Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘informationsstress’

When Doves Cry 2

I början på 90-talet studerade jag systemiskhet som fenomen. Jag försökte dåförtiden sammankoppla det med den informationsteknologiska infrastruktur som snabbt växte fram och ser vid återläsning att jag var något på spåren, även om jag inte rätt kunde tolka alla tecken på vad som komma skulle. I lättare bearbetning återges här den originaltext som jag länge ruvat över och upplevt som strukturellt daterad. Frågan om systemiskhetens konsekvenser är dock, trots allt, lika aktuell i dag som för 20 år sedan.

Det informationsintensiva samhället kan ge ett intryck av att försätta människor i situationer där de antingen har för mycket att göra, eller för lite. Bägge dessa grupper av människor hävdar gärna att yttre tvingande krafter, samhället, företaget eller systemet, orsakar deras belägenhet. Fenomenet kan kallas ”det tudelade systemet” och fångar essensen av vad som konstituerar en ”bipolär systemiskhet”.

Systemiskhet uppstår när en organisatorisk struktur etableras genom investeringar av olika slag. Investeringar i räls och tåg har skapat den transportorganisation vi kallar järnvägen. Den är ett exempel på systemiskhet därför att arten av investeringar låser den medföljande organisationen på olika sätt. Den upplevs som tvingande därför att människornas kollektiva samverkan har åstadkommit ett system där individen måste koordinera sina handlingar med andras för att påverka helheten i någon riktning. Systemiskhet av något slag uppstår i alla organisatoriska strukturer. Många av de upplevda problemen inom skolan kan ses som en konsekvens av dess systemiskhet. Även samhällets informationsteknologiska struktur är systemisk och där kan informationsstress uppstå genom en upplevd brist på kontroll.   

Med systemiskhetens bipolaritet menas att de i systemet ingående människorna tycks polarisera sig i motsatser. Människors olikheter förstärks av systemets egenskaper till extremer. Individen som uppvisat visst ansvarstagande befinner sig plötsligt översållad med arbete. Den något mer återhållne faller helt i glömska. Bägge upplever informationsrelaterad stress.

När en organisation blir systemisk kan man hävda att dess innovativa stadium är förbi. Rutin ersätter kreativiteten. Detta kan även inträffa i en informationsteknologisk infrastruktur. Mycket av den informationsstress vi känner igen, uppträder i situationer där informationshantering har blivit rutin och grå vardag.

When Doves Cry 5Om man betraktar informationsteknologin som systemisk, kan man utgå från hur vi som världsmedborgare har sammankopplats i databaserade nätverk och blivit beroende delar av en övergripande struktur med givna teknologiska spelregler. Joneji Masuda uttryckte 1984 visionen, ”Men när vi går in i det tjugoförsta århundradet, kommer den globala informationstillgängligheten att vara en realitet. Det blir då möjligt för människor världen över att ta i anspråk tjänster som sträcker sig från system för självstudier och biblioteksinformation och system som gör att de kan spela och tävla med varandra till system som möjliggör för dem att delta i världsomfattande omsröstningar om sådana saker som kärnkraftens användning…

30 år senare kan jag konstatera att Masuda tog ut en korrekt riktning, men att han misstog sig gällande den mänskliga psykodynamikens inflytande över den nya tekniken. Den ”sörgårdsidyll” som målas upp av Masuda, har sin utvecklingsfront i Japan. Alla är inte överens om dess förträfflighet. Japan är ett tudelat samhälle där kvinnor, trots alla högteknologiska framsteg, ägnar i genomsnitt fem timmar per dag åt hushållsarbete, i små hem med litet barnantal. Män lever generellt genom sina lönearbeten. ”Efter avslutad arbetsdag är det inte ovanligt att gå ut och ta en drink och äta tillsammans med kolleger. På grund av långa arbetsresor är klockan ofta 22-23 innan mannen kommer hem på kvällen. Då väntar ”Men´s hour” i de kommersiella TV-kanalerna.”

Inga-Lisa Sangregorios vittnesmål är 30 år gammalt men ännu applicerbart. Exemplet visar hur ny teknik riskerar att stöpas i gamla former och användas för att förstärka redan existerande sociala mönster.

Om samhällets systemkaraktär förstärks, gynnar detta ett ökat beroende av systemet som sådant, samt därmed också olika kontrollsystem och tungrodda beslutshierarkier. På 2010-talet känner vi igen fenomenet från diskussionerna gällande så kallad asocial ingenjörskonst. För människan blir det allt svårare att inom When Doves Cry 4systemets ramar hävda sin vilja, vilket också underminerar hennes känsla av ansvar. ”A central core of modern mans ”neurosis” is the underminig of his willing and decision”, som Rollo May har uttryckt det.

Upplevelsen av att sakna kontroll, att ens egna handlingar inte spelar någon roll, leder till stress. Vi känner igen denna stress som exempelvis frustrationen över att behöva uthärda ett oändligt sammanträde, eller aggressionen då vi upplever omgivningen som bromsande och inkompetent. I den informationsteknologiska infrastrukturen är toleransen mot olika typer av ”tvingande” situationer mycket låg, sannolikt som en följd av att våra uppmärksamhetsresurser redan är hårt anspända av teknikens inneboende krav. Som bekant upplevs även små störningar, typ sega nätanslutningar, som mycket påfrestande.

