Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Gefle IF’

2011 höstupptakten; Mikael Dahlberg gjorde bägge målen då Gefle IF bortaslog AIK på Råsunda med 0-2. Få väntar sig att Gefle IF ska vinna en sådan match, ännu färre att laget ska ligga fyra i allsvenskan efter nio omgångar. Men det verkligt originella är att Mikael Dahlberg gör sina första allsvenska mål sedan 24 augusti 2008, en 70 matcher lång måltorka. Originellt, inte för att Dahlberg är en kass spelare, utan för att det ännu finns en fotbollsklubb som är beredd att ge sina spelare ett sådant förtroende.

Ingressen skrev jag för två år sedan. Då var det AIK och jag var övertygad om att Gefles framgångar inte var tillfälligheternas spel, utan ett kunskapsteoretiskt intressant fenomen. Nu senast var det MFF och Mikael Dahlberg har befäst sin position som viktig spelare på allsvensk nivå. Jag återpublicerar här stora delar av den två år gamla texten, med inskjutna kommentarer. Nu, två år senare tycks mina iakttagelser befästa. Gefle IF spelar för åttonde året i rad i vår högsta fotbollsserie. Inför varje säsongsstart har laget bland experter och journalister varit den givna nedflyttningskandidaten. Inget tyder på att detta underdog-förhållande kommer att ändras om så Gefle IF spelar sin 10:onde, 50:onde eller hundrade säsong i allsvenskan. Gefle IF är inte ett lag utan ett lyte.

Mikael Dahlberg var en i den långa raden spelare ur den överblivna högen, som tränare Olsson & co värvade, förädlade och gav förtroende. Olsson såg det alla andra har missade, han förvaltade, utvecklade, vågade och resultatet blev gång efter annan mycket bra. Om det inom fotbollen hade funnits system för att mäta sportslig framgång med en indexerad justering för sådant som klubbekonomi, publik och medial goodwill, då hade Gefle IF varit den  i särklass ljusstarkaste stjärnan, därefter inget, ingenting och sedan möjligen Trelleborgs och Åtvidabergs FF.

Då skrev jag att, det mesta tyder på att Gefle IF ohotat kommer att kunna fortsätta odla sin särart under många år framöver. Det finns flera anledningar till detta. Den viktigaste är samtidens starka fokus på ständig utveckling vilket gör att ytterst få klubbar vågar jobba med respekt, förtroende och kontinuitet på det sätt som möjliggjorde Mikael Dahbergs bragd för Gefle i matchen mot AIK. Jag har ännu inte fått fel, tvärtom,

Så blev det också. I år såg våren mörk ut när Jonas Lantto, lagets lysande mittfältsstjärna, blev långtidsskadad. Vi måste i sammanhanget minnas att även Lantto är en av dessa ”överblivna” som Olsson lyckades se kvaliteterna hos och värvade från nordkalotten. Utöver sin arktiska härkomst bar även Jonas Lantto lyten som gjorde honom förbisedd. Som varandes allsvenskans kortaste spelare behövdes tränargeniet Olssons örnblick för att se en teknik och spelförståelse som faktiskt ligger nära självaste Ibrahimovic. Jag vågar påstå att Jonas Lantto hade kommit än mer till sin rätt i Barcelona.

Nåväl, vad gör Gefle IF när Lantto saknas? Laget, kända för sin extrema superdefensiv går över till 4-3-3 och lyckas i denna total-make-over, delvis tack vare en ny-gammal Oremo som börjar återfinna spillror av sitt forna jag. Som inkvoterade på fair-play i europaligan når man längre än något av de svenska storlagen. Och i skrivande stund har man dessutom åter segat sig upp på säker mark i den allsvenska tabellen. Svårslaget.

Nu glunkas det om att Pelle Olsson möjligen blir vår näste landslagstränare. Ett utomordentligt val, men kanske slutet på den långa sagan Gefle IF. Eller inte.

Annonser

Read Full Post »

Så kan man väl nästan påstå att den våta drömmen om svensk fotboll i Europa har släckts även för denna säsong. Närmast var Malmö som kämpade heroiskt in i det sista för att få till det där saliggörande trenollmålet i matchens sista självande minuter hemma mot Zagreb. Årets match?

Jo, Malmö FF bjöd på en riktigt nagelbitare och under långa perioder i matchen spelade de på en nivå som nog kunde hävda sig i europasammanhang. Men en nykter efterhandsanalys utmynnar nog ändå i att Dynamo Zagreb, sett till hela dubbelmötet var det vassare laget. De östeuropeiska lagens karakteristiska uppspel, snabbt och rakt, centralt i banan med precisa passningar och vettlös press på bollhållaren. Istället för att dra isär sjönk MFF allt för ofta ner och bildade säck i eget straffområde.

Men sett annorlunda. Betrakta den sista kvarten av returmatchen. MFF hade Zagreb i brygga. Man klarade de snabba bollförflyttningarna och kom i anfall efter anfall. Durmas löpte nästan som i trans och slog inlägg efter inlägg som nästan (!) nådde en heroiskt löpande Daniel Larsson. Endast ett antal ”om inte om” lade sig denna gång mellan MFF och fortsatt champions League-spel. Varför är det så svårt?

