Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘jan björklund’

Sedan oktober 2014 ondgör sig många lärare och skolledare över olika politiskt relaterade missförhållanden i skolans värld. De får sällskap av borgerligt sinnade debattörer på landets alla ledarsidor. Den minnesgode minns att det var ungefär likadant före september 2006, eller från oktober 1994. För att inte tala om hur det var innan september 1991, då lärarnas strejskrammel stod som spön i backen.

Ett aktuellt exempel på skolrelaterat ondgörande är skribenten Paulina Neudinger. Hon har forskat fram att det äts skräpmat, sätts glädjebetyg och delas ut små gåvor på landets friskolor. Och debatten är igång, som om detta otyg inte hade pågått under hela tvåtusentalet. För det har det ju. Antagligen florerade dessa fenomen än värre några år in på skolminister Björklunds ministär, åren innan Skolinspektionen satte klorna i stora oseriösa aktörer som JB och Praktiska.

Skolinspektionen, ja. Mellan 2008 och 2014 tilläts myndigheten utveckla en typ av modernt skamstraff, där skolor inte bara inspekterades och kritiserades, utan fick löpa mediala gatlopp för sina brister och försummelser. Myndighetens mediastrategi grundlade en egen nyhetsgenre, där den ständiga strömmen av pressmeddelanden resulterade i en lika ständig ström av artiklar och nyhetsinslag under rubriken ”Skola X uppvisar brister i Y”. Artiklarnas innehåll följer genomgående ett fixt mönster. Efter en inledande brödtext ondgör sig någon av verkets ämbetsmän över bristerna på skolan, med en extra dos indignation om bristerna i fråga kvarstår efter en tidigare inspektion. Därefter lovar rektor eller någon representant för huvudmannen bot och bättring, oftast med hänvisning till ett pågående arbete med rutinöversyner eller någon omorganisation. Artiklarnas form påminner om det inrikesmaterial som fyllde tidningarna Pravda och Izvestia under sovjettiden.

Myndigheten för skolutveckling lades ner 2008. I dess ställe infördes alltså Skolinspektionen och fick operera relativt oemotsagd under några år. Lärare, skolledare och huvudmän borde ha blivit urförbannade, men skolfolkets rättmätiga kritik mot myndigheten lät vänta på sig ända till den 15 september 2014. Då först, vreds kranarna på och en störtflod av kritiska inlägg och artiklar publicerades och strömmar alltjämt genom medias många kanaler. Kritikens kärna går (så klart) ut på att myndighetens publika felfinneri verkar kontraproduktivt på skolans utveckling och att deras granskningar av hur skolor efterlever sina ålägganden borde uppvägas av stödjande strukturer. Det rör sig således om påpekanden som kan tyckas självklara, men som inte föresvävade landets lagstiftande församling 2008 och som, fram till 15 september 2014, heller inte påtalades någonstans (nästan) av en samlad skolprofession.

Vad vi får syn på när vi studerar skoldebatten över tid, är ett systematiskt mönster i hur den förda politiken kritiseras och granskas olika, beroende på om regeringen är borgerlig respektive socialdemokratisk. Exemplen kan mångfaldigas: Då Jan Björklund genomförde sin förstelärarreform var kritiken obefintlig. När Gustaf Fridolin följde upp med ett snarlikt lärarlönelyft, nådde kritiken snabbt orkanstyrka. De styrdokument och betygssystem som infördes 2011 har på allvar börjat ifrågasättas först på denna sida valet 2014. Under borgerlig ministär råder således en slags tystnadskultur i den skolpolitiska opinionen. Kritiken av genomförda reformer ”skjuts upp” till dess regeringsmakten har skiftat färg. Vi kan se över tid att skolan har reformerats kraftigt under borgerliga ministärer, medan socialdemokratiska ministärer har fått klä skott för dessa reformers konsekvenser. Historiskt sett, har socialdemokraterna endast orkat samla sig till en enda större reform under motstånd från en samlad borgerlighet. Det gäller kommunaliseringsbeslutet 1989 under utbildningsminister Göran Persson.

Skolans borgerliga hegemoni har antagligen mer med psykologi än med politik att göra. När det gäller politiska preferenser avviker skolfolk inte mycket från den genomsnittliga väljarens preferenser. Gruppen lärare utmärker sig inte heller som någon särskilt borgerlig grupp (även om t.ex Lärarnas Riksförbund, gärna agerar megafoner för borgerlig skolpolitik). Däremot kan det vara så att en borgerlig regering upplevs representera makt och inflytande i en mer absolut bemärkelse än en socialdemokratisk. Samhällets ekonomiska maktcentran speglar i stor utsträckning borgerliga värderingar och den absoluta merparten av media är borgerligt sinnad. Makten över arbetslivet, dess ledarpositioner, präglas även de, för det mesta, av borgerliga värderingar. Socialdemokratin däremot, upplevs representera ett rättviseperspektiv och förväntas ta parti för samhällets mer utsatta grupper. Medan borgerlighet, framför allt Moderaterna, förknippas med auktoritära maktstrukturer, får socialdemokratin, med sina rötter i politiska folkrörelser, finna sig i att bli betraktad ur ett ”von oben”-perspektiv och upplevs därmed, kanske undermedvetet, som mer ”riskfri” att kritisera.

I förordet till antologin Förstelärarreformen – En kritisk granskning står följande att läsa i förordet, Det mest nedslående var att så många–kanske t.o.m flertalet – av dem som kontaktade oss berättade att de inte vågade ge luft åt sin kritik utåt…Denna tystnadens kultur är förvisso ingenting specielltför skolans värld, men det är unikt att den fått ett så starkt grepp om just lärarkåren. Om rädsla hindrar skolprofessionen från att sprida sin kunskap och utöva sina demokratiska rättigheter, är det både illa och kontraproduktivt. Om skolprofessionen reglerar sin självcensur beroende på vilka som för tillfället har makten, bäddar det för illa genomtänkta politiska beslut. Förstahandskällan till realpolitisk sakkunskap om skolan kan ju bara vara skolprofessionen. Om denna tiger, ökar utrymmet för politiken att skapa ideologiska fantasifoster utan konsekvensanalys.

