Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Gregory Bateson’

Lindängen XXIa

Och vad har man den till?

Jag har grubblat mycket över det och får väl säga som så många före mig: En teoretisk ram är en krycka på vägen mot empirisk kunskap. Mitt mål var att presentera en teoretisk ram, representerande en högre grad av universell giltighet än de befintliga. Med utgångspunkt i föreliggande teori (se tidigare inlägg I-IV) kan vilken frågeställning eller hypotes som helst prövas mot en konsistent och kontextoberoende begreppsapparat, oavsett om utgångspunkten är deduktiv, induktiv, positivistisk, kvalitativ, diskursiv, feministisk… Så långt, mission completed. Begreppet organisation har fått en rimlig begreppsdefinition (Gareth Morgan utgick från samma tankegång men löste problemet genom att gestalta de existerande organisatoriska perspektiven metaforiskt (Morgan, 1986))… Emellertid återstår åtskilligt tankearbete för att finslipa en varaktig organisationsekvation med stort E. Men å andra sidan; vad kan någon rimligen förvänta sig på två veckor?

organisationsteoretisk skissTvå böcker måste nämnas. De har tjänat som inspirationskälla i utformandet av denna organisationsteoretiska ansats. Ingen av dem handlar egentligen om organisationsteori, men borde kanske göra det eftersom de innehåller nycklarna till ett nytt sätt att betrakta organisationerna på.

Mary Catherine Bateson, antropolog, är dotter till den berömde forskaren Gregory Bateson. Då hennes far var döende i cancer sammanställde hon , i samtalets form, essänsen ur hans teorier. Resultatet finns översatt till svenska under titeln ”Där änglar är rädda att gå” (Bateson, 1988). Här framstår hans tankegångar klarare än någonsin i hans egna böcker. Batesons livsuppgift var utarbetandet av en modern epistemologi. Den blev aldrig färdig, men påbörjad. Hans insikter om de större sammanhangen förtjänar ett bättre öde än att glömmas. Hans resonemang kring det verbala språkets påverkan på vårt sätt att organisera verkligheten, ledde mig vidare. Det är Bateson, som apropå undermåliga teorier, har sagt att, ”Någonstans i följden av handlingar och föreställningar kan vi vänta oss finna en klass som behandlas som om den var en av sina medlemmar; eller att en medlem behandlas som om den var identisk med klassen; eller att ett unikt drag behandlas som ett allmänt eller tvärtom” (Bateson, ibid s. 103).  Exakt detta lyckas organisationsteorierna göra gång på gång.

Lindängen XXXStephen Jay Gould (1941-2002) var paleontolog, men undervisade i bl.a idéhistoria vid Harvard. Han har gett ut flera böcker med naturhistoriska essäer som är små underverk av vetenskaplig stringens utan att för den skull förlora i läsvärde. Små detaljer sätts alltid i större sammanhang och blir intresseväckande. Exempelvis berättar han i ”Pandans tumme” om detta pungdjurs sjätte finger på ett sätt som lockar till generaliseringar kring liknande fenomen i, varför inte, en organisation (Gould, 1987). Existerande organisationsteoretiska perspektiv fastnar ofta, paradoxalt nog, i det mindre uppenbara och missar därför uppenbara förbindelser mellan detaljer och helheten. Så undgick det följaktligen Bang att se ”följa-John”-beteendet i utgivandet av organisationsteoretiska kulturanalyser under 90-talet (Bang, 2000).

…Gunnar Adler-Karlsson förresten, denna ytterst bortglömda samhällsvetare. Borde jag nämna honom? Jag gör det. Googla namnet, läs gärna Lärobok för 90-talet, utgiven redan 1989. Då kallade jag honom knäpp, nu under kraftig omvärdering. Återkommer om det…

 

To may be continued…

 

Referenser.

 

Bang, Henning (1994): Organisationskultur. Lund: Studentlitteratur.

Bateson, Gregory & Bateson, Mary Catherine (1988): Där änglar är rädda att gå. Stockholm: Symposion.

Gould, Stephen Jay (1987): Pandans tumme. Stockholm: Ordfronts förslag.

Morgan, Gareth (1986): The Images of Organization. Newbury Park, California: SAGE Publications.

