Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘jan björklund’

Triangulering är det nya. Våra politiska partier triangulerar nu med en sådan hastighet att de ideologiska kompassnålarna sedan länge har lossnat från sina fästen och sköljt med dagvattnet ut i våra vattendrag. Där begravs de långsamt i det industriplastimpregnerade bottensedimentet. Nu senast, tar Socialdemokraterna Jan Björklunds förlegade tankegods och gör det till sitt. Socialdemokraterna vill ge lärarassistenter och andra yrkesgrupper i skolan större mandat att ingripa mot stök och bråk. Lärarassistenter kan också få besluta om kvarsittning, säger utbildningsminister Anna Ekström.

Jag kände tidigare Anna Ekström som en klok skoldebattör och kan inte föreställa mig att hon riktigt bottnar i den argumentation hon nu tvingas föra i en valrörelse, som redan har tappat all sans och värdighet. Besvärjelserna gällande ordning och reda må äga sin popularitet bland landets alla reaktionära tangentbordskrigare, men de kommer inte att föra vårt skolväsende en millimeter framåt. Låt mig förklara varför.

Ordning och reda, bristen på disciplin, är skoldebatten tidlösa nyckelfråga. Den vandrar som ett spöke genom decennierna och dess skugga över samtalen om vår svenska skola faller allt djupare. Det går inte att komma runt år 1958 om man på allvar vill förstå denna diskurs premisser. Detta år avskaffades skolagan och inget blev sig längre likt. Antagligen har den psykosociala miljön i skolan aldrig förvandlats så snabbt som under de följande åren fram till 1962 års skolreform. Under dessa fyra år, hann skolrelaterat ”stök och bråk” etablera sig som ett omvittnat samhällsproblem. Respekten för auktoritet hade snabbt eroderat med de reformistiska frihetsvindar som blåste genom stora delar av västvärlden. Ungdomskulturen uppstod och avlade i snabb takt fram de hjältar som skulle komma att ersätta äldre tiders auktoriteter.Detta krävde nya förhållningssätt och där slutade också enigheten.

Om detta bör vi inte berätta, har jag lärt mig. Skolagans betydelse för äldre tiders skoldisciplin är tabu och ett stort No-No bland dagens skoldebattörer. Det är inte utan att man kommer att tänka på Basil Fawltys klassiska mantra när han har tyska hotellgäster, ”Do not Mention the War”. Därför blir också pratet om, och förslagen på lösningar, när det gäller ordning och reda, mest tomma besvärjelser. Vi måste skapa ordning och reda genom att skapa disciplin. När disciplin inte automatiskt uppstår ur att vi har talat om behovet av ordning och reda, återstår endast att leta syndabockar.

Syndabockarna är den symbolmättade skolpolitikens kryckor. Nu står elevassistenterna på tur. När olösliga dilemman programenligt delegeras till outbildad och lågavlönad arbetskraft, så står denna arbetskraft snart även med dumstruten, därför att ordning och reda kommer inte att uppstå ur denna politiska reform, heller. Lärarassistenten beslutade om kvarsittning, men det hjälpte inte. Det där vet vi egentligen redan, och kanske spelar det mindre roll. Det tycks mig som att politiska förslag får vara hur löjliga och irrelevanta de vill, bara de inbäddas i en robust empatilös funktionalism som förlöser samtidens skräniga auktoritarianism och deras ryggmärgsbetingade anspråk på problemformuleringsprivilegiet.

Frågan om ordning och reda, om disciplin, är svår. Att frågan vandrar som ett spöke genom decennierna, är nog som bevis för att den är svår. Politiker, skolhuvudmän, rektorer och lärare, har alla kollektivt misslyckats med att ge problemet någon acceptabel lösning. De har ägnat sig åt poser och besvärjelser eller åt att utse och nedlägga syndabockar. Att delegera nedåt är det senaste nya, det auktoritarianska. Det problem som Du med din långa utbildning och stora genialitet inte kan lösa, omdefinierar Du till en restpost och delegerar det nedåt. Det är skamlöst ja, men tjänar sitt syfte att täcka rygg på inkompetensen. Därför att grundproblemet handlar varken om juridik, ekonomi, organisation eller kunskapsmål, det primära problemet handlar om brist på vilja. Idéer som de facto skulle kunna göra skillnad, avfärdas som strunt.

 Frågan om ordning och reda har, bortom besvärjelserna, två möjliga men disparata lösningar. Ingen av dem är särskilt enkel. Antingen löser man problemet med disciplinering inom ramen för ett auktoritärt paradigm, eller så löser man problemet genom att bygga på relationella allianser inom ramen för ett humanistiskt paradigm. Oavsett vilken väg man väljer, så kommer det, om något skall förändras, an på varje medarbetares dagliga handlingar. Endast så, kan ett system upprätthållas. Sådant sker förvisso ibland, men inte särskilt ofta. En skola kan formulera tusentals ordningsregler utan att en enda av dem efterlevs. Orsakerna till att det fungerar så, är lika uppenbara som komplexa men kan sammanfattas i att människan till sin natur är en oerhört social varelse och att socialiteten präglar alla de arenor på vilka människor interagerar. Socialiteten har dock två sidor. Å ena sidan samarbetar människor spontant för att uppnå ett gemensamma bästa, å andra sidan använder individen det sociala samspelet för att reglera sina egna intressen, och ofta för att uppnå fördelar. Detta måste betraktas som en grundläggande psykologisk premiss och själva premissen förändras inte av några politiska, eller organisatoriska beslut. Däremot har premissen stor betydelse för utfallet av politiska och organisatoriska beslut. Låt mig kortfattat redogöra för vad vetenskapen har kommit fram till.

 En auktoritär struktur gynnar individer som är auktoritära. Det betyder samtidigt att den missgynnar individer som är övervägande samarbetsinriktade, eller rent av konflikträdda. Om ordning och reda förutsätts skapas med auktoritära och disciplinerande metoder, förändras över tid hela organisationen i en bestämd riktning. En platt organisation blir mer hierarkisk och arsenalen av sanktioner för att reglera ”problemskapande beteenden” skärps och blir mer raffinerad. Kvarsittning och utvisning kommer garanterat, ur ett elevperspektiv, att vara otillräckliga sanktioner om ordning och reda skall uppnås denna väg. Vad jag vet, förekommer fortfarande kropps- och skamstraff i de auktoritära skolsystem vi gärna hänvisar till, därutöver differentiering och möjligheter att relegera/utesluta. Även om vi har påbörjat omställningen av det svenska skolsystemet i en sådan riktning, så återstår en hel del arbete för att skapa den typ av terrorbalans vi avundas högpresterande länder, som Singapore. Möjligen kan förändringstrycket i denna riktning öka väsentligt från och med i höst, när det nationalkonservativa blocket vinner valet, och först då kommer antagligen gemene man att känna medaljens baksida inpå bara huden. Den auktoritära strukturen har nämligen en lång rad pedagogiska och psykologiska bieffekter. För ett folk som fostrats in i kritiskt tänkande och frihetlig individualism kommer nog dessa att te sig extra obehagligt överraskande.