Ända sedan utbildningsminister Olof Palmes dagar, har de fenomen jag beskrivit här, haft återverkningar för hur skolpolitiken har förts. De snabba besluten, breda penseldragen och avgörande reformerna, har genomförts under borgerliga ministärer. Massiv kritik riktad mot skolpolitiken och långsiktigt förankringsarbete med skolan, har präglat de socialdemokratiska. Några minns säkert hur Jan Björklund, under sina sista år som utbildningsminister, ofta återkom till att det, då han tillträdde, inte fanns så mycket som en Post-IT-lapp med idéer i skrivbordslådorna på utbildningsdepartementet. Påståendet är felaktigt. Det första Jan Björklund gjorde som nytillträdd minister var att annullera en mängd pågående skolbeslut, varav det enskilt största var den nästan färdiga gymnasiereformen Gy07 (Utbildningsutskottets betänkande 2006/07:UbU3). De flesta av idéerna i Gy07 genomförde Björklund själv så småningom, exempelvis införandet av ”historia” som kärnämne och den gymnasiala lärlingsutbildningen. Andra delar slängde han i papperskorgen, så som ämnesbetyg (sic) och en återinförd gymnasieexamen (sic). Under hela återstoden av sin tid som utbildningsminister, höll Jan Björklund såväl skolprofessionen som den pedagogiska vetenskapen,utanför sitt reformarbete. Istället jobbade han konsekvent med enmansutredningar, excellent expertis från andra sakområden och en handfull lojala anhängare, en ledarstil inte helt olik Donald Trumps. Kontrasten mot för hur arbetet med Gy07 bedrevs är dramatisk. I det arbetet förankrades varenda kommatecken ända ner på klassrumsnivå. Om Björklund hade agerat likaledes hade sannolikt inte ämnesbetygen och gymnasiexamen hamnat i papperskorgen.

Skolans borgerliga hegemoni kan således vara ett av skolans stora problem. Den borgerliga regeringen genomför ett smatterband av improviserade reformer utan att involvera skolfolk och utan att dessa protesterar nämnvärt. Dammluckan av ifrågasättanden öppnas först då ett regeringsskifte har ägt rum, och den nya regeringen hamnar omedelbart på defensiven då den, bland mycket annat, får klä skott för konsekvenserna av föregående regerings beslut. Gustaf Fridolin och Helene Hellmark Knutsson är ännu 2017 helt uppbundna av saneringsarbetet efter Gy11 med flera skolreformistiska hastverk.

Den svenska skolans guldålder, sammanfaller med en period då beslut gällande skolan fattades med breda överenskommelser och under inflytande av såväl skolprofession som pedagogisk vetenskap. Om skolväsendet skall kunna reformeras på ett sätt som faktiskt leder till en bättre skola, måste skolprofessionen våga kritisera, samt ställa krav på inflytande och delaktighet, även i tider av borgerligt regeringsinnehav. Många missgrepp de senaste trettio åren hade kunnat undvikas på det sättet. Om skolpolitiken i sammanhanget är höger eller vänster blir i sammanhanget av underordnad betydelse, då långsiktighet, delaktighet och bred förankring är väldokumenterade garanter för ett gott reformistiskt hantverk. Detta är dock insikter som ställer höga krav på våra politiker då ett demokratiskt ledarskap öppnar sig för kritik och ifrågasättande, på ett helt annat sätt än det auktoritära.

Read Full Post »

aten1

Publicerar här en längre version av min debattartikel i senaste numret av Pedagogiska Magasinet. Jag vill poängtera att måltavlan för den diskussion jag för, avser de artiklar och argument med vilka Linderoth har marknadsfört sin bok ”Lärarens återkomst”. Boken som sådan har jag ännu inte läst. Jag planerar dock att göra det så småningom och återkommer kanske då med synpunkter (även om den då, enligt samtidens medialogik, antagligen redan är glömd och publiken har rusat vidare till nya sanningssägare).

När inleddes den svenska skolkollapsen? Det verkar vara en avgörande fråga inom dagens skoldebatt. Inger Enkvist har denna sommar pekat på 1962 års skolreform. Jonas Linderoth väljer i en nyutkommen bok att lyfta fram det han kallar 90-talet. Efter hans uppmärksammade inlägg på DN-debatt verkar stora delar av Skolsverige vara överens om en historieskrivning som skiljer sig avsevärt från den tidigare vedertagna bilden.

Enligt Jonas Linderoth motiverades 1990-talets omfattande ekonomiska nedskärningar med en ”elevaktiv pedagogik” som på bred front rullades ut över Skolsverige. Så var det knappast. Det må vara att Jonas Linderoth på 90-talet stod och som han säger, pratade strunt till tonerna av Pink Floyd, men han skall nog inte överskatta det avtryck han genom detta gjorde hos landets lärarkår. Målbilden för 90-talets omfattande nedskärningar gällde inte specifikt skolan, den gällde generellt den offentliga sektorn och de gemensamma välfärdssystemen. Orsakerna till denna politik måste i sin tur sökas i 1980-talets avreglering av finansmarknaderna, vilket för övrigt ingick i ett globalt politiskt mönster. När riksbanken till följd av omfattande valutaspekulationen höjde utlåningsräntan till astronomiska 500 procent år 1992 stod Sverige mer eller mindre inför en statsbankrutt. Sådan var upptakten till efterkrigstidens mest omfattande statsfinansiella sanering. I den politiska retoriken motiverades nedskärningarna genomgående med att vi hade ”levt över våra tillgångar”, inte med att skolan behövde ”elevaktiva arbetssätt”. Enligt tidens nyliberala språkbruk talades det om ”valfrihet”, ”avregleringar” och ”avpolitisering”, om att göra upp med tidigare decenniers kollektivistiska grupptänkande.

Antagligen kan även svaret på frågan om varför lärarna kommunaliserades sökas i samma förhistoria. Under större delen av 1980-talet utkämpades något av ett ställningskrig mellan staten och lärarfacken. Generalstrejkerna avlöste varandra och lärarnas reallöner sjönk i förhållande till andra akademikergruppen. Kommunaliseringen var en bricka i det spel som skulle möjliggöra den statsbantning som ansågs nödvändig.

aten2Besparingarna innebar att skolans andel av landets BNP sjönk kraftigt under 1990-talet. För första gången under efterkrigstiden ställdes rektorer inför att systematiskt banta sina personalstyrkor och öka klasstorlekarna. På skolans område framkastades förvisso illa genomtänkta förslag om allt från lärarlös undervisning till teoretisk slöjd. De utgjorde dock knappast agendan hos några ”progressiva pedagoger”. Snarare handlade det om höftskott från pressade huvudmän och förvaltningstjänstemän som agerade med kniven mot strupen och förslagen väckte starka motreaktioner redan i sin dåvarande 90-talskontext.

