Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lund’

20141008_093804

Den gångna helgen har man i Sydsvenskan kunnat ta del av ytterligare en problematisk klassrumsinteriör där stök, hot och våld har resulterat i en anmälan till polis och Skolinspektionen. Denna gång är det en skola i Staffanstorp som har problem. Enligt Sydsvenskans uppgifter har en elev under pågående lektion hotat en annan elev till livet. Ett antal klasskamrater styrker denna version medan närvarande lärare uppger att det inte stämmer. Den hotade eleven har redan följande dag, av skolan, försetts med en personlig assistent. Anmälan är insänd av den hotade elevens föräldrar som inte alls är nöjda med skolans insatser.  Är denna skolbagatell verkligen något att ägna en bloggtext åt? Ja, som ett illustrativt exempel. 

Det kan naturligtvis diskuteras hur mycket av den verkliga händelsens detaljer artikeln i Sydsvenskan har lyckats återge. Min mångåriga rektorserfarenhet säger mig att tidningsartikeln, antagligen även själva anmälningarna, återger ganska lite av det verkliga nöffskeendets dynamik och komplexitet. Vi kan nog sluta oss till att klassen varit stökig, därför också otrygg. Sannolikt har det pågått maktkamp och positionering bland eleverna. Troligen har det ur detta även uppstått tendenser till mobbing. Den aktuella, anmälda situationen, har säkert föregåtts av åtskilliga andra skärmytslingar som lika gärna de, hade kunnat resultera i ett antal anmälningar.

Traditionellt sett, brukar en situation liknande den som Sydsvenskan beskriver, sorteras upp i offer och förövare. Enligt denna logik finns en elev (förövare) som hotar annan elev (offer) till livet, punkt. Enligt den logiken är problemet lätt att lösa. En populär åsikt är att offret skyddas genom att man stänger av, alternativt flyttar på förrövar-en/-na. I stort sett sorterar även skolans styrdokument upp elevmotsättningar och ordningsproblem på detta sätt. Media kan därför också, gång efter annan, fyllas med indignationsdrypande artiklar om hur lite skolan förmår göra utifrån denna ”solklara” logik. Som jag redan antytt, har jag upplevt verklighetens skeenden som betydligt mer komplexa. Att enkelt spalta upp problemet i offer och förövare låter sig sällan göras. En plausibel uppspaltning av problemen i föreliggande ”case” skulle kunna se ut som följer:

  • Klassen är stökig och saknar arbetsro. Detta kan i sig utgöra ett problem när hot och mobbing skall utredas. Om incidenterna är dagliga, överhopas rektor och lärare av information och utredningsarbete, som det dessutom kan vara svårt att urskilja något särskilt mönster i. Offer och förövarrollerna skiftar från dag till annan och enskilda individer är i olika utsträckning bägge delar. Å andra sidan är ordning och arbetsro ingen garanti för att hot, våld och mobbing inte förekommer. I den ”hårt commentshållna” klassrumsmiljön är den sociala kontrollen ibland mer utstuderad. Mordhoten uttalas bortom vuxnas insyn och eftersom det i dessa miljöer finns en outtalad förväntan gällande anpassning, stiger mörkertalen. Satygen utförs i smyg.
  • Individer med egen social problematik är, inte så konstigt, överrepresenterade bland både offer och förövare. Inte sällan föreligger ovanpå detta psykisk problematik, numera ofta manifesterad genom en neuropsykiatrisk diagnos. När så är fallet, existerar egentligen endast offerroller i hot- och/eller mobbingsituationen. Istället för att utdela sanktioner, är rektor och huvudman hänvisade till att utreda inlärningssvårigheter och verkställa individuella anpassningar i den undervisning som bedrivs. Förövarna existerar i scenariot bara s.a.s. på systemnivå.
  • Föräldrar håller, på ont och gott, sin egen avkomma närmast barmen. En inspektions- och anmälarkultur som, inom svensk skola byggts upp sedan 2008, uppmuntrar rättshaverister. För rektor och huvudman kan totalt faktaresistenta föräldrar utgöra ett näst intill oöverstigligt vardagshinder. Detta påstår jag, utgör ett stort problem för, och en tung belastning på, vårt skolsystem. Det leder också till en ”uppskruvad” anmälarkultur, där sunt månande föräldrar får svårare att göra sig hörda på ett rättssäkert sätt.
  • Anmälningsförfarandet inom skolan riktas i de flesta fall mot huvudmannen. Skolans huvudmän avskyr som regel negativ uppmärksamhet. De agerar därför ofta defensivt enligt en strategi som går ut på att så långt som möjligt hålla ryggen fri. Detta är sällan det samma som att, så effektivt som möjligt, utreda och åtgärda ett lokalt missförhållande. Ett aktuellt exempel, i efterdyningarna av en våldtäkt på en skola i Lund, illustrerar väl förhållandet.

