Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘politik’

Politik, vänster eller höger, handlar inte längre om att representera folket. Man representerar ”makten” och det blir allt tydligare i det politiska språkbruket. När Löfven och Andersson äntligen tar sig an debatten sker det med en dn-artikel som lika gärna kunde ha författats av Jan Björklund eller Annie Lööf. Under rubriken Människor har ett eget ansvar för att bli anställningsbara hävdar den nya socialdemokratiska ledningen att man …varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara.

Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni fundera över ert språkbruk och vad det står för. Om man betonar att människor har ett eget ansvar för att göra sig anställningsbara är det samma sak som att betona att människor inte tar eget ansvar för att göra sig anställningsbara. Det är vad som kallas en negativ människosyn, en politik som tar sin utgångspunkt i att människor är lata, eller i vart fall oförmögna att utan blåslampa i häcken forma sina egna liv. Det är vad som traditionellt brukar betecknas som en reaktionär politisk ståndpunkt förknippad med gamla tiders högermän.

Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni fundera på vad erat politiska mandat består i. Nej, ni är inte längre tjänstemän. Ni representerar folket och folkets vilja. Man skulle rent av kunna påstå att ni är folkets tjänare. Då håller det inte att mästra. Jag tror ni förstår vad jag menar, om ni stannar upp och tänker efter. Det förhåller sig ju så att en överväldigande majoritet av invånarna i ert land varje dag gör sitt bästa för att få livet att gå ihop. Det är rent av så att många upplevda hinder är skapade av sådana som er, politiker.

Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni noga studera under vilka villkor era väljare framlever sina liv. Avståndet mellan väljare och valda är idag mycket stort och växer. Ni måste förstå att era livsvillkor på ett dramatiskt sätt skiljer sig från den genomsnittlige väljarens. Känslan av utsatthet kan vara stark även för den som tillfälligtvis råkar ha ett jobb. Vad händer när mattan dras undan? Då finns för de flesta ingen välavlönad reträttpost eller statsrådspension. Ni bör för övrigt inte glömma vilka som betalar dessa förmåner.

Det handlar, Stefan och Magdalena, om identifikation. Den som hävdar att man måste betona människors eget ansvar, identifierar sig med en härskande klass, inte med de människor av vilka man blivit vald. Naturligtvis har människor ett eget ansvar, men det är inte er uppgift att påtala en sådan sak. Människor tar ansvar, bland annat genom att välja er. Människor berikar Er för att ni ska ta ansvar. Det är ett stort förtroende ni fått. Slarva inte med det genom att påtala självklara saker som människor redan är plågsamt medvetna om.

Det här, Stefan och Magdalena, var för inte så länge sedan fundamentalt för Socialdemokrater. På den tiden fanns i Sverige något som kallades folkrörelse. Det var det man avsåg när man sade sig känna stödet från rörelsen (inte att man lyckats få de kritiska distriktsordförandena att hålla käft).

För att uttrycka det enkelt; Det är oss ni talar om. Det är Vi som väljer Er. Vi är kunniga, kompetenta och vi vill arbeta. Det är oss ni ska tala Med, inte Om. Det är mycket som gör oss förbannade. Varför krymper våra pensioner trots att vi levererar och tiderna är goda? Varför förskingras de välfärdstjänster vi finansierat med våra skattemedel, varför missköts de och omvandlas till privata förmögenheter? Varför ökar klyftorna och varför överlämnas vårt självbestämmande bit för bit till överstatliga organ? Det, och mycket annat, vill vi ha svar på. Att vatten är vått, björnar skiter i skogen och människor har ett eget ansvar, det vet vi redan.

PS. Alla tänker inte som jag. Moderate riksdagsmannen Göran Pettersson tycker att ni är duktiga. Han skriver att idag …skriver Stefan Löfven och Magdalena Andersson på DN-debatt om individens skyldigheter. Jag tycker att det är bra. Som varm anhängare av konkurrens så uppskattar jag att Socialdemokraterna nu utsätter oss i Alliansen för en politisk grillning med marknadsekonomiska förtecken. Generellt tycks ni röna uppskattning högerut. Och om det var så ni tänkte, glöm det jag skrivit här ovan. Det finns andra partier. DS

Annonser

Read Full Post »

