Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘katederundervisning’

konst5

Några få plusgrader. Solen strålar från en klarblå himmel. Påskliljorna står i zenit och vitsipporna invaderar söderslänternas vandrande skugga. Långfredag, ledig och konstrunda på Österlen. Livet är så lätt och fantastiskt. Herren John Deere, du som är i himmelen. Låt barnen komma till dig. Vi spänner på din dragkrok en boskapsvagn och låter dem färdas runt, runt på Övedsklosters gårdsplaner och gångstråk. Något gnager när jag betraktar scenen. Det är arrangemangets arketypiska och repetitiva karaktär, blandat med den åter uppflammade skoldebatten om katederundervisning och så klart, riojavinets utveckling de senaste fem-sex åren.

Efter att ha kryssat mellan utkylda fähus runt om Österlen och treåringen har spillt sin påskmust över picknickfilt vid Sandhammaren, har vi nu avnjutit Hanna Butlers tygmönster och David Winqvists fina glassamling i Ravlunda. Vi borde avsluta här, men dras av den obetvingliga konstrundekraften till Bästekille och samlingsutställningen i Fabriken. Väl där, går jag som vanligt runt och muttrar. Arrangemanget är en stelnad konst3grimas av pålitilig tradition. Fabrikens varumärke är trygghet, här slipper du överraskningar, här får du exakt det du redan visste att du skulle få. Bristen på förändring och förnyelse är dess adelsmärke. Lars Tunebros färgglada elefanter ser ut som fjolårets och säljer massor. Mattias Sammekull fortsätter måla sina könlösa människovarelser med brett mellan ögonen. Johan Tunell reproducerar outtröttlig sina sataniska ansiktsmasker i bränd lera. De har väl hängt med i över ett decennium nu?

För några år sedan var det fortfarande ett äventyr att köpa Rioja, det insmickrande spanska rödtjutet som görs på Tempranillodruva. Som regel var de långlagrade, fem till tio år och en aning oförutsägbara i de finare nyanserna. Även mellan lagringsfaten inom samma årgång uppträdde små oregelbundenheter. Från 2013 har dock något hänt. De långlagrade flaskorna har snabbt försvunnit ur hyllorna och ersatts av snabbjäst produktion med max tre år på nacken. Dryckens subtila vaniljton har ersatts av ”subtil vaniljton” och balansen mellan syra och fruktighet är nu ”balansen mellan syra och fruktighet”. Min gissning, utan att veta, är att EU är inblandat. Ett program har genomförts för att göra produkten kommersiellt konkurrenskraftig. Äldre hantverksmetoder har ersatts av ståltankar och linjeproduktion. NPM a´la EU och OECD har slutligen slagit klorna i den spanska landsbygden. Vad som egentligen mår bäst av att bära känslans och upplevelsens irrationella logik, har tvingats in i en kostym av konst2kontrollerad förutsägbarhet och instrumentell ändamålsenlighet. En krock mellan två världar, av vilken de flesta aldrig kommer att märka något alls. Tvärtom, volymerna av rioja växer stadigt. Man läppjar sin Faustino VII 2014 (Nr 22662) och konstaterar förtjust att man faktiskt kan förnimma den implementerade ”tonen av mörk chocklad” som betonas i bolagets sortbeskrivning.  Vi blir avtrubbade.

Utställningen på Fabriken är som nyproducerad Rioja. De hängda objekten är som Faustino VII. Kanske är jag bara bitter, elitistisk och självgod där jag muttrande strosar runt. Lokalen är till bristningsgränsen full med folk och konsten går åt som smör i solsken. Låt dem hålla på, eller? Jag betraktar familjens treåring som spontant har slagit sig ner vid barnens skaparbord och fyller ett papper med röda cirklar. – Jag målar fiiint, säger han med Lidingö-i. Han har redan förstått vad det handlar om.

