanhängande och konsistent på ett sådant sätt att det i kedjan av ala2rgument inte döljer sig påståenden som är gripna ur luften eller päron som jämförs med äpplen eller kartor som förväxlas med det landskap de är tänkta att avbilda. Jag undviker undertexter och skyr de lättsålda signalorden som pesten. Jag läser ett citat av Lena Andersson och får omedelbart spänningshuvudvärk.

Den svenska intellektuella samtiden har länge och i olika tonarter framhållit att verkligheten är vad man uppfattar som verklighet. De som förfäktar fasta värden, objektivism, möjligheten att påstå att något är sannare och rimligare än något annat som någon upplever har inte sällan avfärdats som förstockade, fyrkantiga och okänsliga. Så det förvånar mig att man nu klagar på att vi lever i post-sanningens era. Vi skördar ju bara vad subjektivismen och relativismen har sått, och förmår inte hålla ordning på när känslor är relevanta fakta och när de inte är det.

Jag har i en mängd sammanhang sett påståendet, att den svenska intellektuella samtiden har länge…framhållit att verkligheten är vad man uppfattar som verklighet. Påståendet har dock sällan eller aldrig konkretiserats annat än svepande och oprecist. Det ironiska är dessutom att i epistemologisk mening kan verkligheten knappast vara något annat än vad vi uppfattar som en upplevd verklighet. Därefter kan vi träta om vems verklighet som är mest verklig. Eftersom Andersson i meningen därpå radar upp begreppen fasta värden, objektivism, sanning och rimlighet förstår jag inte heller om hon betraktar den tes hon problematiserar som ontologiskt eller epistemologiskt grundad. Dessa logiska nivåer korresponderar förhoppningsvis med varandra, men relationen är komplex och den svenska intellektuella samtiden av idag betraktar vad jag kan se, inte denna korrespondens utifrån mer nihilistiska värderingar än tidigare, snarare tvärtom. Den la1svenska samtidens intellektuella, bland vilka jag inkluderar Andersson som högst tongivande, är de kartesianska dikotomierna trogna.

Andra världskrigets härjningar tycktes hos efterkrigstidens intellektuella öppna ett mentalt fönster i hur korrespondensen mellan ontologi och epistemologi kunde uppfattas. Det innebar bland annat att ”uppfatta världen som process” på bred front fick definiera hur man kunde ”uppfatta världen som struktur”. Det kan enkelt uttryckas som en förmåga att härleda en struktur ur dess konsekvenser snarare än det omvända. Under decennierna efter andra världskriget tycks denna förmåga gradvis ha eroderat, för att efter millenieskiftet utgöra en ytterst sällsynt fågel i det intellektuella samtalet. Diskussionen idag, globalt tycks det, gäller mestadels huruvida strukturen, eller strukturens delar, utgör den giltiga förståelsenivån. I denna diskussion sällar sig Lena Andersson till ”lag strukturens delar”(skatt är stöld-ism), vilka vill förlägga en samtida intellektuell härdsmälta till ”lag strukturen” (könet är en social konstruktion-ism). Jag skall ur Lena Anderssons rika textproduktion ge ett par aktuella exempel på var man hamnar.

I radion avlyssnar Andersson en kommunal tjänsteman som hävdar att snöröjning är en del av upplevelseindustrin. Intuitivt ser de flesta, och Lena Andersson, att detta är dumheter. Hennes förklaringsmodell till det tokiga uttalandet handlar om samtidens ”postmoderna” oförmåga att skilja på upplevelse och fakta. Descartes hade kanske dragit samma slutsats, men är den rimlig? Är det verkligen samtidens intellektuella la4föreställningsvärld som i det tjugoförsta århundradet har förvandlat kommunala tjänstemän till cirkusartister? Om vi vill dra denna slutsats måste vi nästan helt bortse från att de villkor, krav och förväntningar som omgärdar tjänstemannen, systematiskt kan påverka hennes sätt att uttrycka sig. I samtidens kommunala landskap förväntas inte gatudirektören primärt producera en nöjsam snöröjning till invånarnas belåtenhet. Uppdraget formuleras snarare som att till lägsta möjliga kostnad åstadkomma upplevelsen av att saker och ting fungerar. Gatudirektören verkar i en produktionsmodell som har hämtats från näringslivet, där produktionen av allt från tamponger till bilbesiktning, sedan länge har använt sig av upplevelsefloskler. I kommersiella sammanhang har vi blivit immuna och reagerar inte längre på fikonspråket. I munnen på vår tjänsteman framstår termen mest som ett klumpigt försök att formulera sig utifrån de villkor och förväntningar hon faktiskt verkar under. De fenomen som detta handlar om beskrevs redan av Emile Durkheim, även av Marx och Tönnies för mer än hundra år sedan.