 Den andra vägen till ordning och reda, den relationella, gynnar individer som är samarbetsinriktade, gynnar individer som är mer auktoriteter än auktoritära. Människans tveeggade sociala natur är i detta paradigm förstås fortfarande densamma, men ur de relationella allianserna uppstår ett givande och tagande som kan balansera individens intressen inom ramen för det gemensamma bästa. Förenklat uttryckt, är paradigmet att jämföra med solen i sagan om pojken, vinden och solen. Vinden är det auktoritära paradigmet. I en samtida terminologi representerar solen intressant nog flummet, och vinden förnuftet. Den samtida diskursen har nämligen dragit den felaktiga slutsatsen att de auktoritära strukturerna utgör en förutsättning för bildningsidealet, vilket ju i själva verket är en antites. Detta ger också en hint om det relationella paradigmets svagheter, nämligen att det är intellektuellt långt mer utmanande, än det intuitivt förnuftiga sanktionstänkandet. Att paradigmet under större delen av 1900-talet kom att få prägla de nordiska samhällsmodellerna är sociologiskt sett sensationellt. Troligen möjliggjordes det av periodens höga tillväxt i kombination med en snabbt expanderande välfärdssektor. Det fanns helt enkelt framtidstro och mycket att fördela, vilket i sin tur resulterade i en hög systemisk tillitsgrad. Den solidariska politiken genererade upplevda fördelar i tillräcklig omfattning för att den inte skulle upplevas som hotfull av priviligierade grupper. Många av modellens förutsättningar försvann dock med det sena 1980-talets finanspolitiska reformer. Sedan dess har det relationella paradigmet tappat det mesta av sin historiska relevans. Samtiden har blivit sådan att klassiska liberala ståndpunkter allmänt betraktas som vänsterextremism.

 Anna Ekströms utspel är på många sätt historiskt genom att det för första gången bryter med den relationellt inriktade skolpolitik som har varit Socialdemokraternas signum. Även om det alltid har förekommit inslag av sanktioner, differentiering och exkludering i skolsystemen, har dessa ting aldrig utgjort utgångspunkten, varit paradigmet. Utspelet är en del i en bredare omläggning av den socialdemokratiska polititiken, utformad för att tillfredsställa landets aktivistiska minoritet av extremhöger. Moderaterna straffades hårt av opinionen när de för ett år sedan prövade en liknande manöver. Samma sak händer nu Socialdemokraterna, som snabbt singlar mot tjugo procent av väljarstödet. Det är svårt att inte tänka på politiskt självskadebeteende. Risken är överhängande, att nuvarande regering kommer att skriva in sig i historieböckerna, som slutpunkten för den nordiska välfärdsmodellen. Det måste inte innebära att Sverige vandrar samma väg som Ungern och faller ner i ren fascism, men det är heller inget osannolikt scenario. Sverigedemokraterna har som bekant vuxit fram ur en betydligt mer hårdför politisk mylla, än vad som gäller för deras nordiska systerpartier.

 Bortsett från allt detta, anser jag att användandet av exklusiv läxhjälp som bestraffningsmetod är ganska korkat.

 

Annonser

Read Full Post »

1949 påbörjades försöksverksamheten med vad som så småningom skulle utmynna i ett nationellt beslut om svensk enhetsskola.

Under de följande åren anslöts allt fler kommuner till försöket. Erfarenheter samlades, modellen justerades och 13 år senare, 1962, ansåg sig riksdagen redo att fatta ett nationellt gällande beslut i frågan. Under åren därpå fortsatte en gradvis implementering för att vara helt genomförd 1972.

 1989 påbörjades försöksverksamheten med vad som så småningom skulle utmynna i ett nationellt beslut om svensk kommunaliserad skola. Under de följande åren anslöts allt fler kommuner till försöket. Erfarenheter samlades, modellen justerades och 13 år senare, 2002, ansåg sig riksdagen redo att fatta ett nationellt gällande beslut i frågan. Under åren därpå fortsatte en gradvis implementering för att vara helt genomförd 2012.

 Min historieskrivning gällande enhetsskolan är historiskt korrekt. Reformen genomfördes under ett tidsspann som sträckte sig över 23 år. Min historieskrivning gällande skolans kommunalisering är dock något skarvad. Beslutet gick i själva verket från proposition till fullskalig implementering på mindre än två år, vilket kanske var synd. Min beskrivning av skolans kommunalisering är ett exempel på så kallad kontrafaktiskt historieskrivning, det vill säga, hur hade skolans kommunaliseringsbeslut sett ut om implementeringen hade ägt rum 40 år tidigare? Kontrafaktiska resonemang kan ibland säga något viktigt om samhällsförändringar sedda över tid. Vi kunde istället för enhetsskolan ha valt skolvalsreformen från 1994 som exempel, eller Jan Björklunds mastodontreform från 2011. Mönstret är det samma. Från 1980-talet och framåt, har en äldre politisk ämbetsmannatradition fått ge vika för en politisk managmenttradition som, enligt anhängarnas vanligaste argument, har ansetts bättre motsvara ett postindustriellt samhälles krav på effektivitet och flexibilitet. Den mest påtagliga effekten är att tidsrymden från förslag till implementering har krympt avsevärt.

 I min värld, utgör enhetsskolereformen 1962 ett exempel på moget, ansvarsfullt och långsiktigt hållbart politiskt beslutsfattande. Senare års kondenserade implementeringar omges av slarv, politiskt högmod och nonchalans inför såväl professionell kunskap, som den demokratiska processen. Betecknande för Göran Persson, precis som för Jan Björklund sjutton år senare, var att de hade utsett sina fiender och utkämpade en strid som skulle vinnas. I Perssons fall var fienden lärarna, i Björklunds, det pedagogiska etablissemanget. Konfliktperspektivet genomsyrar dessa reformprocesser och de har bägge resulterat i en härva av konsekvensproblem. I svallvågorna av senare decenniers politiska processer, blir det allt tydligare att den förvaltningsideologiska omläggning som omärkligt ägde rum under 1980-talet innebar att något slags barn försvann med badvattnet. Detta barn representerade ansvar, bred förankring och långsiktig hållbarhet. Vill vi återfinna det, och i så fall, går det?

 

To be continued…

 

Read Full Post »

Framför allt sedan hösten 2014, har allt skarpare kritik kommit att riktas mot vad som i skolvärlden benämns inkluderingstanken. Idén som sådan, handlar om att elever med särskilda behov, så långt det är möjligt, skall slippa separeras från sina kamrater och att det extra stöd de behöver, skall kunna utgöras av lösningar som finns integrerade i den ordinarie undervisningsmiljön.