I Kina inför man katederundervisning på förskolorna. Fri lek och omsorg rullas systematiskt ut för att ersättas med schemalagda dagar och ordnad förmedlingspedagogik. Inom ramen för undervisningen konstrueras små inbäddade moralkakor och sensmoraler som stakar ut de förväntade dygder som skall reproduceras. Gör din plikt, kräv din rätt. Varje vecka utses ett ”bästa barn” där priset är att, klädd i vackra kläder, få tillbringa en dag på traktens högstatusförskola. Det som är vardag för kineser, kan för oss förefalla cyniskt. I skärningspunkten mellan våra kulturella erfarenheter uppstår ett problem. Ett kryptiskt gammalt talesätt säger att ”spårvagnen avundas bussen dess frihet, bussen avundas spårvagnen dess trygghet”.  I konst1Sverige sneglar vi mot Kinas skolsystem, de sneglar mot vårat. Vi vill ha deras ordning och reda, elevernas flit och lärarnas självklara auktoritet. De vill ha vår kreativitet, det självständiga tänkandet och våra barnböcker. Vi vill inte ha deras piskor och morötter, deras hjärntvätt och stränga hierarkier. De vill inte ha våra stökiga klassrum. Därför tyngs deras skola av formella och outtalade sanktionssystem. Därför blir vår idé om en skola byggd på katederundervisning endast en undflyende hägring, en vag idé om en enkel, fungerande struktur.

Filmen Döda poeters sällskap har alla sett och jag behöver inte närmare gå in på dess handling. Den brukar analyseras i dimensionen tvång, frihet, att erövra sitt sanna ”jag”. Jag nämner den för att den  på ett utmärkt sätt skildrar den epistemologiska motsättning jag försöker beskriva. Få har kanske tänkt på att Robin Williams, i lika hög grad som sina förstockade kolleger, faktiskt ägnar sig åt utpräglad katederundervisning, dock med ett, milt uttryckt, annat resultat. Katederundervisning kan vara strängt disciplinerande eller en formidabel kaosgenerator. Begreppet som sådant är tomt, liksom snart begreppet rioja.

Solens sista strålar bildar spelande skuggor över de ännu tomma österlenska fälten. I höjd med Lövestad ser vi några storkar obekymrat petande med sina näbbar i vad som kan vara fjolårspotatis. Vad som egentligen mår bäst av att bära känslans och upplevelsens irrationella logik, har tvingats in i en kostym av kontrollerad förutsägbarhet och instrumentell ändamålsenlighet. En krock mellan två världar, av vilken de flesta aldrig kommer att märka något alls.

konst4

Read Full Post »

häst

I den diskussion som förs om vår svenska skola finns en ganska tjatig huvudfåra som har gjort en dygd av att upprepa självklarheter. Vi får exempelvis höra att faktakunskaper är viktiga, att skolan inte kan vara lustfylld hela tiden, att läraren måste bestämma i klassrummet, att lärandet kräver en ansträngning, att stökiga klassrum hämmar lärandet, att pseudometoder är dåliga och så vidare. Ja, det är lätt att hålla med om allt det där men varför måste vi fortsätta att upprepa det? Dessa sanningar är ju i sig själva helt ointressanta om vi inte funderar över deras konsekvenser för hur vi organiserar skola och undervisning.

Som det här med vikten av faktakunskaper. Det är korrekt, närmast en truism, att allt kunnande och vetande ytterst kan brytas ned i något som liknar fakta eller faktakunskaper. En lärare som vill lära ut någonting måste tveklöst hantera fakta. Många skoldebattörer inleder gärna sina tirader med att slå fast sådana självklarheter för att sedan föreslå en åtgärd eller förändring som inte alls har med dessa sakförhållanden att göra utan som endast speglar framställarens ideologiska hemvist. I sin enklaste form kan det heta, ”Faktakunskap är viktig, därför behövs mer katederundervisning”.  Empiriskt sett är en sådan slutledning horribel. Låt oss för en stund betrakta sambandet som om det verkligen vore empiriskt och se vad som händer .

