Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mobbing’

20141008_093804

Den gångna helgen har man i Sydsvenskan kunnat ta del av ytterligare en problematisk klassrumsinteriör där stök, hot och våld har resulterat i en anmälan till polis och Skolinspektionen. Denna gång är det en skola i Staffanstorp som har problem. Enligt Sydsvenskans uppgifter har en elev under pågående lektion hotat en annan elev till livet. Ett antal klasskamrater styrker denna version medan närvarande lärare uppger att det inte stämmer. Den hotade eleven har redan följande dag, av skolan, försetts med en personlig assistent. Anmälan är insänd av den hotade elevens föräldrar som inte alls är nöjda med skolans insatser.  Är denna skolbagatell verkligen något att ägna en bloggtext åt? Ja, som ett illustrativt exempel. 

Det kan naturligtvis diskuteras hur mycket av den verkliga händelsens detaljer artikeln i Sydsvenskan har lyckats återge. Min mångåriga rektorserfarenhet säger mig att tidningsartikeln, antagligen även själva anmälningarna, återger ganska lite av det verkliga nöffskeendets dynamik och komplexitet. Vi kan nog sluta oss till att klassen varit stökig, därför också otrygg. Sannolikt har det pågått maktkamp och positionering bland eleverna. Troligen har det ur detta även uppstått tendenser till mobbing. Den aktuella, anmälda situationen, har säkert föregåtts av åtskilliga andra skärmytslingar som lika gärna de, hade kunnat resultera i ett antal anmälningar.

Traditionellt sett, brukar en situation liknande den som Sydsvenskan beskriver, sorteras upp i offer och förövare. Enligt denna logik finns en elev (förövare) som hotar annan elev (offer) till livet, punkt. Enligt den logiken är problemet lätt att lösa. En populär åsikt är att offret skyddas genom att man stänger av, alternativt flyttar på förrövar-en/-na. I stort sett sorterar även skolans styrdokument upp elevmotsättningar och ordningsproblem på detta sätt. Media kan därför också, gång efter annan, fyllas med indignationsdrypande artiklar om hur lite skolan förmår göra utifrån denna ”solklara” logik. Som jag redan antytt, har jag upplevt verklighetens skeenden som betydligt mer komplexa. Att enkelt spalta upp problemet i offer och förövare låter sig sällan göras. En plausibel uppspaltning av problemen i föreliggande ”case” skulle kunna se ut som följer:

  • Klassen är stökig och saknar arbetsro. Detta kan i sig utgöra ett problem när hot och mobbing skall utredas. Om incidenterna är dagliga, överhopas rektor och lärare av information och utredningsarbete, som det dessutom kan vara svårt att urskilja något särskilt mönster i. Offer och förövarrollerna skiftar från dag till annan och enskilda individer är i olika utsträckning bägge delar. Å andra sidan är ordning och arbetsro ingen garanti för att hot, våld och mobbing inte förekommer. I den ”hårt commentshållna” klassrumsmiljön är den sociala kontrollen ibland mer utstuderad. Mordhoten uttalas bortom vuxnas insyn och eftersom det i dessa miljöer finns en outtalad förväntan gällande anpassning, stiger mörkertalen. Satygen utförs i smyg.
  • Individer med egen social problematik är, inte så konstigt, överrepresenterade bland både offer och förövare. Inte sällan föreligger ovanpå detta psykisk problematik, numera ofta manifesterad genom en neuropsykiatrisk diagnos. När så är fallet, existerar egentligen endast offerroller i hot- och/eller mobbingsituationen. Istället för att utdela sanktioner, är rektor och huvudman hänvisade till att utreda inlärningssvårigheter och verkställa individuella anpassningar i den undervisning som bedrivs. Förövarna existerar i scenariot bara s.a.s. på systemnivå.
  • Föräldrar håller, på ont och gott, sin egen avkomma närmast barmen. En inspektions- och anmälarkultur som, inom svensk skola byggts upp sedan 2008, uppmuntrar rättshaverister. För rektor och huvudman kan totalt faktaresistenta föräldrar utgöra ett näst intill oöverstigligt vardagshinder. Detta påstår jag, utgör ett stort problem för, och en tung belastning på, vårt skolsystem. Det leder också till en ”uppskruvad” anmälarkultur, där sunt månande föräldrar får svårare att göra sig hörda på ett rättssäkert sätt.
  • Anmälningsförfarandet inom skolan riktas i de flesta fall mot huvudmannen. Skolans huvudmän avskyr som regel negativ uppmärksamhet. De agerar därför ofta defensivt enligt en strategi som går ut på att så långt som möjligt hålla ryggen fri. Detta är sällan det samma som att, så effektivt som möjligt, utreda och åtgärda ett lokalt missförhållande. Ett aktuellt exempel, i efterdyningarna av en våldtäkt på en skola i Lund, illustrerar väl förhållandet.

