Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘npm’

ODSC_0176m du som servicegivare vill få servicetagaren på gott humör och uppleva din service som positiv och inspirerande ska du bara; le, ha ögonkontakt, nämna kundens namn, visa odelad uppmärksamhet, spegla kundens kroppsrörelser, tala i samma röstläge och med samma hastighet som kunden, uttala dig positivt om kunden som person, hans handlingar eller visa att du accepterar och har respekt för kunden som människa oavsett ras, kultur eller liknande, visa att du respekterar dina kolleger och ditt företag, visa genom ditt uppträdande och din kroppshållning att du är en positiv och glad person som trivs med dig själv och din omgivning, uppträda lugnt och avslappnat, vara välvårdad och utvilad.

Dessa råd fick man i en servicekurs på SAS-Scandinavian för 25 år sedan. Kanske utgjorde de inspirationskälla för psykologen Bo Hejlskov Elvén när han mejslade fram sin metod för lågaffektivt bemötande. Eftersom metoden ursprungligen skapades för att hantera personer med autism och olika psykotiska tillstånd blev vissa modifieringar av SAS-Scandinavians ursprungliga råd nödvändiga. Ögonkontakt och spegling är exempelvis olämpligt vid bemötande av autistiska personer, men det lugna och defensiva uppträdandet har nyckelfunktioner.

Så här beskrivs exempelvis ett lågaffektivt bemötande i en text från Autism- och Aspergerföreningen:

Tänkandet:  Du ser lugn ut, låter lugn och framstår som lugn. Var medveten om hur du andas. Undvik att ”ytandas”. Händerna: Dina händer ska vara öppna och synliga. Hur du står: Avslappnat och ”ledigt”. Ditt ansikte: Undvik att stirra på personen, le inte om du absolut inte vet att det lugnar. Din röst: Var medveten om din ton, tala sakta, lugnt eller inte alls. Skäll och diskutera inte. Dina rörelser: Rör dig sakta och förutsägbart med ett tydligt mål. Undvik spända muskler.

När Bo Hejlskovs metod har tillämpats i vårdtunga miljöer så har antalet incidenter för det mesta sjunkit markant. En framgångsrik metod, helt enkelt. Där kunde historien om det lågaffektiva bemötandet ha slutat. Men det gör den inte.

tjej bakkenSom så ofta när det gäller framgångrika metoder som anses evidensbaserade har lågaffektivt bemötande blivit populär och tillämpas i bredare sammanhang och på målgrupper som den ursprungligen inte varit avsedd för. Metodens uppfinnare, Bo Hejlskov har sorterat in allt fler under kategorin problemskapande beteende. Han har utvidgat sina lågaffektiva hypoteser till att gälla allt från personer med ADD och ADHD till bångstyriga individer generellt. Om hans bok Beteendeproblem i skolan heter det att den, …visar hur skolpersonal kan tänka och agera i mötet med elever som inte beter sig som förväntat i en viss situation. Genom att lära sig mer om beteendeproblem hos barn och metoden lågaffektivt bemötande ökar man möjligheterna till att hantera konflikter som kan stå i vägen för lärarens arbete och elevernas inlärning. Hejlskov är själv numera prisbelönad och tillhör nordens hårt uppbokade föreläsarelit med en publik som givetvis sträcker sig långt bortom den ursprungliga kärnan av vårdpersonal inom autismspektrat.

Frågan man bör ställa sig är om de beteendemässiga tumregler som har formulerats för mötet med en aggressiv autistisk person kan tillämpas på i stort sett vilken aggressiv individ som helst. Jag är skeptisk.

Bo Hejlskovs metod bygger på affektteorin. Denna bygger i sin tur på psykodynamisk teori och en komplicerad idé om hur mänskliga känslor anses kopplade till vårt grundläggande driftsliv. I sin populärvetenskapliga spridning märks inte mycket av metodens förankring i psykodynamisk teori. Det som blir kvar när metoden har skalats på denna förankring och formulerats som ett antal enkla bemötanderegler är något som lika gärna kunde ha varit behavioristiskt grundad betingning. Det är i denna, sin förenklade och renodlade form, metoden oftast förekommer ute i olika verksamheter. Få av användarna bottnar i dess teoretiska implikationer. Tillämpningen riskerar att bli mekanisk. På autismforum heter det t.ex att, …man kan ha god hjälp av att ha gjort upp en plan hur man ska agera. Det kanske inte blir en perfekt plan, men om man tänkt igenom hur man ska göra blir man inte lika upprörd som om man tvingas att improvisera i stunden. Psykodynamisk teori bygger dock i sin tillämpning på djup teoretisk förtrogenhet, vilket medger stora möjligheter till, just, improvisation.