Mer Ur minnenas garderob: Ursprungligen publicerat i upptakten till en valrörelse då S började tappa greppet om makten över folkhemmet. Stefan Löfven kanske läser och begrundar, märker vissa givna aktualiteter och drar slutsatser. Här följer upptakten till ett borgerligt maktövertagande:

Så börjar valrörelsen ta fart. I helsidesannonser varnar ”s” oss för elaka ”egon” som bara tänker på sig själv. Så långt känns allt välbekant. På annan plats i bladet läser vi om Skandias bolagsstämma och turerna kring ett synnerligen frikostigt optionsprogram. Även detta sådant vi vant oss vid de senaste åren. Nu höjs dock röster mot dessa allt för frikostiga belöningssystem. Någon hävdar rent av att de utmanar ägarmakten över storföretagen. Är det den socialdemokratiska ”egon”-kampanjen som tagit steget ut i verkligheten? Eller är det rent av facket som har krånglat sig ut ur sin Bantorgsborg? Ingalunda. På barrikaden står Tomas Nicolin, son till legendariske SAF-direktören Curt Nicolin.

Någons världsbild kanske kantrar, men egentligen är det hela ganska logiskt. Tomas Nicolin är inte socialist utan agerar professionellt. Det krävs ingen diplomerad chefsekonom för att inse följderna av att chefsbelöningarna börjar plocka tiotals procent av företagsvinsterna. Nämligen, ägarnas avkastning naggas i kanten.

Tomas Nicolin representerar tredje AP-fonden. Hans fond förvaltar 130 miljarder av våra gemensamma pensionspengar. Denna och de övriga AP-fonderna utgör en tung aktör på den svenska börsen. Du, bäste medborgare, är alltså storägare i svensk företagsamhet samt äger dessutom betydande andelar utomlands. Det är inte Lars Ramqvist eller Willem Mesdag som representerar ägandet i Skandia, utan du och jag. När du ögnar minustecknen i ditt oranga kuvert bör du veta att det är dina pensionspengar som Skandia vill förvandla till optionsprogram. Det är över dig Lars Ramqvist öser förakt då han ursinnigt blängande från podiet försöker tysta kritiker av Skandias policy och skäller dem för att vara svenskt avundsjuka.

Stubinen är kort på näringslivets chefer. De har makt över många människor och mycket pengar.  De kan därför te sig skrämmande då de hotar med nedskärningar och utlandsflytt. De är likväl dina tjänare och din pensionsförsäkring. Och därför krävs ett starkt och självständigt ägarskap som vågar säga ifrån då näringslivets chefer förlorar proportionerna. Därför finns såväl ekonomisk som politisk kompetens representerad i AP-fondernas styrelser, och den är inte fullt så stockkonservativ som den bedövande initiativlösheten kan ge sken av.

I 3:e AP-fondens styrelse sitter bl.a Dan Andersson, chefsekonom på LO samt Rolf Andersson, utredningschef på svenska Kommunalarbetareförbundet. Tjogvis av frikostiga belöningsprogram bör rimligen före exemplet Skandia ha passerat deras ideologiska nålsöga utan att utgöra grund för vidare reaktioner. Kanske ter sig Nicolin aningen radikal i deras ögon? I 1:a AP-fondens styrelse sitter självaste LO-basen Vanja Lundby-Wedin som i DN har uppenbara problem med att förklara styrelsens reaktioner, eller snarare brist på reaktioner, inför Skandias optionsprogram. 1:a AP-fonden återfinns dessutom på Ramqvists lista över dem som helhjärtat menat sig stödja ledningens optionsprogram. Även övriga fondstyrelser utgör en lång rad exempel på ”s”-märkta och fackliga tungviktare. Dessa är alltså satta att vaka över dina fondandelar och agerar (i motsats till Aktiespararna och andra ”radikaler”) som om de frikostiga belöningssystemen betjänar detta syfte. Dessa personer, om några, besitter sann ekonomisk makt i dagens Sverige.