Människor är olika. Exempelvis är individuella variationer stora för vad som upplevs vara ”lagom stimulansnivå”. Introverta personer har ett högaktivt nervsystem och blir därför känsliga för yttre signaler och störmoment. Det omvända gäller för extroverta personer. I en systemisk organisation, uppstår en form av ömsesidigt beroende, där individer måste koordinera sina handlingar enligt mönster som bestäms av situationen. Ofta sjunker toleransen för inbördes olikheter, och gynnas en utveckling mot arbetsdelning i de fall där olikheterna inte kan överbryggas. Således tenderar individuella skillnader mellan människor att förstärkas.

Den informationsteknologiska infrastruktur som under de senaste 20 åren har byggts ut till världsomspännande nätverk är systemiska till sin natur. Vi kan se tecken på att de sociala kontaktytorna mellan människor har krympt i samma takt som antalet möjliga kommunikationsvägar har ökat. I synnerhet gäller detta för samhällets formaliserade arenor, så som banker, myndigheter och liknande. De människor som är socialt mindre etablerade förpassas till indirekta omvärldskontakter medan de som sitter mitt i nätverken, är överhopade av sociala kontakter. För de senare uppstår problemet att balansera umgänget via elektroniska media, med personliga möten. En grupp är det stora antal tjänstemän som hänvisar alla inkommande meddelanden till sin mail.

Människor är olika. Detta enkla faktum ställer till problem i alla typer av organisationer samt i vår samhällsplanering. Frågor gällande tolerans och acceptans av olikheter är ständigt aktuella. I takt med att allt större delar av samhället blir systemiska avkrävs vi samtidigt mer av anpassningsförmåga. Kriterierna för att ”passa in” blir snävare. I skolan märks detta tydligt genom att de elever som diagnostiseras och kräver speciallösningar utgör en snabbt växande andel av elevunderlaget. Det kollektiva trycket från omgivningen, i kombination med samhällets dubbla budskap gällande individualism och konformitet, leder till spänningar i, och likriktning av systemet som helhet. Detta leder också till att en potential för alternativa utvecklingsmöjligheter gradvis försvinner.

When Doves Cry 3När det gäller informationsteknologins spridning har den dominerande bilden varit att den inverkar positivt på människors självförverkligande och kreativa skapande. I en japansk framtidsutredning från 1972, utgjorde individens självförverkligande det övergripande målet för perioden 1980-2000. I utredningen är man övertygad om att samtidens institutionaliserade organisationer på 2000-talet har ersatts av informellt fungerande nätverksstrukturer. Erfarenhetsmässigt följer dock teknologiska system ett annat utvecklingsmönster. Kreativitet och originalitet på ett tidigt, innovativt stadium, följs av imitation, kompetensspridning och entreprenörskap på ett senare stadium. En välkänd erfarenhet är att ”genombrotten”, oavsett informationstillgång, är något mycket sällsynt.

Den japanska utredningen underskattar grovt hur ny teknik riskerar att stöpas i gamla former och användas för att förstärka redan existerande sociala mönster. Den är långt ifrån ensam. Denna underskattning är generell regel, snarare än undantag vid storskaliga teknikskiften.

När dynamiken går förlorad i en informationsbaserad infrastruktur kan följden bli en förlamande informationsstress. Att på morgonen finna 500 mail i sin inkorg väcker mer ångest än det manar till kreativitet. Att finna sitt bankkonto tömt efter en kapning känns olustigt och leder till oönskat vardagstrassel. Få varnade för denna typ av problem i informationsteknologins barndom. Idag utgör de en välkänd konsekvens. För att bemöta dessa och många andra problem arbetar man ständigt med frågor som rör standardisering, interaktionsregler, säkerhet och annat. Åtgärderna är nödvändiga, men resulterar samtidigt i kontrollinstrument och regler som förhindrar eller krymper utrymmet för ett fritt användande av tekniken. Sådana åtgärder blockerar alltid kreativa processer och ställer sig i vägen för en idé om självförverkligande.

Teoribildning gällande systemiskhet och dess konsekvenser har fallit i glömska, men bör kunna utgöra ett vitalt perspektiv vid förståelsen av våra samtida strukturella samhällsproblem. Idag plöjer strukturalister och anti-strukturalister i var sin fruktlös parallell fåra, som ingen för sig kan leda till någon större vare sig makro- eller mikroförståelse. Exempelvis skulle den pågående debatten gällande den strukturella rasismen kunna bli begriplig vid en betraktelse av hur samhällets olika systemiska egenskaper resulterar i systematiska konsekvenser för olika kategorier medborgare. Den kan med fördel också kopplas till ett maktperspektiv, hur systemiskhet kan forma en samhällelig ”spelplan” som reglerar över- och underordning. I sin enklaste form kan detta senare illustreras av den rickshaw som obönhörligt krossas under en landsvägsbuss på en bengalisk allfarväg. Det är lätt att se trafikens systemiskhet och dess konsekvenser i över- och underordning. Det är svårare att i sammanhanget ställa ondskefulla bussar mot den enskilda individens fria vilja.      

  

Read Full Post »

Förr högg man ved och gjorde upp eld. Resultatet blev värme. Samma person var producent, distributör och konsument. Idag associerar vi knappast värmen från våra element med en uppdämd norrlandsälv. Denna abstrakta relation till tingen i vår omgivning präglar samtidens vardagssituationer. Många anger detta som en källa till stress.