bunkerJag ska nu redogöra för ett par risker jag förknippar med att tillämpa lågaffektivt bemötande i andra sammanhang än de ursprungligen har formulerats för:

  • Instrumentellt bemötande. Att bemöta personer enligt en i förväg uppställd mall måste betraktas som instrumentellt. Det kan vara funktionellt vid sådant som autism, psykos, chocktillstånd (och telefonförsäljning), men det kan leda fel om det gäller upprörda personer generellt. I dessa fall kan ett lågaffektivt bemötande leda till att personen upplever sig manipulerad och inte tagen på allvar. Detta kan förstärka upprördheten och göra situationen farlig.
  • Härskarteknik. De lågaffektiva teknikerna kan förete vissa likheter med hur utpräglade maktmänniskor och sociopater skaffar sig övertag i möten och konfliktfyllda situationer. Genom att behålla sin orubbliga självkontroll upplevs sociopaten som känslokall och oempatisk, därmed som potentiellt förmögen att tillfoga andra skada.
  • Rollspelandet. Genom att spela upp förutbestämda känsloregister och ett kroppspråk som du inte bottnar i, är risken stor att du blir genomskådad. En spänd och rädd person som försöker spela lugn uppvisar påfallande sårbarhet.
  • Flexibiliteten. Som sagt, professionalitet i sociala yrken handlar om att bottna i den kunskap och erfarenhet som hör till jobbet. Inget möte är det andra likt, men över tid utvecklar den professionelle en intuition och fingertoppskänsla som vägleder bemötandet i kritiska situationer. Den som vill hålla sig i enkla manualer är snart ”till råttorna”.

Slutligen, standardiserade metoder bortser gärna från reaktioners och situationers orsaker samt helheten i den miljö där de förekommer. Alla vet att den tryggaste arbetsmiljön präglas av bra bemanning, hög kompetens, bra relationer till brukare/elever samt ett tight teamwork. I de fall detta saknas ligger det nära till hands att ropa efter enkla lösningar på svåra problem, till exempel metoden med stort M. Kanske har senare års besparingar och nedskärningar tillsammans med den omtalade styrprincipen NPM (New Public Managment) gjort våra sociala verksamheter mer mottagliga för enkla manualliknande metoder?

Tillägg aug -15: Det är ett år sedan jag skrev detta blogginlägg, unikt på så vis att det ställer kritiska frågor gällande metoden ”lågaffektivt bemötande”. Eftersom det fortfarande läses och delas i olika sammanhang vill jag förtydliga några saker: Jag är i grunden positivt inställd till den inriktning som Hejlskov företräder och jag tvivlar inte ett ögonblick på hans kompetens. Jag tror dock att han, liksom andra forskare, mår bra av att kritiskt granskas och utsättas för diskussion. Ingen beteendevetenskaplig metod utgör den heliga graalen. Och, ja, jag har omfattande egen erfarenhet av de målgrupper som metoderna vänder sig till och nej, jag sympatiserar verkligen inte med någon form av auktoritär metod. Läs gärna inlägget en gång till med de glasögonen.

Tillägg jan -17: Mitt gamla inlägg om ”lågaffektivt bemötande” är fortsatt läst och delat utan någon fade-tendens. Inlägget ligger uppenbart i en realpolitisk vattendelare av något slag. Jag är inte förvånad, men hade varit mer klädsamt om typ Hejlskov eller liknande bemödat sig om att reagera alls i flödet?

Annonser

Read Full Post »

stig_0243

Jag gillar inte att vara reaktiv. Ändå blir mina bloggtexter ofta just reaktiva, i synnerhet de som handlar om skolan. På min blogg finner jag 69 texter som avhandlar skolan ur olika synvinklar. 58 av dessa har en mer eller mindre negativ approach. Av dessa riktar den absoluta huvuddelen kritik mot nuvarande utbildningsminister Jan Björklund eller mot någon av alla hans reformer. Av de återstående 11 texterna är 9 av historisk eller kunskapsteoretisk karaktär. Bara två av 69 kan karakteriseras som genuint positiva. Typiskt nog har dessa två ett tydligt elevfokus.