Jag kan för egen del inte se några enkla lösningar på de problem jag har spaltat upp ovan. Mer än något annat, speglar våra skolkulturer de värderingar som frodas i samhället. Så länge hot, hat, kreativa lögner, och mobbing tillåts prägla vår offentlighet, kommer det även att prägla våra skolmiljöer. Några tumregler dock:

  • grodaIncidenter på skolor följer sällan någon enkel manual. Det handlar sällan om ”onda” som skall straffas, eller ”goda” som skall skyddas. Det handlar oftast om trygghet som skall skapas, trygga relationer och tryggt bemötande. Skolans ledarskap har i detta ett stort ansvar för att utgöra ”goda exempel”.
  • Skolans lagrum är till för att användas. Jag hävdar bestämt att exempelvis ”elevavstängning” bör användas där den anses tillämpbar (vad lokaltidningen anser om saken är ovidkommande). Ansvaret för en elev upphör dock inte vid en avstängning, snarare bör den ses som ett medel i arbetet för en normaliserad studiesituation.
  • En skola är många vuxna och massor av kompetens. Samarbete och gemensamma förhållningssätt är nyckeln för att kunna utnyttja denna potential.
  • Ta läroplanernas värdegrund på allvar. Denna är inget att ironisera över, utan en grundpelare i ett demokratiskt samhälles utbildningssystem. Elevernas inlärningsmiljö och vad de i slutändan lyckas lära sig, är kommunicerande kärl.

 

Annonser

Read Full Post »

öh g&s slåss

På DN.se publiceras i dag ett inlägg under rubriken ”Okunskap bland lärare gör att mobbningen inte minskar”. Inlägget har fått viss spridning och har delats och kommenterats i sociala medier. Möjligen kommer det under några dagar, eller veckor, att återigen ligga ett visst fokus på frågan om mobbing i skolan. Inläggets påstående, att mobbingen i skolan inte minskar, bygger på en undersökning av företaget Friends. Slutsatsen, att det beror på lärares bristande kunskaper, skall tillskrivas inläggets författare, Lars Arrhenius och Ditte Karlsson, från Friends respektive Lärarförbundet. Jag har ingen anledning att misstro den refererade undersökningens resultat, däremot förefaller de slutsatser som dras långt ifrån självklara.

Mobbning är en oacceptabel företeelse, i skolan såväl som när det gäller samhället i stort. Tendenser till mobbning skall alltid bekämpas. Friends är ett företag vars affärsidé handlar om att göra detta. Det är naturligtvis sympatiskt. Friends är inte vinstdrivande, men inte heller ideella. De tar betalt för sina tjänster och har i dagsläget drygt 40 anställda medarbetare. De bör ha ett intresse av att ”sälja in” sina tjänster, som i första hand utgörs av utbildnings- och informationsinsatser inom området antimobbning på skolor och i föreningsliv.

I debattinlägget på DN.se pekar författarna entydigt på utbildningsinsatser som mobbningproblemets lösning, utbildningsinsatser som Friends själva tillhandahåller. Friends gör alltså en undersökning, skriver ett debattinlägg om problemet och utropar sig själva som problemets lösning. Jag värjer mig instinktivt mot ett sådant upplägg.

Friendsrapporten utmynnar i att mobbningen inte har minskat under de senaste 20 åren. Av dessa 20 år har Friends funnits med i 15. I deras prospekt kan man läsa att mobbningen på de skolor som deltagit i deras insatser har minskat med 24% redan det första året. Hur skall detta förstås? Är Friends verksamhet inom skolan försumbara sett till hela volymen, eller har mobbningen ökat i motsvarande grad på icke-deltagande skolor? Uppgifterna förefaller motsägelsefulla.