Jag kan för egen del inte se några enkla lösningar på de problem jag har spaltat upp ovan. Mer än något annat, speglar våra skolkulturer de värderingar som frodas i samhället. Så länge hot, hat, kreativa lögner, och mobbing tillåts prägla vår offentlighet, kommer det även att prägla våra skolmiljöer. Några tumregler dock:

  • grodaIncidenter på skolor följer sällan någon enkel manual. Det handlar sällan om ”onda” som skall straffas, eller ”goda” som skall skyddas. Det handlar oftast om trygghet som skall skapas, trygga relationer och tryggt bemötande. Skolans ledarskap har i detta ett stort ansvar för att utgöra ”goda exempel”.
  • Skolans lagrum är till för att användas. Jag hävdar bestämt att exempelvis ”elevavstängning” bör användas där den anses tillämpbar (vad lokaltidningen anser om saken är ovidkommande). Ansvaret för en elev upphör dock inte vid en avstängning, snarare bör den ses som ett medel i arbetet för en normaliserad studiesituation.
  • En skola är många vuxna och massor av kompetens. Samarbete och gemensamma förhållningssätt är nyckeln för att kunna utnyttja denna potential.
  • Ta läroplanernas värdegrund på allvar. Denna är inget att ironisera över, utan en grundpelare i ett demokratiskt samhälles utbildningssystem. Elevernas inlärningsmiljö och vad de i slutändan lyckas lära sig, är kommunicerande kärl.

 

Annonser

Read Full Post »

Med anledning av Lunds kommuns reaktioner på arbetsmiljöverkets granskning av PRAO mm i stadens grundskola, återpubliceras vad jag förutsåg redan då, redan för ett år sedan:

Arbetsmiljöverket har presenterat nya regler för hur barn och unga får arbeta. Det är en omfattande regelsamling. I samband med att reglerna trädde i kraft för ett par veckor sedan, passade moderaterna på att föreslå obligatorisk gymnasiepraktik för alla elever oavsett program. Lite som eld och vatten således. Är ni med?

risk2

Nej, kanske inte. Men jag ska förtydliga. Om ni minns förekom i tidningar och TV härom leden ett mindre drev mot olika gymnasieskolor vars elever saknade praktikplatser. Upphovet till skriverierna var kritik som framförts av den så kallade Skolinspektionen (ett då välkänt statligt verk med en medialt slagkraftig kommunikationsstrategi). Vid den tidpunkt då dessa indignationsdrypande skandaler kreverade i våra medier, smattrade bombmattan av improviserade skolreformer signerade Jan Björklund, som tätast över landets lärare och elever.  Bristen på praktikplatser dränktes snart av nya och större skolskandaler. En kvardröjande effekt var emellertid att en annan statlig myndighet väcktes ur sin slummer.

risk3Arbetmiljöverket hade avundsjukt följt den massmediala catwalk som Skolinspektionen tillskansat sig i media genom att arbeta enligt en dramaturgi byggd på ”spanska inkvisitionsprinciper”. De drog den logiskt kristallklara slutsatsen att vissa elevers avsaknad av praktikplatser ju innebar att andra faktiskt vistades på olika ställen ute i arbetslivet. I så fall förekom med stor sannolikhet verktyg, maskiner, kemikalier, höjder och andra farligheter i deras omedelbara närhet. Kanske förekom rent av diverse redskap i händerna på dessa ungdomar. Och hade de inte hört någonstans att det även i den gymnasiala skolmiljön förekom utrustade verkstäder ja, rent av fullt utrustade kök med sylvassa knivar och skållhet buljong? Inspektion. Basta!

