Publicerar här en längre version av min debattartikel i senaste numret av Pedagogiska Magasinet. Jag vill poängtera att måltavlan för den diskussion jag för, avser de artiklar och argument med vilka Linderoth har marknadsfört sin bok ”Lärarens återkomst”. Boken som sådan har jag ännu inte läst. Jag planerar dock att göra det så småningom och återkommer kanske då med synpunkter (även om den då, enligt samtidens medialogik, antagligen redan är glömd och publiken har rusat vidare till nya sanningssägare).
När inleddes den svenska skolkollapsen? Det verkar vara en avgörande fråga inom dagens skoldebatt. Inger Enkvist har denna sommar pekat på 1962 års skolreform. Jonas Linderoth väljer i en nyutkommen bok att lyfta fram det han kallar 90-talet. Efter hans uppmärksammade inlägg på DN-debatt verkar stora delar av Skolsverige vara överens om en historieskrivning som skiljer sig avsevärt från den tidigare vedertagna bilden.
Enligt Jonas Linderoth motiverades 1990-talets omfattande ekonomiska nedskärningar med en ”elevaktiv pedagogik” som på bred front rullades ut över Skolsverige. Så var det knappast. Det må vara att Jonas Linderoth på 90-talet stod och som han säger, pratade strunt till tonerna av Pink Floyd, men han skall nog inte överskatta det avtryck han genom detta gjorde hos landets lärarkår. Målbilden för 90-talets omfattande nedskärningar gällde inte specifikt skolan, den gällde generellt den offentliga sektorn och de gemensamma välfärdssystemen. Orsakerna till denna politik måste i sin tur sökas i 1980-talets avreglering av finansmarknaderna, vilket för övrigt ingick i ett globalt politiskt mönster. När riksbanken till följd av omfattande valutaspekulationen höjde utlåningsräntan till astronomiska 500 procent år 1992 stod Sverige mer eller mindre inför en statsbankrutt. Sådan var upptakten till efterkrigstidens mest omfattande statsfinansiella sanering. I den politiska retoriken motiverades nedskärningarna genomgående med att vi hade ”levt över våra tillgångar”, inte med att skolan behövde ”elevaktiva arbetssätt”. Enligt tidens nyliberala språkbruk talades det om ”valfrihet”, ”avregleringar” och ”avpolitisering”, om att göra upp med tidigare decenniers kollektivistiska grupptänkande.
Antagligen kan även svaret på frågan om varför lärarna kommunaliserades sökas i samma förhistoria. Under större delen av 1980-talet utkämpades något av ett ställningskrig mellan staten och lärarfacken. Generalstrejkerna avlöste varandra och lärarnas reallöner sjönk i förhållande till andra akademikergruppen. Kommunaliseringen var en bricka i det spel som skulle möjliggöra den statsbantning som ansågs nödvändig.
Besparingarna innebar att skolans andel av landets BNP sjönk kraftigt under 1990-talet. För första gången under efterkrigstiden ställdes rektorer inför att systematiskt banta sina personalstyrkor och öka klasstorlekarna. På skolans område framkastades förvisso illa genomtänkta förslag om allt från lärarlös undervisning till teoretisk slöjd. De utgjorde dock knappast agendan hos några ”progressiva pedagoger”. Snarare handlade det om höftskott från pressade huvudmän och förvaltningstjänstemän som agerade med kniven mot strupen och förslagen väckte starka motreaktioner redan i sin dåvarande 90-talskontext.
Visst förekom det att taffliga försök med teknikburen distansundervisning, liksom metoder så som PBI såldes in med ekonomiska argument. I ett större perspektiv rörde detta sig dock bara om ”krusningar” i en redan pressad skolvardag. Matematikprofessor Seymour Papert, vän av elevstyrd pedagogik, var möjligen inflytelserik i de spelteoretiska kretsar där Jonas Linderoth rörde sig men en svenskspråkig googlesökning på hans namn genererar faktiskt bara 13 träffar för perioden 1995-2005. Den som gör motsvarande sökning på namnet Hans Bergström finner betydligt mer. På 1990-talet agerade Bergström som medial dörröppnare och ideologisk vapendragare åt Jan Björklund, sedermera utbildningsminister 2006-2014. Idag har Jan Björklund som bekant gått i opposition efter att grundligt ha reformerat den svenska skolan. Hans Bergström är friskolemiljonär och medverkade som politisk rådgivare åt Sverigedemokraterna i partiets kuppförsök efter riksdagsvalet 2014. Den som på allvar vill förstå 1990-talets inflytande över dagens skola behöver inte leta bisatser i gamla statspromemorior. 1990-talets historia ligger så att säga i öppen dager och verkar med kraft rakt in i vår egen tid.