Bristande sammanhang i omgivningen gör det svårare att orientera sig. För individen i ett modernt samhälle kan upplevelsen vara en känsla av förlorad mening, att ledtrådar till den egna identiteten klippts av. Människan främmandegörs inför sig själv. De senaste decenniernas explosiva utveckling på informationsteknologins område bör ha förstärkt den typen av tendenser, men digitaltekniken ger många motstridiga löften. Den möjliggör såväl centralisering som decentralisering, specialisering såväl som fragmentarisering, ökad isolering såväl som ökat umgänge, lättillgänglighet såväl som svårtillgänglighet.

Det var under 1800-talet som filosofer och samhällstänkare började problematisera människans främmandegörande inför sig själv. Begrepp som Émile Durkheims anomi, Karl Marx alienation och Ferdinand Tönnies Gemeinschaft-Gesellschaft formulerades som variationer på samma tema, att människans tillvaro blev allt mer abstraherad. Durkheim beskrev anomin som ett själsligt tillstånd av tomhet, orsakat av hennes gränslösa behov. Karl Marx åsyftade med alienationen ett liknande tillstånd, men orsakat av främmandegörandet inför de egna produktiva handlingarna. Tankarna bar en tydlig prägel av hur det industriella genombrottet omvandlade hela västvärden.

Vid sekelskiftet (1900) introducerar den franske sociologen Gabriel Tarde i sitt arbete L ópinion et la foule begreppet opinion. Hos denne, liksom hos de ovan nämnda tänkarna är färgningen av samtiden tydlig. För första gången möter vi här publiken, som är en historiskt sett ny företeelse men å andra sidan har vuxit sig till en allt överskuggande social kraft. Den utgör ett rent spirituellt kollektiv och den utbildar skiftande opinioner, vilka i princip kan handla om vad som helst. Ett tydligare begrepp om en ren, tom och abstrakt socialitet behöver knappast efterlysas (Johan Asplund).

Under 1900-talet och fram till våra dagar har dessa 1800-talstänkare förblivit aktuella. De tillstånd de försökte beskriva är bekanta för allt fler och i allt högre grad. För att förstå innebörden av vad en abstrakt relation till tingen innebär och vad den betyder för människors upplevelse av stress, kommer jag nedan att utgå från tre påståenden med åtföljande resonemang.

1.       Genom mekanisering och specialisering har avståndet mellan råvara–konsument, natur–kultur, verklighet-symbol ökat.

Vi lever i ett komplicerat samhälle som informationsteknologin har gjort än mer komplext. Användningen av datorer har under de senaste 50 åren bidragit till mer arbetsdelning, specialisering och sektorisering. Den har också bidragit till att göra symbolisk representation och simulering till viktiga mänskliga arbetsverktyg. Schools are beeing asked to enable people to live symbolically. More and more people will become useless if they can not live at this symbolic level, skrev psykologen G.A. Miller långt innan internet sett dagens ljus.

Men den direkta motsatsen hävdas också. Med datorernas hjälp har arbetsdelningen minskat och den enskilde medarbetaren har fått ett bredare ansvar. Datorn är, rätt använd, ett universalverktyg som inte alls alienerar.  Vi kan med den moderna teknik som vi nu har till vårt förfogande samarbeta och kommunicera med varandra i realtid oberoende av tid och rum. Vi har fullständiga digitala klassrum som Adobe Connect. Ett digitalt klassrum som man kan komma åt var man än befinner sig via en enkel applikation i sin smarta telefon eller klient. Där kan man med ett enkelt headset och webbkamera både hålla föreläsningar och seminarier om man så vill. Vi kan ta del av utbildning via modern teknik i stort sätt oberoende av tid och rum. Varje enskild elev kan med den teknik som finns till förfogande gå fram helt i sitt egna tempo, skriver flitige bloggaren / läraren Fredrik Karlsson.

Bilden är således inte entydig. Det mesta talar för att informationsteknologin rymmer motstridiga möjligheter beroende på användarens syfte. Tekniken kan möjliggöra småskaligt jordbruk såväl som storskalig utplåning. En notis i Dagens Nyheter från 1991-04-04 ger perspektiv på teknikoptimismen; Var fjärde nytillverkad bil kommer vid sekelskiftet att ha en mikrovågsugn inbyggd i instrumentpanelen. Det tror man i USA där allt fler livsmedelsproducenter satsar på stressade nutidsmänniskor som inte ger sig tid att sitta ner vid ett matbord.

Som möjlighet betraktad har informationsteknologin således (som mycket annan teknisk utveckling) kommit att stödja flera disparata utvecklingstrender. Har själva tekniken någon betydelse för vilket slags samhälle den förekommer i? Ett förhållningssätt till denna fråga är att studera dualiteten mellan människa och teknik, deras ömsedsidiga påverkan på varandra.

2.       Genom uppkomsten av tekniker för masskommunikation, har människan kunnat identifiera sig med en abstrakt publik.

Informationsteknologin har revolutionerat möjligheterna till kommunikation via elektroniska media. Kommunikationen har blivit gränslös och den elektroniska världsby som Lasse Svanberg förutspådde på 80-talet har i stort sett blivit förverkligad.