En liknande effekt söker Lena Andersson i en text som utmynnar i att Olof Palme var hatad trots att han var vit, man och överklass. Texten argumenterar för att sanningar på strukturnivå skapas av den mänskliga hjärnans strävan att gruppera fenomen på ett sätt som gör omvärlden begriplig. Enligt denna schematiska omvärldsuppfattning etableras (felaktigt, om jag förstår Andersson rätt) föreställningen om att kvinnor med makt får utstå tuffare kritik än sina manliga motsvarigheter. Hatet mot individen Palme, menar Andersson, motbevisar denna strukturella tes. På samma sätt som i föregående exempel, finns dock ett tydligt alternativ till Anderssons slutsats om man i beräkningen tar med de krav, förväntningar och villkor Palme verkade under. Palme blev inte hatad trots att han var vit, man och överklass. Han blev hatad därför att han på ett flagrant sätt bröt mot de la3förväntningar som kollektivt riktas mot en man med hans klassbakgrund och intellekt. Försöken att feminisera Palme genom att sprida rykten om transvestism, är ett lika tydligt uttryck för detta som när Lena Andersson själv misstänkliggörs för att bära manskläder.

Egentligen behöver detta med struktur- kontra individnivå inte vara så svårt. Det föreligger ingen motsättning mellan dessa logiska nivåer. De är bägge lika sanna, men tillhör vad som kan kalla olika förståelse- och förklaringsdomäner. För något år sedan hävdade den liberala debattören Adam Swejman i GP att idén om ”strukturell rasism” gjorde alla eller ingen till rasister. Att hävda detta kallar jag för ett epistemologiskt felslut. Att med idealistiska argument förneka en struktur som uppenbart kan härledas ur insamlade och systematiserade data är verkligen, för att använda Anderssons egna ord, att inte kunna hålla ordning på när känslor är relevanta fakta och när de inte är det. Att hävda att ett lotteri är en struktur av nitlotter är naturligtvis fel även om strukturen till stor del utgörs av just dessa. Däremot kan vi konstatera att lotteriet till övervägande del måste bestå av nitlotter för att själva strukturen skall kunna kallas ett lotteri. Det innebär inte att alla och inga lotter blir nitlotter.

Att hävda att VD-skapet i svenska börsbolag är en struktur av 50-åriga män som heter Anders är naturligtvis fel, även om dessa, genom sin överrepresentation, på något sätt tycks definiera strukturen. Den process, det vill säga de växelverkande krafter, som resulterar i detta utfall, är långt ifrån lika enkel eller uppenbar som i fallet med lotteriet, men den finns där att söka och förklara. Om man har ”svårt med sina känslor” vill man kanske avfärda den som stokastisk (vilket den dock antagligen inte är).

Historien om den blinde och elefanten är ingen dum metafor. Ett reflexivt medvetande vill gärna trava några varv runt elefanten och jämföra den med ett antal andra exemplar. Strukturen är lika giltig som sina delar. Processen är lika giltig som varje enskild händelse. Relationen mellan dessa olika nivåer är till vissa delar dynamisk och föränderlig, till andra delar statisk. Den som vill studera företeelser och fakta i den levande världen måste nog kunna röra sig mellan dessa perspektiv. Mer än så naturligtvis, men detta räcker långt som ett slags onthology for dummies.

Det är svårt att ägna sig åt analyser enligt ovanstående utan att förr eller senare hamna i en maktanalys. Denna form av analys har bland den ”svenska samtidens intellektuella” inordnats under det behändiga paraplyet post-modernism och kan därmed enkelt avfärdas som opportunt kvacksalveri. Asylrätten är viktigare välfärdssamhället, säger Lena Andersson. *1%  av jordens människor äger 50% av jordens tillgångar, säger jag. Inget tyder på att mänskliga behov är fördelade 99 mot 1. Låt oss diskutera huruvida vi skall välja ”den oinskränkta asylrätten” eller ”den oinskränkta äganderätten”, säger jag. Nej, den svenska intellektuella samtiden väljer givetvis att i en haltande dikotomi, ställa den juridiska konstruktionen ”asylrätt”, mot den sociala uppfinningen ”välfärdssamhälle”. För bägge kan väl aldrig vara möjliga om 1% av jordens befolkning skall äga 50% av jordens tillgångar,vilket utgör det enda tänkbara sättet att fördela i enlighet med de fasta värden som faller ur samma samtids krav på objektivitet, sanning och rimlighet?