En mellanstadieklass har geografi och läser om Europa. I ämnesstoffet finns gott om systematiska fakta. Det är namn på länder, floder, berg och städer som eleverna förväntas kunna namnge. För dagen skall Europas 44 länder och deras huvudstäder läras in. Metoden är ”naturligtvis” katederundervisning. Hur då? På vilket sätt skall katederundervisning hjälpa dessa elever att para ihop 44 huvudstäder med var sitt europeiskt land? Det är naturligtvis fullt möjligt för en lärare att stå vid sin kateder och rabbla namn på länder och städer, det är möjligt för en lärare att be elever komma fram och peka ut Paris på en upphängd skolkarta. Så gick det till i svensk skola för hundra år sedan och så går det fortfarande till i Bangladesh men är det optimalt? Nej, tvärt om.

Enligt min föreställningsförmåga är katederundervisning en rent av kontraproduktiv metod när det kommer till inlärning av just faktakunskaper. Inlärningen av hässgrundläggande ting så som alfabetet, tallinjen, engelska glosor och namn på städer kräver koncentrerad elevaktivitet för att bli effektiv. Användandet av instuderingstekniker, parvisa elevarbeten, till och med blindkartor fungerar i sammanhanget betydligt bättre än katederundervisning. När det däremot kommer till att beskriva och förklara olika sammanhang, skeenden och processer kan katederundervisning ibland vara en rimlig metod, i synnerhet om man vill förvissa sig om att elevernas referensram eller utgångspunkt är någorlunda gemensam.

Hur kommer det sig då att initierade och uppburna skoldebattörer kan gå så totalt vilse i den enklaste av empiri? Jag tror att det kan bero på en slentrianmässig brist på konsekvensanalys och kritiskt tänkande. Felsluten uppstår ofta genom att just skoldebattörer gärna föreslår åtgärder och lösningar hämtade ur ett avlägset förflutet. Som jag nämnde tidigare användes ju faktiskt katederundervisning för 100 år sedan som helt dominerande metod för att lära ut fakta. Metoden valdes dock inte primärt för att den var mest effektiv vid faktainlärning. Den valdes därför att den ansågs rationell, gynnade likformighet, gav läraren full kontroll och hade en karaktärsdanande inverkan på eleverna. Skolans fostransmål, att forma eleverna enligt tidens dygder så som flitighet, artighet, ödmjukhet och disciplin vägde rent av tyngre än själva kunskapsmålen. I ett sådant sammanhang utgjorde katederundervisning en utomordentligt ändamålsenlig metod. Många inslag hämtades av denna anledning från militärväsendet. Elever skulle stå i givakt, marschera i led, agera på kommando, upprepa saker i talkör och naturligtvis räcka upp handen. Själva begreppet ”katederundervisning” kan för övrigt härledas till en pejorativ etymologi för att i modern tid distansera sig från denna undervisningstradition. Idag finns ytterst lite av den predemokratiska kontexten egentligen kvar i den svenska skola.

I epistemologisk mening fungerar ”faktakunskap” inte heller så att aggregerade fakta automatiskt genererar kunskap, förståelse eller kritiskt tänkande. Rabblandet av europeiska huvudstäder är meningslöst för den som saknar insikter om vad en huvudstad egentligen är för något. Lärarens primära arbete, själva det pedagogiska i sammanhanget, består därför i att förklara och begripliggöra världen, visa på samband och relationer mellan fakta, mer än att förmedla själva den grundläggande faktakunskapen.

Skolan kan inte vara lustfylld hela tiden.  Nej, det är antagligen sant men vilka slutsatser skall vi dra av det? Där detta statement förekommer brukar slutsatsen vara pysslingungefär att, ”Därför behövs mer arbetsdisciplin”, vilket sedan kopplas till tirader om flumpedagogik och fallande PISA-resultat. Precis som i föregående exempel  har vi att göra med en, i empirisk mening, horribel slutledning. För det första är arbetsdisciplin ingen oberoende variabel. Arbetsdisciplin uppstår inte genom att beslutas om. Den uppstår som en konsekvens av något. För det andra kan man inte kringgå det faktum att lärande som upplevs lustfyllt också är det mest effektiva och att det ironiskt nog leder till just arbetsdisciplin. För det tredje syftar begreppet ”lustfyllt lärande” knappast på att varje enskilt undervisningsmoment under ett läsår måste vara jätteroligt. Det syftar snarare på att lärandeprojektet i vid bemärkelse upplevs lustfyllt i betydelsen meningsbärande. Snarare än att vifta med ordet ”arbetsdisciplin” borde en framåtsyftande diskussion handla om incitament för bildning eller om vad som skänker skolan och lärandet legitimitet hos barn och unga på 2000-talet. Om man ändå efterlyser arbetsdisciplin bör man åtminstone säga något om hur denna skall åstadkommas.