Sportens förståsigpåare har analysen klar. Sverige behöver en överlägsen etta, likt Barcelona i Spanien eller Englands Manchester United. I detta lag skulle högavlönade stjärnor flockas och de skulle vinna allsvenskan år efter år, och vidare kvalificera sig till Champions League-spel. Det som med svenska mått mätt saknas, är de stora pengarna. Någon infantil miljardär måste göra klubben till sin privata lekstuga. Bland möjliga lag att axla en dylik mantel nämns givetvis de publikdragande storstadslagen, IFK Göteborg, Djurgården, AIK och kanske Malmö FF.

Det må vara en sak att jag ogillar idén. En allsvenska där Djurgården bärgar guld år ut och år in är i mina ögon trist och har inget med idrott att göra. Om det är priset för europaspel så ser jag hellre på Barcelona. Charmen med allsvenskan är just att rent sportsliga, taktiska och professionella avgöranden får så stor plats, vilket möjliggör för ”bonnalag” som Kalmar FF, Gefle IF och Trelleborg att bygga en stabil allsvensk grund genom att värva smart, ta hand om egna talanger och rent allmänt bygga smarta spelidéer på begränsade resurser. Det gynnar också breddidrotten och sporten som folkrörelse.

En annan sak är att förståsigpåarna gör sig skyldiga till ett enkelt tankefel, nämligen att blanda ihop två saker, pengar med skicklighet. Det är en kompetent spelidé uppbackad av individuellt skickliga spelare som vinner matcher, inte sedelbuntar. Det är förödande att förväxla dessa två. Visst har pengar betydelse som lockbete för spelare som vet sitt värde, men skickligheten i sig har inget med pengar att göra utan är resultatet av lika delar talang, träning, självförtroende och tur i en miljö präglad av uppmuntran, trygghet, samarbete och inkännande feedback. Detta vet tränare som Tom Prahl i Trelleborg och Pelle Olsson i Gävle, tränare som vet hur man spinner guld av halm.

Den som förstår detta kan också, när det rätta tillfället kommer och himlens alla stjärnor står rätt, ta sig till Champions League med spelare som Durmas, Larsson, Figueiredo, Mehmeti, Hamad, Aubynn, Andersson och Dahlin.

Mitt resonemang får något slags stöd i studier av professor Tomas Peterson vid Malmö högskola. Han har i sina studier följt 1100 spelare från ungdomsspel 1984 fram till 25-årsåldern. Studien visar bland annat hur den fysiska mognaden avgör vilka spelare som ska gallras bort. Resultatet blir att den elit som selekteras fram, som kan ställa lönekrav, inte nödvändigtvis är de ”skickligaste” spelarna. Det är således inte tur eller ”slump” när Pelle Olsson plockar in en division III-spelare från Söderhamn i sin startelva, som kort därefter tar plats i svenska landslaget. Han åstadkommer samma trollerinummer gång på gång. Och det är heller ingen slump att majoriteten av spelare i svenska landslag tar sig dit på andra sätt än genom fotbollsförbundets olika selekteringssystem.

För den som förmår se spelaren, människan, potentialen, finns det under och bortom den smala eliten en guldgruva att ösa ur, oändligt många stjärnor att upptäcka.

Read Full Post »

Gefle IF, lag eller lyte?

Mikael Dahlberg gjorde bägge målen då Gefle IF bortaslog AIK på Råsunda med 0-2. Få väntar sig att Gefle IF ska vinna en sådan match, ännu färre att laget ska ligga fyra i allsvenskan efter nio omgångar. Men det verkligt originella är att Mikael Dahlberg gör sina första allsvenska mål sedan 24 augusti 2008, en 70 matcher lång måltorka. Originellt, inte för att Dahlberg är en kass spelare, utan för att det ännu finns en fotbollsklubb som är beredd att ge sina spelare ett sådant förtroende.

Gefle IF spelar för sjätte året i rad i vår högsta fotbollsserie. Inför varje säsongsstart har laget bland experter och journalister varit den givna nedflyttningskandidaten. Inget tyder på att detta förhållande kommer att ändras om så Gefle IF spelar sin 10:onde, 50:onde eller hundrade säsong i allsvenskan. Gefle IF är inte ett lag utan ett lyte.

Mikael Dahlberg är en i den långa raden spelare ur den överblivna högen, som tränare Olsson & co har värvat, förädlat och givit förtroende. Olsson har sett det alla andra har missat, han har förvaltat, utvecklat, vågat och resultatet har gång efter annan blivit mycket bra. Om det inom fotbollen hade funnits system för att mäta sportslig framgång med en indexerad justering för sådant som klubbekonomi, publik och medial goodwill, då hade Gefle IF varit den  i särklass ljusstarkaste stjärnan, därefter inget, ingenting och sedan möjligen Trelleborgs FF.

Det mesta tyder på att Gefle IF ohotat kommer att kunna fortsätta odla sin särart under många år framöver. Det finns flera anledningar till detta. Den viktigaste är samtidens starka fokus på ständig utveckling vilket gör att ytterst få klubbar vågar jobba med respekt, förtroende och kontinuitet på det sätt som möjliggjorde Mikael Dahbergs bragd för Gefle i matchen mot AIK.

Read Full Post »