Antagligen sällar sig Hans Bergström, precis som Jan Björklund, till den hyllningskör som nu applåderar Jonas Linderoths historieskrivning. Redan 1993 grundlade Bergström tillsammans med sin fru Barbara den Internationella Engelska skolan. Verksamhetens varumärke och pedagogiska utgångspunkt är förenklat uttryckt, katederundervisning och god disciplin. Konceptet har varit mycket framgångsrikt och är idag en skolkoncern som omsätter miljardbelopp. Barbara Bergström taxerades år 2013 för landets högsta inkomst, 691 miljoner kronor. Skolornas elever presterar genomgående toppbetyg och höga resultat på nationella prov. Kan vi av detta dra slutsatsen att Engelska skolan utgör beviset för att gammal hederlig förmedlingspedagogik förenar höga kunskapsmål med låga kostnader? Skribenten Jenny Maria Nilsson konstaterar följande, På nationella proven i matematik uppnådde 24,7 procent av Engelska skolans elever MVG och 44 procent VG. Motsvarande siffror för Petrus Magni i Vadstena var 4,2 procent MVG och 20,5 procent VG. Men på Pisa i matte svarade Engelska skolans elever rätt på 47,5 procent av frågorna medan Petrus Magni-studenterna hade rätt på 50,8 procent av frågorna (Svenska Dagbladet 2015-05-26). Låt citatet sjunka in. Eleverna vid en medelmåttig kommunal skola i Vadstena skriver bättre i PISA än vad Engelska skolans ”toppresterande” elever gör. Med hjälp av forskning och beprövad erfarenhet är Petrus Magni skola alltid under utveckling, meddelas om den kommunala skolan på Vadstenas hemsida.
ULTRA Education är en annan av de friskolor som startades under 1990-talet. Den utgjorde på många sätt Engelska skolans pedagogiska motsats genom sin profil mot elevstyrt lärande i en tekniktung undervisningsmiljö. Under de första åren på 2000-talet växte verksamheten under varunamnet John Bauer, senare JB, snabbt till en skolkoncern med rikstäckning. Grundaren Rune Tedfors sålde i rätt ögonblick verksamheten för mer än en halv miljard kronor till danska riskkapitalister. Därefter dalade verksamheten snabbt mot sin slutgiltiga konkurs år 2013. Idén att lägga ansvaret för lärandet på eleverna själva kunde omsättas i en kortsiktig vinstaffär men saknade alla förutsättningar att bli långsiktigt hållbar.
Exemplen Engelska skolan och John Bauer representerar de pedagogiska motpoler som står i centrum för samtidens metoddiskussion inom skolan. Gemensamt för dem är dock att de bägge framgångsrikt har lyckats kapitalisera sina pedagogiska idéer på en fri skolmarknad. De har, för att låna Jonas Linderoths språk, sålt in sin pedagogik med ekonomiska argument. I Engelska skolans fall är det lärarledd förmedlingspedagogik och disciplin, i John Bauers fall elevstyrt arbete och ny teknik. I bägge fallen kan lärartätheten minskas, som en följd av ökade klasstorlekar, utökad undervisningsskyldighet och/eller som en följd av minskad lärarledd lektionstid. Den som vill finna idéburen skolverksamhet mellan de metodologiska extremerna och bortom de ekonomiska incitamenten får söka sig till vårt offentliga skolväsende. Med hjälp av forskning och beprövad erfarenhet är Petrus Magni skola alltid under utveckling och deras (90-talsindoktrinerade?) lärare lyfter sina elever till bättre resultat i PISA än vad de (förmedlingsselekterade?) kollegerna vid Engelska skolan lyckas göra trots det synnerligen positiva elevurval de möter i sina klassrum.
Att bedriva historisk forskning är en grannlaga uppgift. Ur historiens myller av detaljer skall forskaren vaska fram händelser och tendenser som kan anses ha bäring på ett paradigm. Samtidigt med detta måste forskaren orientera bland alla de mäktiga särintressen som ständigt arbetar för att tillrättalägga historieskrivningen i egen favör. Vilken bild av 1990-talet som kommer att förmedlas i framtidens läroböcker kan vi idag inte veta. Starka intressen arbetar säkert för att den bild som skall förmedlas och få fäste är hur övervintrade pedagoger från 1968 raserade skolan och den svenska välfärdsmodellen. Förhoppningsvis kommer dock inte framtidens läromedelsförfattare att helt retuschera berättelsen om hur välfärdslösningar inspirerade av nobelpristagaren Milton Friedmans monetaristiska marknadsekonomism kom att i grunden förändra både skolans och medborgarnas villkor i ett litet nordligt land som Sverige.