Inkluderingstanken är inte ny, utan kan sägas utgöra en del av det bärande paradigm som kontinuerligt har omdanat våra sociala institutioner i efterkrigstidens svenska välfärdsbygge. Tankegången manifesteras i storskaliga reformer, så som enhetsskolan 1962 och psykiatrireformen 1995. Drivkraften tillskrivs ofta socialdemokratin. En stor del av de många bakomliggande besluten har dock fattats i bred parlamentarisk enighet och av skiftande majoriteter. Den skulle kunna sägas utgöra en av grundbultarna i den ”sociala borgfred” som, fram till nyligen har särpräglat den typ av välfärdsstat som fått epitetet ”den nordiska modellen”.

Mot inkluderingstanken ställer en allt starkare opinion idéer som bygger på exkludering i varierande grad. Inför årets riksdagsval lägger Liberalerna ett skarpt förslag om att på bred front återinföra äldre tiders specialklasser. Missnöjet med inkluderingstanken är begriplig sett till hur olika typer av inkluderande särskilt stöd har hanterats av många huvudmän och skolledningar. Budgetängslan och kompetensbrist har allt för ofta resulterat i organisatoriska halvmesyrer som inte har löst de problem de har varit avsedda för. Skolinspektionen har spätt på denna utveckling genom sin approach av totalt tondöva paragrafryttare.

Andelen elever med särskilda behov har över tid pendlat runt 10% i svensk skola. Under Jan Björklunds tid som utbildningsminister började andelen växa och hade vid utgången av hans andra mandatperiod nästan fördubblats. Denna tillväxt beror inte bara på dålig skolpolitik, utan har understötts av sådant som periodens höga invandringstal, växande segregation, det neuropsykiatriska paradigmets allt större dominans samt sociala mediers intåg i barn och ungas liv. Om ett transparent system med exkluderande specialklasser införs, kan detta komma att behöva dimensioneras för 20% av en årskull. En genomsnittlig elevkostnad bör i sammanhanget landa på ungefär 2,5 gånger ordinarie skolpeng. Kostnaden för en institutionaliserad lösning med olika typer av specialklasser bör därmed kunna beräknas utgöra uppemot 40% av en framtida skolbudget. Jämfört med nuläget rör det sig om en avsevärd fördyring. Kostnadsaspekten är dock något som också lyfts av inkluderingskritiker. Särskilda behov måste få kosta pengar, heter det med hänvisning till Skollagen. Frågan om var dessa pengar skall hämtas, återstår att besvara.

Inkluderingstanken, så som begreppet diskuteras i dagens skola, är en svår konst. Exemplen på misslyckad inkludering är, som sagt, otaliga. Naturligtvis vantrivs lärare i ett ”stökigt” klassrum och det är både mänskligt och rationellt att i det läget rikta sin frustration mot de elever som stökar. Ur ett lärarperspektiv är således exluderingstanken attraktiv utifrån att den kan antas öka förutsättningarna för lugn och ro i klassrummet. Ur ett avnämarperspektiv, främst föräldrar, har intresset för exkluderande lösningar kommit att flyta samman med kundperspektivet på skola. Det finns helt enkelt en förväntan på att skolan skall kunna erbjuda ett smörgåsbord av pedagogiska lösningar som svarar mot olika typer av inlärningsproblem. De mest attraktiva har allt oftare kommit att bestå av ”skräddarsydda” friskolor med väl tilltagen elevpeng.

Om vi betraktar inkluderingstanken som svår, bör vi heller inte blunda för de svårigheter en institutionaliserad exkludering kommer att föra med sig. Det handlar om allt från finansiering och urvalssystem, till fungerande regelverk och vilken verksam specialklasspedagogik vi egentligen föreställer oss. Det som ytligt sett kan tyckas vara en quick-fix, kommer vid en storskalig implementering att bjuda på en mängd utmaningar och svåra frågeställningar. Dessa är helt frånvarande i den pågående debatten, vilket är oroväckande.

Jag har redan berört finansieringsfrågan. Ett troligt scenario är att specialklassverksamheten blir dyrare, än vad som initialt kommer att beräknas. Min egen beräkning, att den snabbt kommer att närma sig 40% av en total skolbudget, är ingen orimlig gissning. I exkluderingstankens kölvatten kommer det att uppstå starka argument för att öka de normalfungerande klasstorlekarna, liksom för att öka ordinarie lärares undervisningstid. Detta kommer att generera nya konflikter, vilket över tid kommer att utmynna i ett ifrågasättande av specialklassernas kostnadsbild. När det så småningom börjar skäras i specialklasserna, kommer det att gå ut över verksamheternas kvalitet, vilket kommer att generera ytterligare nya konflikter. Resonemanget kan tyckas hypotetiskt, men grundar sig helt i den logik, enligt vilken senare års forcerade, sällan särskilt genomtänkta, skolreformer har utvecklats.

Ett huvudmotiv för exkluderingsideologin anhängare utgörs av en önskan om arbetsro i skolans ordinarie klassrum. Man önskar att elever som förstör lektioner skall hänvisas till en verksamhet, bättre anpassad för deras behov. Brist på social anpassningsförmåga var också det viktigaste urvalskriteriet till äldre tiders specialklasser. Bråkiga elever hamnade i OBS-klass. I dagens kontext, samexisterar dock exkluderingsideologin i hög grad med det neuropsykiatriska paradigmet. NPF-samhällets önskan om att utbudet av specialklasser skall svara mot behoven hos olika typer av neuropsykiatriska diagnoser, har även blivit den bredare exkluderingsrörelsens viktigaste argument. Fortfarande, vågar jag dock påstå, består kärnan i det starka stödet för exkluderingsideologin, av en förhoppning om arbetsro i skolan. Detta nuläge väcker svåra frågor om på vilka premisser elever skall placeras i specialklasser. Skall det vara valbart eller skall det vara tvingande? Skall det kunna ske som ”en konsekvens” av det egna beteendet eller som ett resultat av en utredning, eller som ett aktivt val? Skall man på skolvalsvis kunna välja sin specialklass? Vilket svar man väljer att ge dessa frågor kommer att ha avgörande betydelse för systemets fortsatta utformning. Utan några tvångsmedel, kommer antagligen många elever med problemskapande beteenden, att vägra specialklass. Därmed kommer många att bli besvikna på systemet. Med tvångsmedel, kommer lösningarna att, som ett brev på posten, åter upplevas som stigmatiserande och kränkande.

En annan fråga handlar om hur tidigt i skolgången elever bör exkluderas. Så tidigt som möjligt, brukar det heta. Det borde betyda redan i förskolan. Problemet med detta är dock att exkludering sällan är en vårdnadshavares förstahandsval. Vårdnadshavaren vill i allmänhet inte se sitt barn exkluderat innan de inkluderande alternativen anses uttömda. Situationen bedöms därför ofta som hanterbar under de första skolåren, för att med ökande krav närma sig en tippning-point, inte sällan så sent som i puberteten.

