En personligt hållen recension:
Lennart Schön
En modern svensk ekonomisk historia
SNS Förlag: 2000 (560 sidor)
En allmän reflektion över Schöns framställning är att de kapitel som avhandlar perioden från 1970-talets oljekris fram till millennieskiftet irriterar mig mer än de tidigare kapitlen. Förmodligen hänger detta samman med att denna period till stora delar sammanfaller med mitt liv och att de händelser som i Schöns bok reduceras till kausala händelsekedjor, delar av ett ekonomiskt utvecklingsblock med egen inre logik, har utgjort ett politiskt, socialt och kulturellt bakgrundsbrus i mitt liv. På motsvarande sätt saknar jag självupplevda referensramar till de händelseförlopp som beskriver industrialismens tidiga framväxt, vilka följaktligen är lättare att ta till sig i termer av kausalitet. Detta utgör antagligen både en styrka och en svaghet i det ”strukturella” perspektivet.
Bokens styrka skulle kunna ligga i dess förmåga att renodla beskrivningen av de cykliska ekonomiska förlopp som driver den industriella utvecklingen. För att den i så fall ska vara trovärdig krävs dock att ett par villkor är uppfyllda, eftersom det alltid, vid rekonstruktion av historiska händelser, föreligger en uppenbar risk för att de kausala mönstren överbetonas, dvs A hände pga B, som ledde vidare till C. Den måste för det första kunna påvisa att de utvecklingsförlopp som redovisas härrör sig ur ett, över tid, sammanhållet fenomen, industrisamhället. Den måste för det andra kunna påvisa fenomenets primära drivkrafter och att dessa är konstanta över tid. I dessa delar upplever jag att Schöns framställning är otydlig. 
Fenomen framställs som deterministiskt predestinerade utan angivelse av någon yttersta orsak. Ett exempel bland många är när han konstaterar att det under 1920-talet kan ”…finnas ett samband mellan den ökande efterfrågan på kvinnlig arbetskraft och det sjunkande födelsetalet” som skulle kunna hänföras till ”…den strukturella växlingen mellan omvandling och rationalisering” (sid. 322). Kvinnorna återkommer under hans beskrivning av 1970-talet då han konstaterar att ”…proportionerna mellan arbetare och tjänstemän förändrades” (sid. 478). Mer än en halv miljon kvinnor gick ut i arbete och Schön konstaterar att denna förändring ”…var större än den samlade nedgången i sysselsättningen inom sektorerna för den materiella produktionen…”, men att rörelseriktningen ”…mot tjänstesektorerna var emellertid densamma i båda fallen” (sid. 478). Kan man per automatik inordna kvinnornas ökade arbetskraftsdeltagande som del av en strukturkris? Den var i stor utsträckning resultatet av politisk retorik och politiska beslut och skulle kunna beskrivas i ideologiska termer, förvisso med ekonomiska konsekvenser. Om vi dessutom leker med tanken att något liknande gäller för delar av tjänstesektorns tillväxt i stort, bör ”tjänstesamhället” till viss del kunna beskrivas som ett politiskt projekt inom ramen för ett industrisamhälle? På motsvarande sätt känns beskrivningen av 1970-talets energikris rumphuggen i frånvaro av sina makropolitiska aspekter. Hur ska man för övrigt i endast nationalekonomiska termer kunna förstå det faktum att samma oljepris som steg kraftigt under 1970-talet, nu faller handlöst i motsvarande situation?
För att förstå händelserna 1970-1995 (1995-2010) som en ”tredje industriell revolution” blir således framställningens nationalekonomiska fokus en aning för trångt. Nationalstaternas förändrade, och över tid försvagade roll, underskattas liksom miljö- och klimataspekterna. Den ekonomiska politikens globala ideologisering berörs knappt, inte heller de förändrade migrationsströmmarna eller tillverkningsindustrins globaliserade segmentisering.
Mot ovanstående blir det utifrån Schöns framställning svårt att tolka ”den tredje industriella revolutionen” som någonting annat än ”en förändring i tangentens riktning”. Det skulle till och med kunna vara så att hans strikt nationella fokus ger sken av större förändringar mot tjänster i försörjningsbasen än vad som reellt föreligger. När exempelvis textilindustrin flyttar från Borås till Manikganj, kan det tolkas som en global förskjutning av samma underliggande processer som tidigare ägt rum nationellt, skeenden som boken inte riktigt lyckas fånga.
Känslan av att bokens strukturella teori är något tillyxad blir mest påfallande i bokens epilog (sid. 521 ff). Den framtid Schön skissar 1999 i termer av ”…förändrade relativpriser som innovationer och tillväxt ger upphov till” (sid. 527) känns som en fattig beskrivning av den strukturkris, vi enligt hans förutsägelser nu bör börja se slutet på. Min personliga analys är nog att de globala eruptioner vi för närvarande upplever är de första tecknen på industrisamhällets slutgiltiga kollaps och upplösning.
Avslutningsvis vill jag ändå tillfoga att Lennart Schöns framställning är njutbar läsning i sin omfattande detaljrikedom. De historiska beskrivningarna av omvälvande ekonomiska skeenden är till alla delar väl underbyggda och utmärkt belysta. Boken hade klarat sig utmärkt väl utan att dessa tvingats in i ett strukturellt raster av ekonomisk kausalitet.