öh bollaFör att återvända till debattartikelns huvudtes, att lärare är okunniga. Om vi betraktar de senaste 20 årens skolutveckling så har mobbning varit ett centralt tema under åtminstone 10 av dem. Jag vill påstå att mobbingstävjande insatser har gjorts i massor. Under denna period har lagar och planer mot diskriminering såväl formulerats som implementeras. Skolans styrdokument har försetts med tydliga skrivningar utmynnande i nolltolerans. En omfattande Skolinspektion har sjösatts och dessutom försetts med Barn- och elevombudet samt Skolväsendets överklagandenämnd. På snart sagt varenda skola i Sverige har ett mer eller mindre omfattande antimobbningsarbete bedrivits. Ofta i ”egen regi” men heller inte sällan i samarbete med Friends eller något liknande företag eller organisation. Inget av detta har rubbat mobbandet som företeelse en millimeter. Man måste verkligen fråga sig, är okunskap verkligen problemet?

Min alternativa hypotes handlar om att samhällsklimatet under 2000-talet successivt har hårdnat. En värderingsförskjutning pågår där den ideologiska essensen tycks vara att var och en, så långt det går, skall klara sig själv. Vi har ännu svårt att acceptera konsekvenserna av en sådan värdeförskjutning när de blir synliga bland barn och resulterar i hackordningar. Barnen finns i skolan. På skolan läggs därför uppgiften att värna de humanistiska värden som utgör förutsättningen för fredlig samexistens. Skolan utför ett uppoffrande arbete för att klara denna uppgift men slåss givetvis mot tidvatten och väderkvarnar. Resultatet blir endast att mobbningen inte ökar, vilket sett ur ett vidare samhällsperspektiv är ett ganska bra betyg på skolans insatser?

Om Friends ändå tror sig äga en mirakelmedicin, då är skolans mobbningsproblem i stort sett lösta och då lovar jag att äta upp alla mina kepsar (mer än 20). För min del är jag säker på att nyckeln inte ligger hos Friends utbildningar i normkritik, utan hos vår riksdag, regering och vårt näringsliv. De har makten att bestämma vilket samhälle vi vill ha. Undertid får skolan kämpa på.

Jag har för övrigt skrivit en dystopi om skolmobbning här: Kamratfostran – utredningens resultat i sammanfattning.

Read Full Post »

SjMo 154

För eftervärden var det talade och skrivna ordet en guldgruva, förr, då det fanns tid. Nu lever vi i ett kunskapssamhälle som saknar tid, ett badvatten utan barn. I mars detta år valde en trettonåring från Kumla att ta livet av sig. Ett mediadrev utlöstes omedelbart, riktat mot skolan. Några dygn efter självmordet uppenbarades en fruktansvärd sanning, men dessförinnan hade skolan surrats vid pålen. Vårt behov av syndabockar tycks genetiskt nedärvt, outtömligt och skolan ligger illa till, centralt i vårt kollektiva medvetnas synfält. Låt oss återvända till de dygn som föregick det ögonblick då det väcktes brottsmisstanke mot en medelålders man i Västergötland och lyssna på vad våra etermedia förmedlade:

SjMo 136Journalisten frågar kommunens skolchef:

– Visste ni att den här flickan var mobbad på skolan?

– Nej. Jag har ingen information i det ärendet.

– Ingen information alls?

– Nej.

– För i Svenska Dagbladet i dag kan man läsa om två pappor som har haft barn på samma skola som beskriver det som en väldigt stökig skola med trakasserier och kränkningar och en av dem har till och med anmält skolan till skolinspektionen, men det är okänt för dig?

– Nej. Alltså, situationen på skolan är absolut inte okänd för mig. Men den här enskilda eleven och bakgrunden till det inträffade. Det är okänt för mig.

– Vad är det för situation då på skolan som ni har kunskap om?

– Jaa, det är ju en situation som beskrivs som att vi har haft en del bekymmer i skolan, som gör att vi har förstärkt med insatser både på elevhälsan, med styrning och ledning av skolan och med pedagoger. Och vi har uppmärksammat även andra förvaltningar här i kommunen att vi behöver ha ett samarbete kring det här, bland annat socialtjänsten. Det är ju så här med den här typen av problematik, mobbing, nätmobbing… att en del av det här är ju utom kontroll för oss i skolan, men det får konsekvenser för skolans vardag.