Något som inte alls berörs i inkluderingsdebatten, är vilken verksam pedagogik man egentligen föreställer sig inom ramen för ett specialklassystem. Vad är det i specialklasspedagogiken som anses omöjligt att arbeta med inkluderat? Jag har ställt frågan i många sammanhang, men egentligen aldrig fått några svar. De svar jag får, gäller aspekter som är uppenbart möjliga att inkludera, men där det inte blivit gjort. Oftast gäller det kompetens och resurser. Kanske är exkluderingsideologin bara ännu ett exempel på samtidens segregeringsvurm i stort. Lika barn, leka bäst.

Jag själv? Jag har inget emot vare sig smågrupper, specialklasser eller andra exkluderande särlösningar. Däremot är jag djupt skeptisk till den förhärskande exkluderingsideologi som i samtiden växer sig allt starkare. Exkludering kan aldrig vara ett mål, det kan däremot inkludering. Inkluderingstanken är svår, i vissa fall omöjlig. Den kräver intresse, pedagogisk kunskap och god vilja, och kan under dessa förutsättningar bli väldigt bra. Jag tror på det därför att jag, med  egna ögon har sett det. Jag har under mina egna barns skolgång fått uppleva otaliga exempel på saken, inkluderande lösningar som gjort alla till vinnare och mig varm i hjärtat. Under mina år som rektor har jag trots detta, jobbat med alla möjliga typer av ”nödvändiga” exkluderande lösningar. De har dock alltid ingått i en genomtänkt trappa av åtgärder, alltid med det självklara målet, att så långt möjligt inkludera utifrån varje individs förutsättningar. En exkluderande lösning har även den, syftat till inkludering. Mitt förslag är, behåll inkluderingstanken, men låt skolenheter och huvudmän arbeta pragmatiskt med de verktyg de anser nödvändiga för sin måluppfyllelse. Låt en lika pragmatisk stat övervaka deras arbete och sprida de goda exemplen. Där specialklasser fyller en funktion, fyller de antagligen en funktion. Det borde till och med Skolinspektionen begripa. Att öppna dammluckorna för exkluderingen som norm blir dock troligen ett beslut våra skolreformatörer bittert kommer att ångra.

Read Full Post »

Det nya är att regeringen vill utreda frågan om ett ämnesutformat gymnasium. Detta är välkommet och inte en dag för tidigt. Sättet på vilket frågan diskuteras och återrapporteras i media, är dock egendomligt historielös. Man missar helt de nutidshistoriska omständigheter som är centrala i frågan, för att istället famla runt i högst hypotetiska frågeställningar om systemens för- och nackdelar.

Ämnesbetygen pekades ut som en lösning på problemet med sönderstressade elever redan 2016 när gymnasieutredningen…presenterades, skriver DN. Det faktum att frågan om ämnesutformning fanns med i en omfattande gymnasieproposition så sent som 2006, uppmärksammas över huvud taget inte. Propositionen från 2006, som innehöll en mängd intressanta förslag, förkastades i sin helhet av den tillträdande borgerliga regeringen, och enmansutredaren Anita Ferm fick av Jan Björklund uppdraget att skapa underlag för en gymnasiereform som skulle sjösättas 2009. Hennes utredning valde kategoriskt bort de reformidéer (ämnesutformning, gymnasieexamen m.m.) som låg i 2006 års proposition och körde på sin vingliga väg mot färdigt betänkande, fast så pass att riksdagen först år 2011 kunde fatta beslut om ett ”färdigt” förslag, en uppsminkad fortsättning på 1994-års kursutformning. Mängden bokstäver i styrdokument och betyg uppförökades påtagligt, liksom mängden obehöriga gymnasieelever. I övrigt var det mesta sig likt, i vad Jan Björklund valt att kalla för den största skolreformen sedan folkskolans genomförande 1842.

I media talar talar Anna Ekström om den hets och stress som det kursutformade gymnasiet leder till. Som motvikt letar media fram en lärare som helt hypotetiskt resonerar om hur ämnesgymnasium ger utbrända förlorare i årskurs 3. Diskussionen om gymnasiets utformning har helt och hållet gjorts till en fråga om systemens stresspotential, vilket egentligen bara är en detalj i sammanhanget. Vidare låter såväl Ekström, som rapporterande media, påskina att frågan aldrig har utretts ordentligt. Sanningen är att den har utretts nästan oavbrutet ända sedan tidigt 90-tal.

Förhistorien till 2006 års gymnasieproposition sträcker sig bakåt till 1990-talets slut, alltså tiden kort efter det kursutformade gymnasiets själva införande. I ett tilläggsdirektiv till Gymnasiekomittén 2000 (U 2000:1) förordar regeringen att frågan om ämnesbetyg i ett kursutformat gymnasium bör utredas vidare. Det vittnar om att det, å ena sidan fanns en medvetenhet om problemen med kursutformning, liksom fördelarna med ämnesutformning. Å andra sidan var man ännu fast förankrade i de idéer som möjliggjort kursutformningen enligt 1994 års stora reform. 2000-talets, vår nuvarande gymnasiemodell kan, vilket jag skall återkomma till, ’de facto’ karakteriseras som ett ämnesutformat gymnasium med kursbetyg.

När kursutformningen klubbades av riksdagen 1994 fanns det, vilket tycks bortglömt idag, ett antal bärande argument för att göra detta. Förutom att öka elevernas möjlighet att påverka sin utbildning, finner man i dåtida betänkande bl.a. följande argument:

  • bättre möjligheter att successivt och i takt med arbetslivets förändrade behov förnya utbildningen genom utbyte av kurser,
  • större möjligheter för kommunerna att profilera sin utbildning mot det lokala arbetslivets behov,
  • möjligheter att sätta samman utbildning med klarare definierade yrkesinriktning än vad nationella program och grenar ger,
  • ökade möjligheter till en flexibel planering,
  • möjligheter att utveckla ämnesinstitutioner som i sin tur kan bidra till lärarnas kompetensutveckling,
  • större möjligheter för eleverna att kombinera studieförberedande och yrkesförberedande kurser än de nuvarande nationella programmen ger,
  • större möjligheter för eleverna att sätta samman sina program efter individuella önskemål, vilket ökar elevernas studiemotivation,
  • möjligheter för eleverna att gå långsammare och snabbare igenom gymnasieskolan än på normaltiden tre år,
  • möjlighet att låta elevernas studier börja på vars och ens egen kunskapsnivå, varigenom anknytningen till grundskolan blir lättare,
  • förberedelse inför den högre utbildningens arbetsformer,
  • utvecklad samverkan med komvux bl.a. genom möjligheter till samläsning,
  • möjligheter att utnyttja komvux erfarenhet av kursutformning, både vad det gäller organisation och pedagogik