 

Read Full Post »

SAMSUNG

För ett par år sedan uppstod en politisk mediedebatt om begreppet strukturell rasism. Det hela började med REVA och en artikel på DN-kultur där författaren Jonas Hassen Khemiri, för att tydliggöra stigmatiseringen, ville ”byta kropp” med justitieminister Beatrice Ask. Khemiris erbjudande om ”kroppsbyte” besvarades istället av folkpartistiska statssekreteraren Jasenko Selimovic som i Khemiris kropp tyckte sig uppleva självpåtagen godhet i en ond värld. Två välskrivna artiklar, så var debatten om strukturell rasism i full gång med polariserande texter, ångande av mer eller mindre dolda agendor. Två saker slog mig redan då.

Det första var hur Jonas Hassen Khemiri och Jasenko Selimovic bägge hade rätt utifrån sina utgångspunkter. De skrev bra och representerade två fullt giltiga sätt att se på saken.

Det andra var hur begrepp och abstraktionsnivåer blandades ihop i den efterföljande debatten. I den ena dimensionen sammanblandades system- och individnivå, i den andra blandades deskriptiva antaganden med normativa. Resultatet blev ett polariserat prickskjutande mot ett föreställt ideologiskt motstånd. Debattörer som etiketterades vänster ville synliggöra förtryckande samhällsstrukturer, mestadels högerdebattörer ville hellre tala om individens ansvar och fria vilja.

I ett inlägg från augusti 2013 försökte jag dekonstruera debattens positioneringar. Det enda som har hänt sedan dess är att debattens tonläge har ökat till orkanstyrka. De metafysiska positionerna kvarstår tröstlöst oförändrade med den skillnaden att mycket av den kvasiintellektuella dräkten har försvunnit och bytts mot lättköpt populism. Jag återpublicerar en uppdaterad version av mitt ursprungliga inlägg:

Låt oss börja med begreppsdefinitionen. Många debattörer ifrågasätter att man använder begreppet rasism i ett strukturellt sammanhang. Det vi vet är att ordet är starkt negativt värdeladdat. Någon egentlig definition vill dock ingen ge begreppet. Rasismens rent biologiska syftning, att inordna människor i hierarkier efter biologisk härkomst, problematiseras som väntat. Denna kliniska definition är dock knappt relevant ens historiskt. Olika rasbiologiska antaganden har i stort sett alltid förekommit i kontexter där de har samspelat med etniska, kulturella och ekonomiska bevekelsegrunderna för diskriminering. Vi behöver inte gå så långt som till judarna i 30-talets Tyskland. Personer med slaviskt och baltiskt ursprung har i efterkrigstid upplevt sig diskriminerade i Sverige trots att vi är ganska lika varandra.

Det går således att kritisera begreppet rasism utifrån dess vetenskapliga brist på stringens. Den delen av debatten slår dock in öppna dörrar eftersom det viktiga, som vid all debatt, är att man utgår från gemensamma definitioner, må vara med de fel och brister som vidhänger nästan alla begrepp. De flesta tycks vara överens om att det väl etablerade begreppet rasism, ska förstås som diskriminering på etniska och/eller kulturella grunder. Med en sådan definition är det svårare att förstå den beröringsskräck som begreppet utlöser hos vissa debattörer.

devils_0120Det bärande argumentet mot begreppsparet strukturell rasism tycks vara att fenomenet gör ”alla och inga” till rasister. Ett viktigt och giltigt begrepp skulle där igenom relativiseras. Exempelvis tar Adam Swejman på Timbro, liksom Pernilla Ouis i Axess, stöd i en gammal artikel (Sociologisk forskning, nr 3 2006) av idéhistorikern Ola Fransson där denna skriver,  Ett stort problem med begreppsparet strukturell diskriminering är att användarna av det tenderar att upphäva avståndet mellan språket och det språket handlar om. Alla fenomen av diskriminerande karaktär tolkas i en riktning och alternativa tolkningar tigs antingen ihjäl eller avskrivs som förskönande omskrivningar. Bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras. Märk här att utsagan i citatet är ett normativt problematiserande av en deskriptiv teori. Problemet är inte teorin som sådan, snarare hur vissa tenderar att använda den. När Fransson påstår att bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras, är det ett generaliserande påstående gällande ett icke-definierat kollektiv, ironiskt nog en exakt upprepning av det mönster som kritiseras. Framlidne antropologen Gregory Bateson hade sorterat in resonemanget under vad han kallade ”dubbelbindning”, alltså, jag tänker inte lyssna på vad du säger, för det du menar är något annat än det som kommer ur din mun.

