Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lärarnas riksförbund’

glof

Isak Skogstad är ordförande i LR:s avdelning för lärarstudenter. Han är mycket aktiv i skoldebatten och rasar gärna mot bristen på ordning i den svenska skolan. Det är bra. I dagarna har han publicerat en debattartikel i tidskriften Access. Den rasar mot pseudovetenskapen i svensk skola. Det är också bra. Pseudovetenskapen är tröttande. Bra att någon drar en lans?

Artikeln i Access är flitigt delad i sociala medier. Jag läser den med intresse för inte heller jag vill ha pseudometoder i skolan. Så vilka är de?

Digitalisering! Verkligen? Maskinen ENIAC:s beräkning av ballistiska banor brukar räknas som en milstolpe. Sedan dess har de digitala maskinerna blivit väldigt mycket mindre och smartare. De har spunnit ett världsomfattande nät och präglar på ett grundläggande sätt jordklotets alla samhällen. Vem kunde ana att det rörde sig om en pseudovetenskaplig metod?

Entreprenöriellt lärande! Verkligen? År 2009 meddelade den då borgerliga regeringen sin ambition att entreprenörskap skulle få en central roll i den svenska skolan. Regeringskansliet gav ut en skrift betitlad Strategi för entreprenörskap inom utbildningsområdet. Det ”pigga” uppslaget kom från den Europeiska Unionen som vid tiden hade formulerat sina Nyckelkompetenser för ett livslångt lärande. Det doftar ideologi långt mer än metod, men Isak Skogstad nämner konstigt nog inga av dessa bakgrundsfakta. Han talar om Skolverket, så. Vem kunde ana att det rörde sig om en pseudovetenskaplig metod?

Lärstilar! Verkligen? Isak Skogstad meddelar att flickor från medelklassen klarar av ett civiliserat sammanhang. Pojkar från arbetarklassen däremot… Skogstad förnekar och bekräftar lärstilar i en och samma artikel. Det gör mig förbannad. Får man göra så? I mina öron låter det som en pseudovetenskaplig debatt.

Jag ser fortfarande fram mot en artikel som dekonstruerar pseudovetenskapliga metoder i svensk skola. För de finns, sannerligen.

Annonser

Read Full Post »

globa

Skolans viktigaste aktörer, med regeringen i spetsen skrev i går (10/5) ett inlägg på DN-debatt under rubriken Enighet om fem punkter för att stärka läraryrket. Jag försöker läsa välvilligt och slås av att brödtexten är riktigt bra. Anslaget är positivt och viljan att bygga vidare skolutveckling på bred dialog är sympatiskt. Argumentationen formar sig till en hoppingivande resa mot inläggets konkretiserande crescendo, de fem punkterna. Det visar sig att dessa utgör inläggets svagaste del. De saknar, i allt väsentligt, nytänkande.

Inför en djupnande skolkris verkar de flesta mena att mer av samma är det enda som kan lösa problemet. Författarna till inlägget problematiserar förvisso den slarviga reformering som drabbat skolan de senaste åren men tycks ändå resonera som om inga alternativa sätt att tänka existerar. Jan Björklunds kunskapsskola utgör axiomet och med några smärre justeringar i legitimationsfrågan och det hugskott som fick namnet karriärtjänster bör läraryrket kunna anses stärkt. Jag är av en annan uppfattning och presenterar här fem alternativa punkter för att stärka läraryrket:

vovve

  1. Återupprätta kontraktet mellan skola och samhälle.

De barn som i dag går i skolan växer upp till ett samhälle där det råder svår bostadsbrist och en ungdomsarbetslöshet som pendlar runt 20%. I det offentliga samtalet förmedlas konsekvent bilden av en skola i sönderfall med snabbt fallande kunskapsresultat och att detta beror på dåligt föräldraskap och våra barns ovilja att anstränga sig. Ovan på detta förmedlas en dystopisk bild av ett land i kris som inte har råd med sina barn och unga, trots att vi bor världens rikaste land. Debatten är polariserad och rent värdenihilistiska strömningar tillåts, via alternativmedia och de sociala mediernas mobbar, styra delar av den politiska dagordningen.

Våra barn är inte opåverkade av allt detta. De apokalyptiska framtidsvisioner de möter varje dag under sin uppväxt formar dem till vilka vuxna de kommer att bli. Även barnen noterar hur en accelererande skolsegregation delar upp dem i önskvärda och oönskade. Så måste det inte vara.  Skolan skulle kunna utgöra den positiva sammanhållande framtidsvisionen om förhållandet mellan skola och samhälle präglades av tillit och förväntningar, om varje barn tydligt fick uppfatta budskapet om att de är landets främsta tillgång, vår enda guldreserv.