Är det bra att placera sig själv i ett så entydigt gnällfack? Spontant anser nog de flesta att det inte är det och jag kan för egen del med viss avund följa de nätkolleger som i det oändliga kan spruta ur sig entusiastiska texter om allt från ”flippade klassrum” till fantastiskt genomtänkta IKT-satsningar. Men jag är inte där, mentalt. Mellan mig och mina texter lägger sig ett filter av skavande irritation över sakernas tillstånd i dagens skolsverige. Varför?

Den ytliga förklaringen avfärdar mig som inskriven i en kritisk diskurs som hämtar sitt syre ur att peka på brister, felaktigheter och missförhållanden i sin omgivning. För den kritiskt drivne blir koncensus svårt och hotfullt. Detta dock i en ytlig betraktelse som inte skiljer på kritisk teori och ren opportunism. På ett djupare plan sysslar den kritiske teoretikern med att peka på maktrelationer och intressekonflikter. Hos den utpräglade anhängaren av anka_0032dialektik finns till och med en övertygelse om att det är själva konflikterna som är utvecklingens primus motor. Till dessa senare hör inte jag.

Men visst, jag är uppväxt under 70-talet och har, så att säga, fått samhällskritiken med modersmjölken.

Man skulle kunna tro att jag vantrivs som professionellt verkande i skolans värld sedan mer än 20 år. Jo, jag kommer genast på en hel del som irriterar mig och får anstränga mig för att komma på vad som är bra och värt att sträva vidare för. Men det är en nyttig tankeövning. Vad tycker jag är bra?

När jag tänker efter är de dagar då jag helt kan ägna mig åt skolans huvuduppdrag få, men fantastiskt roliga. Det är dagar där jag möter elever och kollegor i kreativ verksamhet, direkt kopplat till skolans lärande uppdrag eller kopplat till utveckling av detta uppdrag. Detta är sammanhang som bärs upp av vad professor Aaron Antonovsky döpte till KASAM, Känsla Av Sammanhang. I Antonovskys terminologi handlar det om sammanhang som kännetecknas av att de är Begripliga, Hanterbara och Meningsfulla.  Allt arbete som ligger inom ramen för själva kunskapandet och lärprocesserna är nästan bara intresseväckande. Att organisera lärandet i meningsfull skolverksamhet är inspirerande och utmanande. Den värdegrund som framträder i skolans läroplaner är också lätt att bära. Det övergripande målet, att låta varje elev utvecklas så långt som möjligt känns näst intill som en självklar utgångspunkt för arbetet. Så vad är problemet? Varför hamnar jag i det kritiska diket?

strand_0043Låt oss backa till det övergripande målet. Frasen, att låta ”varje elev utvecklas så långt som möjligt…”, har sedan några år försetts med ett litet korrektur, ”…enligt målen”. Det lilla tillägget kan tyckas just litet, men implicerar (tydligen) en exakt definition av vilka mål det är som gäller. I namn av det lilla tillägget fråntas skolenheten mycket av sin autonomi då det gäller vad som ska läras ut och hur detta ska ske. ”…Enligt målen” legitimerar en väldig överbyggnad som detaljreglerar, granskar och utvärderar skolans arbete. Varje avvikelse från fastställt mål betraktas som ett misslyckande i skolans arbete och trumpetas programmatiskt ut i det offentliga rummet. Skolan svartmålas, med de bekant redundanta effekterna som följd. Denna agenda har många namn; New Public Managment, kunskapsskola, förstatligande, mål- och resultatstyrning, ordning och reda… Vad som i grunden döljer sig bakom orden är gammal hierarkiskt ordnad regelstyrning av 1800-talsmodell. Detta sätt att organisera en modern lärandeorganisation anser jag är förödande. En modern lärandeorganisation behöver luft och ljus. Därför vantrivs jag.

Vissa har helt uppenbart förmågan att bortse från allt detta och ”flippar” obekymrat sina klassrum. Den nationella agendan får någon annan sköta. Här spelar kanske personligheten in. Allas vår vardag påverkas av skolpolitiken, men vi reagerar olika och anpassar oss i varierande grad. Där jag ser maktutövning och en agenda ser andra ”bara” en skolinspektion, ett ”ding an sich” att förhålla sig till. Så olika kan det vara.

Flera har påpekat att ett konstruktivt alternativ till att rikta kritik mot hopplösa skolreformer skulle kunna vara att peka ut alternativen. Varför gör jag inte det?