Förebilden tycks alltså närmast ha varit en ”collegeidé” av amerikansk modell, och en del av intentionerna hade antagligen kunnat förverkligas, om reformen 1994 faktiskt hade implementerats ute på skolorna. För, och detta är den aldrig diskuterade elefanten i rummet, det skedde aldrig. Vid reformeringen följde landets gymnasieskolor minsta motståndets lag och behöll så långt det var möjligt både sin gamla organisation och sitt inarbetade organisationstänk. Även om det i kölvattnet av reformen uppstod en del egendomliga kurser och programinriktningar, inskränkte sig de gängse gymnasieelevernas ”fria val” till ett par tungrodda och logistiskt svårmanövrerade tillfällen då de från ett budgetansträngande smörgåsbord (med viss tur) kunde välja något ”fritt valt”. Den ”flexibilitet” man efterlyst i förarbetena till reformen, lyste med sin frånvaro och våra gymnasieskolor tuffade vidare med ungefär den organisation man lutat sig mot under närmast föregående decennier. Min slutsats är således att det kursutformade gymnasiet egentligen aldrig genomfördes, aldrig har genomförts. Vi har i Sverige alltjämt ett ämnesutformat gymnasium, men med kursbetyg. Landets gymnasieskolor gavs aldrig någon rimlig förutsättning att sjösätta ett kursutformat system, eftersom ett sådant hade krävt en helt annan typ av logistisk och administrativ förvaltning, en ”liten detalj” som glömdes bort av dåtidens reformatörer.

Frågan om vad som nu bör utredas blir mot denna bakgrund lite mer komplicerad. Skall vi utreda det ämnesutformade gymnasium som vi redan lever med, eller bör vi hellre utreda det kursutformade gymnasium som aldrig genomfördes, eller bör vi kanske utreda bägge?

Jag tror för min del att kursutformning är en potentiellt bra idé, men att svensk skolkultur är långt ifrån mogen för den kulturförändring som ett sådant system kräver för att dess fördelar skall bli synliga. Sverige är dessutom ett litet glesbefolkat land som kan ha svårt att härbärgera den flexibilitet och stordrift systemet kräver. Ämnesutformning ligger i tangentens riktning och är därför antagligen vad som bör förordas även om det försvårar gymnasiesystemets möjlighet att vara relevant för sina avnämare. Även om systemet blir mer statiskt, kan det dock gynna ämnesfördjupning och motverka trivialisering av skolans kunskapsinnehåll. Att det i ett ämnesutformat gymnasium bör sättas ämnesbetyg skall väl inte ens behöva diskuteras?

Det finns ytterligare en hake i föreliggande diskussion. Om regeringen tillsätter en seriös gymnasieutredning, kommer denna oundvikligen att fastna i frågan om ämnesutformningen visavi Gy11:s påtagliga dysfunktionalitet. Vi står således ganska snart inför en ny omfattande gymnasiereform, ett Gy22?

Read Full Post »

Sedan oktober 2014 ondgör sig många lärare och skolledare över olika politiskt relaterade missförhållanden i skolans värld. De får sällskap av borgerligt sinnade debattörer på landets alla ledarsidor. Den minnesgode minns att det var ungefär likadant före september 2006, eller från oktober 1994. För att inte tala om hur det var innan september 1991, då lärarnas strejskrammel stod som spön i backen.

Ett aktuellt exempel på skolrelaterat ondgörande är skribenten Paulina Neudinger. Hon har forskat fram att det äts skräpmat, sätts glädjebetyg och delas ut små gåvor på landets friskolor. Och debatten är igång, som om detta otyg inte hade pågått under hela tvåtusentalet. För det har det ju. Antagligen florerade dessa fenomen än värre några år in på skolminister Björklunds ministär, åren innan Skolinspektionen satte klorna i stora oseriösa aktörer som JB och Praktiska.

Skolinspektionen, ja. Mellan 2008 och 2014 tilläts myndigheten utveckla en typ av modernt skamstraff, där skolor inte bara inspekterades och kritiserades, utan fick löpa mediala gatlopp för sina brister och försummelser. Myndighetens mediastrategi grundlade en egen nyhetsgenre, där den ständiga strömmen av pressmeddelanden resulterade i en lika ständig ström av artiklar och nyhetsinslag under rubriken ”Skola X uppvisar brister i Y”. Artiklarnas innehåll följer genomgående ett fixt mönster. Efter en inledande brödtext ondgör sig någon av verkets ämbetsmän över bristerna på skolan, med en extra dos indignation om bristerna i fråga kvarstår efter en tidigare inspektion. Därefter lovar rektor eller någon representant för huvudmannen bot och bättring, oftast med hänvisning till ett pågående arbete med rutinöversyner eller någon omorganisation. Artiklarnas form påminner om det inrikesmaterial som fyllde tidningarna Pravda och Izvestia under sovjettiden.

Myndigheten för skolutveckling lades ner 2008. I dess ställe infördes alltså Skolinspektionen och fick operera relativt oemotsagd under några år. Lärare, skolledare och huvudmän borde ha blivit urförbannade, men skolfolkets rättmätiga kritik mot myndigheten lät vänta på sig ända till den 15 september 2014. Då först, vreds kranarna på och en störtflod av kritiska inlägg och artiklar publicerades och strömmar alltjämt genom medias många kanaler. Kritikens kärna går (så klart) ut på att myndighetens publika felfinneri verkar kontraproduktivt på skolans utveckling och att deras granskningar av hur skolor efterlever sina ålägganden borde uppvägas av stödjande strukturer. Det rör sig således om påpekanden som kan tyckas självklara, men som inte föresvävade landets lagstiftande församling 2008 och som, fram till 15 september 2014, heller inte påtalades någonstans (nästan) av en samlad skolprofession.

Vad vi får syn på när vi studerar skoldebatten över tid, är ett systematiskt mönster i hur den förda politiken kritiseras och granskas olika, beroende på om regeringen är borgerlig respektive socialdemokratisk. Exemplen kan mångfaldigas: Då Jan Björklund genomförde sin förstelärarreform var kritiken obefintlig. När Gustaf Fridolin följde upp med ett snarlikt lärarlönelyft, nådde kritiken snabbt orkanstyrka. De styrdokument och betygssystem som infördes 2011 har på allvar börjat ifrågasättas först på denna sida valet 2014. Under borgerlig ministär råder således en slags tystnadskultur i den skolpolitiska opinionen. Kritiken av genomförda reformer ”skjuts upp” till dess regeringsmakten har skiftat färg. Vi kan se över tid att skolan har reformerats kraftigt under borgerliga ministärer, medan socialdemokratiska ministärer har fått klä skott för dessa reformers konsekvenser. Historiskt sett, har socialdemokraterna endast orkat samla sig till en enda större reform under motstånd från en samlad borgerlighet. Det gäller kommunaliseringsbeslutet 1989 under utbildningsminister Göran Persson.