Så långt i verklighetsbeskrivningen kan vi pröva en rimlig tolkningsram för den socialdemokratiska ”egon”-kampanjen. Kanske varnar den inte för de mekanismer enligt vilka mångmiljardbelopp reserveras för duktiga chefer. De antas ju utan denna stimulans inte sköta sina jobb, vilket i slutändan drabbar oss. Således är socialdemokraternas ”egon” snarare reserverad för alla oss andra. Vi kan få för oss att vårt slit i hårt rationaliserade verksamheter på något sätt skall belönas, vilket vi alla vet leder till inflation, arbetslöshet och värre. Därför kommer Lunby-Wedin även i fortsättningen att, mellan sittningarna med AP-fonden, mana oss till återhållsamhet. Och som socialdemokraterna vet, är det ju enklare att utmåla Miljöpartiet med sina förslag om vissa undantag från turordningslistorna i mindre företag som löntagarnas verkliga fiender.

Read Full Post »

DSC00187

Mina tankar går idag till Håkan Juholt, hans söner samt alla de människor som satt sitt hopp till hans person. Du borde ha lyssnat på mig Håkan och avgått redan i oktober, inte på grund av hyresfrågan i ett rätt-felperspektiv utan för att det var kört för din del redan då. Ingen förtjänar den skärseld du sedan tvingats gå igenom. Hade du avgått då hade också alla vi som vill höra På minuten i radions P1 fått göra det på dess utsatta tablåtid idag.

Det drev du utsatts för saknar fullständigt proportioner, men det hade sin inre logik. Du utgjorde ett reellt hot för den borgerliga hegemoni som varje dag vaknar livrädda för att arbetarrörelsen ska återfå något av sin forna kollektiva styrka. Dessa människor har åtskilligt att förlora på ett sådant scenario. Och de befolkar som bekant även din egen rörelse. Inget får just nu störa den gigantiska omfördelning som idag pågår från gemensam välfärd till privata förmögenheter. Det kallas för ”valfrihet” och allt möjligt annat.

Som jag minns det, bestod 70- och 80-talets socialdemokratiska ungdomsrörelse inte bara av höger och vänster. Längst till vänster fanns de statssocialistiska grupperingar som först och främst värnade staten, det offentliga monopolet och det kollektiva ägandet. Som vänster räknades också den starka falang som kallade sig självförvaltare och i någon mening förebådade den gröna politiska rörelsen. De som kallade sig traditionalister räknades som höger men pläderade mest för facklig-politisk samverkan. Den egentliga högern kallade sig förnyare och var tydligt influerade av de marknadsliberala strömningar som växte sig allt starkare. Falangernas utbredning följde förbundets distriktsgränser på ett sätt som gjorde att en SSU-medlems geografiska hemvist avgjorde den politiska identiteten. Jag vill minnas att Kronoberg representerade ett vänsteralternativ i denna världsbild.

Även som utanförstående är det lätt att se hur de ideologiska motsättningar jag har skissat ovan trasar sönder och äter socialdemokratin inifrån. Man behöver inte vara raketforskare för att ana den marknadsliberala falangens gamla medlemmar bakom alla de läckor, krokben och knivar i ryggen som kantat din korta partiledarkarriär. Det har som sagt sin inre logik. Om de skulle förlora är deras fallhöjd betydligt högre än din.

Om man representerar vänster kan man bara hoppas på styrka genom kollektiv aktion. Representerar man höger har man maktens öra och kapitalets uppbackning. Ni trodde att trotskisterna utgjorde det stora hotet mot er rörelse, så naivt. Ni kunde nog inte i er vildaste fantasi föreställa er den resa som Nicklas Nordström och andra skulle göra rakt i svalget på de nyliberala tankesmedjorna.

Det förekommer olika åsikter om var och hur Socialdemokraternas utförslöpa inleddes. Jag brukar för egen del förlägga den till den tidpunkt då Ingvar Carlsson lämnade in en medlemsansökan till EU som del i ett krispaket. Nej, Ingvar var och är inte nyliberal, men han öppnade dammluckorna för en hållning där taktik och rävspel överordnades politikens innehåll. Tjugo år senare formas våra partiers politiska innehåll och mediala approach av kommersiella spinndoktorer.

Av de framträdande socialdemokrater som alls märks i det offentliga rummet är det idag faktiskt bara Lena Sommestad som verkar bottna i vad som borde vara en självklar agenda för ett socialdemokratiskt parti. Med henne som partiordförande hade socialdemokraterna kunnat återställa sitt förtroende hos väljarna. Men jag kan förstå att hon blockeras. Hon utgör ett skynke för marknadsliberala makthavare och borgerliga opinionsbildare. Hon utgör därför också ett dödligt hot för de nyliberala socialdemokrater vars hela maktbas och välstånd vilar på den acceptans de förlänats av svenskt näringsliv och likasinnade genom att hålla rent i det socialdemokratiska partiet.