Jag har grubblat en del över det och tror att det beror på att ”alternativen” redan existerar. ”It´s a question of release”, som Andy Hargreaves har uttryckt det. Frånvaron av kontroll och misstro kan ge plats för tillit, liksom frånvaron av negativa förväntningar ger plats för positiva. Eller som när det gäller exempelvis förstelärartjänsterna, frånvaron av incitament för konkurrens kan skapa samarbete.

vin avslutningLåt mig förklara; Skolan genomgår sen ett antal år en stor mängd politiskt initierade förändringar. Det går knappt en vecka utan nya förslag eller reformer. Helheten kan te sig förvirrande och det jag sysslar med, att såga i stort sett alla förslag som kommer kan te sig opportunt och motvalls. Man kan ju inte vara emot allt? Tja, det jag ser är en lång rad förslag som skriver in sig i samma och helt dominerande diskurs, vi kan kalla den ”kunskapsskolan”. Kunskapsskolan äger problemformuleringsinitiativet och är alltings måttstock. Det märkliga är att kunskapsskolan även lägger sig över läroplanernas lovvärda idéer om vad vår skola kan och skall vara. Visionen har formulerats i våra läroplaner allt sedan tidigt 60-tal och har med lättare revideringar förblivit sig tämligen lika genom decennierna. Läroplanerna som är tänkta att utgöra skolsystemets bottenplatta förvandlas enligt denna ordning till ett slags egendomligt annex. ”Demokratiska arbetsformer” blir enligt denna logik något som definieras av Skolinspektionen och sedan kommenderas fram. Jag tänker på George Orwell. ”Tvång är frihet”. Den som i en helt dominerande diskurs försöker föra fram en annan blir sällan förstådd eller lyssnad på. För ett så tufft uppdrag krävs en ordentlig plattform. Eller måste tiden ”mogna”. Mina resurser räcker bara till att invänta det senare.

Mot bakgrund av ovanstående blir väl få förvånade då jag väljer att avfärda även det nya skolforskningsinstitutet. Institutets tilltänkte chef Per Thullberg förklarar med önskvärd tydlighet att forskningen kommer att vara tillämpad och kretsa kring verksamhetsnära metodfrågor med anknytning till klassrummet. Vi skulle kunna tillägga ”…enligt målen”, således ett förprogrammerat skolforskningsinstitut på jättens ena axel.

skylt
Ja, jag är negativ. Någon kanske måste vara det också? Så länge…

Read Full Post »

röstånga2Så skönt. Äntligen slipper vi de förbannade åtgärdsprogrammen! Eller? Finns det i sammanhanget plats för mer än två åsikter, för och emot? Jag brukar hävda att svensk nationell skola lider av ett administrativt underskott. Jag tror att just detta underskott till och med kan vara ett av skolans centrala problem. När jag anför dessa argument brukar de jag talar med få något frånvarande i blicken och tycks inte alls förstå vad jag talar om. Och nej, det finns inte mycket forskning att komma med och ja, egna erfarenheter, summerade iakttagelser, kan ibland leda helt fel. Nåväl, jag upprepar min ”tredje” ståndpunkt tills den åtminstone bemöts i sak.

Den typiska svenska skolenheten har generellt sett en svagt utvecklad administrativ kultur. Det finns enkla förklaringar till detta. Kraven på systematiserad dokumentation utöver vad som är direkt relaterat till undervisning och drift, har införts gradvis och har aldrig kompenserats vad gäller resurstilldelning.

Många jämförbara organisationer har genomgått en liknande utveckling. Vi kan se den inom polisen såväl som inom vård och socialtjänst. I dessa organisationer har ökade administrativa krav tillmötesgåtts genom att resurser har hämtats från kärnverksamheten, i klartext minskad produktivitet. I polisens fall betyder det färre timmar i brottsbekämpning / polis, inom socialtjänsten mindre klienttid / socialsekreterare, inom vården mindre patienttid / läkare. Dessa organisationer har över tid utvecklat framtunga byråkratier.

