Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘roland paulsen’

byggställ akro

Förenklat går det att urskilja två slags ledare. Den ena sorten hämtar bekräftelsen för sitt ledarskap hos sina överordnade samt hos dem med större inflytande, den andre hämtar den hos sina underordnade samt hos avnämarna. Den förra sorten bär de egenskaper som passar bra i en auktoritär och hierarkisk organisation, den senare får problem i ett sådant sammanhang men kan fungera utmärkt i en demokratisk organisation.
I skuggan av det auktoritära ledarskapets kris har dessa aspekter av ledarskapet på senare tid åter börjat lyftas fram. Radions program Kropp och själ har gjort ett utmärkt inslag om auktoritärt och demokratiskt ledarskap. Sociologen Roland Paulsens avhandling om ledningskulturen hos Arbetsförmedlingen har rönt stor uppmärksamhet och innovativa ledargestalter som Lisa Lindström hos företaget Doberman börjar ta plats i det offentliga samtalet. Än så länge rör det sig bara om krusningar på ytan men ”det rör sig” och i detta landskap hamnar skolans diskussion om det pedagogiska landskapet ”i brygga” mellan de bägge ytterligheterna. Jag har tidigare berört detta i Den pedagogiska ledaren och auktoritet I och Den pedagogiska ledaren och auktoritet II.

Skolans senaste reformcykel har helt igenom tillåtits bära en enda lekmannapolitikers, Jan Björklunds, prägel. Resultatet har blivit därefter. Reformernas enskilda inslag syftar nästan alla till att förstärka skolans auktoritativa inslag. Det gäller skollagen, skolinspektionen, de centrala målen, betygssystemet, differentieringen av teori och praktik, förste-lärarreformen, lärarlegitimationerna och så vidare. Kontroll, kontroll och kontroll.

Vid skolans förra reformcykel 1989-1994 gällde i stort sett motsatsen. Intentionerna handlade om fördjupad demokrati. Skolan decentraliserades, SÖ avskaffades, skolenheternas självstyre förstärktes, betygssystemet blev safetymålrelaterat, skolpeng infördes, friskolor tilläts och så vidare. Samtliga dessa punkter har (med rätta) utstått hård kritik under 2000-talet men om man läser förarbeten till de olika reformerna går det inte, enligt min bedömning, att se annat än ärligt avsedda demokratiska intentioner (Vad som sedan blev utfallet är en annan och mer komplicerad historia).

I det större perspektivet utgjorde skolans reformcykel 1989-1994 således slutpunkten på efterkrigstidens demokratiseringssträvanden. Vid tiden för den senaste reformcykelns inledning 2007 hade pendeln svängt. ”Den starka ledaren” var åter vad som efterfrågades. Även skolans pedagogiska ledare förväntades kunna utöva sitt ledarskap på ett sätt som formade och satte deras (ledares) prägel på den lokala skolverksamheten. Det är nog först under det senaste året som det i offentliga samtal åter börjar antydas att synsättet inte är oproblematiskt. I spåren av PISA-katastrofer, ett hårdnande samhällsklimat med djupnande klyftor och gungande nationalstater börjar åter det auktoritära ledarskapets inbyggda svagheter göra sig påminda.

Egentligen borde allt det jag har skrivit ovan vara självklarheter. Samhällets infrastruktur blir snabbt mer komplicerad och tekniskt oerhört mycket mer sofistikerad. Samhällets sociala struktur går åt motsatt håll och blir, i akropolisdet längre perspektivet, allt mer primitiv. Makt, kontroll, inflytande och ägande samlas vertikalt och på allt färre händer när den allt mer komplicerade infrastrukturen kräver motsatsen, det vill säga maktspridning, decentralisering, demokratisering och ökad jämlikhet. Självfallet går det då ”troll” i både skola och samhällsmaskineri. Behovet av ett mer demokratiskt ledarskap är skriande och brådskande, men minns vi ens längre hur man gör?

Det demokratiska ledarskapet existerar, frodas och lever i välmåga men endast i begränsade lokala öar. Det gäller vissa arbetsplatser, vissa bostadsområden och inte minst, vissa skolor. På det viset måste det nog vara. Demokratiskt ledarskap är inget som kan storskaligt implementeras uppifrån. Det hör till sakens natur att det måste få växa fram lokalt på de berördas villkor. Detta kräver kunskap, tålamod, kompromissvilja och mängder av tillit. När dessa grundförutsättningar finns blir det oftast någonting mycket bra. En situation där Alla är vinnare.

Skolan som institution samt dess pedagogiska ledarskap har alla förutsättningar att vara föregångare i en riktning mot en fördjupad demokrati som kan svara mot dagens samhälleliga komplexitet. Idag står dock skoldebatten långt i från en sådan målsättning. PISA-resultaten är diskussionens nav och runt dem rör sig olika stereotypa uppfattningar om hur Skolsystemet, i Singular och med stort S, bör formas och implementeras. Ingen kommer att gå segrande ur den tvekampen.
To be continued…

Annonser

Read Full Post »

billig bild xs

Sociolog Roland Paulsen i en slutreplik, främst riktad till nationalekonom Anna Sjögren:

”Vi fick en svällande föreläsning om hur bra det är med kvinnor som lönearbetar. Tack för det.

Men ingen har ifrågasatt det här. Det är klart att det är bra med lika stor tillgång till det lönearbete som strukturerar samhället, att bli ett eget ekonomiskt subjekt, men det är en fet generalisering att säga, att eftersom det behövs i u-länder som vi faktiskt kan ha exploaterat imperialistiskt, så måste vi värna om det i Sverige också. Vilket tydligen innebär att man absolut inte kan sänka arbetstiden.

Om man tog alla produktivitetsvinster och skeppade i väg dem till länder som behöver dem mer skulle jag så klart vara för att vi fortsatte arbeta lika mycket som idag, men hur i helsike kan man ens låtsas som om det är något vi håller på med?

Det finns ett samband mellan lycka, välstånd och tillväxt. Om man ser på lycka, gäller det sambandet bara fram till en viss gräns, därefter finns det nästan ett negativt samband, när vi får fler och fler psykiska diagnoser och mer psykiskt lidande i samhället. I Sverige nådde vi den gränsen ungefär på 70-talet. Sedan dess är det i princip ett nollsamband mellan tillväxt och lycka. Och där finns det i princip ett egenvärde i att föregå med ett gott exempel. Där kan vi faktiskt visa att allt gott uppstår inte ur att vi producerar mer och mer. Vi kan ta ut det i form av fritid.”

Se gärna hela den intressanta diskussionen på UR-play här:

http://embed.ur.se/embed/189845?cid=44iqli-4tk564

 

Read Full Post »

Idag har jag lärt mig ett nytt ord. ”Arbetsfanatism”, lägg det på minnet. Det är runt detta begrepp sociologen Roland Paulsen spinner en tänkvärd debattartikel i dagens Aftonbladet

Jo, det bär emot att länka till denna journalistiska slasktratt, men artikeln i Aftonbladet är det piggaste jag läst på länge, som vågar vända på stenar i vår dogmatiska dyrkan av lönearbete och ekonomisk tillväxt. Dessutom är ju vi dödliga bloggare förbannat överhopade av eget lönearbete under dessa pre-semesteriala veckor då allt och lite till ska hinnas med. Så praktiskt att politiker och akademiernas forskare i vårt ställe hinner få en och annan klar tanke på pränt. Dessa tankar kan vi tacksamt länka. I detta fall, som sagt, en ovanligt klartänkt och modig sociolog.

Read Full Post »