Därför kommer socialdemokraterna inte heller nu att gripa tillfället och välja Lena Sommestad. Därför kommer Håkan Juholts avgång inte att lösa något av den s-märkta krisen. Tvärtom lär den  fördjupas då såren efter vinterns elaka spel nu ligger i öppen dager. Som mest kommer partiet att kunna samla sig till ett menlöst mittenalternativ som dör en långsam sotdöd.

Det är synd, för en levande demokrati bygger på maktdelning och vital opposition. Nu ligger all makt samlad hos penningen.

Read Full Post »

Det formaliserade utbildningsväsendet har i Sverige, liksom i resten av västvärlden, vuxit fram i en parallellprocess med samhällets industrialisering. Dessförinnan bedrevs så gott som all allmän utbildning med kyrkliga förtecken. Kyrkans intresse låg givetvis i att fostra i kristen underdånighet, vilket ger en länk tillbaka till det pedagogiska arbetets rötter, nämligen dess fostrande och reproduktiva karaktär.

Vad gäller de styrningsfilosofier som har dominerat den svenska skolutvecklingen så kan de med avseende på styrningens centrala innehåll grovt sett indelas i tre typer; den regel/juridiska styrningsmodellen, den ekonomiska styrningsmodellen och den informativ/ideologiska målstyrningen.

Sedan folkskolans tillblivelse 1842 har den regel/juridiska styrningsmodellen utvecklats och förfinats. Den ifrågasätts på allvar först i och med Siautredningen och SSK-utredningen 1970, vilka inledde en ”…process mot ökad decentralisering och ökad målstyrning…” (Bert Stålhammar). Den regel/juridiska styrningsmodellen samexisterar givetvis med det framväxande industrisamhällets sätt att fungera. ”Rationalismen” står som övergripande ideologi i ett samhälle där infrastrukturen ”…växte för att erbjuda service till den arbetande befolkningen.” (Jouko Arvonen). Även jämlikhetssträvande politiska krafter lånar sin språkdräkt från den industriella rationalismen varför dåtidens sociala reformer i makarna Myrdals anda, av samtiden benämns som ”social ingenjörskonst” (Stålhammar).  De goda intentionerna ledde till ett utbildningsteknologiskt tänkande som med tiden ”…ledde till så detaljerade kursbeskrivningar att även lärarens professionella roll kunde sättas ifråga.” (Bo Lindensjö/ Ulf P. Lundgren).

Forskaren Bo Nestor beskriver hur rektorsfunktionen har uppmärksammats i utredningar under 1900-talet, från 40-talet och framåt. I 1946 års skolkommission förses rektor för första gången med det normativa uppdraget att ”leda det pedagogiska arbetet”. Nestor refererar kommissionens text där rektor tillmäts så ”betydande befogenheter att han har möjlighet att sätta sin prägel på skolan och skolarbetet…Den enskilde lärarens frihet att utforma undervisningen på sitt eget sätt måste betraktas som principiellt oantastbar”. ( Nestor). Genomgående i utredningarna görs en tydlig bodelning mellan det pedagogiska ledarskapet å ena sidan, organisatoriska frågor som kan hänföras till den regel/juridiskpräglade delen av verksamheten å andra sidan. Vad gäller 1951 års skolstyrelseutredning noterar Nestor, ”Utredningen behandlade också vikten av att skapa garantier för att skolledarna med deras dubbla ansvar- det pedagogiska och organisatoriska – skulle få tillräckligt med tid för att utöva det pedagogiska ledarskapet och inte uppslukas av organisatoriska frågor.” (Nestor).

Eftersom de organisatoriska uppgifterna handlar om att leda ”…arbetet inom skolenheten i enlighet med gällande stadganden, samt tillse att arbetet fortgår enligt fastställd arbetsordning.” (Nestor) förblir det genom utredningarna tämligen oförklarat vad det pedagogiska ledarskapet egentligen innebär. I synnerhet då, som Nestor poängterar, lärarens suveränitet i arbetet förblir intakt.