Skolan är i detta hänseende unik. Organisationen är ”platt” och mycket transparent i förhållande till sina avnämare. Dess kärna och legitimitet består av tidssatt och schemalagd undervisning, där varje försök till rationalisering möter hårt motstånd. Fenomenet kan enkelt förklaras med att i stort sett varje omfördelning till administration i skolans fall drabbar undervisningen. Varje försök med större klasser, lärarlösa lektioner eller teoretisk slöjd utlöser nationella ramaskrin. Skolans behov av administrativ utveckling har därmed lösts antingen på förvaltningsnivå hos huvudmannen, eller ”ad hoc” på enheten med de till buds stående medlen. Grundorganisationen har inte förändrats nämnvärt på 150 år. Faktum är nog att lärare idag ägnar mer tid i undervisning än under USK:ens dagar, samtidigt som de administrativa kraven har ökat påtagligt.

röstånga1En mycket stor del av den kritik Skolinspektionen riktar mot enskilda skolenheter berör brister i administrativ hantering. Enligt ett stickprov jag gjort omfattande cirka 100 inspektionsprotokoll (februari-mars 2011) handlar en majoritet av påpekandena om sådant som; brister gällande kvalitetsredovisning, brister i planer mot kränkande behandling, brister i handläggning av åtgärdsprogram, individuella utvecklingsplaner, felaktiga delegationsbeslut samt formaliafel gällande betyg och skriftliga omdömen mm. Sett på detta vis bör det förr eller senare bli uppenbart att det traditionella sättet att organisera skolverksamhet inte kan svara upp mot de lagstiftnings- och administrativa krav som under en rad av år har implementerats i skolan. Den så kallade 3%-regeln, enligt vilken de lokala skolenheternas administrativa kostnad schabloniseras, ger en vink om hur man från centralt håll grovt underskattar den enskilda skolenhetens behov.

Att kompensera skolan fullt ut för den administration de i dag förväntas utföra kan ses som både en ekonomisk och organisatorisk utmaning. Statsmakten och skolans tillsynsmyndigheter har nöjt sig med att ställa krav på ordning och formaliserade rutiner gällande dokumenthantering. Detta låter sig göras, i ett teoretiskt perspektiv, men blir i praktiken en utmaning om det ska ske som en kostnadsneutral åtgärd. Såväl utformning, implementering, som underhåll av administrativa system kräver tid, prioriteringar och kontinuitet, tid som ska avsättas och prioriteringar som ska göras i en verksamhet som blir allt mer händelsestyrd, allt oftare reformerad och där allt mer av den pedagogiska verksamheten ska dokumenteras, följas upp, bedömas och utvärderas. Mina försiktiga uträkningar landar vid att en satsning i storleksordningen ”karriärstjänsterna” nog borde ha satsats på lokal administrativ uppbackning av utbildningsväsendet, en förstärkning motsvarande bortåt 10.000 administrativa heltidstjänster.

Det mesta av skolans byråkratiska tillväxt har hamnat på förvaltningsnivå eller högre upp i skolhierarkin. Enligt Parkinsons kända lag löser detta som bekant inga problem i pyramidens bas. Tvärtom genererar styrnings-, tillsyns- och överklagandenivåerna ännu mer administration i den lokala verksamheten.

Slitningen mellan å ena sidan, den pedagogiska grundverksamheten och, å andra sidan, växande krav på dokumentation och rättsäkerhet, kommer av allt att döma att växa oavsett hur många gånger skolministern möblerar om sin garderob. Jag föreställer mig att beslutsfattare förr eller senare tvingas till begränsningar när det gäller vad som rimligen kan identifieras som skolans uppdrag och skyldigheter. Beroende på politisk inriktning kan det innebära ett fjärmande från skolans likvärdighetskrav, alternativt en tydligare betoning på bildningen som individens rättighet snarare än som skolans skyldighet.

röstånga3Professor Hans Zetterberg har en gång uttryckt följande, För att den lilla världen ska fungera fordras samarbete, lojalitet, solidaritet, osjälviskhet och gemensamma ägodelar. I den stora världen gäller konkurrens, vinstintresse, kompetensgradering, privat äganderätt och ”en smula god byråkrati”. Det illustrerar på ett utmärkt sätt skolutvecklingens institutionella dilemma eftersom skolan alltid förväntats gränsla dessa världar.

Jag har i denna bloggtext ställt frågan om varför skolan sedd som administrativ organisation knappt alls problematiseras av vår samtid annat än i ett antingen-eller-perspektiv. Dess verksamhet i övrigt diskuteras ju ständigt ända ner på molekylnivå. Antagligen är det för att ämnet som sådant är så tråkigt och helt utan glans för avsändaren. Därför förbisett trots att det kanske utgör utbildningsväsendets Akilleshäl.

Read Full Post »