För att ett sådant samhällskontrakt ska bli trovärdigt måste skolan vara likvärdig och en skolansträngning måste löna sig, predestinera framtiden. Det duger inte att påstå att utbildning leder till jobb om det inte gör det. Även barn genomskådar sådant och känner till marknadsfenomen som jämviktsarbetslöshet och utbildningsinflation. De ser också de horribla anställningsvillkor som, trots stora ansträngningar, drabbar många av de unga som ändå får in en fot på arbetsmarknaden. De ser också hur nepotism och social tillhörighet tillåts erodera meritokratin*, skolans kanske främsta försäljningsargument.

Vad har allt detta med läraryrket att göra? Att småfix inom den rådande krav- och kontrollkulturen inte kommer att förändra så mycket. Skolpolitiken och dess kultur måste omdefinieras från negativ projektionsyta till positiv framtidsinvestering och en bra början är att de maktcentran som formulerat inlägget på DN-debatt börjar fundera på hur ett återupprättat  kontrakt mellan skola och samhälle skulle kunna se ut. En sådan fokusförskjutning kommer omedelbart att spilla över på alla lärares arbetssituation.

 

  1. Skapa dynamiska nationella skolmyndigheter.

Skolinspektionen har sedan 2008 förmedlat och spridit en nedbrytande nidbild av svenskt skolväsende. Statens skolutvecklande uppdrag har helt avvecklats medan Skolverket har överhopats av reformkorrigerande sisyfosarbeten. Inled omedelbart en översyn av skolans nationella myndigheter.

Bortsett från sörjandet för skolans nationella myndighetsutövning bör det skolutvecklande uppdraget sättas i första rummet. Det måste inte betyda att Myndigheten för Skolutveckling återuppstår, men motsvarande stöd och process måste finnas. Skolinspektionens roll måste avgränsas och bör i första hand handla om att laglighetspröva enheters och huvudmäns myndighetsutövning, i fallet friskolor även ekonomi.

Skolverket borde för länge sedan ha getts i uppdrag att skapa nationella system, plattformar, utbildningar och vägledning för den skoladministration som genereras av kvalitetsuppföljning, diarieföring och annan myndighetsutövning (ex. betygsättning). De lokala ”hjuluppfinnande” aktiviteter som i dessa avseenden nu pågår runt om i skolsverige är ett gigantiskt slöseri med tid, pengar, tålamod och kompetens.

Vad har allt detta med läraryrket att göra? Den avprofessionalisering som följt med de senaste årens inriktning på kontroll och detaljstyrning bör ersättas av kollegial samverkan och skolutveckling som genom nationellt sammanhållande (statliga) inslag ges legitimitet och möjliggör systematisk spridning av goda exempel.

 

  1. Arbeta för rättvis lönesättning.

En olycklig kultur har fått sätta sig där facken kan spela ut stat, SKL och huvudmän mot varandra och politiker i slutändan intervenerar i lönesättningsprocessen på ett sätt som snedvrider lönebildningen och ger svårförutsägbara långsiktiga konsekvenser för lönestruktur, lärarnas arbetsmarknad och samhällsekonomin i stort. Höjningen av lärarlönerna måste ske i en ordnad och långsiktigt hållbar process där uppdelningen i godtyckliga vinnare och förlorare inte blir för påfallande. Det är statens, SKL:s och huvudmännens absoluta skyldighet att tala sig samman om dessa saker och sedan möta facken i en ordnad process. Statliga lönefringisar, regionala löneskillnader och former för/alternativ till, den individuella lönesättningen utgör knäckfrågor. Marknaden i sig själv är uppenbart oförmögen att lösa den skada som lönekaoset åsamkar skolsystemet.

kufVad har allt detta med läraryrket att göra? Forskning och beprövad erfarenhet pekar mot att samarbetsfrämjande inslag och en upplevd känsla av relativ rättvisa främjar utvecklingen i lärandemiljöer. Konkurrenshöjande incitament och upplevt godtycke är ofta direkt kontraproduktivt.

 

  1. Återför makten över skolenhetens inre organisation till skolenheten.