Visst förekom det att taffliga försök med teknikburen distansundervisning, liksom metoder så som PBI såldes in med ekonomiska argument. I ett större perspektiv rörde detta sig dock bara om ”krusningar” i en redan pressad skolvardag. Matematikprofessor Seymour Papert, vän av elevstyrd pedagogik, var möjligen inflytelserik i de spelteoretiska kretsar där Jonas Linderoth rörde sig men en svenskspråkig googlesökning på hans namn genererar faktiskt bara 13 träffar för perioden 1995-2005. Den som gör motsvarande sökning på namnet Hans Bergström finner betydligt mer. På 1990-talet agerade Bergström som medial dörröppnare och ideologisk vapendragare åt Jan Björklund, sedermera utbildningsminister 2006-2014. Idag har Jan Björklund som bekant gått i opposition efter att grundligt ha reformerat den svenska skolan. Hans Bergström är friskolemiljonär och medverkade som politisk rådgivare åt Sverigedemokraterna i partiets kuppförsök efter riksdagsvalet 2014. Den som på allvar vill förstå 1990-talets inflytande över dagens skola behöver inte leta bisatser i gamla statspromemorior. 1990-talets historia ligger så att säga i öppen dager och verkar med kraft rakt in i vår egen tid.

Antagligen sällar sig Hans Bergström, precis som Jan Björklund, till den hyllningskör som nu applåderar Jonas Linderoths historieskrivning. Redan 1993 grundlade Bergström tillsammans med sin fru Barbara den Internationella Engelska skolan. Verksamhetens varumärke och pedagogiska utgångspunkt är förenklat uttryckt, katederundervisning och god disciplin. Konceptet har varit mycket framgångsrikt och är idag en skolkoncern som omsätter miljardbelopp. Barbara Bergström taxerades år 2013 för landets högsta inkomst, 691 miljoner kronor. Skolornas elever presterar genomgående toppbetyg och höga resultat på nationella prov. Kan vi av detta dra slutsatsen att Engelska skolan utgör beviset för att gammal hederlig förmedlingspedagogik förenar höga kunskapsmål med låga kostnader? Skribenten Jenny Maria Nilsson konstaterar följande, På nationella proven i matematik uppnådde 24,7 procent av Engelska skolans elever MVG och 44 procent VG. Motsvarande siffror för Petrus Magni i Vadstena var 4,2 procent MVG och 20,5 procent VG. Men på Pisa i matte svarade Engelska skolans elever rätt på 47,5 procent av frågorna medan Petrus Magni-studenterna hade rätt på 50,8 procent av frågorna (Svenska Dagbladet 2015-05-26). Låt citatet sjunka in. Eleverna vid en medelmåttig kommunal skola i Vadstena skriver bättre i PISA än vad Engelska skolans ”toppresterande” elever gör. Med hjälp av forskning och beprövad erfarenhet är Petrus Magni skola alltid under utveckling, meddelas om den kommunala skolan på Vadstenas hemsida.

aten3ULTRA Education är en annan av de friskolor som startades under 1990-talet. Den utgjorde på många sätt Engelska skolans pedagogiska motsats genom sin profil mot elevstyrt lärande i en tekniktung undervisningsmiljö. Under de första åren på 2000-talet växte verksamheten under varunamnet John Bauer, senare JB, snabbt till en skolkoncern med rikstäckning. Grundaren Rune Tedfors sålde i rätt ögonblick verksamheten för mer än en halv miljard kronor till danska riskkapitalister. Därefter dalade verksamheten snabbt mot sin slutgiltiga konkurs år 2013. Idén att lägga ansvaret för lärandet på eleverna själva kunde omsättas i en kortsiktig vinstaffär men saknade alla förutsättningar att bli långsiktigt hållbar.

Exemplen Engelska skolan och John Bauer representerar de pedagogiska motpoler som står i centrum för samtidens metoddiskussion inom skolan. Gemensamt för dem är dock att de bägge framgångsrikt har lyckats kapitalisera sina pedagogiska idéer på en fri skolmarknad. De har, för att låna Jonas Linderoths språk, sålt in sin pedagogik med ekonomiska argument. I Engelska skolans fall är det lärarledd förmedlingspedagogik och disciplin, i John Bauers fall elevstyrt arbete och ny teknik. I bägge fallen kan lärartätheten minskas, som en följd av ökade klasstorlekar, utökad undervisningsskyldighet och/eller som en följd av minskad lärarledd lektionstid. Den som vill finna idéburen skolverksamhet mellan de metodologiska extremerna och bortom de ekonomiska incitamenten får söka sig till vårt offentliga skolväsende. Med hjälp av forskning och beprövad erfarenhet är Petrus Magni skola alltid under utveckling och deras (90-talsindoktrinerade?) lärare lyfter sina elever till bättre resultat i PISA än vad de (förmedlingsselekterade?) kollegerna vid Engelska skolan lyckas göra trots det synnerligen positiva elevurval de möter i sina klassrum.

Att bedriva historisk forskning är en grannlaga uppgift. Ur historiens myller av detaljer skall forskaren vaska fram händelser och tendenser som kan anses ha bäring på ett paradigm. Samtidigt med detta måste forskaren orientera bland alla de mäktiga särintressen som ständigt arbetar för att tillrättalägga historieskrivningen i egen favör. Vilken bild av 1990-talet som kommer att förmedlas i framtidens läroböcker kan vi idag inte veta. Starka intressen arbetar säkert för att den bild som skall förmedlas och få fäste är hur övervintrade pedagoger från 1968 raserade skolan och den svenska välfärdsmodellen. Förhoppningsvis kommer dock inte framtidens läromedelsförfattare att helt retuschera berättelsen om hur välfärdslösningar inspirerade av nobelpristagaren Milton Friedmans monetaristiska marknadsekonomism kom att i grunden förändra både skolans och medborgarnas villkor i ett litet nordligt land som Sverige.