* Uppdatering 2017-01- 16: Tydligen är snedfördelningen ännu större. Enligt en ny rapport från Oxfam gäller 99,8 mot 0,2. 

Read Full Post »

Huset Mittemot

REKLAM

Huset mittemot är fiktiva krönikor i ljudlig collageform. Vardaglighetens spännande liv i detaljerat urval bland grannar och annat löst folk. Välkommen in i Huset mittemot för personlig och insynsfull radiounderhållning. Jag gjorde reklam för denna fantastiska lyssnarupplevelse för redan ett år sedan då programmet gick i P1, men…

Om ni inte redan lyssnat, här är länken till SR där avsnitten fortfarande (2012-05-22) ligger kvar för nedladdning, men i P4:

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=4089

Read Full Post »

Det var en gång för länge sedan en liten sexårig kille, min äldste son. En morgon vaknade jag av märkliga brummande, hummande och pipande ljud från hans rum. Jag tassade över och kikade in genom dörröppningen. Ljuden kom från honom där han satt i sin säng med två uppslagna böcker och ett stort antal plastgjutna leksaksdjur från förhistorisk tid. Han hade drabbats av dinosauriefebern.

Jag insåg ganska snabbt att hans kunskaper var förvånansvärt omfattande. Han hade inte bara lärt sig ett stort antal arter till deras latinska namn, utan kunde också redogöra rätt bra för deras levnadsvanor och livscykler. Han kunde mer eller mindre utantill återge innehållet i de datoranimerade dvd-filmer från BBC som han vid ett tillfälle tjatat till sig på någon loppis. Bra eller dåligt? Jag ska villigt erkänna att jag hellre sett honom begåvad med en nyttigare talang. Men samtidigt som jag befarade att hans expertkunskaper skulle ge begränsad nytta på en globaliserad arbetsmarknad, borde spetskompetens, även inom ett perifert område, kunna utgöra en konkurrenskraftig tillgång om den förädlades och omsattes i en forskningsintensiv kontext. En plan tog form i mitt huvud.

Jag hade relativt goda insikter gällande samtida pedagogisk diskurs. Jag kunde därför också lätt identifiera förevarande brister i min sons pedagogiska utvecklingsarbete. Han hade förvisso lärt sig en hel del, men det sätt på vilket han tog sig an uppgiften kändes okoncentrerat och saknade den systematik jag ansåg nödvändig för att uppnå spetskompetens. Han kunde ena stunden ha fokus på sina böcker, för att i nästa stund utföra någon märklig krigsdans, för att därpå åla runt på golvet hummande och brummande, för att strax med pipande läten låta tuschpennor vandra planlöst över ett pappersark. Det kändes helt enkelt inte riktigt seriöst.

Jag visste att goda kunskapsresultat kräver goda förutsättningar, kontinuerlig återkoppling och höga förväntningar. Basen för ett kreativt och kritiskt förhållningssätt uppstår ur det trägna nötandet av grundläggande fakta. Jag visste att framgång följde av hårt arbete. All inlärning kan inte vara rolig och intressant hela tiden, som skolministern brukar säga. Med beprövade tester kartlade jag min sons kunskaper och kunde på ett systematiskt sätt ringa in hans kunskapsprofil. Jag såg snart att han saknade fundamentala baskunskaper i geografisk kontext, plattektoniska referenser, geologisk periodicitet och paleontologisk realia, grundläggande fakta som torde vara absolut nödvändiga för att återskapa en autentisk helhet av dinosaurernas tidsålder.

Nåväl, utifrån denna kartläggning kunde jag nu formulera en individuell utvecklingsplan i enlighet med forskning och beprövad erfarenhet. Jag satte upp ett antal mål och strukturerade ett centralt och åldersadekvat innehåll som svarade mot dessa. Jag lade mycket stor vikt vid frågan om kunskapsuppföljning. Utan sådan kunde ju min son inte veta om han lärt sig något. Tänk efter själv, tänk boken på ditt nattduksbord. Hur ska du utan uppföljning kunna veta om du läst och förstått den? Alltså, all kunskap börjar med uppföljning. Följ upp, följ upp, följ upp, som min gamle mentor brukade utbrista extatiskt.