Punkt nummer fyra kan i stort sett stå som den gör i artikeln från DN-debatt. Precis som Skollagen anger måste skolenhetens ledning i samverkan svara för dess inre organisation. Denna möjlighet är idag svårt kringskuren. Vissa ramar behövs naturligtvis, så som exempelvis att elevhälsoorganisationen är angiven i Skollagen. Utöver detta bör det dock vara upp till enheterna att organisera sitt ledningsbehov, sin administration och sina resurser för kvalitet och utvecklingsarbete.

Under denna punkt hamnar en diskussion om karriärtjänsterna, som ju på ett tydligt sätt kringskär skolenhetens möjlighet att fritt utforma sin inre organisation (Hur gick det förresten till när utbildningsdepartementets tydliga anvisning om ett rent lönepåslag för visad lärarskicklighet förvandlades till vetenskapligt förankrade skolutvecklingstjänster?). Vad vi kallar karriärtjänster är inte några karriärtjänster eftersom sådana per definition emanerar ur ett identifierat organisationsbehov. Vår bakvända svenska modell är istället att först tillsätta tjänsterna, sedan grubbla över vad de ska användas till. Den är helt enkelt bakvänd, sett till forskning och beprövad erfarenhet.

De pengar staten anslagit till karriärsystemet motsvarar storleksmässigt ungefär vad som skulle ha behövts för att lösa skolans administrativa underskott. Pengarna borde hellre ha öronmärkts för detta med ett uppdrag till landets skolenheter att lösa problemet. Ur detta hade antagligen modeller för reella karriärtjänster (med full organisatorisk utväxling) kunnat uppstå.

Vad har allt detta med läraryrket att göra? Makt, ansvar och inflytande över den egna arbetssituationen skapar en känsla av sammanhang (KASAM). Denna måste i så stor utsträckning som möjligt ligga lokalt och utövas av skolledning, lärare och annan personal i ett samproducerat ledarskap. Detta leder även i förlängningen till att lärare avlastas administration.

 

  1. Åtgärda det fria skolvalet.

Det fria skolvalet utgör en tydlig orsak till att verksamheten för såväl skolenheter som skolhuvudmän blivit allt mer svårplanerad under 2000-talet. Förutom den segregation som uppstår, leder valmöjligheterna till osäkra elev- och ekonomiprognoser. I det större perspektivet ger det negativa effekter på sådant som planering för bemanning, dimensionering och organisatorisk stabilitet. Konkurrenssituationen mellan skolor spär på känslan av osäkerhet och tar fokus samt resurser muggfrån kärnverksamheten. Efter att nu Chile kastat in handduken står Sverige ensamt kvar i världen med denna marknadsanarkistiska skolmodell. Det bör inte få fortgå.

I vissa avseenden utgör det fria skolvalet och friskolorna irreversibla reformer. Det går inte att med ett riksdagsbeslut backa bandet till 1991 utan att skapa svårläkta konflikter. Frågorna är dock av så avgörande strategisk betydelse för nationen Sveriges framtida utveckling att jag förordar en folkomröstning om saken.

Vad har detta med läraryrket att göra? I Sverige finns långt över 200.000 utbildade lärare. Det gör det till ett av landets största yrkesområden. En folkomröstning med skolfokus skulle på ett unikt sätt belysa läraryrkets situation och föra upp de långsiktigt strategiska skolfrågorna på agendan. I den bästa av världar skulle den kunna leda till en faktisk nationell enighet om vad som bör vara vårt skolsystems vägledande grundprinciper.

 

* Tyvärr saknas det ännu forskning på detta område. Mitt påstående är en välgrundad hypotes, snarare än ett bevis. Det är verkligen hög tid att SCB:s rapport 64, 1990 om ”Ungdomars inträde i arbetslivet 1973-85” får en uppföljare som kan kvantifiera senare års förändringar.         

Read Full Post »

äpple

Det nya är att lärare blir anmälda. Elever och föräldrar har för stor makt, hävdar facket som varnar för konsekvenserna av en skrämd lärarkår, allt enligt en välspridd artikel i DN (17/4). Jag tänker på Sagan om pojken som inte ville gå till skolan. Finns det någon katt i denna skoldiskussion och vem är i så fall denne, eller är frågan snarare om råttan-på-repet-logik alls lämpar sig för skolutveckling?

Våra klassrum är stökiga därför att lärarna är rädda för de anmälningar som kan bli följden av en tillrättavisning. Som bevis för att det faktiskt förhåller sig så här anförs i artikeln den kraftigt ökande anmälningsstatistiken samt fackliga och individuella vittnesmål om hur lättkränkta elever eller föräldrar gör okynnesanmälningar till Skolinspektionen för att hämnas befogad lärarintervention. Problemet tycks således existera och på sina håll upplevas som akut.