Jag tycker mig ha upptäckt att merparten av de ofta upprepade självklarheterna i skoldebatten kan dekonstrueras ungefär enligt det tillvägagångssätt jag använt här ovan. Sanningen om pseudovetenskapens fördärvlighet berör jag i detta inlägg, sanningen om stökiga klassrum berör jag bland annat här. Min slutsats är att en skoldebatt som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet bör vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Inte på självklarheter i kombination med allmänt tyckande.

toa

Read Full Post »

ivoli_0066

Den monumentala ickefrågan gällande läxor befinner sig för närvarande i skoldebattens epicentrum. Ett oräkneligt antal krönikor har vänt och vridit på läxorna i alla våra större tidningar. I etermedias morgonsoffor, nyhetsstudios och debattprogram har man i olika konstellationer av tyckare ställt frågan om läxornas vara eller inte vara. I vad som fått proportioner av en nationell ödesfråga har även regeringen lagt örat mot rälsen. Från 1 januari 2014 kan skolor söka riktade statsbidrag för anordnande av läxhjälp.

Det är onekligen fascinerande. Struntfrågan läxor, snart i var mans mun*. Man kan fråga sig hur det blev så här?

ivoli_0087Vårt senaste läxdrev 2006 var resultatet av ett vänsterpartistiskt förslag om att förbjuda läxor (hur nu det skulle gå till). Denna gång är det nog snarare en glättad reklampost från läxföretaget My Academy som satt adrenalinet i svajning. I broschyren framträder superläraren Thomas Holmqvist som garant för att My Academy-metodenTM  är ett verksamt koncept. Därefter har debatten snabbt glidit mot total polarisering. Då en norsk forskningsrapport trollas fram och berättar att svenska lärare är värdelösa på att ge meningsfulla läxor träder själva utbildningsministern in på scenen och låter meddela att ”katederundervisning leder till bra läxor”. Totalkriget är ett faktum och Jan Björklund har än en gång lyckats göra en, för den politiska uppmärksamheten, lyckad positionering, för svensk skola, destruktivt inhopp.    

Och vem är jag att kalla detta anspända nationella trauma för struntfråga? Ingen, men mina argument är bland annat,

För det första är frågan om läxor inte en fråga. I själva verket kan en hel  metodarsenal inordnas under rubriken läxor. En distinktion gäller huruvida läxan delats ut av lärare eller om den är självpålagd av eleven, alltså graden av frivillighet. Även i detta avseende förekommer grader. Om läraren uppmuntrar självstudier inför ett kommande prov kan frivilligheten sägas vara parantetisk, vilket den kan vara i olika grad.

En annan distinktion gäller huruvida läxan fullgörs på fritiden eller om det sker inom ramen för en samlad skoldag. Även här kan graden av frivilighet skilja sig åt. Om skolan arrangerar så kallad läxverkstad kan det ske i öppen form eller som en obligatorisk lektion. Den kan också arrangeras så att det beroende på individuella elevers specifika svårigheter skiljer sig kraftigt åt, i vilken grad det är påbjudet att besöka verkstaden.

ivoli_0071Nästa distinktion gäller huruvida läxans innehåll gäller lika för samtliga elever, eller om den är individuellt utformad i enlighet med olika förekommande behov, samt om den ska lösas enskilt eller i grupp.