För strukturens skull bestämde jag att timmen mellan 18.00 och 19.00 skulle vikas för koncentrerade och planerade studier sex dagar per vecka. Som en morot i systemet införde jag betyg och små premier som kunde relateras till det studerade innehållet. I den gällande skollagen fann jag försittning, kvarsittning och medsittning som tre disciplinerande åtgärder för de fall min son skulle uppvisa bristande koncentration på uppgiften. Redan dag 1 fick jag användning för alla tre, då glassbilens ankomst fick min son att fullständigt tappa fokus.

Dag 2 skulle alltså min son påbörja sin försittning redan 17.45. Den här dagen hade EM i friidrott börjat och han hade tidigare i TV sett några kvalheat på korta häcken. När jag gick in på hans rum strax före sex var han försvunnen. Jag fann honom en stund senare ute på gården ivrigt sysselsatt med att hoppa över de låga staket som delade upp gräsmattan i mindre områden. Jag förklarade att tilltaget skulle innebära för-, kvar-, och medsittning resten av månaden. Min son sprang skrikande in till sin mamma som i sin tur kom ut och undrade vad i helvete jag trodde jag sysslade med. Låt barn vara barn, fräste hon utan någon insikt om att hon genom sin ensidigt formulerade partsinlaga fullständigt hade spolierat förutsättningarna för sin sons kunskapsutveckling.

När klockan närmade sig 18.00 dag 3 hade min sons mor parkerat sig i hans rum. Jag bläddrade förstulet i hans övningshäfte om juraperiodens skifferlager, men hon blängde på mig och väste …du vågar inte! Min son hade tjatat om korta häcken hela dagen och kunde redan räkna upp en stor del av världseliten. Han hade drabbats av korta-häcken-febern. Jag fann honom åter ute på gården hoppande fram och tillbaks mellan de låga staketen. Jag satte mig ner på en bänk och följde hans förehavanden. Han hade bra fart över hindren. Hans fotsättning vid upphoppen var förvånansvärt god och accelerationen efter nedslagen högst påfallande.

Okey, det var inte golf eller tennis, men även när det gällde en perifer idrott som korta häcken fanns uppenbarligen en världselit som lockade sponsorer i den globaliserade ekonomin. Jag tänkte på mitt eget förflutna inom goalball. Genom systematisk träning, höga förväntningar och noggrann uppföljning borde min son kunna utveckla sin talang till användbar spetskompetens i den hårdnande konkurrensen mellan länder och världsdelar. En plan tog form i mitt huvud. . .

Read Full Post »

Den naiva men ändå så starka drömmen om att få bestiga världens högsta berg. Att få tillbringa de där minuterna på världens tak med den hisnande vyn över Himalaya och den stegrade livskänslan som brusar genom kroppen.  Jag känner varje steg och handgrepp över det sista hindret vid Hillary Step och ibland inbillar jag mig att jag verkligen har bestigit Mount Everest i ett tidigare liv. Snarare har jag nog förläst mig. En enskild händelse, som ”the Mount Everest Disaster” har genererat ett dussin böcker och många är de rastlösa kvällar då jag somnat med näsan i Jon Krakauers, Lene Gammelgaards, eller David Lagerkrantz skildringar av den dramatiska kväll som krävde åtta människors liv 1996.

Om jag ska vara riktigt ärlig så kommer min dröm om Mount Everest aldrig att gå i uppfyllelse. Jag vet det av den enkla anledningen att mina anlag för svindel aldrig kommer att tillåta den avslutande kamvandringen till toppen. Bara tanken på det bråddjup som öppnar sig nedanför kammen är tillräckligt för att en viss yrsel ska infinna sig. Feg, jo, men det är som det är. Som klättrare känner jag mina gränser och livet är mig för kärt.

Jag får nöja mig med det näst bästa, Kebnekaise, Sveriges tak. Dess höjd är bara en knapp fjärdedel av Mount Everest men känslan är genuint alpin och utsikten från toppen fullständigt betagande. Lagom spänning kan man också få genom att välja den lite brantare östra leden. Men kamvandring mellan syd och nordtoppen, där går min gräns, aldrig i livet.