Många vill tala om detta problem, färre bidrar med analys som besvarar frågor om vem, när, vad, hur, varför. Visst, svepande samtidsdiagnoser finns det gott om, men dessa speglar i huvudsak olika ideologiska preferenser och är för allmänt hållna för att kallas analyser. Den mest spridda handlar om bristande respekt för auktoriteter. Den saknar eget förklaringsvärde men leder till nya frågor.

Om problemet är bristande auktoritetstro kan lösningen ligga i att återupprätta lärarauktoriteten. Detta är den lösning som oftast föreslås, men hur ska den åstadkommas? Vad strandligger mellan rådande läge och en återupprättad lärarauktoritet? Om man bortser från i debatten förekommande metafysiska besvärjelser, finner jag i stort sett tre element:

– Stödjande rektorer
– Välvilliga föräldrar
– Fogliga elever

Det är alltså denna triad som antas konstituera själva ledarskapet på lärarnivå. Här infinner sig ett problem. Ledarskapet i klassrummet antas bestå av ledarskapet på rektorsexpeditionen och ledarskapet i elevernas hemmiljöer. Tänk om de rektorer som skall backa upp lärarauktoriteten ser analoga hinder för sin auktoritetsutövning, om även föräldrarna gör det.  Då har vi ett slutet cirkulärt system av aktörer med förväntade ledarskapsförmågor men vars auktoritet är helt beroende av andra aktörers auktoritet inom systemet.  Med termodynamiska termer har ett sådant system uppnått jämvikt. Det innehåller inte längre någon energi, är dött. Förargligt.

I detta dödläge blir förslagen på lösningar ofta av anemisk karaktär och naturligtvis verkningslösa.  Sådant som ordningsregler, förbud och tydliga rutiner löser i sig själva näst intill ingenting. Bo Jansson nämner i DN-artikeln indirekt vad han tror är problemets lösning, nämligen avskaffandet av de regelverk som har omskapat förhållandet mellan skola och elev till en kundrelation. I klartext, bort med vinstdrivande skolor och det fria skolvalet. Jag tror för min del, i historisk belysning och med hänvisning till termodynamiken, att det inte är fullt så enkelt. Det finns andra och kanske viktigare parametrar.

Ett tydligt uppsving för antalet anmälningar har skett parallellt med ett antal skolreformer sedan 2008. Den viktigaste enskilda av dessa förefaller vara inrättandet av Skolinspektionen.  Den utgör det mest potenta inslaget bland ett antal skolreformer där grundidén har varit vertikal kontroll, vertikalt ansvarsutkrävande, vertikala konkurrensfrämjande incitament och vertikal medial transparens. Det är en grundidé som, med nästan kirurgisk precision, skapar ett tryck mot anmälningsväsendet. Enda vägen ut är i det läget, precis som LR föreslår, att kringskära människor makt. Det undanröjer inte trycket, tvärtom, men det undanröjer möjligheter.

gåaEtt alternativt svar är naturligtvis att öka människors makt, att avlägsna behoven av att anmäla. Det nödvändiggör en kulturförändring i sättet att tänka kring och organisera skolutveckling men en sådan är fullt möjlig att påbörja inom ramen för nuvarande skolsystem. Genom att fokusera på vertikal ömsesidighet, vertikal tillit, vertikala samarbetsfrämjande incitament och en vertikalt ansvarsfull mediapolicy kommer skolutvecklingens horisontella dimension att öka i betydelse. Skolans ledarskap transformeras från att vara atomistiskt, till att vara samproducerat. En trolig effekt är att den nationella skolutvecklingens fokus då successivt förskjuts mot frågor som gäller själva lärandet, snarare än teknikaliteter kring nationella prov och annat.

I detta alternativa scenario ökar lärarens makt, men delvis till priset av rollens nedärvda autonomi. Jag tror det är nödvändigt. Merparten av all kunskap gällande lärandets förutsättningar och skolutveckling i stort finns hos lärare. Det fantastiska arbete som nedläggs i landets alla klassrum förtjänar att i långt större utsträckning sätta avtryck i den nationella skolans samlade resultat.

