Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Lena andersson’

la

Så har turen kommit till Lena Andersson. Hon bereds spaltkilometrar i det offentliga debattutrymmets viktigaste kanaler och är av den anledningen svår att komma runt. Hon betraktas som ett geni och jag tänker ägna en stund åt att, allvarligt talat, tala allvar med denna samtidsikon.

Jag anser, som de flesta, att språket är vårt viktigaste verktyg när det kommer till att skapa, diskutera och sprida kunskap. Därför anser jag att man i varje komplicerat resonemang måste väga de betydelsebärande orden på guldvåg. Det betyder att jag vill ha klart för mig hur de begrepp jag använder bör definieras och att jag, om begreppen är tvetydiga, försöker precisera. Det betyder vidare att jag är så konkret jag förmår i adresseringen av mina argument, det vill säga jag redovisar en egen explicit ståndpunkt samt vem eller vad jag argumenterar för eller emot. Jag bemödar mig om att min bevisföring är sammanhängande och konsistent på ett sådant sätt att det i kedjan av ala2rgument inte döljer sig påståenden som är gripna ur luften eller päron som jämförs med äpplen eller kartor som förväxlas med det landskap de är tänkta att avbilda. Jag undviker undertexter och skyr de lättsålda signalorden som pesten. Jag läser ett citat av Lena Andersson och får omedelbart spänningshuvudvärk.

Den svenska intellektuella samtiden har länge och i olika tonarter framhållit att verkligheten är vad man uppfattar som verklighet. De som förfäktar fasta värden, objektivism, möjligheten att påstå att något är sannare och rimligare än något annat som någon upplever har inte sällan avfärdats som förstockade, fyrkantiga och okänsliga. Så det förvånar mig att man nu klagar på att vi lever i post-sanningens era. Vi skördar ju bara vad subjektivismen och relativismen har sått, och förmår inte hålla ordning på när känslor är relevanta fakta och när de inte är det.

Jag har i en mängd sammanhang sett påståendet, att den svenska intellektuella samtiden har länge…framhållit att verkligheten är vad man uppfattar som verklighet. Påståendet har dock sällan eller aldrig konkretiserats annat än svepande och oprecist. Det ironiska är dessutom att i epistemologisk mening kan verkligheten knappast vara något annat än vad vi uppfattar som en upplevd verklighet. Därefter kan vi träta om vems verklighet som är mest verklig. Eftersom Andersson i meningen därpå radar upp begreppen fasta värden, objektivism, sanning och rimlighet förstår jag inte heller om hon betraktar den tes hon problematiserar som ontologiskt eller epistemologiskt grundad. Dessa logiska nivåer korresponderar förhoppningsvis med varandra, men relationen är komplex och den svenska intellektuella samtiden av idag betraktar vad jag kan se, inte denna korrespondens utifrån mer nihilistiska värderingar än tidigare, snarare tvärtom. Den la1svenska samtidens intellektuella, bland vilka jag inkluderar Andersson som högst tongivande, är de kartesianska dikotomierna trogna.

Andra världskrigets härjningar tycktes hos efterkrigstidens intellektuella öppna ett mentalt fönster i hur korrespondensen mellan ontologi och epistemologi kunde uppfattas. Det innebar bland annat att ”uppfatta världen som process” på bred front fick definiera hur man kunde ”uppfatta världen som struktur”. Det kan enkelt uttryckas som en förmåga att härleda en struktur ur dess konsekvenser snarare än det omvända. Under decennierna efter andra världskriget tycks denna förmåga gradvis ha eroderat, för att efter millenieskiftet utgöra en ytterst sällsynt fågel i det intellektuella samtalet. Diskussionen idag, globalt tycks det, gäller mestadels huruvida strukturen, eller strukturens delar, utgör den giltiga förståelsenivån. I denna diskussion sällar sig Lena Andersson till ”lag strukturens delar”(skatt är stöld-ism), vilka vill förlägga en samtida intellektuell härdsmälta till ”lag strukturen” (könet är en social konstruktion-ism). Jag skall ur Lena Anderssons rika textproduktion ge ett par aktuella exempel på var man hamnar.

I radion avlyssnar Andersson en kommunal tjänsteman som hävdar att snöröjning är en del av upplevelseindustrin. Intuitivt ser de flesta, och Lena Andersson, att detta är dumheter. Hennes förklaringsmodell till det tokiga uttalandet handlar om samtidens ”postmoderna” oförmåga att skilja på upplevelse och fakta. Descartes hade kanske dragit samma slutsats, men är den rimlig? Är det verkligen samtidens intellektuella la4föreställningsvärld som i det tjugoförsta århundradet har förvandlat kommunala tjänstemän till cirkusartister? Om vi vill dra denna slutsats måste vi nästan helt bortse från att de villkor, krav och förväntningar som omgärdar tjänstemannen, systematiskt kan påverka hennes sätt att uttrycka sig. I samtidens kommunala landskap förväntas inte gatudirektören primärt producera en nöjsam snöröjning till invånarnas belåtenhet. Uppdraget formuleras snarare som att till lägsta möjliga kostnad åstadkomma upplevelsen av att saker och ting fungerar. Gatudirektören verkar i en produktionsmodell som har hämtats från näringslivet, där produktionen av allt från tamponger till bilbesiktning, sedan länge har använt sig av upplevelsefloskler. I kommersiella sammanhang har vi blivit immuna och reagerar inte längre på fikonspråket. I munnen på vår tjänsteman framstår termen mest som ett klumpigt försök att formulera sig utifrån de villkor och förväntningar hon faktiskt verkar under. De fenomen som detta handlar om beskrevs redan av Emile Durkheim, även av Marx och Tönnies för mer än hundra år sedan.