Många som bestiger Mount Everest misslyckas och återvänder aldrig. Mer än 150 kroppar har aldrig återfunnits. Man kan undra vad det är som driver människor att frivilligt utsätta sig för så stora risker. Svaret handlar nog om livets korthet och dödens närhet. Ett ordinärt människoliv varar i knappt 30.000 dagar. Det är vår utmätta tid och i dödens närhet är livskänslan som starkast. Att återvända till baslägret efter en lyckad toppbestigning för säkert med sig en stark känsla av att livet inte har varit förgäves.

Modern civilisation försöker få oss att glömma döden, försöker intala oss att våra liv varar för evigt. Det lyckas nästan, men aldrig riktigt. Döden står kvar som ett faktum, dess skugga växer sig längre ju mer den förtigs.

Drömmen om att få bestiga världens högsta berg, att få simma med delfiner eller få cykla till Nordkap, att få resa till Hawaii, se havet, att få vara mer med sina barn, att få jobba lite mindre, få plocka svamp i en skog, bli kär, sova i en säng. . . Allt det vi vill, som är vår längtan, som är mening och som upptar våra tankar, ger vi allt detta den plats det förtjänar?

När man mot den bakgrunden betraktar samtidens dagordning känns den grotesk. Det är en dagordning skapad för dem med evigt liv och för en värld med oändliga resurser. Trots att vi bor stort, äter gott och materiella ting finns i överflöd handlar den politiska agendan uteslutande om mer av samma. Men för att få mer av samma krävs stora uppoffringar. Flertalet bör i det korta perspektivet nöja sig med mindre av samma för att fåtalet ska kunna tillförsäkras mycket mer av samma så att flertalet i en oviss framtid kan få mer av samma, det vill säga,

Skolan måste bli tuffare och ha många prov, lönerna för unga måste bli lägre, arbetsdagarna bör helst vara längre och pensionsåldern högre. Hela världen är indragen i en galen dans kring kontanta tillgångar och skulder där våra öden överlåts i händerna på kapitalmarknadernas anonyma knapptryckare. Länder kastas i allt högre tempo mellan låg- och högkonjunkturer, naturen skövlas och miljön förvandlas till en kemisk cocktail. Vi blir stressade, aggressiva, nedstämda, deprimerade, man vill ropa stopp!

Vad drömmer du om? Vad är vikigt för dig? Vilket liv vill du leva, uppleva?

Vi lever inte för evigt. Vi har knappt 30.000 dagar. Låt oss använda dem väl. Det är vi värda. Och, du som drömmer om Mount  Everest. . . Kebnekaise är fantastiskt!

Read Full Post »

Ämne: Murning (inom ramen för ett övergripande tema ”den goda hantverkaren”)

4/5-11

I går hade jag nöjet att iaktta ett lärande möte. Eleven – en ganska osäker och utsatt 16-åring, Läraren – en trygg och kunnig yrkesman som förstått vikten av bemötandet och relationen i det lärande mötet, Uppgiften – att ta sig diagonalt genom en tegelsten. Detta sker med en skarp klinga på en vinkelslip. Momentet är riskfyllt, om eleven slinter eller verktyget hugger kan scenen snabbt bli mycket blodig. Eftersom jag känner eleven och hans lynne vågar jag knappt titta på. Läraren instruerar kunnigt och tålmodigt hur snittet ska ligga och hur maskinen ska hanteras. Han finns lugnt vid elevens sida, ger förtroende, men är helt koncentrerad på elevens rörelser. Han kan korrigera mjukt genom att lägga en hand på elevens axel, manövrera och peka. Han använder ofta ordet ”bra”. Resultatet blir bra, eleven strålar av stolthet. Scenen fångar essensen i det lärande mötet. Denna lärare är fantastisk. Det han gör ser så enkelt ut, men jag vet hur krävande det är. I min värld finns det många sådana lärare. Svensk skola är fantastisk.

5/5-11

Idag lades lektionen upp så att tre murarelever skulle lära mig de olika ingående momenten vid putsning av vägg. Läraren meddelade de överraskade eleverna att vi idag hade en ny elev (jag) och att eleverna idag var lärare och handledare. Först lärde Magnus mig hur bruk blandas så att det har rätt konsistens för putsning. En skottkärra kördes till blandaren på övningsgården. Denna kunde förses med bruk från en silo med hjälp av en knapptryckning. Vatten sprutades manuellt i blandaren från en slang via ett galler. För att fästa på vägg får bruket inte vara för rinnigt. Hellre lite för torrt, vilket kan korrigeras med att tillföra extra vatten under själva arbetet. En kärra bruk kördes in till den aktuella muren.