Så långt är det lite intressant att just en antropolog hakas på i debatten. Idén om strukturell rasism döljer det verkliga integrationsproblemet hävdar Aje Carlbom i en lååång artikel i radikala tidskriften Röda Rummet, skriven redan 2005. Han omfamnas, trots att analysen är starkt deterministisk, av neoliberala debattörer därför att han ogillar begreppet strukturell rasism.  Carlbom landar i slutsatsen att rasism förväxlas med etnocentrism och hävdar vidare att etnocentrism är ett ”universellt faktum” och en ”mänsklig konstant” i alla typer av samhällen. Jaha, ja men då så? Varför ens läsa hans lååånga artikel om den bara är produkten av ytterligare en etnocentrisk universell mänsklig konstant?

SjMo 037En sanning på strukturnivå är inte nödvändigtvis en sanning på individnivå. Ett sådant synsätt omöjliggör alla former av statistiska sanningar. Strukturella resonemang gäller tendenser som statistiskt kan avläsas i en population, ingenting annat. Om dessa avlästa tendenser bör uppmärksammas och på något sätt åtgärdas kan i nästa led med fördel diskuteras ur ett högst subjektivt värdeperspektiv.

En sanning på individnivå kan inte ifrågasättas med utgångspunkt i strukturen. Det finns ingen anledning att misstro Jasenko Selimovics tacksamhet gentemot sitt nya hemland. Hans personliga erfarenheter utgör ett värdefullt bidrag till tolkningen av det som ligger i strukturen. Det finns heller ingen anledning att misstro honom när han utsträcker sitt resonemang till att gälla exempelsamlingar på ett inkluderande Sverige. Kan ett samhälle vara både inkluderande och rasistiskt? Ja, så verkar det. Kan sådant som ”slump” ha betydelse för det individuella utfallet i en struktur? Ja säkert.

Debattens ideologiska övertoner blir tydliga genom att deskriptiva iakttagelser i hög utsträckning ifrågasätts med normativa argument. Debattörerna etiketterar gärna varandras deskriptiva iakttagelser så som varandes ”vänster” eller ”höger”. I extremfallen bemöts själva det strukturella fenomenet som någonting valbart. Alice Teodorescu utgör i sitt sätt att resonera ett bra exempel på det senare, Om utgångspunkten är att det finns rasistiska strukturer som genomsyrar samhället och som därigenom fasthåller människor i utanförskap försvinner incitamenten att på egen hand arbeta sig ut och bort. Ut och bort? I oförmågan att skilja mellan logik, fakta, norm och allmänt tyckande, faller hela debatten samman i ”strukturell metafysik”.

Ett deskriptivt påstående som fått stor plats i debatten handlar om att individer med arabiska namn tenderar att uteslutas från anställningsintervjuer. Här är det intressant att följa hur diskussionen resulterar i tre positioner. Om man vill se att det existerar strukturell rasism så betraktar man detta fenomen som ett exempel på sådan. Om man inte tror att fenomenet existerar ifrågasätter man dels om det verkligen förhåller sig så som påstås samt hänvisar till en uppsjö alternativa (lika strukturella) förklaringar om det nu skulle vara så. Den tredje positionen förstår inte problemet. Araber, menar man, ska inte kallas till några intervjuer eftersom den som anställer araber bara får problem. Den tredje positionen utgör i sammanhanget den intellektuella utmaningen för ett öppet och demokratiskt samhälle. Den sätter fingret på vad som egentligen utgör kärnfrågan, nämligen frågan om i vilket slags samhälle vi vill leva. För att bemöta ”den tredje positionen” behövs både systemnivåns statistiska fenomen och våra individuella erfarenheter.  Deskriptiva iakttagelser kan vara våra ”verktyg” och normativa resonemang kan vara våra ”klubbor”. Men inte tvärtom.

Read Full Post »

Utgångspunkt

”Någonstans i följden av handlingar och föreställningar kan vi vänta oss finna en klass som behandlas som om den var en av sina medlemmar; eller att en medlem behandlas som om den var identisk med klassen; eller att ett unikt drag behandlas som ett allmänt eller tvärtom” (Gregory Bateson)

Dags att nollställa, gå tillbaks till utgångspunkten och börja om. Samla tankarna, få perspektiv. Jag reser nu till Bangladesh. Återkommer i mitten på december.

 

 

 

 

Ashen, boshen, cha khan (Kom, sätt dig och drick te)

Read Full Post »