Read Full Post »

Sösdala

Frågan om religiösa friskolor har i dagarna skapat en ledarkris inom Liberalerna. På DN-debatt hävdade Jan Björklund med flera att dessa skolor skapar utanförskap och att några nyetableringar därför inte borde tillåtas. Slutsatserna irriterade Birgitta Ohlsson så pass att hon svarade med ett svavelosande genmäle.Detta fick Jan Björklund att gå i taket och att sanktionera de avgångskrav som på SVT-opinion riktades mot henne av landstingspolitikern Anna Starbrink. Triggervarning: Jag kommer i det följande att ägna mig åt spekulationer. Jag kommer att ifrågasätta den officiella bilden av händelseförloppet, så som den förmedlats av experter och proffstyckare.

Det började med att Jan Björklund plötsligt ansåg att SD borde bjudas in till regeringsöverläggningar. Det är på många sätt ett konstigt utspel och kan enkelt avfärdas som opinionsfiske i grumliga vatten. Just detta gjorde de flesta, bland dem Björklunds partikollega Birgitta Ohlsson i några syrliga inlägg på Facebook.

betygNågra dagar senare ville Jan Björklund plötsligt förbjuda religiösa friskolor. Den artikel som publicerades på DN-debatt skjuter tydligt in sig på landets 11 friskolor med muslimsk profil. De 54 kristna skolorna nämns inte alls i artikeln, inte heller den judiska. Artikeln innehåller dessutom sakfel. Även detta utspel avfärdades av de flesta som opinionsfiske i grumliga vatten. Birgitta Ohlsson författade sitt offentliga genmäle, en välformulerad inlaga med ett antal rimliga invändningar som fick partiledarens utspel att framstå som än mer pinsamt. Dagen därpå krävde Anna Starbrink att Birgitta Ohlsson skulle avgå och ledarkrisen var ett faktum.

I media har förloppet beskrivits som en strid om ledarskapet, eller som en strid mellan två falanger inom partiet. Bland annat Expressen antyder att det bakom striden skulle dölja sig en spelplan med tydliga agendor. Sett till hela händelseförloppet framstår dessa spekulationer som efterhandskonstruktioner. Jag tror, med tanke på affärens alla taffliga och uppenbart varumärkesskadliga inslag, att mycket skedde i affekt utan någon större eftertanke.

Jan Björklund och hans partiledning bör rimligen redan från början ha insett att utspelen gällande SD:s representation och de muslimska friskolorna var kontroversiella. De bör ha övervägt tanken att förslagen inte följde liberal logik samt att risken för röstfiskesstämpling var uppenbar. Möjligen kan det usla opinionsläget ha grumlat partiledningens omdöme. Jag tror under alla omständigheter inte att utspelen parti-internt omgavs av några ivrigt klappande liberala hjärtan. I något skrymsle av det kollektiva medvetandet gnagde säkert insikten om att man lät ändamålen helga medlen, att utspelen var ett politiskt ”dirty work”.

wpid-2013-10-16-22.09.01.jpgPonera att utspelen hade gällt någon typisk liberal mainstream-fråga i stil med en ny pappamånad och Carl B. Hamilton i det läget hade opponerat. Antagligen hade ingenting mer än en axelryckning hänt. Utspelen var dock av en art som, med viss rätt, öppnade för moraliskt ifrågasättande, därav Jan Björklunds kraftiga reaktion. Han blev inte bara arg, han blev även rädd och sanktionerade i affekt Anna Starbrinks destruktiva avgångskrav. Sedan var cirkusen i gång.

Uttryckt i vardagspsykologiska termer, tror jag således att händelseförloppet drevs av ett negativt grupptryck. Birgitta Ohlsson blir i sammanhanget visselblåsaren, den som påpekar att kejsaren är naken.

I medierna förekommer ytterligare ett par resonemang när det gäller liberalernas ledarstrid. En av dem gör gällande att Björklunds utspel skulle vara en planlagd del i Alliansens normalisering av SD. Där till anser jag att val av ämne och avsändare liksom tidpunkt och timing på det stora hela verkar för konstig. Jan Björklund är verkligen inte känd för att måna om parlamentariska procedurer eller breda överenskommelser. När det tidigare har handlat om att V eller MP har ställts utanför blocköverskridande samtal har aldrig Björklund varit den som lagt fingrarna emellan. Det förefaller som att utspelen helt härrör från parti-interna diskussioner inom Liberalerna. De udda ämnesvalen talar dock för att Björklunds strategi gäller mer än bara ett taffligt försök till röstfiske. I Björklunds värld utgör utspelen en frontförflyttning eller omgruppering som förberedelse för nästa drag. Detta ”nästa drag” är dock grundligt saboterat av Birgitta Ohlsson och vilket det var lär vi aldrig få veta.

Ett annat resonemang gör gällande att Birgitta Ohlsson skulle vara vänster inom partiet och arbeta för en omprofilering i socialliberal riktning. Några går så långt att de vill förlägga hennes naturliga hemvist till MP eller FI. Den som följt Ohlsson genom åren vet dock att hon i grunden är marknadsliberal och ligger klart till höger om exempelvis Bengt Westerberg. Hon har dock en tydlig ideologisk kompass i många värdefrågor, exempelvis kvinnors rättigheter. Däremot måste Jan Björklund betecknas som en udda fågel i en liberal tradition. Björklund tycks överhuvudtaget sakna ideologisk kompass. Han litar på sitt regelstyrda bondförnuft och formulerar ståndpunkter utifrån hemsnickrade orsak- och verkanprinciper. I sakfrågor landar han oftast i skärningspunkten mellan betongsosse och kulturkonservativ. Ett större mysterium än Birgitta Ohlssons protester är därför hur Liberalerna under så lång tid kan ha tillåtit denna ockupation av sina idémässiga rötter.

Read Full Post »

alvi5

Idag skriver Expressens ledare att landets studenter inte har något att fira på studentflaken. Det börjar se ut som en trend, detta att nedlåtande mästra landets unga. Sorgligt. Jag vet inte om Ann Heberlein var den som satte tonen med sin studentflakstext på SVT-opinion för en vecka sedan. Det är den jag ägnar ett svar här nedan.