Willy visade mig hur en sektion på 1 meter riggades med hjälp av två trästavar som skulle sitta i våg i bruk två cm ut från muren. Muren hade dessförinnan ”ruggats” med löst bruk för att putsen skulle fästa bättre. Bruket slängs på väggen med en slev och den speciella ”knycken” är viktig för att bruket alls ska fästa. Att få tjok upp till 2 cm att fästa, och sitta diagonalt på rätt ställe visade sig vara krävande. Jag tackar mina handledare för att de tålmodigt fortsatte instruera tills det fungerade hjälpligt. Vattning av själva muren var nödvändigt. Till slut har man lyckats åstadkomma en diagonal sträng med bruk som är två cm tjock och staven trycks in i denna och fixeras med hjälp av ett vattenpass.

Keith visade hur skurningen går till. Mellan de två trästavarna vattnas muren och man börjar sedan från golvet slänga bruk med slev, cirka 3 decimeter upp på väggen. Därefter hålls en en meter lång bräda så att ytterändarna vilar mot de vertikala pinnarna. Denna förs sedan försiktigt uppåt samtidigt som den ruskas
i sidled. Resultatet ska bli en fasad som kan putsas. Sucessivt arbetar man sig upp för muren cirka tre decimeter i taget. Efter att ha torkat i cirka en timme kan den slutputsas.

6/5-11

Besök av en författare Renzo Aneröd. Renzo är ursprungligen hantverkare och ska under en timme hålla workshop med eleverna. Fokus är varför värderingarna i dagens samhälle ser ut som de gör. En av skolans lärare inleder och återknyter till författarens bok Vildsvinet som alla elever har läst. Renzo beskriver  rapsodiskt 90-talets snabba förändringar med invandring, ökade klyftor och hög arbetslöshet. Han beskriver vidare hur det ur detta uppstått subkulturer som dagens generationer tar för givna, men som ytterst har sitt ursprung i samhällsutveckling och politiska beslut. Eleverna är mycket deltagande och igenkänningsfaktorn är hög. Man diskuterar de traditionella värderingar som är knutna till byggyrket och dessa värderingars ursprung. Lektionen är en del av samverkan mellan karaktärsämnena och svenska. Målet är att eleverna ska bli varse sina värderingar, få argumentera för dem, ompröva så att de verkligen kan stå för vad de säger. Identitetsstärkande och viktigt för ”den gode hantverkaren”.

Read Full Post »

De flesta har fått den välkända filosofiska frågan om huruvida ett träd som faller i en skog utom hörhåll för alla ändå ger ifrån sig ett ljud. Det korrekta svaret anses vara nej. Man hänvisar då till ljudalstringen som en mekanisk process där molekylernas kedjereaktion resulterar i att överförd transmittorsubstans i hjärnan genererar den retning eller förnimmelse som vi brukar kalla för ljud. Den molekylära kedjereaktionen (i luften) äger däremot rum oavsett om det finns öron i närheten eller inte.

Problemet med denna lösning är att den inte förklarar själva förnimmelsen, eller vad är det att höra ett träd som faller? Sedan Descartes dagar vilar vår världsbild och vetenskapens förklaringsmodeller på en tydlig åtskillnad mellan materiens processer och det upplevda. Händelseförloppet fram till smak, doft, tanke och
liv kan förklaras, men exakt där, på tröskeln till det som egentligen är intressant, övergår vetandet i tro, spekulationer och metafysik.

Existerar själva trädet som faller i skogen då inga ögon finns där som kan se? I princip skulle svaret kunna vara nej eftersom premisserna är de samma som i första exemplet. Möjligen ett mer svävande nej. Fotoner vill ju inte uppträda som förväntat enligt mekanikens regler och hela tanken på att saker måste iaktas för att existera känns otillfredställande.

Vi vet ju också att det omvända förekommer, vi hör plötsligt ljudet av ett fallande träd trots att det inte finns där. Vi kallar det då för att hallucinera, inbillning. Men implikationen är intressant. Förnimmelsen kan uppstå trots frånvaron av hela den föregående mekaniska processen.