Skolans borgerliga hegemoni har antagligen mer med psykologi än med politik att göra. När det gäller politiska preferenser avviker skolfolk inte mycket från den genomsnittliga väljarens preferenser. Gruppen lärare utmärker sig inte heller som någon särskilt borgerlig grupp (även om t.ex Lärarnas Riksförbund, gärna agerar megafoner för borgerlig skolpolitik). Däremot kan det vara så att en borgerlig regering upplevs representera makt och inflytande i en mer absolut bemärkelse än en socialdemokratisk. Samhällets ekonomiska maktcentran speglar i stor utsträckning borgerliga värderingar och den absoluta merparten av media är borgerligt sinnad. Makten över arbetslivet, dess ledarpositioner, präglas även de, för det mesta, av borgerliga värderingar. Socialdemokratin däremot, upplevs representera ett rättviseperspektiv och förväntas ta parti för samhällets mer utsatta grupper. Medan borgerlighet, framför allt Moderaterna, förknippas med auktoritära maktstrukturer, får socialdemokratin, med sina rötter i politiska folkrörelser, finna sig i att bli betraktad ur ett ”von oben”-perspektiv och upplevs därmed, kanske undermedvetet, som mer ”riskfri” att kritisera.

I förordet till antologin Förstelärarreformen – En kritisk granskning står följande att läsa i förordet, Det mest nedslående var att så många–kanske t.o.m flertalet – av dem som kontaktade oss berättade att de inte vågade ge luft åt sin kritik utåt…Denna tystnadens kultur är förvisso ingenting specielltför skolans värld, men det är unikt att den fått ett så starkt grepp om just lärarkåren. Om rädsla hindrar skolprofessionen från att sprida sin kunskap och utöva sina demokratiska rättigheter, är det både illa och kontraproduktivt. Om skolprofessionen reglerar sin självcensur beroende på vilka som för tillfället har makten, bäddar det för illa genomtänkta politiska beslut. Förstahandskällan till realpolitisk sakkunskap om skolan kan ju bara vara skolprofessionen. Om denna tiger, ökar utrymmet för politiken att skapa ideologiska fantasifoster utan konsekvensanalys.

Ända sedan utbildningsminister Olof Palmes dagar, har de fenomen jag beskrivit här, haft återverkningar för hur skolpolitiken har förts. De snabba besluten, breda penseldragen och avgörande reformerna, har genomförts under borgerliga ministärer. Massiv kritik riktad mot skolpolitiken och långsiktigt förankringsarbete med skolan, har präglat de socialdemokratiska. Några minns säkert hur Jan Björklund, under sina sista år som utbildningsminister, ofta återkom till att det, då han tillträdde, inte fanns så mycket som en Post-IT-lapp med idéer i skrivbordslådorna på utbildningsdepartementet. Påståendet är felaktigt. Det första Jan Björklund gjorde som nytillträdd minister var att annullera en mängd pågående skolbeslut, varav det enskilt största var den nästan färdiga gymnasiereformen Gy07 (Utbildningsutskottets betänkande 2006/07:UbU3). De flesta av idéerna i Gy07 genomförde Björklund själv så småningom, exempelvis införandet av ”historia” som kärnämne och den gymnasiala lärlingsutbildningen. Andra delar slängde han i papperskorgen, så som ämnesbetyg (sic) och en återinförd gymnasieexamen (sic). Under hela återstoden av sin tid som utbildningsminister, höll Jan Björklund såväl skolprofessionen som den pedagogiska vetenskapen,utanför sitt reformarbete. Istället jobbade han konsekvent med enmansutredningar, excellent expertis från andra sakområden och en handfull lojala anhängare, en ledarstil inte helt olik Donald Trumps. Kontrasten mot för hur arbetet med Gy07 bedrevs är dramatisk. I det arbetet förankrades varenda kommatecken ända ner på klassrumsnivå. Om Björklund hade agerat likaledes hade sannolikt inte ämnesbetygen och gymnasiexamen hamnat i papperskorgen.

Skolans borgerliga hegemoni kan således vara ett av skolans stora problem. Den borgerliga regeringen genomför ett smatterband av improviserade reformer utan att involvera skolfolk och utan att dessa protesterar nämnvärt. Dammluckan av ifrågasättanden öppnas först då ett regeringsskifte har ägt rum, och den nya regeringen hamnar omedelbart på defensiven då den, bland mycket annat, får klä skott för konsekvenserna av föregående regerings beslut. Gustaf Fridolin och Helene Hellmark Knutsson är ännu 2017 helt uppbundna av saneringsarbetet efter Gy11 med flera skolreformistiska hastverk.

Den svenska skolans guldålder, sammanfaller med en period då beslut gällande skolan fattades med breda överenskommelser och under inflytande av såväl skolprofession som pedagogisk vetenskap. Om skolväsendet skall kunna reformeras på ett sätt som faktiskt leder till en bättre skola, måste skolprofessionen våga kritisera, samt ställa krav på inflytande och delaktighet, även i tider av borgerligt regeringsinnehav. Många missgrepp de senaste trettio åren hade kunnat undvikas på det sättet. Om skolpolitiken i sammanhanget är höger eller vänster blir i sammanhanget av underordnad betydelse, då långsiktighet, delaktighet och bred förankring är väldokumenterade garanter för ett gott reformistiskt hantverk. Detta är dock insikter som ställer höga krav på våra politiker då ett demokratiskt ledarskap öppnar sig för kritik och ifrågasättande, på ett helt annat sätt än det auktoritära.

Read Full Post »

aten1

Publicerar här en längre version av min debattartikel i senaste numret av Pedagogiska Magasinet. Jag vill poängtera att måltavlan för den diskussion jag för, avser de artiklar och argument med vilka Linderoth har marknadsfört sin bok ”Lärarens återkomst”. Boken som sådan har jag ännu inte läst. Jag planerar dock att göra det så småningom och återkommer kanske då med synpunkter (även om den då, enligt samtidens medialogik, antagligen redan är glömd och publiken har rusat vidare till nya sanningssägare).

När inleddes den svenska skolkollapsen? Det verkar vara en avgörande fråga inom dagens skoldebatt. Inger Enkvist har denna sommar pekat på 1962 års skolreform. Jonas Linderoth väljer i en nyutkommen bok att lyfta fram det han kallar 90-talet. Efter hans uppmärksammade inlägg på DN-debatt verkar stora delar av Skolsverige vara överens om en historieskrivning som skiljer sig avsevärt från den tidigare vedertagna bilden.

