Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ordet’

Vi läser ur bibeln, inledningen på Johannes 1.1-5: I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. I denna egendomliga inledning på Johannesevangeliet döljer sig, möjligen oavsiktligt, en gudomlig insikt som, på sitt sätt, förebådar såväl upptäckten av DNA, som den numeriskt baserade informationsteknologin. I en djupare mening, avgörs allt det vi känner som liv och evolutionär utveckling, ytterst av Ordet, det vill säga av strängar i nätverk med ordnad information. Gränslandet mellan ande och materia står inte att söka i våra förfäders gånggrifter eller i samtidens mäktiga katedraler. Gränsen finns nedlagd i det DNA allt levande bär inom sig. Denna insikt, om allting levandes gemensamma ursprung, bär också på ett budskap om allting levandes gemensamma släktskap.

Huvudpersonen i Johannesevangeliet heter Jesus. Han avrättades, eller som vi föredrar att uttrycka det, han dog på korset för våra synders skull. 400 år före honom, dog Sokrates för våra synders skull. Han avrättades också, dock genom den bägare med odört som Atens kommunfullmäktige hade tilldömt honom att tömma. Ty Sokrates dödsdom verkställdes på en tid då korset ännu inte hade kommit i allmänt bruk. Långt senare, nästan i vår egen tid, dog Robespierre för våra synders skull. Korsmetoden, som övergetts sedan länge, hade ersatts av den slaskigare, inte så symboltyngda, giljotineringen. Avrättningen som sådan var, allt sedan Jesus dagar, ett folknöje i klass med våra dagars kvällstidningar och debattprogram.

Ordet, är vad som förenar dessa tre avrättade herrar. Jesus utgör den historiska länken mellan de historiska utropstecken av euforisk direktdemokrati som förkroppsligas i gestalterna Sokrates och Robespierre. Jesus (ehuru jungfrufödd) fick sitt tilläggsnamn Christos, alltså inte av Abraham, utan i nedstigande led av Sokrates. Robespierre legerade Jesus och Christos evangelium under parollen ”Frihet, jämlikhet och broderskap”. Robespierre förebådade den moderna demokratin. Därmed är han också den mest komplicerade av dessa tre herrar. Emedan Sokrates och Jesus nöjde sig med ”symboliska” livsgärningar, antog Robespierre doktrinen om att man måste låta ändamålen helga medlen. Genom att gestalta den instrumentella terrorbalansen, omöjliggjorde han den franska demokratin där och då, men tände samtidigt den gnista som skulle bära den parlamentariska demokratin över den industrialiserade världen. Så komplicerat kan det vara, om man inte är allt för kristen.

Jag betraktar Leonardo Da Vincis kända målning Nattvarden. Den utgör vår mentala bild av Jesus sista måltid. Jag funderar över råvaror, tillagning och hur de fick tag på lokalen. Bokades den? Av vem? Har historien här begravt en postmodern, så kallad, möjliggörare med ledaregenskaper? Även om man hellre väljer att tro på någon av de många avbildningar där sällskapet vistas under bar himmel, återstår frågan om hur måltiden tillagades och finansierades. Förvisso trollade Jesus vid något tillfälle fram mat åt femtusen personer, men att han underförstått skulle ha ägnat sig åt regelmässigt trolleri, som vid den sista måltiden, tror ingen läsare av det nya testamentet. De tror för övrigt ingenting. Måltiden fanns där och de åt, punkt. Jesus liv är symboliskt. Det som representeras för eftervärlden är en temporalt kondenserad, summarisk och tablåartad, framställning av en för tidig död. Där finns inga vardagens små förtretligheter som stör läsarens upplevelse av den”sjunde våning”där Jesus tycks ha framlevt sin jordiska parantes. Det verkliga skeendets myller av deduktiva detaljer skulle kunna störa den rena, handspritsdecinficerade tron. Berättelserna om Jesu öden och äventyr får liv genom, och endast genom, de religiösa församlingarnas transcendentala ritualer, utan vilka Nya Testamentet mest påminner om ”diskursiv skräplitteratur” av samma slag som samtidens alla borgerliga ledarsidor.

Även Sokrates levde symboliskt, så till vida att hela hans eftermäle vilar på hans gärning inom filosofin. Dock betvivlar ingen hans IRL existens. Den behöver inte diskuteras. Ur de fram till vår tid bevarade källor som skildrar hans liv, fylls det filosofiskt refererande ramverket med kött och blod, med smuts och damm från den grekiska statsstadens soldränkta esplanader. Sokrates levandegörs, liksom det folkliv som omgav honom. Det tidsmässiga avståndet mellan dem och oss, krymper vid en läsning till nära noll och de temporala perspektiven framstår som hisnande inför den fullständiga identifikation som uppstår. Vi kan ”se” oss själva i vår yrkesroll, hejdas på gatan nedanför Parthenon, och grundligt utfrågas av ett haltande original om vår jordiska livsgärnings högre föresatser. I en passus av Sokrates biografi, berättas om hur Sapfos driver med honom i en av sina pjäser. Sokrates lärljungar upprörs och vill att han skall genmäla. Sokrates fnyser dock bara och säger, ”Vem hade slösat sin energi på att genmäla om en åsna hade sparkat en därbak?”. Sokrates framstår som levande i vår egen tid. Han kunde lika gärna haft många följare på Twitter eller Youtube. Han lever symboliskt likt, men långt mer förklarad än, Jesus Christos. Robespierre framstår i sammanhanget som deras tvefödde son, som vår egen tidseras förskjutne Messiah. I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Annonser

Read Full Post »