Det senaste decenniet av svensk skolpolitik verkar ha gått Ann Heberlein helt förbi. Sveriges utbildningsminister har varit Jan Björklund och hans reformagenda har varit nästan ordagrant vad Heberlein efterlyser i sin slutkläm, att en ”…lärare ska vara en auktoritet och eleverna är i skolan för att lära sig”. Ändå har skolans resultatutveckling varit dyster. I många mätbara avseenden har fallen till och med varit brantare efter 2006 alvi3jämfört med den föregående tioårsperioden. Att stigmatisera skolan, att ropa på ordning, reda och lärarauktoritet är kanske otillräckliga åtgärder, kanske missriktade eller rent av kontraproduktiva?

Ann Heberlein började undervisa på universitet 1999 och hävdar att studenternas förkunskaper sedan dess har sjunkit dramatiskt. De studenter som då mötte henne hade gått större delen av sin skolgång i en nyligen kommunaliserad skola som avlövades i spåren av 90-talskrisen. Begrepp som ”lärarlös undervisning” kom i svang och friskolor som John Bauer expanderade. Från år 2000 skedde en stegvis återreglering av den nationella skolan parallellt med en ekonomisk återhämtning och satsning på lärartäthet med mera. Det förefaller mystiskt om dessa åtgärder inte skulle resultera i annat än fortsatt sjunkande förkunskaper bland rikets studenter, förmodligen därför att orsakssambanden är mera komplexa än vad Heberlein vill se. Satsningen på alvi4vuxenutbildning och breddningen av högskolans bas skedde i snabb takt vid 1900-talets slut och bör gradvis ha förändrat urvalet av studenter. Skolans förvandling till en marknad är en pågående grundläggande förändring. Inget av detta nämns eller problematiseras dock av Heberlein.

Ann Heberlein har samlat sin skolkritik i ett enda påstående om vad som utgör problemets kärna, nämligen ”…den bisarra idén att läraren ska vara någon sorts kompis som ska leverera underhållning”. Efter ett decennium med Jan Björklund som främste skolreformator blir påståendet obegripligt. Vad syftar hon egentligen på och vem bör känna sig träffad? Är det en uppgörelse med Ellen Key, med Alice Miller eller med Lars H. Gustafsson? Som alltid, när dylika påståenden framkastas, konkretiseras de inte. De lämnas till uttolkaren att fylla med innehåll.

alvi2Inte heller konkretiseras hennes enda förslag, att införa ordning, reda och lärarauktoritet. Det konkretiseras förresten ytterst sällan. Man tycks tro att lärarauktoritet kan uppstå genom ett beslut i riksdagen, eljest råder beröringsskräck med den grundliga systemförändring som kommer att krävas för att förverkliga visionen.

Följdriktigt avfärdar Ann Heberlein Skolkommissionens förslag. Jag är för egen del försiktigt positiv till delrapportens anslag. Dialog, nationell samling och en nationellt samordnad skolutveckling kan vara vägen framåt. Vad Heberlein framhåller som skolans syfte, att förbereda arbetskraften, är i själva verket bara en delmängd i det övergripande syfte som ända sedan antikens dagar har varit att reproducera värden, mål och föreställningar som utgör samhällets gemensamma grundfundament. Vilka dessa är i en nordisk demokratisk kontext är vi antagligen hyggligt överens om.

Read Full Post »

murvux

Jag sätter mig för att skriva några rader om lärlingsutbildning. Det slår mig hur fullständigt irrelevant nästan all skoldiskussion på sociala medier är för denna skolform. Jag läser några tweets av någon som utger sig för att vara docent i pedagogik. Han säger ungefär, att han föredrar förmedlingspedagogik framför elevstyrt arbete sju dagar i veckan… Nå, så hur förmedlar man en excellent utförd putsning av murad fasad? Bäst med Powerpoint? Nej, skolan är en ytterst komplex organisation. Förmedlingspedagogik är ett svar på bestämda problem i vissa sammanhang, elevstyrt arbete svaret i ett annat. För det allra mesta är undervisning en kommunikativ process, men inte ens om sådana grundläggande ting tycks vi kunna bli överens.

Jag har i olika sammanhang kallat många av de skolbilder som florerar på nätet för ”monoistiska”. Med det menar jag att de ofta utgår från en bestämd uppsättning förutsättningar på vilka ett antal metoder kan tillämpas för att uppnå ett visst förutbestämt resultat. Förmodligen stämmer ofta dessa antaganden ganska bra om alla nödvändiga villkor är uppfyllda, men det är just det, villkoren skiftar. Och när de gör det krävs sådant som inlevelse och föreställningsförmåga för att en utvecklande dialog ska äga rum mellan olika parter med skilda referensramar. Detta verkar vara extra svårt att leva upp till inom just skolprofessionen, kanske för att verksamheten är så explicit politiserad.

Jag minns när en stor mängd övertaliga yrkesmilitärer skulle bli lärare i slutet på 90-talet. Det skulle äntligen bli lite ”ordning och reda”. Det blev det inte. Få av dem orkade över huvud taget etablera sig i skolans värld. Den uppsättning framgångsnycklar de hade med sig från kasernerna passade förvånande nog inte lika bra i skolans värld. Orerandet om ordningsregler överlevde dock och skrevs till och med in i Skollagen 2010. Nu skulle det äntligen bli ”ordning och reda”. Det blev det inte. Och så där håller vi på. Det går fortfarande inte en dag utan att det propageras för ordningsregler på sociala medier. Nå, de finns ju nu, så vad är fortfarande problemet?