En liknande effekt söker Lena Andersson i en text som utmynnar i att Olof Palme var hatad trots att han var vit, man och överklass. Texten argumenterar för att sanningar på strukturnivå skapas av den mänskliga hjärnans strävan att gruppera fenomen på ett sätt som gör omvärlden begriplig. Enligt denna schematiska omvärldsuppfattning etableras (felaktigt, om jag förstår Andersson rätt) föreställningen om att kvinnor med makt får utstå tuffare kritik än sina manliga motsvarigheter. Hatet mot individen Palme, menar Andersson, motbevisar denna strukturella tes. På samma sätt som i föregående exempel, finns dock ett tydligt alternativ till Anderssons slutsats om man i beräkningen tar med de krav, förväntningar och villkor Palme verkade under. Palme blev inte hatad trots att han var vit, man och överklass. Han blev hatad därför att han på ett flagrant sätt bröt mot de la3förväntningar som kollektivt riktas mot en man med hans klassbakgrund och intellekt. Försöken att feminisera Palme genom att sprida rykten om transvestism, är ett lika tydligt uttryck för detta som när Lena Andersson själv misstänkliggörs för att bära manskläder.

Egentligen behöver detta med struktur- kontra individnivå inte vara så svårt. Det föreligger ingen motsättning mellan dessa logiska nivåer. De är bägge lika sanna, men tillhör vad som kan kalla olika förståelse- och förklaringsdomäner. För något år sedan hävdade den liberala debattören Adam Swejman i GP att idén om ”strukturell rasism” gjorde alla eller ingen till rasister. Att hävda detta kallar jag för ett epistemologiskt felslut. Att med idealistiska argument förneka en struktur som uppenbart kan härledas ur insamlade och systematiserade data är verkligen, för att använda Anderssons egna ord, att inte kunna hålla ordning på när känslor är relevanta fakta och när de inte är det. Att hävda att ett lotteri är en struktur av nitlotter är naturligtvis fel även om strukturen till stor del utgörs av just dessa. Däremot kan vi konstatera att lotteriet till övervägande del måste bestå av nitlotter för att själva strukturen skall kunna kallas ett lotteri. Det innebär inte att alla och inga lotter blir nitlotter.

Att hävda att VD-skapet i svenska börsbolag är en struktur av 50-åriga män som heter Anders är naturligtvis fel, även om dessa, genom sin överrepresentation, på något sätt tycks definiera strukturen. Den process, det vill säga de växelverkande krafter, som resulterar i detta utfall, är långt ifrån lika enkel eller uppenbar som i fallet med lotteriet, men den finns där att söka och förklara. Om man har ”svårt med sina känslor” vill man kanske avfärda den som stokastisk (vilket den dock antagligen inte är).

Historien om den blinde och elefanten är ingen dum metafor. Ett reflexivt medvetande vill gärna trava några varv runt elefanten och jämföra den med ett antal andra exemplar. Strukturen är lika giltig som sina delar. Processen är lika giltig som varje enskild händelse. Relationen mellan dessa olika nivåer är till vissa delar dynamisk och föränderlig, till andra delar statisk. Den som vill studera företeelser och fakta i den levande världen måste nog kunna röra sig mellan dessa perspektiv. Mer än så naturligtvis, men detta räcker långt som ett slags onthology for dummies.

Det är svårt att ägna sig åt analyser enligt ovanstående utan att förr eller senare hamna i en maktanalys. Denna form av analys har bland den ”svenska samtidens intellektuella” inordnats under det behändiga paraplyet post-modernism och kan därmed enkelt avfärdas som opportunt kvacksalveri. Asylrätten är viktigare välfärdssamhället, säger Lena Andersson. *1%  av jordens människor äger 50% av jordens tillgångar, säger jag. Inget tyder på att mänskliga behov är fördelade 99 mot 1. Låt oss diskutera huruvida vi skall välja ”den oinskränkta asylrätten” eller ”den oinskränkta äganderätten”, säger jag. Nej, den svenska intellektuella samtiden väljer givetvis att i en haltande dikotomi, ställa den juridiska konstruktionen ”asylrätt”, mot den sociala uppfinningen ”välfärdssamhälle”. För bägge kan väl aldrig vara möjliga om 1% av jordens befolkning skall äga 50% av jordens tillgångar,vilket utgör det enda tänkbara sättet att fördela i enlighet med de fasta värden som faller ur samma samtids krav på objektivitet, sanning och rimlighet?

* Uppdatering 2017-01- 16: Tydligen är snedfördelningen ännu större. Enligt en ny rapport från Oxfam gäller 99,8 mot 0,2. 

Read Full Post »