I sammanhanget tror jag också att det är dags att börja fundera över begreppet samhällskontrakt. Den generation som nu skall genomgå sin utbildning i ett samhälle präglat av apokalyptiska stämningar och ett polariserat medieklimat påverkas starkt av allt detta. Bortom examen skymtar 20% ungdomsarbetslöshet, bostadsbrist, klimatkris och vuxendiskussioner om att vi har inte råd.... Ovanpå detta förmedlas en svart bild av svensk skola och våra ungas förmågor. Detta urholkar skolans legitimitet, även i elevernas ögon.  Predikningar om den individuella ansträngningens välsignelse bidrar i detta klimat nästan till sin motsats; uppgivenhet, anmälningar till Skolinspektionen och rädda lärare. Nationens unga är vår viktigaste och mest värdefulla framtidsresurs. Detta måste förmedlas till dem och kan lämpligen omsättas i ett konkret samhällskontrakt som tillerkänner dem några slags påtagliga framtidsmöjligheter. Jag hoppas att den arbetande skolkommissionen tänker någon tanke i en sådan riktning.

Read Full Post »

Stalins Gift

Leif Lewins utredning gällande kommunaliseringen av skolan offentliggjordes för en tid sedan. Lewin drog de slutsatser alla redan visste att han skulle, eller kunde, dra. Därefter utbröt en lika förutsägbar som programenlig pseudodebatt med förväntade fronter och argument. Jag brukar hävda att frågan om skolans huvudmannaskap är kraftigt överskattad. Att diskutera organisation utan att beröra innehåll är teknokratiskt. I kristider älskas förvisso teknokrater, men i längden är dessa det sista skolan behöver.

Jag tänker nu ägna mig åt något så komplicerat som att problematisera föreställningar om vad en statlig skola kan föra med sig. Det betyder inte med nödvändighet att jag på ett principiellt plan förordar kommunal eller fristående huvudman men att jag ifrågasätter de villkor och kriterier som har formerats runt debatten.

Idén om staten som skolans frälsare har något religiöst över sig. Staten ikläds rollen som den magiska gudom som genom besvärjelser och på något mystiskt sätt kommer att ställa allt dåligt till rätta. Som genom ett trolleri antas skolan bli likvärdig, välfinansierad och högpresterande. Någon konkretion av hur detta går till förekommer överhuvudtaget inte. En stark hand griper in och ställer allt till rätta.

Sky LineLärarnas riksförbund har dragit igång en kampanj.Med hjälp av PFM Research har de forskat fram att fyra av fem lärare vill ha staten som huvudman. Detta anser förbundet vara skäl nog. Några ytterligare argument tycks inte behövas. Och det kan man förstå. Ett guds rike mår sällan särskilt väl av konkretion. LR skulle då behöva fundera på bland annat följande:

Hur ska den skatteväxling om 200 miljarder per år som skolan kostar ske från kommun till stat? Med redan beräknade statliga underskott måste statens inkomster ökas med 30-35%. Den statliga skalan skiljer sig från den kommunala genom sin progressivitet. Justeringar och jobbskatteavdrag har under lång tid urholkat den statliga skattebasen och den nödvändiga skatteväxling eller reformering av skattesystemet som följer av statlig skola kommer att, förutom de skattetekniska utmaningarna, att erbjuda politisk dynamit.

Hur ska statens lokala och regionala styrning konstrueras? Jag utgår från att inte ens LR och Jan Björklund tror att rikets alla skolor kan styras från lokaler på Kungsholmen i Stockholm. Något liknande Skolöverstyrelsens länsskolnämnder finns antagligen i åtanke. Den som vill studera en veritabel orgie i byråkratisk formalia, kan gå på upptäcktsfärd i den dokumentation som landets avsomnade länsskolnämnder har lämnat till eftervärlden för beskådan. Systemet försvann under trycket av sin egen tyngd.

Och, detta betyder att en gammal administration ska skrotas samt en ny byggas och tjänstetillsättas. Här blir det intressant. För själva idén bygger ju på att statens stora vishet klarar vad kommuner inte klarar. Var finns rekryteringsbasen till den statliga organisationen? Har staten någonstans ett förråd av kompetenta skoladministratörer som idag sitter sysslolösa? Nej, naturligtvis inte. Den mentala bilden av att en organisations kompetens skulle vara något annat än det man fyller den med är metafysik.

Hur ska även fristående huvudmän förstatligas? Denna fråga lyfts till och från av kritiker, men det är tydligt att ingen vill ta i frågan. Om de fristående huvudmännen blir kvar förändrar ett förstatligande egentligen inte så mycket. Målet gällande likvärdighet kommer att fortsatt hämmas av konkurrenssituationen mellan skolor.