Enligt Jonas Linderoth motiverades 1990-talets omfattande ekonomiska nedskärningar med en ”elevaktiv pedagogik” som på bred front rullades ut över Skolsverige. Så var det knappast. Det må vara att Jonas Linderoth på 90-talet stod och som han säger, pratade strunt till tonerna av Pink Floyd, men han skall nog inte överskatta det avtryck han genom detta gjorde hos landets lärarkår. Målbilden för 90-talets omfattande nedskärningar gällde inte specifikt skolan, den gällde generellt den offentliga sektorn och de gemensamma välfärdssystemen. Orsakerna till denna politik måste i sin tur sökas i 1980-talets avreglering av finansmarknaderna, vilket för övrigt ingick i ett globalt politiskt mönster. När riksbanken till följd av omfattande valutaspekulationen höjde utlåningsräntan till astronomiska 500 procent år 1992 stod Sverige mer eller mindre inför en statsbankrutt. Sådan var upptakten till efterkrigstidens mest omfattande statsfinansiella sanering. I den politiska retoriken motiverades nedskärningarna genomgående med att vi hade ”levt över våra tillgångar”, inte med att skolan behövde ”elevaktiva arbetssätt”. Enligt tidens nyliberala språkbruk talades det om ”valfrihet”, ”avregleringar” och ”avpolitisering”, om att göra upp med tidigare decenniers kollektivistiska grupptänkande.

Antagligen kan även svaret på frågan om varför lärarna kommunaliserades sökas i samma förhistoria. Under större delen av 1980-talet utkämpades något av ett ställningskrig mellan staten och lärarfacken. Generalstrejkerna avlöste varandra och lärarnas reallöner sjönk i förhållande till andra akademikergruppen. Kommunaliseringen var en bricka i det spel som skulle möjliggöra den statsbantning som ansågs nödvändig.

aten2Besparingarna innebar att skolans andel av landets BNP sjönk kraftigt under 1990-talet. För första gången under efterkrigstiden ställdes rektorer inför att systematiskt banta sina personalstyrkor och öka klasstorlekarna. På skolans område framkastades förvisso illa genomtänkta förslag om allt från lärarlös undervisning till teoretisk slöjd. De utgjorde dock knappast agendan hos några ”progressiva pedagoger”. Snarare handlade det om höftskott från pressade huvudmän och förvaltningstjänstemän som agerade med kniven mot strupen och förslagen väckte starka motreaktioner redan i sin dåvarande 90-talskontext.

Visst förekom det att taffliga försök med teknikburen distansundervisning, liksom metoder så som PBI såldes in med ekonomiska argument. I ett större perspektiv rörde detta sig dock bara om ”krusningar” i en redan pressad skolvardag. Matematikprofessor Seymour Papert, vän av elevstyrd pedagogik, var möjligen inflytelserik i de spelteoretiska kretsar där Jonas Linderoth rörde sig men en svenskspråkig googlesökning på hans namn genererar faktiskt bara 13 träffar för perioden 1995-2005. Den som gör motsvarande sökning på namnet Hans Bergström finner betydligt mer. På 1990-talet agerade Bergström som medial dörröppnare och ideologisk vapendragare åt Jan Björklund, sedermera utbildningsminister 2006-2014. Idag har Jan Björklund som bekant gått i opposition efter att grundligt ha reformerat den svenska skolan. Hans Bergström är friskolemiljonär och medverkade som politisk rådgivare åt Sverigedemokraterna i partiets kuppförsök efter riksdagsvalet 2014. Den som på allvar vill förstå 1990-talets inflytande över dagens skola behöver inte leta bisatser i gamla statspromemorior. 1990-talets historia ligger så att säga i öppen dager och verkar med kraft rakt in i vår egen tid.

Antagligen sällar sig Hans Bergström, precis som Jan Björklund, till den hyllningskör som nu applåderar Jonas Linderoths historieskrivning. Redan 1993 grundlade Bergström tillsammans med sin fru Barbara den Internationella Engelska skolan. Verksamhetens varumärke och pedagogiska utgångspunkt är förenklat uttryckt, katederundervisning och god disciplin. Konceptet har varit mycket framgångsrikt och är idag en skolkoncern som omsätter miljardbelopp. Barbara Bergström taxerades år 2013 för landets högsta inkomst, 691 miljoner kronor. Skolornas elever presterar genomgående toppbetyg och höga resultat på nationella prov. Kan vi av detta dra slutsatsen att Engelska skolan utgör beviset för att gammal hederlig förmedlingspedagogik förenar höga kunskapsmål med låga kostnader? Skribenten Jenny Maria Nilsson konstaterar följande, På nationella proven i matematik uppnådde 24,7 procent av Engelska skolans elever MVG och 44 procent VG. Motsvarande siffror för Petrus Magni i Vadstena var 4,2 procent MVG och 20,5 procent VG. Men på Pisa i matte svarade Engelska skolans elever rätt på 47,5 procent av frågorna medan Petrus Magni-studenterna hade rätt på 50,8 procent av frågorna (Svenska Dagbladet 2015-05-26). Låt citatet sjunka in. Eleverna vid en medelmåttig kommunal skola i Vadstena skriver bättre i PISA än vad Engelska skolans ”toppresterande” elever gör. Med hjälp av forskning och beprövad erfarenhet är Petrus Magni skola alltid under utveckling, meddelas om den kommunala skolan på Vadstenas hemsida.

aten3ULTRA Education är en annan av de friskolor som startades under 1990-talet. Den utgjorde på många sätt Engelska skolans pedagogiska motsats genom sin profil mot elevstyrt lärande i en tekniktung undervisningsmiljö. Under de första åren på 2000-talet växte verksamheten under varunamnet John Bauer, senare JB, snabbt till en skolkoncern med rikstäckning. Grundaren Rune Tedfors sålde i rätt ögonblick verksamheten för mer än en halv miljard kronor till danska riskkapitalister. Därefter dalade verksamheten snabbt mot sin slutgiltiga konkurs år 2013. Idén att lägga ansvaret för lärandet på eleverna själva kunde omsättas i en kortsiktig vinstaffär men saknade alla förutsättningar att bli långsiktigt hållbar.

Exemplen Engelska skolan och John Bauer representerar de pedagogiska motpoler som står i centrum för samtidens metoddiskussion inom skolan. Gemensamt för dem är dock att de bägge framgångsrikt har lyckats kapitalisera sina pedagogiska idéer på en fri skolmarknad. De har, för att låna Jonas Linderoths språk, sålt in sin pedagogik med ekonomiska argument. I Engelska skolans fall är det lärarledd förmedlingspedagogik och disciplin, i John Bauers fall elevstyrt arbete och ny teknik. I bägge fallen kan lärartätheten minskas, som en följd av ökade klasstorlekar, utökad undervisningsskyldighet och/eller som en följd av minskad lärarledd lektionstid. Den som vill finna idéburen skolverksamhet mellan de metodologiska extremerna och bortom de ekonomiska incitamenten får söka sig till vårt offentliga skolväsende. Med hjälp av forskning och beprövad erfarenhet är Petrus Magni skola alltid under utveckling och deras (90-talsindoktrinerade?) lärare lyfter sina elever till bättre resultat i PISA än vad de (förmedlingsselekterade?) kollegerna vid Engelska skolan lyckas göra trots det synnerligen positiva elevurval de möter i sina klassrum.