Det är fortfarande främst till underhållning och informationsförmedling som vi använder den digitala tekniken. Underhålllningsbranchen har med hjälp av satelliter och internet gett våra medier en global spridning. Men även framställning och spridning av analoga trycksaker har blivit allt mer lättillgänglig, vilket gör att vi formligen dränks i papper och direktreklam.

Massmedierna bidrar mycket till dagens informationsintensiva miljö. Den påverkan detta innebär har kartlagts sedan decennier av forskare som Niel Postman och många har förutsagt att de risker man pekat på ska accentueras när media med datorns hjälp ges ett ökat inflytande. Vi kan i spåren av datautvecklingen se sådant som aktiehandel med hjälp av robotar, men också ett medborgarinflytande genom interaktiva medier. Filosofen Gudmund Hernes har beskrivit det mediavridna samhället och avser bland annat hur politiker på grund av massmedias bevakning i realtid tvingas ägna sig åt brandkårsutryckningar istället för långsiktig planering. Det som når mottagaren är tillrättalagt och förväntas till och med vara det. Medierna har också visat sig ha inbyggda egenskaper. Forskaren Abraham Moles har visat hur de systematiskt gynnar semantisk information framför estetisk.

Den globala informationsspridningen har naturligtvis väckt frågor om kontroll över den samma. Redan på 80-talet konstaterade forskare att den globala informationen grovt sett var indelad i; militärstrategiskt viktig, kommersiellt gångbar och intellektuell skåpmat som kunde tilldelas allmänheten. Den gränslösa spridningen av information har visat sig innehålla viktiga förbehåll, vilket inte minst turerna kring wikileaks påvisar. Kanske har bristen på kontroll över, eller tillgång till viktig information, visat sig vara en viktig stresskälla även hos de breda folklagren.

Genom att vi når varandra lättare minskar informationsteknologin de kommunikativa avstånden. Samtidigt finns det tydliga bevis på att samma teknik ökar de kommunikativa avstånden genom att understödja asocialitet. I en av Cherry Turkles böcker hävdar en hacker att, I sociala sammanhang måste man våga lita på att omvärlden kommer att vara hygglig mot en. Man har ingen kontroll över hur omvärlden kommer att uppföra sig mot en. Men tillsammans med datorn har man full kontroll.

Med datorns hjälp kan vi knyta samman människor i kommunikativa nätverk, men vi kan framför allt kategorisera människor. Vi kan bestämma vilka som är inne, ute, bekanta, obekanta, pensionärer, liberaler, mopedister och så vidare. Vi kan skymta en avindividualiseringens tredje våg. För att inte bli passiva mottagare i ett informationsbaserat samhälle måste vi veta vad vi söker efter. Datorn vägleder oss då till kategorier av företeelser, t.ex människor. I förlängningen har förmodligen människor börjat kategorisera sina egna egenskaper på motsvarande sätt. Forskaren Lasse Svanberg förutsåg redan på 80-talet att människor i allt större utsträckning skulle komma att selektivt ta till sig information som stärker identitet i den grupptillhörighet de tillskriver sig själva. Tendensen verkar tydlig, men samtida forskning saknas.

3.       Genom institutionaliseringen av samhället, uppträder människan instrumentellt och rollbundet allt oftare och i allt fler sammanhang.

I en servicekurs på SAS-scandinavian kan vi ta del av följande:  Om du som servicegivare vill få servicetagaren på gott humör och uppleva din service som positiv och inspirerande ska du ”bara”; le, ha ögonkontakt, nämna kundens namn, visa odelad uppmärksamhet, spegla kundens kroppsrörelser, tala i samma röstläge och med samma hastighet som kunden, uttala dig positivt om kunden som person, hans handlingar eller visa att du accepterar och har respekt för kunden som människa oavsett ras, kultur eller liknande, visa att du respekterar dina kolleger och ditt företag, visa genom ditt uppträdande och din kroppshållning att du är en positiv och glad person som trivs med dig själv och din omgivning, uppträda lugnt och avslappnat, vara välvårdad och utvilad. Puh, Janne, vilka pyramider ville du riva?

Det är tänkbart att en del av vad moderna människor kallar stress är ett symptom på bristen av äkta mellanmänskliga relationer, d.v.s relationer fria från inflytandet av instrumentella eller ekonomiska motiv. Människors möten sker allt mer i institutionaliserade former där social kompetens och självkontroll förutsätts undertrycka ett impulsivt handlande.

Redan på 1990-talet vann Televerkets teleguider snabb spridning genom behagliga erbjudanden; För 60:- per månad i abbonemangsavgift får du låna din egen teleguide där du kan gå på banken, handla kläder, boka resor, fredagshandla dygnet runt. Utan att lämna fåtöljen. 20  år senare är detta förverkligat och vardag. Innebär det att vi idag har vant oss vid att de informella mötena mellan människor är mycket begränsade och att vi i större utsträckning har blivit objekt för varandra? Craig Brod hävdade på 80-talet att barn med schizofreni-liknande symptom ofta hade blivit behandlade som objekt av stressade föräldrar. Det resulterade i instrumentellt och maskinliknande beteende. De svarade an på omgivningens signaler som om de vore objekt. Brod hävdade vidare att schizofrena yttringar ofta kunnat visa sig vara en föraning om vad som komma skall. Idag befinner vi oss mitt i en period av allomfattande digitalisering, där eventuella effekter på människa och miljö har åsidosatts i sådan utsträckning att eventuella effekter av det slag Craig Brod insinuerar först kan avläsas retrospektivt, då de redan för en tid har varit en del av den givna infrastrukturen. I detta sammanhang kan man fundera över vad den bedömningskultur som breder ut sig inom västerländsk skola kommer att innebära för de människor som nu blir bedömda från i stort sett spädbarnsstadiet.

