Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Fotboll’

2011 höstupptakten; Mikael Dahlberg gjorde bägge målen då Gefle IF bortaslog AIK på Råsunda med 0-2. Få väntar sig att Gefle IF ska vinna en sådan match, ännu färre att laget ska ligga fyra i allsvenskan efter nio omgångar. Men det verkligt originella är att Mikael Dahlberg gör sina första allsvenska mål sedan 24 augusti 2008, en 70 matcher lång måltorka. Originellt, inte för att Dahlberg är en kass spelare, utan för att det ännu finns en fotbollsklubb som är beredd att ge sina spelare ett sådant förtroende.

Ingressen skrev jag för två år sedan. Då var det AIK och jag var övertygad om att Gefles framgångar inte var tillfälligheternas spel, utan ett kunskapsteoretiskt intressant fenomen. Nu senast var det MFF och Mikael Dahlberg har befäst sin position som viktig spelare på allsvensk nivå. Jag återpublicerar här stora delar av den två år gamla texten, med inskjutna kommentarer. Nu, två år senare tycks mina iakttagelser befästa. Gefle IF spelar för åttonde året i rad i vår högsta fotbollsserie. Inför varje säsongsstart har laget bland experter och journalister varit den givna nedflyttningskandidaten. Inget tyder på att detta underdog-förhållande kommer att ändras om så Gefle IF spelar sin 10:onde, 50:onde eller hundrade säsong i allsvenskan. Gefle IF är inte ett lag utan ett lyte.

Mikael Dahlberg var en i den långa raden spelare ur den överblivna högen, som tränare Olsson & co värvade, förädlade och gav förtroende. Olsson såg det alla andra har missade, han förvaltade, utvecklade, vågade och resultatet blev gång efter annan mycket bra. Om det inom fotbollen hade funnits system för att mäta sportslig framgång med en indexerad justering för sådant som klubbekonomi, publik och medial goodwill, då hade Gefle IF varit den  i särklass ljusstarkaste stjärnan, därefter inget, ingenting och sedan möjligen Trelleborgs och Åtvidabergs FF.

Då skrev jag att, det mesta tyder på att Gefle IF ohotat kommer att kunna fortsätta odla sin särart under många år framöver. Det finns flera anledningar till detta. Den viktigaste är samtidens starka fokus på ständig utveckling vilket gör att ytterst få klubbar vågar jobba med respekt, förtroende och kontinuitet på det sätt som möjliggjorde Mikael Dahbergs bragd för Gefle i matchen mot AIK. Jag har ännu inte fått fel, tvärtom,

Så blev det också. I år såg våren mörk ut när Jonas Lantto, lagets lysande mittfältsstjärna, blev långtidsskadad. Vi måste i sammanhanget minnas att även Lantto är en av dessa ”överblivna” som Olsson lyckades se kvaliteterna hos och värvade från nordkalotten. Utöver sin arktiska härkomst bar även Jonas Lantto lyten som gjorde honom förbisedd. Som varandes allsvenskans kortaste spelare behövdes tränargeniet Olssons örnblick för att se en teknik och spelförståelse som faktiskt ligger nära självaste Ibrahimovic. Jag vågar påstå att Jonas Lantto hade kommit än mer till sin rätt i Barcelona.

Nåväl, vad gör Gefle IF när Lantto saknas? Laget, kända för sin extrema superdefensiv går över till 4-3-3 och lyckas i denna total-make-over, delvis tack vare en ny-gammal Oremo som börjar återfinna spillror av sitt forna jag. Som inkvoterade på fair-play i europaligan når man längre än något av de svenska storlagen. Och i skrivande stund har man dessutom åter segat sig upp på säker mark i den allsvenska tabellen. Svårslaget.

Nu glunkas det om att Pelle Olsson möjligen blir vår näste landslagstränare. Ett utomordentligt val, men kanske slutet på den långa sagan Gefle IF. Eller inte.

Read Full Post »

EM-kvalet och Zlatan i all ära, årets fotbollsmirakel är utan tvekan rödvästarnas, Sandviken IF:s, avancemang till Division 1 norra. Det mest anmärkningsvärda är kanske det allt annat än ortodoxa sätt de gjorde det på. Den historien börjar 80 mil rakt söderut, på en vindpinad åker utanför Malmö.

IFK Klagshamn är ett av alla dessa kamratgäng som ägnar sig åt ett vardagsnära och oglamoröst idrottande långt bortom glansen från de stora fotbollsklubbarna. Till deras största sportsliga framgångar vid sidan om årets avancemang till division 1, hör kanske att Åshöjdens BK använde deras hemmaplan då Max Lundgrens böcker blev TV-serie på 80-talet. IFK Klagshamn vann som sagt årets upplaga av Division 2 södra och klev därmed högre upp i seriesystemet än man gjort tidigare i sin 90-åriga historia. Avancemanget kom otippat och klubbens reaktion än mer otippat. Man gjorde det i fotbollssammanhang ytterst sällsynta och tackade nej till platsen i Division 1 södra. Som skäl för beslutet har man angett sin ekonomiska situation, men bakom beslutet finns säkert också en ”smålagsorganisation” som inte står riktigt rustad för spel på semi-elitnivå. Tränaren Anders Grimlund må gnissla tänder, men få av lag eller publik i Division 1 lär kommande säsong gråta över att man slipper besöka den vindpinade åker som heter Klagshamns IP.