Arbetsmiljöverket ägnade fjolåret åt sin Eriksgata genom svensk gymnasieskola. Succé? Knappast. Trots mängder av förelägganden blev det sällan mer än enspaltare i lokalpressen. Kanske tog den tilltagande lågkonjunkturen udden av det hela. Verket lyckades dock samla material till sin 32 sidor långa AFS 2012:3, om hur barn och unga får arbeta.

risk1Och nu möter arbetsmiljöverkets nya AFS, moderaternas förslag om gymnasiepraktik för alla elever. Ett intressant faktum är att det idag är ännu färre gymnasieelever som har praktikplats. Färre än vad som var fallet då skriverierna efter Skolinspektionens larm rasade som mest. Konjunktursvackan har säkert sin del i detta, men arbetsmiljöverkets aktiviteter kan ha förstärkt arbetsgivarnas tendens att dra öronen åt sig och vänligt men bestämt tacka nej till allt ansvar för minderårigas närvaro på sina arbetsplatser. Kraven på arbetsgivarna blir allt mer detaljerade och innebär, precis som i skolan, nya  dokumentationskrav, utbildningskrav och ständiga arbetsmiljöinventeringar. Uppfylls inte kraven riskerar man att jämte skolan ställas till svars för de skador som kan uppkomma på en ung människa som halkar, ramlar eller skär sig. Det börjar helt enkelt bli allt för besvärligt att ta emot elever.

Inget av det här vet moderaterna. Det är förhållanden som rör den så kallade verkligheten, sådant som inte syns på den politiska generalstabskartan. De flesta som går till ett arbete eller till en skola på dagarna suckar uppgivet åt förslaget. Det finns inte några praktikplatser, lika lite som det fanns några lärlingsplatser när den fixa idén var på varje politikerläpp. Det existerar ingen skyldighet att ta emot några praktikanter, bara en skyldighet för skolorna att fixa fram platserna. Centralstyrningens vanliga moment 22.

Jag kommer att tänka på riskbedömning. Förr i tiden betydde riskbedömning att man bedömde en risk för att undvika den. Numera innebär riskbedömning att man dokumenterar noggrant, gör checklistor och förteckningar så att man i händelse av en olycka kan friskriva sig från juridiskt ansvar. Vid sidan om detta arbetar man med riskeliminering snarare än faktisk riskbedömning.

risk resmi_0128Inget av det här förekom i Bangladesh. Lilla Resmi, två år, löpte som hon ville bland stentrappor, vattendammar, hundar, köksverktyg och vävstolar. Vid ett tillfälle gastade hon och ville följa med pappa Radja på motorcykel till bymarknaden. Mamma Popji lyfte resolut upp henne på sadeln bakom pappa, hon greppade tag i hans jacka och de försvann i ett dammoln. I Sverige hade sådana föräldrar omedelbart förlorat vårdnaden. En svensk tvååring hade för övrigt trillat av sadeln direkt.

risk mopedrep_0524För. Jag föreställer mig att en tvååring i Bangladesh är oerhört mycket mer kompetent än sin svenska motsvarighet när det kommer till sådant som motoriska färdigheter, företagsamhet och riskbedömning. De tvingas tidigare än svenska barn ta ansvar, utsätts för fler risker och även konsekvenserna av dem. Trots detta tycks inte avgjort många fler ”stryka med”. Bangladesh närmar sig snabbt den nordiska medellivslängden.

Det är således inte otänkbart att vår svenska riskelimineringsstrategi, med nollvisioner för alla tänkbara farligheter, börjar bli kontraproduktiv. När vi lotsar våra små genom barndomen försedda med hjälm, sele och sträng övervakning förlorar de kanske något på vägen. Omdömet, eller det sunda förnuftet. Och värre. När vi lotsar våra ungdomar genom gymnasiet utan att de ställs inför en enda kvalificerad utmaning eller riskbedömning, blir livet plötsligt fruktansvärt farligt den dag de lämnar skolan och ställs på egna ben.

Tänk om funktionen för olycksrisker ser ut så här:

riskbedömning

Det är inte en omöjlighet, kanske till och med rimligt. Då blir frågan om riskbedömningar kanske ett av de kvistigaste problemen vi som modernt samhälle har att hantera. Få människor förespråkar ju nonchalans och dumdristighet. Varje förolyckat barn väcker förtvivlan, krav på ansvar och åtgärder. Det är naturligt. Men om ingen nollvision någonsin kan förverkligas, ställs vi inför den nästan omänskligt svåra utmaningen att hitta den intrikata balanspunkt där våra förebyggande säkerhetsåtgärder befinner sig på en lagom = optimal nivå.

Read Full Post »