Read Full Post »

När semestern är slut och man åter ska börja jobba kan det hända att man känner stress. Det är helt naturligt. Stress är en del av livet och total frånvaro av stress betyder att man har dött. Dock tyder mycket på att stressnivåerna, i framför allt västvärlden, har ökat kontinuerligt under flera decennier.

Redan på 50-talet bedrevs Stockholmsbaserad forskning på stress. Hans Selyes beskrivning av stressreaktioner  som ett syndrom i tre stadier har förblivit internationellt erkänd standardmodell sedan dess. Modellen,  ”General Adaption Syndrom”, består av:

  1. En alarmreaktion, där det autonoma nervsystemet aktiveras.
  2. Ett motståndsstadie, där stressens källa avlägsnas eller bearbetas.
  3. Ett utmattningsstadie, vid svår eller långvarig stress, där kroppens försvarsmekanismer brutits ned.

De universellt mänskliga reaktionerna på stress kan tyckas primitiva och är det också. 50-talets stresstudier har inspirerats av upptäckter gjorda redan under 30-talet då amerikanen Walter B. Cannon kartlade de så kallade ”fight or flight”-reaktionerna. Dessa grundar sig på att den moderna människan fortfarande bär reptildjuret inom sig. Evolutionen har i liten, eller ingen, utsträckning transformerat våra mest grundläggande neurala funktioner. Istället har vår kognitiva och emotionella förmåga gradvis vuxit i komplexitet genom att olika skikt av vävnad har överlagrat den ursprungliga reptilhjärnan. I våra nervreaktioner på stress i omgivningen skiljer vi oss alltså knappast alls från våra urtida förfäder.

”Fight or flight”-beteendet antas driva upp människans adrenalmedullära aktivitet på ett sätt som initierar en hel kedja av förändringar i kroppsfunktionerna. Blodtrycket ökar, glukos lagras och så vidare. Dessa förändringar sker oberoende av vilken kvalitet den upplevda stresskänslan har. Emellertid har senare Stockholmsstudier (Marianne Frankenhauser) visat att mönstren i hormonutsöndringen av framförallt katekolaminer och kortisol, saknar denna universalitet. Det är intressant eftersom det betyder att kroppen reagerar olika beroende på hur en ansträngning upplevs. Det som har kommit att kallas för positiv stress och som visar sig vid t.ex tillstånd av manisk kreativitet, är på kort sikt inte lika farlig som negativ stress. Vid långvarig belastning leder dock all latent stress till fysiologiska och psykiska symptom. Till hjärt- och magbesvär, som sedan länge kopplats samman med stress, kan vi lägga led- och muskelbesvär, alla de infektionssjukdomar som drabbar ett försvagat eller rubbat immunförsvar, samt utbrändhet, depression och tillstånd av upplevd brist på mening. 

För att vi ska kunna hantera vår stress måste vi uppleva att vi har kontroll över de situationer i vilka vi ingår. Kontroll förutsätter resurser för att hantera de krav och belastningar som riktas mot oss. Brist på kontroll innebär att individen upplever yttre betingelser som helt avgörande för det egna ödet, vilket kan leda in i ett tillstånd av ”inlärd hjälplöshet”. Ju mer dominerande den livssektor är, som omfattas av upplevd brist på kontroll, ju allvarligare upplevs hotet. Jag föreställer mig att vad som enligt litteraturen framkallar stress, kan sammanfattas i tre tematiska situationer:

  1. Jag klarar inte av det som förväntas av mig…
  2. Andra vill mig illa…
  3. Förändringar gör mig osäker…

Den psykosomatiska processen är långt ifrån ett isolerat förlopp. Utifrån en människas individuella förutsättningar måste ett stressförlopp intolkas i sitt sammanhang och i den upplevda innebörd som det har för den drabbade. Beroende på vilken återkoppling personen får ur den fysiologiska, psykologiska och sociala kontext i vilken hon ingår, kan utfallen bli helt olikartade. Man vet dock att en stresspålagring utan mellanliggande återhämtningsperioder genererar snabbt ett kroniskt stresstillstånd med dramatiskt ökade hälsorisker som följd.

För det mesta är upplevelser av stress på ett eller annat sätt relaterat till informationshantering. Under tvåtusentalet har datatekniken invaderat livets alla områden. Våra prestationer kräver hanterandet av information och utfallet påverkas givetvis av hur bråttom det är och hur stressade vi är. De prestationer som utförs under stress får inte samma utfall som när de utförs under vila.

Arbetet med dator kräver hög grad av koncentration. En vanlig kommentar är att man ”lätt blir absorberad”. Den höga anspänningen gör att krångel, avbrott och fördröjningar väcker påtaglig irritation. Denna anspänning kan förklaras med att det i huvudsak är vårt arbetsminne som aktiveras i interaktionen med datorer. Arbetsminnet kännetecknas av att det kan hantera endast begränsade informationsmängder under korta tidsrymder. Därför blir det lätt ”överhettat”.