Ytterligare en distinktion gäller läxans syfte. Instuderingsuppgifter är kanske vad som traditionellt förknippas med läxor. Vid inlärning av ett nytt språk krävs många timmars nötande av det nya språkets glosor. Men instudering kan lika gärna gälla läsning av skönlitterära verk eller alla de benämningar som förekommer i en organisatorisk skiss över vårt rättsväsende. Andra slags läxor kan dock vara mer av utforskande karaktär, ta-reda-på-läxor, eller av faktasamlande karaktär, mät upp ditt rum. Det kan gälla träningsläxor, räkna 12 tal i boken, eller rent hemarbete, putsa klart smörkniven.

Exemplen kan mångfaldigas och de skiljer sig mycket åt beroende på ålder och utbildningens inriktning, men samtidigt och i alla dessa sammanhang även kunskapsteoretiskt såväl som didaktiskt. En av ytterst få distinktioner som alls har gjorts i den pågående läxdebatten gäller att det är fel slags läxor som ges, samt att det brister i uppföljning av dem.

Ja, vad som är fel eller rätt slags läxa i ovanstående myller av varianter kan man ju fundera över. Det är naturligtvis ytterst kontextberoende och omöjligt att skapa generella regler eller ens åsikter kring. Om det brister i uppföljning verkar det egendomligt att dessa brister i uppföljning skulle gälla specifikt för just läxan och ingenting annat. Det senare talar för att det kan vara svårt att studera läxläsningseffekter utan att ta hänsyn till hela den undervisningskontext i vilka de förekommer. Läxläsning som isolerad variabel blir vansklig att använda i jämförelser mellan skolor, för att inte tala om i jämförelser mellan länder. Det krävs antagligen fler variabler för att jämförelsen ska bli meningsfull.

Oavsett ovanstående resonemang står iallafall en sak klar, läx-RUT är en dålig idé. Den förstärker ojämlika villkor i skolan och den stressar föräldrar att överkonsumera vissa välfärdstjänster av rädsla för att deras barn annars ska bli akterseglade. Detta är inte särskilt ansvarsfullt.

ivoli_0090Men vad som gnager mest när det gäller läxläsningsdebatten är emellertid att det återigen förs en oinitierad nationell lekmannadebatt om skolan, fullständigt över huvudet på professionen. Några kloka ord av läraren Magnus Blixt i Sveriges radio, så mycket mer minns jag inte av den bunkerdebatt som rasar. Magkänslan säger mig att frågan om läxor inte hör hemma på Svenska Dagbladets ledarsida, utan i ett lokalt skolutvecklingsperspektiv, där elever, lärare, föräldrar, ibland skolledning och möjligen huvudman utformar sin lokala praktik utifrån sina lokala behov. Vad som möjligen borde vara föremål för skolinsatser på nationell nivå gäller frågan hur minnes- och instuderingsteknik kan användas och fördjupas som ett verksamt inslag i skolans praktik. Mitt intryck är att området är eftersatt.

Nåväl, som ett brev på posten har vi nu att invänta en förödande standardisering av verktyget läxor. Skolministern kommer att beställa resultat från sitt nya forskningsinstitut och formulera sitt uppdrag till Skolverket. Skolverket kommer att ge ut sina allmänna råd gällande katederläxans utformning och uppföljning. Skolinspektionen kommer att genomföra sina inspektioner och straffa ett antal huvudmän som kommer att omorganisera sina skolor genom att låta några rektorer byta plats och genom att anställa hurtiga inspiratörer i form av före detta lärare som har tröttnat, som startar lokala projekt som ger lärarna en massa merjobb, vilket gör att de blir sura och går till sina fack, som ställer samverkanskrav som framtvingar… Det eviga kretsloppet Top-Down.  

Nej, vi ska inte avsluta i pessimistisk moll. Det fräschaste debattinlägget står faktiskt femteklassarna Rebecca, Hanna och Stina för i sin debattartikel från Pedagogiska magasinet. De argumenterar mot läxor utifrån sin vetskap om att John Hattie sätter läxläsning först på plats 94 bland framgångsrika skolinslag. Deras slutord inger trots allt hopp för framtiden och får bli även mina slutord. Vi vill inte sluta att ha läxor för att vi inte tycker att det är så kul. Utan för att forskning visar att det inte ger så mycket, samt att det inte är nödvändigt.

ivoli_0073

* Jo, även min (sic).

Read Full Post »