All styrning bör kunna förutsättas syfta till att uppnå mål och/eller förverkliga visioner. Regel/Juridisk styrning  syftar givetvis också till måluppfyllande. Så som exempelvis Åke Isling visat (Isling), var ett av målen i det predemokratiska Sveriges skola att disciplinera det uppväxande släktet. Rigid regelstyrning kombinerat med ett auktoritärt ledarskap fungerar utmärkt ihop med den typen av mål. Under 1900-talets skolreformer har emellertid skolans demokratiska fostranssträvanden kommit att betonas allt starkare i måldokumenten, liksom jämlika villkor för elever med olika förutsättningar. Att inrymma den typen av målsättningar i regelverk har visat sig vara mer komplicerat. I den litteratur som behandlar skolans styrprinciper fokuseras dock inte i första hand jämlikhetssträvandena som pådrivande mot ett allt mer komplext regelverk. Lindensjö och Lundgren formulerar sig på följande sätt, ”Den första reformcykeln (1940-1975, min anm.) hade inriktning mot en sammanhållen utbildningssektor, där de olika delarna var kopplade till varandra…Expansionen innebar att starka särintressen kunde tillgodoses. Också tidigare oprivilegierade grupper kunde gynnas utan att detta behövde gå ut över de privilegierade. Därför kunde man också nå bred politisk enighet…Genomförandet av detta centralt uppbyggda utbildningsväsende bar dock i sig frön till en rad konsekvensproblem, vilka började göra sig gällande när tillväxten började bromsas upp”. (Lindensjö/Lundgren).

Oavsett vilka drivkrafter man vill se bakom den tillväxande komplexiteten vad gäller skolans regelverk blev resultatet oöverskådlighet och därmed oförmåga att bemedla verksamhetsmålen. Behovet av alternativ till detaljstyrning blev allt tydligare. Det är inte svårt att förstå att idéer om ekonomistyrning framstod som en lösning i denna situation. Ekonomistyrning blir också ett viktigt instrument i försöken att förverkliga en decentraliserad skola, som kan sägas ta sin början i och med Siautredningen 1970. Lindensjö/Lundgren exemplifierar med det resurssystem som fanns för grundskolan i början av sjuttiotalet för att fördela resurser till specialundervisning. Sålunda gällde exempelvis för SPP-resursen (specialundervisningsresursen) att ”skolstyrelserna hade ett visst inflytande på fördelningen av denna resurs över rektorsområden och skolenheter. Den maximala kvoten för kommunen var 0,3 veckotimmar (vtr)/elev”.(Lindensjö/Lundgren). Denna typ av styrningsprinciper var emellertid inte problemfria, ” Svagheten i denna resursfördelningsprincip var att resurser tilldelades proportionellt till antalet elever, medan problemen knappast uppstod proportionellt. Vidare innebar kombinationen mellan SSP-resursen och de fasta resurserna att större skolenheter missgynnades.” (Lindensjö/Lundgren).

Ytterligare ett bekymmer med ekonomiska styrmedel var organisationens tendens att manipulera systemet i syfte att gynna den egna enheten, eller som Lindensjö/Lundgren uttrycker det, ”Delvis tycks intäkterna absorberas av administrationen själv.” (Lindensjö/Lundgren).

I och med Siautredningen sås emellertid även de första fröna till en övergång från ”regelstyrning” till ”målstyrning”. ”För att få underlag för beslut om resursfördelning behövdes problemanalyser, och för att kontrollera hur resurserna använts krävdes utvärderingar. Därmed började också den centrala styrningsstrategin för skolväsendet att ändras. Den tidigare regelstyrningen började på avgörande punkter förvandlas till en målstyrning. Med regelstyrning avses att skolans verksamhet styrs genom regler för resursanvändning…Med målstyrning avses en styrning av skolan, där målen preciseras medan medlen för att nå dem lämnas öppna.” (Lindensjö/Lundgren).