Inom kognitionspsykologin liknas ofta människans hjärna vid ett system för informationsprocessering. Forskaren C.D. Wickens har illustrerat hjärnans arbetssätt i en modell. I princip är detta en stimulus-respons-modell med de perceptuella och kognitiva skeendena inlagda. Arbetsminnets ”aktiva” roll framgår tydligt. Det sorterar inkommande information och relaterar det till redan lagrad kunskap. På detta vis antas tankeprocesen drivas framåt.

Psykologen G.A. Miller blev klassisk genom att 1956 ge ett kvantitativt mått på arbetsminnets lagringskapacitet. Miller betraktar den mänskliga hjärnan som ett kommunikationssystem där det finns en systematisk relation mellan det som går in i systemet och vad som kommer ut, alltså dess varians. Om man förser en person med mer och mer information uppnår man snart en mättnadsnivå där mängden bearbetad information förblir konstant per tidsenhet. Detta är hjärnans kanalkapacitet. Miller visade att denna kapacitet knappt alls varierar mellan individer, utan håller sig konstant runt talet sju, mätt i vad han kallar bites. Om du t.ex läser läser sju eller fler meningsbärande stavelser (båt, fyr o.s.v) på ett papper, kommer du bara att kunna återkalla cirka sju, oavsett hur många du läser. För meningslösa stavelser (fnu, tra o.s.v) sjunker siffran till cirka fyra.

Mycket av efterkommande kognitionspsykologi har varit sysselsatt med att utröna konsekvenserna av denna upptäckt. Några år efter  Millers artiklar presenterar forskaren  J.A. Easterbrooks sin idé gällande ”the range of cueutilization”. Förenklat menar Easterbrook att kognitiv aktivitet till stor del består i att bland inkommande stimuli kunna skilja relevant information från icke-relevant sådan, med andra ord skilja signalerna från bruset.

När mängden information ökar, fördelar människan sina uppmärksamhetsresurser så att hon mer och mer koncentrerar sig på endast ”relevant” information. Med detta följer att hon försöker fokusera allt mer och att hennes perceptuella fält då ”smalnar av”. Vid en kritisk nivå börjar detta fält bli så smalt att även relevanta stimuli hamnar utanför uppmärksamhetssfären. Följde blir sjunkande effektivitet, förlorad kontroll och i värsta fall panik.

I konsekvens med idén om ”the range of cueutilization” följer att hur krävande en situation upplevs, avgörs av i vilken takt informationen kommer samt hur beräknelig och kontrollerbar den är. Om kraven uppnår vår maximala kognitiva kapacitet, prioriteras viktigare frågor på bekostnad av mer perifera. Om kraven övergår vår maximala kapacitet, fokuserar vi på relevanta ledtrådar framför mindre relevanta. I dessa sammanhang är ”social information” helt jämförbar med andra typer av information. I stressade situation tycks alltså begrepp som empati och sympati påverkas så, att om de ”objektivt” sett kan betraktas som perifera, även behandlas som perifera oavsett styrkan i de känslouttryck vi konfronteras med. Effekterna på personperceptionen blir bl.a att sådant som grupptillhörighet överskattas, medan subtil information, med andra ord individer, inte uppfattas. Social okänslighet och kanske även egoism skulle därmed även de, kunna betraktas som stressymptom. Välkommen till jobbet.

Read Full Post »

Man säger att tid är pengar. Vad innebär det för människan att tiden, som ju i sig är obevekligt konstant i sitt framåtskridande, blir en allt dyrbarare resurs?

Nyligen avlidne Sixten Jernberg kunde under ett VM-lopp på 50-talet stanna och valla om skidorna men ändå komma först i mål. En motsvarande prestation av någon skidåkare på 2000-talet är i princip otänkbar. Konkurrensen inom många elitidrotter är idag så hårt uppdriven att några alternativa handlingsutrymmen inte existerar. Vid sommarens friidrotts-EM är effekterna av detta förhållande iögonenfallande. Startfältet på sprintersträckorna består av löpare som i längd och kroppsbyggnad liknar varandra intill förväxling. Med ökande löpsträckor förvandlas det muskulösa startfältet gradvis till ett individuellt längre och gängligare sådant. I den mindre etablerade gånggrenen däremot, är de individuella skillnaderna vanligare. I startfältet finns sida vid sida tävlande som är korta, långa, breda, smala, muskulösa och taniga.

Marginalerna har således krympt. Effekterna blir påfallande inom idrotten, men gäller för samhället som helhet. I boken ”Skruven” skriver forskaren J.E. Hagberg att, Vi städar snabbare med hjälp av en bra dammsugare, men har flera rum att städa. Citatet illustrerar vår förmåga att snabbt fylla de tomrum som uppstår efter tidsbesparande åtgärder. Under industrialismens tidiga barndom, var våra makthavare och forskare godtrogna nog för att i automatiseringens förlängning drömma om en tillvaro i lättjefullt livsnjutande. Ännu på 2000-talet är tidsbesparing ett gångbart argument för varors och tjänsters utbjudande, men ändå får vi alla mer och mer bråttom.