bilaaMonoismen blev möjligen också Jan Björklunds dilemma när han tillträdde som utbildningsminister och skulle göra praktisk politik av sitt lättsmälta tankegods. Han fungerade praktiskt sett så väldigt mycket bättre i opposition. Som ansvarig, i mötet med en komplex verksamhet och verklighet, uppstod en mängd dilemman som han löpande tvingades korrigera med improviserade ad-hoc-innovationer. Ett av alla problem var just lärlingsutbildningen. ”Alla kan inte bli akademiker”, brukade Björklund säga och hävdade självsäkert att svaret utgjordes av en praktisk arbetsplatsförlagd utgång med begränsad teori. Här såg Björklund den självklara lösningen för skoltrötta och lektionsstörande strulpellar med bakvänd keps, detta trots att upprepade försök allt sedan tidigt 1970-tal gått bet på uppgiften. Efter åtta år som utbildningsminister hade Jan Björklund inte bara misslyckats med lärlingssystemet. Han hade dessutom åstadkommit en generell nedgång i antalet elever vid gymnasiala yrkesutbildningar samt en galopperande ökning av elever inskrivna vid IV (IM), d.v.s ren högstadieterapi. Han gjorde uppenbart ett antal grova missbedömningar, av vilka det grövsta kanske ligger förborgat i hans uttalande, ”alla kan inte bli akademiker”. För hur är det?

murigenEn klok politiker kommunicerar möjligheter och framtidsalternativ, snarare än begränsningar och samtidsproblem. Kanske är det först i år, 2016 och fem år efter skolreformernas genomförande, som sanningens minut äntligen orkar infinna sig för en svensk lärlingsutbildning. Det finns tre anledningar till varför det förhoppningsvis skulle kunna vara så.

För det första börjar Skolverket nu att få ordning på de nationella styrprinciperna för lärlingsutbildningarna. På uppdrag av regeringen har Skolverket inrättat ett Lärlingscentrum som kan samordna de lokala insatserna på ett nationellt plan. Deras plan tycks hämtad från tidigare (före 2006) framgångsrika satsningar. I den mediala nyhetsfloran syns allt fler exempel på lokala aktörer som presenterar meningsfulla och verkligt attraktiva yrkesutgångar för lärlingar. Själva utbildningsplanerna har dock inte förändrats sedan skrivningarna i Gy11. Jag återkommer till det.

För det andra har det under flera års tid upparbetats en omfattande brist på arbetskraft inom många yrkesområden som lämpar sig väl för lärlingsutbildning. Ungdomsarbetslösheten sjunker snabbt. Det kan bero på att bristen på arbetskraft närmar sig ett akut läge, det kan ha andra orsaker, men är obestridligt.

murdvlFör det tredje bedrivs ett omfattande politiskt kampanjande för satsningar på ”enklare arbeten”. I sammanhanget kampanjas även för ”lägre ingångslöner”. Diskussionen handlar förvisso främst om arbeten helt utan krav på utbildning, men pendelrörelsen från ett tidigare starkt fokus på avancerade kvalifikationer och matchning är tydlig.

Så kommer det nu att bli drag i lärlingsutbildandet? Nja, historiskt talar det mesta entydigt emot en svensk lärlingsutbildning. Jan Björklund och andra har envist pekat på Tyskland och Danmark som föredömen, men bodelningen mellan utbildning och arbetsmarknad, stat och näringsliv, har sett helt annorlunda ut i dessa länder. Vi behöver bara åka till Danmark för att finna en lärlingsutbildning som är väsensskild från vår svenska. Grundläggande delar har sina rötter ända tillbaks i medeltidens skråväsende. Under de allra senaste åren börjar dessutom problem att hopa sig även i den danska utbildningen, kanske som en följd av postindustriellt präglade förändringar på arbetsmarknaden. Det finns dock en del grundläggande särdrag i den danska utbildningen som man skulle kunna ta fasta på även i Sverige, om man på allvar vill etablera en långsiktigt hållbar lärlingsutbildning. Med vissa komplement kan vi kanske till och med ta steget vidare. Nämligen:

Släpp efter på det centralistiska kontrollbehovet och tillåt ändamålsenliga anpassningar i den lokala praktiken. I Sverige är gymnasielärlingarnas studieplaner identiska med motsvarande gymnasieprogram. Mycket vore nog vunnet om de lokala studieplanerna för lärlingar kunde anpassas till de aktuella arbetsmarknadsbehoven, i första hand tilltänkt lokalt anställande part. Vilken studieplan som ska gälla, kan fastställas i det lärlingsavtal som upprättas mellan lärling, huvudman och arbetsplats.

Fördela utbildningsansvaret rättvist mellan parterna. I en traditionell svensk kontext har en stor del av ansvaret landat på skolan. Skolan har enligt lag och förordning varit skyldig att såväl införskaffa lärlingsplats som erbjuda rehabiliterande elevinsatser i de fall lärlingen inte sköter åtaganden enligt sitt lärlingskontrakt. Fördela istället ansvaret jämnt mellan skola, arbetsplats och lärling. Dokumentera ansvarsfördelningen i gällande lärlingskontrakt.

Renodla lärlingsformen. Boskillnaden mellan gymnasielärling och vuxenlärling behövs knappast. Avgångsbetygen från grundskolan gäller i bägge fallen. De branschspecifika kraven utöver gäller också i bägge fallen.

Därutöver: Ställ högre krav på de berörda branscherna att samordna sitt deltagande och säkra lärlingsplatser. ”Tvinga” företagen att inte åka snålskjuts på befintlig (skolsystemstilltjatad) kompetensförsörjning. Det finns fortfarande branscher som gärna skriker om kompetensbrist utan att bidra konstruktivt till APL- eller lärlingsförsörjning. De är dock samtidigt organiserade på ett sätt som borde göra nationell samordning till en ganska enkel match. I dessa sammanhang har dessutom mycket jobb och bindande löften redan blivit nedlagda.
Så att… Succé?

lärlingvvs

Read Full Post »

byggställ akro

Förenklat går det att urskilja två slags ledare. Den ena sorten hämtar bekräftelsen för sitt ledarskap hos sina överordnade samt hos dem med större inflytande, den andre hämtar den hos sina underordnade samt hos avnämarna. Den förra sorten bär de egenskaper som passar bra i en auktoritär och hierarkisk organisation, den senare får problem i ett sådant sammanhang men kan fungera utmärkt i en demokratisk organisation.
I skuggan av det auktoritära ledarskapets kris har dessa aspekter av ledarskapet på senare tid åter börjat lyftas fram. Radions program Kropp och själ har gjort ett utmärkt inslag om auktoritärt och demokratiskt ledarskap. Sociologen Roland Paulsens avhandling om ledningskulturen hos Arbetsförmedlingen har rönt stor uppmärksamhet och innovativa ledargestalter som Lisa Lindström hos företaget Doberman börjar ta plats i det offentliga samtalet. Än så länge rör det sig bara om krusningar på ytan men ”det rör sig” och i detta landskap hamnar skolans diskussion om det pedagogiska landskapet ”i brygga” mellan de bägge ytterligheterna. Jag har tidigare berört detta i Den pedagogiska ledaren och auktoritet I och Den pedagogiska ledaren och auktoritet II.