SjMo 111– Vilka konsekvenser har ni märkt av då?

 – Konfliktsituationer.

– Hur då?

– Ja, i detalj kan jag inte gå in på det, men det har ju varit konfliktsituationer med en orolig miljö i skolan helt enkelt.

– Och vilka uttryck tar det sig då?

– Ja, det är precis som jag säger, en oro i klassrum och i skolan i stort och problem att få studiero och trygghet, och det här är någonting som vi har arbetat med under hösten och vintern och vi har uppmärksammat även det här med att nätmobbing kan vara en orsak till att problem uppstår i skolan.

– Och hur har ni hanterat det då i så fall, just den delen?

– Ja, alltså det är ju lite ironiskt i sammanhanget att vi har planerat under vintern här, aktiviteter som ska pågå här under den närmaste framtiden, bland annat föreläsningar för föräldrar, för personal hur man ska kunna följa sitt barn i umgänget i de sociala medierna, bland annat att vi behöver uppmärksamma det här tydligare, att vi behöver ta ett större ansvar. Och innan vi hinner iscensätta dom här aktiviteterna fullt ut så händer den här tragiska händelsen.

– Så ni har haft det på planeringsstadiet kan man säga, men ni har inte riktigt kommit till skott kan man säga?

– Alltså, vi har uppmärksammat det här problemet både från skolans sida och från föräldrahåll och vi har planerat insatser och dessutom kommer vi att förstärka arbetet i samarbete med socialtjänst och kultur- och fritidsförvaltningen ytterligare ett par ganska stora satsningar som vi kommer att göra framöver.

– Vad är det för satsningar? För du sa föreläsningar för föräldrar till exempel, vad är det mer? Vad kommer… ?

SjMo 127a– Sen handlar det om att konkret i skolsituationen vara fler vuxna, att arbeta med flera i nätverksform med alla berörda parter kring elever som har svårigheter av olika slag, och nu pratar jag generellt elever i behov av stöd, och det kan vara både pedagogiskt och socialt och på annat sätt… att vi behöver ha en helt annan samling kring dom eleverna och se till att vi optimerar insatserna med samarbete helt enkelt.

– Men det, förlåt, det låter på dig som att det är en lite avgränsad grupp, alltså det är en grupp elever som man lite grann ändå kan identifiera som ett problem?

– Nej, alltså, jag vågar inte säga att jag kan identifiera dom eleverna, utan det här är nog ett, alltså om man pratar om mobbing, så sa jag till en annan journalist här under dagen, att mobbingen har ändrat karaktär eftersom den pågår på ett annat sätt än vad vi kanske är vana vid tidigare, via sociala medier är det mycket svårare att bevaka och identifiera vad som pågår.

SjMo 037-Vi har också med oss Elza Dunkels som är internetforskare vid Umeå universitet. Välkommen. Om man ska tala om ansvar, skolans ansvar, föräldrarnas ansvar eller socialens ansvar, hur drar man gränserna här?

– Ja, alltså jag tycker inte riktigt att man kan skjuta ifrån sig på det här sättet och säga att skolan inte kan ha kontroll över det här. Skolan har, om vi pratar i generella termer väldigt dålig… kontroll över mobbing, utan oavsett om det sker på nätet eller om det sker i skolan, utan det är ett problem för skolan oavsett i vilket rum den här mobbingen sker.

– Som dom borde ha kontroll över då tycker du?

– Ja. Eller, det är väl inte jag som tycker det, utan styrdokumenten säger ju det, att man får inte, det, det ska ju inte vara så att man skickar sitt barn till skolan och dom mobbas. Det är ju inte okey på nåt sätt, varken juridiskt eller etiskt.

– Men här låter det ju som att det finns mycket tankar i Kumla och det är föreläsningar för föräldrar och det ska vara fler vuxna runt dom här stökiga eleverna och sånt där, eh, eh, låter det inte betryggande, tillräckligt?