I jakten på den dyrbara tiden har stressen blivit vår ständige följeslagare. Idag, när information blivit ett centralt vapen i vår kamp om dygnets timmar, är överstimulering förmodligen en allt vanligare stresskälla (fenomenet motsvarar ett antal diagnoser som etablerats under de senaste decennierna).

Informationsteknologin (internet o.s.v) tycks förstärka, snarare än bryta det beskrivna mönstret. Datorerna ger oss visserligen nya möjligheter, men deras överskuggande styrka ligger i de hisnande tidsvinsterna. Craig Brod skriver, We often don´t have a specific reason for buying a microcomputer, other than a vague fear of being left behind. Genom introducerandet av ordbehandlaren har kraven på en vanlig sekreterare ökat från 30.000 till 80.000 tangentnedslag per timme. Denna typ av produktivitetsökning spiller även över på t.ex städning och annan aktivitet som har föga eller inget med datorer att göra. Även städerskans produktivitet har ökat med flera hundra procent under de senaste decennierna.

Mönstret är alltså att, vi genom effektivisering skapar tidsvinster, men att dessa tidsvinster genast tas i bruk och därigenom krymper våra marginaler. När marginalerna krymper, kan vi inte längre stå och valla skidor, vilket föder en antingen-eller-kultur, där den som tvekar, snabbt blir passerad och förpassad till samhällets skuggsida.

Man kan fråga sig varför det har blivit så här, och svaren kan då traditionellt sett indelas i två övergripande perspektiv; De yttre betingelserna (samhälle, miljö), Våra inre drivkrafter (psyke, kultur).

I det bondesamhälle som vi övergav för ett knappt sekel sedan var det naturen själv, årstidernas växlingar, jordens bördighet mm, som avgjorde när man var ledig. Liknande naturliga gränser fanns i de samlar- och jägarsamhällen som fanns dessförinnan. Hagberg skriver att Det är den naturliga års- och dygnscykeln som bestämmer människans aktiviteter och tempo. Sysslor av olika slag måste utföras när den ”rätta” tiden kommer.

Genom övergången till ett industrialiserat samhälle har dessa yttre gränser gradvis försvunnit och i allt större utsträckning regleras arbetstempot av människan själv. Arbetsuppgifterna är ungefär de samma året om och endast vårt behov av sömn och vila sätter den yttersta gränsen för arbetsdagens längd. Arbetarnas dagsrytm bestäms av kapitalägare, makthavare och beslutsfattare. Uppenbarligen bar redan bondesamhällets invånare på embryot till denna utveckling. I takt med att de yttre (naturliga) gränserna försvinner, tänjs arbetsdagen allt mer.

Den som söker människans inre drivkrafter till denna utveckling finner dem troligen mer svårgripbara. 1800-talssociologen Max Weber hävdade att de var ett resultat av den protestantiska arbetsetiken, främst kalvinismen. Den dåtida marxismen hävdade det kapitalistiska systemets uppmuntrande av konkurrens. Många humanistiskt inriktade tänkare har senare pekat på hur materiella strävanden har ersatt de andliga, medan man inom psykologin föredrar beskrivningar av hur människan förverkligar sig själv genom sina prestationer, hur hon drivs av en genetiskt betingad överlevnadsinstinkt eller hur detta ”ackumulatoriska” handlande tränger bort hennes dödsångest.

Olika förklaringsmodeller motsäger nödvändigtvis inte varandra. Snarare har de tidiga endimensionella förklaringarna blivit allt mer komplexa. Idag finns det forskning som entydigt kan påvisa galenskapen i, så kallad ekonomisk tillväxtfilosofi, på systemnivå. Beslutsfattare, makthavare och möjligen en stor andel representanter av själva släktet Homo Sapiens har dock uppvisat påfallande resistens då det gäller att dra några som helst slutsatser av dessa upptäckter. Det bör nog tills någon ämnar beforska fenomentet, betraktas som en genetisk blockering.

Kontentan av de trender som beskrivits är ”stress”. Mer om det senare.

Read Full Post »

I början på 90-talet undersökte jag fenomenet informationsstress. Resultatet publicerades 1992 i ett arbetsnotat från Linköpings universitet. Därefter följde tystnad och åter tystnad. Jag utgick från att mina texter hamnat i samma marianergrav som de flesta andra vetenskapliga publikationer, tills dryga decenniet senare, då de en bit in på 2000-talet började dyka upp i en och annan referenslista. Kanske var jag trots allt bara väl tidig i problematiserandet av det världsomspännande och internetbaserade informationsutbyte som skulle börja ta konkret form bara några år efter mina publiceringar. Jag ägnar sommaren åt en lättare bearbetning och uppdatering av de ursprungliga texterna, och återger valda delar här på bloggen. Nedan följer en slags prolog, en begreppsdefinition som det så vackert heter.

Information är ett begrepp som är mer mångtydigt än vad den omedelbara associationen ger vid handen. De flesta tänker först på den typ av information som exempelvis en broschyr utgör, det vill säga information som beteckning för själva handlingen att överföra fakta och föreställningar. Detta sätt att tänka speglar även synen på vad ett informationssamhälle är för något.

I grova drag utkristalliserar sig ur forskningen två, från varandra skiljbara definitioner på information. Den ena tillskriver information en kvalitativ, och den andra en kvantitativ innebörd. Även en vanlig ordbok sorterar ordets innebörd på detta vis. Således beskrivs information i ”Våra vanligaste främmande ord” (1977 års upplaga) som, upplysning, underrättelse; betydelsekapacitet, dvs ords el. signals förmåga att rymma o. överföra underrättelser.