Hur ska det fria skolvalet avskaffas? Samma sak här. Så länge det fria skolvalet, rätt eller fel, existerar, kommer staten att ställas inför exakt samma logistiska dilemma som kommunerna.

Centralen 2När det gäller just likvärdigheten, finns dock en poäng värd att fundera över. Kommunerna satsar uppenbart olika summor på sina skolor. En stat skulle rent hypotetiskt kunna jämna ut dessa skillnader och göra skolan mer likvärdig. Men, för det första, kan vi idag inte se någon avgörande mellankommunal variation gällande resultat och, för det andra, vill vi koppla mellankommunal variation i resultat till ekonomi, då famlar vi i blindo. Här tycks åter andra parametrar än huvudmannafrågan ha stort inflytande.

Eftersom kommunernas skattesatser varierar kan man också rent principiellt fråga sig varför lågskattekommuner ska erbjudas samma förutsättningar som högskattekommuner. Även kommuninvånare gör prioriteringar i fria val.

Så långt kommen hör jag invändningen att det satsas olika (läs, för lite) på barn i behov av särskilt stöd. Jo, det förekommer. Men totalkostnaden för svenskt skolväsende är trots allt jämförelsevis hög, och är det något staten redan idag har full möjlighet att bevaka, så är det just skollagens skrivningar om rätt till särskilt stöd.

Lönerna då? Med gamla tiders tarifflöner fanns det för lärare en förutsägbarhet och möjligen upplevd rättvisa gällande den egna ekonomin. Nu gäller individuell lönesättning och de sifferlösa avtalen breder ut sig. Huruvida centrala förhandlingar förs med stat eller SKL saknar i praktiken betydelse. Statens införande av karriärtjänster har dessutom effektivt blockerat möjligheterna att i avtal åstadkomma generella lyft. Spridning är vad som kommer att gälla.

Arbetstiderna? Tror man för ett ögonblick att USK:ens upphörande har med huvudmannafrågan att göra är minnet kort.

Så det nya är att tala om ”dubbelkommando”. Skolan sägs ha två styrsystem. Jag vill nog tala om tre, och problemet är inte deras antal, utan att de styr åt olika håll. Staten förordar vertikal regelstyrning, kommunerna kör ekonomistyrningens ”just-in-time” och skolenheterna målstyrning enligt läroplanen. Tacka f-n för att det blir problem. Därmed borde debatten inte handla om valet av huvudman utan om vilken styrprincip som egentligen ska gälla för den svenska skolan. Här ställs vi inför ett ideologiskt vägval där allt för få vågar tala ur skäggen.

Den finska skolan, bör den förstatligas? Nej, jag behöver inte åter påpeka att den finska skolan är kommunal. Men dess styrsystem kan omnämnas i singular.

Således, drömmen om en stark statlig hand sjunker samman som en sufflé till vad den egentligen är, just en dröm. Dessutom borde ju LR betänka att deras sakrament och tilltänkte överstepräst, Jan Björklund, är fördriven redan till hösten. Kanske lystrar statens näste allsmäktige till efternamnet Fridolin. Brrr… Den du, Zoran Alagic.

Centralen

*) Uppdatering 2014-02-26: Läser senare det finstilta gällande LR:s undersökning. Svarsfrekvensen ligger på 66%. Det betyder i klartext att hälften av det totala antalet lärare som ingick i underlaget inte har uttryckt sitt stöd för en statlig huvudman. En öppen och tydlig redovisning av ett så stort bortfall höjer trovärdigheten. Tycker jag. 

Read Full Post »

Tiden bortom bortom. Skolan är statlig och regeringen en borgerlig koalition mellan Centern och Folkpartiet. Det där är glömt nu. Minnet är kort, vi glömmer snabbt. Hjulet uppfinns allt oftare, med allt kortare intervaller. Kunskapssamhället, you know… ”…en knapptryckning bort”. Sisyfos (Σίσυφος) var i grekisk mytologi en tidig kung i Korinth…

kondis

SVERIGES LÄRARFÖRBUND 1981-05-08 Arbetsmaterial

Ingrid Lunde/UaF

Tema – ”plattform” – för demonstration mot besparingar på skolområdet

 

1. Vad har hänt?

Riksdagen har till följd av förslag av regeringen beslutat minska de statliga bidragen till ungdomsskolan för 1981/82 med ca 250 miljoner kronor och för 1982/83 med ytterligare ca 400 miljoner kronor. Besluten innebär i korthet dels att lärartätheten på grundskolans mellanstadium och i gymnasieskolan minskar, dels att kommunerna får åta sig större kostnader för skolverksamheten. Detta innebär i sin tur att kommunerna tvingas till besparingar i sin service på skol- och förskoleområdet och när det gäller fritidshemmen.