SjMo 028– Det är säkert jättebra, definitivt. Det är lite tråkigt att det har dröjt så länge, dels därför att vi har haft internetanvändning bland i princip hela befolkningen i drygt 15 år i Sverige. Det är ju en hel generation då, som har vuxit upp under den här tiden, så att det är ju inte dags nu, att börja blanda in nätet i det här. Men sen så handlar det ju om mobbing över huvud taget. Det finns ju ingen som helst anledning att göra nån åtskillnad mellan mobbing som sker på nätet och utanför nätet, utan det är skolans ansvar.

– Men i 15 år säger du att nätet funnits och det är ju sant, men diskussionen om hur mobbingen tar sig uttryck, den är väl ändå betydligt yngre än så?

– Ja, eh, lite yngre än så, öh, men vi har definitivt pratat om olika baksidor av nätanvändning i mer än 15 år, utan tvekan.

SjMo 115– Men du har ändå forskat på det här då, intervjuat många tonåringar om vad dom har för sig ute på nätet och så… har du nåt, vad ska man säga då, recept eller nån form av goda råd här för hur vuxenvärlden ska hantera det här, för de unga klarar det ju uppenbarligen inte själva?

– Nej, så är det ju. Det, alltså, mobbing är ju ett problem som vi vuxna måste ta tag i för det är, som du säger, uppenbart att, att barnen inte kan hantera det där själva och att det uppstår nån sorts Flugornas herre-mentalitet då när, när barn lämnas åt varandra, åt sig själva, öh, så att det här handlar ju alltså om att vi ska titta på problemen med mobbing över nätet. Då handlar det om att vuxna behöver förstå sin egen del i det här och prata egentligen mindre om nätet och prata mer om mobbing och sociala relationer, för det blir ett sätt att uppvärdera också dom kunskaper man redan har. Om man till exempel jobbar i en skola, att förstå att den utbildning som jag redan har, den är tillräcklig för att ta tag i dom här sakerna även på nätet, öh, så det är kanske en risk med att man använder ord som nätmobbing, att det framstår som att det är nåt speciellt och att man kanske behöver bjuda in nån expert som hjälper till med det.

– Vi får säga tack…

Read Full Post »

Utredningens slutsats är att kamratfostran inte kan anses som oförenligt med vad som enligt 2011 års läroplaner anger inriktningen för skolväsendets värdegrundsarbete. Kamratfostran bör snarare kunna betraktas som ett eftersträvansvärt komplement i skolans dagliga verksamhet. Detta förutsätter emellertid att den kamratfostrande verksamheten sker under ordnade former samt så långt möjligt under överinseende av skolans pedagogiska personal.

Redan i det departementsuppdrag som utmynnat i kamratfostranskommitténs betänkande problematiseras det faktum att antalet ärenden gällande mobbing och kränkningar i skolans verksamhet har ökat konstant under perioden 2009-2014. Då antalet anmälningar redan i september 2013 översteg tvåtusen ärenden, drog utbildningsdepartementet i nödbromsen och tillsatte den s.k. rimlighetsutredningen vilken fick till uppgift att utreda huruvida anmälningsvilligheten speglade ett faktiskt problem. Utredningen kunde fastslå att de avgjorda ärendenas andel av det totala antalet sjunkit med närmare 50% under perioden jan 2009-sept 2013 samt att Elevombudsmannens snabbt ökande administrativa kostnader därmed inte kunde anses försvarbara. Utredningens förslag, att överföra Elevombudsmannens juridiska ansvar för brottmålsliknande ärenden till domstolsväsendet, antogs senare av riksdagen.

Efter Skolinspektionens riktade tillsyn samt beslut i anmälningsärenden gällande riksinternaten Grennaskolan, Lundsberg och Sigtunaskolan under 2012, gjordes utbildningspolitiska kopplingar mellan förekomsten av mobbing i skolan och närvaron av  kamratfostrande strukturer. IFAU publicerade sina resultat i oktober 2013 (Kamratfostran som framgångsmotor). Enligt dessa existerade ett tydligt positivt samband mellan höga kunskapsresultat och närvaron av starka kamratfostrande strukturer. IFAU kunde också, som longitudinella effekter, påvisa en stark koppling mellan höga resultat på allmänna socioekonomiska framgångsfaktorer och närvaron av kamratfostrande strukturer under utbildningstiden. En slutsats som drogs var att det inte kunde göras kopplingar mellan förekomsten av mobbing och kamratfostran. De undersökta skolorna utmärkte sig inte uppenbart från andra skolor vad gällde förekomsten av anmäld mobbing. Vad gällde kunskapsresultat och senare livsvärden låg de dock långt över genomsnittet. Kamratfostran kunde därmed beaktas som en önskvärd framgångsfaktor inom ramen för skolutveckling. Sambandet mellan kamratfostran och förekomsten av mobbing eller diskriminering kunde avfärdas som en pseudokoppling.