Information i begreppets kvantitativa tolkning används genomgående i experimentellt inriktade vetenskaper. Information står då i stort sett för något man kan bli varse. Ett typexempel är kognitionspsykologen G.A. Millers beskrivning av begreppet i en känd artikel från 1957. Han använder termerna ”bites” och ”Chunks”, där en bite är den informationsmängd som behövs för ett diskriminativt beslut mellan två alternativ. Mänsklig inlärning sker genom att sådana bites inorganiseras i meningsfulla chunks, som i sin tur bildar begreppshierarkier.

Den kvalitativa definitionen av information dominerar i humanistisk och samhällsvetenskaplig litteratur. Den betonar begreppets ”värde-” eller ”betydelseaspekt” och ägnar därför mycket möda åt att relatera ordet till närliggande begrepp som data, fakta, kunskap, med flera. Emin Tengström har uttryckt det som att data i symbolisk form representerar fakta och föreställningar som exempelvis bokstäver, siffror eller numeriska enheter. Data kan alltså sägas vara potentiell information och information blir i sammanhanget tolkade data. I vardagsspråket får information en bedräglig dubbelbetydelse genom att, dels beteckna något som minskar mottagarens osäkerhet, dels beteckna något som ökar mottagarens kunskap. I den förra betydelsen är information närmast synonymt med vägledande upplysning. I den senare betydelsen betecknar ordet den information som tillägnas genom högre mentala processer och omvandlas till kunskap.

Kunskap är i sin tur inget enhetligt begrepp. Man talar om olika slags kunskap, och flera ansatser har gjorts för att typologisera dessa. Ovan nämnde Emin Tengström har föreslagit en typologi byggd på fyra kategorier, nämligen:

  1. Vardagskunskap.
  2. Yrkeskunskap.
  3. Vetenskaplig kunskap.
  4. Konstnärlig kunskap.

En alternativ kategori som möjligen är mindre kulturbunden kan man finna hos forskaren Bo Göranzon. Han väljer istället att tala om:

  1. Påståendekunskap.
  2. Färdighetskunskap.
  3. Förtrogenhetskunskap.

De olika kunskapsbegreppen kan i en förädlad och sammansmält form sägas resultera i visdom och kunnande, de begrepp som ofta får kröna den kvalitativa begreppshierarkin. Enligt Goerge-Henrik von Wright är det kunskapen som gör  visdomen praktiskt brukbar, samt kunnandet teoretiskt begripligt.

Den informationsteori som grundlades på 40-talet av ingenjören och matematikern Shannon, arbetar med signal och brus som gundläggande begrepp. I sammanhanget är signalen bärare av information, medan bruset saknar betydelse. Denna informationsteori bygger på idén att en signal blir information genom att vara annorlunda beskaffad än de element den omges av, dvs bruset. Information framträder därmed i förhållande till något, ett ospecifikt brus eller en kognitiv modell. Sedd på detta vis får information en innebörd som kan gagna både en kvantitativ och en kvalitativ definition.

Som den norske filosofen Gudmund Herners har påpekat, är det inte av så stort intresse att det är 32 grader ute om man inte samtidigt vet enligt vilken skala temperaturen har mätts, samt vad dessa grader betyder. I detta, samt i de flesta fallen, är mottagarens förhandskunskaper helt avgörande för om t.ex en temperaturangivelse kommer att uppfattas som information, eller förbli brus. Vad som i ett enskilt fall ska betecknas som brus respektive information är alltså en kvalitativ och ofta subjektiv bedömning. Däremot verkar brus, likväl som information, aktivitetshöjande på mottagaren.

I ett försök att göra ett mångtydigt begrepp något entydigare, har jag sammanfört de olika begreppen och tolkningarna i en modell som relaterar information till sitt begreppsmässiga sammanhang. En sådan skulle kunna se ut som i Figuren. Det väsentliga i modellen är att data, fakta, information och kunskap har helt olika betydelsedomäner.

I sammanhanget kan även fenomenet informationsstress bli begripligt i termer av signal och brus. När vi människor via våra sinne tar in och bearbetar information, försöker vi ur strömmen av irrelevant information (brus), skilja ut relevant information (signal). Detta är en process som tar uppmärksamhetsresurser i anspråk. När dessa inte räcker till uppstår informationsstress.

Våra uppmärksamhetsresurser är alltså begränsade. Det finns ett obönhörligt tak för den mängd information vi orkar ta emot per given tidsenhet, t.ex en gräns för hur fort vi kan läsa. Eftersom även informationsbruset gör anspråk på dessa resurser, kan vi också uppleva stress av ”för lite information, när signalerna i bruset är för få.

Vilken informationsmängd som faktiskt föreligger är ofta av underordnad betydelse för om vi ska bli stressade. Ibland är istället individens tolkningar och föreställningar helt avgörande. Exempelvis kan själva föreställningen om att information i sig är något viktigt, för många människor ta så mycket uppmärksamhetsresurser i anspråk att den blir en kronisk stresskälla.

 

Figur: Begreppens betydelsedomäner. Tja, vad i herrans namn betyder t.ex det populära begreppet faktakunskap?

Read Full Post »