 

Redan nu kan förutses vissa följder av besluten. Elever omgrupperas. Klasser splittras särskilt vid övergången mellan lågstadium och mellanstadium. Specialundervisningen minskar. Tidigare beslutade resurser för att genomföra Lgr 80 hålls inne. Förutsättningarna att genomföra SIA-reformen minskar, anslag till läromedel och elevsociala anordningar skärs ned. Lärare sägs upp. Effekten för gymnasieskolan kan ännu inte helt överblickas, men innebär i första hand att tiden för lärarledd undervisning minskas, vilket leder till försämrad kvalitet i utbildningen, t ex i kemi och fysik, trots att regeringen tidigare givit myndigheter direktiv att främja den naturvetenskapliga utbildningen. På förskoleområdet åsidosätts kvaliteten genom oacceptabla överinskrivningar samtidigt som planerade dag- och fritidshem prutas bort. Nedskärningarna innebär också problem att upprätthålla en likvärdig utbildningsstandard i hela landet. Minskade anslag till skolan slår hårdast mot kommuner som redan har en ansträngd ekonomi, vilket i sin tur drabbar barn och ungdom i just dessa kommuner.

 

gitarr2. Vad planeras?

Regeringen förbereder nya besparingsförslag för kommande år. För dagen kan förutses att skolan även fortsättningsvis kommer att bli utsatt för olika besparingsförslag och kommunernas ekonomi ytterligare försvagas.

 

3. Hur har eleverna, skolans och förskolans personal och föräldrarna reagerat?

Samtliga elevorganisationer, lärar- och skolledarorganisationer har var för sig och gemensamt kraftigt protesterat mot besparingsförslagen. I en gemensam skrivelse, undertecknad även av företrädare för andra personalgrupper i skolan, till samtliga riksdagsmän uppmanades dessa att rösta nej till regeringens förslag. Riksförbundet Hem och Skola har i uttalanden protesterat mot besparingar som leder till försämrad kvalitet i skolverksamheten. Hittills har protesterna inte beaktats.

 

4. Fortsatta protester!

Elever, lärare och föräldrar fortsätter att protestera mot sådana besparingar som leder till sänkt kvalitet och sämre arbetsmiljö. Syftet är att skapa en bred opinion som kan påverka de politiska beslutsfattarna. Som ett led i detta arbete och för att markera allvaret och enigheten i försvaret av skolan anordnas en demonstration i Stockholm onsdagen den 20 maj 1981, kl 16.45.

 

Arrangörer för demonstrationen är:

Sveriges elevers centralorganisation (SECO)

Elevförbundet

Lärarnas riksförbund (LR)

Svenska facklärarförbundet (SFL)

Sveriges lärarförbund (SL)

Riksförbundet Hem och Skola (RHS)

 

pulka5. Vad gäller demonstrationen?

Barn och ungdom är samhällets viktigaste resurs. Utbildning är en investering i framtiden. En hög kvalitet på utbildningen behövs särskilt i en tid av ekonomiska problem. Skolan och förskolan är samhällets viktigaste insatser för att stödja barn och ungdom i deras utveckling. Besparingar som leder till sämre kvalitet innebär att samhället sviker sitt ansvar. Barn och ungdom får inte bli målet för budgetregleringar i ett ekonomiskt krisläge. Den svenska skolan och förskolan är i många avseenden bra. Men det finns problem. Dessa löses inte genom minskade resurser. Tvärtom finns risk att problemen förvärras. Indragningar drabbar ofta dem som redan tidigare har det svårt.

 

Undertecknade organisationer protesterar mot alla förslag som försämrar  framtidsmöjligheterna för barn och ungdom. Vi vill verka för och slå vakt om en god utbildningskvalitet och goda arbetsförhållanden för elever och personal. Vi vill också slå vakt om de svaga i skolan. Därför måste v i med all kraft protestera mot nedskärningar avseende skolan, förskolan och fritidshemmen. Elever, lärare och föräldrar uppmanar alla att stödja vårt arbete. Om alla som vill verka för en utveckling av skolan och för att barn och ungdom skall få bästa möjliga stöd engagerar sig mot nedskärningarna kan de stoppas.