Att bedriva historisk forskning är en grannlaga uppgift. Ur historiens myller av detaljer skall forskaren vaska fram händelser och tendenser som kan anses ha bäring på ett paradigm. Samtidigt med detta måste forskaren orientera bland alla de mäktiga särintressen som ständigt arbetar för att tillrättalägga historieskrivningen i egen favör. Vilken bild av 1990-talet som kommer att förmedlas i framtidens läroböcker kan vi idag inte veta. Starka intressen arbetar säkert för att den bild som skall förmedlas och få fäste är hur övervintrade pedagoger från 1968 raserade skolan och den svenska välfärdsmodellen. Förhoppningsvis kommer dock inte framtidens läromedelsförfattare att helt retuschera berättelsen om hur välfärdslösningar inspirerade av nobelpristagaren Milton Friedmans monetaristiska marknadsekonomism kom att i grunden förändra både skolans och medborgarnas villkor i ett litet nordligt land som Sverige.

Read Full Post »

Sösdala

Frågan om religiösa friskolor har i dagarna skapat en ledarkris inom Liberalerna. På DN-debatt hävdade Jan Björklund med flera att dessa skolor skapar utanförskap och att några nyetableringar därför inte borde tillåtas. Slutsatserna irriterade Birgitta Ohlsson så pass att hon svarade med ett svavelosande genmäle.Detta fick Jan Björklund att gå i taket och att sanktionera de avgångskrav som på SVT-opinion riktades mot henne av landstingspolitikern Anna Starbrink. Triggervarning: Jag kommer i det följande att ägna mig åt spekulationer. Jag kommer att ifrågasätta den officiella bilden av händelseförloppet, så som den förmedlats av experter och proffstyckare.

Det började med att Jan Björklund plötsligt ansåg att SD borde bjudas in till regeringsöverläggningar. Det är på många sätt ett konstigt utspel och kan enkelt avfärdas som opinionsfiske i grumliga vatten. Just detta gjorde de flesta, bland dem Björklunds partikollega Birgitta Ohlsson i några syrliga inlägg på Facebook.

betygNågra dagar senare ville Jan Björklund plötsligt förbjuda religiösa friskolor. Den artikel som publicerades på DN-debatt skjuter tydligt in sig på landets 11 friskolor med muslimsk profil. De 54 kristna skolorna nämns inte alls i artikeln, inte heller den judiska. Artikeln innehåller dessutom sakfel. Även detta utspel avfärdades av de flesta som opinionsfiske i grumliga vatten. Birgitta Ohlsson författade sitt offentliga genmäle, en välformulerad inlaga med ett antal rimliga invändningar som fick partiledarens utspel att framstå som än mer pinsamt. Dagen därpå krävde Anna Starbrink att Birgitta Ohlsson skulle avgå och ledarkrisen var ett faktum.

I media har förloppet beskrivits som en strid om ledarskapet, eller som en strid mellan två falanger inom partiet. Bland annat Expressen antyder att det bakom striden skulle dölja sig en spelplan med tydliga agendor. Sett till hela händelseförloppet framstår dessa spekulationer som efterhandskonstruktioner. Jag tror, med tanke på affärens alla taffliga och uppenbart varumärkesskadliga inslag, att mycket skedde i affekt utan någon större eftertanke.

Jan Björklund och hans partiledning bör rimligen redan från början ha insett att utspelen gällande SD:s representation och de muslimska friskolorna var kontroversiella. De bör ha övervägt tanken att förslagen inte följde liberal logik samt att risken för röstfiskesstämpling var uppenbar. Möjligen kan det usla opinionsläget ha grumlat partiledningens omdöme. Jag tror under alla omständigheter inte att utspelen parti-internt omgavs av några ivrigt klappande liberala hjärtan. I något skrymsle av det kollektiva medvetandet gnagde säkert insikten om att man lät ändamålen helga medlen, att utspelen var ett politiskt ”dirty work”.

wpid-2013-10-16-22.09.01.jpgPonera att utspelen hade gällt någon typisk liberal mainstream-fråga i stil med en ny pappamånad och Carl B. Hamilton i det läget hade opponerat. Antagligen hade ingenting mer än en axelryckning hänt. Utspelen var dock av en art som, med viss rätt, öppnade för moraliskt ifrågasättande, därav Jan Björklunds kraftiga reaktion. Han blev inte bara arg, han blev även rädd och sanktionerade i affekt Anna Starbrinks destruktiva avgångskrav. Sedan var cirkusen i gång.

Uttryckt i vardagspsykologiska termer, tror jag således att händelseförloppet drevs av ett negativt grupptryck. Birgitta Ohlsson blir i sammanhanget visselblåsaren, den som påpekar att kejsaren är naken.

I medierna förekommer ytterligare ett par resonemang när det gäller liberalernas ledarstrid. En av dem gör gällande att Björklunds utspel skulle vara en planlagd del i Alliansens normalisering av SD. Där till anser jag att val av ämne och avsändare liksom tidpunkt och timing på det stora hela verkar för konstig. Jan Björklund är verkligen inte känd för att måna om parlamentariska procedurer eller breda överenskommelser. När det tidigare har handlat om att V eller MP har ställts utanför blocköverskridande samtal har aldrig Björklund varit den som lagt fingrarna emellan. Det förefaller som att utspelen helt härrör från parti-interna diskussioner inom Liberalerna. De udda ämnesvalen talar dock för att Björklunds strategi gäller mer än bara ett taffligt försök till röstfiske. I Björklunds värld utgör utspelen en frontförflyttning eller omgruppering som förberedelse för nästa drag. Detta ”nästa drag” är dock grundligt saboterat av Birgitta Ohlsson och vilket det var lär vi aldrig få veta.

Ett annat resonemang gör gällande att Birgitta Ohlsson skulle vara vänster inom partiet och arbeta för en omprofilering i socialliberal riktning. Några går så långt att de vill förlägga hennes naturliga hemvist till MP eller FI. Den som följt Ohlsson genom åren vet dock att hon i grunden är marknadsliberal och ligger klart till höger om exempelvis Bengt Westerberg. Hon har dock en tydlig ideologisk kompass i många värdefrågor, exempelvis kvinnors rättigheter. Däremot måste Jan Björklund betecknas som en udda fågel i en liberal tradition. Björklund tycks överhuvudtaget sakna ideologisk kompass. Han litar på sitt regelstyrda bondförnuft och formulerar ståndpunkter utifrån hemsnickrade orsak- och verkanprinciper. I sakfrågor landar han oftast i skärningspunkten mellan betongsosse och kulturkonservativ. Ett större mysterium än Birgitta Ohlssons protester är därför hur Liberalerna under så lång tid kan ha tillåtit denna ockupation av sina idémässiga rötter.

Read Full Post »

Older Posts »