80 mil norr om Klagshamn jublas det i Sandviken, men först efter att man åter hunnit förbanna sitt öde att åter missa serieavancemang med minsta möjliga marginal. Sandvikens IF är en klubb med anor, plats 17 i den allsvenska maratontabellen och plats 9 i tabellen för den näst högsta serien. 1957 såg 20 288 personer seriefinalen mot IFK Norrköping på Norra IP. Kim Källström har spelat i klubbens färger, en klubb med anor som sagt. Allsvenska Gefle IF lär behöva ytterligare ett allsvenskt decennium för att överglänsa lillebrors CV. I början på 90-talet hamnade dock Sandvikens IF i bandyns slagskugga och har sedan dess fört en undanskymd och tröstlös tillvaro längre ner i seriesystemet. Så hade det nog förblivit om Klagshamn inte fattat sitt beslut. När telefonen ringde från fotbollsförbundet utbröt jublet. Sandvikens IF spelar i Division 1, börjar närma sig den nivå där man hör hemma, sin rättmätiga nivå.

Sandvikare är av ett särskilt släkte. Mentaliteten kan sammanfattas som en sällsam blandning av hybris och masochism. Jublet över en plats i Division 1 har knappt hunnit lägga sig innan den välbekanta polariserade diskussionen är igång. Fotbollslaget har fått konstgräs på sin plan, men arenan ligger inklämd bakom den illa parkerade ”megamastodont-volkswagen” som kallas Göranssons arena. Det är stadens skandalomsusade bandytempel. Utifrån sitt geografiska läge tycks fotbollsplanen mer vara inplacerad för det sedan länge insomnade smålaget Örtakoloniens IF, känt som innehavare av jumboplatsen i näst högsta seriens maratontabell. När Sandvikens IF nu ska spela i Division 1 anser man givetvis att man behöver återta och få konstgräs på den så kallade VM-arenan med plats för flera tusen åskådare. Vissa viktiga matcher, menar man, kommer att locka publik långt över de 700 platser som den nuvarande arenan erbjuder. Jag undrar i mitt stilla sinne vilka matcher som åsyftas, är det lokalderby mot Dalkurd FF, eller vad? Och jag kan föreställa mig kommentarsfälten i Arbetarbladet den dag när pengarna börjar rulla, när Sandvikens IF har fått sin VM-arena, har åkt ur Division 1 och något hundratal sitter och huttrar på de ödsliga läktarna. Låt oss hoppas att det inte blir så, utan att klubben istället, som farmare, kan närma sig Gefle IF och att de i kreativt utbyte kan stärka södra norrlands fotbollsnav.

Tills dess önskar jag Sandvikens IF ett stort grattis till platsen i Division 1 och ser fram mot en spännande fotbollsäsong med rödvästarna.

Read Full Post »

Gefle IF, lag eller lyte?

Mikael Dahlberg gjorde bägge målen då Gefle IF bortaslog AIK på Råsunda med 0-2. Få väntar sig att Gefle IF ska vinna en sådan match, ännu färre att laget ska ligga fyra i allsvenskan efter nio omgångar. Men det verkligt originella är att Mikael Dahlberg gör sina första allsvenska mål sedan 24 augusti 2008, en 70 matcher lång måltorka. Originellt, inte för att Dahlberg är en kass spelare, utan för att det ännu finns en fotbollsklubb som är beredd att ge sina spelare ett sådant förtroende.

Gefle IF spelar för sjätte året i rad i vår högsta fotbollsserie. Inför varje säsongsstart har laget bland experter och journalister varit den givna nedflyttningskandidaten. Inget tyder på att detta förhållande kommer att ändras om så Gefle IF spelar sin 10:onde, 50:onde eller hundrade säsong i allsvenskan. Gefle IF är inte ett lag utan ett lyte.

Mikael Dahlberg är en i den långa raden spelare ur den överblivna högen, som tränare Olsson & co har värvat, förädlat och givit förtroende. Olsson har sett det alla andra har missat, han har förvaltat, utvecklat, vågat och resultatet har gång efter annan blivit mycket bra. Om det inom fotbollen hade funnits system för att mäta sportslig framgång med en indexerad justering för sådant som klubbekonomi, publik och medial goodwill, då hade Gefle IF varit den  i särklass ljusstarkaste stjärnan, därefter inget, ingenting och sedan möjligen Trelleborgs FF.

Det mesta tyder på att Gefle IF ohotat kommer att kunna fortsätta odla sin särart under många år framöver. Det finns flera anledningar till detta. Den viktigaste är samtidens starka fokus på ständig utveckling vilket gör att ytterst få klubbar vågar jobba med respekt, förtroende och kontinuitet på det sätt som möjliggjorde Mikael Dahbergs bragd för Gefle i matchen mot AIK.

Read Full Post »