Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘konstrundan’

konst5

Några få plusgrader. Solen strålar från en klarblå himmel. Påskliljorna står i zenit och vitsipporna invaderar söderslänternas vandrande skugga. Långfredag, ledig och konstrunda på Österlen. Livet är så lätt och fantastiskt. Herren John Deere, du som är i himmelen. Låt barnen komma till dig. Vi spänner på din dragkrok en boskapsvagn och låter dem färdas runt, runt på Övedsklosters gårdsplaner och gångstråk. Något gnager när jag betraktar scenen. Det är arrangemangets arketypiska och repetitiva karaktär, blandat med den åter uppflammade skoldebatten om katederundervisning och så klart, riojavinets utveckling de senaste fem-sex åren.

Efter att ha kryssat mellan utkylda fähus runt om Österlen och treåringen har spillt sin påskmust över picknickfilt vid Sandhammaren, har vi nu avnjutit Hanna Butlers tygmönster och David Winqvists fina glassamling i Ravlunda. Vi borde avsluta här, men dras av den obetvingliga konstrundekraften till Bästekille och samlingsutställningen i Fabriken. Väl där, går jag som vanligt runt och muttrar. Arrangemanget är en stelnad konst3grimas av pålitilig tradition. Fabrikens varumärke är trygghet, här slipper du överraskningar, här får du exakt det du redan visste att du skulle få. Bristen på förändring och förnyelse är dess adelsmärke. Lars Tunebros färgglada elefanter ser ut som fjolårets och säljer massor. Mattias Sammekull fortsätter måla sina könlösa människovarelser med brett mellan ögonen. Johan Tunell reproducerar outtröttlig sina sataniska ansiktsmasker i bränd lera. De har väl hängt med i över ett decennium nu?

För några år sedan var det fortfarande ett äventyr att köpa Rioja, det insmickrande spanska rödtjutet som görs på Tempranillodruva. Som regel var de långlagrade, fem till tio år och en aning oförutsägbara i de finare nyanserna. Även mellan lagringsfaten inom samma årgång uppträdde små oregelbundenheter. Från 2013 har dock något hänt. De långlagrade flaskorna har snabbt försvunnit ur hyllorna och ersatts av snabbjäst produktion med max tre år på nacken. Dryckens subtila vaniljton har ersatts av ”subtil vaniljton” och balansen mellan syra och fruktighet är nu ”balansen mellan syra och fruktighet”. Min gissning, utan att veta, är att EU är inblandat. Ett program har genomförts för att göra produkten kommersiellt konkurrenskraftig. Äldre hantverksmetoder har ersatts av ståltankar och linjeproduktion. NPM a´la EU och OECD har slutligen slagit klorna i den spanska landsbygden. Vad som egentligen mår bäst av att bära känslans och upplevelsens irrationella logik, har tvingats in i en kostym av konst2kontrollerad förutsägbarhet och instrumentell ändamålsenlighet. En krock mellan två världar, av vilken de flesta aldrig kommer att märka något alls. Tvärtom, volymerna av rioja växer stadigt. Man läppjar sin Faustino VII 2014 (Nr 22662) och konstaterar förtjust att man faktiskt kan förnimma den implementerade ”tonen av mörk chocklad” som betonas i bolagets sortbeskrivning.  Vi blir avtrubbade.

Utställningen på Fabriken är som nyproducerad Rioja. De hängda objekten är som Faustino VII. Kanske är jag bara bitter, elitistisk och självgod där jag muttrande strosar runt. Lokalen är till bristningsgränsen full med folk och konsten går åt som smör i solsken. Låt dem hålla på, eller? Jag betraktar familjens treåring som spontant har slagit sig ner vid barnens skaparbord och fyller ett papper med röda cirklar. – Jag målar fiiint, säger han med Lidingö-i. Han har redan förstått vad det handlar om.

I Kina inför man katederundervisning på förskolorna. Fri lek och omsorg rullas systematiskt ut för att ersättas med schemalagda dagar och ordnad förmedlingspedagogik. Inom ramen för undervisningen konstrueras små inbäddade moralkakor och sensmoraler som stakar ut de förväntade dygder som skall reproduceras. Gör din plikt, kräv din rätt. Varje vecka utses ett ”bästa barn” där priset är att, klädd i vackra kläder, få tillbringa en dag på traktens högstatusförskola. Det som är vardag för kineser, kan för oss förefalla cyniskt. I skärningspunkten mellan våra kulturella erfarenheter uppstår ett problem. Ett kryptiskt gammalt talesätt säger att ”spårvagnen avundas bussen dess frihet, bussen avundas spårvagnen dess trygghet”.  I konst1Sverige sneglar vi mot Kinas skolsystem, de sneglar mot vårat. Vi vill ha deras ordning och reda, elevernas flit och lärarnas självklara auktoritet. De vill ha vår kreativitet, det självständiga tänkandet och våra barnböcker. Vi vill inte ha deras piskor och morötter, deras hjärntvätt och stränga hierarkier. De vill inte ha våra stökiga klassrum. Därför tyngs deras skola av formella och outtalade sanktionssystem. Därför blir vår idé om en skola byggd på katederundervisning endast en undflyende hägring, en vag idé om en enkel, fungerande struktur.

Filmen Döda poeters sällskap har alla sett och jag behöver inte närmare gå in på dess handling. Den brukar analyseras i dimensionen tvång, frihet, att erövra sitt sanna ”jag”. Jag nämner den för att den  på ett utmärkt sätt skildrar den epistemologiska motsättning jag försöker beskriva. Få har kanske tänkt på att Robin Williams, i lika hög grad som sina förstockade kolleger, faktiskt ägnar sig åt utpräglad katederundervisning, dock med ett, milt uttryckt, annat resultat. Katederundervisning kan vara strängt disciplinerande eller en formidabel kaosgenerator. Begreppet som sådant är tomt, liksom snart begreppet rioja.

Solens sista strålar bildar spelande skuggor över de ännu tomma österlenska fälten. I höjd med Lövestad ser vi några storkar obekymrat petande med sina näbbar i vad som kan vara fjolårspotatis. Vad som egentligen mår bäst av att bära känslans och upplevelsens irrationella logik, har tvingats in i en kostym av kontrollerad förutsägbarhet och instrumentell ändamålsenlighet. En krock mellan två världar, av vilken de flesta aldrig kommer att märka något alls.

konst4

Annonser

Read Full Post »