 

Stockholm den 12 maj 1981

Lärarnas riksförbund (LR), Svenska facklärarförbundet (SFL), Sveriges

lärarförbund (SL), Elevförbundet, Sveriges elevers centralorganisation

(SECO), Riksförbundet Hem och Skola (RHS)

Read Full Post »

arbetsbörda1Arbetsmiljöverket hotar nu Stockholms stad med vite om två miljoner kronor . Det sker efter larm från LR om att lärarnas administrativa börda utgör ett arbetsmiljöproblem. Biträdande tillsynsdirektör Fredrika Brickman har inspekterat, utrett och ger LR rätt i sin kritik. Arbetsbördan måste minska.

Stockholm stad har sedan två decennier varit pilot och experimentverkstad för folkpartistisk skolpolitik signerad Jan Björklund. Man har alltså haft gott om tid på sig för att ”vända atlantångaren”. Tack vare det är skolorna i Stockholm, om inte bäst i landet, så i vart fall nästan genomsnittliga.

Det är lite pikant att det är Lärarnas riksförbund som flyger Stockholms skolpolitiker i strupen. LR:s förhållande till Folkpartiet är ju att jämföra med det LO har till Socialdemokraterna. LR:s medlemsorgan Skolvärlden, har satt en ära i att publicera minsta utspel från Jan Björklund i en stil som påminner lite om hur Государственный комитет по телевидению и радиовещанию СССР behandlade sina ledare.

Stockholms folkpartistiska skolborgarråd heter Lotta Edholm. Hon omfamnar Jan Björklunds skolpolitik och citerar honom påfallande ofta. Ibland får man känslan av att han faktiskt skriver hennes repliker. Lotta Edholm är också bekymrad över lärarnas arbetsbörda och har redan satt igång ett arbete för att se över problemet. ”Administrativ personal skulle till exempel kanske kunna ta hand om frånvarorapporteringen”, säger hon.

Nej, Stockholms stad har ingen administrativ personal som sitter och rullar tummarna i väntan på fler arbetsuppgifter. I så fall vore ju problemet redan löst. Lotta Edholm talar naturligtvis om att anställa fler administratörer. Låt oss räkna på det hela med vår utmärkta miniräknare från Biltema.

Vitet från arbetsmiljöverket är på två miljoner kronor. Det är ungefär 75:- per stockholmslärare.

arbetsbörda2Vi kan anta att lärarnas administrativa underskott är ungefär två timmar per vecka under de elevintensiva delarna av året, alltså 37 veckor. För Stockholms lärarkår bör detta handla om totalt cirka 2 miljoner arbetstimmar. Man bör således inrätta ungefär 1100 administrativa heltidstjänster. Prislappen för detta bör hamna i närheten av 400 miljoner kronor. Denna summa motsvarar 200 viten från arbetsmiljöverket eller ungefär 15000:- per stockholmslärare. För denna summa kan man i ett annat scenario täcka hela Solna stad med gipsskivor.

Summan 400 miljoner är också ungefär lika stor som det sparbeting som bör uppstå i Stockholms stads skolor genom att man inte ger täckning för fjolårets löneökningar i årets skolpeng. Vi börjar nu närma oss en miljard obudgeterade kronor. 500 viten från arbetsmiljöverket. Det blir tufft.

Kanske bäst ändå att ta vitet och låta lärarna gnälla. Det blir ju dessutom en win-winsituation eftersom konfrontation alltid har utgjort LR:s livsluft.

Men ändå. Det är lite märkligt att Lotta Edholm inte framhåller det självklara, att hennes parti nu avskaffar de skriftliga omdömena. Är hon ansatt av den sanning som ännu inte slagit gemene lärare? Att slopade krav på dokumentation innebär ökade krav på dokumentation precis som slopade krav på kvalitetsredovisning innebar ökade krav på kvalitetsredovisning.

Skolan har ju nämligen under senare år försetts med en hel del överrockar. Inte bara med en aggressiv skolinspektion, utan därutöver också med diverse ombudsmän och överklagandenämnder. Tror f-n att en lärare i detalj, och med dokumentation, måste kunna motivera sina omdömen eller satta betyg! Den som inte klarar det är garanterat kokt den dag klagomålen kommer.

En minskad administrativ börda blir möjlig samma dag som skolprofessionen tillerkänns det förtroende de definitivt är värda. Administration är kontroll, kontroll är administration.

Read Full Post »