Skolans senaste reformcykel har helt igenom tillåtits bära en enda lekmannapolitikers, Jan Björklunds, prägel. Resultatet har blivit därefter. Reformernas enskilda inslag syftar nästan alla till att förstärka skolans auktoritativa inslag. Det gäller skollagen, skolinspektionen, de centrala målen, betygssystemet, differentieringen av teori och praktik, förste-lärarreformen, lärarlegitimationerna och så vidare. Kontroll, kontroll och kontroll.

Vid skolans förra reformcykel 1989-1994 gällde i stort sett motsatsen. Intentionerna handlade om fördjupad demokrati. Skolan decentraliserades, SÖ avskaffades, skolenheternas självstyre förstärktes, betygssystemet blev safetymålrelaterat, skolpeng infördes, friskolor tilläts och så vidare. Samtliga dessa punkter har (med rätta) utstått hård kritik under 2000-talet men om man läser förarbeten till de olika reformerna går det inte, enligt min bedömning, att se annat än ärligt avsedda demokratiska intentioner (Vad som sedan blev utfallet är en annan och mer komplicerad historia).

I det större perspektivet utgjorde skolans reformcykel 1989-1994 således slutpunkten på efterkrigstidens demokratiseringssträvanden. Vid tiden för den senaste reformcykelns inledning 2007 hade pendeln svängt. ”Den starka ledaren” var åter vad som efterfrågades. Även skolans pedagogiska ledare förväntades kunna utöva sitt ledarskap på ett sätt som formade och satte deras (ledares) prägel på den lokala skolverksamheten. Det är nog först under det senaste året som det i offentliga samtal åter börjar antydas att synsättet inte är oproblematiskt. I spåren av PISA-katastrofer, ett hårdnande samhällsklimat med djupnande klyftor och gungande nationalstater börjar åter det auktoritära ledarskapets inbyggda svagheter göra sig påminda.

Egentligen borde allt det jag har skrivit ovan vara självklarheter. Samhällets infrastruktur blir snabbt mer komplicerad och tekniskt oerhört mycket mer sofistikerad. Samhällets sociala struktur går åt motsatt håll och blir, i akropolisdet längre perspektivet, allt mer primitiv. Makt, kontroll, inflytande och ägande samlas vertikalt och på allt färre händer när den allt mer komplicerade infrastrukturen kräver motsatsen, det vill säga maktspridning, decentralisering, demokratisering och ökad jämlikhet. Självfallet går det då ”troll” i både skola och samhällsmaskineri. Behovet av ett mer demokratiskt ledarskap är skriande och brådskande, men minns vi ens längre hur man gör?

Det demokratiska ledarskapet existerar, frodas och lever i välmåga men endast i begränsade lokala öar. Det gäller vissa arbetsplatser, vissa bostadsområden och inte minst, vissa skolor. På det viset måste det nog vara. Demokratiskt ledarskap är inget som kan storskaligt implementeras uppifrån. Det hör till sakens natur att det måste få växa fram lokalt på de berördas villkor. Detta kräver kunskap, tålamod, kompromissvilja och mängder av tillit. När dessa grundförutsättningar finns blir det oftast någonting mycket bra. En situation där Alla är vinnare.

Skolan som institution samt dess pedagogiska ledarskap har alla förutsättningar att vara föregångare i en riktning mot en fördjupad demokrati som kan svara mot dagens samhälleliga komplexitet. Idag står dock skoldebatten långt i från en sådan målsättning. PISA-resultaten är diskussionens nav och runt dem rör sig olika stereotypa uppfattningar om hur Skolsystemet, i Singular och med stort S, bör formas och implementeras. Ingen kommer att gå segrande ur den tvekampen.
To be continued…

Read Full Post »

moppe

Vår statminister tycker att landets barn och unga måste skärpa sig. De landar snett i kunskapstävlingarna mellan länder och det duger helt enkelt inte om konkurrenskraft, tillväxt o.s.v. De kan inte glo på Netflix och blippa med sina teknikprylar hela dagarna, utan nu är det lyssna på läraren och göra sina läxor som gäller. Annars… tar vi ifrån dem deras mobiltelefoner på lektionerna. Snacka om ministerstyre. Ridå.

Jo, det är inget uppbyggligt inhopp i skoldebatten han gör, vår statsminister. Skolans ordningsproblem och mobiltelefonerna har Jan Björklund tjatat om i åtta år. Ordningsproblemen var kanske det viktigaste fokusområdet i den skollag han lanserade 2010. Varje läskunnig person kan i Kap.5 innantill läsa vad som gäller för exempelvis mobiltelefoner som stör undervisningen. Lagstiftningen är redan på plats och är i juridisk mening mycket enkel att tillämpa. Om det ändå inte sker är nog problemet mer kulturellt än juridiskt.

Och anledningen till denna Löfvenska björklundare är tydligen en studie gjord vid London School of Economics (av alla ställen) som har forskat fram att elever som ägnar sig åt mobiltelefon istället för undervisning lär sig mindre. Jo, tror f-n det.

Förutom att han efterlyser lagstiftning som redan finns, är det är tråkigt att Stefan Löfvén väljer en mästrande och patriarkal ton när han talar till landets barn, ungdomar och föräldrar. Dessa är hans egentliga uppdragsgivare och de allra flesta av dem har fostrats till kritiska och självständigt tänkande individer som inget hellre vill än att bidra. De vet vad som krävs för att nå framgång i sina studier, men de vet också att ställa krav på den undervisning som utgör en stor del av deras vardag. Det är något Löfvén borde vara stolt över och ödmjuk inför. Vill man nå framgång med sin skolpolitik bör man därför lyssna på dem som befinner sig i eller nära skolans verksamhet hela dagarna. Antagligen hade bilden nyanserats och kommit att handla om viktigare saker än detta mobiltelefonsförbudsältande.