Målstyrningen, som alltså kräver en informativ/ideologisk styrningsprincip, är med andra ord en teknik för att kunna decentralisera verksamheter och delegera beslutsrätt och ansvar nedåt i hierarkin. På allvar infördes styrformen i och med genomförandet av lgr 80. Utvecklingen åt detta håll har under de senaste trettio åren varit kontinuerlig men de ideologiska motiven för detta, påstår jag, har skiftat med de politiska majoriteterna. Det citat som Stålhammar hämtat från informationsskrift för ny förvaltningslag 1988 bär exempelvis tydliga spår av den nyliberala retorik som under åttiotalet allt mer kom att prägla den politiska dagordningen, ”Från årsskiftet gäller en ny förvaltningslag. Den är ett led i den landsomfattande förnyelse av den offentliga sektorn som nu pågår. Färre detaljregler. Mindre krångel. Mer av inlevelse i människors önskemål och behov. Och mer av vägledning som den enskilde behöver för att kunna ta tillvara sin rätt.” (Stålhammar).

Stålhammar noterar vidare att det intressanta, vad gäller målstyrningssträvandena på nittiotalet, är att tre olika traditioner, ”…representerande tre olika grupperingar inom samhället börjar uppträda allt mer likartat.” (Stålhammar). De tre traditioner han syftar på är dels den klassiska ämbetsmannatraditionen där ett rätt tolkande av regler leder till ett högt måluppnående, dels företagsvärlden med dess ”scentific management”, dels den traditionella politiska retoriken i vars styrsystem visionen alltid har använts. Under 2000-talet leder det gradvis in i motsägelsefulla styrprinciper där de ideologiskt motiverade mål och resultatanspråken upprätthålls med allt mer komplicerad juridik och detaljerade regler. De jämförelser som börjar göras med sovjetsystemets ideologisk-byråkratiska styrprinciper kan tyckas äga viss bärighet.

Rektorns roll förändras i detta landskap av regeltyngd målstyrning. Med den terminologi som Ninni Wahlström lånat av forskaren Gunnar Berg har rektor i ett ”legitimitetsperspektiv” utifrån lärares förväntningar att utföra det ”förste handläggaruppdrag” som kännetecknar en regelstyrd organisation. I ett ”legalitetsperspektiv” så som skolledares formella uppdrag formuleras i senare styrdokument skall emellertid rektor stödja ett målinriktat utvecklingsarbete. (Wahlström). För att klara sitt uppdrag i denna situation avkrävs med andra ord rektor synnerliga ledaregenskaper. Ninni Wahlström föreslår i sitt bidrag till målstyrningsdiskussionen en samtalande reträtt av det slag som var trendriktig för bara tio år sedan,

Rektor har fortfarande inte nått fram till positionen som en självklar pedagogisk ledare för skolan – kanske för att ingen riktigt vet hur en sådan ser ut? Personal och rektor behöver tala sig samman om vad de avser med begreppet ”pedagogisk ledare” på sin skola…” (Wahlström)

Om rektor vill göra situationen än mer intressant och tillspetsad kan hon ju inbjuda även elever, föräldrar, massmedia och kommunpolitiker till dessa samtal om sitt existensberättigande.

Tio år senare löses liknande dilemman genom centralpolitisk ordergivning och praxisskapande inspektioner där otillräcklig måluppfyllelse bestraffas.

Read Full Post »

Som sagt, det ligger inte för mig att moralisera eller att yla med i drevet. Håkan Juholt har dabbat sig, felaktigt kvitterat ut 160000 kronor, bett om ursäkt och betalat tillbaka. Gott så. Livet går vidare.

Sen kan jag ändå inte låta bli att tänka, så förbannat onödigt, så otroligt dumt! Vad f-n tänker karln på, och vad tänker han med?

Håkan Juholt aspirerar på att leda landets opposition. Hans mål är axla rollen som statsminister efter nästa val. Vi kan i sammanhanget bortse från moraliska aspekter på hans sätt att sköta sina privata affärer, det sorgliga faktum att normaliteten bland proffspolitiker är att alltid skicka räkningar vidare till någon annan. Låt oss istället ställa den enkla frågan: Hur kan han utsätta en spirande politisk opposition för detta Alexanderhugg? I det ögonblick nyheten om Juholts felaktiga bidrag briserar i massmedia är oppositionens gryende problemformuleringsinitiativ som bortblåst. Och utsikterna för en spännande och dynamisk valrörelse tycks mer avlägsna än någonsin.