Under hösten 2012 kunde också Skolverkets statistik gällande ökad förekomst av mobbing, kopplas till skolornas verkningslösa metoder för anti-mobbingarbete. De systematiska programmen för detta arbete ansågs brista i situationsanpassning och kunde till och med inverka kontraproduktivt, bl.a genom sin tendens att sammanblanda mobbing och kamratfostran. Negativa samband kunde också påvisas mellan skolor som lade stor vikt vid omfattande skriftlig dokumentation och förekomsten av mobbing. Som en följd härav upphävdes 2013 förordningar gällande skolans skyldighet att upprätta årligt reviderade likabehandlingsplaner.

Mot ovanstående formulerade utbildningsdepartementet några evidensbaserade utgångspunkter för hur kamratfostran inom ramen för det nationella skolväsendet skulle kunna inarbetas i gällande läroplaner 2011. Dessa mötte politiskt motstånd från MP, VP och C medan S förhöll sig avvaktande. En ”historisk” jämförande studie från FOI gällande värnpliktsarmén vände emellertid det parlamentariska underlaget till utbildningsdepartementets fördel strax innan riksdagsvalet.

FOI kunde i sin jämförande studie påvisa ett tydligt samband mellan allmän livsframgång för män födda 1960-66 och i vilken utsträckning de deltagit i grundläggande militär utbildning. Frekvensen av livsframgång ökade med längden på genomförd värnplikt. Samtliga med någon form av genomförd värnplikt uppvisade högre frekvens än de som stått utanför systemet. Det mest uppseendeväckande var emellertid att det också fanns en signifikant korrelation för avståndet mellan hemkommun och geografiskt säte för tjänstgöringen. Ju längre från hemmet, desto högre frekvens av livsframgång. I en uppföljande enkät undersöktes sambandet mellan just lumparlivets kamratfostrande sidor och den uppnådda livsframgången, vilket stämde väl med den allmänna bilden av hur värnplikten bidragit till att göra ”män av pojkar”.

Utredningen har därefter fullföljt sin genomlysning av utbildningsdepartementets evidensbaserade utgångspunkter och föreslår därför att följande ordalydelse inarbetas under ”skolans uppdrag” i respektive läroplan enligt 2011:

”Kamratfostran kan anses utgöra en väsentlig del av elevens socialisationsprocess. Det rör sig således om en naturlig process, vilken hjälper eleven att träna sina förmågor samt orientera sig i det sociala sammanhanget. Det handlar om, i grunden, positiva processer som stärker individen och bildar grund för goda kunskapsresultat och en god beredskap att som demokratisk medborgare möta arbetslivets krav. Processen kan, och bör inte styras av, inom skolan, verkande personal. Det bör dock vara en kontrollerad process och åligger skolans pedagogiska personal att i samverkan med vårdnadshavare, uppmärksamma och avhjälpa alla tendenser till mobbing och diskriminering som kan uppkomma.”

SD har, för att stödja förslaget i kammaren, yrkat på följande tillägg:

”Skolans pedagogiska personal ska också, i samverkan med vårdnadshavare, försäkra sig om att den kamratfostran som äger rum, utgår från vår gemensamma nationella värdegrund, den kristna etiken samt västerländska humanismen.”

I en kommentar till förslaget säger Ibn Bayhimann, utbildningsminister sedan sept 2014, –Jag konstaterar att det tillägg som föreslås är öppet för tolkningar på ett sätt som möjliggör breda överenskommelser. Skolans värdegrundsarbete på enhetsnivå kan dessutom fortskrida enligt de lokala arbetsplaner som beslutats redan innan denna ändring träder i kraft. Föreliggande förslag kan därför ses som en justering av styrdokumenten så att de motsvarar de krav som utvecklingen ställer.

Read Full Post »