Emellertid, det finns oavvisliga bevis för att den mekaniska processen i hjärnan måste äga rum för att en förnimmelse ska uppstå oavsett om trädet faller eller ej, när man dagdrömmer eller hallucinerar. Därmed bör vi kunna sluta oss till att saker ”inte bara händer” oavsett om vi talar om träd i skogen eller våra egna fantasier. För att överhuvudtaget kunna förnimma tanke, idé eller fallande träd krävs den händelsekedja som jag har kallat för mekanisk process. Om inte i yttervärlden så, nödvändigtvis i hjärnan. Bateson (se inlägg 1) hade uttryckt det (han är död) som att ”andliga processer kräver beledsagande energi”.

En rimlig slutsats av ovanstående är att västerlandets 400 år av Descartesianska dualism är en epistemologisk återvändsgränd, en villfarelse som oftare än vi tror leder oss vilse i våra tankar. Förnimmelsen av ljudet från ett fallande träd är inte något väsenskilt från den föregående processen utan en integrerad del av händelseförloppet. Förnimmelsen av ett ljud och den mekaniska kedjereaktionen är olika aspekter av samma sak ungefär som perspektivskiftena i historien om den blinda och elefanten.

Jag tänker i kommande inlägg göra resonemanget ovan mer begripligt med exempel från embryologi och paleontologi men har inte tid just nu eftersom högst konkreta ogräs som finns i mina land verkar bortse från alla epistemologiska förklaringsmodeller. . .eller så har de förstått mer än oss. För inget ogräs någonsin har väl funderat över satsen ”cogito, ergo sum”? Likväl rör dom sig.

Read Full Post »

Kort sketch i tiden.

Roller: En ordförande

Tre ledamöter, A, B och C.

Scenen: Konferensmiljö

Speltid: 2-3 min.

Ordf: -Härmed förklarar jag planeringsmötet för vårt kommunala turistbolag öppnat. Efter några år av vikande intäkter i näringen är det dags att föra upp den avgörande frågan på dagordningen, nämligen hur skall  vi  locka  turister  ?…Jag lämnar ordet fritt.

En kort tystnad och en hand sticks
tveksamt upp i luften.

A: – Skulle vi inte kunna satsa på en stor drive…?

Ordf: – Bra, utveckla.

A: – Tja, en kampanj.

B: – Du menar som en festival?

A: – Ja, en brett upplagd satsning.

Tempot ökar, snabba
replikväxlingar.

C: – Massor av resurser!

A: – Vi skaffar en plattform att stå på!

C: – Rejält, över hela linjen!

A: – Erbjuda gångbara alternativ!

B: – Helt ohämmat!

A: – Ja, en lokal, öh, KVALITETSBOMB!

C: – En RESURSEXPLOSION!

A: – Spänning!

Ordf: – Bra

C: – Äventyr!

Ordf: – Bra.

A: – Romantik!

Ordf: – Ja.

C: – Glädje!

Ordf: – Bra, bra.

A: – Erotik!

Ordf: – Al right.

C: – Vilda nätter!

Ordf: – Oh yeah.

B: – Fiskdamm åt barna!

Ordf: – JAAA, jag menar…nää. Vadå, fiskdamm?

B: – Jodå, oerhört populärt.

C: – Trams. Vi måste vara konkreta nu.

A: – Riktigt! Vi får inte fara ut i fria fantasier. Steget från idé till genomförande är oerhört långt.

C: – Ja, och därför måste vi fokusera de genomförbara koncepten, de konkreta idéerna med tydlig organisationsram och rimlig kostnadsbild. Inget flum.

B: – Men en fiskdamm bör vi väl klara.

A: – Jaha du. Du anser väl att de olympiska spelen kan förläggas till Sösdala du?

B: – Näee.

A: – Nä, utan vi skulle lugnt och sansat kunna förverkliga ett bärande koncept som placerar kommunen i centrum på 2000-talets turistkarta. Då krävs konkretisering.

B: – Ja…ha.

Ordf: – Nä, som sagt, fiskdamm åt barna…icke. Vi talar inte olympiad i Sösdala nu, utan om…en stor drive, typ.

A: – Ett tvärkommunalt samarbete kring en, öh, kulturtribunalsatsning.

C: – Ett gigantiskt folklivsinferno som sätter särarten i högsätet.

A: – Ansöka om medel på där för avsedd förtryckt blankett.

Ordf: – Toppen! Jag tror vi har hittat vinnarformeln och…klockan är nästan elva. Nu tar vi lunch.

Ridå.

Read Full Post »

Older Posts »