Att vara partiledare är förenat med ansvar. När man säger sig vilja axla rollen som statsminister knyter man väldigt många människors förhoppningar till sin person. I ansvaret ingår som en central och självklar del att städa framför egen dörr. Det kan heller inte vara särskilt svårt. Om man heter Håkan Juholt kan nog partiet hosta upp en revisor helt kostnadsfritt. Att detta inte, av ren självbevarelsedrift, gjorts för länge sen är en stor gåta. Är våra professionella politiker idag så hemmablinda i sina surrealistiska pseudoförsörjningar att de helt har tappat greppet om hur villkoren i samhället kan se ut?

Det ligger mig inte för att moralisera, och jag är inte den som ska döma. Jag förlåter gärna Håkan Juholt, men först sedan han avgått. Om Håkan Juholt inte vill avgå, bör det socialdemokratiska arbetarpartiet hjälpa honom. Med Håkan Juholt vid rodret för socialdemokraterna är den kommande valrörelsen över redan innan den börjat. Oppositionen är stigmatiserad in i kaklet och alliansen kan defilera in i mål.

Det finns de som säger att det saknas utmanare till Håkan Juholt, och låtsas som att Lena Sommestad inte finns. Med henne som partiledare hade inget av det som nu händer hänt. Ärade socialdemokrater, hon finns endast en extra partikongress bort. Gör det.

Read Full Post »

Det nya är dåligt ledarskap. Världen fylls snabbt med dåligt ledarskap. Jag behöver inte anföra bevis. Den som gitter, kan googla. Dåligt ledarskap är vår senaste trend, och den dålige ledaren är ofta demokrat.

När en ovanligt klok Per T. Ohlsson (sydsvenskan) i somras skrev en krönika och beskrev europeiska unionsledares dilemma i EMU-samarbetet, hade redigerarna helt omotiverat textsatt artikelns bild av Merkel och Sarkozy med orden ”inget vidare ledarskap”. I artikelns sammanhang var denna textsättning helt omotiverad eftersom artikeln behandlade helt andra aspekter av unionens bekymmer. Men budskapet har satt sig hos alla, från pöbel och pack, till inflytelserika opinionsbildare. Dåligt ledarskap är tidens förklaring på allt tänkbart elände.

Skolan lider under dåligt ledarskap, sjukvård och psykvård likaså. Europas ledare förmår inte leda massorna, lika lite som USA:s president. Världens erkänt mäktigaste ledare utövar dåligt ledarskap. Det dåliga ledarskapet genomsyrar snart sagt hela den nya världen, från minsta långvårdsavdelning i norr, till en gigantisk kontinent i väst. . .

Fokus på dåligt ledarskap. Känns det igen? Ja, möjligen om du är född 20-tal eller tidigare. Ledarskapet var dåligt, svagt och fel. Krissymptom, obalans och allsköns ovälkomna kulturella avvikelser förklarades med ledarnas dåliga ledarskap. Samtidigt översvämmades vi av hatbrott, främlingsmisstro och trendig medial neodekadens.

I förbifarten nämns Kina, vilket ledarskap! Så lyckat, sätter tummen i ögat på USA, om än med viss badwill på mänskliga rättigheter och demokrati. Men, hellre diktatur, kapitalism och raka rör än dåligt ledarskap och mjäkigt medbestämmande. Standard & Poors, vilket ledarskap! En profitdriven konsultfirma som dikterar politiska villkor i hela den demokratiska västvärlden! Men, hur demokratisk är då denna värld vilkens samlande parlament numera heter Standard & Poors?

Tecknen hopar sig, de pre-fascistoida parallellerna till ett 30-tal blir allt fler. Ekonomisk kris, oönskade ekonomiska diktat, dåligt ledarskap, främlingsfientlighet, moralpanik, juridifiering och rop på medborgarkontroll. . . I media hävdas Annie Lööf som ett problematiskt centerval. Varför? Genialt i tillväxtdyrkandets guldålder! Är det inte i skärningspunkten mellan rörelsens hembygdskonservativa förflutna och det lättköpta Stureplansglittret som Centern kan få sin sista skjuts i en samtid som vänder ryggen åt såväl humanism som demokrati? En stabil plattform i en tid som allt mer öppet dyrkar ekonomismen, medborgarkontrollen och den starka ledaren.

Read Full Post »