övningsstolarJag instämmer dock när det gäller själva kärnfrågan. Skolan har ordningsproblem och ja, mobiltelefoner liksom annan tekniks närvaro vid fel tillfälle kan verka störande. Men för att på allvar förstå problemet måste man inse att skolan är en spegel av det samhälle den verkar i. Det finns exempelvis undersökningar som visat att så mycket som en fjärdedel av nationens produktivitet försvinner i privat surfande och mobiltelefonanvändning på våra arbetsplatser.
Högre chefer tycks vara de värsta ”syndarna” Den som ser sig omkring upptäcker också att småbarnsföräldrar inte längre tittar på sina barn. De tittar i sina skärmar. Små barn tillägnar sig tekniken redan innan två års ålder. Sådan är kontexten. Men om allt detta talas det mindre. Skolan får åter axla rollen som projektionsyta för allas våra tillkortakommanden, för ungdomsarbetslösheten, ansvardifussionen och en samtid som är svår att få grepp om.

Således försvinner inte problemet oavsett vilka lagar man inför. Förändringen kräver kulturförändring och nya sätt att tänka. Låt oss återvända till kärnfrågan, skolans ordningsproblem.

I den politiska debatten framkastas genomgående ytliga analyser som oftast inte bottnar i något annat än tro, magkänsla, fördomar eller egna gamla skolerfarenheter. Det kan antydas att landets lärare är så tappade bakom en vagn att de med berått mod skulle tillåta fri användning av ny teknik på ett sätt som står i vägen för elevernas lärande. Det kan påstås att landets lärare och rektorer helt enkelt inte begriper att de kan samla in samt även beslagta störande föremål. Dumheter. Om det för övrigt skulle vara så illa vore det väl än mer meningslöst att skälla på eleverna. Då ligger bollen uppenbart hos huvudmän och myndigheter.

Landets lärare, rektorer och elever har i sin vardag att hantera ett nationellt styrsystem som är inkonsekvent och motsägelsefullt. Verksamheten uppmanas att förena likvärdighet med individualisering, likformighet med valfrihet. De duktiga eleverna ska tillförsäkras sin egen utvecklingstakt utan att de mindre duktiga för den sakens skull halkar efter. Skolan skall vara trovärdiga i sin myndighetsutövning på en kommersialiserad marknad som gjort eleverna till kunder.

I skolans verksamhet vistas de flesta av landets barn och ungdomar. I en ordinär skolklass består majoriteten av vanliga resonabla individer, era söner och döttrar. Om man ber dem lägga undan sina telefoner så gör de i allmänhet detta. Några procent av eleverna blir dock genom sitt problemskapande beteende energitjuvar i verksamheten. Även bland dessa klarar dock skolan att komma till tals med de flesta, även om 2000-talets påtagliga segregering har bidragit till att vissa skolor får dra ett väldigt tungt lass.

Återstår en liten klick elever, kanske en på hundra som är så traumatiserade eller psykiskt labila att ingenting biter. Dessa elever kan ensamma, genom gränslöst beteende, sätta negativa avtryck i en hel skolverksamhet. Inte sällan handlar det om pojkar med en ytterst dysfunktionell självuppfattning. Våld, vandalism, maktspel, döds- och bombhot är vardag där de drar fram. Detta är en grupp elever som skolan har ytterst svårt att härbärgera. De utgör ett problem för rektor, för lärare, för skolkamrater och även för elevhälsan. Behöver det tilläggas att dessa elever inte tillgodogör sig skolans undervisning?

altare_0009Men i det svenska skolsystemet har ”rätten till utbildning” helt och hållet blivit skolans ansvar in absurdum. Därför är det enda tydliga ansvar som existerar runt dessa destruktiva elever skolans ansvar för deras rätt till utbildning. Det är naturligtvis praktiskt för polis, socialtjänst m.fl, men ytterst opraktiskt för skolan. Om skolan använder någon av de ”konsekvenser” som föreskrivs i skollagens Kap 5, vägs de upp av utredningar och extra stödåtgärder enligt Kap. 3 med vilkas hjälp eleven skall ”komma på banan” igen. I många fall överklagas åtgärder eller brist på åtgärder till någon av alla de juridiska överrockar som Jan Björklund har försett skolan med. Eftersom systemen är komplicerade är risken överhängande för att skolan har begått något formaliafel på vägen och får ”på tafsen” av Skolinspektionen, vilket sedan står att läsa om i den lokala tidningen. Detta är också anledningen till att skolans huvudmän ogärna använder de möjligheter till avstängning som faktiskt finns. En gymnasieelev kan ägna sig åt mordhot och ändå slippa undan med två veckors avstängning. Det är klart att detta sätter viss prägel på skolans ordningsfrågor.

Jag menar att systemet är orimligt och en stor del av anledningen till den svenska skolans ordningsproblem. Dessa elevers ohälsa kan inte först och främst vara skolans problem. Om skolan, så som den ser ut idag, ska fungera, bör den kunna stänga av dessa elever från undervisningen. Efter avstängningen bör det falla på någon annan samhällsinstans att fånga upp problemet och samordna de insatser som behövs för att komma vidare. Jag betraktar detta som en självklarhet, i synnerhet på gymnasiet, som för övrigt är en helt frivillig skolgång (än så länge).

Jag tror att den instans som är mest lämpad för att samordna insatserna runt dessa avstängda elever är den kommunala organisationens kommunstyrelser. Det skulle ge dynamik åt detta arbete och landets skolor arbetsro. Och det är klart att inte heller dessa medborgare ska lämnas i sticket. Tvärtom.

Epilog: När jag skriver detta hör jag Jan Björklund (för vilken gång i ordningen?) prata prat om att införa lärlingsutbildning som fungerar så bra i Tyskland och Danmark. Tänk, dessa utbildningar existerade faktiskt i svensk tappning redan när han blev landets utbildningsminister för nio år sedan. Han har haft nio (!) år på sig och inte ens lyckats kolla upp vad som faktiskt skiljer de tyska och danska systemen från det svenska. Svaret på det svenska lärlingsfiaskot står på sätt och vis inskrivet i texten här ovan, men det får jag utveckla i ett kommande inlägg.

Read Full Post »

Older Posts »